Frågestund

Fru talman! Det går bra för Sverige ekonomiskt och tillväxten är hög. Men vi ser samtidigt att tillväxten riskerar att hämmas. Det beror på flera flaskhalsar. Det gäller bland annat brist på kompetens på arbetsmarknaden hos dem som söker jobb sett till de lediga jobb som finns, brist på bostäder i heta områden och inte minst brist på infrastrukturinvesteringar. Det senaste är särskilt påtagligt i Stockholm. Senast i dag kunde vi läsa i Dagens Nyheter att vi är nära en trafikinfarkt. Vi har ett stort antal bilar som ska passera de centrala delarna av Stockholm. Dessutom är i princip kapacitetstaket nått inom kollektivtrafiken. Detta sker samtidigt som Stockholmsregionen växer med 35 000 människor per år. Vi kunde i en artikelserie förra veckan i Svenska Dagbladet se hur investeringar i tunnelbanan skulle kunna vara samhällsekonomiskt lönsam. Jag vill därför fråga statsrådet Eskil Erlandsson om regeringen är beredd att bidra till statsbidrag för investeringar i tunnelbanan. Det skulle lösa ut flaskhalsar och ge tillväxt i Stockholmsregeringen men också i hela landet.

Fru talman! Låt mig påminna Tommy Waidelich om att regeringen under förra mandatperioden gjorde den största infrastruktursatsning som någonsin har skett i detta land. Vi gjorde det därtill på ett sådant sätt att vi betalade den skuld som Tommy Waidelich parti och den tidigare regeringen lämnade efter sig vad gäller infrastruktursatsningar. Det var satsningar som också inkluderade till exempel Förbifart Stockholm för att lösa en del av den problematik som finns i regionen. Men det löser också problematiken för verksamheter och människor som är beroende av att trafikströmmarna fungerar genom Stockholm. Vi är dessa frågeställningar på spåret. Vi vill självklart ha tillväxt och utveckling i alla delar av landet. Jag brukar använda mig av uttrycket: Stad och land får inte stå emot varandra, utan stad och land behöver varandra. Vi måste utnyttja alla delar av vårt vackra, stora och fina land.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Jag håller med om att stad och land inte ska stå emot varandra. Av det skälet vill vi socialdemokrater investera både i landet och i staden. Vi har föreslagit ett statligt stöd för investering i tunnelbanan i Stockholmsregionen och också kollektivtrafiksatsningar i andra delar av landet. Men just nu när det är så utsatt i Stockholmsregionen föreslår vi att staten bidrar med investeringsmedel till tunnelbanan. Stockholms läns landsting står i färd med att fatta ett principbeslut om tunnelbana eller spårvägssatsning där vi ser att tunnelbana är det som ger bäst effekt. Eskil Erlandssons partivänner på landstingsnivå har också varit positiva till tunnelbanan. Nu återstår att också regeringen tar den utsträckta handen från oss socialdemokrater här i kammaren och bidrar till att staten hjälper till att underlätta tunnelbanesatsning. Min konkreta fråga är återigen: Är staten beredd att bidra med pengar till tunnelbanesatsning? I årets budget finns inte några sådana pengar.

Fru talman! Jag hoppas och till med förutsätter att Tommy Waidelich, som jag tror representerar ett parti som också vill stå för att vi har budgetförhandlingar vid ett tillfälle, står för säkra och sunda statsfinanser. Vi ska inte fatta ad hoc-beslut utan göra samlade bedömningar vid ett tillfälle när vi fördelar pengar till olika verksamheter. Låt oss diskutera den propå som finns från regionen nästa gång vi i budgetsammanhang diskuterar infrastruktursatsningar.

Fru talman! Jag vill rikta min fråga till statsrådet Maria Larsson. Jag vet att barns och ungas uppväxtvillkor engagerar oss bägge två. Det är mycket avgörande för den fysiska och psykiska hälsan. Det finns väl dokumenterad forskning och kunskap om detta. Föräldrarnas situation är ofta tyvärr mycket avgörande för barns och ungas livschanser. Mänskliga rättigheter är individuella, och vi har till exempel barnkonventionen. Men trots det får inte barn med fattiga föräldrar en rättvis chans i uppväxten. Nästan var fjärde elev går ut grundskolans årskurs 9 utan fullständiga betyg. Vart tionde barn saknar gymnasiebehörighet. På kommunal nivå är dessutom skillnaderna mellan olika stadsdelar och skolor mycket stora. Samhället måste ha ett helhetsperspektiv på problematiken och de ojämlika förutsättningarna som fortfarande påverkar barn inom och utom familjen. Min fråga till statsrådet är om det inte är dags att ompröva inställningen till idén att ta fram en nationell handlingsplan mot barnfattigdom med tydliga mål som går att utvärdera.

Fru talman! Barns och ungas uppväxtvillkor engagerar både mitt eget parti Kristdemokraterna och också hela regeringen. Det gäller den frågeställning som frågeställaren särskilt belyser, vikten av en väl fungerande svensk skola och att barn som kommer från utsatta områden ska få möjlighet till en skolgång som ger fullständiga betyg och helt andra livschanser. Det har varit centralt för regeringens arbete. Vi har därför nu gjort ett omfattande arbete som handlar om att ge mer av tidiga insatser så att ingen ska komma efter från början. Det handlar om att se till att möjligheten till ett fullständigt betyg blir en sanning för Sveriges elever. Skolsatsningarna har varit en högt prioriterad fråga. Det är en mycket viktig del för att bryta ett utanförskap, att ge livschanser och kunna förverkliga drömmar. Det är en angelägen fråga. När det gäller frågan om handlingsplan har vi haft en sådan för att komma till rätta med den skola som tidigare var mycket av flumskola som bland annat Miljöpartiet medverkade till under sin tid som regeringsupport.

Fru talman! Jag får tacka för svaret, men jag är inte riktigt nöjd. Du uppehöll dig mest kring skolan. Det var mer ett exempel. Det är en helhetsproblematik med alltifrån skola till omständigheterna hemma. Det finns en mängd konsekvenser av omständigheterna hemma som yttrar sig i dåliga skolresultat. Jag har inte sett någon markant förbättring under den tid ni har styrt hittills. Barnfattigdom är ett väldigt komplext problem. Rädda Barnen har gett ut rapporter under snart tio års tid. Tyvärr har det politiska samtalet ofta varit präglat av en pajkastning. Jag beklagar verkligen det. Som ny i riksdagen har jag tänkt försöka att förändra detta. Vårt lands framtida ekonomiska utveckling är mycket beroende av att vi löser problematiken. Oavsett vilken regerings fel det är att vi har barnfattigdom måste vi få ned förekomsten av det. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige, eller vad tycker ministern?

