Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet

Fru talman! I dag ska kammaren debattera utgiftsområde 13 i budgeten, som handlar om integration och jämställdhet, och jag yrkar redan nu bifall till reservation 1 och 2. Jag kommer att hålla mig till integrationspolitiken och den politik som vi socialdemokrater står för och vilka lösningar som vi anser det vore bra att kunna genomföra. Jag kommer också, naturligtvis, att göra några jämförelser mellan vår politik och den förda borgerliga politiken. Att människor flyttar frivilligt eller tvingas fly över landgränser är inget nytt fenomen. Människor har sedan urminnes tider rört på sig av många olika anledningar. Klart är att alla krig och all fattigdom - men också alla starka önskningar om nya och bättre livsvillkor - genom århundraden har varit drivkraften för människor att röra på sig. Den största rörligheten över gränserna har vi i vårt närområde. Det gäller både för jobb och när människor tvingas fly för sina liv. Människor som tvingas leva i flyktingläger gör det i sitt närområde, och vi nordbor tar gärna ett jobb i vårt närområde. Det är viktigt att slå fast att rörlighet hos människor är och har varit bra, och att det har gynnat Sverige som land. Människor som har kommit hit har tagit med sig sin kunskap och nya idéer, mödosamt lärt sig vårt ibland krångliga språk, jobbat hårt, utvecklat kulturlivet och gett oss tillgång till breda nätverk. Vårt lands öppenhet mot invandring och flyktingar måste naturligtvis bestå för utveckling och nya möjligheter. Allt annat vore ett stort misstag, även om vi nu i dagarna känner rädsla. Det känns ändå skönt att konstatera att det finns en samsyn både i samhället och bland alla riksdagspartier, ja, förutom då Sverigedemokraterna, om att invandring har varit bra och gynnsamt för Sverige. Fru talman! Det är klart att vi kan se att det tar alldeles för lång tid för många nyanlända och andra invandrare att få ett jobb och ett väl fungerande mottagande. För trots borgerlighetens försök att hålla en hög svansföring i arbetsmarknadspolitiken är det bara just en hög svansföring och inget annat. För arbetslösheten bland svenskar födda i andra länder är mycket högre än för inrikes födda, och långtidsarbetslösheten biter sig nu stenhårt fast. Arbetslinjen har missat grovt i många fall, och att inte se att det förekommer diskriminering på svensk arbetsmarknad av många människor med utländsk bakgrund är att vara både blind och döv. Alla kommuner tar inte emot flyktingar, bristen på bostadsbyggande slår hårt, och skola och förskola måste få tillräckligt med resurser, så att alla barns olika behov blir synliggjorda. En generell välfärdspolitik för framtiden är bra både för infödda svenskar och för nya, blivande svenskar. Skola, vård och omsorg är universella mänskliga behov och har ytterst lite med hudfärg och ursprung att göra. Vi anser att fler kommuner måste ta och känna ansvar för flyktingmottagandet. Skyldigheten och ansvaret för ensamkommande flyktingbarn måste alla kommuner dela. Ett system som tittar på solidariteten mellan kommuner som är generösa i asylmottagandet jämfört med kommuner som tar emot få asylsökande tycker vi vore viktigt. Kanske ska kommuner som inte bidrar så mycket till asylmottagande i stället bidra ekonomiskt till de kommuner som faktisk är generösa? Det är en rätt spännande tanke, tycker vi. Fru talman! Klass och kön blir tydliga när man gräver djupare i integrationspolitiken. Borgerlig politik gynnar, som i övrigt, välutbildade och i många fall män. Integrationspolitiken är inget undantag: Gynna dem som redan kan och gör det svårare för dem som kanske har en längre resa att göra! Det är klassisk högerpolitik. Varför säger jag så? Jo, ett exempel på den sortens politik är bonussystemet inom sfi. Den borgerliga regeringen har ju utformat ett system som innebär att ju bättre förutsättningar du har för att lära ett nytt språk, kanske för att du redan har med dig studievanan hemifrån, desto mer gynnas du genom en extra slant i plånboken. Har du däremot svårare för språkinlärningen, ja, då får plånboken gapa tom. Borgerliga företrädare vill gärna kalla etableringslotsar för tidernas reform på integrationspolitikens område. Jag hade nog önskat att den borgerliga regeringen först hade utvärderat och kartlagt hur många jobb som övriga coacher förmedlat och skapat. För en knapp vecka sedan kostade visst coacherna 1 miljard, utan att den borgerliga regeringen har en susning om hur väl de pengarna arbetar för de arbetslösa. Systemet bygger ju lite på konceptet att gynna dem som snabbt kan få ett nytt jobb och satsa lite eller intet på dem som kanske behöver flera och mer långsiktiga insatser, till exempel nya utbildningschanser, för att på det sättet ge dem nya möjligheter till att få ett jobb, på en alltmer kunskapsintensiv arbetsmarknad. Nu är det alltså nyanlända som ska lotsas, "coachas", genom livet, förhoppningsvis till en snabbare arbetsmarknadsetablering än i dag. Individuella etableringsplaner gjorda av Arbetsförmedlingen är bra, men det är klart att vi är många som undrar vad som händer och hur strategin ser ut för vad som ska hända efter de två år som Arbetsförmedlingen har ansvaret för. Vad händer sedan, då? Kommunsverige undrar och tycker nog att det vore klädsamt om den borgerliga regeringen förklarade hur dess genom tidernas största reform är tänkt att fungera när reformens tidsbegränsning på två år har passerat. Fru talman! Vi rödgröna vet att vi förlorade valet, men i vår budgetmotion har vi valt att lyfta fram behoven av satsningar på kvalitativa insatser i stället för på lotsar. Vi har alltså valt att flytta en del pengar från det här utgiftsområdet till andra utgiftsområden, bland annat utbildningspolitik - ni vet, yrkesutbildningar, bättre kvalitet och mer arbetsmarknadsinriktning på sfi-undervisningen, validering av redan inlärd kunskap och stöd för att starta eget företag och praktik. Det är klassisk arbetsmarknadspolitik som i utvärdering och forskning visar på goda resultat. Det tycker vi vore en bättre väg att gå, och vi röstar därför alltså på vår politik och ingen annans politik. Jag ska också, helt kort, säga några ord om Sverigedemokraternas reservation, som mest liknar ett virrvarr av allt och ingenting. För min del är det egentligen rätt så ologiskt att försöka debattera integrationspolitik med ett politiskt parti som inte vill ha någon integration - ett parti som dessutom bygger hela sin ekonomiska politik på en 90-procentig minskning av asyl- och anhöriginvandringen. Den ska lösa allt från höjd a-kassa till att det ska forskas mer: Det ska bli mer pengar i plånboken till både pensionärer och alla oss andra, det ska ske förstärkningar i rättsväsendet, och sjukvården ska visst också få mer administrativt stöd. Det är ingen hejd på vad den minskningen ska räcka till! Men det tydligaste i Sverigedemokraternas särskilda yttrande är ändå deras främlingsfientliga inställning över lag, och deras övertro på enkla lösningar, som faktiskt förslagen i deras ekonomiska politik visar med all tydlighet. Fru talman! Jag slutar mitt anförande där jag började. Socialdemokraterna anser att människors rörlighet är bra och att det gynnar Sverige. Därför ska vi fortsätta ta emot folk från andra länder. Allt annat vore att göra självmål när vi nu dessutom ser att vi behöver fler människor i jobb för att kunna finansiera välfärden. Vi behöver fler händer i vården, fler som startar eget, fler vuxna på skolorna och många fler som jobbar i tjänstesektorn. Vi behöver alla, och alla arbetade timmar är guld värda. Men för att de nyanlända snabbt ska hitta sin plats i vårt samhälle är det viktigt att de får ett stöd som utgår från deras individuella förutsättningar. På det sättet kan de vuxna snabbare komma i arbete och få ta del av allt det där goda som ett jobb innebär - arbetskamrater, egen lön att leva av och struktur på vardagen - och snabbare kunna lära sig vårt säkert krångliga språk. Barnen får en bra start i skolan och de lite äldre unga får en rimlig chans att plugga i kapp sina jämnåriga svenska skolkamrater. Jämlikhet, solidaritet och rättvisa, skatt efter bärkraft och välfärd efter behov - det är klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik, kanske mer känd och uttryckt som den svenska välfärdsmodellen. Ett samhälle som bygger på öppenhet och tolerans är det Sverige, som vi socialdemokrater vill fortsätta utveckla och arbeta för. (Applåder)

Fru talman! Jag måste tacka föregående talare för ett starkt engagerat tal. Jag ska börja med att tala om grundfrågan hur vi ser på vårt samhälle när vi diskuterar frågor som integration och jämställdhet. Vi behandlar utgiftsområde 13, som just tar upp dessa frågor. Det är ett av två områden som vårt utskott har att arbeta med. Man brukar säga att en trasig klocka går rätt två gånger om dygnet. Det skulle också kunna vara ett sätt att beskriva regeringens jämställdhetspolitik. Visst finns det insatser som är välbehövliga och riktiga. Det gäller inte minst insatser mot mäns våld mot kvinnor. Jag har jobbat väldigt mycket med det i mitt förra utskott justitieutskottet. Där har regeringen genomfört insatser som är värda att berömma. Ett par minuter om dygnet finns det dock andra insatser som man skulle kunna lyfta upp och som hade kunnat göras rätt. Jag vill säga det inledningsvis för att markera hur jag och Miljöpartiet anser att regeringens hantering av jämställdhetsfrågorna är i grunden. Fru talman! Om vi ser till vad man har gjort med arbetslöshetsförsäkringen är det inte bara ett problem för alla som arbetar och blir arbetslösa. Det är också en fråga om makt mellan män och kvinnor. I dag är det så att ju större arbetslöshet som en kassa har, desto större problem är det i slutändan. Jag välkomnar förvisso utskottsidén och den förra majoritetens tankegångar i de här frågorna. Jag ser också fram emot förklaringar om hur vi ska hantera det vidare. Vi vet också att det är ett stort problem med sjukersättningen. Där har man sänkt ersättningsnivåerna. Man skulle kunna kalla det för skåpmat. Men det är värt att lyfta upp frågan. Man har urholkat anställningstryggheten för långtidssjukskrivna. Det är också ett område där kvinnor drabbas hårdare än män. När vi tittar på jämställdhetspolitiken generellt tycker vi från Miljöpartiet att det är dags för en nystart för att vrida jämställdhetspolitiken i feministisk riktning. Vi kan inte nöja oss med att bara återställa och göra det som den här regeringen har förstört bättre. Vi måste på många sätt se över hur vi kan hantera frågorna så att det inte bara blir teoretiserande utan att man också kommer fram med konkreta förslag. Miljöpartiet har bland annat lyft upp barnomsorg på obekväm arbetstid så att människor kan arbeta på de tider de förväntas vara på plats utan att känna att ansvaret för barnen gör att de kanske vägrar att arbeta eller tvingas till deltid. Här har tidigare insatser och förslag från regeringssidan tyvärr lyst med sin frånvaro. Nu har regeringen inte haft så många månader på sig. Men vi har facit från föregående mandatperiod. Den har ökat klyftorna mellan män och kvinnor, och sedan skvätter den ut lite pengar i olika jämställdhetsprojekt för att kunna säga: Vi jobbar ju med jämställdhet, se på alla hundratals miljoner vi har lagt på dessa områden. Det finns väldigt bra projekt. Det finns projekt som är värda att uppmärksamma, kopiera och försöka "mainstreama" så att flera områden i Sverige tar till sig de goda exemplen. Men helhetsperspektivet har alltför ofta saknats. Framför allt vägrar man utvärdera vad pengarna egentligen har använts till. Man vägrar se över om de har gjort någon nytta alls för de områden där det inte direkt går att säga. Allra mest väsentligt är att de stora strukturella förändringar som regeringen har gjort på arbetsmarknaden innebär att de ökade klyftor mellan kvinnor och män växer och takten accelererar. Fru talman! Det som regeringen kallar utanförskap är det andra området. Det finns en tydlig koppling mellan utanförskap och misslyckad integrationspolitik. Det vill jag också tala om. Vi kanske kommer att höra att man skyller på ett annat parti. Företrädaren för det partiet berättade vad de tycker i dag. Vi brukar ofta få höra att det som har hänt tidigare är Socialdemokraternas fel. Om man tittar på vad som har hänt de senaste fyra åren finns det en möjlighet att ta ansvar. De gånger som vi från oppositionen lyfte upp frågan om att det som görs och föreslås är fel brukade man säga: Vi har bara haft ett år på oss. Sedan sade man: Vi har bara haft två år på oss, vi har bara haft tre år på oss och vi har bara haft fyra år på oss. De ansvarsfulla uttalandena ska bli intressanta att höra när företrädare för de partier som utgör regeringsunderlag äntrar talarstolen. Kommer de att fortsätta att skylla på tidigare socialdemokratiska regeringar? Det är under de senaste fyra åren vi tydligt kan se att fler människor har hamnat utanför enligt den definition som regeringen har. Flera partier i den nuvarande regeringen gick till val på minskat utanförskap. Det har blivit ett av de problem som man brottas med. Vi har de senaste månaderna tittat på vad som ska hända med politiken på området. Jag hoppas verkligen att det inte bara blir läpparnas bekännelse och teoretiserande utan att man försöker göra saker inom området. Jag återvänder till området jämställdhet. Det finns ett område som vi från Miljöpartiets sida haft problem med. Det är idén om jämställdhetsplaner och handlingsplaner för jämställda löner. Vi har sedan de senaste ändringarna ett problem med att det är företag med fler än 25 anställda som behöver göra upp de planerna. Man kan naturligtvis hålla på med sifferexercis och tala om hur många anställda kvinnor och män som på grund av detta har hamnat i en situation där de hoppas att arbetsgivaren ska klara av detta ändå utan det tydliga stöd från samhället som många företagare behöver för att kunna hantera en så viktig strukturell fråga. Vi har från Miljöpartiets sida på detta område gått i motsatt riktning. Vi tycker att det vore lägligt att ta fram förslag om till exempel heltid för att se om möjligheten går att hantera. Det vore bra och ett steg i rätt riktning om personen får den sysselsättningsgrad den vill ha. Alla vill inte jobba heltid. Då ska de inte heller tvingas till det. Men i de fall där det finns möjlighet till det och där deltidsarbetande vill jobba heltid, och många av dem är kvinnor, ska möjligheten finnas. Det bästa vore förstås om arbetsmarknadens parter skötte frågan själva. Men tyvärr har vi inte nått dithän ännu. Därför måste någon sätta en tydlig press, och det är här vi politiker kommer in. Jag vet att många kommuner, det vill säga inom den offentliga sektorn, jobbar aktivt med detta. Det har också gett resultat. Det är inte ett sisyfosuppdrag. Det går att göra förändringar inom området. Det behöver inte vara uppdelat, som det är på många områden i dag. Det borde exempelvis finnas fri tillgång till barnomsorg, som jag talade om tidigare. Det är bara en liten detalj. När man tittar på hur jämställda löner ska kunna hanteras inom den statliga förvaltningen ligger det förvisso inte inom vårt utgiftsområde. Men om man tittar på helheten i budgeten ser vi att det vore lämpligt att staten föregick med gott exempel. Staten har makt att visa att det är möjligt för att vi ska få bort de stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Fru talman! Jag vill avsluta med att lyfta fram den idé som det här utgiftsområdet handlar om. Det är viktigt med arbete för att stadsdelar och bostadsområden inte ska segregeras och att det ska finnas mångfald. Därför anser vi från Miljöpartiet att staten och regeringen har ett ansvar att motverka den uppdelning vi i dag kan se. Här anser vi att ett aktivt mångfaldsarbete är en framgångsväg. Att lyfta fram varje individs erfarenhet och kunskaper och att bygga på de lokala resurser som finns ger framtidshopp och framtidstro.

