Studiestöd

Debatt om förslag 31 mars 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 1 Adnan Dibrani (S)

Herr talman! Sist jag stod här hade damlandslaget i handboll gjort en klockren turnering. Det börjar bli lite av en tradition för mig att ta upp något med handboll. Det var egentligen inte meningen att göra det i dag, men jag bara måste. Jag har spelat handboll i Handbollsklubben Varberg, och jag gratulerar dem till att ha tagit sig från division 2 till division 1. Grattis grabbar och hela föreningen! Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 2. Vi ska i dag debattera studiestödssystemet som vi, vilket jag sagt förut, är mycket stolta över. Vi socialdemokrater har byggt upp det med målet att alla människor oavsett samhällsklass eller bakgrund ska ges möjlighet att delta i utbildning under hela livet. För oss är det viktigt att det förs en politik som ger alla en chans att lyckas, utvecklas och uppnå sina mål. För att vi ska fortsätta vara den kunskapsnation som vi alltid varit är det viktigt att alla som vill och har förutsättningar för det får möjligheten att utbilda sig och skaffa nya kunskaper. Med en kunnig befolkning står vi som nation starka i konkurrensen. Allt fler jobb kräver i dag en högskoleexamen, och allt färre jobb finns för dem som inte har kunnat eller haft möjlighet att ta del av någon utbildning utöver grundskolan. Jag var på en skola i Varberg som heter Mariedalsskolan. Skolan har en stor andel elever med annan bakgrund än svensk. De hade temaveckan Mitt liv, mitt ansvar. Under besöket pratade jag om hur jag har agerat och tänkt när jag har gjort mina val i livet. Att kunna studera vidare var en viktig del i mitt liv. Det öppnade många dörrar för mig och hjälpte mig att utvecklas på många olika sätt. Jag förklarade för eleverna att varje individ kan lyckas och har möjlighet att studera vidare oavsett var de kommer från eller hur stor plånbok deras föräldrar har. Detta val är möjligt på grund av vårt studiestödssystem, som är ett av världens mest generösa. Under besöket berättade jag också att en majoritet av världens ungdomar hade älskat och önskat att ha samma förutsättningar som vi. Jag tog upp ett konkret exempel. En släkting ringde mig från Kosovo och undrade om han fick låna 5 000 kronor för att betala en terminsavgift. Jag svarade att jag kunde skänka honom de 5 000 kronorna om han lovade att göra sitt bästa. Det går inte att beskriva hur lycklig han blev när han fick detta svar. Jag inser att han troligtvis kommer att ringa även nästa termin för att be om pengar, men det är det värt om jag kan hjälpa honom att skaffa både sig själv och sin familj ett bättre liv. De har ju inte den välfärdsstat som vi socialdemokrater byggt upp i Sverige. Här har vi alla möjligheter att skaffa oss ett bättre liv och mer kunskap. När jag tagit upp det konkreta exemplet i klassen såg jag hur de sken upp, och det började strömma in frågor. En av frågorna var om man skulle betala tillbaka de pengar man fick. Jag insåg då att jag totalt missat att berätta att det inte bara var ett bidrag utan till stor del ett lån. Jag förstod att de, precis som jag, var rädda för att hamna i en skuldfälla och sätta både sig själva och sina familjer i knipa om de misslyckades med studierna. Detta gjorde ont, och jag vill åter ta upp det jag påpekade sist vi diskuterade studiestöd. Herr talman! Socialdemokraterna står för ansvar. Vi delar börden mellan studenter och samhälle. Genom att vi vill höja studiebidraget är våra ambitioner större än regeringens, och jag kommer att se till att vår nya ekonomisk-politiska talesperson får höra vad jag tycker i denna fråga. När regeringen senast höjde studiemedlet låg 90 procent av höjningen på lånedelen. Denna