Fru talman! Det håller jag fullständigt med om. Den allra främsta åtgärden för att komma till rätta med att barn lever i ekonomisk utsatthet är att deras föräldrar får jobb. Därför har arbetslinjen varit central. Det är glädjande att vi i dag har den snabbast fallande arbetslösheten i hela Europa. Jag har fått alldeles färska rapporter om det ekonomiska biståndet. Det har nu minskat med 2 procent jämfört med det första kvartalet förra året. Det är glädjande siffror. Det handlar om att fler människor i vårt land får jobb just nu. Det är det allra mest centrala att komma till rätta med. Men det här är en komplex fråga. Det handlar också om att barn lever i familjer som har en utsatthet av annat slag, där det kan finnas missbruk. Därför måste vi ha en väl fungerande missbrukarvård. Vi behöver en bra skola som kan ge de här barnen framtidsmöjligheter. Det är många olika delar som måste inkluderas när vi ska arbeta med den här frågeställningen. Det här är en fråga som regeringen verkligen har tagit på allvar, inte minst när det gäller skolsatsningar men framför allt när det gäller jobbpolitiken.

Fru talman! Jag har en fråga till miljöminister Andreas Carlgren. Ett av de främsta sätten att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle borde vara att ta vara på medborgarnas engagemang. Och engagemang finns ju, exempelvis i fråga om att producera sin egen el och sedan kunna tanka ut den elen på elnätet. Där finns tusentals hushåll, småföretagare och föreningar som vill engagera sig. Vi rödgröna lade fram ett konkret förslag för det här. Tyvärr röstades det ned förra veckan av de borgerliga partierna med stöd av Sverigedemokraterna. I brist på handling från regeringen är det några energibolag, till exempel El i norr, Fortum, Öresundskraft och Din El i Göteborg som nu ser till att deras kunder kan tanka ut el på nätet. Det är utmärkt. Statligt ägda Vattenfall erbjuder ingenting sådant. Därför vill jag veta om ministern tänker ta något initiativ för att säkerställa att också statliga Vattenfall underlättar för produktionen av förnybar el genom nettodebitering och att man ska stämma av till exempel månadsvis eller kvartalsvis.

Fru talman! Tack för frågan! Det är sant att det är enormt viktigt att åstadkomma stora satsningar på förnybar energi. Det är därför det är glädjande att vi nu åstadkommer en rekordutbyggnad, större än någonsin i Sverige. Vindkraft ökar som aldrig förr. Där är också människors engagemang viktigt att ta till vara. Därför har vi redan ökat möjligheterna för mindre producenter att ansluta sig till nätet. Nästa fråga har gällt just frågan om nettodebitering. Där finns ett utredningsförslag som också är under beredning. Det är så bra beslut ska gå till. De ska ha beretts och inte bara ha yrkats igenom med olika snabba beslut i riksdagen. Den beredningsprocessen pågår. När det sedan gäller styrningen av Vattenfall är det sant att regeringen redan har gett ett mycket tydligt ägardirektiv till Vattenfall som innebär att man gör rekordstora satsningar på förnybar energi. De satsningarna ska fortsätta.

Fru talman! Jag vet inte om alla är helt överens om miljöministerns beskrivning av regeringens styrning av Vattenfall och utslaget i den förnybara energin. Man kan bara titta på satsningarna på brunkol i Tyskland exempelvis. Den här frågan har utretts flera gånger. Regeringen tillsatte en utredning 2007 som bland annat innefattade produktion av egen el. Ett konkret förslag kom från en forskare på KTH här i Stockholm 2008. Sedan har regeringen i praktiken inte gjort någonting alls. Nu har man chansen. Vi äger ju Vattenfall tillsammans. Vi sitter i Vattenfalls styrelse. Det är bara att lägga fram ett konkret förslag och se till att Vattenfall erbjuder sina abonnenter precis samma service som Fortum, El i norr och andra företag nu gör. Varför agerar inte regeringen just i det här avseendet?

Fru talman! Jag vet att hur många gånger jag än upprepar, i riksdagen och på andra håll, de siffror som till exempel Energimyndigheten ger oss, som visar de enorma ökningar som sker av förnybar energi, kommer det ändå inte att övertyga Jens Holm. Du vandrar ju runt med föreställningen att här inte händer någonting och att regeringen inte gör något. Det är som tur är rätt få som tror på din bild därför att de ser att det sker en rekordutbyggnad, större satsningar än någonsin. Dessutom har vi en ny lagstiftning som innebär enklare möjligheter att koppla upp sig på nätet just för små producenter, beredning av utredningsförslaget om nettodebitering och det nya ägardirektivet till Vattenfall som har ökat den förnybara energin. Om det vore så enkelt som att bara knäppa med fingrarna för att Vattenfall ska springa, varför var det då så svårt under den tid ni stödde den förra regeringen att hindra Vattenfalls inköp av både kärnkraft och tyvärr också brunkol i Tyskland?

Fru talman! Det är roligt att konstatera att bostadsbyggandet i landet just nu ökar. Statistiska centralbyrån har statistik för första kvartalet i år som säger att det påbörjades 5 650 lägenheter i flerbostadshus, den högsta nivån på nästan 20 år. Det är väldigt roligt. Samtidigt är bostadsbristen stor runt om i landet, framför allt i storstäderna. Då är min fråga till statsrådet Attefall: Vad planerar statsrådet att göra för att bostadsbyggandet ska öka? Då menar jag inte bara temporärt utan att vi har en etablering som fortsätter att vara på en hög nivå i framtiden.

