SfU 1980/81

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1980/81:1

om privat läkarvård och tandvård
Motionerna

I motion 1979/80:1149 av Sven Andersson m. fl. (fp, c, m) hemställs att
riksdagen uttalar att den privata vårdsektorn utgör en viktig del av den
svenska vårdsektorn och att sådana förutsättningar skall skapas att den
bibehålls på minst nuvarande nivå.

1 motion 1979/80:1163 av Wiggo Komstedt m. fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa om åtgärder syftande till att frågor om
ersättare vid sjukdom för privatpraktiserande tandläkare i enmanspraktik i
fortsättningen skall handläggas av försäkringskassan i resp. län i stället för
som nu av riksförsäkringsverket.

1 motion 1979/80:1637 av Blenda Littmarck m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förhandsprövningsgränsen
inom tandvårdsförsäkringen bör höjas i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motion 1979/80:1870 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) hemställs att
riksdagen uttalar att regeringen vidtar åtgärder för att trygga tillgången på
privat läkarvård och tandläkarvård där den i dag existerar och utgör ett
värdefullt tillskott till vårdutbudet.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1979/80:1163 från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet och motion 1979/80:1637 från
riksförsäkringsverket. Till Försäkringskasseförbundets yttrande över motion
1979/80:1163 har fogats yttranden från de allmänna försäkringskassorna i
Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands och
Gävleborgs län samt Bohusläns, Malmö och Göteborgs allmänna försäkringskassor.

Tandvårdsförsäkringen

Gällande bestämmelser m. m.

I sjukförsäkringen ingår sedan den 1 januari 1974 en allmän tandvårdsförsäkring.
Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade över 19 år
medan landstingens folktandvård skall svara för tandvården för barn och
ungdomar under nämnda ålder. 1 avvaktan på att folktandvården skall bli
tillräckligt utbyggd har ungdomar i åldern 17-19 år övergångsvis rätt till
ersättning för tandvårdskostnader från försäkringen.

Tandvårdsförsäkringen ersätter den försäkrades kostnader för tandvård

1 Riksdagen 1980/81. II sami. Nr /

SfU 1980/81:1

2

enligt den av regeringen utfärdade tandvårdstaxan med 50 % av arvodet för
vården upp till 2 500 kr. och med 75 % av arvodet över detta belopp. Vidare
ersätts hela kostnaden för ädla metaller och annat material som används i
tandtekniskt arbete och som finns upptaget på en av riksförsäkringsverket
utfärdad prislista.

Om den beräknade kostnaden för tandvården uppgår till ett högre belopp
än 3 000 kr. är ett villkor för att tandvårdsersättning skall kunna utgå att
tandläkarens behandlingsförslag underkastas förhandsprövning av försäkringskassan.
Regeln har tillkommit i syfte att garantera patienten en
odontologiskt riktig behandling och att undvika att patienten eller försäkringen
belastas med onödigt stora kostnader.

För att säkerställa den planerade utbyggnaden av folktandvården infördes
i övergångsbestämmelser till 1973 års tandvårdsreform bl. a. möjlighet för
riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att folktandvårdens
behov av tandläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett, föreskriva att
tandläkare som efter den 1 juli 1974 avsåg att påbörja verksamhet i enskild
tandvård ej skulle föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.
Regeln om möjlighet att begränsa privatpraktiserande tandläkares etablering
skulle gälla fram till utgången av år 1975, men har därefter förlängts och
gäller nu fram till utgången av år 1982.

Riksförsäkringsverket har använt möjligheten till etableringsbegränsning
för tandläkare sedan mitten av år 1974. För år 1980 har riksförsäkringsverket
föreskrivit att tandläkare får föras upp på förteckning endast om verksamheten
avser att ersätta tidigare verksamhet i enskild tandvård, s. k.
ersättningsetablering eller eljest synnerliga skäl föreligger för att föra upp
tandläkare på förteckningen.