gång är det 100 procent. De borgerliga sviker den gamla principen att höja både studiebidrag och lån. Det är oroande för framtiden. Alltmer privatiseras ansvaret för att klara sig under studierna. Denna utformning av studiemedelspolitiken kommer att slå mot de grupper som jag tidigare talat om men också mot de akademiker som har lägst utbildningspremie, de kvinnliga akademiker som jobbar i offentlig sektor och som har de lägsta lönerna inom Saco och TCO. Detta sade jag i stort sett ordagrant i det anförande jag höll strax före juluppehållet. Jag svarade eleverna vad jag tycker i frågan. När jag lämnade dem kunde jag inte sluta tänka på var det kommer att sluta. Vad är Alliansens och regeringens nästa mål? Är det att gå ned till en 80-20-lösning eller är det en 100-procentig lösning? Då menar jag inte en hundraprocentigt korrekt lösning utan 100 procent lån och inget bidrag från samhället alls. Det har dessutom funnits idéer om att låta banker ta över CSN:s uppgifter genom att öppna för att de ska kunna erbjuda lån. Jag är orolig för framtiden om denna utveckling får fortsätta. Var ska det i så fall sluta? Herr talman! I sitt sätt att hantera denna fråga visar regeringen tydligt ideologi och värderingar vad gäller vilka som ska ha möjlighet att studera. Allt fler studenter mår dåligt och är stressade på grund av att de inte får sin ekonomi att gå ihop. Studiemedlet ska räcka till mat, boende, kurslitteratur, transport, nöjen med mera. Många studenter oroar sig eftersom de vet att de inte kan klara en oförutsedd utgift på 500 kronor utan måste gå till sina föräldrar och låna pengar. Jag vågar dock påstå att en majoritet inte har denna möjlighet, dels för att föräldrarna inte har de finansiella musklerna, dels för att det är ganska pinsamt att gå hem till föräldrarna och be om pengar. Studiemedelssystemet är livsavgörande för många. Det gör att det inte spelar någon roll om du har rika eller fattiga föräldrar, var du kommer ifrån eller var du bor. Studiemedelssystemet bidrar till att även de som är mest utsatta får möjlighet att utvecklas och lyckas. Jag vill också säga något om tilläggsbidraget. Vi vill höja bidraget för studenter med barn - med 25 procent, sade vi senast. Varje gång man ser över de studiesociala villkoren ska man i första hand tänka på de studenter som har sämst ekonomi. CSN:s senaste utredning visar just detta. De har nämligen frågat 1 000 studenter hur deras ekonomi ser ut. Den stora majoriteten av de studenter som har barn svarade att om de fick mer pengar skulle de i första hand gå till mat. Ni hörde rätt: Om studenter med barn får mer pengar kommer de i första hand att gå till mat, inte till nöjen, kurslitteratur eller annat. Det är pinsamt för ett land som Sverige att det finns fattiga barn och studenter. Till skillnad från de borgerliga tycker vi att man ska ha möjlighet att bilda familj - något av det finaste man kan göra - även när man är student. Många kommer senare i livet på vad de vill bli, vad de vill arbeta med och vad de vill studera. En majoritet av dem har familj. Inte ska det hindra dem från att uppnå sina mål. En del av dem väljer att inte uppnå sina mål, inte på grund av att de inte vill uppnå dem utan främst på grund av att de inte kan få ekonomin att gå ihop. Är det inte vår uppgift att hjälpa dem? Ska det verkligen vara så i dagens Sverige att ekonomiska svårigheter lägger hinder i vägen för rätten att studera och på så sätt höja både sin egen och nationens kunskapsnivå? I min värld och vision är studier en heltidssysselsättning, och i ett kunskapssamhälle som Sverige är studier en lika viktig sysselsättning som arbete. Därför borde studenter ha ett socialt trygghetssystem som motsvarar arbetstagarnas.

