Våldsbrott och brottsoffer

Fru talman! Vi står bakom samtliga våra reserva- tioner men följer vår princip att endast yrka bifall till reservation nr 1. Under många år av socialdemokratiskt styre var den största delen av samhällets intresse inriktat på brottslingen. Brottsoffret sattes inte i centrum. I viss mån lever den attityden kvar. Fru talman! Inledningsvis vill jag framhålla att när vi lägger fram våra förslag för att minska brottslig- heten och därmed minska antalet brottsoffer eller göra tillvaron något lättare för dem som redan drab- bats av brott gör vi det i ödmjuk vetskap om att man inte enbart genom kriminalpolitiska åtgärder kan åstadkomma underverk. Detta sagt för att slippa höra påhoppen att vi bara sysslar med straff. Det är genom ihärdigt brottsförebyggande arbete som de stora vinsterna kan göras, att barn redan i familj och skola lär sig att skilja på mitt och ditt. Och det överlägset bästa sättet att motverka våld mot kvinnor är att små pojkar redan i hem och skola lär sig att respektera kvinnor och flickor och ta avstånd från våld. Fru talman! Att ett brott klaras upp och att en gär- ningsman döms har mycket stor betydelse även för brottsoffret. Samma sak gäller om polisen har möjlig- het att rycka ut även vid s.k. bagatellbrott. Även då man utsatts för ett bilinbrott eller fått sin cykel stulen är det av stor betydelse att brottsoffret faktiskt får träffa en polis. Tyvärr är det så att allt färre brott klaras upp. Fler brottslingar är på fri fot samtidigt som samhällets reaktioner i många fall är alldeles för veka och kraft- lösa i de fall någon åker fast för brottet. Det blir mindre och mindre vanligt. Rättsstaten befinner sig längre och längre ifrån den vanliga människan. Poli- serna är för få. Åklagarna hinner inte med, och dom- stolarna har en tung arbetsbörda. I dagens Sverige är det faktiskt t.o.m. kö till en anstaltsplats och den vård och rehabilitering som är en förutsättning för en bra kriminalvård. Men bra kriminalvård har mer och mer blivit vackra önskemål och fina formuleringar i rege- ringens budget snarare än rejäla satsningar. Fru talman! Detta betänkande inleds i vanlig ord- ning med att slå fast att alla motionsyrkanden av- styrks. Så är det alltid i de fall som Socialdemokra- terna lyckas få med sig både Vänstern och Miljöparti- et. Det är för övrigt mycket sällan som något av de båda stödpartierna vågar ha en åsikt som riskerar ett majoritetsbyte. Som vanligt avstyrks alla våra förslag med att det pågår utredning, att det planeras insatser eller att ärendet bereds i departementet. Jag ska nu ta upp några förslag som vi moderater driver då det gäller att komma till rätta med hot och våld mot kvinnor, frågor som vi drivit år efter år och där majoriteten bara gömmer sig bakom utredningar och beredningar. Det är på sin plats att ni i dag ger besked till kammaren och speciellt till svenska folket om vad ni egentligen tycker. Jag kommer att avsluta anförandet med någon fråga. Under de senaste tio åren har vi haft en kraftig ökning av antalet anmälda våldsbrott mot kvinnor. Våld mot kvinnor är ett allvarligt och utbrett problem, och skyddet för utsatta kvinnor måste faktiskt förbätt- ras. Vi anser att straffen för brott mot kvinnor måste ses över. Vi hade faktiskt stora förhoppningar på förbättringar då den s.k. kvinnofridsreformen inför- des. I dag är jag inte lika övertygad om att den funge- rar som det var tänkt. Den borde fungera så att när en kvinna utsätts för mindre hot och mindre allvarliga brott skulle det sammantaget ge en sträng bedömning, och gärningsmannen skulle dömas för ett grovt brott och därmed ett högre straff. Jag är faktiskt inte över- tygad om att det i praktiken fungerar på detta sätt. Vi anser att minimistraffet för grov kvinnofrids- kränkning måste höjas. Nu har lagen inte varit giltig så länge, men den lilla utvärdering som har gjorts visar att genomsnittstiden som man döms till är 14 månader. Med tvåtredjedelsfrigivning innebär det att man i snitt sitter 9 månader för grov kvinnofrids- kränkning. Det tycker jag är alldeles för lite. En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld ger även kvinnor som blir slagna av närstående män ett bättre skydd. Vi kan därför inte acceptera att män som slår kvinnor inte regelmässigt döms till fängelse. Reglerna om samhällstjänst har i domstolarna kommit att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig undan frihetsberövande straff. Enligt vår uppfattning måste därför lagen ändras så att det inte längre råder någon tvekan om att kvin- nomisshandel ska leda till fängelsestraff. Lagen måste ändras därför att den är prövad i Högsta domstolen där det har fastslagits att man faktiskt kan dömas till skyddstillsyn. Då är det vi här i kammaren som måste se till att lagen ändras, om vi tycker så. Tillsammans med stödåtgärder för de misshandlade kvinnorna är det ett effektivt sätt att öka tryggheten för kvinnorna i Sverige. Det ska kosta att ge sig på en kvinna. Det ska kosta att ge sig på sin medmänniska. Misshandel av fru, sambo eller flickvän ska leda till fängelse. Vi har samma inställning då det gäller brott mot besöksförbudslagen. Brott mot besöksförbud bör i de allra flesta fall ge fängelsestraff. Straffmaximum måste höjas till två år. Dessutom måste besöksförbud kunna kombineras med elektronisk övervakning. Denna fråga har verkligen varit uppe i denna kamma- re år efter år. Men med den takt som departementets kvarnar mal under nuvarande justitieminister, men speciellt under den förra, är jag inte överdrivet opti- mistisk om att det kommer att hända något positivt, i alla fall inte innan valet. Fru talman! Visserligen har majoriteten avslagit alla våra förslag och gömt sig bakom formuleringarna "utredning pågår", "i avvaktan på planerade insatser" m.m. Men jag vill ändå ställa följande fråga, främst till Helena Zakariasén som representant för Social- demokraterna, men också naturligtvis till represen- tanterna för regeringens båda trogna stödpartier: An- ser Helena Zakariasén att det ska vara möjligt att döma män som slår kvinnor till andra påföljder än fängelse?

