Arbetslösheten i Gävleborg

Herr talman! Raimo Pärssinen har frågat mig om vilka olika politiska åtgärder jag förbereder för Gävleborgs län i syfte att skapa fler jobb och minska arbetslösheten. Han har också frågat mig om vilka olika politiska åtgärder jag förbereder som kan förbättra de ungas arbetsmarknadssituation i Gävleborg. Regeringens politik har skapat förutsättningar för en hållbar ekonomisk utveckling och frigjort resurser för att hantera den rådande konjunkturnedgången. Därför har vi kunnat vidta kraftfulla åtgärder för att ta Sverige ur krisen. Jag har tidigare, vid ett flertal tillfällen, här i kammaren redogjort för de kraftfulla satsningar regeringen presenterat i budgetpropositionen för 2009 och i propositionen Åtgärder för jobb och omställning (prop. 2008/09:97) och hänvisar därför till mina tidigare svar. Jag vill ändå lyfta fram att regeringen för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och underlätta ungas etablering på arbetsmarknaden den 1 januari i år minskat kostnaden ytterligare för att anställa ungdomar. Det innebär att socialavgifterna för alla som vid årets ingång inte har fyllt 26 år har halverats. Slutligen vill jag än en gång poängtera att regeringens insatser på arbetsmarknaden syftar till att underlätta omställningen för alla som är eller riskerar att bli arbetslösa, oavsett var i Sverige de bor.

Herr talman! Läget är svårt på arbetsmarknaden i Gävleborg - och i hela landet. Lägger man ihop den öppna arbetslösheten i februari med de arbetssökande som är i program för aktivitetsstöd och de som har ett arbete med någon typ av stöd blir det alltså 16 718 människor. Det är en extra allvarlig situation när antalet lediga jobb minskar i snabb takt. Samtidigt har antalet varsel om uppsägning ökat kraftigt. Det är en stor skillnad bara mellan de två senaste månaderna, och då är ännu inte Sandviks stora varsel medräknat, eftersom det ännu inte har börjat hanteras av förmedlingen. De här människorna går ut i arbetslöshet. Men mest allvarligt är läget när det gäller ungdomsarbetslösheten i Gävleborg. Där har ökningen varit lavinartad. Om den har varit jättestor och enorm på den ena sidan har ungdomsarbetslösheten ökat lavinartat. I hela landet har den ökat till hela 44 779. Men i Gävleborg har den på ett år ökat med 316 till 1 776. Det är stora varselomgångar som går igenom. Vi ser det i alla kommuner. Vi ser det genom de fackliga organisationerna, som får hantera och förhandla om varsel om uppsägning. Vi ser också att varslen leder till uppsägning. Det är tydliga paralleller till den tidigare krisen, men frågan är om inte det här är allvarligare. I svaret som ministern har lämnat här kan jag utläsa att ministern, mitt i denna jobbkris som drabbar Gävleborg jättehårt, står och säger att han redan tidigare har redogjort för kraftfulla åtgärder och för jobb och att man bekämpar ungdomsarbetslösheten med en minskning av socialavgifterna. Är allting då gjort? Det måste man fråga ministern. Betyder det här att de ungdomar från Ovanåker som var med i ett nyhetsinslag i TV 4 häromdagen också får jobb nu, efter den här redovisningen som jag har fått i svaret? Betyder det att arbetslösa ungdomar i Hudiksvall kan få anställning inom kommunen? Betyder det någonting mer än att det bara sägs? Finns det någonting bakom orden? Det som gör mig upprörd är att ministern redovisar att det är kraftfulla åtgärder medan arbetslösheten bara stiger och stiger och ungdomarna blir fler och fler. Vi har en jättestor ungdomskull som kommer ut från gymnasieskolan i sommar. De går mot en situation där redan 25 procent av ungdomarna är i arbetslöshet. Då hänvisar ministern till en sänkning av socialavgifterna och kallar det för en kraftfull åtgärd. Vi har all rätt att allihop vara riktigt bekymrade över den här situationen. Vi vet att denna regering, där Littorin också sitter med, har avhänt sig stora summor i skattesänkningar som, hur han än står här och försöker förklara det, mest har varit riktade till dem som tjänar mest. På så vis har man avhänt sig medel för att bekämpa krisen. Jobbkrisen är här. Den finns i vardagen. Snart känner vi alla väldigt många runtikring oss som får gå ut i arbetslöshet. De går dessutom ut i en a-kassa som är urusel. Den här regeringen med Littorin i spetsen har inte gjort något annat. Jobben har inte blivit lättare att få. Däremot har det blivit betydligt svårare och besvärligare att vara i arbetslöshet. Vad innebär de här kraftfulla åtgärderna konkret för Gävleborgs län?

