Vissa folkrörelsefrågor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 i det betänkande som vi nu ska debattera. Arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män är en av de viktigaste framtidsfrågorna för vårt land. Fortfarande år 2008 är skillnaderna i villkor för kvinnor och män i arbetslivet, på fritiden och i samhället i stort mycket stora. Inte minst när vi diskuterar könsroller och sexualitet märks detta tydligt. Det som är norm och tillåtet för män är definitivt inte detsamma för kvinnor. Många är de fördomar som ännu lever kvar i vår tid. För de allra flesta är det helt självklart att ta avstånd från förtryck, diskriminering och förnedrande behandling av andra människor. Vi utgår då ofta från de grundläggande värderingarna att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det alltför ofta som dessa grundläggande värderingar motsägs av just förtryck, diskriminering och förnedrande behandling, särskilt av kvinnor och HBT-personer. Återigen märks detta tydligt när vi kommer till att diskutera sexualitet och könsroller. För oss socialdemokrater handlar detta om att bearbeta attityder, fördomar och vanföreställningar. Om det ska bli framgångsrikt kan det bara göras genom tålmodigt arbete i demokratiska former eller, som vi i andra sammanhang benämner det, folkrörelsearbete. Det är därför vi vill att riksdagen ska bifalla motion Kr346. Om vi gör det ger vi organisationer som just har folkrörelsekaraktär möjlighet att få stöd i sitt arbete med de frågor som rör sexualitet och könsroller. Som vi ser det stärker vi på det sättet jämställdhetsarbetet i vårt land och därmed demokratin. Herr talman! I betänkandet tas också frågan om samlingslokalernas roll i samhället upp. Här anförs från utskottet - och vi har ingen annan uppfattning än utskottsmajoriteten - att den frågan finns med i Kulturkommitténs arbete. Vi har därför inte reserverat oss mot majoritetens ställningstagande men vill likväl understryka den vikt som vi lägger vid de allmänna samlingslokalernas roll för både kulturliv och demokrati. Den 7 mars hölls här i kammaren en interpellationsdebatt mellan statsrådet Nyamko Sabuni och Nikos Papadopoulos. När jag tar del av protokollet från den debatten blir jag faktiskt lite orolig för synen på de allmänna samlingslokalerna. Jag kan där inte alls läsa in att regeringens företrädare står upp för den viktiga roll samlingslokalerna har. I stället tycker jag att debatten andas en defensiv hållning, där statsrådet mer försöker hitta ursäkter för att inte stärka stödet till samlingslokalerna än det motsatta, som jag tycker borde vara fallet. För oss är det självklart att samlingslokalerna är en avgörande faktor i den infrastruktur som behövs för ett rikt kulturliv. Konst behöver väggar, dans behöver golv, teater och opera behöver scener och demokratin behöver ett tak. Så ser vi på samlingslokalernas roll. Så har det varit traditionellt, och så tror jag att det också ska vara i framtiden. I framtiden tror vi också att den rollen blir allt viktigare. Det blir viktigt att samlingslokaler finns i alla delar av landet, i storstäder och deras förorter men även i medelstora städers olika bostadsområden där bristen på samlingslokaler är stor. I glesbygd behövs också samlingslokalerna för att kultur och annan verksamhet ska nå ut ända dit där människor bor och verkar. Som jag tidigare konstaterat finns denna fråga med i Kulturkommitténs arbete, och vi avvaktar närmare ställningstaganden i dessa frågor tills det arbetet är färdigt. I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos (s).