Fru talman! Jag tänker ägna hela mitt anförande åt att prata om våld mot kvinnor. Det tycker vi i Väns- terpartiet är lämpligt två dagar före Internationella kvinnodagen. Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nr 5. Vi står naturligtvis bakom alla våra andra reser- vationer men yrkar bara bifall till den. Man äger bara det man kan försvara, och kan man inte försvara det äger man det inte. Bella kan inte försvara sig, alltså äger hon inte sig själv. Bella ägs av alla och av ingen. Hon är var mans egendom. Hon är det ursprungliga kollektivet, till var och en efter hans behov. Låtom alla dricka ur hennes källa! Detta avsnitt är ur Dirty Weekend av Helen Zaha- vi. Sedan vill jag ta ett citat till. Det är ur kvinno- fridspropositionen: "Det våld som män riktar mot kvinnor har ofta sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning." Vi lever i dag i ett samhälle där kön är den mest genomgripande kategorisering som existerar. Vilket kön du har påverkar hur mycket makt du har och vilket utrymme du kan få inom i stort sett samtliga sfärer i livet. Denna könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt underordnas män. Detta tar sig uttryck bl.a. i att kvinnors arbete betalas lägre än mäns, att män är överrepresenterade i samtliga makt- bärande organisationer och att kvinnor utsätts för våld och övergrepp. Vänsterpartiets feministiska politik tar som sin uppgift att bekämpa denna maktordning och försöker skapa ett samhälle där kön saknar betydelse för hur man bemöts och vilka möjligheter man har i livet. En central del av denna politik handlar om att eliminera all form av könsrelaterat eller sexualiserat våld - ett våld som är det yttersta uttrycket för den ojämna maktfördelningen mellan kvinnor och män. För att förstå omfattningen av detta våld krävs en helhetssyn och en förståelse av den rådande köns- maktsordningen. För att förhindra våldet krävs att samhällets olika aktörer utgår från en feministisk analys i sina åtgärder. Arbetet för att stoppa det sexu- aliserade våldet måste ske utifrån insikten om att det handlar om makt och samhällsstrukturer. Att tala om samhällsstrukturer är inte detsamma som att tolka dessa som orsaksförklaring i enskilda fall. Det är inte strukturer som slår, misshandlar eller våldtar. Det är enskilda män som på detta sätt utövar makt. Det är därför mäns självklara ansvar att aldrig ta sig den makten och alla mäns ansvar att aktivt manifestera sitt motstånd mot sexualiserat våld. Kvinnors liv begränsas av den rådande köns- maktsordningen på en mängd olika plan. Tjejer i skolan får lära sig att pojkar som utsätter dem för kränkningar egentligen tycker om dem. Sexuella trakasserier på arbetsplatser negligeras eller ses som något som ingår i jobbet. Ingen kvinna kan veta om den man som går bakom henne på vägen är en god man eller inte. Ingen kvinna kan veta om mannen som hon blivit förälskad i kommer att utsätta henne för våld eller övergrepp. Hotet om våld finns överallt i kvinnors liv. En undersökning visar att för hälften av landets kvinnor är denna rädsla så stor att man undviker att gå ut ensam på kvällar och nätter. Störst rädsla upp- levs av yngre kvinnor. 70 % av dem som är mellan 16 och 29 år är rädda för att bli utsatta för sexuella över- grepp. Den oro som kvinnorna känner handlar också om tvivel på polisens och sjukvårdens förmåga att skydda och hjälpa. Mer än var tionde kvinna bär med sig något som de tror kan skydda dem vid överfall. Oron och rädslan har också ökat över tid. Kvinnor lär sig olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och fruktan för övergrepp. Resultatet blir ett samhällskli- mat där rädslan i sig själv begränsar livsutrymmet även utanför de situationer där övergreppen sker. Det blir begränsande för hur livet kan levas. Våldet är dock också en upplevd verklighet. Un- der år 2000 anmäldes över 8 700 fall av sexualbrott varav drygt 2 000 var våldtäkt. Samma år anmäldes 20 500 fall av kvinnomisshandel. I 80 % av fallen avser anmälan övergrepp av en man som är bekant för kvinnan. Detta år anmäldes även ca 1 080 brott mot kvinnofridslagen. Det var en ökning med 22 % jämfört med 1999. En generell bedömning när det gäller relationer mellan antal brott och anmälda brott brukar vara att ca 25 % av alla brott anmäls. Faktorer som påverkar benägenheten att anmäla är brottets allvarlighetsgrad, relationer till gärningsmannen och platsen där brottet begicks. Vid grovt fall av våld av tidigare okänd person är anmälningsbenägenheten mycket hög. Detta resulterar i sannolikheten att mörkertalet när det gäl- ler mäns våld mot kvinnor är ännu större eftersom det ofta begås av en partner till kvinna i deras gemen- samma bostad. Våld mot kvinnor finns i alla samhällsskikt och kategorier. Trots detta finns det även en klassdimen- sion i våldet. Kommittén Välfärdsbokslut rapporterar hur våldsbrotten ökar mot redan svaga grupper. En- samstående mammor och unga kvinnor lever i dag under en ökad utsatthet för våld eller hot. Bland de ensamstående kvinnor som var mottagare av socialbi- drag hade 25 % varit utsatt för våld eller hot medan motsvarande siffra för övriga ensamstående mammor var ca 7 %. För att få en heltäckande bild av mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser bör man se på vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället. Att mäns våld mot kvinnor tar stora ekonomiska resurser i anspråk är helt klart, men i dag finns ingen analys av vilka faktorer som påverkas av mäns våld eller någon beräkning av vad det kostar samhället totalt. Det sexualiserade våldet har både direkta och in- direkta kostnader. Det handlar om direkta vårdkost- nader för utsatt kvinnor och barn, kostnader för rättsprocesser, fängelse, jourverksamhet och andra kostnader för att ge kvinnor och barn skydd. Det handlar också om bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhället. När man i Kana- da räknat på direkta kostnader av mäns våld mot kvinnor som exempelvis rättsliga kostnader, medi- cinsk vård och frånvaro från arbetet uppgick dessa till 900 miljoner amerikanska dollar per år. Från Norden visar en ny utredning att våld mot kvinnor kostar det finska samhället 1,5 miljarder per år. Liknande kost- nadsberäkningar har gjorts även i Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Vänsterpartiet har i en tidigare motion understru- kit vikten av att Sverige som föregångsland i arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor bör tillsätta en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod samt genomföra en nationell kostnadsberäkning för mäns våld mot kvinnor och barn. Med det vill jag ytterligare en gång yrka bifall till reservation nr 5.

