Åldersgräns på bio och föräldrars ansvar

Interpellationsdebatt 5 maj 2008

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 22 Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Jessica Polfjärd har frågat mig vad jag avser att göra för att ändra lagen om vuxenmedverkan på biograf för att främja individuellt ansvarstagande. Jessica Polfjärd är kritisk till att den så kallade regeln om vuxenmedverkan på biograf inte gäller filmer med en 15-årsgräns. Regeln innebär att barn som inte fyllt 7 år får gå på film med 7-årsgräns i en myndig persons sällskap, det vill säga någon som har fyllt 18 år. På samma sätt får barn som fyllt 7 men inte 11 år se en 11-årsfilm på bio tillsammans med en myndig person. Den högsta åldersgränsen 15 år omfattas däremot inte av ledsagarregeln utan är absolut. Den nuvarande lagstiftningen, lagen om granskning och kontroll av videogram, eller granskningslagen som den kallas, är från 1990. Det har skett en dramatisk förändring av den tekniska utvecklingen och medieutvecklingen sedan lagen trädde i kraft. Jessica Polfjärd nämner också detta. Förändringen inom medieområdet har i hög grad påverkat konsumtionen av rörliga bilder, inte minst barns och ungas medievanor och vardag. Samtidigt som nya möjligheter till kommunikation, kreativitet och eget skapande öppnas har också risken ökat för att barn och unga hamnar i situationer som kan vara olämpliga, skadliga och olagliga. Det centrala har därmed flyttat från att enbart handla om att skydda barn från skadligt medieinnehåll till att uppmärksamma riskerna med barns och ungas interaktiva medievanor. På grund av generationsskillnader och olikheter i medievanor är kunskapsbristen stor hos många vuxna om nya medier. Samtidigt sker barns mediekonsumtion på fritiden utan närvaro av vuxna. Flera aktörer, däribland Medierådet, det vill säga före detta Våldsskildringsrådet, är engagerade med en rad olika förebyggande insatser för att sprida information och öka kunskapen. Medierådets verksamhet är i första hand inriktad på att stärka barn och unga som mediekonsumenter och föräldrar i deras föräldraroll. En ökad kunskap och förståelse för barns och ungas mediesituation är en av grunderna för det individuella ansvaret. Den uppföljning som Jessica Polfjärd refererar till är Rapport om erfarenheter av regeln om vuxenmedverkan på biograf, som lämnades av Medierådet 2002. Som underlag till rapporten gjordes en intervjuundersökning som riktade sig till föräldrar. Det visade sig att majoriteten av föräldrarna som ingick i undersökningen ville ha kvar nuvarande regler. Föräldrarna ville alltså inte att barn som fyllt 11 år skulle få se filmer med 15-årsgräns på bio om de var i sällskap med en myndig person, det vill säga någon som fyllt 18 år. Eftersom det är föräldrarna som har det yttersta ansvaret att förmedla värderingar och normer till sina barn och ungdomar tycker jag, till skillnad från Jessica Polfjärd, att det inte går att bortse från att flertalet föräldrar ville ha kvar en absolut åldersgräns på bio. Mot denna bakgrund anser jag att det pågår ett arbete för att främja det individuella ansvaret för barns och ungas mediesituation. Vad gäller den nuvarande lagstiftningen för offentlig visning av film uppmärksammade regeringen i budgetpropositionen för 2008 att det finns behov av att analysera lagstiftningen utifrån bland annat den tekniska utvecklingen. Jag avser därför att tillsammans med mina regeringskolleger noga följa utvecklingen.

Anf. 23 Jessica Polfjärd (M)

