Allas rätt till egen bostad

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 24 oktober 2006

Interpellation: Allas rätt till egen bostad

den 11 oktober

Interpellation

2006/07:13 Allas rätt till egen bostad

av Egon Frid (v)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Det har blivit allt svårare för resurssvaga människor att få en egen bostad. För den som tidigare blivit vräkt eller har oreglerade hyresskulder är det i princip omöjligt. De slussas i stället mellan olika former av tillfälliga boenden. Men även personer med låg inkomst eller de som helt enkelt saknar fast arbete har svårt att få ett hyreskontrakt. Samtidigt blir det allt lättare för dem med tillfälliga anställningsformer att få miljonlån på banken för att köpa en bostad.

Bristen på hyresrätter och hyresvärdarnas allt orimligare krav på den som söker bostad är de största skälen till att alltfler stängs ute från den reguljära bostadsmarknaden. Den drabbade kan inte ens överklaga hyresvärdens beslut.

Kritik framförs ofta mot de allmännyttiga bostadsbolagens bristande sociala ansvarstagande. Tidigare har det till exempel avslöjats hur Malmös kommunala bostadsbolag svartlistade icke önskvärda hyresgäster utifrån en uppsjö kriterier. I Svenska Dagbladet kunde vi den 7 oktober 2006 läsa hur Sveriges största allmännytta, Svenska Bostäder, stänger ute hushåll från vissa bostadsområden i Stockholm om de uppbär socialbidrag. Svenska Bostäder är dock inte ensamt bland de kommunala bostadsbolagen om detta beteende. Andra exempel är Huddinges kommunala bostadsbolag, Huge, samt Jakobsbergs dito, JH AB.

I bostadsbristens Sverige ser jag ingenting som tyder på att privata hyresvärdar skulle agera annorlunda @ att dessa skulle vara mer benägna att ta ett socialt ansvar som försäkrar samhällets mest utsatta en egen bostad. Tvärtom så visar till exempel Stockholms bostadsförmedling tydligt hur kommunala bolag, om man undantar ovannämnda exempel, generellt inte ställer några förhandskrav på en bostadssökande, medan alla privata hyresvärdar undantagslöst kräver allt från goda boendereferenser och att hyresgästen måste vara äldre än 30 år (två krav som oåterkalleligt utestänger alla ungdomar) till att man bara får bo en person i lägenheten.

Dessutom har alla bostäder som vid dagens datum lämnats till förmedlingen av privatvärdar specifika inkomstkrav. Alla exempel ovan är tagna från Stockholms bostadsmarknad, men jag ser inga skäl till att tro att det skulle se annorlunda ut på andra orter med påtaglig bostadsbrist.

Den borgerliga alliansen hänvisar ofta de flesta av problemen på bostadsmarknaden till att hyresgäster inte får ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Men denna lösning kan väl knappast vara ett seriöst förslag då det gäller alla personer utan ekonomiska tillgångar, de som inte ens har en chans att komma in på den reguljära hyresmarknaden.

Jag menar tvärtom att det är viktigare än någonsin att kommunerna tar ett större ansvar för den egna bostadsförsörjningen såväl som förmedlingen av bostäder. Allas rätt till en egen bostad måste gå före ivern att sälja ut allmännyttiga bostadsbolag.

Det kommunala självstyret bör inte prioriteras före de bostadssökandes möjlighet till en rättvis behandling. Riksdagen måste garantera kommunerna effektiva verktyg för att ta ansvar även för de mest utsatta i samhället. Som det nu ser ut går de kommunala bostadsbolagens ekonomi före de bostadslösas behov. Precis som de privata hyresvärdarna tar man alltså i många fall inte längre emot personer som till exempel garanteras sin försörjning via socialbidrag då de ansöker om bostaden @ oavsett hur skötsam personen varit bakåt i tiden. Det är helt enkelt tryggare för hyresvärden att välja bort denna person och i stället välja någon med högre inkomst från ett fast arbete.

Etiska riktlinjer är inte tillräckligt. Allmännyttans betydelsefulla roll för en social bostadspolitik kan inte nog understrykas. En viktig del av den statliga bostadspolitiken är därför att säkerställa och utveckla dess ställning. Allmännyttan värnar rätten till en bra bostad för alla invånare, utan krav på ekonomisk insats. Detta kan aldrig säkerställas enbart via privata hyresvärdar.

Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfället krävt att kraven och kontrollen på hyresvärdarna ska stärkas då det gäller deras urval av hyresgäster. Det måste även bli möjligt för en bostadssökande att överklaga ett beslut om denna nekas ett förstahandskontrakt.

Med anledning av detta vill jag fråga ministern följande:

1.   Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka de ekonomiskt utsatta gruppernas möjlighet att få en egen bostad?

2.   Kommer ministern att vidta åtgärder för att skärpa hyresvärdarnas skyldighet att ta sin del av ansvaret då det gäller att tillgängliggöra bostäder även för dessa grupper?

3.   Kommer ministern att ta något initiativ för att göra det möjligt för en hyresgäst som nekas ett förstahandskontrakt att överklaga ett sådant beslut?