Fru talman! Det betänkande vi ska behandla i kväll berör ett område som jag tror att vi alla anser vara viktigt. Det är obestridligt så att brottsoffrens situation är svår och måste uppmärksammas och förändras. Vi kristdemokrater står bakom alla våra reservationer och yttranden, men för tids vinning yrkar vi endast bifall till reservation 18 under punkt 12. Majoriteten beskriver i betänkandet att lagstiftaren under senare år i flera avseenden uppmärksammat våldsutsattas situation. Betänkandet radar upp ett antal åtgärder som gjorts, som är på gång eller som är under utredning, och därmed avstyrker man alla mo- tioner. Vi kristdemokrater är inte riktigt nöjda med det sätt på vilket man alltför lättvindigt avstyrker de förslag som läggs fram. Som beslutsfattare har vi till uppgift att ta ställning till viktiga frågor som kan få stora konsekvenser i den enskildes vardag. Det hand- lar inte bara om vilka beslut som fattas eller vilka fina skrivningar som vi får till i våra betänkanden, utan det handlar framför allt om att följa upp hur de här besluten efterlevs i vardagen. Det handlar om att våga och vilja se hur vardagen ser ut nära människan och i det här avseendet hur det ser ut nära brottsoffret. De rapporter som ramlar in nästan dagligen är de- finitivt inte i överensstämmelse med den bild som framhålls i detta betänkande. Verkligheten för hotade och utsatta kvinnor är en annan verklighet än den betänkandetexten återger. Jag ska belysa några av de reservationer som vi kristdemokrater har just därför att vi ser en annan bild av samhällets åtgärder och deras konsekvenser än vad majoriteten uppenbarligen gör. När det gäller vårt yrkande om att se över kvinnofridslagen, reservation 6 under punkt 2, skriver majoriteten att några nya lagstiftningsåtgärder inte anses vara påkallade. Man kan inte instämma i att det finns några behov av yt- terligare insatser på det sätt som krävs i motionerna. Vi anser att kvinnofridslagstiftningen bör utvärderas. Endast var tionde av alla anmälningar, och det var nästan 1 500 förra året, ledde till åtal. Detta är tydliga tecken på att lagstiftningen inte fungerat som det var tänkt. I 10 % av fallen väcktes åtal för annat brott, misshandel, men övriga anmälningar avskrevs med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Samtidigt vet vi att 125 kvinnor misshandlas eller hotas varje dag och att uppåt 30 kvinnor mördas årligen. Hälften av dem mördas av någon som de har levt tillsammans med. Vi vet också att när brott begåtts har det för dom- stolen varit enklare att döma för misshandel i ett av brotten i stället för för den återkommande kränkning- en. Detta har vi fått en redogörelse för i utskottet. Vi menar att lagen har varit alltför otydlig. Det sade vi redan från början. När vi skulle göra förstärkningen framhöll vi att den inte var tillräcklig för att nå de syften som vi hade med lagstiftningen. Gång på gång läser vi i tidningarna - senast i fre- dagens Dagens Nyheter - om den kvinna som mörda- des i augusti av sin f.d. sambo. Hon hade anmält honom upprepade gånger. Hon var dessutom inte mannens första hustru utan var hittagen till Sverige som den tredje i raden. Alla dessa tre hade miss- handlats. Trots att polis, socialtjänst m.fl. var in- kopplade och visste om hur kvinnan kränktes blev hon till slut mördad - ensam och utan skydd. Detta är den verklighet som vi har att ta ställning till då vi fattar beslut. Vi kristdemokrater menar att lagstiftningen eller dess tillämpning är för tandlös då det gäller personer som upprepar misshandel av kvin- nor. Detta får inte fortsätta. Allt som går att göra måste också göras för att skydda hotade och miss- handlade kvinnor. Därför vill vi kristdemokrater bl.a. ha en utvärdering av lagen om kvinnofridskränkning. Här tillkommer problemet med undermålig do- kumentation direkt på brottsplatsen. Det behövs mer utbildning för att polisens arbete ska bli bättre. Av Rikspolisstyrelsens egen inventering framgår bl.a. att för stort ansvar läggs på den enskilde polismannen och att videodokumentation förekommer enbart i vissa distrikt. Jag pratade för någon vecka sedan med en polis från Västra Götaland, och han bekräftade detta med att konstatera att man där hade ungefär åtta videokameror till sitt förfogande. Vi menar att alla polisbilar borde vara utrustade med videokamera. Vi har därför avgivit reservation nr 13 under punkt 7. Vi står fast vid den och tycker att den är viktig. Dessutom behöver polisen mer re- surser för att klara alla de anmälningar som kommer in. Alla sätt att öka brottsoffrens känsla av trygghet är nödvändiga. Låt mig belysa detta med lite statistik. I dag saknar vart tredje brottsoffer efter det att polis- utredningen är färdig och rättegången avslutad förtro- ende för rättsväsendet. 60 % av de tillfrågade fick ingen information om brottsofferjourernas verksam- het. 42 % fick aldrig information av polisen att de hade rätt att få veta vad som hade hänt i ärendet. Det är mycket vanligt att åklagare varken träffar eller talar med målsägaren innan huvudförhandlingarna äger rum. Detta kan vi väl inte tycka är godtagbart. Ändå är det så här det ser ut för många brottsoffer, trots vad som står i konventionen om brottsoffer. Det heter där: "Brottsoffer ska behandlas med medkänsla och respekt samt skyddas av rättsordningen." Vi har i dag ett moraliskt underskott i relationen mellan rätts- staten och de medborgare som rättsstaten har åtagit sig att skydda mot kriminella angrepp. Vi kristdemo- krater menar att varje brist i bemötandet av brottsoff- ret är en kränkning av de grundprinciper som tar sig uttryck i Förenta nationernas deklaration om brottsof- fers rättigheter. I reservation 7 under punkt 3 tar vi upp frågan om trygghetspaket för hotade kvinnor. Det är allvarligt att kvinnor ska behöva stå i kö för att få skyddsutrust- ning. Det ska också vara en skyddsutrustning som fungerar. Jag tror att ni alla har läst i DN i dag om polisens skyddstelefoner som har dömts ut. Så ska det naturligtvis inte vara. Utskottet beskriver även på detta område de åt- gärder som har vidtagits - allt som är på gång och som var på gång också förra gången vi diskuterade denna fråga. Man avslutar med att säga att Brottsof- ferutredningen ansåg att de åtgärder som polisen kan använda sig av för att skydda målsäganden och vitt- nen är tillräckliga i de flesta fall. Enligt utskottets mening får motionsyrkandena anses tillgodosedda. Min fråga till majoriteten är: Är ni nöjda med den situation som råder i dag, där t.ex. rädda kvinnor ska behöva stå i kö för att få trygghetspaket? Till sist, fru talman, vill jag beröra den reservation som gäller ersättning till brottsoffer. Frågor om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndig- heten. Om brottsskadeersättning tilldöms betalas den ut av staten, heter det i betänkandetexten. Det låter ju hur enkelt som helst. Låt mig igen få belysa detta med ett fall från verkligheten. Roger blev rånad i sin affär. Han kunde ge bra signalement på rånarna trots att han hade hål- lits under pistolhot i tolv minuter. Två män kunde bindas till rånet, och rånarna dömdes till fängelse. Roger blev tilldömd skadestånd, men pengarna fick han vänta på. Först skulle domen träda i laga kraft, och i detta fall överklagade gärningsmannen. Proce- duren drog ut på tiden. Därefter gick handlingarna till kronofogden, och där blev de liggande. Roger fick inga pengar. Förra året kom det in 7 308 ansökningar till Brottsoffermyndigheten, en ökning med 12 % från 2000. I år har det varit en explosionsartad ökning, där de två första månaderna visar en ökning med 40 % i jämförelse med föregående år. Ungefär två tredjede- lar av de sökande får bidrag beviljat. Över alla de människor som målsäganden ska betala pengar till finns det ingen statistik. Men det är klart - vem vill föra statistik över något som är så oerhört svårt att nästan ingen får ut sina pengar? De kriminella gärningsmännen har oftast en mas- sa skulder som de skulle behöva betala av på innan den som de har skadat eller drabbat kommer på tur. Det här är allvarligt, och jag tycker därför att det känns svårt att majoriteten så lättvindigt bara säger nej till alla de förslag som läggs fram. Vi borde i mycket större utsträckning ha kunnat förena oss om att se till att det i verkligheten blir så som det skrivs i betänkandet, dvs. att hotade och misshandlade kvin- nor har vårt fulla stöd.