Herr talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Det gläder mig att ni har uppmärksammat detta och också sett att lagstiftningen i dag kanske är lite föråldrad med tanke på takten i den tekniska utvecklingen. Den lagstiftning som vi diskuterar här är till och med myndig, det vill säga att den är från 1990 och 18 år gammal, och mycket har hänt sedan dess. Jag är glad över att regeringen väljer att följa frågan och titta på lämpliga lösningar. Man kommer kanske fram till ett förslag som är bra och kan ta ett helhetsgrepp på hela lagstiftningen samtidigt. Naturligtvis hade jag hoppats att kulturministern med lätta steg skulle springa tillbaka till departementet och försöka ordna till detta så snabbt det bara gick. Men jag kan ge mig till tåls om det blir ett bättre resultat. Anledningen till interpellationen är att medföljarregeln inte gäller 15-årsgränsen utan att 15-årsgränsen är absolut, det vill säga att man måste ha fyllt 15 år för att kunna se en sådan film oavsett om föräldern i fråga är med eller inte. Jag kan tycka att det skulle finnas ett större mått av utrymme för föräldrarna att själva kunna bedöma huruvida en 14 ½-åring är mogen att se en James Bond-film eller inte. Detta utrymme finns inte i dag. Jag tycker att man skulle kunna ha en rekommendation och använda den regel som gäller 7- och 11-årsgränserna, det vill säga att en myndig person medföljer och på så sätt garanterar att barnet i fråga klarar av detta. Det är naturligtvis så att många filmer kan kräva förklaringar och att man samtalar om det som man har sett. Jag vill själv aktivt främja att mina barn tittar på till exempel nyheter. Men ibland är verkligheten påtaglig, brutal och otäck, vilket gör att man som förälder får be barnen titta bort eller till och med gå ut ur rummet. Det är väl så man vill att föräldrar ska kunna göra, alltså att de själva gör bedömning och själva kan avgöra barnets mognad för att ta till sig viss kultur eller medier. Tidigare i debatten har föräldranärvaron diskuterats. Det är väl så att vi som föräldrar inte alltid är närvarande när barnet konsumerar video. På Internet finns det ju ingen åldersgräns, utan allting är tillgängligt - det gäller då från film, klipp och det skrivna ordet - så visst är föräldraansvaret stort också i det avseendet. Jag tänkte också ta upp frågan om den utredning som kulturministern hänvisar till och där man säger att det bland föräldrar finns en positiv syn på att bibehålla 15-årsgränsen och att den ska vara absolut. Man har gjort en undersökning bland föräldrar som har barn i lägre åldrar, fyra-tio år. Om man återigen skulle fråga de här föräldrarna, vilkas barn i dag är sex år äldre än de var när undersökningen gjordes, skulle utfallet, tror jag, kunna bli ett annat. Här skulle jag vilja göra ett medskick, kulturministern! Kanske kunde man göra en utredning där barnens ålder är mer adekvat i förhållande till den fråga som ställs.

Anf. 24 Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Jag tror att Jessica Polfjärd och jag är rätt överens om att det här är ganska knepiga frågor. Många gånger blir det rätt bisarra situationer i vardagen, till exempel det som Jessica Polfjärd nämnde om med en, låt säga, 14 ½-åring som inte kan följa med sina föräldrar och se en film med 15-årsgräns - en film som kanske efter ett par månader kan visas på dvd. Det är möjligt att attityderna här förändras över tid. Samtidigt är det här, som sagt, svåra frågor men kanske inte just när det gäller principerna för offentliga visningar. Vi vet ju alla att det här är tillgängligt. Väldigt mycket våld är tillgängligt via andra medier - detta sagt utan att jag för den skull ska ägna mig åt någon form av moralpanik, för det är inte min mening. Genom andra undersökningar vet vi också att barn, kanske framför allt mindre barn men även större barn, tar mer illa vid sig av det som är verkligt våld. De flesta kan faktiskt skilja på verkligt och fiktivt våld. En del kan inte det. Det är också därför som vi har Granskningsnämndens tuffa bestämmelser om vad som får visas på prime time . För att försöka dela upp det här så har vi till exempel censuren för vuxna som Statens biografbyrå har med i sina regler trots att det inte har klippts i en film på, tror jag, närmare 13 år och kanske mer än så. Det är inte någon nyhet att det parti som både Jessica Polfjärd och jag tillhör, Moderaterna, länge har talat för att den här regeln borde göras om och att Statens biografbyrå möjligen borde få helt andra uppgifter. Medierådet har, som jag ser det, en viktig funktion inte minst därför att de har en levande dialog med branschen när det handlar om dataspel. Man följer Internet och har en pågående dialog med unga som är aktiva på Internet, vilket inte är minst viktigt för att förstå vad som händer. Sverige är ordförande i Nordiska ministerrådet under det här året. Vi kommer att ha en konferens i höst - i november vill jag minnas - om barns och ungas medievanor, för frågan är viktig inte bara här i Sverige utan i hela Norden och i hela Europa. Balansgången är svår här. Jag hoppas att man får till stånd en utredning som ser över granskningslagen, för det här får naturligtvis uppdateras. Inte desto mindre finns det väl skrivet i FN:s barnkonvention, som Sverige har skrivit under, att barn inte bara har rätt till information och kunskap utan också har rätt till skydd från skadligt medieinnehåll.