Verket har dessutom föreskrivit att tandläkaren i fråga i princip får föras
upp på förteckning med verkan endast så länge han bedriver verksamheten
uteslutande på den ort där den tidigare verksamheten bedrivits, i de fall den
tidigare verksamheten bedrivits utanför storstadsregionerna Stockholm,
Göteborg och Malmö. Tandläkare som bedriver verksamhet i enskild
tandvård i kommun utanför storstadsregionerna och är uppförd på förteckning
hos allmän försäkringskassa, kan bli uppförd på förteckning hos annan
kassa för verksamhet i enskild tandvård inom de nämnda storstadsregionerna
endast om han ersätter en tidigare verksamhet.

Ärenden om uppförande på förteckning av tandläkare prövas av
riksförsäkringsverket. Beslut avseende uppförande på förteckning av
tandläkare som vid sidan av heltidstjänst inom folktandvården avser att
bedriva verksamhet i enskild tandvård fattas dock av försäkringskassorna.
Den senare kategorin tandläkare omfattas inte av etableringsbestämmelserna
så länge deras tjänstgöringstid hos folktandvården är oförändrad.

SfU 1980/81:1

3

Tidigare behandling

Etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande tandläkare som vill
ansluta sig till tandvårdsförsäkringen infördes som nämnts för att säkerställa
folktandvårdens behov av tandläkare. Riksdagen har därefter vid ett flertal
tillfällen behandlat motioner som syftat till att etableringsreglerna för
privatpraktiserande tandläkare skulle avvecklas (se SfU 1976/77:1, 1978/
79:22 och SfU 1979/80:9). I det sistnämnda betänkandet behandlades förslag

1 proposition 1979/80:29 om förlängning av etableringsregeln t. o. m. år 1982
och i samband därmed ändrade tillämpningsregler. Utskottet anslöt sig
därvid till förslaget och framhöll att åtgärderna utgjorde en nödvändig men
samtidigt mycket begränsad utvidgning av nuvarande praxis. Utskottet
instämde i departementschefens uttalande om att problemen för den
enskilde kunde minskas om bestämmelsen tillämpades på smidigast möjliga
sätt inom ramen för sitt syfte och att en årlig omprövning av bestämmelsens
närmare utformning borde ske främst för att möjliggöra en anpassning till
utvecklingen på området.

Frågan om en höjning av förhandsprövningsgränsen - från 3 000 kr. till
4 000 kr. - har tidigare aktualiserats i en motion vid 1977/78 års riksmöte. I
sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1977/78:5 erinrade utskottet om
att den gräns om 2 000 kr., som tidigare gällde, på förslag av riksförsäkringsverket
räknats upp den 1 januari 1977 med 1 000 kr. till 3 000 kr. I
skrivelse till socialdepartementet i december 1976 hade verket framhållit
bl. a., att de taxehöjningar som skett efter tandvårdsförsäkringens genomförande
i och för sig endast motiverade en höjning av gränsen med 500 kr. till

2 500 kr. Med hänsyn till att den nya gränsen enligt verkets mening borde
kunna tillämpas för en längre tid framåt föreslog emellertid verket att
gränsen sattes till 3 000 kr. Utskottet erinrade också om att det tidigare
framhållit, att det måste ligga i både patienternas och tandläkarnas intresse
att kostsammare behandlingar underkastas försäkringskassans granskning
och att förhandsprövningsgränsen 3 000 kr. medför att förhandsprövning
sker så snart patientens kostnad överstiger 1 000 kr., vilket fick anses
innebära en skälig avvägning. På grund av det anförda och då det enligt
utskottets mening kunde förutsättas att riksförsäkringsverket kom att
fortlöpande föreslå de justeringar i gällande ersättningssystem som verket
fann påkallade avstyrkte utskottet bifall till motionen.

Läkarvårdstaxa!!