Herr talman! År 2006 när Socialdemokraterna lämnade över regeringsmakten till den nuvarande moderatstyrda regeringen var bordet dukat, arbetslösheten sjunkande och ekonomin på topp. På lite drygt två år med borgerligt styre har Sverige hamnat i en kris av sällan skådat slag. Varslen haglar över medborgarna, och många tvingas nu lämna sina anställningar och sin möjlighet att försörja sig. Många människor har dessutom lämnat a-kassan eftersom regeringen kraftigt ökade kostnaderna för denna så viktiga försäkring, denna så viktiga trygghet. Kommunerna går på knäna på grund av kraftigt stigande försörjningsstöd och regeringens frysta statsbidrag. Det är olika bud om när och över huvud taget om det kommer några nya pengar till kommunerna för att klara det offentliga uppdraget och för att säkra de offentliga jobben. Avsaknaden av stimulanspaket från regeringens sida är mycket oroande och dessutom mycket förvånande. Herr talman! Arbetslösheten i Sverige ökar nu dramatiskt medan vi har en moderatledd regering som handlingsförlamad bara tittar på. Herr talman! Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin var en av dem som inför valet 2006 lovade minskad arbetslöshet och ett minskat utanförskap. Nu ökar, som sagt , arbetslösheten dramatiskt, och när det gäller ungdomsarbetslösheten är det svårt att finna ord för att beskriva nivån. Sverige riskerar att få en förlorad generation, minst. Det Moderaterna tidigare har kallat utanförskap ökar nu med stormsteg. Den passivitet som statsrådet Littorin uppvisar när det gäller den kraftigt ökade arbetslösheten är fullständigt oacceptabel. Att som statsrådet bara konstatera att 2009 blir ett riktigt skitår och sedan stoppa huvudet i sanden räcker inte. Svenska folket kräver mer av en arbetsmarknadsminister. Svenska folket kräver mer av en regering, mycket mer. Herr talman! Det är som sagt ingen bra lösning att som arbetsmarknadsministern hålla sig undan och hoppas att allting ska lösas av sig själv. Nu krävs det handling och handlingskraft om Sveriges negativa trend ska kunna vända. Herr talman! Jag vill att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, Moderaterna, redogör för vilka politiska åtgärder han planerar för att skapa jobb och minska arbetslösheten i mitt hemlän Gävleborg och i Norrlands inland. Jag vill också höra hur arbetsmarknadsministern tänker agera för att förbättra arbetsmarknadssituationen för alla ungdomar i Gävleborgs län. Hur blir det till sommaren då alla varsel övergår i avsked, när folk blir utan arbete? Hur blir det till sommaren när det gäller möjligheter för ungdomar att få jobb?

