<a name="PassTempLäge"></a>den 19 maj 
 
Interpellation 2005/06:423 av Anne-Marie Ekström (fp) till statsrådet 
Barbro Holmberg (s) 
 
Apatiska barn vars föräldrar 
misstänks för misshandel 
 
<a name="Temp"></a>I november 2005 polisanmäldes föräldrar till 
depressivt devitaliserade (apatiska) barn för misshandel, vanvård och förgiftning. 
Det rörde sig om 13 fall som polisanmäldes. Dessa polisanmälningar bidrog till 
att föräldrar till alla apatiska barn, som då var ungefär 400, 
misstänkliggjordes. Åklagare har sedan inlett förundersökning mot nio av 
fallen. 
 
Bland 
annat genomfördes husrannsakan i tre fall där barnen kroppsbesiktigades och 
undersöktes av en rättsläkare. På vissa barn har det tagits blodprover som 
undersökts både av svenska och utländska experter utan att man funnit spår av 
gifter. 
 
Efter 
sex månader har ännu ingen åtalats för misshandel. Förundersökningen har tagit 
alldeles för lång tid. En förundersökning ska uppgå till högst tre månader när 
barn är inblandade. Efter vad som framkommit i medierna har barn i Sundsvall 
inte ens fått någon som kan tillvarata deras intressen. 
 
Under 
tiden har barn och föräldrar farit mycket illa. De flesta familjer har inte 
fått något beslut på sin asylansökan och lever således i oviss väntan. Det gör 
också att barnen inte får en chans att påbörja ett tillfrisknande. 
 
Enligt 
den rapport från den nationella samordnaren för barn i asylprocessen med 
uppgivenhetssymtom som lades fram i april 2006 konstateras det att ett sjukt 
barn nästan alltid tillfrisknar efter beviljat uppehållstillstånd. 
 
Det 
är dock märkligt att barn får fortsätta att bo i månader hos föräldrar som 
misstänks för misshandel och vanvård mot dem. Rimligtvis borde barnen ha blivit 
omhändertagna under den tid som utredning om brottet pågår men varken 
socialtjänst eller Migrationsverket har agerat. 
 
Vid 
riksdagens frågestund i mars svarade statsrådet på en fråga från mig att barn 
som har utsatts för brott ska skyddas från dem som har utsatt dem för det. Jag 
ställde också frågan att om det skulle visa sig att barnen verkligen har 
utsatts för brott skulle de då avvisas tillsammans med de föräldrar som begått 
brott mot dem. På denna fråga svarade statsrådet att just för dessa barn ska 
man se om det finns humanitära skäl för att de ska få stanna om de inte har 
egna asylskäl. Statsrådet säger också att hon känner sig ”trygg med att de barn 
som eventuellt har utsatts för denna typ av grov brottslighet i så fall får en 
trygg tillvaro”.  
 
Sedan 
jag ställde frågan har ytterligare två månader gått och frågan om det har 
begåtts brott eller inte har inte klarlagts. Det är fullständigt oacceptabelt. 
Både barn och föräldrar far illa medan myndigheter bollar frågan mellan 
varandra. Har barnen utsatts för misshandel är det oacceptabelt att de 
fortfarande bor hos sina föräldrar. Är misstankarna ogrundade är det 
oacceptabelt att en utredning tar så lång tid bara för att man vill på alla 
tänkbara sätt bevisa att misstankarna är riktiga. 
 
Nu 
vill jag ställa följande frågor till statsrådet. 
 
Vilka 
åtgärder har statsrådet vidtagit för att tillförsäkra de barn vars föräldrar 
misstänks för brott en trygg och bra omvårdnad? 
 
Vilka 
åtgärder tänker statsrådet vidta för att snabba upp handläggningen av ärendena? 
 
Vilka 
åtgärder tänker statsrådet vidta för att, om det verkligen framkommer att 
barnen utsatts för misshandel, dessa inte ska avvisas tillsammans med dem som 
misshandlat dem? 
 
Vilka 
åtgärder tänker statsrådet vidta för att, om det visar sig att misstankarna var 
ogrundade, barn och föräldrar ska få en ursäkt?