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 3 där vi sverigedemokrater delvis ställer oss bakom vår egen budgetmotion men även inom utgiftsområdet ställer oss bakom De rödgrönas budgetmotion. Vi debatterar nu utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet. Integration, som är ett område där de senaste 30 årens insatser kan sammanfattas med ett enda ord: fiasko. Oavsett om vi har haft socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har deras satsningar och åtgärder på integrationsområdet visat sig vara i det närmaste verkningslösa. Under dessa 30 år har hundratals miljarder satsats på meningslösa integrationsprojekt. Särlagstiftning och särrättigheter för vissa grupper i samhället samt undanträngningar och förminskning av majoritetskulturen har använts för att skapa en utopi - det mångkulturella smältdegelsamhället. Åtgärderna har inte bara visat sig verkningslösa. De har inneburit en smärre katastrof för många människor i det här landet. Inte bara människor som är födda i Sverige utan även de som har kommit hit senare i livet har tvingats in i politiskt skapade utanförskapsområden. Hög kriminalitet, hög arbetslöshet, förslumning och religiös och politisk extremism har frodats som ett resultat av den misslyckade integrationspolitiken. Herr talman! Inte minst i dessa dagar har man kunnat se prov på det totala misslyckandet. Genom Wikileaks har vi fått ta del av hur kommunala tjänstemän i Göteborg till amerikansk ambassadpersonal fullständigt dömer ut den svenska integrationspolitiken. På lördagskvällen kunde alla och envar se den yttersta konsekvensen av den havererade integrationspolitiken genom sprängdådet på Drottninggatan. Jag kan lugna mina motdebattörer. Jag tänker inte stå här och göra den här debatten till en debatt om självmordsbombare i den svenska julhandeln. Den debatten behöver vi sverigedemokrater inte ta. Svenska folket är kloka nog att själva avgöra vem som bär ansvaret och vem som har försatt landet i denna bedrövliga situation. Resultatet av svenska folkets uppvaknande kommer att visa sig vid nästa val. I vår budgetmotion beskriver vi sverigedemokrater vår politik inom området Integration och jämställdhet. Vi vill där spara sammanlagt 2,8 miljarder på utgiftsområde 13, jämfört med budgetpropositionen. I stort sett samtliga besparingar kan härledas till vår ambition att sänka anhörig- och asylinvandringen med 90 procent. Vi skulle därmed komma ned till ett mottagande av nyanlända som motsvarar nivån i våra grannländer. Integrationspolitiskt eftersträvar Sverigedemokraterna assimilering, vilket betyder att det i första hand är invandrarna som ska anpassa sig och förväntas anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. De invandrare som väljer att flytta till Sverige ska således även förväntas vilja bli en del av samhället, varför sfi-bonus och andra liknande integrationsåtgärder blir överflödiga. Den ansvarsfullt bedrivna invandringspolitiken medför i övrigt väsentligt lägre kostnader för att hantera denna invandring. Som ett led i Sverigedemokraternas strävan att stärka en gemensam identitet ska också stödet till organisationer som syftar till att stärka invandrades ursprungskulturer nekas fortsatta bidrag. Vi sverigedemokrater anser att de besparingsförslag inom området Integration som De rödgröna föreslår i stora delar motsvarar våra förslag till besparingar. Det gäller sfi-bonusen som även Sverigedemokraterna säger nej till. Liksom den rödgröna oppositionen vill vi heller inte anslå några medel till regeringens så kallade etableringslotsar. Därför väljer vi att tillstyrka den rödgröna motionen, även om den totalt sett innebär mindre besparingar på utgiftsområdet än vi sverigedemokrater föreslog i vår ursprungliga motion. När Sverigedemokraterna nu väljer att tillstyrka De rödgrönas motion skulle en majoritet ha kunnat uppstå för de besparingar som dessa partier har föreslagit, vilket skulle ha gjort det möjligt att satsa på andra områden. Jag kan dess värre konstatera att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hellre avstår från att stödja sin egen politik än att åstadkomma konkreta resultat med Sverigedemokraternas hjälp. Jag är medveten om att till exempel Socialdemokraterna hävdar att dessa besparingar skulle användas till satsningar inom andra utgiftsområden, satsningar man då inte skulle kunna få igenom med Sverigedemokraternas hjälp. Hur vet ni det? Har ni frågat? Naturligtvis inte. Likt tjuriga småbarn har man satt sig i sandlådan i hörnet och tagit med sig alla spadar och hinkar och vägrar att låta den nya killen i klassen vara med och leka. De har egentligen ingen aning om vilka resultat eventuella förhandlingar skulle kunna resultera i. Man har vägrat att förhandla. Det här duger inte, S, V och MP! Ska ni kunna erbjuda ett alternativ till Alliansen 2014 måste ni inte bara ha en egen politik. Ni måste också ha en vilja och modet att genomföra den. Men det kanske är där problemet ligger. Det verkar ju inte bättre än att Socialdemokraterna inte bara gick till val på en politik som väljarna inte trodde på. Ni trodde inte på den själva. Alliansens budgetproposition skulle ha kunnat innebära den integrationspolitik Sverige så väl behöver. Jag säger "skulle ha kunnat". Lovvärd är ambitionen att slussa nyanlända inte till socialkontoret men väl till Arbetsförmedlingen. Men lovvärda ambitioner drunknar i meningslösa och diskriminerande integrationsåtgärder. Alliansens invandrings- och integrationspolitik innebär i allt väsentligt mer av samma vara, mer av samma politik som har skapat dagens utanförskap. Man vägrar se verkligheten. Man vägrar att ta tag i de grundläggande problemen. Den integrationspolitiska båten fortsätter att ta in vatten. Hålen i skrovet är alltför stora. Det spelar ingen roll hur många och hur stora öskar ni utrustar de svenska skattebetalarna med. De kommer ändå aldrig att hinna med att ösa tillräckligt snabbt för att undvika att båten sjunker. Till slut kommer dessa skattebetalare att byta båt och överge ert sjunkande skepp. Det finns grundläggande förutsättningar för att kunna lösa framtidens integrationsproblem. Invandringen får inte vara större än att det går att motivera den samhällsekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt, socialt eller humanistiskt. I samtliga dessa fyra delar är just nu invandringen för stor. Som ett första steg mot ett mer jämställt och tryggare samhälle för Sveriges kvinnor vill vi ge ett utökat stöd till utsatta invandrarkvinnor genom en offensiv mot tvångsgifte och hedersrelaterat och religiöst förtryck. Vi kräver också en kraftig straffskärpning för kvinnofridskränkningar i form av människohandel, våldtäkter och kvinnomisshandel. Detta kombineras med förebyggande insatser och ökade resurser för ett värdigt omhändertagande av offren för dessa brott. Vi ville i vår ursprungsmotion anslå 200 miljoner mer än regeringen på dessa områden. Bland annat vill vi höja stödet till kvinnojourer, stödet till organisationer som motverkar hedersrelaterat våld och stödet till organisationer som motverkar våld mot kvinnor. Vi måste i jämställdhetsdebatten sluta sila mygg och svälja kameler.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande är det egentligen rätt ologiskt att försöka debattera någon form av integrationspolitik med ett politiskt parti som inte anser att någon integration över huvud taget är nödvändig, men jag kunde liksom inte riktigt låta bli. Jag sade också i mitt anförande att när vi röstar på vår politik menar vi precis det vi säger. Det bygger inte bara på ett anslag i en budgetpost utan det handlar om så mycket mer. Politik handlar ju om värderingar, ideologier, inställning till samhället och vad man har för inställning till andra människor, inte till en budgetpost i en budget. När Sverigedemokraterna på sitt manér gör en stor sak av att vi på något vis inte skulle vilja leka med den nya killen i klassen vill jag säga att politik för mig är mycket, mycket allvarligare än så, och därför undrar jag: Om nu Sverigedemokraterna har en ekonomisk politik som håller i alla lägen, av vilken anledning skulle då Sverigedemokraterna vilja rösta på en rödgrön reservation när Sverigedemokraterna uppenbarligen tycker så väldigt illa, inte bara om socialdemokratin utan även om den borgerliga regeringen?

Herr talman! Frågan är väldigt enkel att svara på. Det vet Maria Stenberg mycket väl. Vi hade totala besparingar på 2,8 miljarder på budgetområdet. Era besparingar gentemot budgetpropositionen på 544 miljoner överensstämde på öret med liknande besparingar i vår egen budgetmotion. Vi såg naturligtvis tillfället att få till stånd, inte hela vår besparing på 2,8 miljarder, det såg vi som orealistiskt - vi trodde egentligen inte på att vare sig regeringen eller den samlade oppositionen, förutom Sverigedemokraterna, skulle ställa sig bakom Sverigedemokraternas budgetmotion - men en viss del av våra besparingar såg vi en möjlighet att få igenom genom att ställa oss bakom er reservation. Sedan väljer ni att inte rösta på era egna förslag, er egen politik. Det motiverar ni med att vi i och för sig föreslår samma besparingar men att vi inte ska satsa pengarna på samma sak och därför kan ni inte stödja er egen politik. Men hur vet ni det? Ni har ju inte pratat med oss. Ni har inte pratat vare sig med mig i utskottet eller med oss när det gäller budgetpolitiken totalt sett. Ni har ingen aning om vilka satsningar vi hade varit beredda att gå med på. Hur kan du stå här och påstå att vi inte ville göra de besparingarna på ett utgiftsområde därför att vi inte visste att vi skulle få igenom satsningar på ett annat. Ni vet inte. Det är hela svaret. Sedan pratar du om värderingar, ideologier och så vidare. Ni håller alltså era höga principer som viktigare än politiskt resultat. Det är det svar som jag har fått från Maria Stenberg i dag.

Herr talman! För mig handlar politik, ideologi och synen på människor och samhället om någonting så mycket mer än en budgetpost i en budget. Varför lägger man fram politiska förslag? Varför vill man förändra i en borgerlig regerings budget? Det handlar ju om att vi har en helt annan politisk syn än vad Sverigedemokraterna har. Vi har en helt annan syn på invandring, på människors lika värde och på kvinnors rätt. Det handlar inte om att ni bara skulle rösta på en reservation som vi hade till budgetförslaget. Det handlar också om vilket samhälle det är vi vill se. Vi tycker att människor från andra länder har bidragit till Sveriges utveckling och tillväxt. Det är alldeles övertydligt i Sverigedemokraternas särskilda yttrande att er främlingsfientlighet och övertro på framför allt enkla politiska lösningar på något vis skulle göra att vi skulle tycka att det vore bra om ni röstade på vår reservation. Det handlar ju om helt andra saker och om vad vi skulle vilja använda pengarna till. Det är där vi skiljer oss så mycket åt. Vi har inte samma syn på mänskligheten. Vi har inte samma syn på invandrare. Vi har inte samma syn på andra människor. Vad ska vi prata om, om vi inte ser samhället och problemen som finns i samhället med samma ögon? Ni har ju helt andra glasögon än vi har. Vad skulle vi ha att prata om när vi inte har samma politiska värdering av vad som händer i samhället och därmed heller inte har lösningar på de problemen. Jag förstår liksom inte varför man i ett anförande tar upp och gör stor sak av att inte vi skulle rösta på vår egen politik. Det är ju det vi gör, men den sammanfaller helt enkelt inte med Sverigedemokraternas politik.

Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga att Maria Stenberg tar överord i sin mun, främlingsfientlighet och annat. Det är beklagligt. Du vet över huvud taget inte vilken människosyn jag har. Jag har aldrig träffat dig eller pratat med dig personligen. Den här debatten är första gången. Du kan inte bedöma mig. Du vet inte vilka åsikter jag har om människor. Gör inte det misstaget! Nog sagt om detta. Ska ni springa och gömma er varje gång Sverigedemokraterna ställer sig bakom ett av era förslag kommer ni att få gömma er väldigt ofta de kommande fyra åren. Det är så det ser ut i praktiken. Vi sverigedemokrater kommer inte att passa oss för att få igenom vår politik, även om de syften ni har i era förslag inte är desamma som våra. Sammanfaller de kommer vi inte att tveka att ställa oss bakom era förslag för att få igenom vår politik. Vi driver politik praktiskt, inte ideologiskt. Vi vill ha praktiska resultat. Vi vill förändra människors vardag och människors framtid. Där skiljer vi oss åt, radikalt.

Herr talman! Vissa vill låta oss tro att Sverige har varit ett litet Bullerbyn, ett ständigt somrigt Sverige där alla heter Lisa eller Pelle, ett land där alla delar samma värderingar och det inte finns större konflikter och skillnader än dem mellan gårdarna, ett land där alla äter falukorv av allra bästa slag. I Bullerbyn finns inga ensamstående på socialbidrag och ingen som för ut pengar ur landet för att slippa skatta. I Bullerbyn finns inga vårdnadstvister. I Bullerbyn finns inte klassklyftor eller sociala grupperingar och inte heller en värld utanför och människor som rör sig över gränserna, söker nya liv, slår sig ned och blir en del av samhället. Med risk för att ta alla illusioner från vissa SD-företrädare kan jag avslöja en sak. Bullerbyn finns inte på riktigt. Bullerbyn har aldrig funnits. Den är en saga. Tänker vi efter inser vi att Sverige aldrig har varit så enhetligt. Sverige har haft klasskillnader, konflikter mellan grupper och delar av landet. Sverige har haft in- och utvandring, och medborgare har kommit till eller lämnat. Sverige har alltid varit en del av världen och så kommer det att förbli. Men klassklyftorna har i dag fått en extra dimension, nämligen etnicitet. Det innebär att man som utlandsfödd löper större risk att bli arbetslös, sjuk eller fattig än en svenskfödd. Alliansens politik ökar dessa klyftor, och deras så kallade integrationspolitik går ut på att hänvisa utlandsfödda till låglöneyrken. Precis som Bullerbyn är en saga är även Sverigedemokraternas bild av invandringen fri fantasi, fast mörk och skrämmande. SD målar upp en bild av invandrare som grupp utan nyanser, historia eller kulturella skillnader. Där är alla invandrare lika - religiösa extremister och skadliga för samhället. I SD:s trångsynta värld är invandringen hotet mot Bullerbyidyllen. Vi ställs mot dem, och alla andra konflikter göms undan. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet ser att ur mångfald, förändring, konflikter och influenser skapas nya idéer och ett levande samhälle som fortsätter att utvecklas och leva. Det svenska samhället ska vara ett samhälle som tar intryck, drar ifrån och lägger till, aldrig stelt och färdigt utan alltid i rörelse. Men för att utlandsfödda ska kunna bli en del av samhället krävs att samhället öppnar sig och erbjuder vägar in. Det absolut viktigaste för att skapa integration är en helt annan bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik än Alliansen erbjuder. Vi måste bygga bra och billiga bostäder i blandade former. Vi måste skapa likvärdiga skolor som inte segregerar och sorterar. Och vi måste ha en politik för full sysselsättning som gäller oavsett varifrån man kommer. En lyckad integration förutsätter en stark generell välfärd av hög kvalitet tillsammans med kamp mot rasism och diskriminering. Det innebär ytterligare fokus på diskrimineringsområdet så att inte okunskap och rasism får råda när arbetsgivare ska nyanställa. Därför bör man till exempel i större utsträckning arbeta med kravprofiler när man tillsätter tjänster. Utgiftsområde 13 handlar till viss del om hur man skapar ett samhälle där vi tar till vara de människor som kommer hit till Sverige - hur man skapar förutsättningar för nya medborgare att leva, bo, arbeta och utbildas på samma villkor som de som redan lever här. Det innebär att nyanlända måste ges förutsättningar för att vara en del av samhället och ta del av alla dess rättigheter och skyldigheter. Och den enskilt viktigaste förutsättningen för detta är språket. Alliansen vill ge en individuell sfi-bonus till dem som klarar av språkstudierna. Det är ett synsätt som markerar misstro till nyanländas vilja att lära sig svenska. Dessutom avslöjar det en okunskap om hur olika bakgrund de nyanlända har. Vissa har redan tillägnat sig flera språk i livet och lägger enkelt till svenskan. Andra är ännu inte läskunniga och måste börja från början med bokstäver och ljud för att få skriv- och läskunskap. Förra veckan hade jag förmånen att få hälsa på hos Livstycket i Tensta, någonting som jag verkligen kan rekommendera. Där arbetar man framgångsrikt med att lära utlandsfödda kvinnor just att läsa och skriva, eller som de säger i det projekt som drivs just nu: Vi dricker te och lär oss bokstaven E. För denna grupp ännu ej läskunniga kvinnor krävs helt andra inlärningsmetoder än för högutbildade. Genom att varva praktiskt arbete med läsning blir det svenska språket levande. Gemensamt för kvinnorna är att de gärna vill lära sig svenska men att de behöver andra metoder för att kunna göra det. Detta kan gälla uppskattningsvis 30 procent av alla sfi-elever. Därför krävs olika typer av sfi-undervisning för olika grupper. Framför allt krävs det satsningar på att förbättra och förstärka sfi-undervisningen så att alla oavsett bakgrund får de verktyg som de behöver för att vara med i samhället. Det behövs alltså många fler livstycken i Sverige. Vänsterpartiet föreslår tillsammans med De rödgröna att pengarna från sfi-bonusen går till att stärka sfi genom en kvalitetssatsning. Herr talman! Sverige är i dag ett mycket segregerat samhälle där människor med olika bakgrund bor åtskilda, går i skola åtskilda och även till viss del arbetar åtskilda. De flesta svenskfödda vet hur viktigt det är att ha kontakter för att få sitt första jobb. Ett segregerat samhälle har få mötesplatser där till exempel nyanlända har möjlighet att skapa kontakter för att få arbete eller att ta del av samhället i övrigt. Ett segregerat samhälle skapar dessutom okunskap om andras livsvillkor, perspektiv och åsikter, och okunskap föder rädsla. I dagens så kallade integrationsdebatt är de utlandsfödda i fokus. Men integration rör alla i samhället så att vi kan skapa ett jämlikt och rättvist samhälle där alla har lika mycket makt över samhället och sitt eget liv. De mest segregerade områdena i dag är rika villaområden i storstädernas utkanter. För att medverka till att bryta segregeringen vill vi lagstifta om att samtliga kommuner är skyldiga att hjälpa till vid flyktingmottagande. Dagens modell där vissa kommuner smiter från sitt ansvar och inte tar emot nyanlända flyktingar är inte hållbar. Vänsterpartiet är motståndare till regeringens satsning på etableringslotsar. I sin iver att leka affär på alla tänkbara områden har regeringen tidigare infört jobbcoacher med resultatet att oseriösa aktörer släpps in på området och kvaliteten blivit mycket varierande till höga kostnader. Nu föreslår man samma sak för gruppen nyanlända. Här förväntas människor som just anlänt till Sverige välja mellan olika aktörer och därefter komma ut i arbete. Vi som vet hur svårt det är att bara välja elbolag kan även föreställa oss hur svårt det är att i ett helt nytt land och med helt nya förutsättningar jämföra olika lotsar. Risken är överhängande att det inte blir något egentligt val. Dessutom finns det risk att satsningen leder endast tillfälliga och osäkra jobb och inte till en helhetsplanering för den enskilda. Risken för tillfälliga och kortvariga lösningar ökar i och med att ersättningen till lotsen är mycket låg i början och ger utdelning först när den nyanlända får ett jobb. Tillsammans med De rödgröna vill vi i Vänsterpartiet i stället att samtliga nyanlända ska ha rätt till en individuell etableringsplan. Etableringen på arbetsmarknaden ska vara Arbetsförmedlingens ansvar. Där är det även viktigt att vi i sammanhanget inte glömmer bort den viktiga sociala etableringen som även krävs för grupper som inte omedelbart ska ut på arbetsmarknaden, till exempel äldre eller föräldralediga. Herr talman! Vänsterpartiets politik på området integration ska ses som en helhet. På utgiftsområde 13 hade vi i vårt ursprungliga rödgröna förslag en utgiftsminskning på etableringslotsar och sfi som ersattes på andra utgiftsområden. Men eftersom ramarna för det rödgröna förslaget har fallit kommer vi inte att delta i beslut på detta område. Jag yrkar bifall till reservation 1. I detta anförande instämde Josefin Brink (V).