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. m. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). För att undvika
att övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan

1* Riksdagen 1980/81. II sami. Nr 1

SfU 1980/81:1

4

medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett i förhållande till
taxans belopp förhöjt arvode (för år 1980, 5, 15, 25, 30 eller 40 %).
Arvodeshöjning fick ske i de fall läkaren styrkt att han under år 1973 utövat
läkaryrket på heltid och därvid tillämpat ett genomsnittsarvode per besök
som översteg det genomsnittliga läkararvodet för läkare med minst 2 000
patientbesök och haft kostnader för mottagningen som låg högre än normalt
för den specialitet han utövade. Läkare vid gruppmottagning etablerad före
år 1973 får utan särskilt beslut tillämpa en arvodeshöjning med, för år 1980,
40 %. Även efterträdare till sådan läkare kan under viss förutsättning få rätt
till samma arvodeshöjning. Vissa möjligheter till individuell taxebindning vid
nyetableringar infördes den 1 januari 1978 för åren 1978-1979 (se SfU
1977/78:12). Sålunda kunde försäkringskassa besluta om en med högst 20 %
förhöjd arvodesnivå för nyetablerad praktik som var gemensam för minst två
läkare. Beslutet skulle föregås av socialstyrelsens godkännande och ges
endast i de fall vederbörande huvudman lämnat sitt samtycke till etableringen.
Beslutet gällde praktik på viss ort. Avsikten med de ökade möjligheterna
till individuell taxebindning, som begränsades till att avse högst 30 läkare
under ett vart av åren 1978 och 1979, var att etableringen skulle ske utanför
storstadsområdena och i första hand på orter där behovet av läkare var
mindre väl tillgodosett.

Även frågan om att genom en förhöjd taxenivå underlätta för läkare att
nyetablera privatpraktik har tidigare prövats av riksdagen, senast vid
riksmötet 1978/79. Vid nämnda riksmöte begärdes i en motion att en taxenivå
skulle införas som gjorde det möjligt att nyetablera även enmansmottagningar
på orter där det inte fanns underlag för gruppmottagningar. Utskottet
(SfU 1978/79:22) avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till dels de
särskilda bestämmelser som gällde för åren 1978 och 1979, dels att - såvitt
gällde den individuella taxebindningen för tiden efter den 1 januari 1980 -regeringens ställningstagande i frågan borde avvaktas innan riksdagen gjorde
några uttalanden härom. Riksdagen följde utskottet.

Remissyttrandena

Handläggning av frågor om ersättare för privatpraktiserande tandläkare
(motion 1979/80:1163)

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till yrkandet i motion 1979/80:1163
att frågor om vikarier för privatpraktiserande tandläkare vid sjukdom m. m.
skall handläggas av försäkringskassa i stället för som f. n. av riksförsäkringsverket.
Verket anför att det vid handläggningen av etableringsärenden
kunnat konstatera att samrådsgruppernas vid försäkringskassorna bedömning
av likartade ärenden inte varit enhetlig och i många fall skilt sig från
gällande praxis. En delegering av sjukvikariatsärendena till försäkringskas -

SfU 1980/81:1

5

sorna skulle enligt verkets mening ur denna synpunkt medföra viss risk för en
oenhetlig tillämpning. Behandlingstiden av ärendena skulle visserligen bli
något kortare om de avgjordes på försäkringskassorna, men med hänsyn till
att verket behandlar ifrågavarande ärenden med förtur - om de brådskar -kan några större tidsvinster inte göras.

Med anledning av motionärernas påstående att ”det kan dröja månader
innan riksförsäkringsverket har beslutat sig” framhåller verket att handläggningstiden
hos verket av ifrågavarande ärenden normalt rör sig om vecka
eller veckor. Handläggningstiden för de 11 ärenden som inkom under 1979
var i fyra fall högst en vecka, i tre mellan en och två veckor. Den längsta
handläggningstiden var 35 dagar. I sistnämnda fall erfordrades emellertid
kompletterande utredning.

Verket understryker i sitt yttrande att en förutsättning för att en tandläkare
skall kunna uppföras på förteckning hos allmän försäkringskassa är att
vederbörande innehar legitimation som tandläkare. Enligt vad verket
inhämtat utfärdar inte socialstyrelsen tillfälliga legitimationer för tandläkarstuderande
som önskar vikariera för privatpraktiserande tandläkare.