Anf. 25 Jessica Polfjärd (M)

Herr talman! Tack, Lena, för det senaste svaret! Också jag tror att vi i grund och botten är ganska samsynta i frågan. Jag flyttar nu fokus från föräldrar och barn, för man har sett att detta också blir lite av en arbetsmiljöfråga för dem som ytterst ska göra bedömningen - i det här fallet de vaktmästare som arbetar på biograferna. Flera gånger i veckan konfronteras de med arga föräldrar som inte tillåts se en film tillsammans med sina barn. Det här ger upphov till en kanske lite godtycklig tillämpning av lagen rent praktiskt. Det är svårt att bedöma ett barns ålder när medföljande föräldrar går i god för att barnet har fyllt 15 år och barnet självt kanske inte alltid kan uppge det korrekta födelsenumret. Också här hamnar man i en svår situation. Det upplevs som väldigt jobbigt och ansträngande i ett arbetsmiljöperspektiv. En aspekt som jag tycker att man kan ta med sig när det gäller tillämpningen handlar alltså om hur man ytterst ska kunna bevisa och gå i god för att barn är så gamla som de är. Det finns ingen anledning att uppmana sina barn att ljuga om sin ålder. Det är alltså en annan del som jag skulle vilja ha med här. Jag tycker att kulturministern har en väldigt verklighetsförankrad syn på hur mediekonsumtionen i dag ser ut bland unga. Jag tror inte att lagstiftningen hinner med. Hela tiden är vi snäppet efter därför att det går så väldigt fort. Jag hoppas att kulturministern tar med sig mina synpunkter, framför allt när det gäller utredningen och att man tittar på detta med att fråga den åldersgrupp som ligger närmast 15-årsåldern och föräldrarna till dessa unga om hur de ser på detta just för att inte få en skev bild. Det är alltid lättare att tycka till och att stifta lagar som berör andra, inte en själv.

Anf. 26 Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Jag håller nog med om att det absolut finns skäl att se över den här lagen. Det hoppas jag att vi också ska kunna göra med start någon gång under år 2008, precis som aviserats i budgetpropositionen. Det är viktigt att vi diskuterar barns och ungas medievanor. Lika viktigt är det att vi ser till att också vuxna förstår vad som händer inte minst på Internet. Därför får man väl säga att det är positivt att föräldrar vill följa med sina barn på bio. Det var också en av intentionerna när nuvarande åldersgränser fastställdes och man luckrade upp, till sju-elva-årsgränsen. Samtidigt tror jag att det trots allt finns ett väldigt starkt stöd hos föräldrar och att föräldrar behöver support kanske för att ibland stå emot när det är ett väldigt hårt tryck. Många gånger är det också ett tryck ungdomar emellan när det gäller att se sådant som är riktigt riktigt läskigt - kanske inte precis det som visas offentligt på bio men mycket av det som i dag finns på Internet. Jag har själv fått ta del av sådana här filmer som är mer än skrämmande. Man förstår inte riktigt hur någon över huvud taget kan sätta ihop någonting sådant. Ibland kombineras grov våldsporr med rena avrättningar. Dessutom är det hela lättåtkomligt. Jessica Polfjärd talar också om detta som en arbetsmiljöfråga. Ja, det kan säkert vara så. Så är det säkert också i många andra sammanhang där det finns strikta gränser, inte minst på Systembolaget. En del blir kanske irriterade över att de har rätt att köpa ut men kanske inte alltid har legitimationen med sig. Det kan också gälla krogköer. Sådant här får man kanske inte precis ta hänsyn till men räkna med alltid finns när det handlar om åldersgränser. Jag tycker ändå att skyddet för barnet väger tyngre än de eventuella irritationer som kan uppstå. Trots allt är de filmer som i dag visas på bio med åldersgränser i de allra flesta fall tillgängliga på dvd redan efter ett par månader. Och skulle det inte gå för en 14 ½-åring att få se en efterlängtad film tillsammans med sina föräldrar därför att det finns en 15-årsgräns kommer den möjligheten i de allra flesta fall att finnas ett par månader senare. I övrigt kan jag konstatera att vi är rätt överens om att här är det i flera fall en föråldrad lagstiftning.

Anf. 27 Jessica Polfjärd (M)

Herr talman! Jag glömde en infallsvinkel tidigare, och det är att producenterna också har ett ansvar som man ofta kan tillämpa. Senast hörde jag angående filmen Arn att man själv valde att ta bort en sekvens för att den skulle kunna kvalificera för en lägre åldersgräns på bio. På Systembolaget finns det ändå en åldersgräns på 20. Myndighetsåldern infaller vid 18. Då är man myndig, och föräldrarna kan inte ta en i hampan, gå till Systembolaget och lämna det som intäkt för att ungdomar får köpa, utan där är det på eget ansvar. Man är en myndig vuxen person. Du tar upp att man kan se film på dvd några månader efter det att den har kommit upp på bio. Att det finns en möjlighet att konsumera den ändå gör det ganska tandlöst med en åldersgräns. Det är de facto samma innehåll. Det är inte så att de versioner som kommer på dvd på något sätt är mer tillämpade för en lägre åldersgräns. Kärnan i det hela är att det finns en möjlighet att ta del av filmen oavsett ålder. Man diskuterar bions utveckling och överlevnad. Det är något speciellt att gå på bio i jämförelse med att titta på filmen på datorn hemma.