Herr talman! Jag tackar Raimo Pärssinen för att han har ställt denna interpellation som avviker från många av de andra. Den handlar om en helt annan synpunkt, nämligen hur vi ska få flera jobb i det här landet. Tidigare har baksidan diskuterats. Jag hade nöjet att besöka just Gävleborg för fyra fem veckor sedan vid ett årsmöte och informera mig om den svåra situation som många människor i Gävleborg befinner sig i. Gävleborg, herr talman, är en viktig del av världen. I London i går presenterades ett paket som skulle försöka hjälpa Gävleborg och andra delar av världen och återställa det väldiga fallet i efterfrågan på grund av en kreditkris i USA. Den har gjort att stora delar av arbetsmarknaden i Gävleborg har blivit väldigt illa tilltygad. Frågan är vad man kan göra i ett litet exportberoende land och i en så exportberoende del som Gävleborg är. Vi vet redan att en av de viktigaste industrierna har fått lägga ned helt, nämligen ett pappersbruk. Det är inte fråga om att den svenska regeringen har velat detta. Vi är drabbade av en mycket stor internationell efterfrågekris. Då får man se vad som är möjligt att göra i Sverige. Herr talman! Jag tycker alltid att man ska vara försiktig med att använda siffror om det inte är i skrift. Jag skulle ändå vilja använda två siffror, nämligen 200 och 700. Det är den volymökning som Sveriges riksbank har haft när det gäller krediter och åtaganden för svenska företag sedan i oktober förra året. Då var de 218 miljarder kronor. Nu är de en bit över 700 miljarder kronor. När man då hör talas om att regeringen och Riksbanken inte har gjort någonting blir man lite förvånad och efterlyser vad man skulle ha gjort mera. Roland Bäckman målade i en tidigare interpellationsdebatt upp hur svårt det var för företagen i Ljusdal. Då målade han upp hur efterfrågan hade fallit för speditionsföretag och alla andra småföretag i just Ljusdal med omnejd, en viktig del av Gävleborg. Om vi inte ser till att rätta till rätt problem först kommer ungdomarna som vi alla verkligen kan vara bekymrade över att råka ännu värre ut. Därför är det, herr talman, väldigt viktigt att ta saker i rätt ordning. Om man bara betalar ut pengar rakt ut i kommunerna kan man möjligen lindra deras problem för stunden. Men jag menar att Roland Bäckman var inne på en väldigt viktig sak, nämligen: Hur ska vi få företagen som kan anställa att fungera bättre i framtiden än just nu? Vi i Sverige har en svår situation. Vi är väldigt beroende av hur det är i utlandet. Inte minst Gävleborgs län med Gävle hamn och så vidare är ju kolossalt beroende av att vi får en efterfrågan från utlandet. Till dess får vi se till att lindra så mycket vi någonsin kan. Men då måste de mindre företagen fungera. Alla kan inte bli anställda av kommunerna och landstinget.

Herr talman! Gävleborg är det län i Sverige som har högst arbetslöshet. Delar av länet har väldigt stora problem, precis som Raimo Pärssinen säger. Jag var i Sandviken i slutet av januari. Jag träffade Sandviks ledning, fackklubbarna och Arbetsförmedlingen i Sandviken. Det är för att gå igenom och se hur läget är, för att få en bättre uppfattning om deras prognosläge och framtid men också för att se till att de resurser vi har fattat beslut om når fram och till rätt ställe. Det handlar också om att höra med fackklubbarna om hur de upplever det och hur deras medlemmar upplever situationen just nu. Slutsatserna där liksom överallt där jag har varit hittills i Sverige är flera. För det första är 90 procent av världen i ekonomisk recession, det vill säga ekonomisk tillbakagång. Det är klart att i ett litet land som Sverige, där halva ekonomin är utlandsberoende och exportsektorn, verkstadsindustrin, väsentligt mycket mer är beroende av export, finns det vilken regering som än sitter