Åtgärder för att skollagen även ska gälla fritids

Herr talman! Mats Pertoft har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att kommuner och huvudmän ska leva upp till skollagen när det gäller fritidshem och skolbarnsomsorg. Ibrahim Baylan har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att dels stärka likvärdigheten och höja kvaliteten i fritidshemmen, dels minska barngruppernas storlek i fritidshemmen. Båda frågorna avser liknande frågeställningar, och jag väljer därför att besvara dem i ett sammanhang. Skolbarnsomsorgens huvuduppgift är att komplettera skolan och att erbjuda barn en meningsfull fritid och stöd i utvecklingen. För många familjer är fritidshemmet en förutsättning för att föräldrarna ska kunna förena föräldraskap med arbete eller studier. Under senare år har fritidshemmen knutits allt närmare skolan. Det är en positiv utveckling, eftersom fritidshemmen därmed på ett bättre sätt kan bidra till att eleverna når läroplanens mål. Sedan den 1 juli förra året råder etableringsfrihet för fritidshem med enskild huvudman. Det var partierna i Allians för Sverige som tillsammans med Miljöpartiet röstade fram denna ändring i skollagen. Jag anser att det är en viktig reform som kommer att både förbättra föräldrarnas valfrihet och öka mångfalden. Precis som för förskolan och skolan har kommunerna huvudansvaret för fritidshemmen. Det är alltså på det lokala planet man avgör vilka resurser som tilldelas verksamheten. Varje fritidshem gör sedan sina prioriteringar utifrån de behov som finns. Skolverket beskriver i sin lägesbedömning de problem som fritidshemmen brottas med. Många kommuner saknar konkreta mål för fritidshemmen och utvärderar inte verksamheten. Jag ser detta som en utmaning för kommunerna, och min förhoppning är att Skolverkets lägesbedömning ska stimulera till diskussioner om hur fritidshemmens kvalitet och resultat ska utvecklas för att fler elever ska nå skolans kunskapsmål. Därutöver har regeringen beslutat att de nationella kvalitetsgranskningarna ska genomföras tätare. De är en viktig del av statens styrning och bidrar också med kunskapsunderlag till huvudmännen om fritidshemmens kvalitet.

Herr talman! Så fortsätter vi vår dialog. Jag har ställt den här frågan till skolministern med en speciell utgångspunkt, nämligen skollagen. Vi hade ju äran och glädjen att gemensamt sitta i Skollagskommittén för ett antal år sedan och göra ett gediget arbete. Den stora diskussionen där handlade väldigt mycket om att vi alla var överens om att målstyrning är ett bra sätt att styra en verksamhet. Vi tittade på målstyrningen i Sverige och konstaterade att vi var bra på att styra med mål men att vi var lite sämre på att följa upp. Där välkomnar jag den nya regeringens beslut om tätare tillsyn. Det är väldigt bra och behövs säkert. Vi vet att det behövs. Det stora problemet i Sverige är: Vad gör man sedan när vi har konstaterat att det finns brister? Det är i den här situationen vi befinner oss nu. Skolverket har konstaterat när det gäller fritidshem och skolbarnsomsorg att det finns stora brister. Nu är frågan: Vad föreslår regeringen för åtgärder för att komma till rätta med dessa brister? Behövs det åtgärder, eller gör man som vi tyvärr brukar göra i Sverige och säger: Jaså, det var ju synd? Men sedan händer det inte så mycket mer. I skolministerns svar ser jag lite för mycket av "jaså" och lite för lite, eller snarare ingenting, av förslag till konkreta åtgärder eller åtminstone en diskussion om vad vi kan göra för att stödja kommunerna och se till att de tar frågan mer på allvar. I Skolverkets rapport framgår väldigt tydligt att kommunerna har missat denna fråga. Eftersom jag själv har varit kommunpolitiker under många år vet jag mycket väl att det finns mycket att tänka på för en kommunal skolpolitiker. Kanske fritidshemmen inte alltid har stått högst på agendan - tyvärr. Med denna rapport som utgångspunkt måste vi tänka om. Läroplanen har tydliggjort att det här är en del av skolan. Det ska finnas ett helhetsgrepp. Det fungerar inte i dag. Vilka förslag har skolministern för att förbättra situationen?