Interpellation 2005/06:423 av Ekström, Anne-Marie (fp) Apatiska barn vars föräldrar misstänks för misshandel

Video


Fru talman! Gustav Fridolin och Anne-Marie Ekström har ställt en rad frågor till mig som rör barn med uppgivenhetssymtom. 
Gustav Fridolin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra att de uttalanden som gjordes i samband med debatten om de apatiska flyktingbarnen inte stämde och säkerställa att de familjer som upplevt sig kränkta av uttalandena ska få en ursäkt. 
Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillförsäkra de barn vars föräldrar misstänks för brott en trygg och bra omvårdnad, snabba upp handläggningen av ärendena samt inte avvisa de barn som utsatts för misshandel tillsammans med gärningsmännen och slutligen, om det visar sig att misstankarna var ogrundade, vilka åtgärder jag avser att vidta för att barn och föräldrar ska få en ursäkt. Jag besvarar båda interpellationerna i ett gemensamt svar.
Jag vill börja med att konstatera att vi äntligen kan se en minskning av antalet barn som lider av uppgivenhetssymtom. Det är glädjande.
Vi kan fortfarande inte vara säkra på varför dessa barn utvecklar uppgivenhetssymtom. I motsats till vad Gustav Fridolin hävdar kan vi heller inte vara säkra på vad minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom beror på. 
Den nationella samordnaren för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymtom presenterade den 2 maj rapporten 
Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - trauma, kultur, asylprocess
. Av rapporten framgår bland annat att barnens tillfrisknande nästan alltid inträffar efter det att uppehållstillstånd har beviljats och att samordnaren inte har kunnat fastställa några generella förklaringar till fenomenets uppkomst. Samordnaren menar dock att olika omständigheter var för sig eller i kombination kan förklara enskilda fall av barn med uppgivenhetssymtom. Problemet är komplicerat och kräver en multifaktoriell förklaringsmodell. 
Samordnaren kommer i sitt fortsatta arbete att närmare analysera minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom. Min förhoppning är att samordnarens slutliga analys ger oss bättre kunskap som grund för eventuella ytterligare åtgärder på myndighetsnivå och inom kommuner och landsting.
Det är viktigt att ha i åtanke att vi talar om barn som befinner sig i mycket utsatta situationer. Som alltid när det gäller samhällets insatser för utsatta barn ska barnets bästa sättas i främsta rummet. 
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn i utsatta situationer får det stöd och det skydd som de behöver. Insatser för och utredningarna kring de barn som misstänks fara illa ska utgå från vad som är bäst för det enskilda barnet. Socialtjänsten är skyldig att utan dröjsmål inleda en utredning om den får kännedom om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa och kan behöva någon åtgärd från nämndens sida. En utredning ska leda till en bedömning av om barnet och familjen behöver hjälp och till beslut om lämplig insats. Den utgör också grund för beslut om omhändertagande av barn och unga. Jag utgår från att socialtjänsten i varje enskilt fall vidtar de åtgärder som behövs för att skydda barn och att den gör det med barnets bästa som utgångspunkt. 
Av förundersökningskungörelsen framgår bland annat att förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år ska bedrivas särskilt skyndsamt om brottet riktas mot barns liv, hälsa eller frihet. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Bestämmelsen om tre månader är inte absolut utan varje enskilt fall måste bedömas individuellt, och utredningarna måste ske på bästa sätt efter barnets behov. Rättsväsendet har en god kapacitet att handlägga ärenden som rör barn. 
När det gäller eventuella avvisningar av dessa familjer är det Migrationsverkets uppgift att göra de utredningar och bedömningar som krävs innan ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs. Om ett barn är omhändertaget enligt LVU och har ett vårdbehov kan, enligt utlänningslagen, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas även om barnet eller barnets familj saknar asylskäl eller andra skäl för uppehållstillstånd. Kan ändamålet med vården tillgodoses i hemlandet saknas i princip tillräcklig anledning att meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd för vård enligt LVU. Socialtjänsten ansvarar för barnets vård och har kontakt med Migrationsverket som i sin tur undersöker om barnet kan få motsvarande vård i hemlandet. Migrationsverket har i dessa fall kontakt med bland annat svenska beskickningar och frivilligorganisationer i det aktuella landet för att kunna bedöma om vård eller behandling kan ges där.
Avslutningsvis vill jag betona vikten av att asylsökande barn ska behandlas på samma sätt som andra barn i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige har ratificerat, tillerkänner alla de barn som finns under landets jurisdiktion de rättigheter som följer av konventionen. Detta innebär att även asylsökande barn omfattas av samhällets skyddsnät, på samma villkor som barn bosatta i Sverige.
Då Gustav Fridolin, som framställt interpellation 2005/06:388, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Mikael Johansson i stället fick delta i överläggningen.



Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Bakgrunden till den här frågeställningen från Gustav Fridolin är fenomenet med barn som helt tappat livsgnistan, fallit i apati. 
När detta uppmärksammades gjorde bland annat migrationsministern ett antal uttalanden som vållade viss uppmärksamhet. Bland annat skulle det vara en humanitär katastrof att utfärda en förordning som gav dessa barn en särskild möjlighet att tillsammans med sina familjer stanna och få vård och trygghet i Sverige. Logiken, som bland annat uttrycktes av flera regeringsföreträdare i debatten, var att om en sådan öppning skedde skulle flera barn hamna i sjukdomstillstånd. 
De här uttalandena uppfattades naturligtvis som kränkande av många familjer som led med sina svårt sjuka barn. Sedan dess har riksdagen beslutat om en tillfällig, mer generös asyllagstiftning som kan ge barn med apati - uppgivenhetssymtom, som det också kallas - klara möjligheter att få stanna. Följden har inte blivit det som regeringen och statsrådet befarade utan att antalet apatiska barn faktiskt har minskat. Det har regeringens samordnare klart visat.
Det vill på något sätt säga att om vi hade tagit hand om de sjuka barn vi hade i landet och gjort asylprocessen mer human hade det alltså funnits större möjligheter för barn att läka och bli friska, medan den hårda linje som regeringen inledningsvis drev inte kunde leda till detta. Därav frågeställningen från Gustav Fridolin: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att dels klargöra att de uttalanden som gjordes i samband med debatten om de apatiska flyktingbarnen inte stämde, dels säkerställa att de familjer som upplevt sig kränkta av uttalanden ska få en ursäkt?
För att återgå till svaret från statsrådet påtalas där att vi fortfarande inte kan vara säkra på varför dessa barn utvecklar uppgivenhetssymtom. Jag uppfattade att migrationsministern hade en teori. Ett som var en väldigt tydlig uppfattning från statsrådet var att om vi släppte loss en generös lagstiftning via förordning skulle antalet barn som faller in i apati öka.
Statsrådet säger vidare att vi, i motsats till vad Gustav Fridolin hävdar, inte heller kan vara säkra på vad minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom beror på. Det enda statsrådet kan vara säker på är att om antalet barn med uppgivenhetssymtom ökade skulle det bero på att vi var mer generösa. Mycket, mycket ologiskt!
Vi kan med anledning av samordnarens rapport klart konstatera att dessa barns sjukdomssymtom i princip har försvunnit efter den generösa inställningen.
Statsrådet säger vidare att förhoppningen är att samordnarens slutliga analys kommer att ge oss bättre kunskap som grund för eventuella ytterligare åtgärder på myndighetsnivå och inom kommuner och landsting. Jag uppfattade det som statsrådets väldigt tydliga och klara uppfattning. Hon hänvisade till kontakter med läkare och psykologer som sade något helt annat.
Statsrådet har inte berört den sista delen i frågan, nämligen huruvida de familjer som uppfattat uttalandena kränkande ska få en ursäkt eller inte. Jag hoppas att debatten kan leda fram till ett svar.



Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag är långt ifrån nöjd. Det är tämligen urvattnat, och några konkreta svar på mina frågor har jag inte fått.
De barn jag tar upp är de vars föräldrar misstänks för att ha begått brott mot barnen. Det är barn som far mycket illa, vilket statsrådet också säger i svaret. Statsrådet säger också att barnets bästa ska sättas i främsta rummet. Det håller jag med om, men jag vill inte att det bara ska stanna i tomma ord, jag vill se det i handling också. Det saknar jag.
Barnen måste få den vård och det stöd som de behöver. De här barnen måste verkligen bli sedda. De flesta av dessa familjer har inte fått något beslut på sin asylansökan och lever således i oviss väntan. Det gör att barnen inte har en chans att kunna påbörja tillfrisknandet. Det har konstaterats i den nationella samordnarens rapport att ett sjukt barn nästan alltid tillfrisknar efter ett beviljat uppehållstillstånd.
Fru talman! Om föräldrarna verkligen har misshandlat barnet är det i allra högsta grad otillfredsställande att barnet inte fått den vård och det stöd det behöver. Statsrådet säger i svaret att även asylsökande barn ska omfattas av samhällets skyddsnät och samma villkor som barn bosatta i Sverige. Är å andra sidan misstanken ogrundad är det oacceptabelt att en förundersökning tar så lång tid. Att utsätta utsatta barn och föräldrar för detta är inhumant. Vad tänker ministern göra åt det?
Fru talman! Migrationsministern utgår från att socialtjänsten vidtar de åtgärder som behövs. Det är ett vanligt svar att ministern "utgår från att" - jag har hört det förr, bland annat i mina frågor som gäller språkanalyser. Enligt ministern fattas inga beslut enbart på grund av en språkanalys. Det är inte sant. 
Efter uppmärksamhet i medier har en ansvarig reagerat och insett att man har fattat ett beslut enbart med en språkanalys som grund. Nu har familjen fått uppehållstillstånd. Men det är inte alla som får medieuppmärksamhet. Hur skulle det vara om ministern tog reda på hur det är i verkligheten?
Fru talman! I går kom en rapport från Länsstyrelsen i Stockholms län som granskat socialtjänstens handläggning av nio av de fall som polisanmälts. Socialtjänsten får kritik på en rad punkter. Det är kritik för att man inte inlett barnavårdsutredningar och att de som påbörjats är bristfälliga. Det finns brister i samverkan mellan myndigheter. Migrationsverket har haft en syn och socialtjänsten en annan. Psykiatrin och socialtjänsten har bråkat om vems ansvar det är. Socialtjänsten har ansett att det inte var meningsfullt att påbörja ett arbete innan familjen fått ett uppehållstillstånd. Föräldrar som begärt stöd har inte fått det.
Kritiken är hård. Socialtjänsten har inte alls vidtagit de åtgärder som behövs.
Fru talman! Även om socialtjänsten inte är ett område som ligger på migrationsministerns bord så gör utan tvekan de frågor som rör asylsökande barn som dukat under för den svenska flyktingpolitiken det. Statsrådet har kolleger i regeringen som har det yttersta ansvaret för socialtjänst. Vad tänker ni göra för att de här barnen ska få det bra och att barnets bästa verkligen beaktas?



Fru talman! Jag har också fått mig till dels den rapport som Länsstyrelsen i Stockholm kom med i går. Jag tycker att det är oerhört oroande. Vad länsstyrelsen säger är att man har granskat nio ärenden som rör de familjer vars barn har uppgivenhetssymtom och som har anmälts till polisen. Man har alltså funnit brister i åtta av de här ärendena.
De brister som länsstyrelsen har funnit är precis de som Ann-Marie Ekström pekar på. Det är väldigt bristfälliga utredningar, eller ingen utredning alls. Man har funnit att det är dålig samordning mellan olika myndigheter, att tillräckliga åtgärder till skydd för barn inte har vidtagits. Sedan är det en mening i länsstyrelsens rapport som berör mig oerhört starkt, och jag antar att det berör också både Mikael Johansson och Ann-Marie Ekström oerhört starkt. Länsstyrelsen skriver så här: Länsstyrelsen har noterat att socialtjänsten av olika skäl inte har polisanmält misstankar, händelser och hot som troligen skulle ha betraktats som mycket allvarliga i andra ärenden. Vad länsstyrelsen faktiskt säger är att asylsökande barn med uppgivenhetssymtom inte behandlas på riktigt samma sätt som andra barn.
Det tycker jag är oerhört oroväckande. Det är som om det dras ned en rullgardin, en asylgardin, när det handlar om barn med uppgivenhetssymtom. Det här var någonting som socialtjänstminister Morgan Johansson påtalade. Det kan vara så att man inom vården är så rädd för att utsättas för den oerhörda kritik som man kan utsättas för bara man går in i debatten om apatiska barn att man inte vågar vidta åtgärder. Det tycker jag är oerhört oroväckande. Det är naturligtvis någonting som vi måste titta mera noga på.
När det gäller de insatser som regeringen gjort har regeringen arbetat oerhört brett. Det finns ingen konsensus hos läkarvetenskapen om hur detta ska diagnostiseras. Uppenbarligen kan Gustav Fridolin och Mikael Johansson veta hur dessa barn ska diagnostiseras, men det finns inga vetenskapliga fakta som man kan grunda en sådan diagnos på. 
Av det skälet arbetade regeringen mycket brett för att hitta förebyggande insatser och för att vidta åtgärder i asylprocessen så att vi ser till att barn får den vård de behöver. Men tyngdpunkten låg väldigt mycket på att försöka förebygga att barn hamnar i så här oerhört svåra situationer och utvecklar den här typen av symtom.



