partiledardebatt

Herr talman! Ärade ledamöter! Det är 2008 och många diskuterar ekonomi, vilket inte är märkligt i en värld där vi ser stigande råvarupriser. Det har vi gjort länge när det gäller oljan, men det sprider sig. Också spannmålspriserna stiger, vilket skapar ett internationellt pristryck uppåt världen över, så också i Sverige. En stark krona och en stark euro samt en svagare dollar och ett svagare pund ger helt andra ingångar till ekonomiska förutsättningar som vi sedan länge egentligen inte känner igen i Sverige. Köpkraften bevaras, men det är svårt för den svenska exportindustrin. Finansiell turbulens i spåren av krisen på den amerikanska bolånemarknaden påverkar USA och spiller över till andra delar av världens ekonomier. Det är befogat att ställa många frågor om hur ekonomin utvecklar sig. Det nya är hur väl Sverige stått emot åtminstone fram till nu. Det är kvittot på en bra makroekonomisk grundstabil modell, något som Sverige valde i mitten av 90-talet. Det handlar om att inte göra av med mer pengar än vad som finns. Det handlar om en oberoende riksbank och om en bättre budgetordning i riksdagen, vilket lägger en solid grund för att det inte är här som spekulanterna och oron först knackar på dörren, givet att vi gör och fortsätter att göra vår hemläxa. En ansvarsfull budget har lagts på riksdagens bord av regeringen, och den har också fått riksdagens stöd. Den förstärker inriktningen på den politiken. Vi tar fram åtgärder för att göra det än mer stimulerande att arbeta. Det är också det bästa sättet att möta tendenser till flaskhalsar, som trots allt finns kvar i den svenska ekonomin, då det finns fler som vill jobba. Den är ansvarsfullt finansierad på ett sätt som i det korta perspektivet möter kritik från en hel del men som gör att vi inte bidrar till att späda på de finanspolitiska stimulanserna - allt för att jobben ska kunna växa till i en bra ekonomisk miljö. Samtidigt får vi plats med en ansvarsfull klimatpolitik där vi i Sverige använder de styrmedel som man i andra länder diskuterat att man kanske ska börja titta på. Sverige går före. Under året kommer diskussioner om investeringar i utbildning, forskning och infrastruktur, vilket är viktigt för att lägga en grund för fler år av tillväxt och för att kunna möta produktivitetsutmaningar, att lägga en grund för det som ska komma. År 2008 är ett mellanvalsår i Sverige, men så icke i USA. Det finns de i USA som brukar beskriva det som att det är det land där vem som helst kan komma från var som helst och bli vad som helst. Och sedan tillägger de: Detta är möjligt bara i USA. Det finns emellertid också en annan bild som man skulle kunna ge. Det blir i höst 28 år utan avbrott som två familjer varit representerade, antingen som president eller vicepresident, vilket möjligen ger öppningar för en del andra kommentarer. Även i år står en medlem av en av dessa familjer på presidentvalslistan, nämligen Hillary Clinton. Det kommer att innebära ett vägval vad gäller i vilken riktning den amerikanska ekonomin ska utvecklas, vilken väg den amerikanska politiken kommer att välja. Notera också hur den frågan nu blir alltmer betydelsefull i den amerikanska presidentvalsdebatten. Därför är det viktigt att veta vad Bill Clinton gjorde under åren som president och dessförinnan under tolv år som guvernör i Arkansas. Han lade grunden för den nya politik som formade mycket av 90-talet i USA och som sedan kom att påverka Tony Blair och utvecklingen av New Labour i Storbritannien och som i Norden fått sin egen uttolkning, naturligtvis utifrån egna förutsättningar, först av Anders Fogh Rasmussen och det som utvecklats i Danmark och därefter av Nya moderaterna och Allians för Sverige i vårt land. Clinton baserar sin politik på fem punkter. För det första en ansvarsfull ekonomisk politik. Man ska inte spendera mer än man har. Man ska se till att hålla tillbaka budgetpopulismen, antingen den kommer från höger eller vänster. För det andra ska man ha en politik som tydligt markerar vägar från bidragsförsörjning till arbete samt utforma den politiken huvudsakligen genom att rikta inkomstskattesänkningar till dem som tjänar minst. Det var den enskilt absolut viktigaste detaljen i Clintonpolitiken under 90-talet, och det är också den bärande bjälken i allianspolitiken i Sverige. För det tredje ska man satsa på en utbildning med kvalitet och se till att följa upp detta så att barnen lär sig tillräckligt. Framför allt ska man se till att börja med kvalitetsinsatserna när barnen är