Herr talman! Christina Höj Larsen har rätt i att Bullerbyn aldrig har existerat. Däremot har det existerat en vettig invandringspolitik i Sverige. I århundraden har människor flyttat till Sverige, och de har behövts i det svenska samhället. På 50-, 60- och 70-talen hade vi en arbetskraftsinvandring som behövdes för den svenska industrin. Det var människor som kom till Sverige och tillförde någonting, och de behövdes här. Men från den nödvändiga arbetskraftsinvandringen har vi övergått till någonting helt annat. Vi har övergått till en asyl- och anhöriginvandring som har inneburit att endast 5 procent av dem som har kommit till Sverige under de senaste 30 åren har haft skyddsbehov. De övriga 95 procenten har fått uppehållstillstånd i Sverige av andra orsaker. Det har skapat stora slitningar och problem i det svenska samhället, och där bär Vänsterpartiet ett stort ansvar därför att ni tillsammans med Socialdemokraterna och till viss del med Alliansen har varit med och skapat dessa utanförskapsområden genom den politik som ni har bedrivit i 30 år. Sverigedemokraterna har aldrig genom ett enda beslut i denna kammare eller i någon annan politisk församling i Sverige varit med och fattat beslut som har bidragit till de problem som vi i dag har i de svenska utanförskapsområdena, men det har ni, Christina Höj Larsen. Sedan pratar du om värderingar, människosyn och liknande. Jag vet inte om du vet vem jag är, om du känner mig, om du kan bedöma hur vi Sverigedemokrater är som människor och om du vet vilka värderingar vi har. Det tror jag inte. Jag tror därför att också du ska akta dig för att ta sådana ord i din mun. Vänsterpartiet vill tvinga kommuner att ta emot nyanlända. Man vill tvinga kommuner att bli som de socialdemokratiska och vänsterpartistiska exempelkommunerna Södertälje och Malmö, och exemplen avskräcker. Låt kommunerna själva bestämma om de har förutsättningar att ta emot nyanlända eller inte!

Herr talman! Nej, jag känner inte Sven-Olof Sällström, och jag uttalar mig egentligen inte om din personliga övertygelse. Men jag uttalar mig med rätta om Sverigedemokraternas politik, och vi är här för att diskutera just politik. Där kan jag med rätta säga vad jag tycker om Sverigedemokraternas politik som är en politik som handlar om att hela tiden öka motsättningarna mellan grupperna. Det säger jag. Det är inget personligt, det är Sverigedemokraternas politik. När det gäller kommunernas ansvar att ta emot flyktingar tycker jag att det är rimligt att det inte ska vara bara några få kommuner som tar emot flyktingar utan att det faktiskt blir fler som gemensamt tar detta ansvar. Jag tror att alla som lever i dessa kommuner som just nu tar emot flyktingar kan vittna om att det behövs fler som delar detta ansvar. När det gäller Vänsterpartiets ansvar för den politik som har förts de senaste 30 åren, eller vad du sade, är det klart att vi har haft en del av det ansvaret - och det tar vi gärna på oss. Vi är inte nöjda med samhället som det ser ut, vare sig med klassklyftor eller annat.

Herr talman! Christina Höj Larsen låter igen påskina att Sverigedemokraterna har någonting att göra med det utanförskap, de motsättningar och de problem som vi har i dagens svenska samhälle. Men det stämmer ju inte. Det är inte med sanningen överensstämmande. Sverigedemokraterna har inte i den här församlingen eller i några andra politiska församlingar här i landet varit med om att fatta några som helst politiska beslut som har skapat dagens situation. Men det har ni, Christina Höj Larsen. Ni i Västerpartiet har varit med om att fatta de beslut som har gett dagens situation. Det ansvaret kommer ni inte undan. När det återigen gäller kommunernas ansvar för att ta emot nyanlända eller inte är det så, precis som jag sade i mitt inledningsanförande, att invandringen inte får vara större än att det går att motivera samhällsekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt, socialt eller humanistiskt. I dag fallerar det på alla fyra punkter. Där bär ni ett stort ansvar, och det ansvaret måste ni börja ta. Det är många av era väljare som sitter ute i utanförskapsområdena som i dag inte kommer in på arbetsmarknaden och inte kommer in i det svenska samhället, just på grund av den politik som ni har bedrivit tillsammans med andra partier. Det ansvaret kan ni inte dra er undan. Ta ansvaret och förändra politiken!

Herr talman! Sverigedemokraternas enskilt enda punkt i politiken är att minska invandringen. Jag tror att alla här i kammaren är smärtsamt medvetna om att det är däri er politik består. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att arbetslösheten, klassklyftorna och segregationen beror på invandringen, utan det beror på att det inte har förts en politik som skapar ett jämlikt samhälle. Ni sätter ständigt likhetstecken mellan sociala problem och invandringen. Vi ställer inte upp på den politiken. Det är ingen hemlighet. När det sedan gäller era förslag för att minska invandringen nämns ofta 100 000 invandrare per år. Det är mycket svårt att följa med i hur det skulle vara möjligt. Huvuddelen av dessa 100 000 är faktiskt svenskar som återvänder till Sverige. Därutöver är det en ganska stor andel EU-medborgare och nordiska medborgare. När vi då kommer till sakens kärna säger ni att det egentligen endast ska vara personer enligt Genèvekonventionen som ska ha skyddsskäl. Det är en otroligt begränsad grupp. Där ryms inte ens personer som flyr från krig eller tortyr. Det skulle innebära att vi slopade våra åtaganden till exempel enligt tortyrkonventionen. Det är fullständigt vansinnigt och absolut ingenting som vi kan ställa upp på. Det säger jag med stolthet och glädje absolut nej till.

Herr talman! Länge har Sveriges syn på integration och politiken i Sverige handlat om att ta hand om människor: Det är synd om dem. som kommer hit, och det är klart att vi ska ta hand om dem. Denna dumsnällhet och omhändertagandementalitet har sett till att människor hamnar i ett utanförskap, utan egenmakt och inte känner sig som en del av Sverige. Länge har vi också pratat om, och pratar ännu, om segregation i termer av svenskar och invandrare. Men det vi kan konstatera efter den 30-åriga integrationspolitik som har förts i denna församling och i kommuner och landsting är att den även har segregerat människor med liknande bakgrund. Vi har fått ett Sverige där svensken och invandraren som går av vid stationen i Solna på tunnelbanans blå linje har mindre gemensamt än med den landsman som åker vidare mot Husby och Akalla. De som orkat och varit kapabla har skaffat sig jobb, hopp och framtid i Sverige, men en alltför stor del har inte orkat och inte varit kapabla utan förpassats i utanförskap. Det är läge att inse att vi inte kan skylla problemen på att Sverige har för många invandrare, där kommun efter kommun bevisar att de trots att mer än en tredjedel av invånarna i många av kommunerna har invandrarbakgrund har lyckats få alla i arbete och lyckats se till att bryta integrationsproblemen. Dessa kommuner visar att det går, att man kan vara med, göra rätt för sig och delta i det svenska samhällslivet. Var ligger problemet då? Det är läge att inse att det inte finns ett samband mellan invandrare och utanförskap. Det finns endast ett samband mellan dåliga politiker, dålig politik och utanförskap. Makthavare men också medborgare måste på något sätt inse att integration inte är exotiska folkdanser och kryddstark mat i Folkets Hus. Det handlar inte om att invandrare i Sverige bara är missförstådda, behöver träffas lite, träffa kommuntjänstemännen och sjunga We shall overcome och Kumbaya , så vips är problemen borta. Integration handlar om att människor finner sin plats i Sverige och börjar älska detta land. Integration handlar om att vi får makt över vår egen vardag. Integration handlar om en sak: Det handlar om arbete. Det är på jobbet vi finner en social gemenskap som är bortom etnicitet och religion. Det är på jobbet vi får en inkomst som ger oss makten att göra resan från betongen till villan, vovven och Volvon. Det är med den visionen vi genomför den största förändringen i svensk integrationspolitik på 30 år. Nu är det inte längre bidragslinjen som gäller, utan nu är det arbetslinjen. Därför får Arbetsförmedlingen nu ansvaret att se till att man gör rätt för sig när man kommer till detta möjligheternas land. Herr talman! Vi måste våga ställa krav på människor som inte orkar ställa krav på sig själva. Många gånger har vi alla varit i en situation där man konfronteras med en utmaning, när allt känns jobbigt och man bara vill åka hem och göra ingenting. Det kan vara ett prov i skolan eller en tuff arbetsuppgift. Då får man fråga sig om man vill ha en vän som säger: Äsch, strunta i det där! Du har det ju så jobbigt. Åk hem! Slipp det! Eller vill man ha en vän som tar en i kragen och säger att man kan och måste, att man klarar det och att allt kommer att bli fantastiskt? Vi måste välja vilken vän Sverige ska bli. Ska vi bli den vännen som tycker synd om en och låter en passiviseras? Eller ska vi vara den vännen som bryr sig om en och ser till att man lär sig språket och tar ett jobb? Vilken vän är snällast, och vilken vän bör Sverige vara? En viktig del i att få ett arbete men också att identifieras som svensk ligger i språket. Jag vet själv hur det är när jag träffar till och med främlingsfientliga. Då snackar jag om riktigt främlingsfientliga, medlemmar i organisationer med bokstavsförkortningar som är för hemska att uttalas här i kammaren. De är redo att göra hur många undantag som helst för en bara för att man pratar svenska korrekt. När man lär sig ett språk, till exempel franska eller engelska, har man som mål att kunna tala så perfekt som möjligt med så bra uttal som möjligt. Men länge har vi haft synen att det är okej att bryta lite bara för att man kommer från ett annat land, att det är okej att inte prata perfekt svenska för att man kommer från ett annat land. Herr talman! Jag ska ta ett exempel. Det är som att vi här i riksdagen skulle lära oss engelska men inte den engelska alla andra pratar utan riksdagsengelska, som är gångbar bara i Riksdagshuset. Då kan vi gå omkring här och prata riksdagsengelska med varandra. Det är den här verkligheten som är verklighet i dagens utbildning i svenska för invandrare. Det är en svenska som inte är gångbar på arbetsmarknaden. Vilken vän vill du ha då? Vill du ha den vän som ser till att du försöker lära dig språket och korrigerar dig om du råkar säga fel, eller vill du ha den vän som säger: Äsch, strunta i det, du som har det så jobbigt - åk hem och skippa det? Vilken vän är snällast? Vilken vän bör Sverige vara? Det är därför vi i Alliansen är den snällaste men också den starkaste kraften i Sverige som ser till att Sverige håller ihop och är ett Sverige som inte accepterar att man väljer att sitta vid sidan av samhället. Vi älskar Sverige, och Sverige mår bäst när Sverige jobbar. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet AU1. (Applåder)

Herr talman! Jag måste börja med att säga att det är uppfriskande att här i kammaren få höra ett anförande om integrationspolitik som inte kommer från en sverigedemokrat men där jag kan ställa mig bakom det mesta - men inte allt - av det som sägs. Däremot får jag inte riktigt ihop er politik i Alliansen. I och för sig väljer ni nu att i stället för att skicka nyanlända till socialkontoret skicka dem till Arbetsförmedlingen. Men i en situation där man skapar 100 000 nya jobb under en mandatperiod samtidigt som det blir nästan 300 000 nya människor, då skapas mer utanförskap, mer problem och mer segregation. Nu när ni har chansen, varför tar ni då inte tag i de grundläggande problemen? Begränsa anhörig- och asylinvandringen från de 45 000-50 000 som det är i dag och gör en 90-procentig sänkning, och ge dem som har asylskäl och har skyddsbehov - inte bara dem som är kvotflyktingar utan har verkliga skyddsbehov - möjlighet att stanna i landet! När vi sedan har en situation där vi ekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt, humanistiskt och socialt har möjlighet att ta emot fler än så, då får vi överväga det. Men er politik är lite grann som att utrusta skattebetalarna med större öskar och be dem att ösa fortare. Men hålen i skrovet består. Skattebetalarna kommer till slut att överge er båt.

Herr talman! Jag blir väldigt glad när jag hör människor bry sig om skattebetalarna. Jag tycker oftast att politiker inte bryr sig så mycket om skattebetalarna. Jag tänkte just därför berätta en historia om där jag kommer ifrån, nämligen Solna. Det är den kommun som bryr sig mest om skattebetalarnas pengar, där vi har lägst skatt, men också en av de kommuner som tar emot mest ensamkommande flyktingbarn och tar emot väldigt många invandrare och där mer än en tredjedel av dem i kommunen är utrikes födda eller har invandrarbakgrund. Där lyckas vi kombinera låg arbetslöshet och låg andel människor som går på försörjningsstöd med hög invandring. Hur vi lyckas med det är ungefär den modell som vi nu genomför, genom att se till att människor hamnar i arbete. Det vi gör är inte så himla svårt. Vi ser till att människor kan språket och får en arbetslivserfarenhet. Efter det gör vi ingenting. 95 procent hamnar i egen försörjning efter två år. Jämför det med rikssnittet på sju år! Det är en väldigt enkel metod för hur man får människor i arbete. Att få människor i arbete handlar om att se till att de får en arbetslivserfarenhet och att de matchas mot det som krävs på arbetsmarknaden. Men du vill diskutera migrationspolitik. Absolut! Det jag undrar över med er migrationspolitik - jag har faktiskt läst ert invandringspolitiska handlingsprogram - är att ni vill ta emot kvotflyktingar, och i bemärkelsen att ni vill ta emot kvotflyktingar vill ni inte ha någon integrationspolitik. Jag undrar: Vilket flyktingläger är det ni har hittat där alla redan kan svenska och alla redan har bra arbetslivserfarenhet och är perfekt matchade för det svenska samhället? Jag vill hitta det flyktinglägret. Det vore mycket intressant att besöka detta svenska flyktingläger gömt någonstans i världen.

Herr talman! Hanif Bali beskriver inte verkligheten och våra politiska program som de ser ut. Självklart behöver vi svenskundervisning för dem som kommer hit. Självklart behöver vi ett mottagande. Nedskärningarna i till exempel vår budgetmotion motsvaras av de 90-procentiga nedskärningar i mottagandet som vi har gjort. Men vi har inte skurit ned anslagen med 90 procent utan med 70 procent i genomsnitt. Det är en annan sak. Självklart måste man lära sig språket när man kommer hit. På den punkten är vi helt överens. Och självklart behöver man bli en del av samhället. Man behöver lära sig de svenska värderingarna och vad som kännetecknar en människa som lever i ett fritt, öppet, demokratiskt samhälle i västvärlden i dag. Där råder det inga motsättningar. Jag har själv bott i Solna kommun under en viss tid av mitt liv. Det går inte att komma ifrån att Solna har ett speciellt läge, ett citynära läge med kanske inte alla de problem och utmaningar som många andra områden och kommuner i Sverige. Det är inte riktigt jämförbart, och det tror jag också att Hanif Bali är medveten om. Men om man jämför Solna med många andra kommuner, till exempel Södertälje och Malmö, är det klart att det sticker ut, för ni har väl ungefär samma befolkningsstruktur men helt andra resultat. Det måste jag erkänna. Ni har möjlighet att ta tag i situationen nu och begränsa anhörig- och asylinvandringen till en nivå som svenska skattebetalare och svenska folket klarar av och som inte minst de som redan sitter i utanförskapsområdena klarar av, för att de ska ha en möjlighet att komma in. Ni koncentrerar er väldigt mycket på nyanlända men glömmer bort alla de som sitter i utanförskapsområdena. Vilken hjälp ska de få, de som har varit i Sverige i 5, 10, 15 eller 20 år och inte lärt sig språket och inte kommit in på arbetsmarknaden? Vilken hjälp har ni till dem? Vilka besked ger ni dem när ni satsar alla era resurser på de nyanlända?

Herr talman! Vi behöver absolut göra något åt dem som varit i utanförskap länge. Regeringen har lagt fram många åtgärder för att få in långtidsarbetslösa i arbete. Men det kan vi diskutera en annan gång, för det kanske inte främst har att göra med just budgetområdet för integration av nyanlända. Jag vill poängtera: Vi i Solna är inte unika - verkligen inte. Om vi verkligen är så citynära, det vill säga nära Stockholm, hur kommer det sig att vi är bättre än Stockholm, om det är så väldigt bra att vara nära Stockholm? Om vi verkligen är så unika, hur kommer det sig att vår grannkommun - som ligger fem minuters promenad från oss och som har varit socialdemokratiskt styrd längre än till och med sedan Sovjets grundande - har dubbelt så hög arbetslöshet bland invandrare som Solna? Hur kommer det sig? Det går inte bara att skylla på att det är en diskriminering. Det kan knappast vara så att samtliga företagare i Stockholm samlades i någon bastuklubb liksom och sade: Nu anställer vi bara invandrare från Solna och inte från Sundbyberg. Det handlar om att vi har en politik som ser till att människor får den språkutveckling som krävs och den arbetslivserfarenhet som krävs för att hamna i arbete. Det är just den politiken som vi genomför nationellt. Därför är jag mycket glad över att vi genomför detta, för det kommer att leda till att fler människor hamnar i arbete och fler människor hamnar i social gemenskap som är bortom etnicitet och bortom religion. Det handlar om att man hamnar i en social gemenskap i arbetet och är med och gör rätt för sig och bidrar till Sveriges välfärd.

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att undra vilken sfi-utbildning som Hanif Bali menade. Säkert varierar kvaliteten på sfi-undervisningen rätt kraftigt. Men i talarstolen fick Hanif Bali det att låta som om den sfi-utbildning som bedrivs runt om i Sverige är fullständigt värdelös. Jag har besökt en hel del sfi-klasser runt om i Norrbotten, som är min valkrets. Ett av problemen är att en del av de människor som kommer till Sverige och deltar i sfi-utbildningen har en bakgrund med mycket låg utbildning med sig från sitt hemland och kanske också en hel del traumatiska händelser som gör att man inte lär sig så fort eller så lätt, medan vissa av oss mer eller mindre har språköron. Jag undrar vilken sfi-utbildning som du hänvisade till. Jag tror att den är mycket varierad över landet. Man gör det lätt för sig om man sågar all sfi-undervisning jäms med fotknölarna.