Anf. 2 Jabar Amin (Mp)

Herr talman! En av de viktigaste åtgärderna för att garantera en öppen och tillgänglig högskola är att möjliggöra för alla att studera, oavsett bakgrund. Jämfört med många länder är Sverige ett av de mest förmånliga länderna att studera i. Det ska vi vara stolta över. Trots det går det inte att leva på studiemedel, och svenska studenter är rejält skuldsatta när de tar ut sin examen. Arbete vid sidan av heltidsstudier måste vara en extrasyssla och inte ett måste för en skälig levnadsstandard, anser vi. Det borde vara regeringens och riksdagens vilja att låta dem som väljer att studera vidare på högskolan lägga all sin energi på studier och därigenom öka kunskapsnivåerna i den högre utbildningen. Eftersom studiestödet inte räcker till får vi en situation där studenter tvingas balansera arbete och studier. Resultatet blir självklart ett mindre fokus på studierna och en mindre chans att nå upp till sin potential som student. Det finns en önskan från politiskt håll att genomströmningen på högskolan ska öka. Det betyder färre avbrott och att studenterna ska klara av sina studier i högre takt. Om det ska vara ett politiskt mål är det också i det perspektivet viktigt att skapa en struktur som möjliggör att allt fokus läggs på studierna. Studiestödet är en viktig del i en sådan struktur, men inte allt. Detta blir ännu viktigare när det gäller de studenter som är föräldrar. Skillnaderna mellan barn är fortfarande stora i Sverige, och de ökar med Alliansens politik. En del barn föds i familjer med knappa resurser där ensamstående föräldrar får vrida och vända på slantarna för att få tillvaron att gå ihop. Andra barn föds i familjer där resurser, kontakter, språksäkerhet och rika valmöjligheter är en självklarhet. På så sätt kommer vissa barn att ha ett försprång. Därför är det viktigt med en solidarisk politik som stöder även de barn som föds till sämre villkor. Miljöpartiet vill se en politik där det är möjligt att vara förälder och student samtidigt. Vi vill se en mer jämn fördelning av bidrag och lån i studiemedlet. Det innebär att när studiemedlet utökas borde det vara bidragsdelen som går upp. Herr talman! Samhällets skyddsnät ska inte ha större hål för studenter än för andra. Möjligheten till sjukförsäkring är i dag olika för studenter som tidigare har arbetat och studenter som inte har gjort det. Dessutom är det olika för studenter som försörjer sig med studiemedel och studenter som försörjer sig på annat sätt. Karenstiden är 30 dagar, vilket är orimligt långt. Det gör det mycket kostsamt för en student att vara sjuk. Miljöpartiet vill knyta den sjukpenningsgrundande inkomsten till studierna i stället för till studiemedlet. Karenstiden måste minska, anser vi. Regelverken för studiemedel och tillgången till högre utbildning måste underlätta för människor att utnyttja sin potential. Dagens situation där människor som har kapacitet att studera deltid tvingas in i heltidssjukskrivning är orimlig. I stället kan deltidsstudier vara ett utmärkt sätt att komma tillbaka till studier efter en tids heltidssjukskrivning. Studiesociala kommittén har föreslagit att studiemedel under sjukdom ska kunna lämnas vid halv sjukskrivning. Miljöpartiet tycker att det är ett mycket bra förslag. Det fanns tidigare något som kallades studerandevillkoret i arbetslöshetskassan. Det var på inga sätt ett heltäckande trygghetssystem för studenter. Men situationen blev ännu sämre när det togs bort utan att ersättas med ett bättre alternativ. Rätten till och behovet av trygghet är lika för studenter som för arbetstagare. Därför borde också möjligheterna till trygghet vara lika stora. Miljöpartiets förslag om arbetslivstrygghet ger studenter och arbetstagare samma rätt till trygghet. Med en dörr in och en myndighet slipper den enskilda studenten bollas mellan olika system. I väntan på en sådan omställning behövs ett fullgott alternativ som garanterar trygghet för den student som under sin studietid har perioder av arbetslöshet, exempelvis under sommaren eller innan man får sin första anställning. Det förvånar mig att regeringen inte ser det behovet. Genom att inte öka förutsättningarna för studenter att fokusera på sina studier, uppnå skälig levnadsstandard och garantera en rimlig trygghet vid exempelvis sjukdom riskerar regeringen att skapa en högskola som blir tillgänglig för färre än annars, det vill säga en högskola mer för de bättre bemedlade än för andra. Det Sverige behöver är att högskolor och universitet ska bredda sin rekrytering, inte smalna av den. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 2.