Slutligen erinrar verket om att 1978 års tandvårdsutredning i sitt
delbetänkande SOU 1979:7, Tandvård i början av 80-talet föreslagit vissa
åtgärder för att begränsa antalet vikariat inom folktandvården och då främst
inom fakultetslandstingen för att uppnå en bättre regional fördelning av
tandvårdsresurserna. Utredningen har som en förutsättning för åtgärdernas
genomförande angivit att omfattningen av vikariat på den privata sektorn
inte får tillåtas öka.

Försäkringskasseförbundet förordar att beslutanderätten i frågor om
uppförande på förteckning av vikarier för tandläkare vid sjukdom m. m.
överförs till försäkringskassorna. Förbundet anser dessutom att även beslut
om permanent uppförande på förteckning bör fattas av försäkringskassorna.
Förbundet anför härvid att det delar motionärernas allmänna utgångspunkt
att ärenden om tillämpning av AFL inte bör få fördröjas genom extra
administrativa omgångar om dessa inte kan anses viktiga för en korrekt
tillämpning av gällande lagar och bestämmelser eller kan väntas tillföra
beslutsunderlaget väsentlig information. I de av motionärerna aktualiserade
fallen föreligger enligt förbundets uppfattning inga skäl som talar emot att
besluten kan anförtros försäkringskassorna. Kassornas lokala och regionala
kännedom utgör den viktigaste ingrediensen i beslutsunderlaget. Detta
förhållande och att praxis är väl utvecklad talar tvärtom för att kassorna bör
fatta besluten.

I sammanhanget förordar förbundet att kassornas beslut - liksom nu är
fallet beträffande deras yttranden - föregås av en konsultation av företrädare
för folktandvårdshuvudmannen och tandläkarföreningen.

I likhet med riksförsäkringsverket tillbakavisar förbundet påstående i
motion 1979/80:1163 om att tandläkarstuderande skulle utnyttjas som
tillfälliga ersättare för privatpraktiserande tandläkare.

SfU 1980/81:1

6

Höjning av förhandsprövningsgränsen (motion 1979/80:1637)

Riksförsäkringsverket avstyrker förslaget i motion 1979/80:1637 om en
höjning av förhandsprövningsgränsen vid tandvårdsbehandlingar från 3 000
till 5 000 kr. I anslutning till påståendet i motionen att en höjning av
förhandsprövningsgränsen skulle medföra administrativa lättnader påpekar
verket att eftersom tandläkare innan behandling påbörjas skall lämna
patienten behandlingsförslag med upplysning om de ungefärliga kostnaderna
för behandlingen jämte efterkontroll (3 § tandvårdstaxan), skulle den
behandlande tandläkaren ändå behöva göra en dokumentation av sin
terapiplanering och en kostnadsberäkning. Den ytterligare tid som åtgår för
själva ifyllandet av blanketten är, säger verket, naturligtvis svår att uppskatta
men torde vara betydligt lägre än vad som anges i motionen.

Verket uppger att försäkringskassorna år 1979 avgjorde 70 459 ärenden
angående förhandsprövning och att avslag meddelats i relativt liten
utsträckning. Åtskilliga av de ärenden som inneburit ett godkännande av
behandlingsförslagen har föregåtts av diskussioner och/eller ändring av
förslagen.

Verket erinrar om att de ersättningsregler som gäller fr. o. m. den 1 juli
1980 automatiskt innebär att förhandsprövningen kommer att ske först då
patientavgiften överstiger 1 375 kr. Trots den ersättning som utgår från
försäkringen kan dessa behandlingar alltså bli kostsamma för de enskilda
patienterna, och verket menar att förutsättningarna för att dessa kostsamma
behandlingar skall få ett så gott resultat som möjligt ökas genom den
granskning som sker vid förhandsprövningen. Vidare erinrar verket om att
under den tid som gått sedan tandvårdsförsäkringen genomfördes den 1
januari 1974 arvodesnivån för tandläkarens åtgärder enligt tandvårdstaxan
hittills höjts med sammanlagt 56,2 % och för tandtekniska arbeten med
79,7 % räknat i förhållande till 1974 års taxenivå. Detta innebär exempelvis
att en behandling som år 1974 betingade ett arvode på 2 000 kr. - varav 1 500
kr. tandläkararvode och 500 kr. arvode för tandtekniskt arbete - i dagens
läge kostar drygt 3 200 kr.