Herr talman! Det har jag inte gjort. Som du märkte, Maria Stenberg, berättade jag i mitt anförande också om de bra kommunerna, som sköter sig. Men vi kan inte frångå det faktum att det finns kommuner som absolut missköter sin integrationspolitik. Det kan vi inte förneka. Det vore verklighetsfrånvänt. Jag kan dra ett personligt exempel. Jag kom hit som ensamkommande flyktingbarn när jag var tre år gammal. Jag har bott i de flesta delar av Sverige. Jag har bott i tolv olika familjer, och förutom en familj var det bara invandrarfamiljer. Jag har föräldrar, som har gått igenom en sfi-utbildning, som jag inte kunde kommunicera med på svenska. Det är egentligen en rätt bisarr situation, och det tyder på att sfi inte fungerar. Tidigare, när vi tog över under den förra mandatperioden, var behörighetsgraden för sfi-lärare bara 10 procent, hos svensklärarna. Skulle vi låta våra barn gå i en sådan skola? Nej, förmodligen inte. Och tänk vilken pedagogisk insats det krävs för att få en vuxen människa att lära sig ett nytt språk. Det krävs en stor pedagogisk insats. Jag tänker inte dra mig för att kritisera dem som inte sköter sin sfi-undervisning. Sedan är jag glad över att man i Norrbotten, där du kommer ifrån, sköter sin sfi-utbildning. Det är jättebra. Men vi kan inte förneka att det finns ställen där man missköter sina utbildningar, och det måste vi göra någonting åt.

Herr talman! Nej, men vi delar bilden av att livet och samhället inte ser likadant ut i bostadsområden eller städer eller landsändar, utan det är väldigt varierande förutsättningar. Då kommer jag till nästa fråga. Den gäller den genom tiderna största reformen, etableringslotsarna. Det är jättebra att man ska få en individuell etableringsplan när man är nyanländ i Sverige. Men återigen, ett jobb är lösningen på väldigt många saker här i livet. Det handlar om att försörja sig och arbetskamrater och allt det. Det var vi överens om. Men när man kommer till Sverige handlar det också om, tror jag, att det finns ett samhälle och en samhällsstruktur som kanske i mångt och mycket är lite ogenomträngbara. Eftersom jag kommer från Norrbotten tar jag exempel därifrån. Det är etableringslotsar som i möjligaste mån kanske är någon månad i någon kommun som faktiskt har flyktingmottagande. Då funderar man lite grann över hur det i praktiska verkligheten ska fungera med de här etableringslotsarna. De kanske är där bara en gång per månad. Det är många saker som man säkert ska gå igenom. Det handlar om skola, sjukvård, barnomsorg, bank och allt det som vi oftast tar för givet. Då uppstår en fråga, eftersom introduktionen till ett jobb för nyanlända är så lång. Den största reformen genom tiderna slutar ju efter två år. Vad ska hända då?

Herr talman! Det är en praktisk, så att säga, erfarenhet man har i kommuner som sköter sin integrationspolitik, att det bara krävs ungefär två år för en människa att få sitt första arbete. Det krävs inte sju eller tio som det tar i vissa socialdemokratiska kommuner. Det krävs bara två år. Vi ser att i borgerliga kommuner som har genomfört den här reformen med etableringslotsar på lokalt plan har 95 procent egen försörjning inom två år. Det här är en rimlig metod för att få folk i arbete. Det handlar om människor som har ett brett kontaktnät, som vet var arbetsplatserna är, som vet vilka arbeten som står till förfogande och som vet vilken erfarenhet och vilken matchning som krävs. De kan se till att människor hamnar i arbete. De kan se till att människor hamnar i ett arbete där de behövs och där de kommer att stanna. Det är en logisk slutsats. Er bild är att Arbetsförmedlingens handläggare är så pass allvetande att vi kan låta allting skötas av dem. Den bilden delar jag inte. Vi måste få in perspektiv utifrån. Vi måste få in folk som har kontakt med arbetslivet och se till att människor hamnar i arbete. Detta är jag absolut stolt över. Och det är väldigt bra. Det är med denna erfarenhet som den borgerliga regeringen genomför den här stora reformen. Men det du pratar om som är den största reformen, som jag refererade till som den historiskt största reformen, är att Arbetsförmedlingen tar hand om integrationen och anpassningen till det svenska samhället. Det är inte kommunerna som gör det. Det har inte med lotsarna att göra. Lotsarna är en del av detta.

Herr talman! Tack så mycket, Hanif Bali, för anförandet! Det går att instämma i mycket av det du säger när det gäller just språkutbildningen, språkets vikt och hur man kan vara funktionell i ett samhälle. Det är oerhört viktigt. Det gäller också kopplingen till att språket utgör en grund för att man ska kunna ta i princip vilket arbete som helst utifrån den utbildningsbakgrund man har. En sak skulle jag dock vilja fråga dig, Hanif Bali. När man har gjort allting rätt, när man har gått igenom sfi eller för den delen grundskolan och gymnasiet och byggt på med olika utbildningar på högskolenivå, kanske till och med två högskoleutbildningar, och har ett bättre språk än vad både du och jag har - det handlar alltså om språkmelodin och intonationerna - kommer man till det ögonblick då man börjar söka arbete efter arbete efter arbete. Man sorteras bort av många olika skäl. Jag kommer inte att gå in på detaljer, för det finns många olika skäl till att man kan hamna vid sidan av. Om man är etnisk svensk kan man diskrimineras på grund av funktionshinder, på grund av att man är kvinna, på grund av sexuell läggning och så vidare. Av de här orsakerna kan man diskrimineras även om man har en annan etnisk bakgrund. Men utöver det kan det också vara andra skäl. Vad har ditt parti tänkt göra när det gäller de här frågorna? Det undrar jag utöver att jag faktiskt håller med dig om att språket är viktigt.

Herr talman! Det du pratar om, Mehmet Kaplan, är diskriminering, och diskriminering har vi lagar mot. Jag vet att du tidigare pratade om hur du i justitieutskottet har jobbat med sådana frågor. Vi ser inga större skillnader i budgetposterna för diskrimineringsåtgärder mellan våra partier. De rödgröna och Alliansen har samma förslag till jämställdhetsåtgärder och diskrimineringsåtgärder. Det är ingen större skiljelinje mellan oss där. Därför ser jag också att diskriminering som sker på grund av etnisk bakgrund etcetera självklart ska stävjas. Det ska inte vara acceptabelt. Men jag är väldigt oroad över att vi endast skyller på diskrimineringen när det gäller att invandrare är så pass överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Jag vill inte att vi hamnar i den fällan, för vi ser det här klart och tydligt i kommuner som ligger bredvid varandra men som har helt olika politik. De ligger i samma arbetsmarknadsregion - människor söker samma jobb. Man ser att den ena kommunen klarar sig bättre medan den andra klarar sig sämre, trots att det är samma socioekonomiska bakgrund. Då kan det handla om hundraprocentig förändring. Diskriminering sker, och den ska motarbetas. Men låt oss inte förlora fokus! Det här handlar i slutändan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, alltså om att se till att arbetsmarknaden fungerar väl, att människor har en bra matchning och ett bra språk, så att de hamnar i arbete. Sverige är nämligen mycket öppnare än det ibland framställs i diskrimineringsdebatten. Företagare är inte så inskränkta som många vill göra gällande. Jag vet att Sven-Olof Sällström själv har anställt otroligt många. Trots att många vill ge honom ett dåligt epitet, så att säga, har han berättat för mig att han själv anställer, och då är det en person som företräder Sverigedemokraterna.

Herr talman! Det var intressant. När det gäller den grundläggande idén om hur vi håller ihop samhället och hur vi ser till att människor får möjlighet att utvecklas och att utveckla tror jag inte att vi egentligen står särskilt långt ifrån varandra. Däremot är det ett problem när man gör det hela till en diskrimineringsdiskussion eller en diskrimineringsdebatt eller en fråga om att människor eventuellt inte kan eller, framför allt, inte vill lära sig språket. Då tror jag att vi börjar skjuta över skulden på dem som skulden egentligen inte hör hemma hos. Det är en skuldbeläggningspolitik som utgår från att det finns människor som inte vill lära sig ett nytt språk. Det är en ingång. En annan ingång, som jag egentligen skulle vilja ställa en fråga om till Hanif Bali, är idén om ett samhälle som vi försöker hålla ihop, som vi tillsammans skapar oavsett bakgrund, oavsett idé om på vilket sätt vi kan göra oss till fullo representanter för det goda i samhället. När jag ställde frågan tidigare sade Hanif Bali att vi gör ungefär likadana satsningar i likadana områden. Vad mer är det som Moderaterna ska göra tillsammans med sina samarbetspartier när det gäller integrationsfrågorna? Problemet ligger i grunden och skvalpar kring en enda viktig fråga som gör att det finns ytterlighetsidéer och tankar för att försöka slita samhället itu. Då är frågan: Vad är det som ska göras? Ska man kopiera Solnamodellen till alla andra kommuner i Sverige? Hur lång tid kommer detta att ta? Vad är det för resultat vi kommer att se?

Herr talman! Vi genomför det som står i propositionen, och det är att vi ser till att Arbetsförmedlingen får ansvar för att upprätta en etableringsplan. Man lär sig språket, man får den samhällsintroduktion och den arbetslivsutbildning som krävs, man får den matchning som behöver skapas och man hamnar i arbete fort. Det är det som är planen. Det är rätt likt Solnamodellen, inte till punkt och pricka, men det är den reformen vi genomför. Jag skulle vilja bemöta det här med skuldbeläggning som du pratade om. Det handlar inte om skuldbeläggning. Jag tycker att man i samhällsdebatten ofta förväxlar eget ansvar med skuldbeläggning. Det handlar inte alls om skuldbeläggning. Det handlar om att människor ska inse att det är deras eget ansvar att se till att man går upp på morgonen och går till sfi-undervisningen, att det är deras eget ansvar att man gör sitt yttersta för att integreras i samhället. Det är dit vi vill komma. Ingen i denna kammare kan på något sätt lägga fram ett förslag som tvingar människor som inte vill ta eget ansvar för att integrera sig. Det går inte, det är fysiskt omöjligt. Vi kan inte ha en sådan övertro på politiken och tro att det är möjligt. I slutändan handlar det om att poängtera för människor att det är deras eget ansvar att se till att de blir en del av Sverige. Politiken kan, absolut, skapa förutsättningar, vägar och verktyg, men i slutändan är det du själv som måste ta upp det här verktyget och gå den där vägen. Därför vill jag poängtera att eget ansvar är en bärande och viktig del i integrationspolitiken. Det är just därför vi genomför de reformer som vi genomför.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet AU1 om integration och jämställdhet. Jobb och svenska är nycklarna in i samhället. Det är de allra flesta överens om. Sverige är och ska vara ett öppet och tolerant samhälle. Det har gjort vårt land rikare, och vi liberaler är stolta över att vi har tagit vårt solidariska ansvar och givit människor som flytt undan förföljelse en fristad. Att integration är viktig framgår av en undersökning gjord av nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou som har visat att 12 000 fler utlandsfödda i Sverige innebär att vår export ökar med ungefär 7 miljarder kronor och att vart femte nyetablerat företag i Sverige startas av en utlandsfödd person. Men samtidigt som många kommit till vårt land och har lyckats ska vi vara tydliga med att vi har stora integrationsutmaningar. Därför genomfördes den 1 december en etableringsreform som innebär en stor förändring av vår integrationspolitik. Fokus är på jobb och kunskaper i svenska. De allra flesta kommuner i Sverige har tecknat avtal med Migrationsverket om att ta emot flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga. För en del län innebär flyktingmottagandet att befolkningsnettot kan hållas uppe. I Gävleborg, som jag kommer ifrån, och Uppsala län, som ligger nära, uppgick mottagandet totalt under 2009 till 1 783 personer. Det är människor som har sökt en tryggare framtid för sig och sin familj i Sverige och som inget hellre vill än arbeta och bidra. Den stora utmaningen handlar om att det tar för lång tid för den nyanlända att komma i arbete och klara egen försörjning. Efter tre år i landet är det endast 30 procent som har ett arbete. Det vittnar om stora problem i organisationen av mottagandet och organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat. Därför lägger vi nu om mottagandet. Valfrihet, individuellt utformade insatser och fler aktörer är viktiga delar i den nya reformen. Men vi behöver också förändra synen på dem som kommer till Sverige. Det är inte en enhetlig grupp utan enskilda individer som behöver professionellt stöd för att så snabbt som möjligt komma in i samhället för att kunna lära sig svenska, etablera sig på arbetsmarknaden och ta del av de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige. Därför utgår reformen från individens behov men betonar också individens ansvar för sin egen framtid. Herr talman! De viktigaste delarna i etableringsreformen är: Nr 1: I stället för att tas emot av socialtjänsten ska nyanlända från dag ett mötas av insatser för arbete. Därför får Arbetsförmedlingen ta över samordningsansvaret från kommunerna när det gäller de insatser som ska leda till jobb och egen försörjning. Här är det viktigt att påpeka att kommunerna även fortsättningsvis kommer att ha viktiga uppgifter i flyktingmottagandet och nyanländas etablering, till exempel ansvaret för sfi och annan vuxenutbildning, bostadsförsörjning och insatser för barn och unga samt ansvaret för att erbjuda nyanlända samhällsorientering. Nr 2: Det kommer att bli individuella insatser från dag ett. Kort efter det att den nyanlände beviljats uppehållstillstånd träffar hon eller han Arbetsförmedlingen för ett etableringssamtal. Frågor om var i landet den nyanländes kompetens efterfrågas och hur vägen till arbete ser ut diskuteras för att tidigt matcha bostad och arbetsmarknad. Utifrån samtalet görs en skräddarsydd etableringsplan med individuella insatser. Nr 3: Arbetslinjen är tydlig i det nya systemet. Etableringsersättningen är individuell och utgår när den nyanlände aktivt deltar i insatserna. För att få full ersättning ska den nyanlände delta i svenskundervisning och andra insatser som föreskrivs i etableringsplanen. Den individuellt utformade ersättningen kan leda till en förbättrad jämställdhet genom att ersättningen inte påverkas av andra inkomster i hushållet. Det är möjligt att arbeta vid sidan av insatserna utan att ersättningen minskas. Nr 4: En etableringslots införs för att stödja den nyanlände under den första tiden i Sverige. Ersättning till lotsen är resultatbaserad, vilket innebär att lotsen har ett intresse av att den nyanlände så snabbt som möjligt kommer i arbete och kan försörja sig själv. Till sist nr 5: Samhällsorientering införs som en obligatorisk del av de nyanländas etablering. Den ska ge grundläggande förståelse för det svenska samhället, hur det fungerar och vad det innebär att leva och bo i Sverige. Herr talman! Många nyanlända berövas i dag möjligheten att känna delaktighet och bli en del av det nya samhället. Frågan som i dag ställs till den nyanlända är: Hur kan vi hjälpa? Med ett perspektivskifte bör frågan vara: Hur vill du bidra? Därför utgår reformen från individens vilja, delaktighet och ansvar för sin framtid. Det är dags att gå från omhändertagande till delaktighet. Jag vet att när vi lyckas med detta kan vi i Sverige göra underverk. Det är så Sverige är byggt - genom att vara ett öppet samhälle där vi tillsammans med våra styrkor och olika förmågor har byggt det här landet. Så kommer vi att göra även i framtiden om vi lyckas på ett bra sätt med detta. Jag kan nämna att under de närmaste 15 åren beräknas arbetskraften i Gävleborgs län minska med 12 700 personer. Under nästa år beräknas minskningen bli ca 700 personer. Det spår Arbetsförmedlingen i en färsk rapport som handlar om den så kallade generationsväxlingen. Med färre i arbetskraften ökar risken för brist på arbetskraft på många av våra arbetsplatser i länet. Här pekar man på olika sätt att hantera problemet från Arbetsförmedlingens sida. Ett sätt skulle vara att en större andel av kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. En annan så kallad arbetskraftsreserv finns förstås bland de utrikes födda. Många av de utrikes födda har långa studier med sig från sina hemländer. Det är utbildningar som skulle kunna översättas i en så kallad validering. Detta konstaterar Arbetsförmedlingen som en viktig del i vårt framtida samhällsbygge. Den etableringsreform som vi nu genomför och som jag tror och hoppas mycket på är en del i att möta den stora samhällsutmaning vi har i Sverige. För att komma in på delen jämställdhet i betänkandet, herr talman, vill jag säga att Alliansen i utskottet ställer sig bakom regeringens satsningar och ambitioner i jämställdhetspolitiken. Regeringens särskilda jämställdhetssatsning under förra mandatperioden innebär en kraftig resursförstärkning för denna del av politiken. En rad viktiga reformer har genomförts för att skapa förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män, och vi välkomnar förstås det fortsatta reformarbete som nu har påbörjats under denna mandatperiod. Det är viktigt att påskynda utvecklingsarbetet inom området, som är strategiskt viktigt. Det är viktigt för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Alliansen noterar att Sverigedemokraterna i sitt förslag till jämställdhetspolitik ställer sig kritiska till genusteori och andra, som de uttrycker det, verklighetsfrånvända politiska teorier. Men vi vill understryka att genusteori är en vetenskapligt grundad kunskap som representerar ett eget kunskapsfält. Vid de svenska universiteten och högskolorna finns genusperspektivet företrätt på ett stort antal kurser inom de flesta ämnesområden. Genusforskning bedrivs dels som ett eget ämne, dels integrerat i andra ämnen. Därtill kan nämnas att det internationella intresset för såväl svensk genusforskning som svensk jämställdhetspolitik är stort. Det som har åstadkommits hittills har gett Sverige en stark position inom jämställdhetsområdet. Intresset för och efterfrågan på våra kunskaper och lösningar är stort. Sverige har ett förtroendekapital internationellt att förvalta men också att utveckla. Dessa positiva signaler får många av företrädarna från vårt eget utskott, arbetsmarknadsutskottet, höra när de är ute på internationella möten som tar upp just området jämställdhet. Det är många som är intresserade av Sverige och positiva till det vi gör. Samtidigt finns det förstås mycket mer att göra även i Sverige, för detta är ett långsiktigt arbete. Genusteori och den genusforskning som bedrivs är verkligen inte någon verklighetsfrånvänd politik, politisk teori eller något allmänt tyckande. Kvinnors lika rättigheter och jämställdhet mellan könen finns dessutom reglerat i en rad internationella konventioner, däribland konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor - den så kallade Cedaw. Vi står bakom denna politik som har som mål att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Alla delar av regeringens jämställdhetspolitik är viktiga. Det är inte en långsiktig och ansvarsfull politik att byta ut lösryckta delar och ensidigt satsa på dessa. Jämställdhetspolitiken är en sammanhängande helhet. Vi instämmer med regeringen om att det mot bakgrund av den kunskap man har fått och de erfarenheter man har gjort inom ramen för regeringens jämställdhetssatsning är viktigt att säkra hållbarheten enligt de åtgärder som redan har genomförts. Grundläggande i detta arbete är att stärka jämställdhetsintegrering som strategi så att förändringsarbetet integreras i ordinarie strukturer. Verksamheter ska få förutsättningar för att resultaten ska bli just bestående. Arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer har fått en fortsatt hög prioritet. Jämställdhet på arbetsmarknaden, lika möjligheter i skolan och rätten till hälsa och omsorg på lika villkor är andra områden som kräver fortsatta insatser. Genom att regeringen tillför jämställdhetspolitiken extra medel för innevarande mandatperiod kan ett fortsatt aktivt utvecklingsarbete bedrivas inom prioriterade områden. Alliansen vill betona vikten av samlade insatser. Genom att ta ett samlat grepp på dessa samhällsproblem möjliggörs verkligt genomgripande förändringar. När det gäller frågan om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer instämmer vi i regeringens syn att mäns våld mot kvinnor är ett omfattande problem som berör alla i samhället, såväl kvinnor som män. Mäns fysiska, sexuella och psykiska våld mot utsatta kvinnor är ett allvarligt hinder för jämställdhet och kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer har mynnat ut i ett femtiotal åtgärder inom en rad centrala områden. Jag vill också nämna att i den utvärdering av handlingsplanen som har gjorts av Brottsförebyggande rådet konstateras att åtgärderna har bidragit till en kvalitetshöjning av arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Arbetet måste förstås få fortsätta. Alliansen noterar också att socialtjänstlagen har stärkts för att tydliggöra kommunernas ansvar att ge stöd och hjälp till kvinnor och barn som har utsatts för våld. Vidare har Socialstyrelsen fått ett särskilt uppdrag av regeringen att se över socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser och arbete med offer för hedersrelaterat våld och förtryck inklusive barn och unga som blir gifta mot sin vilja. Uppdraget ska rapporteras i februari 2011. Rikspolisstyrelsen har genomfört omfattande utbildningsinsatser för att stärka polisens kompetens för brott som rör mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Skolverket har ett uppdrag att genomföra utbildningar för skolledare om hur skolor kan arbeta med dessa frågor. Till sist, herr talman, noterar vi i frågan om tvångsgifte att regeringen har tillkallat en särskild utredare som har i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen vad gäller just tvångsäktenskap. Utredaren ska redovisa sitt betänkande senast i maj 2012. I och med detta kan det konstateras att det bedrivs ett viktigt arbete på området. Det har delvis gjorts möjligt på grund av de förstärkta resurserna till jämställhetspolitiken. (Applåder)

