Lagutskottets betänkande
1986/87:4 ej

om godtrosförvärv av lösöre

(prop. 1985/86:123) ^

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1985/86:123 om godtrosförvärv av
lösöre. I propositionen läggs fram ett förslag till en särskild lag om
godtrosförvärv av lösöre. Lagen innebär i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som gäller för närvarande och som skapats främst
genom rättspraxis. I syfte att bl. a. motverka handeln med stöldgods har dock
de krav som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro i viss
mån skärpts och preciserats.

Utskottet tillstyrker förslaget och föreslår att lagen skall träda i kraft den 1
januari 1987. Samtidigt avstyrker utskottet en motion (m) vari yrkas viss
ändring av ikraftträdandebestämmelserna.

Propositionen

I proposition 1985/86:123 föreslår regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag
till

1. lag om godtrosförvärv av lösöre,

2. lag om ändring i handelsbaden.

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionen

Motion 1985/86:517 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att
bevisbörderegeln i 3 § lagen om godtrosförvärv av lösöre blott kan göras
gällande på förvärv som gjorts efter lagens ikraftträdande.

Utskottet

Bakgrund

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över
egendomen och förvärvaren inte inser och inte heller bör inse att den andre
saknar förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro. Resultatet

av ett sådant godtrosförvärv blir enligt svensk rätt att förvärvaren får en 1

1 Riksdagen 1986187.8sami. Nr 4

rättsligt skyddad äganderätt till egendom medan den ursprunglige ägarens
rätt till egendomen utsläcks (den s. k. exstinktionsprincipen). Den ursprunglige
ägaren har dock rätt att mot ersättning lösa till sig egendomen.

Någon allmän lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre finns inte. Reglerna
om godtrosförvärv har i stället utbildats i rättspraxis med utgångspunkt i
bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbaden om lånat och
deponerat gods.

Exstinktionsprincipen tillämpas inte bara i Sverige utan i flertalet europeiska
länder. I Finland och Norge gäller den dock bara egendom som
anförtrotts överlåtaren (t. ex. som lån eller pant). När det gäller inte
anförtrodd egendom, dvs. främst stöldgods, gäller i stället den s. k. vindikationsprincipen
vilken innebär att den ursprungliga ägaren har en oinskränkt
rätt att återfå egendomen utan att behöva betala någon ersättning till
förvärvaren. Detta gäller alltså även när förvärvaren är i god tro. I Danmark
gäller vindikationsprincipen för såväl anförtrodd som icke anförtrodd
egendom.

Reglerna om godtrosförvärv får anses tillhöra den centrala delen av
civilrätten. Att de nordiska ländernas rättsuppfattning på detta område
skilde sig åt så betydligt bedömdes i slutet av 1950-talet medföra praktiska
olägenheter. Nordiska rådets presidium hemställde därför i skrivelse till de
nordiska ländernas regeringar den 17 februari 1959 att de skulle inleda ett
gemensamt utredningsarbete i syfte att nå fram till mera enhetliga regler.
Med anledning därav tillkallades särskilda utredningar i Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Efter några års utredningsarbete avgavs betänkanden i
Danmark, Finland och Sverige. I det svenska betänkandet (SOU 1965:14)
Godtrosförvärv av lösöre lades fram ett lagförslag som nära stämde överens
med de danska och finska förslagen och som byggde på exstinktionsprincipen.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig
kritik i de olika länderna, och frågan om mer enhetliga regler fick tills vidare
vila.

Under år 1972 aktualiserades ärendet på nytt, och påföljande år utarbetades
i Sverige ett förslag till lagrådsremiss. Sedan det vid fortsatta nordiska
överläggningar dock visat sig att man i Danmark inte ville överge vindikationsprincipen,
ansåg man från svensk sida att det inte längre fanns något
behov av att driva lagstiftningsfrågan vidare. Regeringen beslöt därför att
inte lägga fram någon proposition i ämnet och avskrev i september 1973
frågan från vidare handläggning.