Anf. 3 Oskar Öholm (M)

Herr talman! Det fanns en tid då man ganska ofta hörde att studiestödsfrågorna fick för lite uppmärksamhet i den politiska debatten, att man diskuterade dem alldeles för sällan och att det var för sällan som fokus hamnade på just stödet för studier. Så var det kanske en gång i tiden. Jag upplever åtminstone att detta har förändrats under de senaste åren. Då syftar jag inte enbart på att det var bara fyra fem veckor sedan vi senast diskuterade studiestöd här i kammaren. Jag tror att ett av skälen till att detta har förändrats är att det har skett många förbättringar under de senaste åren. Frågorna har tagits på allvar. Vi har genomfört reformer, förändringar och förbättringar. Faktum är att många av de önskelistor som studentorganisationerna har fört fram i valrörelser har Alliansen förvandlat till checklistor och listor över genomförda reformer. Så ser verkligheten ut. När man diskuterar politiska frågor och samhällsproblem är det klart att man utgår från det som fungerar mindre bra eller det som inte fungerar alls. Så ska det naturligtvis se ut. Det är naturligt. Men det gör ibland i denna fråga som gäller studiestöd att vi glömmer bort det uppenbara. Vi glömmer bort att stanna upp och konstatera att vi har ett väldigt gott stöd för studier i Sverige. Sedan ska vi diskutera de problem som uppstår och de områden där det finns behov av förbättringar. Men det är viktigt att ändå säga det uppenbara, och det har för all del andra också gjort: Vi har ett bra studiestödssystem. Lite grann beroende på hur man mäter och vilka man jämför med kan man med fog kalla det för ett av världens absolut mest generösa stöd för studier. Det är bra. Så ska det vara. Ett samhälle som har höga ambitionsnivåer och som vill ha ett brett stöd för studier vill och ska ligga i framkant. Sedan förstår jag att oppositionen anstränger sig för att bevisa motsatsen för att få till en bra debatt. Och det ska vi ha. Men man ska inte heller glömma bort att detta är ett område där vi faktiskt är överens om ganska mycket när det gäller utgångspunkterna, inte i detaljerna och inte i varje del men just i synen på att vi ska ha ett system där vi har både generösa lån och omfattande bidrag för att säkerställa att alla kan påbörja de studier som de vill och genomföra dem på ett bra sätt. Vi har dessutom lyssnat, både på studenterna och på de studentorganisationer som har drivit dessa frågor. Det blir uppenbart när man följer de debatter som vi har haft både i denna kammare de senaste åren och på andra ställen. En sådan fråga är naturligtvis beloppsnivåerna. Det är en sak att konstatera att vårt system är det mest generösa i världen. Det är naturligtvis en annan diskussion om stödet är på en sådan nivå att studenterna kan leva på det. Där har många med rätta konstaterat att om man ser tillbaka på de senaste åren, och framför allt om man går längre tillbaka, har studiemedlen urholkats. Det är inget snack om den saken. Vi vet att det för många har blivit svårare att få studentekonomin att gå ihop. Om vi inte kunde räkna ut det själva har vi också blivit påminda nästan varje år av studentorganisationerna som har kommit med sina studentbudgetar och visat på sista raden hur många hundralappar eller femhundralappar, beroende på vem man frågar, som har saknats. Här har vi lyssnat. Det har skett förbättringar i form av höjningar av studiemedlen både under den förra mandatperioden och också inom ramen för den budget som föreligger för i år. Det är viktigt att poängtera att detta har skett trots den lågkonjunktur som vi har befunnit oss i tidigare. Trots att man runt om i andra delar av Europa snarare har diskuterat vilka bidrag som ska sänkas och vilka skatter som ska höjas har vi tydligt sagt att studier och utbildning är så viktiga att vi har valt att prioritera det. Herr talman! En annan fråga som naturligtvis också kommer upp när vi diskuterar studiestöd och som åtminstone har varit populär att diskutera gäller fribeloppsreglerna. Det är ytterligare ett område där det har skett tydliga förbättringar. Det handlar om den summa som man får tjäna på extraarbete utan att bli tillbakakrävd på bidrag och lån. Det är många studenter som har beskrivit