Fru talman! Jag kan förstärka den bild som Magdalena Andersson ger genom att också hänvisa till siffror som kom i dag från Sveriges Byggindustrier som visar på att den här kraftiga ökningstakten verkar fortsätta. Exempelvis är antalet beviljade bygglov i Sverige i mars månad hundra procent fler än vid motsvarande tid för ett år sedan. Nu gäller det, som Magdalena Andersson säger, att få byggandet att ligga kvar på en hög nivå och under en längre tid för att kompensera att vi under 18 års tid har byggt ungefär hälften så mycket i Sverige som våra nordiska grannländer har gjort. Då tror jag att det är viktigt att vi har stabila spelregler. Det ska vara förutsägbart. Investerar man i bostadsproduktion måste man veta att spelreglerna gäller för lång tid framöver. Det handlar självfallet om makroekonomiska faktorer som räntor och liknande saker samt offentliga finanser, men också om att spelreglerna på bostadsmarknaden är stabila. Det handlar om att fortsätta arbetet med enklare regler, att försöka korta tiden från idé till spaden i jorden. Med en ny planprocess, en ny plan- och bygglag, tror jag att vi kan ta viktiga steg i den här riktningen, liksom med en rad andra åtgärder. Också kommunernas ansvar på det här området är viktigt att betona.

Fru talman! Det är särskilt en grupp som har ganska svårt att hitta bostäder och etablera sig på bostadsmarknaden. Det är ungdomar. Samtidigt blir ungdomskullarna större och ungdomar flyttar från mindre orter, där det faktiskt finns lägenheter, till storstäder och städer med universitet och högskolor. Det är klart att just att bygga studentbostäder och mindre lägenheter för unga är viktigt. Jag delar statsrådets uppfattning att stabila regler är oerhört viktigt för att detta ska kunna fungera, men det finns krafter som talar om att man ska återinföra subventioner för att på så vis öka byggandet. Det kan ju låta lockande, men jag menar att det kan vara förödande för hela byggmarknaden. Jag skulle gärna vilja höra statsrådets uppfattning i frågan.

Fru talman! Erfarenheterna som vi har i Sverige av att ha haft olika subventioner är snarare att det har bidragit till att vi har haft en sämre bostadsproduktion i Sverige än vad exempelvis våra nordiska grannländer har haft. Jag tror som sagt att vi ska ha stabila spelregler och därmed inte hålla på med olika subventioner som gör att bostadsföretagen mer tänker på hur de ska anpassa sig till bidragen än att bygga för det behov som finns. När det är fråga om just ungdomar gäller det att vi bygger mer av allt, därför att det skapar flyttkedjor. Det underlättar för att det ska bli lediga lägenheter. Efter dem som flyttar till exempel till en större lägenhet eller till en villa öppnas det möjligheter för unga människor att ta över lägenheter som blir lediga i andra änden. Det handlar också om att vi måste jobba på att skapa bättre förutsättningar för att kunna hyra ut en del av privatbostaden. Vi har vidtagit viktiga åtgärder för att höja den skattefria gränsen. Det är ett sätt att hjälpa inte minst ungdomar som studerar på annan ort. Vi ska också jobba vidare med det vi har börjat med, att skapa enklare regler för att exempelvis bygga studentrum och liknande. Det arbetet vill vi också fortsätta med.

Fru talman! Just nu skiner solen över huvudstaden och den är full av turister. Det är bra för Sverige och det är bra för Stockholm. Som stockholmare är jag så klart jättestolt över att kunna visa upp den vackra staden och alla sevärdheter som finns här. Jag skäms samtidigt när turisterna förvirrat tittar upp när de tar upp plånboken och ska betala 40 kronor för att åka en busshållplats bort eller en tunnelbanestation samtidigt som högermajoriteten i Stockholms läns landsting föreslår ännu högre avgifter. Jag skäms varje morgon som jag för att ta mig till Riksdagshuset och alla andra stockholmare för att ta sig till jobbet tränger ihop oss som packade sillar på tunnelbanan samtidigt som den politiska majoriteten i Stockholms läns landsting inte klarar av annat än att med kosmetik få ordning på den trängsel som råder. Jag skäms eftersom man efter folkomröstningen sade att pengarna från trängselavgiftsförsöket skulle gå tillbaka till stockholmarna. Vad tänker regeringen göra för att återbörda sin skuld till stockholmarna? Vad tänker regeringen göra för att de investeringar som behövs ska bli verklighet?

Fru talman! Jag upprepar vad jag sade i mitt tidigare anförande så att ingen missuppfattning ska råda, nämligen att för mig går stad och land hand i hand. Tillväxt och utveckling måste vi se i alla delar av landet. För att få det förutsätts att det finns en fungerande och vettig infrastruktur i alla delar av landet. När det gäller tilldelning av pengar till olika verksamheter är det min bestämda uppfattning, efter många år i politiken på lokal, regional och nu nationell nivå, att för att behålla sunda och säkra statsfinanser, som vi talar om i det här sammanhanget, måste pengar fördelas vid ett och samma tillfälle. Propåer som framförs om att lägga saker och ting på det ena eller det andra ska bedömas vid ett och samma tillfälle. Det går inte att späda ut pengar hur som helst när som helst. Då får vi situationer som finns i en del andra länder runt omkring oss, och jag är övertygad om att kammaren inte vill det.

Fru talman! Det är kanske vad som är problemet, nämligen att det inte handlar om att sprida pengar hur som helst utan det handlar om att få ordning på de problem som finns med kollektivtrafiken i huvudstaden. Problemen hämmar tillväxten. Vi socialdemokrater är beredda att satsa för att få ordning på kollektivtrafiken, satsa på att bygga ut tunnelbanan, satsa för att få ordning på miljöproblemen, som också stockholmarna var beredda att gå med på när de röstade ja i den folkomröstning som ledde till ett införande av trängselskatter. Villkoret var att pengarna skulle komma stockholmarna till del. Där har inte en enda krona kommit dem till del. Vi har inte sett några förbättringar i kollektivtrafiken. Vi har sett en spårvägssatsning som i och för sig är fin men som inte ger någon utökad kapacitet. Stockholmarna behöver ta sig till jobbet, och det behövs för att tillväxtmotorn huvudstaden Stockholm ska fungera. Det är bra för Sverige.

Fru talman! Det finns två kommentarer till frågan. Lokal och regional trafik ska skötas av lokal och regional huvudman. Den ordningen har vi i det här landet. När det gäller allmänna infrastruktursatsningar kan jag konstatera att vi under den förra mandatperioden lade fram den största infrastrukturproposition i pengar räknat som någonsin har lagts fram i landet. Den innebar satsningar på att bygga ihop landet och att få trafikflödena att fungera nationellt. Därtill betalade vi den skuld som regeringen före oss hade åsamkat oss. Den var på rejält många miljarder kronor.