Herr talman! Alliansen gick till val 2006 med en tydlig politik för att öka människors frihet och handlingsutrymme, för att utanförskap och bidragsberoende skulle brytas och allt fler människor ska få uppleva glädjen i att ha ett eget arbete, att vara sedda och behövda. Arbetslinjen vann människors förtroende. Nu har regeringen arbetat metodiskt med att förändra samhället så att detta kan förverkligas. Men, herr talman, människor behöver mer i livet än ett jobb att gå till en kulen morgon. Vi måste också föra ett samtal - en diskussion - om de värden och värderingar som ska prägla vårt samhälle. Social sammanhållning är viktig i dagens globaliserade samhälle. Vi ser att de viktigaste frågor som en människa ställer handlar om helt andra saker än de rent praktiska eller monetära. Samhället måste byggas av tolerans och öppenhet. Klyftor mellan infödda och hitflyttade svenskar, mellan kvinnor och män och mellan olika generationer måste överbryggas. Jag menar att i detta är folkrörelserna en av de viktigaste krafterna och folkbildningens verksamheter oerhört viktiga verktyg. Genom att erbjuda mötesplatser för samtal, studier, fortbildning, kulturverksamhet och skapande av alla tänkbara slag utgör folkrörelserna en grundbult för det öppna och goda samhälle där vi alla kan växa och leva som människor. Alla borde få möjlighet att uppleva glädjen i att höra till en levande folkbildningstradition inom folkrörelser och folkbildningsverksamheter. Genom dessa kan man hela livet igenom få möjlighet att stå i en process av ett livslångt lärande. Bildning ska inte vara klassmarkör för dem som har makt, utbildning och inflytande. Det var målet när folkrörelserna växte fram i slutet av 1800-talet. Studier skulle bli möjligt för fler. Allt fler skulle vara med i att bygga framtid för Sverige. I dag lever vi i en delvis annorlunda tid och värld. Splittring och rotlöshet karakteriserar fler och fler människors liv och medlemstalen i ideella organisationer och folkrörelser sjunker generellt, med ett eller annat undantag. Ändå tror jag att de kommer att vara viktiga i det moderna samhällsbygget eftersom de står för de goda värderingar som vi vill ska genomsyra samhället. Ett öppet samhälle bärs av människor som hela tiden vidgar sina referensramar och ökar sitt kreativa tänkande och skapande. Sådana människor växer och mognar tillsammans med andra i sökande samtal, gemensamt ansvarstagande, ideell gärning och genom kulturens många uttryck. Bildning har alltid visat sig vara en motkraft mot allt det i samhället som förenklar och förråar. Folkrörelserna har, ända sedan de uppstod, fungerat som drivkrafter för att söka ny kunskap och gemenskap med andra i studier, estetisk verksamhet eller för värden och värderingar som man vill ge sin fritid åt. Historien lär oss dessvärre att gränsen mellan demokrati och tyranni, civilisation och barbariskt våld fortfarande kan överskridas. Vi vet att det sker runt om i världen också i dag. Det påminner oss om hur viktigt det är att slå vakt om de goda värdena som låter människan vara just människa - sårbar och stark på samma gång. Genom delaktighet i starka folkrörelser som exempelvis studieförbunden kan vi lära av varandras olikheter, öka vår förståelse och låta vår nyfikenhet på det okända växa. Där kan vi ta till oss varandras olikheter och skilda erfarenheter, då stärks också samhällets motståndskraft mot totalitära synsätt, främlingsfientlighet, intolerans och extremism av olika slag. Där kan den värderingsgrund som vi alla vill ska genomsyra samhället växa. Folkpartiet liberalerna har en lång och fin tradition i Folkrörelse-Sverige och den traditionen är jag mycket stolt över att vara en länk i. Vi har alla värderat bildning, kunskap, kreativitet och kritiskt tänkande, och vi är stolta över att göra det också i dag. Jag önskar att vi i framtiden kan se ännu starkare, frivilliga och ideella krafter i det civila samhället - kraftfulla nätverk som bärs av folkrörelseförankrade människor. Jag tror att det är en framgångsfaktor för Sverige i framtiden. Herr talman! Med detta ganska allmänna samtal om folkbildningens väsen och varande vill jag slutligen konstatera att regeringen arbetar med de här frågorna i stort i enlighet med motionärernas vilja och inriktning. De flesta av motionerna är delvis eller helt tillgodosedda varför jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Herr talman! Precis som det har sagts är det här ett motionsbetänkande med nio motionsyrkanden om vissa folkrörelsefrågor. Med anledning av den rubriken vill jag skicka med några saker. Det är bredd på frågorna även i det här betänkandet. De handlar om alltifrån vilka som är folkrörelser till lokalfrågor. Flera av kraven är tillgodosedda, resten är på gång, kan man sammanfatta det hela med. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag ska först säga några ord om folkrörelsetraditionen. Den svenska folkrörelsetraditionen är unik, säger vi. Det är den också. I internationell jämförelse kan vi säga att en mycket stor del av den svenska befolkningen deltar aktivt och frivilligt i olika arrangemang i föreningar, även för andra människors bästa. I utredningen som det hänvisas till i betänkandet - den heter Rörelser i tiden - uppges att 50 procent av befolkningen gör någon form av frivilliga insatser. Det är inom någon organisation eller enskilt. Det offentliga måste värna och ta till vara detta enorma engagemang. Vid sidan av denna positiva bild kan det konstateras att var fjärde medborgare är passiv i samhällslivet och står utanför ett kontinuerligt socialt nätverk. De deltar inte i något föreningsliv eller i informella frivilliginsatser och har inte ett nätverk - det vill säga några personer runt omkring sig. Det är en bild av ensamhet och utanförskap som det är såväl samhällets som enskilda medborgares och föreningslivets uppgift att bryta. Folkrörelsepolitiken ska bidra till att utveckla, fördjupa och bredda demokratin och stärka den sociala ekonomin i samhället. För oss kristdemokrater är det viktigt att stärka de ideella krafternas inflytande i samhället. Vi menar att samhället egentligen består av tre likvärdiga delar. Det är den offentliga, som vi har mycket ansvar för här, den privata och den ideella. Alla delar har ett ansvar för den svenska välfärden. Det offentliga har naturligtvis det yttersta ansvaret för varje enskild människa som lever och verkar i vårt samhälle, men i det arbetet har även samhällets andra delar en viktig funktion. I ett samhälle där de offentliga krafterna samverkar med ideella och privata aktörer finns det större möjlighet att se och synliggöra varje enskild människa. Där delar samhällets aktörer på ansvaret för medborgarna. Det finns ett väl utbyggt offentligt skyddsnät, men också ideella organisationer som fångar upp dem som faller igenom. Inom parentes vill jag säga att jag tycker att till den här frågan hör möjligheten till avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Den frågan tillhör ju inte primärt oss här i dag och den hör inte heller till vårt område eller dagens debatt. Jag bara nämner den som en parentes. Jag ska göra några kommentarer till de specifika frågorna i betänkandet. Sammanfattningsvis kan sägas, som tydligt framkommer i betänkandet, att folkrörelsefrågorna just nu bereds i Regeringskansliet med anledning av den utredning som jag nämnde - Rörelser i tiden . Det gäller de sexualpolitiska organisationerna, jämställdhetspolicyn för ideella föreningar och frivilligcentraler som också omnämns i detta betänkande. Just motionen om frivilligcentralerna tycker jag personligen är intressant och viktig. På detta område har det också skett en intressant utveckling. Frivilligcentralerna startades i början av 1990-talet och utgör ett viktigt komplement till offentlig och privat sektor och erbjuder mötesplatser och kontaktpunkter för den som vill delta i frivilligarbete. Det har också skapats ett forum och en dialog på regeringsnivå när det gäller detta område. Samtal pågår också mellan regeringen och ideella aktörer verksamma inom det sociala området som ska mynna ut i en överenskommelse om hur relationerna mellan staten och den ideella sektorn kan utvecklas just på detta område. Detta ska för övrigt redovisas den 31 mars, vilket framgår av betänkandet. Detta tycker jag är det positiva svaret på denna intressanta motion. Leif Pettersson tog också upp frågan om allmänna samlingslokaler. Jag tycker att den frågan är viktig. Precis som Leif Pettersson sade är samlingslokaler överallt i hela landet viktiga mötesplatser också på kulturområdet och en del i kulturens infrastruktur. Detta är också en viktig del av den översyn och den utredning som nu sker på kulturområdet, och detta är en viktig del av förutsättningarna för det framtida kulturella arbetet.

