Anf. 168 Isabella Jernbeck (M)
Herr talman! Det finns funktioner i samhället som förväntas alltid fungera, som ska fungera och är en förutsättning för ett tryggt samhälle och en trygg vardag. Jag tänker på polis, brandkår och ambulans som vi når genom att ringa 112.
Under 2012 hanterade SOS Alarm över 3,4 miljoner samtal. 1,7 miljoner av dem räknades som felringningar av olika slag. Av de övriga 1,7 miljoner samtalen gällde 824 000 behov av vård i samband med akuta sjukdomar och olyckor. Under de tre senaste åren har anropen gällande vård ökat med 20 procent varje år. Medelsvarstiden på nödnumren är 7,7 sekunder, och det är en förbättring från 2011 med 1 sekund. Men det kanske inte säger så mycket vad medelsvarstiden är. Tittar man på mediantiden, som är mer relevant, ser man att den är under 5 sekunder, vilket innebär att de flesta får svar på sitt anrop efter några sekunder.
När det gäller larmbehandlingstiden, alltså tiden från samtalet till att uppdraget har tilldelats, har den ökat mellan 2009 och 2012. I april 2012 tog det i priofall 1, alltså de mest prioriterade fallen, i genomsnitt 13 minuter för en ambulans att vara på plats hos en hjälpsökande som ringt 112. Det är en ökning med en minut sedan april 2009, så trenden är inte bra.
Riksrevisionen har granskat statens insatser inom ambulansverksamheten och lämnar i en rapport ett antal rekommendationer till regeringen. Det Riksrevisionen framför allt pekat ut är att staten inte har tillräckliga kunskaper om utvecklingen av ambulanssjukvården när det gäller eventuella brister och skillnader i landet.
Vidare skriver Riksrevisionen att tillsynen av verksamheten inte är tillfredsställande då myndigheten inte ägnat sig åt analyser och mycket begränsat använt föreskrifter som underlag för sin tillsyn. I dag ligger ansvaret för att organisera ambulanssjukvård på landstinget som i sin tur sluter avtal med en aktör för alarmering och dirigering av ambulans. Landstingen kan i dag ställa olika krav på personalens kompetens, då föreskrifterna för verksamheten regleras på ett fåtal punkter.
Riksrevisionen konstaterar att det råder tveksamhet om tillsynsansvaret för överkoppling av samtal mellan Socialstyrelsen och MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Tillsynen sker i dag endast av Socialstyrelsen om en anmälan inkommit. Det är en viktig granskning som Riksrevisionen gjort. Regeringen delar bedömningen att det finns behov av att stärka tillsynen och att föreskriftsrätten ska utnyttjas av tillsynsmyndigheten.
Regeringen har tidigare tagit initiativ till inrättande av en ny myndighet för tillsyn av hälso- och sjukvård; den bildades den 1 juni 2013. Den nya myndigheten kommer genom sin ställning som renodlad tillsynsmyndighet att ge tillsynen en oberoende ställning. Tillsynen ska dessutom förstärkas genom metodutveckling och riskanalyser. Den nya Inspektionen för vård och omsorg får i uppdrag att följa upp de krav som anges i föreskrifterna, något som Riksrevisionen rekommenderat.
Regeringen har tidigare dessutom uppdragit åt en särskild utredare att se över samhällets alarmeringstjänst med syfte att säkerställa att alarmeringstjänsten fungerar på ett effektivt och säkert sätt över hela landet. Det ska vara en samordnad alarmeringstjänst har man skrivit, och bättre regler ska eftersträvas när det gäller uppföljning och tillsyn. Betänkandet
En myndighet för alarmering
överlämnades i april 2013 och är ute på remiss till den 3 september. Här föreslås specifikt att en nationell alarmeringsfunktion ska inrättas samt att en särskild yrkesutbildning tas fram för larmoperatörer, vilket vi välkomnar.
Alarmeringsmyndigheten föreslås inrättas den 1 januari 2015 med uppdraget att följa upp larmbehandlingstiderna och kvaliteten i verksamheten samt kunna ta initiativ till förbättringar och rutiner för larmbehandling. Vi anser att utskottet inte ska föregripa behandlingen av remissvaren, men vi instämmer i de slutsatser som den särskilda utredaren kommit fram till och som föreslås. Det gäller även den nya tillsynsmyndighetens uppgifter, att de av Riksrevisionen framtagna rekommendationerna till åtgärder ska vara tillgodosedda.
Jag vill avsluta med att understryka det som Lena Hallengren sade, att utskottet verkligen har markerat att man anser att alarmering i nödsituationer inte ska vara föremål för konkurrens på öppen marknad. Vi har skrivit in att verksamheten bör drivas i myndighetsform för att tillgodose behovet av långsiktigt stabila förutsättningar och för att ge bättre förutsättningar för riksdag och regering att styra och granska verksamheten.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)