den 19 september 
 
Interpellation 
 
2007/08:5 Arbetslösa och långtidssjukskrivna med ärenden 
hos kronofogden 
 
av Egon Frid 
(v) 
 
till 
arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) 
 
<a name="Temp"></a>Jag 
har blivit uppmärksammad på att a-kassorna under hösten kommer att bli hårdare 
i sin hantering av de personer som straffat ut sig från a-kassan genom att låta 
bli att betala medlemsavgiften och därmed kommer i skuld med tre månadsavgifter 
innan de utesluts samt de personer som inte kan betala den förhöjda 
a-kasseavgiften. Till följd av detta räknar Inspektionen för 
arbetslöshetsförsäkringen (IAF) med att antalet ansökningar om 
betalningsföreläggande kommer att bli omfattande. 
 
IAF gör 
bedömningen att de allra flesta har en relativt god betalningsförmåga och 
därför relativt snabbt kommer att kunna betala sina skulder. Dock finns det en 
grupp av människor som kommer att drabbas hårt, nämligen de arbetslösa som är 
långtidssjukskrivna. De får inte ta del av det så kallade jobbavdraget men 
drabbas ändå av den förhöjda a-kasseavgiften då denna grupp, till skillnad från 
dem som är enbart arbetslösa, inte är befriade från den förhöjda avgiften. 
Bedömningen är att många i gruppen arbetslösa och långtidssjukskrivna har så 
låg betalningsförmåga att de helt enkelt inte kan göra rätt för sig och därför 
kommer att hamna hos Kronofogdemyndigheten (KFM) för indrivning. 
 
Med 
anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till ministern: 
 
Vad 
avser ministern att göra för att de människor som till följd av arbetslöshet 
och långtidssjukskrivning redan befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation 
inte ska bli föremål för indrivning hos KFM till följd av obetalda 
a-kasseavgifter?<a name="PassTempLäge"></a>

Interpellation 2007/08:5 av Frid, Egon (v) Arbetslösa och långtidssjukskrivna med ärenden hos kronofogden

Video


Fru talman! Egon Frid har frågat mig vad jag avser att göra för att de människor som till följd av arbetslöshet och långtidssjukskrivning redan befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation inte ska bli föremål för indrivning hos Kronofogdemyndigheten till följd av obetalda a-kasseavgifter.
Frågan är ställd mot bakgrund av att Egon Frid blivit uppmärksammad på att arbetslöshetskassorna under hösten kommer att bli hårdare i sin hantering av de personer som straffat ut sig från arbetslöshetskassan genom att låta bli att betala medlemsavgiften.
Regeringen genomförde den 1 januari i år förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Syftet med reformen var att skapa motiv för arbetslöshetskassorna och fackförbunden att medverka till att arbetslösheten hålls tillbaka men även att skapa motiv för arbetslöshetskassorna att skärpa kontrollen så att ersättning inte betalas ut felaktigt.
Den bestämmelse som medför att den som inte betalat sin medlemsavgift för en viss månad inte omedelbart förlorar sitt medlemskap är en skyddsregel. Genom att aktivt informera arbetslöshetskassan om att man vill utträda kan medlemmen undgå att betala medlemsavgift för längre tid än som önskas, men så länge man är medlem och omfattas av arbetslöshetsförsäkringen ska man betala sin medlemsavgift.
I samband med förändringar av de regelverk som arbetslöshetskassorna handhar är det viktigt att arbetslöshetskassorna anpassar sina rutiner och informerar sina medlemmar om kommande förändringar samt om eventuella konsekvenser som det nya regelverket kan medföra. På så sätt kan den situation som Egon Frid nämner i sin interpellation undvikas.
Förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen har ställt stora krav på arbetslöshetskassorna, och regeringen har därför i budgetpropositionen föreslagit att de ska kompenseras med 250 miljoner kronor för de administrativa kostnader som förändringarna medfört.
Regeringen har vidare föreslagit att ytterligare en grupp, arbetslösa med sjukpenning, från den 1 juli 2008 ska undantas från skyldigheten att erlägga medlemsavgift som ska täcka arbetslöshetskassans kostnader för den så kallade arbetslöshetsavgiften.
Mot bakgrund av ovanstående avser jag inte att vidta någon ytterligare åtgärd i denna fråga.



Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret. Den här frågan berördes vid frågestunden i torsdags av Sven-Erik Österberg. Interpellationen var aktuell redan i somras, men det fanns ingen lämplig tid för besvarandet, men det hittade vi i dag i stället.
Att regeringen inte avser att göra något mer än det förslag som ministern nyss läste upp är ett av grundproblemen när det gäller det som tas upp i interpellationen. Det är ju ett fördelningspolitiskt perspektiv i interpellationen. Det handlar naturligtvis om hur människor drabbas av de fördelningspolitiska beslut som regeringen har fattat.
Detta berör över 300 000 människor som har lämnat a-kassorna som en följd av regeringens politik. De flesta har, som arbetsmarknadsministern känner till, straffat ut sig genom bristande betalning, vilket tar tre månader.
Ministern säger i svaret att kassorna ska informera sina medlemmar om att man kan lämna sitt medlemskap och på så vis förhindra att man straffar ut sig. Men vi kan nog ändå utgå från att de flesta som har lämnat a-kassorna har gjort det på grund av bristande betalning. Då har de också en rest till a-kassorna bestående av tre månadsavgifter, ca 1 000 kronor per person.
Många som har de här skulderna till arbetslöshetskassan har säkert betalningsförmåga. Men vi vet också att en stor grupp består av de människor som utifrån regeringens fördelningspolitik inte har betalningsförmåga i fråga om dagliga utgifter och absolut inte när det gäller att betala a-kasseavgiften eller en skuld som förmodligen kan uppkomma på grund av detta.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, Arbetslöshetskassornas Samorganisation, SO, alla arbetslöshetskassor och naturligtvis de medlemmar som måste lämna och har lämnat på grund av att de inte har råd är mycket oroliga över vad som händer när ministern hänvisar till att regeringen inte kan göra mer och inte tänker göra mer än det som ministern läste upp i svaret. Ministern stoppar tyvärr huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte existerar, kan jag tycka.
Ministern har tidigare i en debatt, som jag också hänvisar till, jämfört situationen för en arbetstagare med att man, om man har en bilförsäkring, naturligtvis ska betala för sin försäkring. Men en arbetslöshetsförsäkring är faktiskt något helt annat än en sakförsäkring. Arbete behöver vi för vår utkomst.
De orimliga kostnaderna för att vara medlem i a-kassan, som regeringen fördelningspolitiskt har beslutat om för att finansiera andra delar i statsbudgeten, bör regeringen på ett tydligare sätt ta ansvar för - detta för att en så stor grupp av människor inte ska hamna hos Kronofogdemyndigheten för indrivning av skulder.