detta. Man vill, kan eller ibland måste, tyvärr, jobba extra för att få studentekonomin att gå ihop. Men sedan har man blivit bestraffad av systemet, och pengarna från studiestöd och studielån har krävts tillbaka. Även här har vi lyssnat och genomfört tydliga förbättringar. Fribeloppet har höjts kraftigt från och med den 1 januari. Då uppnår vi två positiva effekter. Det blir en gedigen förbättring för de studenter som jobbar extra, vilket är rätt många. Det är ungefär hälften av alla studenter som gör det. De får tydliga förbättringar i kronor och ören i sin plånbok. Men vi uppnår också en annan poäng, och det är själva signalen från samhället att man inte ser ned på dem som jobbar extra utan att man tvärtom tycker att det är bra om man har denna möjlighet. Det är väldigt viktigt. Det är naturligtvis inte så att vi i och med detta för all tid är färdiga med alla reformer på studiestödsområdet. Det är klart att om vi vill att systemet ska fortsätta att vara generöst och att vi ska fortsätta ligga i framkant i världen måste vi vara öppna för reformer och för de problem som finns. Det kan, som i detta betänkande, handla om förbättrade återbetalningsregler för studiemedlen där det har funnits problem, det kan handla om situationen för studerande med barn och flera andra aspekter. Herr talman! Jag målar nu upp en bild av att vi är ganska överens över blockgränserna kring studiestödet och hur det ska se ut. Det är för all del sant när det gäller syftet och målet. Men det är definitivt inte sant när det gäller detaljerna ur alla aspekter. Vi har både här i riksdagen och på andra ställen fått kritik - vi fick det i dag också från vänsterkanten - när det gäller till exempel beloppsnivåerna. Räcker dessa pengar till? Det är så politiken fungerar. Oppositionen tycker att det görs för lite och för sent, för att ta detta mantra från förra mandatperioden. Men jag kan ändå konstatera att det har hänt en hel del i fråga om detta. Men det intressanta att konstatera när man lyssnar på denna kritik är hur verkligheten ser ut. När vi i budgeten för i år lägger fram ett förslag om en höjning av studiemedlen för studenterna, vilket förslag lägger då den rödgröna oppositionen fram i sin skuggbudget? Den lägger fram ett förslag som i kronor och ören innebär mindre pengar till studenterna. Så ser faktiskt verkligheten ut. Jag kan förstå att det måste svida i hjärtat hos en socialdemokrat, som har en självbild av att man alltid är mest generös i fråga om studenterna, när man i de studiesociala frågorna nu blir omkörd av Alliansen. Det är intressant, men så är det. Sedan kan vi diskutera och bråka om den exakta fördelningen mellan lån och bidrag. Men faktum kvarstår: Med det rödgröna budgetalternativet hade Sveriges studenter fått mindre kvar i plånboken, och studentorganisationerna hade återigen behövt komma hit och vifta med sin studentbudget för att visa att studenterna går back. Det signalerar någonting nytt i svensk utbildningspolitik. Det visar nämligen att det nu inte bara är i frågor om utbildningens kvalitet som ni blir omkörda. Nu blir ni omkörda även i frågor som gäller de studiesociala villkoren. Mycket har förändrats i svensk politik under de senaste åren. Höjningen av fribeloppet har Socialdemokraterna inte protesterat riktigt lika hårt emot. Faktum är att de inte har protesterat alls. Jag har till och med hört socialdemokrater som i debatter har sagt att det är bra att studenter nu kan tjäna extrapengar. Det är utmärkt. Jag tror att det är viktigt att poängtera att det krävdes att de hamnade i opposition för att inta denna ståndpunkt. Det var väldigt lite av den saken när de hade möjlighet att påverka politiken. Men jag välkomnar den förändringen även om den är sen. Med dessa delar och med det som vi nu har gått igenom tycker jag att vi tydligt visar att vi stärker stödet för studier i Sverige. Vi är tydliga med att vi vill ha en god situation för dem som studerar och att vi tänker fortsätta att driva frågorna framöver. Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Margareta Pålsson, Michael Svensson och Camilla Waltersson Grönvall (alla M), Nina Lundström (FP), Ulrika Carlsson i Skövde (C) samt Yvonne Andersson (KD).