Herr talman! Visst är det så, Hans Backman, att med en större befolkning och invandring till Sverige skapas nya arbetstillfällen. Det är självklart så att det skapas små företag. Det skapas behov av arbetstillfällen i offentlig förvaltning och liknande. Men är det då positivt för samhällsutvecklingen och för samhällsekonomin? Det är inte säkert, Hans Backman. Om man tittar på en studie från Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning i Växjö som kom för ganska precis ett år sedan och nationalekonomen Jan Ekbergs rapport visar de att för att få en samhällsekonomisk positiv effekt med en invandring måste man inte bara få samma sysselsättningsgrad som hos den befolkning vi redan har i landet. Man måste också ha samma genomsnittsinkomst. Om man inte får dessa två parametrar får man ingen positiv samhällsekonomisk vinst av en ytterligare invandring. När man har samma sysselsättningsgrad och samma genomsnittsinkomst som majoritetsbefolkningen tar det ändå upp till fem år att över huvud taget få någon positiv effekt. Med en invandring beräknad på 168 000 individer tog det alltså fem år, och då hade man en positiv effekt på statsbudgeten med 0,1 procent. Det är så verkligheten ser ut. Sedan kan man visst påstå att det skapas arbetstillfällen av invandring. Det gör det. Men det täcker inte kostnaderna, Hans Backman. Det är det som är problemet med er politik. Jag välkomnar att regeringen satsar när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är bra. Jag tycker särskilt om det du tryckte på om satsningen mot hedersrelaterat våld. Det ställer vi oss självfallet bakom. När det gäller genusforskningen är detta ett ämnesområde i Sverige i dag som genomsyras av politisk retorik mer än adekvata forskningsresultat och adekvat forskningsmetodik.

Herr talman! När det gäller de ekonomiska effekterna av invandring får man väl ändå säga att när man historiskt sett tittar på hur Sverige har byggts upp från 60-talet och framåt var detta uppenbarligen en god del av vår utveckling. Vi kunde ta till oss många människor som ville komma hit och jobba med de jobb som fanns. Att vi har en utmaning framför oss tror jag att vi är överens om. Vi har en demografi i Sverige där många 40-talister närmar sig pensionsåldern. Det är en stor utmaning. Vi talade om Solna tidigare. Själv kommer jag från Hofors. Där har vi många äldre som snart lämnar arbetsmarknaden. Hur ska vi klara utmaningen att ta hand om våra gamla och hjälpa våra barn på dagis om vi inte får tillräckligt med arbetskraft och personer i arbetsför ålder? Här kan invandringen vara en viktig delkomponent. Jag tror också att det kommer att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Från nationalekonomiskt håll har vi fått veta att med 12 000 fler utlandsfödda ökar Sveriges export med ungefär 7 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Jag tror att detta på sikt ger en bra effekt om man samtidigt lyckas med att få de nyanlända i arbete genom att låta dem läsa svenska språket. Vad gäller genusteori och genusforskning är vi internationellt väl ansedda. Min tolkning är att det bedrivs mycket bra forskning inom detta område. Sverige är framstående på jämställdhetsområdet, men vi ska självklart göra mer. Jag delar inte Sven-Olof Sällströms bedömning utan tror att det är viktig forskning som behöver bedrivas även framdeles.

Herr talman! Det var intressant att Hans Backman vet mer än man gör på Centrum för arbetsmarknadspolitisk som har till uppgift att studera just dessa effekter på arbetsmarknaden. Hans Backman kanske inte är medveten om att 34,5 procent av 40-talisterna fortfarande är sysselsatta. Här inräknas också de som är över 65 år. En tredjedel av 40-talisterna är alltså fortfarande sysselsatta medan resten har gått i pension. Svenskt Näringsliv räknar med att ungefär en tredjedel av dem som fortfarande är sysselsatta kommer att ersättas när de avgår. Det blir få jobb kvar, och samtidigt har vi över 700 000 människor inskrivna på Arbetsförmedlingen. 40-talisterna kommer inte att innebära någon revolutionerande omvälvning i den svenska arbetslöshetsstatistiken. Det har ni kunnat använda som argument i 20 år, men det argumentet funkar inte längre. Ni måste byta argument. Vad gäller genusforskning använder man den forskning som passar. Hjärnforskaren Annica Dahlström är världsledande på området, men hennes forskning göms undan i Sverige i dag eftersom den inte passar in i den genusteoretiska mallen. Det är ett faktum. Jag har ett exempel på en man i mitt hemlän Jämtland som fick sparken. Han ledde pappagrupper inom landstinget och skulle tala om genusforskning. Han begärde fram adekvata forskningsresultat för att backa upp budskapet, men det fanns inte. I stället fick han fick sluta. Där har vi ett problem.

Herr talman! Det sista exemplet tyder på hur viktigt det är att vi har ett aktivt arbete mot diskriminering, för det lät som ett tydligt fall av diskriminering. Det är upprörande om man inte får föra fram sina åsikter på sin arbetsplats. Som med all forskning är det viktigt att man tar till sig det som är bra och relevant. Ambitionen hos inte minst vår jämställdhetsminister är att utvärdera vilken forskning som är viktig för oss inom politiken att gå vidare med. Det får vi bedöma så småningom. Vad gäller 40-talisterna är Sacoekonomen Gunnar Wetterberg är tydlig med att detta är en jätteutmaning. Sven-Olof Sällström nämnde ett antal tredjedelar, men det återstår många 40-talister. Det föddes många då. Jag är fullt övertygad om att vi kommer att ha ett stort behov av att alla som bor i Sverige kan komma i arbete och att det kan ske genom goda insatser i utbildningssystemet. Vi behöver också människor som vill komma till Sverige för att jobba och verka i vårt land. Det kommer nog att bli en viss konkurrens om arbetskraftsinvandrarna, och de kommer att välja de länder som har bra integrationspolitik, som ger möjlighet att lära språket och som har en välkomnande attityd på arbetsmarknaden. Här är etableringsreformen en viktig del, och jag tror på den. Vi får fortsätta att debattera detta i kammaren, men jag tror att verkligheten så småningom kommer att tala för de ståndpunkter som vi i Alliansen har.

Herr talman! Jag har en fråga till Hans Backman när det gäller arbetet för jämställdhet. Regeringen tog bort kravet på att företag med fler än tio anställda ska upprätta jämställdhetsplaner, vilket jag tog upp i mitt anförande. Tanken var väl att det skulle bli lite mindre byråkrati för småföretagare. Det var också tanken från början när man satte gränsen vid tio anställda. Riktigt små företagare skulle inte behöva jobba med denna fråga på det sättet. Vi vet dock att även småföretagare jobbar för jämställdhet och brinner för frågorna. Ibland kan insatser vara bra och leda till jämställdhet utan att man upprättar en plan. När man lyfte bort kravet på företag med fler än 10 anställda och sade att det bara var företag med fler än 25 anställda som behöver upprätta jämställdhetsplaner och handlingsplan för jämställda löner vet jag inte om man sköt över målet. Dessutom talade Hans Backman vitt och brett om satsningarna. Vad är det för resultat ni förväntar er? Kommer målet med idén om ett bättre samhälle med mer jämställdhet att kunna uppfyllas om man tar bort denna typ av testbänkar eller sätt att agera på som gör att frågan lyfts upp? Ibland tjänar frågan på att synliggöras. Även om det finns många som gör bra insatser utan planer och direktiv torde det vara viktigt att staten har denna typ av idéer.

Herr talman! Det är en viktig fråga som Mehmet Kaplan tar upp. Jag tror att vi sakta men säkert arbetar oss mot att uppnå ett jämställt samhälle. Det finns positiva signaler om att löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskar, om än alltför sakta. Det jobb man gör på förskolor och andra ställen där man gör personalen medveten om att den ska behandla killar och tjejer på samma sätt ända från start är viktigt och har en långsiktig effekt, vilket man märkt på de förskolor som jobbar så. Jämställdhetsarbete är stort och komplext, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg. Visst önskar man att det skulle gå snabbare. Jag har själv två döttrar, så jag vill att det ska gå jättesnabbt. Det här med jämställdhetsplanerna får man vara beredd att utvärdera. Man får titta på hur det blir i praktiken för företag med färre än 25 anställda när de inte har kravet på sig. Som Mehmet Kaplan sade görs mycket av det viktiga arbetet på jämställdhetsområdet frivilligt av företagen på plats. Det är lättare att göra dessa saker genom mun-mot-mun-metoden, det vill säga prata med varandra, på ett mindre företag än på ett större. Vi har höjt gränsen för att vi har en tro på att man ska kunna hantera detta på företag med upp till 25 anställda med det regelverk som nu finns. Jag är dock fullt beredd på att detta måste följas upp och ses över. Arbetsmiljöverket kan titta på en del av det som en arbetsmiljöfråga, till exempel när det gäller hur det är med jämställdheten mellan män och kvinnor i dessa företag.

Herr talman! Det där var ena delen av min fråga. Låt mig ge en siffra på hur många företag som plötsligt inte behövde göra det här, i alla fall inte på papperet. Det handlar om 21 000 företag, vilket är en ganska stor siffra. Även om några av dem ändå gör detta viktiga arbete har det en viktig symbolverkan. Nåväl, vi får se. Det gläder mig dock att vi har lyhörda representanter för de partier som utgör regeringsunderlaget. Den andra frågan handlar om jämställda löner. Där har staten en viktig roll eftersom vi har myndigheter som är arbetsgivare. Många människor är anställda i den statliga förvaltningen. Även där ser det illa ut när det gäller jämställda löner. Som jag har tolkat det när jag har tittat tillbaka på föregående mandatperiod och de skrivelser vi har att ta ställning till syns det inte särskilt tydligt hur man kommer att verka för jämställda löner. Det kanske är en parallellfråga, men man har inte lagt fram några förslag när det gäller kvotering till bolagsstyrelser. Man tycker att det vore fel att göra det. Det finns ett antal sådana punkter. Jag ska inte ta upp dem, men finns det några idéer om hur man ska verka för jämställda löner? Har man några som helst idéer och hur tänker Folkpartiet när det gäller detta?

Herr talman! När det gäller kvotering till bolagsstyrelser finns det ett antal olika viljor och tankar. Vi tycker att det är bättre att man bildar opinion för att det är bra och viktigt att ta in kvinnor i bolagsstyrelser. Jag är benägen att tro att det är den bästa vägen att gå. Lönebildningen är en fråga för arbetsgivarna och fackföreningarna. Man måste på den kanten jobba hårt för det som de allra flesta vill, nämligen minska löneskillnaderna. Det är inte politikens sak att lägga sig i lönebildningen. Det finns många goda fackliga företrädare och arbetsgivarföreträdare som har en bra dialog. Jag hoppas att de ska se det rimliga i jämställda löner. Enligt den svenska modellen, som vi alla står bakom, måste vi ge arbetsmarknadens parter uppdraget att ordna med lönebildningen.

Herr talman! Sedan i lördags har jag haft svårt att tänka en hel tanke fullt ut eller ens sova. Jag har varit sömnlös sedan i lördags. Det som hände i Stockholm har tagit mig och många andra svenskirakier hårt. Det är många minnen som kommer tillbaka. Bilbomber ska inte få förekomma vare sig i Bagdad eller i Stockholm. Jag välkomnar statsministerns uttalande att terror är ett hot mot vårt öppna samhälle. Som liberal är jag väldigt orolig för vilka konsekvenser detta kan få både för den enskilda medborgaren och för lagstiftningens utformning. Jag hoppas att vi i Sverige orkar fortsätta med vår öppenhet. Jag hoppas att vi fortsätter att visa världen att fundamentalism och terrorism motarbetas bäst med demokrati, rättsstatens principer och öppenhet. Herr talman! För mig är integration också en fråga om öppenhet. Jag ställer mig hela tiden frågan: Hur öppet är det svenska samhället för en ny medmänniska som kommit till vårt land för att söka skydd eller för att arbeta? Vi kanske är bland världens bästa demokratier. Vi är ett av världens bästa länder när det gäller mänskliga rättigheter. Men vi är inte så duktiga på att få människor att känna sig hemma och känna sig behövda i vårt land. Centerpartiet och jag är övertygade om att människor vill ta ansvar. Individer vill komma i egen försörjning. De vill ha lön. De vill inte ha bidrag. Frågan är hur vi kan skapa möjligheterna för nya svenskar att känna sig behövda och känna att vårt Sverige är också deras hem. Nyckeln till integration är arbete. Det svenska språket är dörren. Det är inga banbrytande sanningar jag kommer med. Men dessa självklara faktorer har inte tidigare avspeglat sig i den svenska politiken. Den svenska integrationspolitiken har tidigare handlat om att krama ihjäl kreativitet, kraft och aktivitet. Det är ingen given sanning att det ska behöva ta upp till åtta år för en ny svensk att komma i arbete. Det behöver inte vara så. Det borde inte vara så. I Kanada till exempel tar det bara ett år, men där pratar de ju engelska så man kan språket innan man kommer dit. Det har gjorts många framsteg och det har skett en värderingsskiftning. Instegsjobb är en sådan åtgärd. Sfi-pengen, jobb-coacher och RUT är andra. Nu kommer en mycket spännande reform med etableringslotsarna. En nyanländ får en egen lots vars uppgift är att göra precis det som ordet lots beskriver, att lotsa. Det handlar inte om att göra arbetet utan visa på de möjliga vägarna framåt och vägen till arbete. Lotsningen bygger på en individuell plan vilket jag tycker är positivt. Äntligen börjar vi se den grupp vi kallar invandrare som individer och inte som en homogen grupp som vi tidigare har uppfattat dem. Individuella planer lägger grunden till medbestämmande och ett större eget ansvar. Samtidigt blir inte den nyanlände ännu en siffra för lotsen utan en egen individ med egna förutsättningar. Etableringen har tidsramar. Det är också bra. Allt måste ha en början och ett slut. Även integrationsarbetet måste ha en sluttid och inte fortsätta i alla evighet. Den största förändringen är, som jag ser det, att mottagningen har flyttat över från Socialtjänsten till Arbetsförmedlingen. Det är en stark signal till våra nya svenskar: Du är välkommen både till det svenska samhället och till den svenska arbetsmarknaden. Självklart har varje stor reform en del utmaningar framför sig. Mindre företag kommer till en början inte att kunna agera som lotsar eftersom upphandlingen är utformad utifrån kapitalstarka aktörer. Som Centerpartist tycker jag att mindre företag också har en viktig roll att spela i integrationsarbetet. De mindre företagen kan på ett bättre sätt bidra till den sociala integrationen. Jag hoppas att man efter en första utvärdering även tittar på hur mindre aktörer och det civila samhällets organisationer kan involveras i lotsarbetet. I Kanada till exempel är många kyrkliga organisationer med i integrationsarbetet från A till Ö. De hämtar på flygplatsen när man kommer till Kanada, skjutsar till bostaden, hjälper till att hitta jobb och kanske också bidrar när det gäller att bygga upp ett socialt nätverk. Det kan vi lära oss mycket av. En annan utmaning lär bli den kommunikativa. Arbetsförmedlingen är ju inte känd för att kommunicera på bästa sätt, vare sig med medier eller med dem som är berörda av dess åtgärder. Det finns framför allt en kulturell utmaning. Socialtjänsten har under lång tid utfört det arbetet. Där finns en kunskapsbank som måste överföras till Arbetsförmedlingen på ett bra sätt så att de som är berörda av lotsverksamheten får den bästa kommunikationen och på så sätt den största effekten av åtgärden. Som jag sade tidigare är språket dörren, och arbetet nyckeln. Sfi-verksamheten måste konkurrensutsättas. Mina föräldrar läste på sfi. Det var väldigt stor skillnad på kvaliteten i de två klasser som min pappa och min mamma gick i. Det är alltför mycket beroende av vilka lärare man har. Jag tycker att vi ska kunna erbjuda en grundkvalitet i utbildningen. Barn lär sig språket mycket snabbare än föräldrarna. Det innebär att barn och tonåringar tar ett större ansvar i familjen. Det är inte rätt. Det är väldigt viktigt att föräldrarna får verktygen för att kunna fullfölja sin roll som föräldrar i ett nytt land. Dit hör också att kunna språket. År 2009 besökte jag i Helsingborg en privat aktör som kommunen upphandlat för att bedriva sfi-utbildningen. Jag blev mycket imponerad av det engagemang och helhetstänkande som den aktören hade. Man hade ett helhetstänkande, inte bara att lära sig bokstäver och att böja verb i olika tempus. I stället tänkte man utifrån den sociala situation som den enskilde befann sig i. En förälder med småbarn fick lära sig svenska mer inriktad på barn, vårdcentral och så vidare. De fick vad de behövde i sin vardag. Därför är det viktigt att införa LOV, lagen om valfrihetssystem, i alla Sveriges kommuner. Vi måste även när det gäller integrationsarbetet våga utmana traditionella metoder, börja förlita oss på nya aktörer och förnya våra arbetssätt. Många nya svenskar är duktiga entreprenörer. Tack vara Alliansregeringens många satsningar är vart femte nystartat företag i dag drivet av en utlandsfödd svensk. Men vi behöver göra mer på området. Många nya svenskar saknar kapitalhistoria i Sverige, vilket gör det omöjligt för dem att låna för att starta sin verksamhet. Det behövs särskilt riktade insatser för att stimulera entreprenörskapsandan. På så sätt skapas flera nya jobb. Det behövs många aktörer och nya tankesätt för att vi ska komma åt integrationsutmaningarna. Det är ingen lätt uppgift, men det är definitivt inte omöjligt. Centerpartiet och jag tycker att det är viktigt att vi orkar fortsätta driva arbetslinjen och öppenheten. Även om arbetet är en nyckel till integration kommer vi att behöva arbeta med den sociala integrationen. Enbart arbete kan inte få oss att känna oss hemma i ett nytt land utan det är i stället fråga om grannarna, kassörskan på Ica eller bussföraren. Även om vi lär oss grunden för ett språk i skolbänken är det i samspel med andra människor som vi lär oss berättelserna bakom språket. Det är ett ansvar både för de nyanlända och för oss som har bott här ett tag att få dem att känna sig som hemma i vårt vackra Sverige. (Applåder) I detta anförande instämde Annika Qarlsson (C).