en begränsad räckvidd i hur långt våra verktyg räcker. Min fråga kan retoriskt vara: Har Raimo Pärssinen och Roland Bäckman ett trollspö som inte jag känner till? Kan de trolla fram kunder till Sandvik och de andra företagen? Självklart är det inte så. Det är synd, för det hade varit trevligt om någon av oss hade haft ett sådant verktyg. Men det har vi inte. Då måste vi göra flera saker samtidigt, precis som Gunnar Andrén var inne på alldeles nyss. På lång sikt är det först och främst att återställa förtroendet i de finansiella sektorerna. Det måste göras och lösas på internationell nivå. Därför var G 20-mötet i går i London oerhört viktigt. Finns inte förtroendet finns inte möjligheter för företagen att hitta krediter för investeringar eller sina framtidsplaner. Det finns också, om det inte finns ett sådant förtroende, det omvända, nämligen att man drar in rörelsekrediter i fungerande företag. Det har vi sett en hel del exempel på. Det andra som vi måste värna är naturligtvis våra offentliga finanser. Göran Persson sade en gång att den som är satt i skuld är icke fri. Det är väldigt sant. Det är sant också nu. Vi måste se till att vi har ordning och reda i statsfinanserna och inte avhänder oss möjligheter i dag som vi behöver om ett eller två år. Vi måste också se till att de utgifter och investeringar vi faktiskt gör skapar förutsättningar för jobb snabbare än annars snarare än att se till att vi undergräver saker och ting så att vi får äta upp det med nedskärningar i välfärden eller annat om några år. Den vägen prövade vi under 90-talet. Det var ingen bra väg. Det tredje vi måste göra är att möta varje enskild person som nu riskerar att gå ut i arbetslöshet. Vi måste se till att de får hjälp, råd och stöd för att kunna gå vidare. Då är det bra med jobbcoacher, det är bra med folk på Arbetsförmedlingen, det är bra med utbildningsplatser och annat. I svåra tider heter kampen mot utanförskap aktiv arbetsmarknadspolitik. Det handlar om fler i olika typer av åtgärder, om fler insatser, om utbildning i utbildningssystemet, om praktik och praktisk kompetensutveckling inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det är därför som OECD häromdagen visade att Sverige har den mest expansiva finanspolitiken av ett tjugotal undersökta länder. Det är inte passivitet. Det är aktivitet. Det visar att när det blåser till har vi, tack vare att 180 000 personer har lämnat utanförskapet och kommit in på arbetsmarknaden, möjligheter att använda oss av budgetöverskottet för aktiva insatser. Som jag har sagt tidigare i dag här handlar det om 4 miljarder extra bara i år till arbetsmarknadspolitiska insatser och knappt 2 miljarder extra till utbildningsinsatser i budgeten i höstas. Det är inte passivitet. Det är i högsta grad aktivitet för att på det bästa sätt vi kan i dessa tider möta dem som riskerar att nu bli arbetslösa.

Herr talman! Jag står i den här kammaren och påstår att Sven Otto Littorin far med osanning när han säger att vi är de mest expansiva i världen. Det stämmer ju inte. Det finns en internationell rapport som visar att Sverige tvärtom är ett av de länder som satsat minst sedan krisen briserade och endast tillfört nya stimulanser på 0,4 procent av bnp. Så är det faktiska läget. Sveriges finansminister är den enda finansministern, vad jag vet och vad andra vet, som säger att det går att spara sig genom krisen. Det var inte finanskrisen som sänkte a-kassan kraftigt. Det var inte finanskrisen som gjorde folk fattigare. Det var inte finanskrisen som drog undan massvis med utbildningsplatser. Det var inte finanskrisen som skar ned på arbetsmarknadsutbildningen som är så behövlig när den är speciellt riktad mot ungdomar också. Det var inte finanskrisen som skar ned i komvux. Det var inte finanskrisen som