Fru talman! Jag vill påminna om några saker. Redan när vi tillträdde för ett år sedan var det 700 000 löntagare på svensk arbetsmarknad som inte hade en arbetslöshetsförsäkring. Jag har sagt många gånger förr att jag tycker att det är en dum idé att inte ha det. Det är också därför som vi utreder ett obligatorium.
Kassorna har i dag ungefär 3 ½ miljon medlemmar som faktiskt betalar avgiften. Det är naturligtvis - det vill jag också påminna om - bara de som jobbar och får jobbavdraget som dessutom har fått den förhöjda avgiften.
Sedan tar Egon Frid upp diskussionen om fördelningspolitik. Den kanske starkaste argumentationen i den frågan tycker jag handlar om att vi under den period när Egon Frids parti stod bakom regeringen, den förra mandatperioden, hade 140 nya förtidspensionärer varje dag. Sedan ett år tillbaka är det 400 personer som varje dag lämnar utanförskap och kommer in på arbetsmarknaden. Där har vi en fördelningspolitisk skillnad oss emellan som är vidunderlig. En ny person på arbetsmarknaden var fjärde minut - det är inte så illa.
När vi kommer till själva sakfrågan, fru talman, upprepar jag det som jag har sagt tidigare. Min grunduppfattning är att om man har omfattats av en tjänst, om man har haft den här försäkringen, bör man också betala för den på det sätt som är sagt.
Under de månader som det handlar om har ju den enskilde faktiskt haft tillgång till den inkomst- och trygghetsförsäkring som arbetslöshetsförsäkringen är. Man har, så att säga, haft del av försäkringsskyddet om man har blivit uppsagd. Då är det också rimligt att man betalar för den tjänst som man faktiskt har haft tillgång till.
Kassorna kan naturligtvis göra en egen bedömning. De kan välja att driva in medlen eller välja att avstå. Så har redan skett i dag. SKTF har valt att driva in pengarna medan till exempel AEA, Akademikernas erkända a-kassa, har valt att avstå. Den möjligheten finns naturligtvis. Men ur min utgångspunkt är det naturligtvis så att man, om man omfattats av en försäkring, också bör betala för den.
Slutligen vill jag, precis som i mitt inledningsanförande, påminna om den kvartsmiljard som vi har anslagit i budgeten just för att kompensera kassorna för att de får ökade kostnader i samband med de förändringar som har genomförts under det senaste året.



Fru talman! Jag är överens med arbetsmarknadsministern om att fördelningspolitiskt är ett arbete det absolut viktigaste för att människor ska ha möjlighet till sin egen utkomst och också ha råd med det som de vill ha för sin livsföring och allt detta. Det är jag den första att instämma i.
Det är bara det att det är stora grupper i samhället som inte får de här inkomstfördelarna. Vi har fortfarande stora grupper som är utanför arbetsmarknaden, och många är fortsatt arbetslösa. Vi har gruppen arbetslösa långtidssjukskrivna, som dessutom har ökat det senaste året.
Vi vet också att Kronofogdemyndigheten är den del av samhället som snabbt läser av och märker signaler från grupper av människor som inte har tillräckligt stora inkomster för sina utgifter. Här är a-kassan ett exempel på en sådan fördyrad kostnad som regeringen har medverkat till.
Det är naturligtvis logiskt att grupper som får kompensation ska kunna se att det netto blir en liknande summa. Men grupper som inte får kompensation, grupper som har svag betalningsförmåga och grupper som redan har låga inkomster som drabbas av de extrema höjningar som det har varit frågan om när det gäller a-kassan och andra delar när det gäller livsföringen är ju någonting som regeringen måste ta ansvar för.
Då handlar det om vad regeringen kan göra för att a-kassorna inte ska behöva hota med indrivning och för att en så stor grupp inte ska hamna i den redan stora skaran av överskuldsatta. Det kan ju inte vara ett mål att människor som redan har begränsad ekonomi dessutom ska hamna hos de överskuldsatta och de med betalningsanmärkningar. De har ännu mindre förmåga och möjlighet att klara sina utgifter. Och det gäller rättigheter som andra människor har.
Det här är en fördelningspolitiskt stor och viktig fråga som regeringen måste ta ett större ansvar för. Jag hör att arbetsmarknadsministern säger att en viss kompensation har utgått till a-kassorna och att regeringen har en ambition att kompensera de arbetslösa långtidssjukskrivna från den 1 juli 2008. Men det rimliga vore ändå att den här gruppen kompenseras retroaktivt via a-kassorna. På det sättet skulle man kunna förhindra att människor hamnar hos Kronofogdemyndigheten för indrivning av skulder på grund av att de inte har kunnat klara av att betala de förhöjda avgifterna.