som yngst. Man ska också se till att förstärka innan barnen börjar i skolan. Vi behöver både se till att ha resurserna och utvärdera och följa upp dem i tidiga år. Clinton sade: Låt oss göra det efter årskurs 3, 6 och 8. Detta är förvillande likt det som alliansregeringen nu gör i Sverige. För det fjärde behövs välfärdsförbättringar för att nå fram till grupper, för att också nå fram till det som var hans idé, nämligen att markera sammanhållning och välja bort partipolitiskt käbbel och det som separerar grupper och människor från varandra. För det femte sade Bill Clinton: Låt oss se till att få 100 000 fler poliser. Jag får medge att alliansen inte lovar det, men vi ska nå upp till 20 000 poliser. Vi vet det som Clinton visste, nämligen att ett fungerande rättsväsende är ett utmärkt sätt att skapa ett bra samhälle på för människor som kommer från miljöer med små marginaler och som ofta upplever att brott är deras vardag och att den starkes rätt gäller. Det var Bill Clintons svar på 90-talet. Det är vårt svar på 2000-talet. Vilket vägval det amerikanska folket gör får vi veta i november. Vilket vägval svensk socialdemokrati med sina partner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör får vi förmodligen inte veta i år. Det är en intressant fråga. Mitt partis besked är att fortsätta att utveckla Nya moderaterna i enlighet med den agenda som jag nu angivit. Alliansen fortsätter sin fördjupning senare i år. Men vad är socialdemokratins besked? Antingen vet vi inte alls eller också kommer förslag som går i helt annan riktning jämfört med det som jag nu har redovisat. Att drömma sig tillbaka, att göra det mer lönsamt att inte arbeta, lägger inte grunden för den typ av politik där fler får jobb och där grunden för sammanhållning kan förstärkas i samhället. Vi kommer att fortsätta att ställa den fråga som jag ställt många gånger till Mona Sahlin, nämligen: Vad vill du göra för Sverige, hur ska du åstadkomma det du vill göra, och med vem ska du genomföra politiken? Ni ska veta, kära väljare, ni som blir uppringda av Sifo och Temo och allt vad de heter och som ställer frågan vilket parti ni skulle rösta på i dag, att den som svarar Socialdemokraterna inte har en aning om vilken politik han eller hon sagt ja till. Jag har stor respekt för att ett politiskt parti behöver tid för reflexion och utveckling. Jag ledde Moderaterna genom en sådan process. Jag vet att det tar sin tid. Jag vet att om det ska göras riktigt är det inte ett enkelt jobb att utföra. Men man måste ha en riktning på politiken när man utvecklar den. Den måste syfta till någonting. Jag menar att grunderna finns i de svar vi har sett i de länder jag nu nämnt och som jag anser är den grund man måste bygga politiken på. Det måste löna sig att arbeta. Det måste bli så att fler får jobb. Att fler får jobb är den bästa grunden för att skapa ökad sammanhållning och minska inkomstskillnaderna i samhället. När fler får jobb får vi förstärkta resurser till välfärd. Då kan vi få bättre råd med sjukvård och bättre insatser i skola. Då kan vi bygga ut välfärdsförbättringar för många människor. När fler får jobb har vi resurserna för att orka klimatomställningen. Det kommer att kräva resurser. Det kommer att kräva att rika länder går före. Har vi inga resurser att ta till kommer vi inte heller att ha råd. Det är de besked som alliansregeringen ger. Det är den politik vi för. Vi kommer att ställa frågan till den dagen vi får svar på vad som är alternativet till vår politik. Är det den politik som utvecklades i det amerikanska 1990-talet och som har utvecklats i Skandinavien i 2000-talet? Eller är det en längtan tillbaka till en gammal dålig politik som handlar om att det göra mindre lönsamt att arbeta, att betala ut mer i bidrag och att ifrågasätta människors rätt att själva få välja? Får vi några besked av Mona Sahlin här i dag? (Applåder)