Mot den angivna bakgrunden har verket gjort följande bedömning av
förslaget till höjning av förhandsprövningsgränsen till 5 000 kr.

Liksom tidigare anser riksförsäkringsverket att bestämningen av förhandsprövningsgränsen
är en värderingsfråga, där olika intressen får vägas mot
varandra. Som verket tidigare framhållit bör härvidlag största hänsyn tas till
patienternas intresse av att få kostsamma behandlingar underkastade
försäkringskassans granskning. En höjning av förhandsprövningsgränsen till
5 000 kr. skulle - tillsammans med de från 1 juli nya ersättningsreglerna -medföra att förhandsprövning kommer att ske först när patientavgiften
överstiger 1 750 kr. Enligt verkets mening bör förslaget med hänsyn härtill
inte tillstyrkas. En ny höjning av förhandsprövningsgränsen kan knappast

SfU 1980/81:1

7

motiveras av de taxehöjningar som hittills skett. Frågan bör lämpligen, anser
verket, övervägas i anslutning till ev. taxejusteringar framdeles.

Utskottet

Privatpraktiserande läkare och tandläkare som önskar vara anslutna till
sjukförsäkringen och därmed för egen och patienternas del komma i
åtnjutande av försäkringsersättning för vården kan begära att bli uppförda på
förteckning hos allmän försäkringskassa. De blir därmed skyldiga att följa
bestämmelserna i läkarvårds- och tandvårdstaxorna. Taxorna anger bl. a.
det högsta arvode som utgår från försäkringen för olika behandlingar och
den högsta avgift som får tas ut av patienten.

Tandläkare som önskar bli uppförda på förteckning är dessutom underkastade
etableringskontroll. Nya etableringar tillåts i princip endast om s. k.
ersättningsetablering föreligger. Etableringsrätten blir också i princip knuten
till den ort där ersättningsetableringen skett. Bestämmelserna har tillkommit
för att säkra tillgången på tandläkare inom den offentliga sektorn och för att
få en så jämn spridning som möjligt av tandläkarresurserna över landet.
Etableringskontrollen omfattar också tillfälliga etableringar. Beslut i frågor
om uppförande av tandläkare på förteckning meddelas av riksförsäkringsverket.

Motion 1979/80:1149 av Sven Andersson m. fl. har till syfte att bibehålla
andelen privata läkare och tandläkare på minst nuvarande nivå. De främsta
motiven härför anger motionärerna vara att medborgarna i ett fritt samhälle
skall erbjudas alternativa vårdformer. Andra motiv anges vara att privatpraktikervården
är billigare för samhället än den offentliga vården och att
läkaren/tandläkaren själv skall få bestämma i vilken form han/hon vill
bedriva sitt yrke. Motionärerna menar att främst läkarvårdstaxans utformning
och reglerna om etableringskontroll för tandläkarna utgör hinder för att
bibehålla nuvarande tillgång till privata vårdresurser. Riksdagen bör därför,
för att trygga den försäkringsanslutna vårdens framtid, klart uttala att den
privata vårdsektorn utgör en viktig del av den svenska vårdsektorn och att
sådana förutsättningar skall skapas att den bibehålls på minst nuvarande
nivå.

Motion 1979/80:1870 av Margaretha af Ugglas m. fl. berör samma
problematik som förenämnda motion 1149 men då främst vad gäller
Stockholmsregionen. Motionärerna begär åtgärder för att trygga tillgången
på privat läkar- och tandläkarvård.