Herr talman! Abir Al-Sahlani pratar sig varm om Kanada. Men Kanadas invandrings- och integrationspolitik skiljer sig radikalt från Sveriges, det vill säga de har inte samma flykting- och anhöriginvandring som Sverige har. De handplockar dem som ska komma till Kanada. Det innebär naturligtvis att de som kommer dit har helt andra förutsättningar att komma in på den kanadensiska arbetsmarknaden. Det är inte jämförbart, Abir Al-Sahlani. Abir Al-Sahlani pratar om grundkrav för sfi. Är Centerpartiet berett att sträcka ut kraven så långt som att det ska vara självklart för den som kommer till Sverige och får åtnjuta det skydd vi kan erbjuda i Sverige - tar del av vårt välfärdssamhälle - ska genomföra sfi, det vill säga att sfi inte ska vara frivilligt, som det fortfarande är i Alliansens förslag? Min sons mamma har också gått sfi. Hon berättade för mig att hon sju år efter genomförd sfi-utbildning - hon fick dessutom arbete efter tre månader - träffade gamla klasskamrater som gått samma utbildning på stan. De kunde inte kommunicera med henne på svenska. De bristerna i sfi-utbildningen finns fortfarande kvar i Alliansens förslag. Vi måste få mer tydlighet och ställa högre krav för etableringen på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Är Centerpartiet berett att stödja en sådan politik, är du beredd att stödja en sådan politik, där vi ställer högre krav på dem som kommer hit, det vill säga att för att bli en del av Sverige och få en del förmåner innebär det också att man måste ställa upp på vissa värderingar och ta till sig vissa utbildningar?

Herr talman! När jag pratade om Kanada menade jag även flyktingarna som kommer dit. De handplockas inte. De har samma förutsättningar som andra flyktingar. Oavsett det tar det bara ett år för dem att komma i arbete. Det handlar inte om vilka som kommer utan om det system som har byggts upp i Sverige som kramar ihjäl kreativitet och kraft hos människor. De förpassas till soffan; någon annan tar hand om och fixar. Till slut tror de det själva. Det var därför jag tog upp det exemplet. I fråga om sfi menade jag att ställa grundläggande krav på utbildningen. Innan vi har kvalitetssäkrat sfi-utbildningen känner jag inte att jag kan kräva av dem som går utbildningen att de måste ha en kunskapsnivå. Vi har inte ens kvalitetssäkrat utbildningen. Enbart 10 procent av lärarna i sfi är behöriga. Din sons mamma är precis vad jag menar med social integration. Hon hade dig. Du var den bästa skolan att gå i. Det har inte många. Hennes kompisar lärde aldrig känna en etnisk svensk som pratar bra svenska. De pratade med varandra och andra utlänningar. Där har vi ett problem. Man lär sig inte ett språk enbart via skolbänken. Det kan vara en bra start och en bra grund, men det är i samspel med andra som har språket som modersmål man lär sig ännu bättre.

Herr talman! När det gäller min sons mamma hade hon mig inte vid det tillfället, men hon hade kanske en annan drivkraft och vilja att förändra sig själv och sin egen situation. Det behöver man trycka mer på. Den som inte har den viljan och drivkraften behöver få kravet ställt på sig, det vill säga för att bli en del av det svenska samhället och för att få utnyttja våra förmåner ställs vissa krav. Det är här ni går fel. I Örebro finns siffror på att 10-15 procent infann sig till sfi-utbildningen. Vad är det? Seriöst! Var är resten? Ska de andra 85 procenten inte bli delaktiga i det svenska samhället? Vad ska de göra i framtiden? Om de inte har drivkraften själva måste vi våga ställa krav.

Herr talman! Det krav som ställs på alla människor i Sverige är att de följer våra lagar. Det innebär att vi har samma grundvärderingar och samma syn på samhället och vår gemensamma välfärd. Om man inte går sin sfi-utbildning får man minskat försörjningsstöd. Det är sammankopplat. Om man inte går på sin sfi-utbildning får man ingen inkomst att leva på. Det är också att på ett indirekt sätt ställa krav. Det finns en annan utmaning. Om människor inte kommer i arbete ser de inte en poäng i att lära sig språket. Om det bara är stängda dörrar hela tiden ser de inte en poäng med att lära sig språket. Varför ska jag göra det? Det är ingen som anställer mig ändå. Här har vi en viktig utmaning för kommunikationen. Även äldre grupper som har varit länge i Sverige och varit i utanförskap spelar en negativ roll. Vi måste bearbeta dem. Människor ska ges anledning att lära sig språket. Det handlar hela tiden om passiviseringspolitiken. Men om vi ger individer möjligheter att själva få utvecklas tror jag att många fler vill lära sig. Alla som kommer till Sverige vill lära sig. Men förändringen sker här i Sverige. Det är här folk börjar ifrågasätta om de ska lära sig svenska. Det finns ingen som kommer utifrån och säger att man inte ska lära sig svenska. Alla vill vara delaktiga. Det är meningen. De vill bygga sig ett bra liv. Men det är något som händer här. Det är fel på systemet här som ger signaler om att det inte värt att lära sig. (SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD): 15 procent vill.)

Herr talman! Det här är mitt jungfruanförande. Även om det känns som om det var länge sedan jag var jungfru är jag förvisso ny i riksdagen. När man är ny i ett sammanhang handlar det om att acklimatisera sig till den kultur som råder, språket, den terminologi som finns och så vidare. I dag pratar vi just om integration. Det handlar i mångt och mycket om hur vi bemöter varandra, om hur vi bemöter människor som kommer till vårt land. Det handlar om att välja hur vi ser på människor; om vi ser honom eller henne som ett offer, någon som måste tas om hand, eller som någon som faktiskt har potential att klara sig själv och bidra till vårt gemensamma samhälle. Det finns andra sätt att bemöta människor - sätt som jag har förstått att det finns andra som väljer genom att säga: Nej, du hör inte riktigt hemma här. Du är inte som vi. Du är till och med ett hot för vårt svenska samhälle. Sven-Olof Sällström sade här förut: Vi känner dig inte riktigt. Nej, vi känner inte riktigt varandra här. Men för oss som politiker och företrädare för våra partier är det som ordspråket säger, att man bedömer trädet på dess frukt. Varje parti - om man ser varje parti som ett träd - har faktiskt frukt genom det som syns i politiken. Det kan vi inte bortse från. Man talar om att det har varit en alltför dålig integrationspolitik. Det kan jag verkligen hålla med om. Jag kommer från Trollhättan. Enligt uppgift finns människor från över 150 länder boende i den kommunen. Alla har inte kommit hit som barn, och alla har inte kommit som flyktingar och invandrare som behövt sfi. Men förvisso finns det tillräckligt många som har behövt och som fortfarande behöver stöd i svenskundervisningen. Det finns, eller har i alla fall tidigare funnits, ett behov av modersmålslärare i 50-70 språk och språkgrupper. Det är det nästan ohanterligt för en enda kommun att över huvud taget ta hand om. Varför pratar jag just om det? Är det för att det ska bli så svårt som möjligt när det gäller att ta hand om eller se människors potential? Nej, men bilden av integrationspolitiken i dag är komplex. Det gäller att kunna se till att varje människa får den undervisning i svenska språket som han eller hon behöver utifrån de förutsättningar som finns. Vi har i dag i vårt land många invandrare som kommer från länder och sammanhang där de tidigare inte ens lärt sig det egna språket i skriftlig form. Det finns också andra som man under de senaste 20 åren alltid har talat om - akademiker som kommer från andra länder och som inte fått de jobb de ska ha i det svenska samhället och så vidare. Just därför är det nu otroligt viktigt att den etableringsreform kommit till stånd som många här före mig har talat om. Jag tror verkligen på detta med att det behövs en etableringslots för varje person och varje familj som kommer hit. I nästan tio år har jag följt en familj och sett hur det inte har fungerat. Alla åtgärder behövs som på något sätt kan medföra att människor får en lots som hjälper dem inte minst genom det svenska samhällets byråkrati och att människor får relevant svenskundervisning men också en möjlighet till en bra kontakt på sin arbetsförmedling - en person som är intresserad av vad människor gjort tidigare i livet, innan de kom till Sverige. Jag har verkligen slagits av den oförståelse som visats dessa människor. Jag har själv varit med på olika myndigheter och vid olika sammanträffanden och har sett och hört hur det har fungerat. Allt som kan göras för att förbättra sådant här för människor måste ses som ett framsteg. Jag tror inte att samhället i sig, myndigheter och så vidare, kan göra allting. Därför är jag som kristdemokrat väldigt glad över att också det civila samhällets organisationer genom etableringsreformen får en chans att vara med som etableringslotsar. Jag tror nämligen att en del av integrationen också handlar om att involvera invandrarföreningar, religiösa samfund och så vidare. Jag tror inte alls på det som Sverigedemokraterna i sin reservation och i sitt budgetförslag säger om att ta bort bidragen till dessa föreningar. Tvärtom tror jag att vi just i en dialog med det civila samhällets organisationer kan öka förståelsen människor emellan. Av egen erfarenhet efter att ha bedrivit företagarrådgivning till människor av alla de slag tror jag dock att det skulle behövas en förstärkning när det gäller att också se potentialen för invandrare att starta eget företag. Många har i sina hemländer haft eget företag. Inom Almi, till exempel genom IFS, finns ett mycket bra arbete. Men jag tror att det går att göra väldigt mycket mer där. Det handlar om att ge informationen samtidigt som man ger information om att på andra sätt söka jobb. Problemet är, har jag märkt i mitt tidigare arbete, att man inte alltid förstår sig på den svenska byråkratin. Det finns tillstånd, lagar och regler för det mesta i vårt land, och så ska det kanske vara. Men att få en särskild person som guidar en genom det tror jag hade varit väldigt bra. Kan etableringslotsarna också hjälpa till med det så att man får lite bättre information från Arbetsförmedlingen kan vi säkert se fram emot att ännu fler företag startas av personer med annan bakgrund än den svenska. Arbete är bästa vägen till integration, och språket är en förutsättning. Jag håller verkligen med om det som tidigare sagts här, nämligen att det är beklagligt att det finns människor som har hoppat av sfi. Men återigen: Jag tror att det beror på att det inte varit tillräckligt bra individanpassat eller anpassat för yrkesgrupper och för att människor med bra bakgrund så att säga kunnat få den språkinlärning som behövs. Vi vet ju att det finns olika sätt att behandla språket och att lära sig språket. Någon nämnde här att sfi-undervisningen över huvud taget måste vara mer flexibel. Varför inte till exempel bedriva undervisningen på kvällstid om personen i fråga har möjlighet till arbete på dagen så att det går att dela upp dagen så att man läser svenska på kvällen och jobbar på dagen? Oerhört goda exempel nämns i Alliansens förslag om mentorprojekt där också det civila samhällets organisationer finns med. Rotary är en organisation där de ser till att vara mentorer till unga människor med invandrarbakgrund. Slutligen skulle jag vilja säga några ord om jämställdheten. Jag är väldigt glad över att de fyra delmålen så tydligt syns i vårt förslag. Det handlar om fördelning av makt och inflytande, om ekonomisk jämställdhet och om en jämn fördelning av obetalt hem- och omsorgsarbete samt om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Jag tror att det går att säga väldigt mycket speciellt om det. Det gör jag gärna en annan gång, men just nu tackar jag för mig. (Applåder) I detta anförande instämde Lars-Axel Nordell (KD).

Herr talman! Jag tänker ägna min talartid åt att tala om kvinnors och mäns olika villkor. År 2010 går nu mot sitt slut, och fortfarande har vi inte uppnått ett jämställt Sverige. Kvinnors arbete värderas fortfarande lägre än mäns. Så här i julruschen då vi är ute och handlar julklappar kan det vara tänkvärt att ta en titt på sedlarna. Ni kan då se att vi även där värderas olika. Män finns på sedlar i de höga valörerna och kvinnor på sedlar i de låga. Precis som i arbetslivet värderas vi också där. I utgiftsområde 13 kan man tro att vi socialdemokrater inte vill satsa några pengar på jämställdhet, men det är helt fel. Vi har bland annat en miljardsatsning på heltider. Vi har satsningar på förskolan för att minska barngrupper. Vi vill ha en förskola som är öppen både på nätter och på helger. Vi har satsningar på äldreomsorgen med mera. Men som det brukar vara i budgetsammanhang hamnar det under andra utgiftsområden som dock i allra högsta grad berör ett jämställt arbetsliv. För oss socialdemokrater är målet med vår politik att Sverige ska vara ett jämlikt land. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter att påverka sina egna liv och samhällsutvecklingen i stort. Ingen ska hindras på grund av diskriminering. I dag går utvecklingen åt helt fel håll. Klyftorna ökar både mellan människor med höga inkomster och människor med låga inkomster och mellan kvinnor och män. Visserligen kan det här och var finnas en verklighetsbeskrivning av hur ojämställdheten yttrar sig på olika sätt som vi kan dela med regeringen, till exempel i budgetpropositionens jämställdhetsbilaga eller i regeringens skrivelse. Men de förändringar som regeringen lyfter fram som jämställdhetssatsningar bryter inte diskrimineringen av kvinnor utan ökar tvärtom klyftorna mellan kvinnor och män. Låt mig ta några exempel. Jobbskatteavdraget har ökat inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Neddragningar inom kommunala omsorgstjänster drabbar i betydligt högre grad kvinnor än män - som anhörig, som anställd och som vårdtagare. Nedmonteringen av de gemensamma trygghetssystemen, som a-kassan och socialförsäkringarna, drabbar i högre grad kvinnor än män. Vi kan ta ytterligare exempel, bland annat vårdnadsbidraget. Det ökar skillnaderna i ansvar för och kontakt med barnen och förlänger vägen till arbete och en egen försörjning för väldigt många kvinnor. Det stänger även ute barnen från förskolan. Vårdnadsbidraget strider också mot den så kallade arbetslinjen. Jämställdhetsbonusen har blivit ett fiasko. Försäkringskassan har visat att det inte påverkade föräldradagarna mellan kvinnor och män speciellt mycket. Avdraget för hushållsnära tjänster har inte på något sätt motverkat problemen med fördelningen av det ojämlika, obetalda hemarbetet mellan kvinnor och män utan cementerar gamla strukturer. Förändringar av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen kan se ut som könsneutrala förändringar, men i praktiken har konsekvenserna blivit ökade klyftor mellan kvinnor och män. En stor omfördelning av pengar har skett från fattiga till rika och från kvinnor till män. Regeringen måste ha inspirerats av Robin Hood, men man gör precis tvärtom. Inkomstförändringarna mellan åren 2006 och 2009 i kvinnors och mäns genomsnittsinkomst har ökat med 12 800 kronor om året ungefär. Det är drygt en tusenlapp varje månad. Detta är facit av en borgerlig politik som man kallar jämställdhetspolitik. Fru talman! Vad tycker då vi socialdemokrater är viktigt att ta tag i för att få ett jämställt arbetsliv? Jo, några saker vill jag lyfta fram som särskilt viktiga. Det är rättvisa och jämlika löner. Det är att ta tag i de ofrivilliga deltiderna och de ökade visstidsanställningarna som drabbar kvinnor mer än män. Det handlar om en arbetsmiljö som ska vara bra för både kvinnor och män och en barnomsorg man kan förena med ett arbetsliv. Det innebär att vi måste ha barnomsorg även på kvällar, nätter och helger. Arbetstider är också en viktig jämställdhetsfråga. Det är nämligen oerhört viktigt att man kan förena ett arbetsliv med ett familjeliv. Detta är några politiska frågor vi måste arbeta med och ta på lite större allvar inom jämställdhetsområdet. Det finns också en annan viktig sak, och det är föräldraledighet och hur vi fördelar den samt en bra omsorg om våra äldre. Det är nämligen alltid så att vi där lägger en viss grund för kvinnors möjlighet också i arbetslivet. Vi ser hur lönerna förändras när människor blir föräldrar. Mammorna får stanna i sin löneutveckling medan papporna springer ifrån och i väg. Där ser vi det första steget på svensk arbetsmarknad i hur klyftorna ökar. Det finns alltså väldigt mycket att göra för att kvinnor och män ska få ett jämställt arbetsliv, men detta var några saker. Heltider är en förutsättning för att kunna försörja sig själv och få en rimlig pension. Vi måste också våga prata om heltider ur ett hälsoperspektiv. Vi vet nämligen att kvinnor med tre barn är de friskaste mammorna. Jag har träffat många kvinnor som tvingas jobba ofrivillig deltid. De vill inget hellre än att få ett heltidsjobb, och de behöver det också. De säger dock ibland: Jag vet inte om jag skulle orka jobba heltid, för vi har det så väldigt tufft på jobbet. Då måste vi fundera på vad det är som är fel. Självklart är det fel på arbetsmiljön på den arbetsplatsen eller att man som kvinna bara har fått möjlighet att jobba de timmar på arbetet som är den stressigaste tiden på dagen. När man jobbar deltid är det ofta så att raster ibland kanske inte kan tas ut. Då är det inte ovanligt att den som jobbar deltid känner sig tvingad att ställa upp och offra sin egen rast. Hur kan då hennes dag se ut som jobbar ofrivillig deltid? Det är inte ovanligt att hon som deltidsarbetande har stressat på morgonen: klätt och gett barnen mat, lämnat barn på förskola eller fritis, stressat till bussen till jobbet och jobbat under de värsta timmarna som är tuffast på dagen. Hon får ingen rast, skyndar sig från jobbet för att hämta barnen på förskola eller fritis, tar vägen förbi mataffären och lämnar kanske något av barnen på fotbollsträning. När hon kommer hem börjar hon laga mat till familjen. Sedan tar eventuellt läxläsning, tvätt och förberedelse för nästa dag vid - utan kanske en enda rast på hela dagen. Är det konstigt att dessa kvinnor slits ut i förtid? Är det konstigt att dessa kvinnor känner att de inte orkar jobba heltid? Det är detta jag kallar deltidsfälla. Därför är det oerhört viktigt också ur ett hälsoperspektiv att våga prata om heltid. Man kan dock också förstå att det finns många viljor som inte vill förändra. Detta handlar nämligen om makt och inflytande, och det kommer att tvinga männen till mer ansvar för både hem och barn. De kanske får dela med sig av makten inte bara i hemmet. Heltid för den som så önskar, barnomsorg även för den som behöver det på kvällar, nätter och helger, en äldreomsorg som fungerar bra och ett jämnare uttag av föräldraledigheten är några av de viktigaste politiska frågorna vi måste prioritera. Vi måste nämligen ha ett arbetsliv där kvinnor och män ska kunna arbeta för att försörja sig och sin familj, ha en bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor som går att förena med familjeliv och som inte sliter ut kropp och själ. Ett jämställt samhälle tjänar vi nämligen alla på, oavsett om vi är kvinnor, män eller barn. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Stenberg (S).