Herr talman! Det var ett mycket märkligt anförande. Det var en statsminister som var totalt ur takt med tiden. Det finns ingen anledning till oro, säger statsministern. Inte så här långt, lägger han till. Inte så länge vi gör hemläxan, utvecklar han. Vad är det ni har gjort under de 15 månader som regeringen så här långt har suttit? Enligt familjeekonomerna är det den som tjänar mest som har fått mest. Allt fler familjer känner oro, statsministern, för räntorna och inflationen. De arbetslösa har fått allt sämre villkor. De sjuka får allt tuffare villkor. De deltidsarbetslösa väntar in sina alltmer orimliga villkor. Vuxenutbildningen dras ned. Statsministern säger här: Det finns ingen anledning till oro, för vi gör hemläxan. Alliansen fortsätter. Det är precis det som ger anledning till oro. Sedan säger statsministern igen: Vem ska Mona göra det med, och hur, vad och när? Jag tycker att det är lite som när man var tolv år och lekte sanning eller konka. Jag vet inte om statsministern har gjort det. Man satt i en mörk källare, och sedan frågade någon: Vem vill du göra det med, och hur? Jag tycker att politiken nu och debatten om vart Sverige är på väg är betydligt mer allvarlig än en lite barnslig lek. Medborgarnas anledning till oro är inte var jag skulle ha velat göra utan vad statsministern faktiskt har gjort med att skära ned på möjligheterna att modernisera och utveckla Sverige. Jag såg att din partisekreterare tyckte att man hade hittat lösningen i att man nu ska jaga mig lite mer. Jag tror inte att det är problemet. Jag lovar att inte springa. Jag lovar att stå still. Problemet är inte att ni har jagat mig för lite utan att ni jagar de arbetslösa och sjuka för mycket. Det är vad som ger anledning till oro, statsministern, stor oro. (Applåder)

Herr talman! Jag frågar: Vad vill du göra för Sverige? Hur ska du genomföra er politik för att åstadkomma det, och med vem ska du göra det? Då beskriver Mona Sahlin det som sanning eller konka nere i källaren och som någonting som det är fel att ställa frågor om i demokratin. Vad tror Mona Sahlin att politik handlar om? Det handlar precis om detta. Det är två alternativ som ställs till väljarna. Det är ett alternativ som har regeringsmakten och ett annat som har anspråk på den. Mona Sahlin menar att jag inte ska ställa frågor om vad alternativet är. Det är en mycket märklig syn på demokrati som Mona Sahlin här gör sig till tolk för. Jag kommer att fortsätta att ställa mina frågor eftersom de är berättigade och det inte finns några svar. Svenska folket kommer att börja undra när vi närmar oss nästa val: Vad är Mona Sahlin för typ av politiker? Vad är det för förnyelse hon har genomfört i socialdemokratin? Hur ska hon skapa ett regeringsalternativ tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Alliansregeringen har gjort det vi sade till väljarna att vi skulle göra. Vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta har vuxit. Det är det bästa sättet att minska inkomstskillnaderna. På ett år har 164 000 lämnat utanförskapet. Vi har en växande sysselsättning i Sverige. Jag uttrycker visst oro för att Sverige så långt vi nu ser har stått emot. Men det kan komma en annan utveckling. Det är sällan man vet. Det bästa sättet att rusta sig för detta är inte att ge upp för budgetpopulism. Det gäller att fortsätta att rikta åtgärder som sänker trösklar för dem som står utanför arbetsmarknaden så att fler kan komma in i arbete. Det verkar vara Socialdemokraternas stora bekymmer. Det är dels avsaknaden av en egen jobbpolitik, dels detta misstänkliggörande av att grupper som tidigare inte har funnits på arbetsmarknaden verkligen får jobb. Det beskrivs till och med som det stora problemet. Är det inte bra när människor får arbete, Mona Sahlin? Är inte det ett bra sätt att skapa ökad sammanhållning i Sverige? (Applåder)

Herr talman! Det är fullständigt fritt för statsministern att ställa vilka frågor han vill. Men det är också fullständigt fritt för mig att ge de svar som socialdemokratin vill stå för. Statsministern försöker låtsas som att det bara finns ett enda svar på hur Sverige ska utvecklas och ett parti ska förnyas. Det är att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har. Det finns bara en drivkraft för människor, och det är att få en peng. Det gäller oavsett om det handlar om att lära sig lite mer svenska eller om att gå från sjukskrivning till arbete. Statsministern vet att det finns ett tydligt alternativ. Statsministern vet att Socialdemokraterna aldrig kommer att förnya sig på det sätt som Moderaterna har gjort, nämligen bara till ord och inte till handling. Vi socialdemokrater har redovisat tydliga alternativ. Det vet väljarna när Sifo, Temo och allt vad det nu var statsministern sade ringer upp. De vet att det finns ett alternativ till att sänka skatten för dem som har mycket. Det är att satsa på att ge större ekonomiska förutsättningar åt dem som har det sämst. Väljarna vet att om man vill satsa på utbildning så kan man inte riva ned vuxenutbildningen. Vi har ett alternativ. Det tror jag att både statsministern och väljarna är väl medvetna om. Det ska vi pröva år 2010. (Applåder)