Fru talman! Jag ska be att få ställa en fråga till statsrådet Nyamko Sabuni. Varje år dör ett antal personer, oftast kvinnor, på grund av våld i en nära relation. Ett förslag som har drivits är att det ska tillsättas en så kallad haverikommission varje gång en kvinna misshandlas till döds av sin man eller exman. Nu har en lagrådsremiss lagts fram där en lagändring föreslås träda i kraft vid årsskiftet. Kan du kort berätta om vad detta innebär i praktiken när det gäller de olika instanser man kommer i kontakt med som våldsutsatt kvinna?

Fru talman! Precis som Anna SteeleKarlström beskriver är våld i nära relationer ett allvarligt samhällsproblem. Vi kan se att den typen av våld leder till i genomsnitt 30 dödsfall per år. Vi vet att dessa mord föranleds av långvarig misshandel där offret många gånger har varit i kontakt med myndigheter men där myndigheter inte alltid har gjort rätt riskbedömning. Därför har vi inte heller lyckats förhindra dödsfallen. Dessa dödsfallsutredningar som det föreslås i lagstiftningen om haverikommission handlar om att gå tillbaka och se när bristerna uppstod och vad som kunde ha gjorts annorlunda, helt enkelt för att lära oss mer för att förebygga. Det ser jag som ett viktigt förebyggande arbete i vår kamp mot våld i nära relationer.

Fru talman! Kommer det att innebära att det förebyggande arbetet innan det går så långt att en kvinna måste sätta livet till stärks? Kommer lagändringen att vara tillräcklig i detta första skede, eller kan man redan nu se att fler lagändringar kommer att behövas?

Fru talman! En hel del lagändringar har gjorts i fråga om straffskärpningar och nu lagförslag om en haverikommission. Vi har också ändrat lagstiftningen när det gäller socialtjänstlagen och rätten till stöd och skydd för våldsoffer. För tillfället finns inget konkret i pipeline när det gäller lagstiftning. Med hjälp av dödsfallsutredningar kan jag tänka mig att vi får så pass mycket bra kunskaper så att vi kan avgöra om lagstiftningen behöver ändras, förbättras eller kompletteras så att det förebyggande arbetet blir ännu bättre i fråga om våld och dödsfall.

Fru talman! I en tidigare interpellationsdebatt jag hade med landsbygdsministern angående märkning av importerat ritualslaktat kött uppgav Eskil Erlandsson enligt riksdagens protokoll att han vet att livsmedelsproducenterna är angelägna om att anpassa sig till konsumenternas önskemål. Han är därför övertygad om att om konsumenterna efterfrågar information om slaktmetod kommer sådan information att ges på frivillig väg genom märkning eller på annat sätt. När EU-kommissionens rapport uppmärksammar att över 70 procent av all slakt i Europa utförs utan bedövning i enlighet med regler för ritualslakt står det att läsa följande i en tidningsartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 17 maj: Eskil Erlandsson förklarar att han vill se en radikal minskning av slaktmetoden och kommer därför att kräva märkning i samtliga EU-länder. Hur har landsbygdsministern på några veckor kunnat ändra sin uppfattning så oerhört radikalt och numera sluter upp bakom Sverigedemokraternas linje i frågan?

Fru talman! Vissa saker är mer angelägna än andra. Att djur inte i det yttersta av ögonblick som företräder död ska plågas är min fasta övertygelse. Det är skälet till att regeringen har ställt sig försiktig positiv till att införa en obligatorisk märkning i de diskussioner som nu pågår i Europeiska unionen om märkningsfrågor - huruvida djur slaktas med föregående bedövning eller ej.

Fru talman! I vår interpellationsdebatt tryckte statsrådet mycket på att obligatorisk märkning inte behövs för att producenterna kan tillgodose kravet på frivillig väg. Jag tycker att det är lite fegt att hänvisa till några byråkrater i ett helt främmande land och invänta vad de kommer fram till. Vi är politiker. Vi sitter i Sveriges riksdag. Vi har mandat att stifta våra egna lagar. Vi behöver inte ta hänsyn till några byråkrater i Bryssel. Handen på hjärtat; om landsbygdsministern vill undvika att djur utsätts för onödigt lidande, hur kan man över huvud taget vara för halalslakt där halsen skärs av ett djur och det får förblöda i upp till elva minuter? Djuret är vid fullt medvetande. Kanske nästa steg för landsbygdsministern och regeringen är att haka på Sverigedemokraternas linje med totalförbud mot slakten och totalförbud mot import. Hur kan man säga att man värnar djurs rättigheter när man samtidigt ställer upp på den hänsynslösa slaktmetoden?

Fru talman! Det förbud som efterfrågas fanns före Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag. Det är icke tillåtet att använda den typen av slaktmetod i Sverige. Det har vi ett nationellt bestämmande över. Det har vi tillvaratagit och infört. Det är ej tillåtet att slakta utan föregående bedövning i vårt land. Punkt! Så ska det vara även fortsättningsvis. Den interpellationsdebatt som frågeställaren och jag hade för någon vecka sedan handlade enligt min uppfattning om många andra saker än just den här saken, till exempel var en produkt är producerad någonstans, om den är producerad i mina hemtrakter eller i den här delen av landet. Där menar jag att vi bör ha en frivillighet. Om det anses vara en fördel att produkten är producerad i den här delen av landet, i närområdet, kan det vara en fördel att på frivillig väg märka produkten eftersom det möjligen finns en konsumentefterfrågan på produkter producerade i närområdet.

Fru talman! Min fråga vänder sig till miljöminister Andreas Carlgren. Den tyska regeringen meddelade nyligen att samtliga 17 tyska kärnkraftsreaktorer ska tas ur bruk fram till år 2021. Med tanke på den tyska energimixen, där drygt 40 procent av elen utgörs av kol från stenkol eller brunkol, är det troligt att detta beslut kommer att leda till att Tyskland blir än mer beroende av kol och gas till sin energiförsörjning. Man må tycka att beslutet är visionärt, men samtidigt innebär det ett större beroende av den typ av energislag som vi inte vill se. Det betyder naturligtvis också en signal om nya tyska satsningar på förnybar energi. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att få veta hur miljöministern tror att det tyska agerandet och den kommande tyska utvecklingen kommer att påverka Sverige.