begränsade platser inom högskolan. Nu står Sven Otto Littorin här och talar om kraftfulla åtgärder och aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är upprörande. Alla de saker jag nämnde har den borgerliga moderatledda regeringen skurit ned på för att begränsa och minska människors möjlighet att få ny kunskap, ny utbildning och nya jobb. Littorin sade: Vi har inget trollspö. Littorins trollspö har alltid varit skattesänkningar. Nu senast var det sänkta socialavgifter för ungdomar. Är det den moderatledda regeringens trollspö? Ja, men sänk skatterna en gång till då, så får vi se vilken fart det blir. Ni har redan sänkt dem med 85 miljarder kronor. De tre rikaste tiondelarna har fått absolut mest. Vi kan räkna kronor. Littorin har beviljat sig själv en skattesänkning på 13 000 kronor i år. Det är inte de lågavlönade som har fått detta även om han säger det. Vad är det för kraftfulla åtgärder? Tala inte om London, tala inte om USA! Tala om vad regeringen ska göra här i Sverige och beskriv det för gävleborgarna! Vilka konkreta åtgärder finns för att möta den kraftigt stigande arbetslösheten bland ungdomarna? Vad finns i verktygslådan? Är den tom? Finns det inga pengar för att man har skänkt bort dem i skattesänkningen? Var konkret, Littorin! Ursäkta, herr talman, att jag blir lite upprörd, men så är det. Vi har inte råd att satsa på jobben. Det är det Littorin säger. Och han försöker påskina att Socialdemokraterna drar runt sedelpressar och har hur mycket pengar som helst. I många länder vidtar man aktiva åtgärder i den ekonomiska politiken för att motverka krisen, men det gör man inte här. Vad får Emelie i Hudiksvall för hjälp av den borgerliga regeringen? Har hon fått större möjlighet till utbildning? Det första Littorin gjorde var att skära ned på platserna. Ni lägger skulden för arbetslösheten på den enskilde. Ni trodde att man var för lat och därför tog man inget jobb. Ni har sett till att massarbetslösheten förvärras. De som går ut i arbetslöshet får en mycket dålig ekonomi, medan Littorin själv kan gotta sig åt 13 000 kronor mer efter skattesänkningar. Gör något för ungdomarna i Gävleborg! Var konkret! Tala inte om London utan om Gävle, Ovanåker och Sandviken!

Herr talman! Arbetsmarknadsministern letar efter ett trollspö. Varför är jag inte förvånad? Det är väl så han har tänkt lösa detta. Hemma i Ljusdal var arbetslösheten för mindre än ett år sedan mycket låg. Det talades om problem att hitta kompetent arbetskraft. Nu har arbetslösheten stigit till 7 ½ procent. Före sommaren kommer den att vara 11 procent. Mer än var tionde människa kommer att vara arbetslös. Ungdomsarbetslösheten är snart uppe i 25 procent. Var fjärde ung kommer att stå utan ett arbete. Jag vill att arbetsmarknadsministern utvecklar vad han tror att den katastrofalt höga arbetslösheten bland ungdomar kommer att leda till för den enskilde och för samhället. Jag vill också att arbetsmarknadsministern ger några löften inför framtiden. Hur kommer det att bli för alla ungdomar som är arbetslösa? Hur blir det till sommaren, till vintern och till nästa sommar? Kommer det fortfarande att vara en fjärdedel som är arbetslösa då? Den moderata regeringen saknar tillräckligt med utbildningsplatser. Jobbstimulanspaket med innehåll saknas också. Regeringen lånar pengar för att sänka skatterna för dem som har det bäst ställt. Samtidigt väntar massarbetslöshet för Sveriges invånare och speciellt för våra unga. Jag förväntar mig att arbetsmarknadsminister Littorin kommer fram i ljuset, tar sitt ansvar och ser till att skapa alla jobb som han tidigare har utlovat. Löften är till för att hållas, arbetsmarknadsministern! Jag rekommenderar arbetsmarknadsministern ett besök i Norrlands inland så att han på plats kan se hur arbetsmarknadsläget är.

