Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 21 februari 2006

Interpellation: Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Interpellation 2005/06:250 av Åström, Alice (v)

den 9 februari

Interpellation 2005/06:250 av Alice Åström (v) till statsrådet Carin Jämtin (s)

Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Inom kort kommer statsrådet att ta ställning till huruvida Sverige ska förlänga det kontroversiella stödet till demobiliseringen av paramilitärer i Colombia. Sverige gick som ett av de första länderna i världen in och finansierade en övervakare av processen. Sverige gjorde det trots att få länder har valt att följa oss och trots att FN:s människorättskommissariat och en stor del av människorättsorganisationerna i landet och internationellt har varit tydliga motståndare till processen. Det juridiska ramverket kring demobiliseringen är, minst sagt, oklart. Mycket talar för att paramilitärerna, som står för den klart största delen av det politiska våldet, inte kommer att dras inför rätta och därmed saknas grunderna för en hållbar fredsprocess bestående av sanning, rättvisa och gottgörelse.

När Sverige hösten 2004 gick in i demobiliseringsprocessen var argumentet att det var bra att få insyn och att vi skulle bidra till att övergreppen skulle minska i Colombia. Uppgifter från den colombianska regeringen pekar på att våldet i landet minskar något. Siffrorna är omdiskuterade men även om det skulle vara så att våldsnivån minskat något så bör man fråga sig varför det är på det viset. Många i Colombia talar om att paramilitärerna har passerat den erövringsfas som rådde under 1990-talet. I dag har paramilitärerna blivit en institution i sig. De kontrollerar i dag stora delar av den politiska och ekonomiska makten i Colombia. Enligt paramilitärerna själva har man inflytande över så mycket som en tredjedel av parlamentsledamöterna. Det kanske mest oroväckande i detta är de paramilitära gruppernas kopplingar till statsmakten, vilket också konstateras i UD:s senaste Colombiarapport.

Dessutom talar vissa fakta för att övergreppen i Colombia inte har minskat. Antalet internflyktingar har ökat kraftigt det senaste året. Enligt människorättsorganisationen Codhes var över 252 000 personer tvungna att fly från sina hem under de tre första kvartalen 2005, vilket var en ökning med drygt 18 % jämfört med motsvarande period tidigare år. I Colombia är i dag 3,5 miljoner, nästan var tionde colombian, på flykt i sitt eget land. Till mitt parti kommer nästan dagligen SOS-kommunikéer som vädjar om stöd till aktivister som har mordhotats, fängslats på oklara grunder eller till och med mördats.

Sverige har medverkat till att demobilisera nästan 20 000 paramilitärer, ungefär samma antal som det totala antalet paramilitärer i Colombia. Ändå fortsätter övergreppen och paramilitärernas kopplingar till staten är uppenbara. Hur många av dessa demobiliserade har dragits inför rätta? Hur mycket av den jord och andra ekonomiska tillgångar som paramilitärerna stulit har lämnats tillbaka? Tar vi steg mot sanning, gottgörelse och rättvisa? Tyvärr är jag rädd för att svaren på dessa frågor inte är särskilt betryggande. I detta sammanhang kan man fråga sig om det är klokt av den svenska regeringen att fortsätta stödet till denna process.

Jag vill fråga statsrådet:

1.   Vilka krav har statsrådet från den svenska sidan ställt på OAS när det gäller avväpningen av den colombianska paramilitären.

2.   Vilka krav är statsrådet beredd att ställa för ett eventuellt fortsatt stöd till avväpningen av paramilitärerna?

3.   Har statsrådet gjort några beräkningar av hur mycket som har anslagits från Sveriges sida sedan starten för att stödja OAS-missionen och kringliggande verksamhet samt hur mycket som kommer att anslås i år om man fortsätter stödet?

4.   Avser statsrådet att tydliggöra den svenska ståndpunkten i relation till den kritik som kommit från FN samt colombianska och internationella människorättsorganisationer mot Sveriges stöd till demobiliseringen av paramilitärerna?