Anf. 28 Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Arbetsmiljöfråga - ja, det kan man diskutera. Men som sagt väger skyddet för barn och unga tungt. Visst finns det märkligheter i lagstiftningen. Jag själv när jag satt i opposition förra mandatperioden väckte en motion när det gäller barnvagnsbio, en annan absurditet i sammanhanget. Föräldrar som gärna vill ta med sig sin lilla telning på bio får inte göra det såvida filmen inte är barntillåten. Trots att barnet sover kan föräldern inte få se en film med 7-årsgräns även om allt annat är anpassat för det lilla barnet med mindre ljus, dämpat ljud och möjligheter för både amning och blöjbyte. Det finns goda skäl att se över den här lagstiftningen.

den 21 april

Interpellation

2007/08:608 Åldersgräns på bio och föräldrars ansvar

av Jessica Polfjärd (m)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Vi moderater är starka ambassadörer för individuellt ansvarstagande och rätten att styra sina egna val fritt från byråkratiska regler och överförmynderi. Definitionen av överförmynderi varierar allteftersom olika regler och krav har olika stor inverkan på livsvalen och vilja att styra dem. I vissa fall kan det dock tyckas mer naturligt att valen ska göras av den enskilde, framför allt val som rör den egna familjen – exempelvis sådana som rör hur föräldrar uppfostrar sina barn. Det är ett ansvar och en skyldighet föräldrar har som sträcker sig från barnets födelse till dess att det fyller 18 år. Att föra över värderingar och åsikter tillhör förälderns ansvar och hit hör även vilken kultur som når barnet – på vilket sätt, i vilken utsträckning och framför allt vilken typ av kultur föräldern anser är lämplig.

Mot den bakgrunden är det därför anmärkningsvärt att det genom Statens biografbyrå styrs vilka filmer våra barn får ta del av. Lagen om vuxen medverkan på biograf infördes 1991 i lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Den var ett led i det åtgärdsprogram regeringen presenterade, vars syfte var att motverka skadlig våldsskildring. Lagen innebär att filmer med åldergränsen sju år ger barn upp till sju år rätt att i vuxens sällskap se den aktuella filmen. Samma sak gäller åldergränsen elva år och barn i ålderspannet sju upp till elva år. Redan på den punkten kan man diskutera huruvida reglerna är felaktiga eller ej. Men för att avgränsa problematiken som rör åldersgräns kommer jag att fokusera på den tredje gränsen och begränsningarna kring den. Där berövar staten föräldern hans eller hennes åsikter och vilja, vilket är fel. De filmer som får femtonårsgräns innebär att föräldrar, även om de så önskar, inte får bestämma om barnet får se den, trots sällskap under visningen. Det finns med andra ord inte samma tillämpningsregel som gäller för åldergränserna sju respektive elva år, där barn som inte uppnått åldern trots allt kan ta del av filmen i vuxens sällskap.

Lagstiftningen tar i det här fallet inte hänsyn till den teknikutveckling som skett genom att utgå från att biografer skulle vara den enda källan till våldsskildring. En lagstiftning av det slaget underminerar bara föräldrars ansvar och motverkar inte på något sätt spridningen av övervåld, vilket är lagstiftningens ursprungliga syfte. Att hyra en film eller att spela dataspel i hemmet med våldsinslag är inte reglerat. Det är inte heller vanligt surfande på Internet, som erbjuder ett mycket större och grövre våldsutbud än vad film på bio någonsin förmår göra.

Våldsskildringsrådet har gjort en uppföljning på hur människor som berörs av reglerna kring vuxenmedverkan upplever dem. Trots att en majoritet är nöjda med regeln rättfärdigar inte det en lagstiftning som underminerar en minoritet. Att staten avgör sådant som tillhör familjeangelägenheter är inte okej. Vi ska ta avstånd från ett överförmyndarsamhälle och aktivt uppmuntra till egna beslut. Det är vår skyldighet. Att överlåta beslut av den här typen till staten skapar en övertro till densamma och underminerar egna initiativ.

Ovanstående lagstiftning riskerar att göra det otydligt vem som har ansvaret att forma en människa – är det stat eller förälder? För mig som humanist och förespråkare för individuellt ansvarstagande är svaret en självklarhet. Gammal lagstiftning får inte stå i vägen.

Mot denna bakgrund undrar jag vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att ändra lagen om vuxen medverkan på biograf för att främja individuellt ansvarstagande.