Fru talman! Jobbavdraget överstiger vida den förhöjda avgiften i a-kassan, och arbetslösa ska inte betala den här avgiften. Det är det första jag vill konstatera. Det andra är att kassorna kan välja att avstå från att driva in de pengar som det handlar om. Man behöver inte hota med indrivning, men det får ju vara ett beslut som kassan fattar, som till exempel AEA har gjort.
Sedan lyfter Egon Frid fram två viktiga frågor, tycker jag. Det handlar just om personer med förtidspension eller sjuk- och aktivitetsersättning och personer som är långtidssjukskrivna och har behov av rehabiliteringsinsatser och annat för att komma tillbaka till arbetskraften. Det är i grund och botten en delvis separat diskussion som vi gärna kan ha. Men jag bara konstaterar att vi i budgeten nu i år försöker ta krafttag för att underlätta för dem som befinner sig i den typen av utanförskap att komma tillbaka.
Låt mig nämna ett exempel. Nystartsjobben har varit ett sätt att hjälpa personer som har varit långtidsborta från arbetsmarknaden att lättare komma i en anställning.
Det har gått väldigt bra på väldigt många håll, men det har inte alls varit tillräckligt många personer med sjuk- och aktivitetsersättning som har fått tillgång till nystartsjobben. Det kan jag bara beklaga, för jag hade verkligen hoppats att det skulle bli fler. Alltså försöker vi nu med att införa nyfriskjobben som i grund och botten är ett dubbelt nystartsjobb för att sänka trösklarna för den gruppen. Vi försöker med olika andra typer av insatser se till att det blir ett mjukare steg från förtidspension in på arbetsmarknaden.
Nu gled jag lite ifrån själva huvudämnet. För att svara på interpellationen igen gör jag bedömningen att kassorna inte behöver hota med indrivning. Man kan som arbetslöshetskassa välja att avstå från det. Det är naturligtvis ett beslut som varje kassa måste fatta i förhållande till hur deras kostnadsbild ser ut och det sätt på vilket saker och ting är utformat och hanteras. Därför behöver inte den situationen uppkomma på precis det sätt som Egon Frid säger.
Vi har försökt underlätta med de 250 extra miljonerna som är ett sätt att hantera en del av de kostnader som har uppkommit under det senaste året i a-kassorna.



Fru talman! Jag tackar än en gång för svaren, men regeringen kräver ju a-kassorna på de här skulderna som indirekt är skulder från medlemmarnas uteblivna betalning av sina medlemsavgifter till a-kassan på grund av att de inte har haft råd att betala. Min utgångspunkt är definitivt att människor vill göra rätt för sig och betala sina avgifter så långt det bara är möjligt både när det gäller a-kassa, sakförsäkringar och andra åtaganden. Men uppenbarligen har de kraftiga höjningarna drabbat ekonomiskt svaga grupper med dålig betalningsförmåga, och det har lett till att Kronofogdemyndigheten nu ser den här enorma ökningen av skuldsatta.
Vi vet att det är deltidsarbetande, arbetslösa, långtidssjukskrivna, människor med sjukersättning och tillfällig sjukersättning. Det måste vara en rättighet och ett fördelningspolitiskt ansvar att människor ska ha möjlighet att betala sina avgifter, att avgifterna ska vara rimliga så att man kan göra det. Det är uppenbart att regeringen borde göra mer för att kompensera den här gruppen. Beslutet att täcka kostnaderna eller reducera kraven på den här gruppen från den 1 juli 2008 är otillräckligt. Det är rimligt att regeringen kompenserar den här gruppen med ett retroaktivt beslut för att minska kraven på a-kassorna att betala in de uppkomna skulderna.



Fru talman! Regeringen avser att driva in medlen från a-kassorna. Det är helt korrekt. Det är helt enkelt av skälet att de som det handlar om har omfattats av det försäkringsskydd som till huvuddelen trots allt finansieras via statskassan. Men kassorna kan naturligtvis själva bestämma hur de i sin tur hanterar situationen gentemot sina medlemmar. Om man vill ha möjlighet att efterskänka eller på annat sätt hantera det har man möjlighet att göra det, precis som AEA har gjort medan SKTF, som ett exempel, har valt en annan väg att gå.
Jag hoppas naturligtvis att med de 250 extra miljonerna en del av trycket lyfts av a-kassorna. Därmed skulle man kunna tänka sig att hantera situationen på ett sätt som inte nödvändigtvis drabbar den som har det allra sämst ställt allra mest.