Fru talman! Jag ska börja med att skrämma Ann-Christin Ahlberg lite grann. Jag tänkte hålla med henne om en del, och det är som bekant väldigt obehagligt för socialdemokrater. Jag håller med om att det inte är värdigt ett modernt Sverige att kvinnor och män ska ha olika löner för samma arbete. Det är rent ut sagt - nej, jag ska inte svära i riksdagens kammare - inte bra, självklart inte. Vi vet båda att lönerna mellan män och kvinnor skiljer med ungefär 15 procent, till stor del beroende på att kvinnor och män jobbar i olika sektorer i samhället. Fler kvinnor jobbar i offentlig sektor, där de till exempel tar hand om gamla och jobbar även inom skolan och sjukvården. Fler män jobbar i privat sektor, till exempel privata företag och industrin. Det är där vi har de största löneskillnaderna. Sedan har vi också 4-5 procent i löneskillnad för samma arbete, och det är fruktansvärt. Det är absolut inte acceptabelt. Och jag kan garantera Ann-Christin Ahlberg att jag som arbetsgivare inom handeln, som företagare och även butikschef under sju år, inte gjorde skillnad på människor när det gällde lönesättning på mina arbetsplatser. Någonting som är viktigt att framhålla när det gäller löneskillnaderna på arbetsmarknaden är att det är arbetarrörelsens eget ansvar. Det tror jag att man ofta glömmer bort. Vi vet båda att skulle det skapas ett ekonomiskt utrymme i samhällsekonomin att lyfta upp skolan, vården och omsorgen och lönenivåerna i de typiska kvinnoyrkena som vi pratar om här, finns det andra fackförbund som sätter sig emot. Den diskussionen måste ni ta inom arbetarrörelsen, för ska vi kunna lyfta kvinnors löner måste även den delen av arbetarrörelsen vara med på tåget. Det är den inte riktigt i dag. Det är också viktigt att framhålla att vi silar mygg och säljer kameler. Vi pratar gärna om lika lön för lika arbete men inte om rätten att delta på arbetsmarknaden till exempel. Vi pratar om RUT-avdrag men inte om rätten att själva få välja vem vi vill gifta oss med och liknande. Svälj inte mygg, eller tvärtom: Sila inte mygg och svälj kameler! Det är sent på eftermiddagen.

Fru talman! Jag tror att Sven-Olof Sällström får utveckla det här med att sila mygg och svälja elefanter i nästa replikskifte, så blir det nog bättre. Jag måste få göra ett förtydligande när Sven-Olof Sällström pratar om att kvinnor och män har olika arbetsgivare. Så är det ofta. Men en falsk myt, vågar jag påstå, är att man tror att kvinnor alltid jobbar i offentlig sektor och att det är därför de har lägre löner. Kvinnor jobbar lika mycket i den privata sektorn som i den offentliga sektorn, ungefär 50-50. Det är männen som jobbar så mycket mindre i den offentliga sektorn och mer i den privata sektorn. När det gäller detta med löner har vi en regering som bland annat har försämrat lagstiftningens möjligheter att utveckla rättvisa löner. Det är alltid bra att kartlägga och jobba med jämställda löner, och då måste man också regelbundet arbeta för det. Lönesättning handlar också om värderingar. Som politiker är vi många som har arbetsgivaransvar ute i kommuner och landsting. Där kan vi själva fatta politiska beslut om att kvinnor ska få alltifrån önskescheman till heltider som går att förena med familjeliv men också utveckla ett sådant lönesystem att kvinnor får en rättvis bedömning av värdet av det arbete som de utför. Där har vi politiker ett stort ansvar i många arbetsgivarhänseenden.

Fru talman! Men det är ändå många kvinnor i den privata sektorn som jobbar i typiska låglöneyrken, till exempel inom handeln där 600 000 kvinnor är anställda. Det är klart att det är strukturella problem på arbetsmarknaden som gör att kvinnor har lägre löner. Så är det. Även om vi skulle skapa löneutrymme i den offentliga sektorn för att lyfta typiskt kvinnodominerade yrken som lärare och personal inom vård och omsorg, finns ändå motståndet inom arbetarrörelsen. Det måste ni erkänna och ta tag i, för ni kommer inte att kunna lyfta kvinnors löner förrän ni har rett ut det inom arbetarrörelsen. Det jag påbörjade i min förra replik men stressade igenom lite - jag trodde att jag hade ont om tid och glömde att jag hade ett replikskifte till - är att vi gärna pratar om lika lön för lika arbete, och det ska vi göra. Men vi måste ställa det mot rätten att ens få delta på arbetsmarknaden, att människor lever i en klankultur som gör att de inte får förverkliga och styra sitt eget liv och ta del av den svenska arbetsmarknaden. Vi måste ställa RUT-avdraget och de fördelar och nackdelar vi nu kan se med det mot om jag själv får välja vem jag vill gifta mig med. Det är också en jämställdhetsdebatt, och den måste ni våga ta. Vi kan också ställa fördelningen i föräldraförsäkringen mot att vissa i det här landet riskerar att könsstympas. Vi måste hela tiden våga - nu ska jag försöka säga rätt - sluta sila mygg och svälja kameler, det vill säga att vi måste våga prata om det som är viktigast. Och det är viktigt med kvinnors löner och att vi har rätt regelverk i föräldraförsäkringen, men det finns ju hemskheter som övergår vårt förstånd. De problemen måste vi adressera och våga tala om, och det tycker jag inte att socialdemokratin gör i dag.

Fru talman! Nu vet jag inte om Sven-Olof Sällström menar att man ska sila mygg och svälja elefanter eller kameler och vad han egentligen menar med det. Men allt våld och förtryck som människor drabbas av, oavsett om det är kvinnor eller män, har vi i arbetarrörelsen aldrig ställt upp på. Jag kan säga till Sven-Olof Sällström att är det något som vi i våra kvinnoföreningar i Socialdemokraterna har gjort så är det att vi har ställt oss upp på barrikaderna för de kvinnor och speciellt unga tjejer som lever i en förtryckt situation och kämpat för deras rättigheter. Vi har också ofta ställt upp för att vi ska ha kvinnojourer med mera. Men det förtar inte att man måste jobba med jämställdheten mycket bredare. För att kvinnor ska få jämlika löner och villkor måste vi ha en arbetsmarknad som är lika rättvis för kvinnor som för män, och det har vi inte. Heltid och deltid är en viktig sak, men också barnomsorg är en jätteviktig rättvisefråga. När det gäller äldreomsorgen till exempel vet vi att det är kvinnor som avstår från att gå till jobbet därför att de har en sjuk mamma eller pappa som de måste ta hand om. Det är inte många män som gör det, tyvärr, även om de finns. Att våld mot kvinnor försiggår vet vi, och de män som slår och mer därtill måste vi ta tag i på många olika sätt. Men vi ska inte bara fokusera på en fråga. Vi måste fokusera oss på jättemånga saker om vi vill ha ett jämställt Sverige och ett jämställt liv för kvinnor och män. Men det finns olika maktstrukturer i samhället som är uppbyggda på mäns villkor, vilket vi socialdemokrater har hävdat i många år att vi vill förändra. Det ska vara lika för kvinnor och män.

Fru talman! Jämställdhet är ett kunskapsområde som är, och fortsatt kommer att vara, centralt för Sveriges fortsatta utveckling och tillväxt. Men vad lägger vi in i begreppet jämställdhet? För mig innebär jämställdhet frihet, nämligen friheten för både kvinnor och män att själva bestämma hur deras liv ska se ut. Ingen människas liv ska behöva bestämmas av omvärldens förväntningar eller av traditionella könsroller. Ingen ska behöva känna pressen av att vara det ena eller det andra. Varje enskild person skapar bäst sitt liv på egen hand och måste ha rätt att bedömas från sina personliga egenskaper, gärningar eller meriter, inte med utgångspunkt från kön, ras, socialgrupp, sexuell läggning, religion eller någon annan grupptillhörighet. Jämställdhet förutsätter även att kvinnor och män är självständiga och oberoende. En av de främsta formerna av oberoende är att kunna leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan vi inte uppnå ett jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menas oberoende från stat, make eller andra yttre förhållanden som traditionellt sett har beslutat över enskilda människors ekonomiska situation. Fru talman! Det finns många åtgärder och politiska reformer som är viktiga för att skapa ett samhälle som gör verklig jämställdhet möjlig. Jag vill här ta upp de viktigaste för att åstadkomma detta. Det första delmålet är en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och forma villkoren för beslutsfattandet. För att driva på utvecklingen för att öka andelen kvinnor på ledande befattningar inom myndigheter har regeringen beslutat om ett program för karriärutveckling för kvinnor i staten. Detta är även en viktig del för att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män. Genom denna satsning har flera åtgärder som behöver utvecklas vidare identifierats, som till exempel en transparent chefsrekrytering och att olika karriärvägar för kvinnor samt expertrollen görs tydligare. Det andra delmålet är ekonomisk jämställdhet. Det innebär att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. För att uppnå detta delmål har regeringen tagit sin utgångspunkt i arbetet med att minska utanförskapet och öka sysselsättningen. Här känns det bra att stanna upp en stund för att konstatera att satsningen på en jämställdhetspott inför avtalsrörelsen 2007-2009 ledde till minskade löneskillnader mellan kvinnor och män, vilket också visas i LO:s lönerapport 2010. Den visar även att lönegapet mellan arbetare och tjänstemän minskade något. För LO-kvinnorna ökade lönen med 12,6 procent och för LO-männen med 11,4 procent. Jobbskatteavdraget är också en viktig åtgärd som ger alla mer kvar i plånboken, och det märks förstås extra tydligt om man är låg- eller medelinkomsttagare. Regeringen har även genomfört åtgärder inriktade på forskning och kunskapsutveckling och tagit ett samlat grepp om jämställdhet i utbildningssystemet från grundskolan till gymnasiet och högre utbildning. Fru talman! Det tredje delmålet är en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. Regeringen har initierat studier för att få djupare kunskap om fördelningen av det obetalda arbetet och om föräldraförsäkringen. Dessutom har Statistiska centralbyrån fått i uppdrag att genomföra en tidsanvändningsundersökning. Det fjärde delmålet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Det är förstås en självklarhet, men tyvärr har vi ännu inte uppnått detta. Regeringen har genomfört en mängd åtgärder, framför allt från de tre handlingsplaner som finns på detta område. En av de högprioriterade frågorna är den om hedersrelaterat våld och förtryck, som det aktivt jobbas med genom satsningar på förebyggande arbete, skydd och stöd. Dessa fyra reformer som jag nu har talat om är också utgångspunkterna för regeringens jämställdhetspolitiska ambitioner. Fru talman! Sedan Alliansen fick regeringsansvar i oktober 2006 har vi tiodubblat resurserna för att stärka jämställdhetsarbetet i Sverige jämfört med vad den tidigare socialdemokratiska regeringen mäktade med. Mellan 2007-2010 tillfördes 1,6 miljarder kronor med syfte att utveckla jämställdheten. 400 miljoner kronor av dessa avsattes varje år för regeringens särskilda jämställdhetssatsning. Nu arbetar vi vidare genom en ny satsning på 205 miljoner kronor till jämställdhetsområdet utöver den permanentade satsningen på 35 miljoner kronor. Det innebär 240 miljoner kronor per år under den här mandatperioden. Arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer har fortsatt hög prioritet. Jämställdhet på arbetsmarknaden, lika möjligheter i skolan och rätten till hälsa och omsorg på lika villkor är andra viktiga områden som kräver fortsatta insatser. Fru talman! Alla människor har också rätt att känna trygghet i vardagen. Det borde vara en självklarhet att kunna gå oantastad på gator och torg oavsett tid på dygnet. "Borde", säger jag. För i dag är det inte alltid självklart att det är möjligt att gå hem efter jobbet eller efter kväll ute på stan utan att tvingas gå omvägar, inte minst för ensamma kvinnor. Det egna hemmet, som ska vara den yttersta privata sfären, är inte heller alla gånger en fredad zon för kvinnor. Brottsförebyggande rådets undersökning för 2009 visade att en fjärdedel av de kvinnor som utsatts för våld under året blivit misshandlade av någon närstående. Våldet mot kvinnor måste därför bekämpas och mötas varje dag. Redan hösten 2007 presenterade vi en nationell handlingsplan för att tydligare möta mäns våld mot kvinnor. Insatserna utgår främst ifrån sex olika områden. Det är ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan mellan myndigheter och ökade kunskaper för att tydligare kunna förebygga, utreda och beivra våld mot kvinnor. Handlingsplanen har sammanlagt fått tillskjutet 638 miljoner kronor för att på ett bättre vis kunna möta mäns våld mot kvinnor och ge rättsväsendet de resurser som krävs för att man ska klara av sina åtaganden. Samtidigt fortsätter vi också arbetet med att möta så kallat hedersrelaterat våld, tvångsgifte och förtryck som ofta drabbar unga kvinnor. Fru talman! Inte någon gång tidigare har en regering så tydligt satsat på jämställdhetsintegrering som sedan Alliansen fick regeringsmakten. Jag är glad att vi nu kan fortsätta det målmedvetna arbetet mot ökad jämställdhet på alla områden. Mycket är gjort och genomfört, men ännu återstår mycket att göra. Det känns bra att veta att Alliansen så tydligt satsar på jämställdhet som ett kunskapsområde för ökad tillväxt och rättvisa i Sverige. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i AU1 i sin helhet. (Applåder)

Fru talman! Jag har några frågor. Åsa Ågren Wikström verkar väldigt nöjd med regeringens jämställdhetspolitik. Jag undrar hur du ser på detta att resurserna till välfärden har minskat så oerhört mycket under den tid som vi har haft en borgerlig regering. Jag undrar också hur du ser på jobbskatteavdraget som ökar den ekonomiska skillnaden mellan kvinnor och män med över 12 000 per år eller drygt en tusenlapp varje månad om man hellre vill säga det. Jag kan förstå att det är trevligt när det står 1,6 miljarder kronor i en budgetpost, men det intressanta är ju vad som finns bakom pengarna. Det finns inga konkreta förslag, utan det handlar om fler utredningar och att man ska undersöka detta. Det har varken blivit fler heltider som har gett kvinnor möjlighet till egen försörjning eller några större skillnader när det gäller löneläget, även om det stod i LO-tidningen i dag. Man ska vara väldigt försiktig när man tittar på den här statistiken. Kvinnors löner räknas ju upp till heltid, och vi vet ju att kvinnor oftast har ofrivillig deltid. Enligt SCB:s senaste statistik arbetar nästan var femte anställd kvinna i olika former av tidsbegränsade anställningar. Man ska också veta att deltidsarbete och arbete på obekväm arbetstid är mycket vanligt bland dem som har tidsbegränsad anställning - mycket vanligare än bland dem som har fast anställning - och i den gruppen är kvinnor överrepresenterade.