Frågan kom därefter att aktualiseras i riksdagen under 1974 års och
1976/77 års riksmöten med anledning av motioner, vilka dock avslogs av
riksdagen (LU 1974:3 och LU 1976/77:16).

Lagstiftningsfrågan blev på nytt aktuell i samband med proposition
1979/80:66 med förslag till ändringar i brottsbalkens bestämmelser om häleri.

I propositionen tog föredragande statsrådet också upp frågan om godtrosförvärv
av lösöre. Statsrådet ansåg därvid att det inte fanns tillräckligt underlag
för att i det lagstiftningsärendet föreslå ändringar i gällande regler om
godtrosförvärv. Med anledning av en motion om skärpning av reglerna om
godtrosförvärv uttalade lagutskottet i yttrande till justitieutskottet (LU

LU 1986/87:4

2

1979/80:1 y) att de skäl som tidigare åberopats mot en ändring av gällande
ordning alltjämt hade bärkraft. Enligt lagutskottets mening fanns det
emellertid också skäl som talade för att den rätte ägaren borde behandlas mer
gynnsamt då han förlorat sin egendom genom brott. Utskottet ansåg att det
kunde ligga nära till hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens
intresse av att få tillbaka den frånhända egendomen än vid en godtroende
förvärvares intresse av att få behålla egendomen. En modifiering av reglerna
om godtrosförvärv borde också kunna leda till en ökad försiktighet hos
allmänheten när det gällde handel med egendom som bjuds ut på ovanligt
förmånliga villkor och därför kunde misstänkas vara stöldgods. En viss
inskränkning av skyddet för godtrosförvärvaren torde därför få betydelse för
brottsbekämpningen. Mot bakgrund av det anförda uttalade sig lagutskottet
för att frågan om godtrosförvärv av stöldgods borde utredas. Justitieutskottet
(JuU 1979/80:26) anslöt sig till lagutskottets yttrande. Vad sålunda anförts
med anledning av motionen gav riksdagen regeringen till känna (rskr.
1979/80:183).

I november 1980 tillkallades en särskild utredare (riksdagsledamoten
Allan Ekström) för att se över gällande ordning i fråga om godtrosförvärv av
stöldgods m.m. Utredaren överlämnade i mars 1984 betänkandet (SOU
1984:16) Förvärv i god tro. Betänkandet, som erhållit en positiv remissbehandling,
har lagts till grund för propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om godtrosförvärv.

Lagförslaget innebär att exstinktionsprincipen bibehålls, dvs. att den som i
god tro förvärvar lösöre skall få äganderätten till egendomen. Enligt
förslaget skall förvärvaren anses vara i god tro endast om det är sannolikt att
egendomens beskaffenhet, förhållandena under vilka den utbjöds samt
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

I enlighet med gällande rätt föreslås vidare att den som på grund av någon
annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till en sak har rätt att mot
ersättning lösa till sig egendomen. En nyhet är att i propositionen föreslås en
särskild preskriptionstid för rätten att kräva lösen. Enligt lagförslaget
förlorar sålunda den ursprunglige ägaren sin lösningsrätt om han inte inom
tre månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om vem som
innehar egendomen krävt tillbaka egendomen av denne. Lösenbeloppet
skall bestämmas enligt den s. k. vederlagsprincipen, dvs. motsvara den
aktuelle ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring.
Lösen skall dock motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.
Lösenbestämmelsen kompletteras med en regel om beaktande av penningvärdets
förändringar.

Den nya lagen skall gälla även förvärv i god tro av panträtt i lösöre.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

I propositionen föreslås slutligen att de i föregående avsnitt omnämnda
bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbaden skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1986.

