Naturresursfrågor och vattenrätt

Herr talman! Civilutskottets betänkande 17 om naturresursfrågor och vattenrätt tar upp många frågor som ligger Miljöpartiet varmt om hjärtat. Miljöpartiet har ett flertal gånger genom åren i form av motioner lyft upp frågan om betydelsen av strömmande vatten och fria vandringsvägar för fisk. Inte minst min före detta kollega Åsa Domeij har flitigt drivit dessa frågor under många år. Tyvärr har våra förslag inte fallit i god jord hos de regeringar som har styrt landet under dessa år. När det nu är ledamöter från de två största partierna som föreslår åtgärder är vi naturligtvis inte sena att ställa oss bakom deras motioner. För oss miljöpartister är det inget problem att förslagen kommer från andra. Vi är prestigelösa när det gäller sådant. Vi ser till innehållet och inte till avsändarna. Våren 2006 fick riksdagen senast ihop en majoritet för att utreda och utveckla regelverken för vandringsfiskarnas villkor, men det är tyvärr inte så mycket som har hänt under de fem år som har gått. Att de nuvarande regeringspartierna våren 2006 ställde sig bakom tillkännagivandet tycks inte ha underlättat verkställigheten. Man kan ju undra varför. Det var inte heller så självklart att regeringspartierna skulle stå kvar vid sitt tidigare ställningstagande och ställa sig bakom förslagen den här gången, men det tycker jag att man kan ha viss förståelse för. Bland annat kan de politiska ambitionerna förändras, men framför allt är det skillnad på att sitta i regeringsställning och att vara i opposition. Det kan vara en självklar förklaring. Vi är naturligtvis nöjda med att vi har fått ett enigt utskott att ställa sig bakom tillkännagivandet och att regeringen ska redovisa vad som har skett och hur man avser att gå vidare med att underlätta för vandringsfisken att ta sig förbi dammar och kraftverk i våra vattendrag. Det är bra. Den andra stora frågan i betänkandet, där vi tyvärr inte har fått samma förståelse från regeringssidan, gäller jordbruksmarkernas betydelse för vår framtida försörjning. De totala arealerna på jorden för livsmedelsproduktion sjunker drastiskt. Det handlar om de allra bördigaste deltaområdena i världen som sakta försaltas på grund av inträngande havsvatten i takt med att haven sakta stiger. Jag har själv besökt sådana områden och sett effekterna för produktionen. Det handlar även om matjord som förs ut i haven på grund av starkare stormar och kraftigare regn. Vattnet sköljer ut matjorden i haven och vindarna blåser sönder uttorkade jordar så att stora moln av partiklar förs ut över haven. I Sverige är vi än så länge tämligen förskonade från de här formerna av förlust av jordbruksmark, men det gör inte att våra jordbruksarealer skulle vara mindre värda - snarare tvärtom. I Sverige är det i första hand på grund av exploatering som vi förlorar värdefull jordbruksmark. Även hos oss är det först och främst de allra mest värdefulla markerna som går förlorade. Våra städer har till stor del vuxit fram i de allra bästa jordbrukslandskapen eftersom det har varit - och så är det fortfarande - en fördel att bo nära produktionsresurserna. Tyvärr tenderar våra svenska städer att alltmer likna amerikanska samhällen där stora externhandelsområden växer och villaområden rullar ut från städerna och tar mycket jordbruksmark i anspråk. Det sätt på vilket våra städer växer nu för tiden - enligt min uppfattning oplanerat - skapar ett stort behov av transportutrymme, det vill säga ett ökat bilberoende och bilberoendets stora behov av ytor för vägar och för parkering på stormarknaden, på arbetsplatsen, i bostadsområden och så vidare. Jordbruksmarken är en av våra värdefullaste resurser. Det kanske inte alla tänker på. Vi pratar ofta om gruvindustrin, mineraler och skogar som råvaror för produktion och exportintäkter. Visst är de värdefulla. Det är ingen som ifrågasätter det. Men i takt med att vi blir fler och fler människor på jorden blir tillgången till mat och vatten alltmer avgörande. Då är jordbruksmarken viktig. Peak Oil har ni hört förut. Peak Phosphorus - känner ni till det? Sedan har vi det som diskuterades innan det var vår tur i det här utskottet, nämligen det förändrade klimatet. Man behöver egentligen inte säga mer. En kubikmeter råolja och tusen kubikmeter vatten blir ett ton brödsäd i dag. Så ser det ut. Den svenska åkermarkens fosforinnehåll har minskat med två tredjedelar bara på de senaste 25 åren på grund av stigande fosforpriser. Om 20 år räknar man med att produktionen av fosfor inte längre kan tillfredsställa efterfrågan. Stigande matpriser ligger bakom omfattande protester runt om i hela världen. Det är inte bara i Nordafrika och i Mellanöstern som vi har sett den senaste tiden utan det är i många andra länder. Även i Kina och i USA sker stora protester mot stigande matpriser. Vi ska komma ihåg att 80 procent av världshavens alla fiskbestånd är så hårt utfiskade att det är osäkert om de kan återhämta sig. Hur ska vi få fram föda till den växande världsbefolkningen i framtiden? Det är sådant som vi borde tänka på när vi förstör våra åkermarker. Om framtida generationer kunde vara med och bjuda vid markförsäljningar skulle priserna bli mångdubbelt högre