Fru talman! I denna debatt med anledning av mo- tioner om våldsbrott och våldsoffer står jag naturligt- vis bakom alla Centerpartiets reservationer men yrkar endast bifall till reservation nr 7. Stödet till brottsoffer är inte tillräckligt. Det krävs mer omfattande åtgärder och en strategi mellan olika myndigheter. Egentligen är det självklart att myndig- heter ska samverka, allt för den enskildes bästa, men detta måste ständigt återupprepas. Centerpartiet kräver att det införs en nollvision för våld mot kvinnor och barn. Jag följde för några veck- or sedan verkligheten tillsammans med polisen här i Stockholm. Det är förnedrande att se hur kvinnor och barn blir utsatta för dessa fruktansvärda situationer. Kvinnor som utsätts för våld känner sig hotade och förföljda. De måste absolut tas på allra största allvar. Det är självklart att de måste få tillgång till trygghetspaket och larm som här tidigare sagts. Inte heller jag tycker att det är rimligt att kvinnorna måste stå i kö för att få tillgång till de tekniska hjälpmedel som finns. Det gäller också beträffande hundar, som kan vara ett bra hjälpmedel. Svar som "tyvärr är det slut på hjälpmedel" eller "resurserna är slut" tycker jag inte att man kan ac- ceptera, men sådan är verkligheten i dag. Jag undrar om majoriteten verkligen kan acceptera detta. Med tanke på de fina ord som Yvonne Oscarsson uttalade tidigare från denna talarstol kan jag inte förstå att hon kan acceptera sådana besked när behoven är som störst. Oftast är det kvinnans rörlighet som inskränks i stället för mannens när kvinnor och även barn utsätts för våld. Det naturliga vore att åtgärderna siktar på att begränsa gärningsmannens rörelse och handlingsfri- het. Den kränkande situation en misshandlad kvinna tvingas leva i förstärks i viss mån av samhället. Det är viktigt att vårt svenska samhälle kan ge en miss- handlad kvinna det stöd som hon så väl behöver. Att bryta sig ur ett våldsamt förhållande är en långsam och svår process. Och för att underlätta denna tid för kvinnan är det viktigt att praktiska ting inte lägger hinder för detta. När dessa kvinnor väl tar steget från mannen tvingas de ofta att lämna både hem och ägo- delar och att fly hals över huvud. Lagen inskränker i dag kvinnans rättigheter och ökar mannens makt över kvinnan. Tiden mellan uppbrott och skilsmässa samt rättsprocessen däremellan är ofta lång. Och med da- gens lagstiftning är det i stort omöjligt för kvinnan att återvända till hemmet. Detta i sin tur medför ofta att den utsatta kvinnan står utan hem och ägodelar. Vart ska hon ta vägen? Här fyller kvinnojourerna en stor uppgift. Men det är ju som bekant på många ställen inte så lätt att hitta en ny bostad. Lagen bör utformas så att den ökar den personliga friheten för den som utsätts och minskar för den åta- lade. Lagstiftningen måste medge att den åtalade mannen kan förbjudas tillträde till hemmet i väntan på domslut i de fall det framgår att våld har före- kommit. Varje överträdelse av besöksförbud borde automatiskt betraktas som ett brott och utgöra grund för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i brottslighet som är häktningsgrund är ju då doku- menterad. Detta är ett återkommande krav från Cen- terpartiet. Varför ställer inte majoriteten upp på detta? Jag vill också nämna omhändertagande av barn som tvingas bevittna hur den ena föräldern miss- handlar den andra. Dessa barn har ett stort behov av stöd och hjälp av olika slag, och även dessa barn bör betraktas som brottsoffer och ha samma rättigheter. Brottsskadeersättningen betyder mycket för brottsoffret. Det ger en viss upprättelse. Om gär- ningsmannen bedöms ha betalningsförmåga åligger det den skadelidande att själv driva in skadeståndet. Centerpartiet anser att detta borde vara en uppgift för Brottsoffermyndigheten att ta sig an så fort lagakraft- vunnen dom föreligger. Detta skulle skydda brottsoff- ret och bättre uttrycka grundläggande rättsprinciper i svensk lagstiftning. Och där önskar jag att det vore fler som ville stötta detta viktiga förslag. Brottsoffret förtjänar nämligen allt samhällsstöd.

Fru talman! Brottsoffer som utsatts för våld och hot i hemmet och i nära personliga relationer har ofta en särskilt svår situation. Men från samhällets sida kan de bli handfallet och ibland rentav illa bemötta. Vad detta i praktiken ofta handlar om är kvinnofrid, eller rättare sagt om hur slagna, kränkta och ibland dödade kvinnor inte har eller haft någon kvinnofrid. Varje år polisanmäler ca 20 000 kvinnor i Sverige att de misshandlats och drygt 2 000 att de utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Varje år mördas i genomsnitt 20-30 kvinnor av en man som hon har eller har haft ett förhållande med. När misshandel och övergrepp sker inom familjen finns det ett tydligt mönster. Kvinnor blir slagna, sällan män. Mammor blir hotade, sällan pappor. Döttrar, men sällan söner, hindras att leva i frihet och hotas eller misshandlas om de inte lyder. Unga flickor, men sällan pojkar, gifts ibland bort under tvång och påtryckning med stora risker för framtida olycka och ökad risk för familjevåld. Men det är en myt att våld mot kvinnor är ett problem avgränsat till vissa invandrargrupper. Övergrepp mot kvinnor förekommer i alla samhälls- grupper och säkert i familjer närmare oss än vi vill tro. Detta framgår inte minst av den viktiga forskning som bedrivs av Rikskvinnocentrum i Uppsala. Rege- ringarna som suttit vid makten under de senaste åren har skjutit upp eller missat flera viktiga förslag när det gällt att förbättra skyddet för hotade kvinnor. Det som gjorts kunde i flera fall ha gjorts tidigare. Detta har berörts av tidigare talare i dag och framgår också av olika reservationer. Nu har dessutom en försämring skett när reglerna för målsägandebiträde vid rättegång skärpts från den 1 mars. Det drabbar särskilt just de kvinnor som blivit brottsoffer vid grova våldsbrott i hemmet. Ett målsägandebiträde har till uppgift att bistå en målsägande under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. En förutsättning för att ett bra stöd ska kunna ges är att målsägandebiträdet får er- sättning för den tid det tar att bistå brottsoffret vid sexualbrott, brott mot liv och hälsa samt brott mot frihet och frid, alltså just sådana brott som är de största hoten mot kvinnofriden. Justitieminister Tho- mas Bodström har sagt att han hoppas att biträdet till en målsägande ska göra det jobb som krävs även om denne inte skulle få fullt betalt. Många advokater och jurister arbetar redan i dag ideellt med frågor som rör kvinnofrid. Men det är ju rätt anmärkningsvärt att landets justitieminister vill att de ska sätta i system att arbeta gratis på statens uppdrag när staten samtidigt rullar tillbaka sina ekonomiska åtaganden. Vad anser hans partikamrat Helena Zakariasén om detta? Vad anser Yvonne Oscarsson och Kia Andreasson från regeringens stödpartier om detta? Domstolsverket använde verkligen klartext när myndigheten förklarade varför den ville ha en för- sämring av taxereglerna för målsägandebiträdena. Man säger: "Det finns ingen anledning att använda en advokat till att sitta och hålla handen. I misshandelsfall räcker det att biträdet träffar brottsoffret under en till två timmar före rättegången. Med det nya systemet kan advokaterna räkna ut hur mycket tid som är rimligt att lägga ner på brottsoffren." När sådana yttranden fälls från höga instanser ty- der det på att verk och regering inte har någon större förståelse för hur situationen kan vara när kvinnor drabbas av våld och svåra kränkningar i hemmet. Och än en gång: Vad anser justitieministerns partikamrat om detta? Vad anser Yvonne Oscarsson och Kia Andreasson om detta? Fru talman! Kvinnomisshandel slutar många gånger i skilsmässa. Inför äktenskapsskillnaden görs då en bodelning där makarnas tillgångar och skulder läggs samman och delas lika. Ett skadestånd efter en hustru- eller barnmisshandel kan då påverka bodel- ningen precis som alla andra skulder och alla andra gjorda betalningar. Men det är ju stötande att ett ska- destånd av den typen ska räknas med i bodelningen och på så vis komma mannen till godo i de fall där mannen begått våldsbrott mot andra i familjen. Re- sultatet kan ju faktiskt bli att den som blivit miss- handlad i praktiken får stå för halva gärningsmannens skadestånd för just den misshandel som ligger bakom skilsmässan och bodelningen. Det är väl absurt? Jag har tagit upp denna fråga i en skriftlig fråga till justitieministern och fått ett mycket intetsägande svar där han förklarar att han följer frågan. Men det räcker inte med att följa frågan. Det här måste man kunna göra någonting åt. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re- servation 8.