Av inledningen till betänkandet framgår att frågor rörande nyetablering av
läkare och tandläkare ett flertal gånger behandlats av riksdagen. Utskottet
har därvid vid skilda tillfällen starkt understrukit angelägenheten av att den
offentliga vårdsektorn tillförs tillräckliga läkar- och tandläkarresurser. Detta
skall emellertid inte tolkas så att utskottet inte anser den privata vårdsektorn

SfU 1980/81:1

vara värdefull sorn ett komplement till den offentliga vården.

I anslutning till det anförda erinrar utskottet om att frågor om den privata
vårdsektorns ställning inom hälso- och sjukvården ingår i beredningen inom
regeringskansliet av hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande
SOU 1979:78, Mål och medel för hälso- och sjukvården, medan frågor om
privattandläkarnas ställning behandlas av 1978 års tandvårdsutredning.

I sammanhanget kan också erinras om att i propositionen 1979/80:116 om
åtgärder för att förbättra kontinuiteten i hälso- och sjukvården förutskickades
att en arbetsgrupp skulle tillsättas inom socialdepartementet med
uppgift att analysera frågor om nyrekrytering av privatpraktiserande läkare.
I propositionen framhöll föredragande statsrådet Elisabet Holm att hon, i
likhet med vad som uttalats i regeringsdeklarationen, ansåg att även i
framtiden för patienter som så önskar skall finnas möjlighet att söka läkare i
den vårdform som privatpraktik utgör och att en nyrekrytering var
nödvändig med hänsyn till åldersstrukturen inom privatpraktikerkåren.
Arbetsgruppen har numera tillsatts.

Med det anförda får motionerna 1979/80:1870 och 1979/80:1149 anses
besvarade.

Motion 1979/80:1163 av Wiggo Komstedt m. fl. tar upp en annan fråga
med anknytning till bestämmelserna om etableringskontroll för privatpraktiserande
tandläkare. Motionärerna begär att frågan om ersättare för
privatpraktiserande tandläkare i enmanspraktik vid sjukdom som bedöms bli
långvarigare än en månad i fortsättningen skall handläggas av försäkringskassorna
i stället för som nu av riksförsäkringsverket. Ett sådant avbyråkratiserat
och förenklat förfarande skulle, anför motionärerna, medföra att
beslut om ersättare kunde fattas inom några få dagar efter det sjukdomen
inträffat och medföra att ett stort antal behandlingstimmar tas till vara.

Förslaget i motionen har avstyrkts av riksförsäkringsverket, främst med
hänsyn till att det skulle medföra en viss risk för oenhetlig tillämpning vid
medgivanden av etablering av vikarier. Dessutom anser verket inte att någrastörre
tidsvinster skulle kunna göras, eftersom verket behandlar ärendena
med förtur om de brådskar. Verket betonar också värdet av en övergripande
kontroll av den regionala fördelningen av tandläkarresurserna. Försäkringskasseförbundet,
å sin sida, anser inte att det finns några skäl som talar mot
motionärernas förslag och framhåller att kassornas lokala och regionala
kännedom utgör den viktigaste ingrediensen i beslutsunderlaget och att
praxis på området är väl utvecklad.

Riksdagen har nyligen (prop. 1979/80:29, SfU 1979/80:9, rskr 102) beslutat
om en förlängning av reglerna om etableringsbegränsning för privatpraktiserande
tandläkare t. o. m. år 1982. Beslutet innebär en viss skärpning av
bestämmelserna för att uppnå en bättre regional fördelning av tandläkarresurserna
och grundade sig på 1978 års tandvårdsutrednings förslag i
delbetänkandet SOU 1979:7, Tandvården i början av 80-talet. Utredningen

SfU 1980/81:1

9

avser att i ett slutbetänkande nästa år återkomma med sitt ställningstagande i
frågan om behovet av en fortsatt etableringskontroll efter 1982 års utgång.
Även om det ur administrativ synpunkt kan finnas skäl som talar för ett
genomförande av motionärernas förslag anser utskottet att det finns
anledning avvakta tandvårdsutredningens förslag och beredningen av detta
innan riksdagen vidtar någon åtgärd till följd av motion 1979/80:1163.