än i dag. Ändå har de stigit. De är bland de bästa investeringarna. Jag har sett siffror på prisstegringar på över 20 procent i Västerbotten. Holländare flyttar till Sverige eftersom de har insett vad som händer när de riskerar att förlora mark. Visst är det riktigt som det står i betänkandet att regeringen har tillsatt en utredning - Miljöprocessutredningen. I den utredningen har man konstaterat att man inte ser några tillräckliga motiv för att klassa våra värdefullaste åkerarealer som riksintressen på det sätt vi skulle vilja. Utredningen vill i stället lägga över ansvaret på kommunerna att tillämpa hushållningsprincipen och försiktighetsprincipen på ett skarpare sätt vid planering. Man till och med konstaterar i utredningen att man uppfattar det som tveksamt om kommunerna klarar av att leva upp till den nivå av skydd som vore önskvärd. Man föreslår att det sker en utvärdering. Jag tycker att vi har stöd där. Vi menar att våra jordbruksmarker är alldeles för värdefulla för att vi bara ska fortsätta att se på hur man asfalterar hektar efter hektar. Det är ungefär 2 500 hektar av våra allra bästa åkermarker som exploateras per årtionde för våra städers expansion. Hur ska det sluta? Herr talman! Riksdagen borde genom att bifalla reservationen i betänkandet ge regeringen en tydlig signal om att riksdagen anser att det är en högt prioriterad fråga att ge våra värdefullaste åkermarker det skydd från exploatering som en klassning som ett riksintresse skulle innebära. Herr talman! I betänkandet behandlas även ett par motioner om stranderosion. Det är ett område som jag personligen tycker är viktigt. Jag beklagar att vi från Miljöpartiets sida inte har tagit fram något program med förslag som kan användas som underlag för att väcka motioner på området. De motioner som behandlas i betänkandet är lite för smala. De tar upp bara en del av problemet. Det handlar om mycket mer än stränderna. Vi har de senaste 20 åren sett hur klimatförändringarna har inneburit erosion i många dalgångar inne i landet. Stora områden har spolats sönder och väldiga skogsbestånd har förstörts. Frågan är större än vad som tas upp i motionerna. Det här handlar också om många andra saker, om fallrättigheter, dammsäkerhet, vattenföring och elproduktion. Det finns många problem. Herr talman! Jag vill avsluta med att få fört till protokollet att vi i Miljöpartiet är väl medvetna om problemen som tas upp i motionerna. Problemen växer. Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka i dessa frågor på något sätt för att diskutera dem i kammaren. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

Herr talman! I årtusenden har fisken fritt kunnat vandra upp i vattendrag för reproduktion och tillväxt. Den har vandrat tusentals kilometer i haven för att sedan hitta tillbaka till sitt hemvatten. Det har den gjort genom att forcera vattenfall och forsar, men den har hittat hem. Två bra exempel på fiskar som har en stor förmåga till anpassning och nyttja olika miljöer för sin livscykel är laxen och ålen. Den livscykeln är starkt beroende av ett fungerande ekosystem, och nu börjar det bli för många problem med vårt ekosystem. Vi får fler kraftigt modifierade vatten och fler vandringshinder. Det är muddringar. Det byggs hamnar för både små båtar och stora. Vi har kraftverk och en mängd andra vandringshinder. Det här skapar ett stort hot mot balansen i våra vatten och med det också mot fiskens möjligheter till reproduktion. Vår uppfattning är att vi måste klara att utveckla vårt samhälle med allt vad det innebär. Bland annat måste vi klara frågorna om en effektiv energipolitik, en väl utbyggd infrastruktur, bostadsbyggande och annat byggande. Vi vill utveckla turistnäringen, och vi vill ge människor möjligheter till rekreation, till exempel med fiske. Allt det här måste vi klara, och samtidigt måste vi ha en politik som värnar vårt ekosystem. Det är svårt, men vi måste göra allt vi kan för att vända och motverka den negativa utveckling som vi nu ser. Det är vad utskottet i dag säger till regeringen, och det gläder oss väldigt mycket. Vi är medvetna om komplexiteten i den här frågan. Det är ingenting som man löser enkelt. Det går inte att säga rakt av att bygger vi laxtrappor kommer vi undan problemen. Det är många saker som måste fasas ihop för att vi ska få det att fungera. Som vi vet är det inte bara kraftbolagens elturbiner och annat som innebär svårigheter. Vi vet också att många lekvatten i dag är förstörda, och då hjälper det inte att bygga fler laxtrappor, eller i alla fall inte att bara bygga fler laxtrappor. Vi måste ta ett helhetsgrepp där vi också tittar på möjligheten att återställa reproduktionsvattnen med olika åtgärder. Vi håller, som sagt, med om att det här är en stor och svår fråga. Men det får inte vara ett skäl till att göra ingenting. Därför föreslår utskottet i dag att regeringen till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder som hittills har vidtagits och vad regeringen avser att göra framgent med anledning av tillkännagivandet 2006. Det är bra, och det har gjort oss glada. (Applåder) I detta anförande instämde Hannah Bergstedt, Yilmaz Kerimo, Carina Ohlsson och Meeri Wasberg (alla S).