Herr talman! Jag ska börja med att tacka skolministern för svaret. Jan Björklund har varit en aktiv debattör både i opposition och som skolminister när det handlar om utbildningspolitiken. Han har gång på gång kommit med förslag som har varit på en ganska hög detaljnivå. Det har handlat om alltifrån förslag om att man ska återgå till gammaldags katederundervisning i grundskolan till uppdelning mellan tjejer och killar. Nu senast har man utarbetat en mall för hur lärare ska betygssätta 6- och 7-åringar i vårt land. Döm då om min förvåning när jag ser det svar vi har fått av skolministern när det handlar om fritids. Plötsligt finns det ingenting. Man hänvisar till att detta är ett kommunalt ansvar; därför tänker skolministern ingenting göra åt de brister som Skolverket konstaterar finns på fritids. Det enda konkreta som finns handlar om uppföljning. Vi ska ha ytterligare uppföljningar och tätare kontroller av fritids. Det är bra. Det var den socialdemokratiska regeringen som tog initiativ till det. Vi tycker att det är positivt. Men min fråga blir: Vad hjälper denna kontroll och denna uppföljning, om man inte tänker göra något med anledning av de rapporter som Skolverket kommer med? Den lägesbedömning man gör nu visar att det finns allvarliga brister. En av de absolut allvarligaste är bristen på personal på fritids. Barngrupperna är alldeles för stora. Även om man har bra mål och höga ambitioner blir det näst intill omöjligt att genomföra dem om man inte har personal på plats. Skolministern skriver i svaret att han har förhoppningar om att detta ska förbättras. Det krävs inte bara förhoppningar, skolministern, det krävs konkreta åtgärder. Vi i det socialdemokratiska partiet vill att man ska anställa ytterligare personal. I det budgetförslag som vi har lagt fram i kammaren har vi velat öronmärka resurser för anställning av närmare 3 000 fritidspedagoger till, för att på det viset minska barngruppernas storlek och därmed öka kvaliteten och måluppfyllelsen. Till detta har tyvärr den borgerliga fyrklövern röstat nej, och därmed blev det heller inte särskilt mycket av det. Jag återkommer till min första fråga. Kan skolministern, som gjort sig känd för att vara väldigt duktig med pekpinnar åt skolväsendet, nu ta chansen och tala om: Vad vill du göra för att förbättra kvaliteten på fritids? Kom nu inte med ditt vanliga trick, att säga: Det här hände under de tolv år ni var vid regeringsmakten! Visst, jag kan självkritiskt säga att vi gjorde för lite för fritids. Vi har kommit till den insikten och föreslår kraftiga förbättringar. Men min fråga är: Vad vill skolministern göra för att förbättra tillvaron för de barn och ungdomar som finns på fritids? Vi pratar inte om några få; det är närmare 330 000 barn som varje vardag tillbringar tid på fritids runtom i landet. Vad vill du göra?