Anf. 4 Adnan Dibrani (S)

Herr talman! Vi är överens om ganska mycket, men inte när det gäller principfrågorna. Det är precis som både Oskar Öholm och jag har sagt att vi har ett av världens mest generösa system. Men vår princip och ideologi bygger på att man tar ett gemensamt ansvar. Du tillsammans med dina kolleger i Alliansen har egentligen inte gjort någonting för att hjälpa den enskilda studenten mer än att ge en ökad skuldbörda. Är det att ta ansvar? Och varför är det alltid bättre att privatisera allting? För mig och oss gäller det att man inte bara går ut till en student och säger: Här har du 400 spänn extra som du får låna. Vi har i stället sagt: Du får pengar, både bidrag och lån. Du, Oskar Öholm, tittar på fribeloppen. Och jag är precis som du tacksam över att de har höjts. Men jag tror inte att fribeloppen är något större problem med tanke på att alla studenter får tjäna 9 000 kronor efter skatt. Jag tror inte att det är så många studenter, åtminstone inte bland mina vänner som studerar, som har bekymret att de tjänar mer än 9 000 kronor efter skatt. Jag vet inte hur det ser ut i din värld. Min fråga är: Varför är det så viktigt för er att alltid lägga över ansvaret på den enskilde och med andra ord privatisera hela systemet? Du talade om omfattande bidrag. Vad är omfattande bidrag för dig? Ni höjer ju inte bidraget. Det har i alla fall inte hänt så länge jag har varit här. Ni höjer i stället lånedelen. Det är en tydlig signal till de allra svagaste: Vill ni studera får ni bekosta det mer själva för vi tänker inte vara med och ta ett ansvar.

Anf. 5 Oskar Öholm (M)

Herr talman! Det är ändå lite roligt att lyssna på Adnan Dibrani och andra socialdemokrater som står i talarstolen och argumenterar för att det är så bra att fribeloppet har höjts. Jag tackar naturligtvis för stödet i den frågan så att vi kan få hjälp med den argumentation som vi har drivit under de senaste tio femton åren. Jag konstaterar bara att det är bra. Då är vi överens i den frågan också. Det brukar vara tvärtom att oppositionen ska driva regeringen framför sig. Här är det regeringen som får släpa oppositionen med sig. Det är en annan och märklig diskussion i fråga om dessa saker. Sedan kan vi diskutera exakta nivåer. Det som jag säger, och som jag tror att vi alla är överens om, är att utbildning är både en investering för den enskilda studenten och en investering för hela samhället. Det gör naturligtvis att både den enskilda och samhället också måste ta ansvar för denna investering. Det gör vi genom att vi erbjuder både lån och bidrag. En justering med en hundralapp hit eller dit kan vi diskutera. Man kan ha olika synpunkter där. Men faktum kvarstår: För första gången i modern tid har vi, såvitt jag kan se, en situation där Socialdemokraterna trots vad jag i andra sammanhang kan uppfatta som en populistisk politik inte säger . Studenterna ska ju ha mindre pengar om Adnan Dibrani får bestämma. Om er skuggbudget hade gått igenom hade studenterna fått mindre pengar. Jag tycker att Adnan Dibrani ska ta tillfället i akt och förklara på vilket sätt studenterna klarar sig med mindre pengar än vi har föreslagit.

Anf. 6 Adnan Dibrani (S)

Herr talman! Det du, Oskar Öholm, säger låter fint. Men du glömde att svara på min fråga. När det gäller fribeloppet: Jag har bara varit med här i fem sex månader så jag är inte beredd att ta en debatt om hur de andra tidigare ställt sig till detta. Jag och sossarna nu för tiden tycker att det höjda fribeloppet är en bra idé, så för tillfället är det för mig en icke-fråga. Jag är i stället väldigt rädd för utvecklingen, för vad som komma skall, och för vilken signal vi skickar till dagens ungdomar som vill ta sig vidare. Är signalen att vi tar ett gemensamt ansvar? För mig är det en självklarhet, så svaret är ja. För dig och dina kompisar är svaret nej. Allt ansvar läggs på den enskilda individen. Vill du ta extra lån, gör det då. Vill du inte och om du är rädd för att din skuldbörda kommer att öka kan du lika gärna sitta hemma. Det finns här en väldigt tydlig ideologisk skiljelinje. Det handlar mycket om att lägga på den enskilde, om att privatisera och så vidare, medan vi vill ta ett gemensamt ansvar - för sjuttioelfte gången. Jag kan sluta där. Du kan få svara på min fråga i stället för att så fint prata om allt annat.