Fru talman! I det här betänkandet behandlas olika frågor som rör våldsbrott och brottsoffer - oerhört viktiga frågor som måste tas på allvar. Alla som ut- sätts för brott måste bemötas med värdighet och re- spekt. Man måste kunna få sin anmälan behandlad på ett bra och rättssäkert sätt och känna just att man får ett värdigt bemötande. Det är lika självklart under hela rättsprocessen vad gäller kontakter med såväl polis som åklagare och domstolspersonal. Har man blivit utsatt för brott ska man kunna känna sig trygg i sina kontakter med rättsväsendet. Man måste veta vilket stöd och vilken hjälp man kan få. För knappt ett år sedan presenterade regeringen sin proposition Stöd till brottsoffer med ett antal för- slag som just syftar till att förbättra villkoren för dem som utsatts för brott. Det betänkande som vi då dis- kuterade innehöll förslag om lagändringar och andra åtgärder - t.ex. att rätten till målsägandebiträde ut- vidgas genom att begränsningen till brott i brottsbal- ken tas bort och att socialtjänstens ansvar förtydligas, för socialtjänsten har en viktig roll när det gäller samhällets stöd till brottsoffer. Inte minst gäller det stödet till utsatta barn. Jag säger nu som jag då sade: Det räcker inte med enbart förändrad lagstiftning. Det behövs också atti- tydförändringar hos dem som möter brottsoffer. Den lagstiftning som redan finns måste användas på ett riktigt sätt. Att det blir en bättre samverkan, som flera här har nämnt om, mellan myndigheter som möter brottsoffer tycker jag också är en självklarhet. Det behövs mer forskning om brottsoffer och också mer kunskap och forskning om äldre som utsätts för våld och övergrepp - kunskap som vi inte alls har haft och som är något som vi måste ta tag i. Framför allt behö- ver hela samhället engageras. I dag finns det brister i bemötande och omhän- dertagande av brottsoffer. Det har förmodligen sin grund i dåliga kunskaper om vad det innebär att bli utsatt för brott. Därför behöver alla som arbetar inom rättsväsendet och som kommer i kontakt med brottsoffer få utbildning kring det här - inte bara en gång, utan kontinuerligt. Som brottsoffer har man ibland svårt att se de oli- ka roller som myndigheterna har. För det mesta finns det ingen anledning att fundera över vilken av de olika instanserna som ser till att ens ärende förs fram- åt, att ersättning betalas ut m.m. Det ligger alltså ett stort ansvar på de anställda att vara tillmötesgående när det gäller information om hur hela processen fungerar. Återigen vill jag framhålla vikten av myndighets- samverkan, som är bra. Det händer ändå ett antal saker inom rättsväsendet. Myndigheterna inom rätts- väsendet arbetar nu på allvar och med kraft tillsam- mans för att komma framåt i just frågorna om myn- dighetssamverkan. Detta är oerhört viktigt; man måste utgå från en helhetssyn på verksamheten och ha medborgarperspektivet i fokus. Under förra året anmäldes mer än 15 000 brott som avser misshandel av kvinnor utförd av en närstå- ende person. Vi vet att långt ifrån allt våld mot kvin- nor anmäls. Detta är något som vi naturligtvis inte kan acceptera. Det behövs åtgärder inom många områden. Tan- ken med kvinnofridsreformen är att våld mot kvinnor ska bekämpas genom ett brett och långsiktigt arbete inom alla samhällets sektorer och på alla nivåer. Vad gäller lagstiftningen är syftet att just fånga upp den verklighet som många kvinnor berättar om, nämligen att det allvarliga för dem ofta inte är de enskilda brotten utan den systematiska kränkning och den totala press som de utsätts för genom upprepade brottsliga gärningar. Men även här är lagstiftningen endast ett av flera medel för att uppnå en förändring. Även på detta område behövs det mer kunskap om våldets omfattning och om de mekanismer som styr våldet mot kvinnor. Detta är avgörande för möjlighe- ten att förhindra våld mot kvinnor och att hjälpa ut- satta kvinnor. Kunskapen och attityden hos dem som möter ut- satta kvinnor är en central fråga. Därför har regering- en tagit initiativ till olika utbildningssatsningar för berörda grupper inom bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet. Myndigheter på alla nivåer måste effektivisera och konkretisera arbetet med dessa frågor. Också där har regeringen gett flera myndigheter uppdrag som går ut på att förebygga våld mot kvinnor och på att förbättra myndigheternas bemötande av brottsoffer. En rad olika projekt pågår inom rättsväsendet för att förhindra våld mot kvinnor och för att hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Det är oerhört viktigt att vi åstadkommer ett bättre skydd för kvinnor som är hotade och som utsätts för våld. I dag finns, som tidigare sagts här från talarsto- len, exempelvis de s.k. trygghetspaketen. Jag måste säga att inte heller jag accepterar att kvinnor får stå i kö som är i behov av ett trygghetspaket. Ett sådant bör naturligtvis finnas till hands om så behövs. Detta är för mig en självklarhet. Vad gäller frågan om elektronisk övervakning, den s.k. fotbojan, i samband med besöksförbud pågår nu - Jeppe Johnsson nämnde här att det undersöks, utreds osv. - ett grundligt analysarbete på Justitiede- partementet. Det har nämligen varit svårt att hitta en lämplig rättslig lösning. Just det försöker man nu lösa. Jag hoppas att man lyckas med det. Något mer uttömmande svar om det kan jag tyvärr inte ge i dag. Det är bara att hoppas att man hittar en lämplig lös- ning i det avseendet. Vidare har vi det utökade besöksförbudet. Vi vill flytta på mannen, inte på kvinnan. Misstänks mannen vara på väg att slå sin kvinna ska mannen kunna be- ordras bort från hemmet i några dygn. Fru talman! De här frågorna rör och berör oss alla i samhället. Alla kan vi råka ut för brott. Kanske är det så att flera av oss i denna kammare har gjort det och vet hur det är att befinna sig i en så utsatt situa- tion. Som sagt: De här frågorna rör och berör oss alla i samhället och måste ständigt hållas levande. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! En kort fråga: Anser Helena Zakari- asén att det ska vara möjligt att även i fortsättningen döma män som slår kvinnor till annan påföljd än fängelse?

Fru talman! Jag missade den frågan - jag hade faktiskt skrivit upp den - men jag ska försöka att nu svara på den. Härifrån lägger vi oss ju inte i själva dömandet. Men som svar på frågan om jag tycker att en man som misshandlar en kvinna ska kunna få annan påföljd än fängelse säger jag: Generellt sett nej. I undantagsfall ja, om det i det speciella fallet föreligger unika speciella omständigheter.