Herr talman! Det där åkeriföretaget i Ljusdal som Roland Bäckman tidigare talade om, vad ska det pyssla med om det inte får order och efterfrågan på sina produkter? Det är en mycket viktig fråga. Vad ska Sandvik göra? Ska de producera på lager? Raimo Pärssinen, som är en god person, säger att vi inte ska tala om London. Jag tror att det är fel mot de människor som hotas eller har drabbats av arbetslöshet i Gävleborg. Jag tror att de är väldigt intresserade av vad som händer i London eftersom vi inte kan lösa problemet själva i Ockelbo och Hudiksvall; det går inte. Vi kan inte heller lösa dem i Stockholm, utan vi är beroende av en internationell marknad. Herr talman! Man trollar bort alla de åtgärder som regeringen har gjort, till exempel sänkt skatterna. Men hur många nya Volvobilar skulle ha blivit sålda i Gävleborg om man inte hade gjort dessa skattesänkningar? Hur många arbetsplatser hade det blivit på McDonalds i Gävleborg om man inte hade haft den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år? Jag har gjort arbetsplatsbesök på McDonalds. Där är man ganska nöjd med detta, för man kan behålla fler ungdomar under 26 år. Det påstås från socialdemokratiskt håll att det lånas till skattesänkningar. Ja, det kan man säga. Men lånas det då inte också pengar till Arbetsförmedlingen och till att avlöna poliser och sjuksköterskor? Varför är det just till skattesänkningar man har lånat?

Herr talman! Jag hugger tag lite där Gunnar Andrén var. Vi ska inte tala om London utan om Gävle, Ockelbo och de andra städerna. Gärna det! Men Sandviks kunder finns inte i Ockelbo utan utomlands. Det är precis det som är poängen. Här ser vi en internationell finanskris vars härjningar leder till att 90 procent av alla världens ekonomier och länder lever i recession, ekonomisk tillbakagång. Att tro att Sverige skulle vara immunt mot det när halva vår ekonomi är exportberoende och Sandvik har 95 procent av sina kunder utomlands är naivt. Det är klart som korvspad att vi ser att den internationella finanskrisens härjningar får direkta konsekvenser för de svenska exportföretagen. Återigen säger Raimo Pärssinen med flera debattörer att vi är passiva och sitter och tittar på. OECD visar i studien som kom häromdagen att vi har den mest expansiva budgetpolitiken av 20 av våra konkurrentländer. Här tror jag mer på OECD än på Raimo Pärssinen. I detta ligger 4 miljarder extra på arbetsmarknadspolitiska insatser i år. Det innebär insatser för 60 000 personer fler i år än tidigare, bland annat de 750 coacher på Arbetsförmedlingen som vi talade om i en interpellationsdebatt nyss. Däri finns också 2 miljarder extra till utbildningssystemet, bland annat till komvux, yrkesvux och yrkeshögskola. Vi har 30 000 platser fler utanför garantierna i år, till exempel i arbetsmarknadspolitiska insatser. Vad är alternativet till detta? Ja, vi har tidigare hört om höjt tak i a-kassan och sänkta avgifter som kostar 20 miljarder. Det ska finansieras med att man fördubblar arbetsgivaravgifterna för unga. Det är Socialdemokraternas recept. Min enkla lilla fråga blir då: Hur många fler jobb för arbetslösa ungdomar i Gävle blir det när er politik med fördubblade avgifter för att ha dessa ungdomar anställda blir införd? Det svaret ska bli mycket intressant att höra, för det har jag inte hört. Raimo Pärssinen säger att vi har skänkt bort pengar i skattesänkningarna. Nu bör vi nog fundera över vems pengarna är. I grund och botten är detta frukter av enskilda människors arbete. Pengarna är inte Raimo Pärssinens eller mina. Pengarna tillhör den som har arbetat hårt för dem. Man avstår en del av de pengarna i skatter för det som är gemensamt. Det ska man betala in. Det ligger naturligtvis i betraktarens öga. Raimo Pärssinens åsikt är väl att 100 procent är det optimala skattetrycket och att man kanske får behålla lite. Hur ska jag annars tolka det faktum att Raimo Pärssinen och hans parti vill höja skatten för vanligt folk med 15 miljarder genom att avskaffa det tredje jobbsteget och skatteavdraget. I det här läget vill man dra in köpkraft från vanliga hushåll, vanliga metallarbetare och vanliga medarbetare. De ska få höjd skatt. Det skulle vara intressant att höra Raimo Pärssinen svara på varför höjd skatt för vanliga inkomsttagare är en bra idé när det är lågkonjunktur. Man vill dessutom, som sagt, göra det dubbelt så dyrt att ha ungdomar anställda. Mot detta står en politik som skapar förutsättningar för nya jobb. I grund och botten måste naturligtvis konjunkturen vända så att kunderna återvänder. Det säkraste sättet att börja den resan är att återställa förtroendet i den finansiella sektorn så att de företag som finns där ute har möjlighet att växa och möjlighet att handla med varandra. Därför blir London faktiskt viktigt också i Ockelbo. Dessutom behöver vi förbättrad konkurrenskraft genom utbildning, forskning och utveckling, exportinsatser, lägre kostnader och olika typer av skatteförändringar. Det här är min åsikt: Detta är den sjunde finanskris som Sverige går igenom sedan 1850-talet. Vi har klarat de tidigare sex. Vi kommer att klara denna också, men inte om vi sprätter i väg pengarna på socialdemokratisk misslyckad jobbpolitik.