Anf. 7 Oskar Öholm (M)

Herr talman! Jag är naturligtvis jätteglad om fribeloppet är en icke-fråga för både Adnan Dibrani och övriga socialdemokrater numera. Det jag poängterat är att det tidigare inte sett ut på det sättet, men det är väl bra att vi kan pricka av ytterligare en fråga där ni har anslutit er till vår politik. Jag ser fram emot att det kan hända på fler områden. Jag förstår inte riktigt Adnan Dibranis argumentation - att vi skulle privatisera eller lägga över ett större ansvar på den enskilde. Fortfarande är det så att vi inte har några ambitioner och inte heller lagt fram några förslag som handlar om att ta bort bidragsdelen. Återigen: Under en tid av svåra ekonomiska bekymmer både i Sverige och i resten av Europa har vi sagt att vi ändå vill försöka hitta en modell som är sådan att studentorganisationerna inte ska behöva komma hit och säga: Titta, studenterna går back. De klarar sig inte. Vi måste då fundera på om vi kan hantera detta i den situation som vi befinner oss i. Den här gången har det inneburit att vi fått göra en justering i lånedelen. Men viktigt att uppmärksamma är just att det med vårt förslag och med det som blivit verklighet i kronor och ören blir mer för studenten än det skulle bli med skuggbudgeten från Adnan Dibrani och hans vänner. Naturligtvis räcker det inte med bara det, men det är säkert inte sista gången som vi har en diskussion om beloppsnivåerna. Säkerligen kommer vi att fortsätta att diskutera dessa. Men man ska också komma ihåg vad det i justeringar handlar om. Det handlar om några hundralappar. Även om du, Adnan Dibrani, räknar på ett studiestöd under flera års studier blir skillnaden till slut några tusen kronor mer i lån. Jag håller absolut med om att lånebördan ska diskuteras. Det handlar, som sagt, om ett par tusenlappar. Men med en regering som driver en politik som får ut fler i arbete, med ett jobbskatteavdrag och med mer pengar i plånboken tror jag inte att detta är något större bekymmer. (Applåder)

Anf. 8 Jabar Amin (Mp)

Herr talman! Oskar Öholm sade i sitt anförande att Sverige har ett av världens bästa studiestödssystem men att oppositionen försöker bevisa motsatsen. Eftersom jag är en av opponenterna här vill jag säga att det uttalandet inte är annat än grundlös polemik. Jag inledde mitt anförande - jag vet inte om du, Oskar Öholm, hörde detta - med att säga: Jämfört med många andra länder är Sverige ett av de mest förmånliga länderna att studera i. Det är ett erkännande för det system som vi i dag har. Jag sade att vi ska vara stolta över det. Men samtidigt finns det brister hos oss. Det finns brister när det gäller andelen lån jämfört med andelen stöd/bidrag och när det gäller hur det är för föräldrar som studerar och för studenter som blir sjuka. Dessa brister har vi försökt peka på. Vi har också argumenterat för en förändring. Därför skulle jag vilja passa på att fråga dig, Oskar Öholm: Kan ni tänka er att utjämna lånedelen och bidragsdelen i studiesystemet så att det blir en större bidragsdel och en mindre lånedel? I dag är det tvärtom. Kan ni tänka er att förbättra villkoren för studenter som samtidigt är föräldrar? Kan ni tänka er att koppla sjukpenningen till studier i stället för studiemedel? Dessa tre frågor hoppas jag att ni kan svara på.