LU 1986/87:4

3

1 * Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 4

Lagen om godtrosförvärv av lösöre

LU 1986/87:4

Som utskottet inledningsvis anfört får reglerna om godtrosförvärv anses
tillhöra den centrala delen av civilrätten. Reglerna har också stor praktisk
betydelse. Det är därför, såsom framhålls i propositionen, mindre tillfredsställande
att rättsreglerna bygger uteslutande på rättspraxis. Av utredningens
betänkande framgår också att uppfattningen hos allmänheten om vad
som krävs för att en förvärvare skall anses vara i god tro ofta bygger på
missförstånd och i vissa fall är rent felaktig. Det är sålunda inte ovanligt att
man tror att det är till fyllest med ett slentrianmässigt åberopande av god tro
för att förvärvet skall vara skyddat mot krav från den ursprunglige ägaren.

Mot denna bakgrund anser utskottet det betydelsefullt att ett förslag till
lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre nu läggs fram. Enligt utskottets
mening är det en fördel att lagförslaget har fått en generell utformning och
omfattar alla fall av godtrosförvärv av lösöre och inte enbart sådana fall där
godtrosförvärvet utgör förvärv av egendom som frånhänts den ursprunglige
ägaren genom brott, något som främst avsågs med riksdagens ovannämnda
skrivelse.

När det gäller innehållet i lagförslaget delar utskottet departementschefens
uppfattning att det saknas anledning att generellt överge den i svensk
rätt sedan mycket länge tillämpade exstinktionsprincipen. Att enbart
beträffande icke anförtrodd egendom övergå till den i de övriga nordiska
länderna tillämpade vindikationsprincipen, dvs. att ge den ursprunglige
ägaren en oinskränkt rätt att återfå egendom utan att betala någon ersättning
härför, skulle enligt utskottets mening föra för långt. En person som
exempelvis förvärvar en sak i en affär under normala förhållanden måste
kunna lita på att han får behålla egendomen om det senare skulle visa sig att
säljaren åtkommit egendomen genom brott. Enligt utskottets mening saknar
också frågan om ett byte av huvudprincip betydelse för ett ställningstagande
till om syftet med riksdagens krav på översyn av reglerna - nämligen att
motverka handeln med stöldgods - kan uppnås. Det avgörande är i stället
vilka krav som lagen ställer för att god tro skall anses föreligga hos
förvärvaren.

I sistnämnda hänseende stadgas i 3 § i lagförslaget att en förvärvare skall
anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens
beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna
i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt
att förfoga över egendomen.

Den föreslagna regeln innebär således att krav ställs på att förvärvaren
skall ha varit aktsam för att ett godtrosförvärv skali anses föreligga. Ett
sådant krav är i och för sig ingen nyhet i svensk rätt. Redan i dag ställer
rättspraxis krav på aktsamhet hos förvärvare, och aktsamhetskravet har på
grund av den ökade omsättningen av stöldgods kommit att efter hand
skärpas. Särskilt markant är detta när det gäller köp av begagnade
motorfordon. I flera rättsfall har under senare år köparen ålagts en
långtgående plikt att undersöka säljarens rätt att förfoga över fordonet. Den
nu föreslagna lagregeln får anses innebära en precisering av aktsamhetskravet
och, när det gäller annan egendom än motorfordon, en ytterligare
skärpning av de krav som kan ställas på förvärvaren.

Bestämmelsen i 3 § har fått en något annan utformning än utredningen
hade föreslagit. Enligt utredningens förslag skulle förvärvaren bevisa att han
var i god tro vid förvärvet. En strikt tillämpning av utredningens bevisbörderegel
skulle i vissa fall kunna få i det närmaste samma effekt som en
vindikationsregel. Någon sådan drastisk förändring av gällande rätt har dock
utredningen inte avsett med sitt förslag. Enligt utredningen syftade förslaget
om en omkastad bevisbörda endast till att på ett mera påtagligt sätt framhäva
den ordning som redan gällde. Den omkastade bevisbördan skulle även ses
som ett hjälpmedel för domstolarna.