Herr talman! I detta betänkande behandlas flera intressanta frågor på kulturområdet. Jag tänker ta upp några saker som vi i Vänsterpartiet tycker är viktiga i detta betänkande. Jag har inga yrkanden utöver utskottets, men jag vill uppmärksamma vissa av våra särskilda yttranden, och jag står bakom alla synpunkter som vi har där. Herr talman! Det är viktigt att de sexualpolitiska organisationerna får möjligheter att verka på samma sätt som andra föreningar. Det innebär att de måste få bidrag på samma villkor som andra. Det kan vara speciellt viktigt när det gäller sexualupplysning och arbetet med att sprida kunskap i HBT-frågor. Det är alltså fortsatt viktigt att bevaka den här frågan, så att det blir en bra lösning för dessa föreningar. Det är också viktigt att bevaka arbetet med jämställdhet. Ideella föreningar som söker statsbidrag behöver naturligtvis ha en jämställdhetspolicy. Det borde vara rätt självklart för de flesta. En policy ökar föreningarnas insikt och kan också vara ett stöd för dem som känner sig orättvist behandlade. Herr talman! Den kanske viktigaste frågan, åtminstone för mig, i det här betänkandet gäller fritidsgårdarna. Fritidsgårdarnas öppna verksamhet har en viktig funktion att fylla och bör ha en viktig plats i kommunernas satsningar på ungdomars fritid. I Vänsterpartiets budgetalternativ för 2008 avsatte vi 80 miljoner för en fortsatt satsning på mötesplatser och verksamhet för unga. Nu har inte vårt budgetförslag fått något gehör, men vi fortsätter att lyfta fram frågan för att fokusera på det viktiga i att fritidsgårdarna finns kvar. Fritidsgårdarnas speciella karaktär som mötesplats gör att de inte kan ersättas med andra platser. De kan bara kompletteras. Det är inte så att de blir fler heller. De senaste sex sju åren har antalet fritidsgårdar varit konstant, vilket man kan läsa i betänkandet. Men jämfört med slutet av 80-talet och början av 90-talet har antalet minskat mycket. Det är också vanligare i dag att fritidsgårdarna är föreningsdrivna, vilket kan vara bra. Många fungerar bra, men det finns alltid en risk att föreningarna är mer beroende av ideella insatser och därmed mindre stabila. Jag tycker att det är väldigt viktigt att föreningarna finns med i verksamheten på fritidsgårdarna, men det bör vara kommunen som ansvarar för den så viktiga verksamheten med mötesplatser för ungdomar. Det finns också fler verksamheter, till exempel Musikens hus eller Ungdomens hus, som lockar ungdomar, och det är bra. Men i och med att det inte finns mer pengar i detta system med mötesplatser sker det ibland på bekostnad av den vanliga traditionella fritidsgårdsverksamheten. Vi menar att det behövs en medveten strategi och en satsning på just fritidsgårdsverksamhet för att den öppna verksamheten har en viktig plats i kommunernas satsningar på ungdomars fritid. Det enklaste är att man börjar med att staten får i uppdrag att utreda frågan om kommunernas skyldighet att bedriva fritidsgårdsverksamhet. Eftersom vi inte fick igenom vårt budgetförslag kommer detta inte att ske nu utan skjuts på framtiden, men vi kommer att fortsätta bevaka denna fråga. Till sist: Ett förbättrat stöd till samlingslokaler i stort är viktigt. Det var Leif Pettersson inne på. Som en del av kulturens infrastruktur för att ge människor möjlighet att aktivt utöva kultur är det viktigt med ett bra stöd för att säkerställa tillgång till allmänna samlingslokaler och även byggandet av nya.