Fru talman! Då förvånar det mig mycket att Hele- na Zakariasén inte har röstat för den motion där vi säger att detta inte ska vara möjligt. Vi lägger oss heller inte i dömandet - Högsta domstolen har gjort en riktig lagtolkning - men vi vill ändra lagen. Nästa fråga: Anser Helena Zakariasén att straffet för överträdelse av besöksförbud ska skärpas?

Fru talman! Jag är inte helt säker på att den rätta lösningen är att skärpa straffen. Däremot måste man se till att kvinnorna får det stöd som de verkligen behöver i den utsatta situationen vad gäller besöks- förbud, trygghetspaket och annan hjälp av samhället. Jag tror inte att vi löser alla problem enbart genom att skärpa straffen.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa Helena Zakari- asén ett par frågor angående medborgarperspektiv i fokus och ett värdigt bemötande. Vi har sett positiva bemötanden men tyvärr många negativa. Jag tycker inte att det är tillräckligt. Trygghetslarm skulle självklart finnas, sade Hele- na. Men man måste få möjligheter och resurser så att man kan erbjuda detta. Är det medborgarperspektiv att brottsoffren själva ska utkräva ersättningen? Jag tycker att de här tre frågorna är befogade ur medborgarperspektiv. Även om man gör de insatser som Helena har nämnt måste man följa upp och se vilken effekt det blev av de åtgärder som är genom- förda och om mer behöver göras.

Fru talman! När det gäller skyddet för kvinnor och trygghetspaketen är det min bestämda åsikt att man inte ska behöva stå i kö. Som jag sade måste man ständigt följa brottsoffer- frågorna i allmänhet, ständigt utvärdera dem, ständigt följa upp dem för att se vilka förändringar som måste göras över tid, för verkligheten förändras, och då måste vi även ändra i lagstiftningen.

Fru talman! Brottsoffren har ju blivit kränkta ge- nom brottet. De väntar på ersättning. Det tar lång tid, och sedan ska de dessutom själva utkräva denna er- sättning. Jag tycker att här måste samhället ge stöd till brottsoffret.

Fru talman! Stöd till brottsoffer, säger Gunnel Wallin. Ja, vi måste stödja brottsoffren, därom är vi helt överens. Det är också principiellt viktigt att för- övaren gottgör brottsoffret över huvud taget. Nu finns en grönbok, och jag tror att den här frå- gan kommer att komma upp där. Man räknar med att kunna lägga fram förslag under senhösten. Det är EU- kommissionen som har tagit fram den här grönboken, som nu är ute på remiss. Jag är ganska säker på att frågan tas upp där.

Fru talman! Jag vill fråga Helena Zakariasén om hon tror att det kommer att fungera med målsägande- biträdenas minskade möjligheter att hjälpa brottsoff- ren. Anser Helena Zakariasén att brottsoffrens ombud upp till den 1 mars har tjänat för mycket pengar?

Fru talman! Jag kan tyvärr inte svara på det. Jag har inte summan riktigt klar för mig, jag vet inte om de har tjänat mycket pengar. Däremot tror jag att man måste titta på systemet. Om jag inte är felunderrättad har justitieministern sagt att han inte heller nöjd med det nuvarande systemet utan vill titta på andra åtgär- der för att förbättra situationen.

Fru talman! Det duger inte att titta på det, för det är för sent. Det nya ersättningssystemet är redan in- fört den 1 mars. Det innebär att ett antal personer som har velat ägna sig åt att hjälpa brottsoffren, som ofta är kvinnor, inte har möjlighet att göra detta. De ska också leva på inkomsten. Visst är det viktigt med ideella insatser, men det behövs också skickliga ju- rister, skickliga advokater som kan hjälpa och stötta dessa mycket utsatta kvinnorna i den svåra situatio- nen. Är inte Helena Zakariasén, precis som jag, mycket oroad inför den här utvecklingen?

Fru talman! Jo. Brottsoffren behöver både den hjälp som de kan få från de ideella organisationerna och den professionella hjälpen. Självklart är jag oroad över utvecklingen. Jag är inte hundraprocentigt uppdaterad, men jag har fått informationen att Thomas Bodström avser att införa försöksverksamhet med någon annan form av system för att komma åt problematiken.

Fru talman! Jag blir något förbryllad, Helena Za- kariasén. Ena stunden säger Helena att hotade kvin- nor och brottsoffer ska få allt stöd. Men hur ska vi då gå till väga? Helena Zakariasén och majoriteten har avstyrkt alla förslag. I nästa andetag säger Helena Zakariasén: Självklart ska hotade kvinnor inte behöva vänta på trygghetspaket. I reservation 7 punkt 3 tar vi upp detta. Men ni avstyrker det med orden att det inte anses vara en nödvändig åtgärd. Jag förstår inte rik- tigt hur det ska gå ihop med det som Helena Zakari- asén säger med de vackra formuleringarna men som hon så tydligt tar avstånd ifrån i betänkandetexten. Så säger Helena att socialtjänsten har fått ett utök- at ansvar. Det är i och för sig bra, men då kan man fråga sig: Varför tror Helena att misshandlade kvin- nor och brottsoffer inte söker sig till socialtjänsten? Kan det bero på att kompetensen saknas, eller är det helt enkelt så att socialtjänsten inte har resurser och därför inte orkar ta sig an de här kvinnorna? Däremot har kvinnojourerna ett väldigt bra omhändertagande av kvinnor som har blivit drabbade. Har Helena Zakariasén någon upp- fattning om socialtjänsten kanske skulle behöva lite mer pengar i och med att regeringen har beslutat om att de nu ska ha ett utökat ansvar? Är det rimligt att man lägger på kommunerna ytterligare ansvar utan några resurser?

Fru talman! Vi må väl vara överens om att vi båda står på brottsoffrens sida. Inte tror väl Ragnwi Mar- celind att vi, därför att vi hanterar frågorna på ett sätt som är normalt brukligt i utskottet - det skulle för- modligen se likadant ut under en borgerlig regering- speriod - står på brottsoffrens sida i mindre grad? Jag kan inte tänka mig att det är vad hon menar. Det är egentligen inte så stora skiljaktigheter. Däremot gör vi olika bedömningar i betänkandet. Vi kan aldrig tro något annat än att vi står på brottsoffrens sida. Vad gäller socialtjänsten och resurserna för kom- munerna får både kommunerna och landstingen till- skott. Min motfråga blir då: Om det nu blir en bor- gerlig regering och det blir mindre resurser till kom- munerna, för det vill i alla fall Moderaterna se, hur ställer sig Kristdemokraterna till det?

Fru talman! Vi får hoppas att våra väljare är så förnuftiga att de ser till att Kristdemokraterna får en stor majoritet därför att vi avsätter 4 ½ miljarder utöver det regeringen gör under en treårsperiod. Men så säger Helena: Självklart har vi samma intresse av att bemöta de här frågorna så att brottsoffren känner sig skyddade. Men det är bara en läpparnas bekännel- se från Helena Zakariasén och majoriteten, eftersom det inte finns något beslut. Ni har avstyrkt alla förslag till förbättrade möjligheter att ta sig an brottsoffren. När Helena Zakariasén säger att vi gör olika be- dömningar måste man ställa sig frågan: Vilket slags bedömningar har majoriteten gjort som har föranlett att man yrkar avslag på alla motioner och förslag som skulle kunna förbättra brottsoffrens situation? Det är ändå ett faktum, som jag tog upp i mitt anförande tidigare, att vart tredje brottsoffer inte har något som helst förtroende för rättsväsendet efter det att en dom har fallit. 60 % har över huvud taget inte fått någon information om att de kan få hjälp på brottsofferjou- ren. Det kan inte vara rimligt att Helena anser att vi har goda förhållanden för brottsoffer i Sverige i dag.