Herr talman! Ni har ju redan sprätt i väg pengarna. Hur ser vi den fantastiskt kraftfulla expansiva politiken i Ockelbo? Hur märker vi av den i Bollnäs? Det är ju bara ord, Littorin. Tala om hur jobben kommer till i Ockelbo. Det är jobben som försvinner nu. Ändå står du här och säger att man agerar kraftfullt, och du pratar om skattesänkningar. När regeringen vägrar att ge kommunerna bättre förutsättningar genom statsbidrag och annat hamnar många människor i situationen där man frågar: Är det bättre att sänka skatten med 200 kronor för den kommunalanställde och förlora jobbet? Tror Littorin att det finns en typ av solidaritet i det här samhället då vi värnar välfärden och är rädda om välfärdstjänsterna och att det innebär att vi är beredda att lämna en skärv till det? Fick mitt parti bestämma skulle det vara Littorin som åkte på skattehöjningar för att bidra mer till välfärden. Vi har ett program som handlar om att vi vill investera i ungdomar. Vi vill investera i människor. Vi vill investera i dem som blir arbetslösa för att ge dem bättre förutsättningar att komma tillbaka när det vänder. Vi vill investera i personal som jobbar i välfärden. Vi vill kunna ha vikarier. Det krävs pengar till detta, men Littorin pratar om skattesänkningar och att det löser krisen. Det är så bekvämt att prata om London, Paris och New York och säga att vi inte kan göra något. Stackars regeringen är kraftlös. Stackars regeringen sitter fast någonstans. Vi kräver åtgärder nu. Vi vet att vi kan agera själva här i Sverige. Gör det nu!

Herr talman! Raimo Pärssinen frågar retoriskt: Hur kommer jobben till? Det är bra att vi diskuterar det. Det enda som kan få jobben att växa är att det finns kunder som handlar. Om exportföretagen har över 90 procent av sina intäkter från kunder utanför Sveriges gränser är det viktigt vad som händer i London och Paris. Det är viktigt det man kom överens om - det jättepaket man beslutade om - i London i går. Hur får vi då kunder i Sverige? Inte är det, som Raimo Pärssinen föreslår, genom 15 miljarder indragen köpkraft hos hushållen och hos dem som har sämst betalt. Att dra in köpkraft från hushållen med skattehöjningar för vanligt folk i dessa tider är helt orimligt. Det måste även Raimo Pärssinen förstå. Vi kan möta dem som nu kommer ut i arbetslöshet med en aktiv arbetsmarknadspolitik med fler insatser. Vi lägger i år mer än 4 miljarder extra på arbetsmarknadspolitiska insatser och utbildningsinsatser för att man ska kunna hänvisa till en utbildning, en praktikplats eller vad det nu kan vara och på det sättet ge förbättrade möjligheter att komma tillbaka i arbete. I grund och botten måste vi väl ändå vara överens om att det som behövs är kunder som köper produkter från de företag som vi alla hoppas och tror ska kunna anställa dem som nu blir arbetslösa.