Herr talman! Jag tror att vi delar uppfattning om själva problembilden. Den rapport och utvärdering som Skolverket har tagit fram pekar på viktiga problem. Men det är något märkligt med debatten ändå. Ni begär att jag som skolminister ska gå in och styra upp personaltätheten på fritids, eller vad ni nu tycker att jag ska styra upp. Ursäkta, men det är inte jag som har kommunaliserat skolan! Det är inte mitt parti som har bestämt att skolan ska vara kommunal; det är era partier som har gjort det. Så fort det är någonting som inte fungerar som ni vill tycker ni att staten ska gå in och styra och detaljreglera med särskilda målinriktade pengar eller vad det är. Kan ni då inte förklara varför skolan ska vara kommunal? Mats Pertoft, du har varit en stor kommunal skolpolitiker i Södertälje i flera år. Varför gjorde du inte det här? Varför kräver du att jag ska göra det som skolminister? Det är den typen av frågor som aktualiseras. Själva problembilden av fritids är vi överens om. Men frågan är nu vems ansvar det är att ta tag i detta. Det är klart att ni har ett intresse av att skälla på mig, eftersom jag är er politiska motståndare här i kammaren. Men om vi nu är seriösa: Vems ansvar är det? Vi har modellen i Sverige att staten och Skolverket gör utvärderingar och pekar på problem. Men det innebär inte att det är staten som ska lösa alla problemen; i så fall skulle vi förstatliga skolan. Man måste förutsätta - så fungerade det i alla fall när jag var skolborgarråd i Stockholm - att när Skolverket kommer med utvärderingar läser man dem i kommunerna, tar till sig dem, resonerar och diskuterar och försöker göra något åt problemen. Man sitter inte i Sveriges kommuner och skolor och säger: Skolverket har utvärderat oss och har kritik - det struntar vi i! Vi väntar på att skolministern gör något! Så kan det inte fungera. Varenda vecka kommer det olika utvärderingar från Skolverket om svenskt skolväsende. I går var det något om skolmaten. Det kommer rader av utvärderingar ur olika aspekter. Om skolministern varje gång ska gå in och stifta nya lagar, varför ska skolan då vara kommunal? Det är den frågan ni måste besvara. Jag delar uppfattningen att det är ett problem, men det är kommunernas ansvar. Gör de ingenting måste vi naturligtvis ta upp det med Sveriges Kommuner och Landsting och med företrädare för kommunerna. Men vi kan inte detaljreglera eller specialdestinera bidrag för allting. I går kom en rapport om skolmaten. Det kommer säkert ett förslag från Baylan snart om att vi ska ha statsbidrag för skolmat. Pertoft från Miljöpartiet kan säkert tala om vilken typ av mat det ska vara också. Men det är inte så att alla problem i svenskt skolväsende ska lösas av skolministern. Vi har kommunalt huvudmannaskap. Det är inte jag som har bestämt det. Det är inte Folkpartiet som har röstat fram det, utan era partier. Vi måste någon gång låta kommunerna lösa problemen också.

Herr talman! Skolministern har rätt i att jag är en stark förespråkare för en kommunal skola. Som jag tog upp i mitt inledningsanförande har vi en målstyrning med en tydlig uppdragsfördelning i Sverige. Det är bra att Skolverket har gjort uppföljningen. Det är bra att Skolverket pekar på bristerna. Nu är bara frågan: Vad händer sedan? Skolministerns svar är: Jaså, ja, men det var inte mitt parti som tyckte så här. Men det är ju historia. Nu är Jan Björklund skolminister, inte bara företrädare för Folkpartiet. Nu är det skolministerns uppdrag och uppgift, precis som i den föregående debatten om svenska för vårdpersonal, att faktiskt se till att allting fungerar på ett övergripande sätt. I målstyrningsprocessen efterlyser jag vilka initiativ regeringen kommer att ta för att följa upp Skolverkets rapport. Kommer det till exempel - det verkar ju finnas en brist på idéer på Utbildningsdepartementet - något så enkelt som ett uppdrag till Skolverket att kolla vad kommunerna gör för att komma till rätta med dessa brister på fritids? Kanske behövs det andra saker. Är det någonting som saknas lagmässigt? Jag är ingen förespråkare av detaljstyrning, så jag är lite skeptisk till det, men det kan vara så. Är det någonting annat som måste göras för att kommunerna bättre ska leva upp till det regelverk som finns för hur man ska driva fritids och skolbarnsomsorgen? I min interpellation efterlyser jag vad skolministern tänker göra. Det är inte jag som är skolminister, för i så fall skulle jag försöka ta reda på det. Det verkar inte som om skolministern tänker på detta sätt, utan det blir en debatt om varför skolan kommunaliserades. Skolan kommunaliserades därför att den drivs bäst av huvudmän som finns nära den, inte i Stockholm förutom Stockholms stad naturligtvis. Det är det övergripande nationella perspektivet som skolministern bör ha, och det saknar jag i detta. Vi kan säkert diskutera länge om kommunaliseringens för- och nackdelar, men det är inte det frågan handlar om nu.