Fru talman! Jag kan återigen konstatera att den sista delen i frågan från Gustav Fridolin inte är besvarad av statsrådet.
När socialförsäkringsutskottet behandlade ärendet föregående riksdagsår sade statsrådet i Aktuellt så här: Det var ett klokt beslut. Ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof, menar jag. Att ge apatiska barn per automatik uppehållstillstånd hade lett till att ännu fler barn hade blivit sjuka. Lagstiftningen påverkar naturligtvis hur människor förhåller sig. Och läkare och psykologer som jag har talat med säger entydigt att om ett sådant här beslut kan ge sjuka uppehållstillstånd leder det till att fler blir sjuka. Så sade statsrådet i Aktuellt.
Det är klart att det uttalandet troligtvis ledde till ett antal olika människors reaktioner. Bland annat familjer, nära vänner och omgivning som hade engagerat sig i frågan kände sig nog oerhört kränkta av uttalandet.
Då handlar frågeställningen om vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att säkerställa att de familjer som upplevt sig kränkta av uttalandet ska få en ursäkt. Om det har statsrådet inte nämnt ett endaste ord, vare sig i svaret i första omgången eller i svaret i andra omgången. Jag hoppas och tror att vi ska kunna få ett klargörande av hur regeringen tänker agera gentemot de familjer som kan ha känt sig kränkta av bland annat det här uttalandet.



Fru talman! Migrationsministern svarar inte på frågorna.
Jag har också läst att man inte vågat anmäla, och det är självklart inte bra. Jag har ingen förklaring till varför, men jag försöker inte vända det mot de familjer som har lidit så oerhört mycket på grund av att barnen har blivit sjuka.
Jag träffade själv en pojke så sent som för någon månad sedan. Han hade fått ett anfall efter att ha sett en vakt på en flyktingförläggning och fick föras i ambulans till sjukhuset. Där fick han lugnande medel. Därefter gick han i stället in i ett apatiskt tillstånd. Familjen fick inte bo kvar på flyktingförläggningen utan fick i stället flytta till en lägenhet på en annan ort. Ingen myndighet tog ett riktigt ansvar. Efter mycket tjat av en person från en frivilligorganisation har de fått komma till ett behandlingshem.
Den här pojken tyckte mycket om 
Karlsson på taket
. Föräldrarna stimulerade honom genom att visa honom den filmen. Han var inte helt apatisk utan kunde reagera, så när jag sjöng Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson för honom kom ett mycket svagt leende. Men sedan kom det tårar ur ögonen. Det här är ett ögonblick som jag inte glömmer.
Fru talman! Den här pojken och hans familj har inte lämnat sitt hem utan anledning. De har sedan malts sönder i en inhuman asylprocess. De har mötts av misstänksamhet. De här föräldrarna gjorde allt de kunde för sitt barn. Men det är inte konstigt att föräldrar som själva mår dåligt inte klarar av att hantera sina barn.
Visst finns det de som har behandlat sina barn illa. Men det är märkligt, som jag har skrivit i min interpellation, att barnen i så fall får bo kvar hos dem som misstänks ha begått allvarliga brott mot dem.
De förundersökningar som pågår har tagit alldeles för lång tid. Om den fastställda tiden för hur länge en förundersökning ska få pågå är tre månader, varför har det då tagit fem månader om den nu finns god kapacitet att handlägga ärenden som rör barn?
Det känns också märkligt att mammorna nu efter fem månader har delgivits misstanke om brott för att deras barn sondmatas - en åtgärd som är beslutad av läkare.
Fru talman! Så till detta med avvisning av familjer. Vid riksdagens frågestund i mars svarade statsrådet på en fråga från mig att barn som har utsatts för brott ska skyddas från dem som har utsatt dem för det. Jag ställde också frågan: Om det skulle visa sig att barnen verkligen har utsatts för brott, ska de då avvisas tillsammans med de föräldrar som begått brott mot dem? På denna fråga svarade statsrådet att just för dessa barn ska man se om det finns humanitära skäl för att de ska få stanna, om de inte har egna asylskäl. Statsrådet sade också att hon känner sig trygg med att de barn som eventuellt har utsatts för denna typ av grov brottslighet i så fall får en trygg tillvaro.
Varför får jag inget svar den på frågan i dag? Står inte ministern fast vid sitt ord? Det verkar inte så. I stället för att säga att de här barnen har humanitära skäl kringgår ministern svaret genom att tala om vad som gäller för omhändertagna barn med vårdbehov. Det är i och för sig en viktig fråga, men min fråga var ju om barn som misshandlas ska avvisas tillsammans med dem som begått misshandeln.
Sedan ställer jag samma fråga som Mikael Johansson: Hur ska de som har blivit oskyldigt misstänkta få en ursäkt?