I propositionen har i stället valts metoden att framhäva ett krav på
aktsamhet hos förvärvaren utan att införa en omkastad bevisbörda. Enligt
propositionens förslag åligger det således i enlighet med gällande rätt i
princip den ursprunglige ägaren att visa att förvärvaren insåg att överlåtaren
inte hade rätt att förfoga över egendomen. När det däremot gäller frågan om
förvärvaren borde ha insett att överlåtaren inte hade sådan rätt ställer
emellertid lagförslaget vissa krav på förvärvaren. Det ankommer sålunda på
förvärvaren att åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg
vid förvärvet att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att
förfoga över egendomen. Bedömningen av om förvärvaren varit tillräckligt
aktsam skall alltså göras i två led. Först skall förvärvaren göra sannolikt att
vissa omständigheter förelåg vid förvärvet. Därefter skall konstateras att
dessa omständigheter är sådana att förvärvaren kan anses ha uppfyllt kraven
på aktsamhet vid förvärvet. Vid prövningen av om förvärvaren varit
tillräckligt aktsam skall enligt den föreslagna regeln särskild betydelse
tillmätas egendomens beskaffenhet, exempelvis om det är fråga om särskilt
stöldbegärlig egendom, och de förhållanden under vilka egendomen utbjöds,
t. ex. om försäljning skedde på gata eller i en butik. Även andra omständigheter
kan få betydelse.

Regeln innebär således att, om situationen vid köptillfället på något sätt
har avvikit från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild försiktighet
hos förvärvaren.

Enligt utskottets mening tillgodoser den föreslagna regeln i 3 § de
önskemål riksdagen framställt om en lagstiftning som försvårar möjligheterna
till godtrosförvärv av stöldgods. Samtidigt kan konstateras att regeln inte
innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima godtrosförvärv.
Utskottet tillstyrker följaktligen förslaget i denna del.

De föreslagna reglerna om lösen av egendom som omfattas av godtrosförvärv
föranleder, sedan lagrådets synpunkter tillgodosetts, inga särskilda
uttalanden från utskottets sida.

I propositionen, som förelädes riksdagen under våren 1986, föreslås att
lagen skall träda i kraft den 1 juli 1986. Med hänsyn till att riksdagen kan
beräknas komma att ta ställning till propositionens förslag först i början av
november 1986 förordar utskottet att ikraftträdandetidpunkten sätts till den
1 januari 1987.

Den nya lagen blir tillämplig också på förvärv som gjorts före ikraftträdandet.
I motion 517 (m) kritiseras detta förhållande såvitt avser den ovannämnda
bestämmelsen i 3 §. Enligt motionären innebär den bestämmelsen att
förvärvaren kommer att drabbas av en strängare bevisregel än som gällde vid

LU 1986/87:4

5

förvärvet. En sådan ordning anser motionären inte vara rimlig. Motionären
yrkar med hänsyn härtill att en övergångsbestämmelse införs som innebär att
3 § blir tillämplig endast på förvärv som gjorts efter lagens ikraftträdande.

Som framgår av det tidigare anförda innebär bestämmelsen i 3 § främst en
precisering av gällande rätts ståndpunkt beträffande vad som skall anses
konstituera god tro hos en förvärvare. I viss mån innebär regeln också att
kravet på aktsamhet hos förvärvaren skärps. Regeln ansluter sig härvid till
den utveckling som skett i rättspraxis under senare år. Något hinder mot att
låta aktsamhetsregeln bli tillämplig på redan gjorda förvärv kan utskottet
inte finna. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 517.

Lagen om ändring i handelsbaden

I propositionen föreslås att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbaden (HB)
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1986. Bestämmelserna ersätts av
lagen om godtrosförvärv av lösöre.