Herr talman! Det är förvånande att se hur hjälplös skolministern gör sig. Vi gör ingenting därför att ni, tillsammans med en majoritet av riksdagen, för 16 år sedan kommunaliserade skolan. Så kan man sammanfatta skolministerns inlägg. Det handlar inte om kommunaliseringens vara eller icke vara. Vi är helt överens om att det är kommunerna som har driftsansvaret enligt det gällande regelverket. Men likväl har ju staten ett ansvar och sätter upp ett regelverk med mål och regler för utbildningsväsendet. Det är också det regelverket och de målen som Skolverket följer upp, och nu säger man att det inte funkar. Det finns goda exempel, det ska sägas, där man jobbar väldigt bra och med väldigt goda resultat. Men det finns också väldigt många avskräckande exempel. Det är utifrån den rapporten vi nu diskuterar, skolministern. Vill skolministern diskutera att man ska förstatliga hela utbildningsväsendet, inklusive grundskolor och gymnasieskolor, så får han gärna göra det i den borgerliga alliansen. Ni sitter i majoritet. Ni kan ju ändra detta. Ni har sju röster mer än s, v och mp tillsammans. Ni kan ändra det. Den diskussionen kan ni väl ta internt. Ni har ju majoritet. Den konkreta frågeställningen och interpellationen handlar om vad skolministern och regeringen vill göra för att förbättra och höja kvaliteten på fritids och, det som Skolverket nämner som den viktigaste åtgärden, se till att det blir mindre barngrupper och ökad personaltäthet. Det går inte att säga att det bara är kommunerna som ska göra det. Som högsta ansvariga i landet har skolministern ett ansvar för att det finns en likvärdighet och en kvalitet i utbildningen. Man gör det via lagar och regler, men man kan faktiskt också göra det genom att staten erbjuder resurser. Det har gjorts tidigare i grundskola och gymnasieskola. Det är ingen detaljstyrning, utan det är ett erbjudande som kommunerna till exempel i fallet med grundskolan till 99 % har tagit del av. Det behöver inte handla om en princip för hur detta ska styras. Det handlar om vilken vilja regeringen har. Har regeringen en vilja att förbättra tillvaron för de knappt 330 000 barn som går på fritids eller inte? Det är frågan. Jag återkommer till mina första frågor. Vilka konkreta åtgärder är skolministern beredd att vidta för att förbättra kvaliteten, öka likvärdigheten och minska barngrupperna på fritids?

Herr talman! Som jag sade är de åtgärder vi vidtar att vi säger åt kommunerna, som har det här ansvaret, att de måste ta det bättre än tidigare. Det är det vi gör. Det är något märkligt med Ibrahim Baylans inlägg när det gäller den ökning av antalet barn i fritidshemsgrupperna som kan konstateras i de här rapporterna från Skolverket. Om man jämför hur det var 1990 med hur det är i dag kan man se att det har skett en kraftig ökning av storleken på grupperna. Så är det. Det är dock så att den stora ökningen skedde i mitten och slutet av 1990-talet. De sista åren sedan 2000 och framåt har det inte ökat så mycket, utan det var i slutet av 90-talet som ökningen av de här barngruppernas storlek i stort sett skedde. Det var i alla fall en kraftig ökning då. Varför kommer då Socialdemokraterna på att man bör gå in och reglera detta tre månader efter det att man har förlorat valet? Varför kom man inte på det när det skedde? Det var ju då man styrde. Man hade ansvaret. Nu, när jag har haft ämbetet i några månader, säger Ibrahim Baylan att jag måste lösa detta. Varför gjorde ni inte det under de där åren? Det var ju under er regeringstid som problemen inträffade. Det var minsann inte fritt från larmrapporter då heller. Men låt oss strunta i historien och fundera på vad vi gör nu. Jag tycker, Ibrahim Baylan, att när det kommer en rapport från Skolverket om problem i det kommunala skolväsendet måste den första reaktionen vara att säga åt huvudmännen, det vill säga kommunerna, att läsa och studera detta och lösa problemen. Om första reaktionen alltid är att här är ett