Fru talman! Jag sade i mitt förra inlägg att det är väldigt oroande att den granskning som har gjorts av socialtjänsten visar att man inte har utrett de här barnen i tillräcklig omfattning och att man heller inte har polisanmält, som socialtjänsten också har ansvar för att göra. Då säger Anne-Marie Ekström att jag försöker vända det mot familjerna. Det är inte det det handlar om. Vad jag säger är att vad som är oerhört viktigt är att vi alla står upp för och att vi alla påtalar att asylsökande barn har samma rättigheter och ska ha samma skydd som alla andra barn som bor i Sverige. Det är precis det som står i mitt svar, nämligen att om det är barn som far illa är det socialtjänstens ansvar, och socialtjänsten ska ta det ansvaret. Om barnen behöver vård är det naturligtvis sjukvårdens ansvar. Om barnen ska stanna i Sverige eller inte, Anne-Marie Ekström, utreder och bedömer Migrationsverket och migrationsdomstolarna utifrån den lagstiftning som vi har fattat beslut om i regering och riksdag.
Jag vill gå tillbaka ett par år, till 2004, då vi bara hade en del spridda rapporter om att det fanns barn med uppgivenhetssymtom. Sedan kom en rapport som visade att det då var 162 barn, vilket var otroligt oroväckande. Vad vi i regeringen då omedelbart gjorde var att vi tillsatte en nationell samordnare med uppgiften att för det första försöka få mer kunskap. Vi visste väldigt lite, och vi vet fortfarande ganska lite. Men vi ville ha mer kunskap. För det andra skulle det förebyggande arbetet utvecklas.
Vi har gjort oerhört mycket mer än det. Vi har också sett till att handläggningstiderna i asylprocessen har förkortats. Mellan åren 2003 och 2004 minskade handläggningstiderna med 30 %. Vi kommer att gå vidare. Vi är fortfarande inte nöjda. Vi kommer att sätta målet när det gäller barnfamiljer att det inte ska ta längre tid än tre månader. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda detta och ge de riktlinjer som behövs inom vården. 
Vi har också fattat ett praxisbeslut som innebär att vi har sänkt ribban för alla barn. Vi fattade ett praxisbeslut som gällde ett apatiskt barn, och det var det som debatten i riksdagen handlade om. Det handlade nämligen inte om ifall apatiska barn ska få stanna eller inte, utan det handlade om ifall vi ska fatta beslut per automatik med ett kollektivt beslut eller om vi ska se till att vi har lagar och regler som gäller för alla barn, som gäller för apatiska barn men också för barn med andra typer av sjukdomar.
Den väg regeringen valde var att med praxisbeslut se till att vi har lagar, regler och bedömningar som gäller barn med uppgivenhetssymtom, barn som kanske är aidssjuka, barn med hjärntumörer etcetera och att vi får en sådan grund att stå på. Vi vet fortfarande inte vad minskningen nu beror på men man kan hoppas att den beror på de åtgärder som har vidtagits, nämligen att de barn som är sjuka har fått stanna. Men vi har också satsat oerhört mycket på det förebyggande arbetet så att vi inte ser några insjuknade barn längre.