Fru talman! Det är klart att jag inte är tillräckligt nöjd. Vi är inte där ännu. Än så länge finns det mig veterligen inte något land i världen som är jämställt, men Sverige har kommit en god bit på väg. Det tror jag faktiskt att vi kan enas om. Du säger att kommunsektorn har fått mindre pengar. Jag tror aldrig kommunsektorn har fått så mycket pengar som under den tidigare mandatperioden. Men sedan är det upp till varje kommun och landsting hur man väljer att nyttja de medel som finns. Jobbskatteavdraget är väldigt centralt och betyder väldigt mycket för de flesta av oss, men givetvis allra mest för den som får en månadslön extra per år, vilket det faktiskt handlar om när man jobbar inom omsorgen eller vården. Det är klart att jobbskatteavdraget är en central fråga för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Det handlar om att kunna leva på sin lön. Jag tror att vi kan enas om att vi båda har som målsättning att man ska kunna det. Det handlar också om att ha pengar kvar när månaden är slut, att inte behöva leva på det sista öret. Man ska ha möjlighet att unna sig lite mer, att till exempel kunna köpa den där jackan till barnet. Det betyder väldigt mycket. Personligen skulle jag vilja se ytterligare steg i jobbskattavdraget när det är möjligt att göra rent ekonomiskt.

Fru talman! Under de senaste åren har ungefär 25 000 välfärdsarbetare försvunnit från kommuner och landsting. Vi har fått fler kommuner med kraftigt ökat försörjningsstödsansvar. Många av försörjningsstödsbehövande har varit ensamstående kvinnor med barn. I tidningen Kommunalarbetaren kunde vi för några veckor sedan läsa om undersköterskor som tvingats acceptera att gå från heltid till deltid eller att säga upp sig. I det fallet var det fråga om att ha haft en 100-procentig tjänst och tvingats gå ned till 80 procent. Till och med april i år har 7 400 av Kommunals medlemmar utförsäkrats från a-kassan på grund av regeringens nya regler för deltidsarbetslösa. Ändå gör regeringen ingenting för att kvinnor ska få möjlighet att försörja sig. Heltid är viktigt att kunna få, och där måste man ha en färdriktning - om man vill gå i den riktningen. Heltid är ett sätt att kunna försörja sig, även om jag hört ganska många kvinnor säga att de trots heltid har en lön som de knappt kan försörja sig på. Regeringens regelverk innebär att om man jobbar och sliter ut sig, på heltid eller deltid, bland annat i den offentliga sektorn, som vi politiskt kan styra över, och blir sjuk och utförsäkrad ska man jobba heltid. Den som är sjuk tvingas alltså jobba heltid medan den som har en ofrivillig deltid, som inget hellre vill än att jobba heltid, tvingas till deltid. Det är borgerlig politik.

Fru talman! 25 000 välfärdsarbetare har försvunnit, säger Ann-Christin Ahlberg. Det tror jag inte. Däremot har fler kvinnor fått fler arbetsgivare att välja bland. Det finns i dag bättre valmöjligheter för de allra flesta kvinnor även inom offentlig sektor. De har möjlighet att faktiskt kunna välja på mer än en arbetsgivare, vilket gör att de kan få upp sin lön; de kan ställa helt andra villkor i förhandlingarna när de har fler arbetsgivare att välja på. Om det endast finns kommun eller landsting är det inte bra, tycker jag. Tack vare lagen om valfrihet har välfärdsarbetarna fått möjlighet att starta eget företag inom exempelvis hemtjänsten, som är ett exempel bland flera, alltså inom sitt eget kunskapsområde, vilket inte var möjligt tidigare. Det ökar möjligheten för kvinnor att göra karriär, att få en reell karriärutveckling och därmed också en bättre löneutveckling. Det innebär alltså inte att man alltid måste bliva vid sin läst, som det hette tidigare. Ofrivillig deltid är inte bra. Jag håller med. Jag tycker inte att det är okej med ofrivillig deltid. Om man vill arbeta heltid ska man ha möjlighet att göra det. Men det är upp till arbetsmarknadens parter att se till det. Det måste vara tillgång och efterfrågan som styr, precis som inom all annan verksamhet. Deltid ja, men inte lagstiftning är mitt svar på det. Vi ser, som sagt, att tack vare att vi öppnat upp den offentliga sektorn ännu mer får fler kvinnor möjlighet att gå vidare i sin karriär.

Fru talman! Fru talman förresten - det här är ju en jämställdhetsdebatt. Om vi backar hundra år var det inte möjligt att tala via en fru talman i denna kammare. Nej, man visst inte riktigt om kvinnor kunde tänka, åtminstone inte speciellt avancerade tankar. Och hade de känslor? Det är tveksamt - absolut inte på samma nivå som männen i alla fall. Om det mot förmodan fanns en kvinna som, inte som fru talman men på något annat sätt, hade en framträdande roll i samhället då visste man besked, då hade de delarna i kvinnans kropp som har med reproduktion att göra krympt. Ja, så var det. Tack och lov är det inte längre så. Tack och lov har vi kommit till 2010. Vi är fria att rösta, och vi får jobba och tjäna pengar. Vi är likvärdiga medborgare enligt svensk lag. Det tycker jag att vi kan glädjas åt i två sekunder. Men är vi likvärdiga fullt ut? Har vi precis samma möjligheter som männen eller finns det fortfarande kvar delar av dessa strukturer som påverkar vår vardag? Ja, det gör det. Vi kan konstatera att det är okej i Sverige att både jobba och få barn. Det kan man få lov att göra. Men får man göra karriär och ha barn? Nja. Glastaket talar vi om i Sverige, och vi säger att det finns inom näringslivet. Jag tror att det finns i samhället i stort. Hela samhället genomsyras av att man då inte är en riktig kvinna. Det är inte så där riktigt, riktigt bra. Man kan göra lite lagom karriär eller också välja bort barnen. I Tyskland kallas de för korpmödrar, kvinnorna som både gör karriär och skaffar barn. Det är inte i många länder i Europa kvinnorna klarar av båda delarna. I Sverige har vi lyckats förhållandevis väl med att kvinnorna både får jobba och skaffa barn, men när det gäller karriärvägar är det lite trängre, lite svårare, lite större motstånd. Många gånger tvingas kvinnorna att välja bort eller välja till. De ges inte riktigt samma utrymme som männen. Så är det fortfarande år 2010, även om jag får lov att i denna kammare tala genom fru talmannen. Det vi började göra under förra mandatperioden handlade om valfrihetsreformer, att öppna upp och skapa möjligheter för kvinnor att på ett helt annat sätt än tidigare ta för sig i samhället. Det handlar om gamla strukturer byggda i en gammal tid med nästan enbart män i ledande positioner. Det som många gånger är ett hinder är samtidigt en stor gåva. Det är vår möjlighet att reproducera det mänskliga släktet. Vi har alltså byggt ett samhälle som sätter upp hinder för den största gåvan vi har genom att inte kunna göra både och. Det finns skattekilar och regler i föräldraförsäkringen som är helt sanslösa, men framför allt finns det grundläggande attityder som det tar tid att förändra. Det vi under förra mandatperioden gjorde, och som jag skulle vilja benämna valfrihetsreformer, handlar om att professionalisera en mängd olika områden, det som tidigare kallades obetalt hemarbete - och det ska vi dela lika på. Nu har vi i stället professionaliserat det och gör det till en tjänst som utvecklas och blir ett jobb i sig. Vi har också sett till att skapa en mångfald av arbetsgivare inom en sektor som tidigare var förbehållen en enda arbetsgivare. Det var inte alltid så bra, för vi kan se att vi inom den sektorn har många som varit sjukskrivna under lång tid utan möjlighet att ta sig tillbaka. Det är det område där man alltför länge och alltför ofta har erbjudits riktigt dåliga arbetsvillkor med ofrivilliga deltider och utan möjlighet att söka sig till en annan arbetsgivare. Det vi försöker åstadkomma, en resa som vi påbörjat, handlar om att vi ska få en fungerande arbetsmarknad även för kvinnor. Om vi tittar på vår historia, fru talman, kan vi konstatera att på 50-talet var hemmafru idealet. På 70-talet var samhällsfru idealet, med offentlig sektor som försörjare. Det ideal som jag står för är frifruidealet, att själv kunna stå för min ekonomiska frihet, kunna göra mina val, välja till och välja från. I det arbetet finns många oerhört viktiga delar. En sådan del finns med i det betänkande vi nu debatterar, nämligen diskrimineringsområdet. Under förra mandatperioden tillförde vi ytterligare ett par grunder som kunde anses utgöra skäl för diskriminering. Vi utökade också antalet områden. Det gäller både kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, könsöverskridande identitet och ålder. Att ses som människa handlar egentligen inte om kön, ålder eller etnicitet. Egentligen vill ju var och en ses som människa, och då kan man fundera på om det verkligen är klokt att peka ut alla dessa olika delar. På det svarar jag ja. Vi måste peka ut de här delarna och lyfta just de perspektiven för att synliggöra och kunna motverka. Hade vi inte påbörjat arbetet med den kvinnliga rösträttsreformen och allt det arbete som skett i samhället hade jag inte kunnat tala här i dag genom fru talmannen. Nästa steg när det gäller diskrimineringslagstiftningen är att vi har fortsatt se över det vidgade skyddet för åldersdiskriminering och diskriminering av funktionshindrade. Där pågår ett arbete där Statskontoret tittar både på vad det är för kostnader och hur man ska kunna tydliggöra de här delarna och ta ytterligare steg i det arbetet. Vi har också gett DO i uppdrag att öka kunskapen om diskrimineringslagstiftningen och att då jobba tillsammans med arbetsmarknadens parter. Vi lägger också ett uppdrag att se till att det blir systematik i insamlandet av uppgifter och fakta om olika diskrimineringsgrunder, så att man kan jämföra det över tid. Annars finns det ingen möjlighet att se var vi har problemen och vad vi behöver gå vidare med. Detta skapar förutsättningar för analys och uppföljning på det här området. Det är ett oerhört viktigt område. Under den gångna mandatperioden har vi gjort en stor satsning på det strukturellt påverkande området. Vi har antagit tre handlingsplaner för att jobba mot mäns våld mot kvinnor på ett strukturerat sätt, där vi både förebygger och ökar kunskapen men också ser till att det finns verktyg ute i vården eller ute i samhället för att faktiskt kunna motverka det hela. En spårsäkringssats har Nationellt centrum för kvinnofrid tagit fram. Den ger vården var man än befinner sig i Sverige en möjlighet att göra ett bra arbete med den kvinna som söker vård efter ett övergrepp. Det är ett exempel. Vi har också delegationerna i både skolan och den högre utbildningen som ska fundera över på vilket sätt vi strukturerar hur vi behöver jobba för att möta de ojämställda situationer som finns där fortfarande. Det vi också har gjort är att se till att det finns projektpengar för SKL att kunna jobba inom de verksamheter som möter människor i vardagen. Det är alltså ett stort arbete som pågår och som vi tänker fortsätta satsa resurser på framöver. Nu har flera debattörer varit uppe under dagen. Låt mig bara konstatera det som jag började med, nämligen att det för 100 år sedan inte hade varit möjligt att tala via fru talmannen. Inte kunde vi tänka, och inte kunde vi känna, och gjorde vi det hade vi ingen reproduktiv förmåga kvar. Det är intressant att fundera på detta med genusteorier. Sverigedemokraterna föreslog att de verklighetsfrånvända politiska teorierna ska tas bort. Min fråga till Sverigedemokraterna blir då: Var landar vi då? Är det 50-talets hemmafruideal eller är det 1800-talets inte-kunna-tänka-och-inte-kunna-känna som vi ska tillbaka till? Var finns Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik någonstans? Ann-Christin Ahlberg från Socialdemokraterna har pratat mycket om ofrivillig deltid. Vi delar till hundra procent uppfattningen att det är ett slöseri med både krafter och resurser, och det finns en omöjlighet att kunna försörja sig på en ofrivillig deltid. Problemet är vad vi ska göra åt det. Är Ann-Christin Ahlberg beredd att stifta lag om rätt till heltid, eller på vilket sätt ska vi komma till rätta med detta? Som jag ser det är detta ett arbete som ligger på arbetsmarknadens parter och på oss som politiker i den mån vi är arbetsgivare i kommuner och landsting. Vad är den lösning som Ann-Christin Ahlberg företräder? Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag tänker inte bli långrandig. Annika Qarlsson ska få ett snabbt och koncist svar. Nej, vi ska inte tillbaka till bondesamhället och inte till 50-talet heller när det gäller svensk kvinnosyn. Så är det absolut inte. Däremot ska vi bygga vårt samhällsbygge på adekvata forskningsrapporter, forskning som följer gängse regelverk för hur man bedriver forskning och drar slutsatser. Vi ska ställa olika teorier mot varandra. Vi ska låta dem samverka och verka bredvid varandra, och sedan ska vi se vad som stämmer och inte. I Sverige finns det nu något slags konsensus om att det är likhetsfeminismen som gäller. Särartsfeminister göre sig icke besvär. Seriösa forskare som exempelvis Annica Dahlström, som har en annan uppfattning, skyfflas undan. Den ordningen vill jag inte ha i Sverige. Vi ska bygga vårt utbildningsväsen och vårt samhällsbygge på adekvat forskning och på beprövad forskningsmetodik och inget annat. Då är jag nöjd.

Fru talman! Självklart bedrivs forskningen runt om i Sverige utifrån adekvat forskningsteori. Det Sven-Olof Sällström påstår här är att all den forskning som har någon form av genusbakgrund inte bedrivs på samma sätt som annan forskning. I så fall hade ju Annica Dahlström inte existerat och inte kommit med någon forskning över huvud taget. Självklart testar man och prövar utifrån olika teser och teorier om ens forskning håller. Sedan stöts och blöts forskarna i olika sammanhang. Detta är något som inte bara sker här i Sverige, som om det vore något landsunikt där vi i Sverige inte är riktigt kloka i huvudet, utan världen över, även om vi i Sverige ligger oerhört långt fram inom olika forskningsområden. Det här är ingen forskning som på något sätt bedrivs under andra regler än övrig forskning i Sverige. Sven-Olof Sällström säger att vi inte ska tillbaka till 50-talet. Jag kan bara konstatera att ni i er motion skriver om satsningar på ett område. Det är det enda område som stärker er tes om att invandrare är ett illa sett folk som ni gärna vill klämma åt på ytterligare ett område. I övrigt gör ni inga satsningar på jämställdhet över huvud taget. Ni tar bort Diskrimineringsombudsmannen och tycker tydligen inte att det är något bekymmer om det diskrimineras i Sverige. Jag måste ändå konstatera att den politik som Sven-Olof Sällström och Sverigedemokraterna presenterar här i Sveriges riksdag innebär ett stort steg tillbaka när det gäller jämställdhet.

Fru talman! Först kan jag konstatera att Annika Qarlsson och Alliansen gärna klämmer åt svenska skattebetalare. Det är de som betalar kakan, Annika Qarlsson! Nej, det duger inte! Om vi tittar på hur de pengar som vi fördelar härifrån används kan vi se att länsstyrelser i Sverige när de ger ut skrifter om jämställdhet säger att de måste plocka bort Annica Dahlströms skrifter, för hon är särartsfeminist, och det passar inte in i mallen. Det samhället vill jag inte ha. Vi ska ha pluralism i forskningsvärlden. Vi ska inte ha enfald.

Fru talman! Av Sveriges befolkning är 51 procent kvinnor. Denna minoritet av Sveriges befolkning betalar också skatt, Sven-Olof Sällström. Att påstå att detta skulle vara en forskning som inte är värd att satsa på för att det handlar om kvinnor är än märkligare än vad som har kommit fram här tidigare. Jag tror på idén om att forskningsvärlden forskar. Där ställs man, stöts och blöts mot varandra för att landa i olika slutsatser. Den metoden och grundregeln gäller genusforskning precis som alla andra forskningsområden, och så ska det förbli.

Fru talman! Jag ska börja med att be utrikesutskottet om ursäkt för att jag drar ut på tiden för vår debatt här i kammaren. Det kan bli så ibland när man sitter och lyssnar att det är något som fastnar i en. Det är vad vi drivs av allihop. Vi drivs av en inre känsla och ett patos som vi försöker omvandla till politik. Det var en mening som jag hörde här i debatten som fastnade direkt i mig. Det var någon här i kammaren som sade: Vi tar bara emot dem som tillför något i samhället. Jag har suttit och grunnat på det. Vilka är det som tillför något i samhället? Är det min gamla mamma? Tillför hon något i samhället där hon sitter på Persgården, börjar bli lite svag i tanken och behöver mycket omvårdnad? Är det Emelie 25 år som har misslyckats i gymnasieskolan och som i sin tur kräver mer stöd och utbildning för att komma ordentligt på fötter? Vilka är det som tillför någonting till samhället? Är det de som jobbar? Är det den som har blivit arbetslös mitt i en strukturrationalisering? Vad händer då? Blir den personen någon som blir kallad för någon som inte tillför något till samhället? Det har jag suttit och grunnat på. Eller är det så att alla vi som finns här runt omkring tillför något till samhället var och en av oss? Det gör vi på olika sätt. Men vi blir inte behandlade eller tänkta på som en grupp som inte tillför något. Vilken grupp skulle det kunna vara? Är det inte så att hela samhället bygger på att det finns människor? Vad skulle det annars vara? Det är klart att vi gör olika saker, tänker olika saker, kräver olika saker och tillför olika saker. Men vi tillför alla något till samhället. Det skulle vara roligt att få en beskrivning av vem här i Sverige som inte tillför något. Låt oss samtidigt få en förklaring på vilka det är som tillför något. Vari ligger skillnaden? Jag har suttit och grunnat på det och tänkt: Ska jag ta ett fyraminutersanförande och dra ut på debatten? Men jag känner av hela mitt hjärta att jag måste få ställa frågan: Vem är det som inte tillför något i samhället? Vad är tillväxt? Är det eleven som helt plötsligt börjar få lite ordning på tankarna, reser sig upp och klarar av skolan bra? Det är mänsklig tillväxt. Är det bara de som alltid klarar sig som tillför något? Jag tror att vi alla tillför något i samhället. Jag tror på en samhällsgemenskap. Men jag tror inte på att vi helt plötsligt skulle börja skuffa undan några. Du, gamla mamma, tillför inte någonting. Hon tillför väldigt mycket, precis som alla andra som sitter här och som finns runt om i landet. Är det någon som kan förklara för oss allihop här: Vem är det som inte tillför något i samhället? (Applåder) I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Johan Andersson, Ylva Johansson, Kerstin Nilsson, Maria Stenberg och Anna-Lena Sörenson (alla S) samt Bodil Ceballos (MP) och Christina Höj Larsen (V).