problem och nu ska vi ha ett direktriktat statligt bidrag, kommer frågan upp om hur vi egentligen ska styra svenskt skolväsende. Vi har olika uppfattningar i grunden, Ibrahim Baylan och Mats Pertoft å ena sidan och jag å andra sidan, om ifall staten eller kommunerna ska ha huvudmannaskapet för svensk skola. Men ni har bestämt detta, och det finns även nu en majoritet i riksdagen för att det är kommunerna som ska ha huvudmannaskapet. Då måste vi låta kommunerna lösa de här problemen när de dyker upp. Det kan inte vara så att så fort det poppar upp ett problem ska skolministern stifta en lag. Det är då jag ställer frågan: Varför ska skolan i så fall vara kommunal? I de kommuner jag känner till och har jobbat nära med tar man den här typen av rapporter på stort allvar. Jag hoppas att Mats Pertoft gjorde det när har var kommunal skolpolitiker i Södertälje. Jag hoppas att Ibrahim Baylan gjorde det när han var kommunal skolpolitiker i Umeå. När Skolverket kommer med kritik tar man del av den och funderar på hur man ska lösa detta. Sedan frågar Pertoft om vi inte tänker kolla upp detta. Det är självklart. Det är en del i Skolverkets ständigt pågående granskning. Om man gör en granskning och riktar kritik och det inte har gjorts någonting åt det nästa gång man granskar är det mycket allvarligare. Det är självklart att Skolverket har det uppdraget. Man har ett permanent uppdrag att följa upp att skolhuvudmännen som man granskar följer upp den kritik som riktas. Det är helt självklart. Allt står inte i det här interpellationssvaret, men det är en viktig del i Skolverkets ständigt pågående uppgift. Granskar man något och kritiserar det, ska man nästa gång man granskar följa upp att det rättats till. Jag tror att vi har samma syn på fritidshemmen och på problemen där. Jag delar uppfattningen att fritidshemmen framför allt under 1990-talet utsattes för häftiga besparingar. En del kanske man klarade av, men en del har säkert lett till kvalitetsförsämringar. Jag misstror inte Skolverkets rapport på någon punkt. Därför är det nu så viktigt för skolhuvudmännen att ta det här ansvaret, och eftersom den här riksdagen har bestämt att kommunerna ska vara skolhuvudmän måste faktiskt kommunerna i första hand ta ansvaret.

Herr talman! Det är väldigt trevligt att jag och Jan Björklund kan vara helt överens om väldigt mycket i det stora hela. Vi är inte överens om vem som ska driva skolorna, men det verkar ändå finnas en trygg riksdagsmajoritet på min sida. Jag känner mig nöjd där. Skolministern får kanske känna sig i opposition just i den frågan. Men det som jag ändå tycker är svårt är det här antingen-eller-perspektivet. Jag efterlyser inga nya lagar. Jag är väldigt glad att det betonas att Skolverket måste följa upp de brister man har konstaterat. Jag hoppas också att i det uppdraget ingår att man också har ett nationellt perspektiv och ser om det finns saker som måste åtgärdas på nationell nivå för att komma till rätta med bristerna i fritidshemmen och skolbarnsomsorgen. Det är ju det min fråga handlade om. Det verkar som om vi har samma syn på det i grund och botten. Jag efterlyser som sagt inga nya lagar nu, men jag efterlyser att skolministern håller frågan levande, kollar upp och ser om det behövs andra saker, till exempel det som Ibrahim Baylan tar upp, det vill säga statliga ekonomiska bidrag för att minska gruppstorleken på fritidshemmen. Vi har alla tre varit kommunalpolitiskt aktiva, och vi vet att under 90-talet var kommunernas ekonomi inte den bästa. Man kanske prioriterade grundskolan framför fritidshemmen. Det gjorde man i Södertälje, och det var synd. Vi får väl försöka förbättra saken där, men det kostar pengar, och de finns inte i dag. Jag ser med spänning fram emot dels hur Skolverket kommer att kolla hur kommunerna följer upp den kritiska rapporten, dels hur skolministern sedan kommer att se till att de nationella regler eller åtgärder som eventuellt behövs kommer fram.