Fru talman! Jag har aldrig sagt att tillvaron för brottsoffren i det här landet är perfekt. Jag har sagt att vi ständigt behöver utvärdera, följa utvecklingen och komma med förslag till förbättringar, vilket vi också har gjort. Men naturligtvis finns det saker som vi alltid måste fortsätta att jobba med. Så är det ju. Ja, Kristdemokraterna avsätter mer pengar till kommunerna än vad Socialdemokraterna gör. Det är möjligt att Ragnwi Marcelind tror själv på att ni skulle få majoritet i riksdagen efter valet. Jag tror inte det, utan jag tror definitivt på en socialdemokratisk regering. Då kan kommuner och landsting känna sig ganska trygga. Det kan de nog inte göra med en bor- gerlig regering. Varför vi avstyrker motioner? Jo, ett antal frågor som ni tar upp och reserverar er för är sådant som redan sker i dag. Många av frågorna är väl tillgodo- sedda, och då finns det ingen anledning att tillstyrka dessa förslag. Men där kommer vi aldrig överens. Ragnwi Marcelind sade att 60 % anser sig inte ha fått någon information. Jag håller med om att det är dåligt, och det måste vi utan tvekan förbättra.

Fru talman! Att ge brottsoffer stöd och skydd är en angelägen och viktig uppgift även för Miljöpartiet. Jag tycker inte att vi behöver överglänsa varandra här, utan det är faktiskt en basuppgift för alla. Denna uppgift måste kontinuerligt utvärderas och förbättras. Det finns inget idealsamhälle. Även om Kristdemo- kraterna och Moderaterna skulle regera skulle dessa problem inte upphöra att existera, men vi måste na- turligtvis ständigt göra allt vi kan för att komma till rätta med dem. Brottsoffren ska naturligtvis ges lika hög prioritet som gärningsmännen. Utbildning för alla personal- kategorier som möter brottsoffer är en grundläggande förutsättning för ett bra omhändertagande. Samord- nade åtgärder mellan alla som möter brottsoffer är en grundläggande uppgift. Men allt är inte bara elände, utan det finns många goda exempel i Sverige som man också skulle kunna ta upp här i talarstolen. Jag har besökt polisområden där man har kommit mycket långt med åtgärdspaket när det gäller våld mot kvinnor och barn. Det gäller även bemötande av andra brottsoffer. Mycket har hänt, inte minst genom Brottsoffer- utredningen som kom 1995, vars förslag kontinuerligt har genomförts. En strategi för samarbete mellan rättsväsendets myndigheter, utbildning och forskning samt ett för- tydligande av socialtjänstens uppgifter har också genomförts. Men, fru talman, det tar oerhört lång tid att förändra attityder. Trots att vi har lagar och regler handlar det om at- tityderna hos de människor som jobbar med dessa frågor, Jeppe Johnsson. Det handlar inte alltid om längre fängelsestraff som är Jeppe Johnssons univer- sallösning. Det feministiska kunskapsperspektivet är också avgörande för att man ska förstå de här problemen. Det tror jag inte att Moderaterna har varit så väldigt receptiva till tidigare. Att gå in i familjer har väl inte varit någon prioriterad lösning, utan familjen skulle hålla sina problem inom stängda dörrar. Det är ju tack vare att det finns kvinnojourer ute i kommunerna och att det finns människor som upp- muntrar dessa brottsoffer att anmäla brottet och full- följa en rättegång som mannen kan dömas. Det pågår ju hela tiden utbildning av människor som jobbar med detta. Rikspolisstyrelsen, Riksåkla- garen och Brottsoffermyndigheten har utbildnings- program. Så visst är det mycket som händer. När det gäller överträdelse av besöksförbudet an- ser jag och Miljöpartiet naturligtvis att det inte är kvinnan som ska försvara sig. Ansvaret ska inte läg- gas på henne, utan det är mannen som ska få det hår- dare om han inte följer kvinnans önskemål. Detta är på gång i Justitiedepartementet. Men jag förstår inte vad som har hänt. Det var aviserat att det skulle komma sådana förslag nu i vår som inskränker mannens rörelsefrihet. Något har tydligen hänt, men det finns utarbetade förslag som är bra. Det är min förhoppning att dessa ska tas upp trots att det inte är med på propositionsförteckningen.

Fru talman! I vanlig ordning vill Kia Andreasson försäkra sig om att hon har majoritetens instämmande när hon så starkt går ut till försvar. Kia Andreasson säger att det inte bara är elände. Men den här kvällen diskuterar vi faktiskt brottsoff- rens situation, och det handlar väl ändå om elände, om jag har förstått det hela rätt. Annars tror jag att Kia Andreasson måste utveckla det. Över 20 000 kvinnor misshandlas varje år. 30 kvinnor dör på grund av misshandel. 1 500 kvinno- fridsbrott anmäldes förra året. Sedan säger Kia Andreasson att det är bra med en kontinuerlig utvärdering. Men varför har då inte Kia Andreasson ställt sig bakom den utredning som vi har föreslagit under punkt 2, reservation 6? Vi anser att kvinnofridslagen inte fungerar, och vi vill att den ska utvärderas. Men Kia Andreasson ville inte vara med på den reservationen. Som vanligt går det inte ihop. Jag vill gärna ha ett förtydligande från Kia Andreasson: Är det bara för att stödja majoriteten eller är detta Miljöpartiets hållning, att det inte bara är elände och att det inte är så farligt?

Fru talman! Som Ragnwi kan man ta fram alla dåliga exempel och göra en eländesbeskrivning. Na- turligtvis önskar vi inte att kvinnor och barn inte ska utsättas för våld. Vi vill inte att det ska finnas något våld över huvud taget. Genom lagförslag har man åstadkommit förbätt- ringar. Det finns poliser som har en strategi för att bemöta kvinnor som har blivit utsatta för våld i hem- met på ett speciellt sätt som underlättar för dessa kvinnor när det gäller att tas om hand och att göra en anmälan. På många ställen har man också videofilm- ning som rutin. Det är en bra sak som har skett. Omhändertagandet av brottsoffren i domstolarna har också förbättrats. Det finns vittnesstöd och mål- sägandebiträden i större utsträckning. Jag anser att ett målsägarbiträde inte alltid behöver vara en jurist. Det finns också människor från andra yrkeskategorier som kan vara ett mycket lämpligt stöd i domstolen. Jag kan nämna många sådana exempel. Men när det gäller grov kvinnofridskränkning och utvärderingen kom BRÅ i maj 2000 med en utvärde- ring. Man sade då att det inte gick att dra så långtgå- ende slutsatser därför att det hade gått för kort tid. Man måste se hur det hela fungerar under en längre tid. Vi vet ju att det inte går att snabbt överföra en lagstiftning även om vi skulle ha önskat det. Vid grov kvinnofridskränkning kan man döma till fängelse från sex månader upp till sex år. Och anled- ningen till att man inte inför en strängare straffskala kan vara att det ofta är män som är domare. De kan- ske inte ser de grundläggande strukturerna och har inte ett kunskapsperspektiv av feministisk art.