Utskottet har inget att erinra mot att bestämmelserna får utgå ur HB. Med
hänsyn till att utskottet ovan förordat att lagen om godtrosförvärv av lösöre
skall träda i kraft först den 1 januari 1987 föreslår utskottet att bestämmelserna
skall upphöra att gälla med utgången av december 1986.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:517 antar det i proposition
1985/86:123 framlagda förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre
med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1
januari 1987,

2. beträffande förslaget till lag om ändring i handelsbaden

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i handelsbalken med följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse

Regeringens förslag

Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap.

4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1986.

Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att 11 kap.
4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken
skall upphöra att gälla vid utgången
av december 1986.

LU 1986/87:4

Stockholm den 21 oktober 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

6

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Håkan Stjernlöf (m).

Särskilda yttranden

1. Allan Ekström (m) anför:

Skillnaden mellan mitt utredningsförslag och propositionen inskränker sig
närmast till frågan om styrkan av den bevisning som förvärvaren C - som i
själva verket har bevisbördan - har att prestera till stöd för sina påståenden
om ”när, var och hur” han förvärvat saken i fråga. Skall C styrka eller endast
göra sannolikt att han köpt saken t. ex. på NK och icke på Sergels torg för att
anknyta till ett i utredningsbetänkandet använt exempel (s. 180)?

Enligt mitt betänkande skulle det fordras att C presterade så stort mått av
bevisning som motsvarade beviskravet ”styrkt”; Ekelöf, Rättegång IV s. 30.
Självfallet påverkas C:s möjligheter att fullgöra sin bevisskyldighet av efter
hur lång tid den ursprunglige ägaren A framställer sitt krav på att återfå
saken. Detta förhållande föranledde det uttalandet i utredningsbetänkandet,
att i de enstaka fall då A kunde antas väcka talan efter lång tid ”kan kravet för
att C skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet då inte ställas särskilt högt”
(s. 205). Enligt den i betänkandet redovisade uppfattningen ”bör det
sammanfattningsvis inte te sig särskilt svårt för en 'verklig godtrosförvärvare’
att visa sin goda tro” (s. 180 och 204). "Med markeringen av bevisbördan -som ju i själva verket för rättsområdet innebär en återgång till vad som
tveklöst var gällande rätt före år 1880 - avses inte att åstadkomma någon
mera drastisk förändring i gällande rättsläge. - Vad det är fråga om är således
att på ett mera påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan
gäller” (s. 179).

Enligt propositionen skall det däremot räcka med att C presterar det lägre
mått på bevisningens styrka som motsvarar rekvisitet "sannolikt” dvs. i
exemplets fall att det var sannolikt att han köpt saken på NK och icke på
Sergels torg. Mot denna propositionens lösning av beviskravet kan göras
samma invändning som mot mitt förslag ehuru på omvänt sätt. Medan
betänkandets förslag kunde synas för hårt för C efter en längre tids innehav,
kan propositionens krav på C synas för lågt ställt om A väcker talan kort tid
efter C:s åtkomst. Det kan säkert finnas andra situationer där det förhåller
sig på motsvarande sätt.

I propositionen uttalas att avsikten icke är att mildra det aktsamhetskrav
som skall gälla för C i jämförelse med rådande rättsläge. Hänvisas kan t. ex.
till s. 10 där följande uttalas: "För att det skall kunna bedömas om en sådan
situation föreligger, bör det åligga förvärvaren att klargöra under vilka
omständigheter förvärvet skett.” I praktiken torde därför bedömningen av
frågan, huruvida C gjort ett godtrosförvärv eller ej, icke bli nämnvärt
annorlunda enligt propositionen än enligt betänkandet (s. 166, 179-182).

LU 1986/87:4

7

2. Ulla Orring (fp) och Bengt Harding Olson (fp) anför:

LU 1986/87:4

Reglerna om godtrosförvärv får som utskottet uttryckligen uttalat anses
tillhöra den centrala delen av civilrätten och har avsevärd praktisk betydelse.
Härav följer att stora krav måste ställas på dessa reglers tydlighet och lätthet
att förstå även för den breda allmänheten. Särskilt gäller detta de bevisregler
som skall gälla vid tvist mellan ursprunglig ägare och förvärvare om den
aktuella egendomen.