Fru talman! Vi kanske äntligen börjar komma nära att få ett svar på frågan som vi ställde, det vill säga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att säkerställa att de familjer som upplever sig som kränkta av uttalandet ska få en ursäkt. Vi börjar åtminstone närma oss den del av uttalandet där det framgår av svaret att det uttalande som gjordes av statsrådet inte håller rent sakligt. Samordnarna har kommit fram till att olika omständigheter var för sig eller en kombination kan förklara enskilda fall med barn med uppgivenhetssymtom. Problemet är komplicerat, säger statsrådet vidare och kräver en multifaktoriell förklaringsmodell. Det leder rimligtvis till att det som statsrådet uttalade för drygt ett år sedan inte stämmer. Men det är fortfarande så att ett antal människor, familjer, anhöriga och de som har kämpat för de här barnen, upplever sig som kränkta av det som sades då.
Då är ändå frågan: Skulle det inte kunna vara möjligt för en regeringsledamot att gå in och prata med de här människorna direkt i all ödmjukhet? Man skulle kunna säga: Det jag sade då stämde inte riktigt. Jag hoppas att ni kan godta att det inte funkar så, det ligger till på ett annat sätt. Det var mer gråskala än det svartvita. Så frågan är: När kommer det?



Fru talman! Stämmer inte det som statsrådet sade vid frågestunden i riksdagen, att just för de har barnen ska man se om det finns humanitära skäl? Om man säger något måste man stå vid sitt ord. Det talades om att statsrådet är trygg när det gäller de barn som eventuellt har utsatts för denna typ av grov brottslighet. Det är viktigt att man står fast vid det man har sagt, för det skapar en massa förväntningar, en massa förhoppningar. Jag hoppas att alla de här barnen tillsammans med sina familjer så småningom ska kunna få skapa en tillvaro i Sverige. Har någon gjort ett barn illa ska denne självklart straffas. Men den mamma eller pappa som på grund av att de själva har mått dåligt - det kan ju vara därför som socialtjänsten inte har anmält det - inte har kunna ta ordentlig hand om sina barn ska inte straffas för det. Jag vädjar till statsrådet att göra allt hon kan för att Sverige verkligen ska leva upp till barnkonventionen och barnens bästa. Vi kan hålla på och debattera de apatiska barnen i timmar, men en sådan här behandling är inte värdig ett demokratiskt land som Sverige.
Under mina sista minuter vill jag tacka migrationsministern för alla debatter vi har haft. Flyktingpolitiken har gått något framåt, åtminstone på papperet. Men så länge människor upplever att deras skäl inte blir tagna på allvar eller att tvivelaktiga händelser på Migrationsverket kommer i dagen kommer det att finnas misstro. Jag tror att vi båda är överens om att det är viktigt att medborgarna känner tilltro till den förda politiken, så det finns mycket kvar att göra.



Fru talman! Jag vill också tacka Anne-Marie Ekström och Mikael Johansson. 
Jag tror faktiskt att det är ganska mycket vi är överens om. Vi är överens om att vi vill ha en asylprocess som är human. Vi är överens om att vi vill ha korta handläggningstider så människor slipper lida i väntan, och vi vet alla att det framför allt är barnen som lider när det drar ut på tiden. Vi vill inte att barn ska bli sjuka i asylprocessen. Där är vi definitivt överens.
Vi är också överens om det som Anne-Marie Ekström sade, att människor måste känna förtroende för asylprocessen. Människor måste känna att de blir tagna på allvar, att de verkligen blir lyssnade på. Där har vi tillsammans, alla partier, sett till att förändra asylprocessen på så sätt att vi nu ser till att det är tvåpartsförfarande och muntlighet.
Jag invigde Sveriges största domstol i dag, som är Länsrätten i Stockholm. Det är mängder av förväntansfulla domare och jurister som nu tar sig an detta, och jag tror att väldigt mycket i asylprocessen kommer att förändras till det bättre.
Jag är också angelägen om att vi fortsätter och skaffar oss mer kunskap om detta med barn med uppgivenhetssymtom. Hur kom det sig att vi hade så många? Och hur kommer det sig att det nu minskar? Jag vill ha bättre förklaringar än dem vi har i dag, inte för att tala om vem som har rätt och vem som har fel utan för att vi faktiskt ska få ett bra underlag för att utforma politiken vidare och se hur vi kan göra saker och ting bättre. 