Fru talman! Det är en mycket viktig fråga som Marie Wickberg tar upp. Den handlar om att världen, Europa och Sverige står inför den stora utmaningen att klara både att bli av med klimatutsläppen och att minska och på sikt bli av med beroendet av alla de säkerhetsrisker som kärnkraften innebär. Det lär oss att så länge man väljer antingen bara fossil energi eller kärnkraft blir den vägen omöjlig. Det blir omöjligt att lösa den dubbla utmaningen. Den stora uppgiften handlar om att bygga ut den förnybara energin. Jag ser nu, trots de risker jag ser med det tyska beslutet, stora möjligheter att åstadkomma ett samarbete mellan det land, Sverige, som är allra mest ledande när det gäller den förnybara energin och det land som naturligtvis kommer att storsatsa när det gäller förnybar energi. Det är också spännande i det perspektivet att vi i Sverige i dag gör rekordutbyggnader av både vindkraft och bioenergi och därmed skapar möjligheter för ett mer brett samarbete i Europa.

Fru talman! Tack så mycket, ministern! Då undrar jag om du kan förtydliga om du tror att den svenska industrin och den svenska näringen kommer att gynnas av detta beslut eller om man kanske kommer att missgynnas och i så fall på vilket sätt.

Fru talman! Det vi nu ser i den utveckling som pågår är det som redovisas till exempel av Energimyndigheten i den prognos man gjorde för ett par månader sedan. Det visar att fram till och med 2012 kommer vindkraften att ha nära nog fördubblats jämfört med det som bara gällde 2009, och vi når upp till 6 terawattimmar elektricitet från vindkraft. Vi kommer också att se när det gäller biokraftvärme att vi får elleveranser från bioenergi på uppemot 12 terawattimmar 2012. Det är enorma ökningar under de år som alliansregeringen har funnits, och vi ser uppemot en femdubbling av till exempel vindkraften. Nu har vi möjlighet att använda den erfarenheten i samarbete med Tyskland. Det kommer också att finnas ett ökat behov av energi som är ren både från fossilberoende och från kärnkraft. Tyskarna ställs annars inför valet att inte bara satsa på fossil utan också importera kärnkraftsel från Frankrike. Jag ser att det kommer att finnas ett ökat behov av svensk elexport till Europa på grund av det beslut som tyskarna tar.

Fru talman! Jag har en fråga till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vi har i ett antal tidningar runt om i landet kunnat läsa hur två moderata riksdagsledamöter argumenterar mot det beslut som vi här i riksdagen fattade för knappt två månader sedan, den 27 april, om förbud mot kastrering av smågrisar utan bedövning. Jag tycker att det känns lite oroande att läsa den argumentationen. Mot bakgrund av detta undrar jag: När kommer förbudet mot obedövad kastrering att bli verklighet?

Fru talman! Det pågår just nu en utvärdering av de metoder som finns vad beträffar att antingen vaccinera eller smärtstilla för kastrering av hangrisar. Den utvärderingen vill jag ha innan jag lägger fram bestämmelser kring hur den här saken ska hanteras. Jag kan i dag inte svara på vare sig vilken dag eller vilken månad detta blir.

Fru talman! Jag tycks få nöja mig med det svaret.

Fru talman! Min fråga är riktad till barn- och äldreminister Maria Larsson. I veckan nåddes vi av ännu en utredning om barn som växer upp i ekonomisk fattigdom. Även om slutsatserna i utredningen inte var direkt oväntade var de inte desto mindre viktiga. Jag vill verkligen inte förringa den jobbiga situation, stress och utsatthet man känner när man inte kan köpa en glass till sina barn eller ge dem den efterlängtade nya tröjan till skolavslutningen. Samtidigt är jag rädd att vi missar perspektivet där det handlar om något annat än bara ekonomisk fattigdom, och jag tänker då på de glömda barnen. Det är barn som växer upp i familjer där en förälders eller båda föräldrarnas missbruk präglar vardagen eller barn vilkas föräldrar brister i omsorgskapacitet på grund av en psykisk sjukdom. Min fråga till statsrådet är: Vad avser regeringen att göra för de här barnen för att deras situation ska förbättras både materiellt och när det gäller de sociala behov som de har?

Fru talman! Tack för frågan! När vi talar om barns utsatthet är det viktigt att beakta de ekonomiska möjligheterna, men vi kan inte stanna vid det. Barn kan uppleva en utsatthet av olika slag. Det viktigaste för barn är deras familj, deras föräldrar. Att se till att föräldrarna har resurser att ge den trygga uppväxt som alla barn behöver är en angelägen uppgift. Många familjer löser det här på egen hand, men ibland kan det behövas insatser från samhället. Att föräldrar ska ha ett jobb har vi redan talat om. Det är naturligtvis vad barnen önskar för att den ekonomiska utsattheten inte ska uppstå. När det gäller barn som växer upp i familjer som har missbruk eller riskbruk kan det behövas andra insatser. Här har regeringen prioriterat insatser för de glömda barnen under den föregående mandatperioden genom att ge ett stöd till verksamhet som riktar sig just till de här barnen.

Fru talman! För att återkomma till barnen i familjer där det är den ekonomiska situationen som brister var statsrådet både i sitt svar nu och i svar på tidigare frågor inne på att jobben är väldigt viktiga. Det är självklart. Men det finns också, som utredningen pekar på, situationer där det ännu inte har funnits någon möjlighet till jobb. Jag tänker på de väldigt unga föräldrarna eller föräldrar som är nya på svensk arbetsmarknad och inte har haft någon chans att etablera sig och det därför är bara jobbinsatser som görs. Vilka förutsättningar ser statsrådet att regeringen har att hjälpa de utsatta föräldrarna, där jobben är viktiga men det kanske behöver komma något annat innan?

Fru talman! Jobbet är det allra viktigaste, men i den situation som barnen befinner sig är barndomen här och nu och går inte i repris. Då måste det finnas insatser som det är möjligt att ta del av omedelbart. En sak som jag tror blir väldigt viktig är den höjning av bostadsbidraget som regeringen planerar för. Det är mycket träffsäkert för dessa familjer, både ensamstående och föräldrar som är nyanlända och kanske ännu inte har hunnit med sitt inträde på arbetsmarknaden. Det kommer att handla om 425 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj och 600 kronor i månaden för en trebarnsfamilj. Det är ett väsentligt tillskott till familjeekonomin. Det är också viktigt att titta på de här frågorna i ett bredare perspektiv. För de nyanlända barnen handlar det om att vi ska kunna ge dem en bra skolgång, som ökar deras livsförutsättningar, som ger dem möjlighet att förverkliga drömmar som de har om sin framtid. Att ha ett brett perspektiv när man tittar på frågorna om barn som lever i ekonomisk utsatthet är viktigt, och vi har en rad åtgärder på en rad olika områden.