Herr talman! Miljöpartiet har en reservation som handlar om jämställdhet inom fritids- och kulturlivet bland våra barn och ungdomar i kommunerna. Detta är en viktig fråga. Den ligger i centrum av jämställdhetsarbetet. Att den kommunala servicen inte alltid erbjuds på lika villkor till kvinnor och män eller till flickor och pojkar är ett välkänt fenomen. Vi vet utifrån flera studier att fördelningen av resurserna är skev. Pojkar och flickor får helt enkelt inte lika stor andel av pengar och tid. Listan kan göras lång, och den är givetvis inte en nyhet för flertalet här. Även om makten har skiftat händer i tusentals år har denna struktur av manlig maktdominans inte skiftat. Många attityder till och föreställningar om kön har inte förändrats särskilt mycket. Det är detta som är könsmaktsordningen, den väv av föreställningar och förväntningar om hur människor av olika kön ska bete sig och det tryck som det sätter på pojkar och flickor att bete sig på olika sätt. Det som pojkar och män gör anses vara mer värt, och det är inte heller någon nyhet. Dessvärre har vi en jämställdhetsminister som inte är feminist, som inte tror på genusordningen och som inte tror på strukturer. Därför tenderar hennes förslag att bli mindre kunskapsbaserade och mer ideologiska. Vad beträffar jämställdhetsintegreringen har ministern dock förstått att något måste göras på det strukturella planet. Där delar ministern och utskottet Miljöpartiets uppfattning om att det finns ett behov av att få till stånd ett mer jämställt deltagande mellan flickor och pojkar i fritids- och kulturlivet. Därför har regeringen nu satsat 100 miljoner kronor under en treårsperiod. Det är bra, men det är naturligtvis otillräckligt. Många kommuner och myndigheter har under de senaste 10-15 åren arbetat med olika tidsbegränsade förändringsarbeten. Värdefulla erfarenheter har på så vis vunnits, men arbetet har inte gett långsiktiga förändringar. En viktig orsak är naturligtvis att frågan om jämställdhet handlar om attityder, värderingar och föreställningar om kön som hela tiden reproduceras i nya generationer och som lever kvar hos de vuxna. Jämställdhetsintegrering innebär en omorganisering som naturligtvis möter motstånd eftersom det till stor del handlar om omfördelning av resurser i form av pengar och tid. Sveriges kommuner måste ge sina invånare en jämställd samhällsservice. Kommunerna får inte vara bärare av icke-demokratiska värderingar. Föreställningen att pojkar är mer värda än flickor, hur omedveten den än är och hur oavsiktligt den än förs vidare, är nämligen icke-demokratisk. Det är utifrån den insikten som den förra regeringen tillsatte en utredning, och det är olyckligt att alliansen inte har valt att följa förslagen i slutbetänkandet om stöd till jämställdhetsintegrering. Alliansen har i stället valt en annan väg som med all säkerhet inte kommer att ge samma resultat och framgång runt om i landet. Miljöpartiet anser, liksom utredningen, att regeringen borde finansiera en stödstruktur för arbetet på alla nivåer, centralt, regionalt och lokalt. Satsningen borde vara betydligt större och mer långsiktig än satsningen i det förslag som regeringen har lagt fram. Det är bara att beklaga att ni inte förmår se problemets omfattning och de svårigheter som förändringsarbetet kommer att möta. Slutligen yrkar jag bifall till reservation 2. I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos (s) samt Torbjörn Björlund och Siv Holma (båda v).

Herr talman! Jag vill bara fråga Esabelle Reshdouni om hon på fullt allvar menar att integrationsminister Nyamko Sabuni saknar kunskap om jämställdhet. Det var ju vad Esabelle Reshdouni alldeles nyss sade. Den som är läskunnig kan på s. 44 under rubriken Jämställdhet i budgetpropositionen läsa att en kommitté för jämställdhet inom scenkonstområdet har tillsatts. Man har satt upp mål. Det finns också en kommitté för jämställd scenkonst. Kulturministern och integrationsministern har tillsammans skrivit en artikel. Mer pengar har också anslagits. Man har satsat på Moderna museets inköp av kvinnliga konstnärers verk. Väldigt mycket är gjort. Mål är uppsatta och strategier är utarbetade på jämställdhetsområdet. Jag tycker att det är en förolämpning att, som Esabelle Reshdouni gör, här i kammaren angripa integrationsministern såsom varande okunnig. Det stämmer inte med fakta.

Herr talman! Jag läser gärna upp vad jag tidigare sade: Därför tenderar hennes förslag att vara mindre kunskapsbaserade och mer ideologiska. Det betyder naturligtvis inte att jämställdhetsministern inte har någon kunskap.

Herr talman! Allt som handlar om att integrera ett jämställdhetsperspektiv inom samtliga verksamhetsområden är en formulering som hela regeringen har ställt sig bakom. Jag läser upp hela meningen en gång till: De statliga insatserna för att stärka jämställdheten inom kultursektorn och alla sektorer är inriktade på att integrera ett jämställdhetsperspektiv inom samtliga verksamhetsområden.

Herr talman! Jag är fullt medveten om att regeringen satsar 100 miljoner kronor på jämställdhetsintegrering under en period av tre år. Min kritik gäller att satsningen är alldeles för liten. Jag hänvisar till en utredning som jag hoppas att Cecilia Wikström har läst och som är betydligt större och betydligt kraftigare och som enligt min mening är betydligt bättre. Det är det som är min kritik här i dag.