Utskottet behandlar slutligen yrkandet i motion 1979/80:1637 av Blenda
Littmarck m. fl. om en höjning av förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen
.

Arvodet för tandvård betalas till lika delar av försäkringen och den
försäkrade upp till ett belopp av 2 500 kr. Arvodet över detta belopp betalas
med tre fjärdedelar av försäkringen och återstoden av den försäkrade.
Kostnaden för ädla metaller m. m. betalas helt av försäkringen. När
kostnaden för tandvården beräknas uppgå till högre belopp än 3 000 kr. skall
tandläkarens behandlingsförslag förhandsprövas av försäkringskassan.

Motionärerna föreslår att förhandsprövningsgränsen höjs till 5 000 kr. De
framhåller att förslaget skulle medföra en halvering av det antal tandläkartimmar
som beräknas åtgå till prövningsarbete.

Såsom verket påpekat i sitt remissvar ligger det i patienternas intresse att
kostsamma behandlingar underkastas granskning i förväg. Den föreslagna
höjningen skulle medföra att förhandsprövning kommer att ske först då
patientavgiften överstiger 1 750 kr. i stället för som f. n. redan vid en
patientavgift över 1 375 kr. Av remissvaret framgår också att det är osäkert
om tidsbesparingen vid en höjning av förhandsprövningsgränsen skulle bli av
den storleksordning som angivits i motionen. På grund av det anförda och då
frågan är föremål för överväganden inom 1978 års tandvårdsutredning anser
utskottet inte det finns skäl för omedelbara åtgärder med anledning av
motion 1979/80:1637.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande tillgången till privat läkarvård och tandvård avslår
motionerna 1979/80:1149 och 1979/80:1870,

2. beträffande ersättare för privatpraktiserande tandläkare avslår
motion 1979/80:1163,

3. beträffande förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen
avslår motion 1979/80:1637.

Stockholm den 9 oktober 1980

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

SfU 1980/81:1

10

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén
(fp), Doris Håvik (s), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c), Ralf
Lindström (s), Gullan Lindblad (m), Lars-Åke Larsson (s), Elis Andersson
(c), Martin Segerstedt (s), Arne Lindberg (c), Siri Häggmark (m). Arne
Andersson i Falun (c) och Nils-Olof Gustavsson (s).

Särskilt yttrande

beträffande tdlgången till privat läkarvård

Sven Aspling, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström, Lars-Åke
Larsson, Martin Segerstedt och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anför:

Utskottets socialdemokratiska ledamöter har vid upprepade tillfällen
understrukit hur utomordentligt angeläget det är att den offentliga vården
tillförs tillgängliga läkarresurser. Därför har också den offentliga vården
prioriterats för att garantera alla medborgare i landet oavsett bostadsort
tillgång till en god hälso- och sjukvård.

I reservationer till betänkandena SfU 1977/78:12 och 1978/79:22 motsatte
vi oss att systemet med individuell taxebindning utvidgades under åren
1978-1979 och framhöll det omotiverade i att ha ett system med generösare
taxebestämmelser som kan konkurrera med den offentliga vården om
läkarna. Vi vidhåller denna uppfattning och utgår från att den arbetsgrupp,
som nyligen tillsatts inom socialdepartementet och som enligt vad som
förutskickats i propositionen 1979/80:116 skulle ha till uppgift att analysera
frågor om nyrekrytering av privatpraktiserande läkare, inte har till uppgift
att föreslå förmånligare taxebestämmelser som ett medel för nyrekrytering.
Vi har funnit det särskilt angeläget att markera detta, inte minst mot
bakgrunden av att det i ett pressmeddelande om att arbetsgruppen tillsatts
refereras till 1977 års riksdagsbeslut om individuell taxebindning vid
nyetableringar under åren 1978-1979 och till utfallet av beslutet.

GOTAB 65570 Stockholm 1980