Fru talman! Utanför detta hus är det studentyra. Vi som är inne varje dag ser det när vi går ut. Men nu är vi här inne i den lagstiftande församlingen. Vägen till att bli vuxen är svår och kan ta lång tid. I dag är 248 000 20-27-åringar bostadslösa, saknar och efterfrågar en bostad. Jag oroas över detta. Jag vill göra fler sociala investeringar. Jag tycker att vi vuxna har ett ansvar. Jag blir förvånad och orolig när jag läser i budgetpropositionen på s. 27 att regeringen säger att ungdomsbostadslösheten är ett övergående problem. Min fråga till bostadsministern blir: Vad menar du med detta?

Fru talman! Det är korrekt att vi har allt fler ungdomar som är i den ålder då man efterfrågar sin första bostad. Fram till 2013 växer ungdomskullarna, och sedan planar utvecklingen ut lite grann. Det är kanske det som göms bakom den formulering du hänvisar till, Veronica Palm. Det är dock ett stort problem som delvis beror på att vi har byggt för lite under en lång följd av år och delvis på att vi nu har stora ungdomskullar. Därför måste vi hjälpas åt allihop - byggherrar, kommuner och vi på riksdags- och regeringsnivå - för att skapa goda förutsättningar för att få i gång flyttkedjor. Det handlar om att bygga nya bostäder så att vi frigör de mindre, billiga lägenheterna och också om att skapa utrymme för att försöka använda befintligt bostadsbestånd på ett bättre sätt. Där kan en lösning vara att man får i gång mycket mer av andrahandsuthyrning och uthyrning av en del av privatbostaden. Vi måste jobba på alla områden. Vi har från den 1 januari i år en del nya regelförenklingar för att bygga studentrum som vi också hoppas ska ge effekt, och här fortsätter regeringen ett ambitiöst arbete för att skapa goda och långsiktigt bra förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

Fru talman! En kvarts miljon ungdomar är bostadslösa. Det är en kvarts miljon, och bostadsministern säger: Vi funderar, och vi tittar på spelreglerna. Det enda konkreta är att hyra ut i andrahand - hyra in varandras ungdomar i varandras källare. Det är inte en lösning på bostadskrisen. Det går att bygga fler, bättre, och billigare lägenheter, också små lägenheter, om man har den politiska viljan. Jag måste ställa frågan till bostadsministern: Varför vill du driva utvecklingen bakåt? Varför vill du föra en inneboendelinje i bostadspolitiken i stället för att ta ungdomars rättmätiga krav på en egen bostad på allvar och bygga fler bostäder? Varför väljer du bakåt i stället för framåt?

Fru talman! Det är mycket möjligt att jag uttrycker mig oklart, för Veronica Palm har säkert en god hörsel. Jag tycker inte att jag sade att det bara finns en enda lösning. Jag berättade också, både i detta svar och i tidigare svar, att vi har en rad olika åtgärder som har genomförts för att skapa bättre planprocesser och enklare regler. Detta arbete fortsätter vi med. En del av lösningen måste också vara att vi använder befintliga bostäder på ett effektivare sätt än tidigare. Här har gjorts en del saker redan. Det trädde i kraft en del reformer den 1 januari 2011, och regeringen vill fortsätta att arbeta i den riktningen. Det handlar om att jobba på många olika sätt. Det är dock inte lätt - det ska erkännas - att ta igen 18 år av försummelse. Har vi byggt hälften så mycket som våra nordiska grannländer har gjort i 18 års tid, när befolkningsutvecklingen dessutom är som den är och inflyttningen ökar till storstäderna, är det klart att det blir problem. Det ska vi erkänna. Min ambition är att se till att vi inte rusar i väg och gör kortsiktigt dumma saker utan långsiktigt skapar goda spelregler för att den situation vi upplever i dag ska mildras och inte återkomma.

Fru talman! Regeringen har i många sammanhang ganska tydligt kritiserat valet i Vitryssland och det sätt på vilket sätt Lukasjenko stal valet. Därför blev man lite bekymrad när man i veckan kunde läsa i medierna att Telia genom ett delägarskap har medverkat till att stänga ned hemsidor i Vitryssland, bland annat tillhörande oppositionspolitikern Andrej Sannikau, som nyligen dömdes till fem års fängelse för sin politiska verksamhet i valet. Min fråga blir väl närmast till Eskil Erlandsson. Ser regeringen något problem med att Telias agerande i detta fall så uppenbart står i motsats till den utrikespolitiska hållningen i övrigt?

Fru talman! Det är ju så att Telia är vad vi kan kalla ett vanligt, svenskt, publikt bolag. Det innebär att vi som statsapparat - riksdag och regering - inte till fullo kontrollerar bolaget i fråga. Därför är det något svårare än i andra sammanhang, där staten genom riksdag och regering har majoritetsägt eller helägt bolag, att styra genom ägardirektiv och annat. Därför ser jag en betydande svårighet att som en minoritetsaktieägare gå in och styra en verksamhet som bedrivs av ett publikt bolag i vårt land.

Fru talman! Det är naturligtvis så att Telia inte äger en majoritet, men jag vet också att Telia har styrelserepresentation i det bolag som sedan äger det bolag som har hanterat detta i Vitryssland. Man borde från regeringens sida i alla fall - och det är min fråga till Eskil Erlandsson, om han har ambition att göra det - överväga på vilka sätt man kan begränsa möjligheten för statligt delägda bolag att agera på ett sätt som uppenbart motverkar Sveriges utrikespolitiska syften.

Fru talman! Det är en angelägen frågeställning som tas upp i frågan, och jag tackar för den. Jag ska ta upp frågeställningen med det statsråd som har ansvar för statligt ägande, det vill säga Peter Norman.