Herr talman! Björklund har ju gjort sig känd för att beredvilligt komma med pekpinnar när det handlar om skol- och utbildningsdebatten. Jag tror att vi i dag har varit med om något kanske unikt i hans fall. I två interpellationsdebatter i rad har han sagt att han ingenting kan eller bör göra. Ams bör sköta det där - fast de egentligen inte gör det han tycker att de borde göra. I den här debatten handlar det om att kommunerna egentligen inte gör vad de borde göra, men det är ju deras uppgift. Vi ska följa upp. Saken är ju den att vi har följt upp det här under ett antal år. Det har införts krav på kvalitetsredovisningar. En del av de uppföljningar som Skolverket har gjort har ju skett på regeringens uppdrag. Man har kommit fram till ganska allvarliga brister. Skolministerns svar fortsätter med att: Nej, vi kan ingenting göra. Det är ett kommunalt ansvar. Han slår ifrån sig, och det räcker inte. Det duger inte. Driftsansvaret ligger på kommunerna, det kan vi vara helt överens om. Men det finns ändå ett ansvar för staten och därmed för Jan Björklund, som den främste företrädaren för regeringen när det gäller skolfrågor, att tala om hur man vill göra för att öka likvärdigheten. Det räcker inte med att säga att det här är kommunernas ansvar. Skolverket skriver ju i lägesbedömningen att det troligen är ett medvetet val från kommunernas sida att inte prioritera skolbarnomsorgen. Det går alltså inte, skolministern, att bara blunda och säga att det är kommunernas val. De har tydligen, enligt Skolverket, valt att prioritera bort detta. Vi behöver fler åtgärder. Vi vill att staten ska vara med och ta ett delansvar för att höja kvaliteten. Vi är beredda och vill att man ska öronmärka resurser för att på det viset också se till att höja kvaliteten och minska barngrupperna. Det är den politik vi socialdemokrater står för. Vad står regeringen för?

Herr talman! Jag har inte sagt att staten inte kan göra något. Det är bara det att det vi kan göra ju går rakt in i den kommunala självstyrelsen om vi ska vidta mycket kraftfulla åtgärder. Det går att lagreglera mer om hur stor en barngrupp på fritids får vara. Jag har inte uppfattat några sådana förslag i den här kammaren, men det går att göra. Det går att ge direktriktade statsanslag, men vi vet ju alla att den socialdemokratiska ledningen i Svenska Kommunförbundet är rent allergisk mot den typen av lösningar och mycket kritisk till de förslag som förs fram av den socialdemokratiska riksdagsgruppen stup i ett om olika direktriktade medel. Jag tror till och med att Miljöpartiet brukar vara kritiskt mot direktriktade statsanslag, men det är möjligt att Pertoft här omorienterar sig i kammaren och nu, just i den här debatten, tycker att det är bra. Men dessutom vet vi att direktriktade statsanslag rakt in i en stor verksamhet är mycket svåra att följa upp. Om en kommun inte vill använda anslaget till det man får det för är det otroligt lätt för den kommunen att låta bli. Man stoppar i och för sig in de nya pengarna, men man drar undan andra pengar själv. Det där har vi sett så många gånger med alla Wärnerssonpengar, och allt vad det har hetat genom åren, som inte har gett någon effekt. Det är inte ett effektivt sätt. Det verkar bara lite handlingskraftigt. När man inte har något annat att göra som minister så kan man ge lite direktriktade statsanslag så verkar det kraftfullt, men det ger nästan aldrig någon väsentlig och märkbar effekt. Visst kan regeringen och staten göra så, men det ska ha gått mycket längre än så här, innan man går in och börjar detaljreglera och ägna sig åt något slags överförmyndarskap. Ibrahim Baylan uttryckte det så att kommunerna har driftsansvar för fritidshemmen. Oj då, det låter som om det var någon sorts entreprenad man hade lagt ut. Man har huvudmannaansvar för fritidshemmen, Ibrahim Baylan. Man är huvudman för skolverksamheten, och det är ditt parti som har bestämt det. Vi var emot det, men det är Socialdemokraterna som har bestämt att kommunerna ska ha huvudmannaansvaret. Och så kommer det en kritisk rapport, och då blir reaktionen: Oj oj oj, nu måste staten in och reglera! Nej, i stället är kravet på kommunerna att fixa detta nu. Gör de inte det får vi ta upp en diskussion om vad vi ska göra, men vi ger nu huvudmännen en chans att fixa detta. Börja inte ropa på statlig lagstiftning eller detaljregleringar av kommunerna så fort ett problem uppmärksammas!