Anf. 9 Oskar Öholm (M)

Herr talman! Man kan se detta på olika sätt. I mitt anförande försökte jag vara tydlig. Att Sverige ligger i topp i världen betyder inte att man inte kan diskutera de problem vi i dag har. Det ska vi fortsätta att göra. Den polemiken - för att använda det begreppet - kan också vara bra. Då blir det tydligt vad vi tycker och vilka åsikter som finns och som ska brytas mot varandra. Jag ska försöka svara på frågorna. Jag är inte alls säker på om man ska utjämna mellan bidragen och lånedelen. Vi kan diskutera var nivån ska ligga. Men jag tror inte att man, åtminstone när det gäller högskolestudier, ska ha en situation där bidragsdelen är lika stor som lånedelen. Då glömmer man bort att högre studier är en investering för den enskilda studenten. Många som väljer en högskoleutbildning gör det därför att de vet att de får en bättre löneutveckling, bättre lön i framtiden. Då har man råd att betala tillbaka studielånet. Studiestödssystemet ska syfta till att ge en möjlighet under studietiden. Men vi ska inte glömma diskussionen om att det också måste vara en fråga om att det är en investering för den enskilda studenten. Exakt var nivån ska ligga kan vi naturligtvis diskutera. När det gäller barns villkor: Tilläggsbidraget som finns för studerande med barn har varit bra. Det sade vi också i Studiesociala utredningen. Tilläggsbidraget har fungerat på ett bra sätt. Vi tycker att det ska vara kvar. Men det finns säkert mer att göra. Även där kan vi diskutera beloppsnivåer. Men till skillnad från generella studiemedel är det svårt att säga att tilläggsbidraget har urholkats så kraftigt under de senaste åren att det just nu krävs en höjning. Däremot är det viktigt att komma ihåg att det vanliga barnbidraget gäller också för studenter. Man ska minnas att alliansregeringen för ungefär ett år sedan genomförde höjningar av flerbarnstillägget som också kommer studerande med barn till del.

Anf. 10 Jabar Amin (Mp)

Herr talman! Jag noterar att ni har svarat att ni inte kan tänka er att utjämna mellan andelen lån och andelen bidrag. Tvärtom säger du, Oskar Öholm, att det eftersom det är en investering ska vara lån. Två av mina frågor fick jag inte svar på. Min sista fråga, om ni kan tänka er att koppla sjukpenningen till studier i stället för studiemedel, fick jag inte svar på. Jag fick inte heller svar på frågan om Oskar Öholm kan tänka sig att öka stödet till studenter med barn.

Anf. 11 Oskar Öholm (M)

Herr talman! När studiestödsfrågorna diskuteras är det alltid på samma sätt. För ett antal veckor sedan hade vi en budgetdebatt. Nu diskuterar vi ett motionsbetänkande med alla möjliga olika förslag. Mycket kommer att ske framöver. Man kan föra diskussionen så som Jabar Amin gör och som jag tror att också vi kan göra och fråga: Vad ska vi på sikt göra? I Studiesociala kommittén förde vi sådana resonemang. Skulle man på sikt ha en princip för hur stor bidragsdelen och lånedelen ska vara skulle man i så fall kunna tänka sig att framöver ha en lösning med kanske en lite större lånedel för högskolestudier. Läser man däremot på en lägre nivå för att få grundskolebehörighet ska kanske bidragsdelen vara större. Det där kan man se på utifrån hur stor investeringen för den enskilda individen är. I Studiesociala utredningen förde vi - som Jabar Amin pekat på - resonemang om hur man skulle kunna se på kopplingen till övriga trygghetssystem. Också där finns det säkert saker kvar att göra. Det betänkandet finns ju, och Utbildningsdepartementet bereder flera av de här delarna och går igenom hur vi kan hitta lösningar. Jag kan inte säga i dag precis hur de ska fungera. Det vi kan säga är det som jag har försökt belysa under hela den här debatten. Vi är överens om grundprincipen att vi ska ha ett starkt stöd för studier. Sedan har vi en opposition som säger att det är en osolidarisk politik. Min fråga blir då, som jag inte heller i den här debatten har fått svar på: Hur kan det rödgröna alternativet med mindre pengar till studenterna vara en mer solidarisk politik? Det är obegripligt. (Applåder)

Beslut

Nej till motioner om studiestöd (UbU10)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om studiestöd. Skälet är gällande lagar och regler och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar om bland annat fribeloppets avskaffande, återbetalning av studieskulder, förbättrade ekonomiska villkor för studerande med barn, samordning mellan sjuk- och aktivitetsersättning och studiemedel, tids- och åldersgränser för studiemedel, inackorderingstillägg och en avveckling av Centrala studiestödsnämnden (CSN).
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.