Propositionen är oklar på denna punkt. På ett ställe (s. 9) uttalas att det
ankommer på ursprunglig ägare att bevisa att förvärvaren inte var i god tro.
Men samtidigt uttalas vissa krav på förvärvaren. Dessa varierar på skilda
ställen i texten. Åtminstone måste förvärvaren göra sannolikt under vilka
omständigheter förvärvet har skett (s. 21) men på annat ställe (s. 10) skall
han klarlägga dessa omständigheter. På ett tredje ställe (s. 1) sägs att
förvärvaren åtminstone skall göra sannolikt att han iakttagit skälig aktsamhet
vid förvärvet. Dessutom kan man lätt av propositionens motiv få den
uppfattningen att förvärvarens sannolikhetsbevisning ger ett absolut godtrosskydd
men i realiteten torde endast ha skapats en presumtion som bör
kunna brytas genom motbevisning av ursprunglig ägare.

Mot denna bakgrund vill vi - utöver utskottsbetänkandets skrivning -ytterligare klarlägga bevisreglerna vid uppkommande tvister.

Till en början måste den objektiva utgångspunkten klarläggas. Detta
innebär att det måste fastställas att överlåtaren saknade rätt att förfoga över
egendomen.

Därför måste ursprunglig ägare bevisa att så varit fallet genom att
exempelvis förete kvitto på inköpet och polisanmälan om att godset
frånhänts honom.

Vad sedan gäller den subjektiva sidan, dvs. förvärvarens vetskap om
överlåtarens rätt att förfoga över godset, uppkommer två skilda situationer. I
de fall ursprunglig ägare gör gällande att förvärvaren verkligen hade full
vetskap om att överlåtaren saknade förfoganderätt måste han också bevisa
detta sitt påstående. I övriga fall, alltså när frågan gäller om förvärvaren i vart
fall borde ha insett att förfoganderätt saknades, räcker det i princip med att
ursprunglig ägare framställer påstående därom. Då krävs att förvärvaren kan
göra i vart fall sannolikt att sådana omständigheter förelegat vid förvärvet
som pekar på god tro. I denna situation har ursprunglig ägare rätt till
motbevisning genom att anföra andra omständigheter som talar mot god tro
hos förvärvaren.

Härefter är det domstolens uppgift att avgöra om överlåtaren saknat
förfoganderätt över egendomen samt - utifrån klarlagda omständigheter
kring förvärvet - bedöma om god tro förelegat.

Vårt ovan förda resonemang ligger helt inom lagstiftarens intentioner, och
följden blir den önskvärda och preciserade skärpningen av kraven på
godtrosförvärv för att motverka handeln med bl. a. stöldgods.

8

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

LU 1986/87:4
Bilaga

Lag om godtrosförvärv av lösöre
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre.

Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka
särskilda föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar för godtrosförvärv

2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som
hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig
att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till
egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

3 § En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

4 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat
äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren
inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått
kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka
egendomen förlorad.

5 § Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen
och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv,
testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft
för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet.

Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft
rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmandet av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

6 § Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till
säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens
borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som
svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till
egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av
lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv av panträtt

7 § Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller

också godtrosförvärv av panträtt. 9

Lösen

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon
annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot
värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens
värde i den allmänna handeln.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Har någon före ikraftträdandet förlorat rätt till viss egendom på grund av
någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig
egendomen, skall den tid på tre månader som anges i 4 § andra stycket
räknas tidigast från ikraftträdandet.

2 Förslag till
Lag om ändring i handelsbaden

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbaden skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1986.

LU 1986/87:4
Bilaga

10