Fru talman! Det finns i dag behov av att förstärka lagstiftningen så att kommuner inte kan ta ut orimliga matavgifter i äldreomsorgen. Multisjuka pensionärer med låg pension som vårdas på särskilt boende har i dag så höga matavgifter i en del svenska kommuner att de måste leva under existensminimum. Jag har en fråga till statsrådet Maria Larsson. Tänker Maria Larsson ta något initiativ för att säkra att avgifter för vård och mat i särskilt boende blir lika i hela landet? Socialstyrelsen har konstaterat att maten är en del i den medicinska behandlingen och kostbehandlingen och därmed faller under hälso- och sjukvårdslagen. Som ministern påpekade i debatten i tisdags var det den socialdemokratiska regeringen som införde maxtaxan, då som ett skydd för pensionärerna så att kommunerna inte skulle ta ut orimligt höga avgifter. Det är dock endast den nuvarande regeringen som har möjlighet att täppa till bristerna i hälso- och sjukvårdslagen.

Fru talman! Jag säger tack till frågeställaren. Vi hade en interpellationsdebatt på detta tema häromdagen, och då konstaterade vi också att det finns både en maxtaxa i äldreomsorgen och ett förbehållsbelopp. Dessa tjänar till att hålla uppe möjligheterna för de äldre att betala sina nödvändiga utgifter utan att de för den skull behöver söka försörjningsstöd. Kostnaderna varierar mycket mellan kommunerna, och det vi har gjort är dels att tillföra kommunerna mycket medel för stimulansåtgärder för att utveckla maten och kvaliteten. Vi har också öppna jämförelser, där man får uttala sig om vad man tycker ur ett brukarperspektiv kring den mat som finns både på äldreboenden och inom ramen för hemtjänsten. Det är viktigt att veta vad människor tycker. Det finns en icke försumbar kostnadsskillnad mellan den dyraste och den billigaste kommunen. I den billigaste är det 1 500 kronor och i den dyraste 4 000 kronor, och det synes mig vara en alltför stor skillnad.

Fru talman! Det är alldeles rätt. Det går dock inte att överklaga matavgifterna i särskilt boende i dag, och det krävs en ändring i lagen om maxtaxa för att komma till rätta med dessa orättvisor. I ett fall i Karlshamns kommun där de höga matavgifterna överklagades fick man rätt i länsrätten. Maten ska ses på två sätt, sades det: dels som livsmedel, vilket man ska betala för i enlighet med normen, och dels som hjälp med tillagning och servering, vilket ska ingå i den vanliga äldreomsorgen. Karlshamns kommun överklagade till kammarrätten, som ansåg att denna typ av mål inte skulle drivas i sådan domstol och avskrev hela ärendet. Regeringsrätten fastställde 2006, fyra år efter överklagandet, kammarrättens slutsats. Lagstiftningen är i dag sådan att om man bor i ordinärt boende och endast blir beviljad matlåda är det som ministern säger att man kan få hjälp med maten - men inte i särskilt boende.

Fru talman! Ja, vi har ett kommunalt självstyre i det här landet. Det är anledningen till att avgifter sätts på den kommunala nivån på en rad olika områden. Vi har inte för avsikt att här göra någon förändring när det gäller de kommunala avgifterna för mat. Men det som är viktigt för kommunmedborgare är att få se kostnadsberäkningar i fråga om hur det kan variera så mycket mellan olika kommuner i landet. Jag tror att vi behöver mycket mer fantasi när det gäller både matleveranser och att inbjuda en mångfald av aktörer på den här marknaden. Det finns exempel på kommuner som erbjuder mat från olika restauranger. Det ger ett större utbud. Det ger också en möjlighet för den enskilde att välja ett alternativ som prismässigt och kvalitetsmässigt är det som man önskar. De stimulanspengar som vi har gett till kommunerna har bland annat gått till att utveckla maten och måltiden. Mat handlar nämligen inte bara om näringsintag. Det är också en social samvaro som är nog så viktig. Maten utgör en höjdpunkt på dagen både för våra äldre och för oss andra som inte har hunnit dit.

Fru talman! Jag har en fråga till Eskil Erlandsson. Det handlar om iranska flyktingar som har hungerstrejkat i Göteborg, på Gustaf Adolfs torg, sedan den 1 maj i år. Bland de hungerstrejkande finns det personer som har varit i Sverige sedan 1998. De har hunnit bilda familj. De har fått barn som har vuxit upp i landet. Några har fått jobb och etablerat sig på olika sätt i samhället. De anser att de är berättigade till asyl, men de har av Migrationsverket fått besked om att de ska återvända till Iran. Många av dem har agerat både i hemlandet och i Sverige mot den iranska regimen, och de fruktar i och med det för sitt liv. Exempel finns också på att några har lämnat islam. Det anses som ett brott i Iran. En kvinna blev anklagad för otrohet, och hon riskerar att bli stenad om hon återvänder till Iran. De har hungerstrejkat med budskapet: Misstro oss inte! Vi har i dag en väldigt liten insyn i Iran och vad som händer där. Jag vädjar till minstern att agera i frågan på regeringsnivå och se över det här ärendet. Är ministern beredd att göra det?

Fru talman! Vi har en ordning i vårt land kring prövning av asylärenden. Jag förutsätter att den ordningen är rättssäker för den som söker.

Fru talman! Det var ett kort svar. Vi har en ordning, men det finns också en ordning som säger att regeringen kan öppna ett ärende om man anser och ser att det här kan riskera människors liv. De här personerna känner en stor utsatthet. De har känt sig förföljda, där mänskliga rättigheter inte respekteras och där religionsfrihet inte finns. Vi får ständigt rapporter om att kanske tio personer om dagen avrättas i Iran. Medierna har svårt att ta sig in och komma med tydliga rapporter om vad som egentligen händer inne i landet. Det är klart att det finns en stark oro. Jag begär inte att ministern på stående fot ska säga: Självklart låter vi de här personerna stanna. Det är i stället en vädjan om att ministern tar med sig frågan, behandlar den i regeringen och ser om det finns skäl att öppna detta och besluta att de får stanna. För vi kan väl inte ta ansvar för att personer skickas tillbaka till sitt hemland där de riskerar avrättning och tortyr?