Fru talman! Jag blir litet förvånad när Kia Andre- asson börjar att dra in männen i dessa frågor. Det var enbart tio fall som ledde till åtal av de ca 1 500 brott som anmäldes under föregående år. Vi menar att det måste vara en brist av något slag som gör att man i stället dömer för ett enskilt brott, t.ex. misshandel. Man kan alltså inte använda sig av det som var lag- stiftningens syfte vid upprepad kränkning. Lagen fungerar alltså inte. Det har även BRÅ sett. Då menar vi att det är angeläget att se över den och, precis som Kia Andreasson sade i ett tidigare inlägg, att det är viktigt att göra en utvärdering. Men det har alltså Kia Andreasson inte ställt upp på i den här frågan. Kia Andreasson säger när det gäller detta med at- tityder att det finns så mycket som är positivt. Men jag vill än en gång understryka att i kväll behandlar vi ärenden som berör brottsoffer och våldsoffer. Här handlar det om att vi med lagstiftning och alla tänk- bara åtgärder vill visa de här människorna att vi stäl- ler upp och vill göra allt för att de inte ska behöva stå utan stöd och hjälp - med risk för att bli mördade - utan trygghetspaket, utan att polisen har med sig någon videokamera. Det som Kia Andreasson säger stämmer inte, för den senaste utredningen säger att videokameror bara används i ytterst enstaka fall. Det finns inte videoka- meror i polisbilarna - i hela Västra Götaland finns det åtta - så kom inte och säg att videokameror är något som är väldigt brukligt. Men vi har sagt att vi vill att det ska vara en självklarhet, om kvinnan går med på det, att använda videokameran för att dokumentera, för att kunna säkerställa vad som har hänt och för att kunna hjälpa henne att hålla fast vid vad som har hänt när hon kanske inte vågar göra det efter att mannen har hotat henne igen.

Fru talman! Jag har ingen annan åsikt än Ragnwi Marcelind, att videokamera är ett mycket effektivt medel för att dokumentera kvinnors skador så att brotten kan behandlas i domstol. Jag vet inte vilken utredning Ragnwi Marcelind talar om här. Den har jag inte sett, och hon har inte heller nämnt den vid namn. Men jag vet att den här strategin finns i alla län. Det har också från Rikspolisstyrelsen utgått re- kommendationer och påbud att man ska ta tag i de här frågorna och jobba fram en strategi. Jag har sett do- kument som innehåller en strategi för hur man beter sig vid våld mot kvinnor. Att sedan alla som arbetar med detta - poliser, jurister, domare osv. - inte följer den i enskilda fall ger också en negativ effekt. Det är klart att det optimala skulle vara om alla gjorde som man sade.

Fru talman! Enligt en undersökning av Dom- stolsverket menar domarna, och jag citerar: "Det är högst tveksamt att jurister ska få betalt för ett arbete som i mycket hög grad består av kurativa inslag." Min fråga till Kia Andreasson är: Instämmer Kia Andreasson i detta uttalande? Om inte, är Kia Andre- asson beredd att i sina kontakter med regeringen arbeta för att man återgår till ett bättre system för ersättning till målsägandebiträden?

Fru talman! Min åsikt när det gäller målsägande- biträden är att de inte alltid behöver vara jurister. Det finns också andra yrkeskategorier som kan vara ett stöd till den som behöver speciellt stöd i vissa situa- tioner, och det är inte alltid en jurist som är bäst på det. Det handlar inte alltid om juridiska frågor, men när man behöver stöd i juridiska frågor ska målsä- gandebiträden självklart tillhandahållas. Men det finns ju också situationer då det kanske är bättre med en person från en annan yrkeskategori. Jag tror att det står bestämt i lagen att också andra kan vara målsägandebiträden, att det inte behöver vara enbart jurister, och det tycker jag är bra.

Fru talman! Jag vet inte om Kia Andreasson av- siktligt missförstod min fråga, för egentligen handla- de den om ifall det är rimligt att försämra ersättning- en till målsägandebiträdena oavsett om de är jurister eller inte. Om Kia Andreasson anser att det inte är rimligt, är hon då beredd att tillsammans med oss andra arbeta för att ge målsägandebiträdena, oavsett vilken bakgrund de har, rimlig ersättning för det mycket viktiga jobb som de gör?

Fru talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har målsägandebiträden vid våra domstolar. Själv- klart ska betalningen vara sådan att det finns målsä- gandebiträden att tillgå.

Fru talman! Jag har under snart två perioder i riksdagen noterat att Socialdemokraterna och dess stödpartier mycket sällan lyssnar på oss från opposi- tionen. Jag har trott att Kia Andreasson har varit ett undantag fram till nu. Så är inte fallet, tyvärr. Kia Andreasson, i mitt anförande var jag mycket noga med att poängtera följande, och jag kan citera: "När vi lägger fram våra förslag så gör vi det i öd- mjuk vetskap om att man inte enbart genom krimi- nalpolitiska åtgärder kan åstadkomma underverk." Sedan fortsatte jag, och detta vill jag gärna ha till protokollet. Jag hoppas att Kia lyssnar nu. Det gjorde hon inte under mitt anförande. Jag sade: "Det är ge- nom ihärdigt brottsförebyggande arbete som de stora vinsterna kan göras."

Fru talman! Då är Jeppe Johnsson och jag helt överens när det gäller brottsförebyggande åtgärder. Men Jeppe Johnsson stod också här och sade att när det gäller kvinnofridskränkning är det bara högre straff som gäller, för annars är det inte effektivt. Även när det gällde brott mot besöksförbud var det höjda straff som skulle gälla. Även detta finns väl i proto- kollet. Jag vänder mig mot detta, för jag tycker att det är viktigare med brottsförebyggande åtgärder. Just detta med attityder, utbildning, samordning och inskränk- ningar i mannens rörelsefrihet är det som måste till för att förändra situationen. Det kan vi inte åstad- komma bara med straffrätten.

Fru talman! Nej, det håller jag med om. Men det är ingen mening med att höja straffet när brottet redan är begått. Då finns det redan ett brottsoffer. Då har de förebyggande insatserna misslyckats. Jag tycker att vi ibland har löjligt låga straffsatser. I genomsnitt sitter man inne i nio månader för grov kvinnofridskränkning. Det tycker jag inte är accepta- belt. Det är två olika saker, Kia Andreasson. Det före- byggande är en sak, men när det har gått så långt att det kommer till ett straff har brottet redan begåtts. Det är en helt annan sak, och det är egentligen den sidan vi behandlar i dag.

Fru talman! Jag kan ge Jeppe Jonsson rätt i att domstolarna inte har hanterat detta med kvinnofrids- kränkning på rätt sätt. Det var därför BRÅ fick upp- draget att göra en granskning, men man kunde inte säga något med säkerhet. Det tar tid innan domstolar- na kan tolka den nya lagen på rätt sätt. Vi måste komma ihåg att det var en helt ny lag. Det handlade inte om att bedöma en enskild händelse som misshandel, utan det var ett upprepande av många brott som skulle sambedömas. Detta har ju- risterna haft svårt att göra, och det är beklagligt.