Fru talman! Frågeställningen är tvådelad, som jag ser det. Den ena frågeställningen är väckt i och med att den här frågestunden protokolleras, och jag vet att mina kolleger noga läser vad som står i riksdagens protokoll och i protokollen från frågestunderna. I den andra delen vill jag igen påpeka att vi har en rättssäker process. Det innebär att ett eventuellt negativt beslut i ett personärende går att få överprövat.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Stefan Attefall. I valrörelsen talade Alliansen sig varm om att utanförskapet skulle brytas. Jag och Sverigedemokraterna delar uppfattningen att det är viktigt att få bort och bryta segregationen samt annat negativt som följt av den förda invandrings- och integrationspolitiken. Men efter valet har det varit väldigt tyst vad gäller just problematiken kring utanförskapsområden, detta trots att Alliansens företrädare redan 2004 beskrev problematiken på följande sätt: Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, ett landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende och maktlöshet. Läget på många orter i Sverige är alarmerande, och regeringen visar en förvånande passivitet och handlingsförlamning inför detta. Detta sade man alltså 2004. Ingen kan väl med bästa välvilja påstå att Alliansen tagit tag i frågan och vänt utvecklingen, utan snarare ser vi dagligen hur det accelererar. Jag skulle vilja veta vad bostadsministern avser att göra och höra om det finns några konkreta planer och samordning med integrationsministern.

Fru talman! Att bryta utanförskap och att se till att alla människor får en ärlig chans att komma in i det svenska samhället och på arbetsmarknaden är en prioriterad fråga för regeringen. Det handlar om arbete. Där har vi en hel del nya reformer som har beslutats och införts, exempelvis etableringsreformen, som kom strax före nyåret. Det handlar självklart om språket, vikten av att man lär sig svenska språket. Men det handlar också om boendemiljön, som jag jobbar mycket med. Vi har själva tagit på oss ett uppdrag att analysera den boendesociala miljön i miljonprogramsområdena. Jag har själv rest runt till en hel del av miljonprogramsområdena för att analysera och se vad det är som sker. Jag ser många goda och lovande initiativ ute i Sverige där man jobbar med att förnya bostadsområdena och med att se över den boendesociala miljön, som skapar en bättre boendemiljö bland annat för människor som har en utländsk bakgrund. Jag vill gärna lyfta fram ett annat ansvarsområde som jag har. Det gäller relationerna till trossamfunden, som också kan spela en viktig roll för att bidra till integrationen av de nya svenskarna. Det tror jag är en kraft som vi kanske många gånger har underskattat i Sverige. På de här olika områdena jobbar vi tillsammans i regeringen, mellan statsråden, men också var och en för sig.

Fru talman! Tack för svaret! År 1990 fanns det 3 bostadsområden i Sverige som kunde betecknas som utanförskapsområden. Tolv år senare var det 128 stycken. Folkpartiets rapporter visar att antalet har fortsatt att öka fram till regeringsskiftet 2006, då det var uppe i 156 utanförskapsområden. Vi kan inte acceptera sådana här parallellområden i samhället. I Danmark har den borgerliga regeringen beslutat att utanförskapsområden ska minskas genom att riva både hus och kvarter till förmån för något bättre och en bättre miljö för dem som bor där. Men insatserna från regeringen här verkar inte vara handlingskraftiga, utan det verkar vara fortsatt handlingsförlamning som gäller. Jag får inga konkreta exempel. Detta är en fråga som kräver stora och breda politiska lösningar. Jag undrar om Stefan Attefall är beredd att knyta kontakter med oppositionspartierna för att hitta lösningar på ett så stort problem.

Fru talman! Det görs ett omfattande arbete. Hela satsningen på den så kallade arbetslinjen handlar om att skapa vägar in på arbetsmarknaden. Här ser vi en kraftig förbättring. Vi fick tyvärr ett bakslag i samband med finanskrisen, men det går framåt i den meningen att allt fler människor kommer i arbete, och det är fler människor i dag i arbete än vad det var 2006, när vi tog över regeringsmakten. Det handlar om särskilda insatser för människor som har längre väg in på arbetsmarknaden. Det handlar om etableringsreformen, som ska ge mer riktade insatser mot de nya svenskarna för att de ska komma in på arbetsmarknaden. Det handlar om att rusta upp skolan. Det är en oerhört viktig uppgift för att skapa vägar in på arbetsmarknaden men också möjligheter att delta fullt ut i det svenska samhället. Det handlar om boendemiljön, som är ett område som jag jobbar särskilt mycket med. Jag ser många intressanta och positiva exempel ute i Sverige på hur man jobbar med att förnya bostadsmiljön. Här gäller, som i övrig bostadspolitik, att skapa rätt förutsättningar och rätt utgångspunkter, så att de kommunala bostadsbolagen och de privata byggherrarna kan ta sitt ansvar för att förnya bostadsområden och klara av de renoveringar som det ofta också handlar om.

Fru talman! Den tyska regeringen fattade helt nyligen beslut om att avveckla kärnkraften i Tyskland. Man fullföljde därigenom det beslut som den tidigare rödgröna regeringen, under Schröders tid, förhandlade fram om att successivt avveckla kärnkraften i Tyskland i nära samverkan med industrin, som också fick bestämma i vilken takt de olika reaktorerna skulle fasas ut. Omedelbart efter att detta beslut blev känt gick miljöminister Andreas Carlgren ut och kritiserade beslutet. Han påstod att man i Tyskland nu kommer att få satsa på kolkraft och gaskraft och importera kärnkraftsel från Frankrike. Det visar sig nu att dessa påstående är helt felaktiga. Det tyska beslutet omfattar en investering på ungefär 200 miljarder euro i förnybar energi och energieffektivisering i stor omfattning. Är det inte dags för Andreas Carlgren att be den tyska regeringen om ursäkt?

Fru talman! På den punkten får jag göra Lars Johansson besviken. Jag konstaterar, som jag redan har sagt här i kammaren nyss, att det är bara att välkomna stora investeringar. Om det däremot blir stora utsläpp är det mycket beklagligt, och det är den utvecklingen vi nu får följa. Våra två partier gjorde redan 1997 upp om att inte ha ett årtal för kärnkraftsavveckling. Sedan dess, och inte minst med de nya spelregler som infördes 2003 och som har ökat i användning under alliansregeringen, har utbyggnaden av den förnybara energin varit större än någonsin. Själva tanken att just ett årtal för avvecklingen skulle skynda på utbyggnaden av förnybar energi stämmer därför inte alls, och det är också därför vi redan för 15 år sedan gick in för en annan linje. Ska ni nu svänga ännu en gång på ännu ett område? Hur många gånger ska ni snurra runt?