Herr talman! Jag är övertygad om att alla här i kammaren - även om det inte är så många kvar - vill värna och vakta vår svenska natur, vare sig det handlar om att motverka skadeverkningar för fiske, att skydda våra stränder eller att verka för att ändra lagar och regler för vattendomar. Värnandet av naturen är något som angår oss alla och berör oss alla. Vi behandlar nu betänkandet Naturresursfrågor och vattenrätt . Den första delen i detta motionsbetänkande handlar om åtgärder till förmån för fiske. Det är problem med fiskens vandring i de reglerade vattendragen. Kan fisken skadas är den som bedriver vattenverksamhet skyldig att vidta och underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst och fiskets bestånd. Detta sker inte vid våra äldre vattenkraftverk då de bedrivs enligt tillstånd från en föråldrad lagstiftning, vilket leder till att riksdagens mål om fiskvägar vid kraftverken inte kan komma till stånd. Våren 2006 gav riksdagen ett tillkännagivande till dåvarande regering. Då gällde det att utreda förutsättningarna för att ändra regelverket så att regleringsföretagen kunde åläggas att anlägga laxtrappor eller liknande i alla reglerade vattendrag. Detta ledde till att regeringen gav Miljöprocessutredningen ett tilläggsdirektiv med uppdrag att utreda behovet. Det har nu gått fem år, och en återkoppling till riksdagen om vilka åtgärder som vidtagits för att underlätta fiskens vandring och vad som planeras för framtiden är önskvärd. Ja, det är angeläget med en återkoppling i ärendet snarast. Det är även viktigt att understryka att den redovisningen bör gälla vandringsfisk generellt och inte endast laxen, som i tidigare tillkännagivande. EG-lagstiftningen har också betydelse i sammanhanget, och enligt rådets förordning ska nationella planer tas fram med åtgärder för fiske och vandringsvägar. Andra delen av betänkandet berör åtgärder mot stranderosionen, som blir ett allt större problem. Som vi hörde här tidigare är det inte bara kring kusterna utan även vid sjöar och dalälvar. Statens geotekniska institut har ett samordningsansvar för stranderosion i Sverige, och i detta ansvar ligger bland annat att utveckla kunskapen inom området och att samordna olika aktörers intresse. Resultatet av arbetet ska göras allmänt tillgängligt för bland annat myndigheter och kommuner. Motionerna avstyrks av utskottet i väntan på resultat av pågående arbete. Hos Statens geotekniska institut pågår också olika forskningsprojekt. Med den nya plan- och bygglagen har kommunerna möjlighet att i detaljplaner ställa krav på skyddsåtgärder för att motverka bland annat översvämning och erosion. Då det gäller jordbruksmark finns inte stöd i Miljöprocessutredningen för att denna ska omfattas av riksintresse. Det innebär dock inte att det saknas skydd eller att det inte behöver förstärkas. Tvärtom - enligt nya plan- och bygglagen får jordbruksmark endast tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Kommuner och länsstyrelse har i dag ett uppdrag att i översiktsplaner se till att jordbruksmark skyddas mot exploatering. Även om det önskades från statligt håll är det ändå kommuner och landsting som är närmast den berörda marken och borde se till att människorna i närområdet tryggas. Nu när det talas så mycket om närodlade produkter är detta extra viktigt. Vi behöver bli bättre på att följa upp och se till att bedömningarna som görs på kommunal och regional nivå ligger i linje med detta. Slutligen har utskottet även avstyrkt en motion om att ge Järvafältet status som nationalstadspark. I Sverige finns i dag endast ett exempel på en park av denna typ. Behovet av grönområden finns förvisso, men det förtydligas i den nya plan- och bygglagen. Även här anser utskottet att kommuner och länsstyrelse i dag har möjlighet att ta initiativ till att skydda dessa gröna områden som ligger i eller i närheten av storstäder. Herr talman! Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Herr talman! Jag kan börja med att instämma i Eva Bengtson Skogsbergs anförande, då det täckte in det mesta. Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Man kan konstatera att detta är ett motionsbetänkande med ett tiotal motionsyrkanden från allmänna motionstiden. En av punkterna berör frågan om åtgärder till förmån för fiske, och jag tänkte i princip hålla mig till den frågan. Under denna punkt föreslår ett enigt utskott ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma till riksdagen och redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vilka planer regeringen har med anledning av ett tillkännagivande från 2006. Från Folkpartiets sida tyckte vi att det var ett viktigt tillkännagivande 2006, och vi var med om att driva fram det och skapade majoriteten. Det var då bostadsutskottet som lade fram förslaget, och om man snabbt läser det ser man att tillkännagivandet innebar att utreda förutsättningarna att ändra regelverket så att regleringsföretagen kan åläggas att använda laxtrappor eller andra fiskvandringsvägar i alla reglerade vattendrag. Som lite kuriosa kan man säga att alla partier utom Socialdemokraterna var med då. Men det är historia. Nu har vi ett enigt tillkännagivande om att vi vill ha en samlad bild, se vad som har gjorts och vad som planeras vad gäller fiskens vandringsvägar. Det kan man nästan se som en naturlig del av riksdagens uppföljningsarbete. Ibland kan vi begära av regeringen att få se vad som har hänt, lite samlat. Det gör vi också i andra sammanhang, i uppföljningsarbete, så det är inte så märkvärdigt. Herr talman! Även om det hela tiden har handlat generellt om vandringsfisk så har, kanske av naturliga skäl, visst fokus ändå hamnat på laxtrappor och laxens vandring. Som har nämnts här är ålen minst lika viktig, inte minst med tanke på att hotet mot ålbeståndet - då pratar vi inte om ålbeståndet i Sverige utan om ett globalt problem, med en gammal fisk som håller på att försvinna - har blivit alltmer uppenbart de senaste åren. Det har utmynnat i EU:s återhämtningsplan för ål, där Sveriges nationella ålplan ingår som en viktig del. Den har godkänts att EU-kommissionen, och det är den vi jobbar efter i Sverige. I den svenska ålplanen handlar det om samarbete med kraftbolagen om förbättrad ålutvandring från vattendragen - det är en mycket viktig del - men också om reglering av fisket och om utsättning av flera ålyngel. Man kan inte lösa problemet med ål bara genom att hålla sig till en viss del. Det går inte att reglera fisket och tro att man genom minskat fiske kan klara ålutvandringen från de svenska vattendragen, utan det är väldigt viktigt att vi får ordning på kraftverken, och det finns också teknik för detta. Som Katarina Köhler sade förut är det en väldigt komplex fråga. Det är inte bara att säga att man ska bygga laxtrappor och vandringsvägar vid alla kraftverk, utan man måste ha ett regelverk, och det är just det som regeringen har jobbat med. Miljöprocessutredningen tog fram förslag och ett underlag för hur man skulle skapa ett regelverk där man kan prioritera ordningen och vilka kraftverk och vilka dammar man ska driva, så att det skapas vandringsvägar. Som Katarina Köhler också tog upp måste man varje gång se till nyttan. Det går inte att hur lätt som helst säga att det ska vara en vandringsväg vid alla vandringshinder på kort sikt, men det är en oerhört viktig fråga. Jag vill också koppla frågan till den allmänna havspolitik som alliansregeringen driver, med en helhetssyn på havet och även de kustnära områdena. En av grundpelarna är att man ska kunna restaurera ekosystem även i kustnära områden. Det har en klar koppling till det vi talar om här. Herr talman! Till sist vill jag uppmärksamma att det sedan förra mandatperioden, i alla fall sedan 2007, pågår ett arbete där Fiskeriverket, länsstyrelserna och kraftbolagen har en arbetsgrupp och försöker jobba fram frivilliga lösningar. Det finns exempel där kraftbolagen har gjort väldigt stora insatser. Vi ska inte se kraftbolagen bara som bovar. En av de stora satsningar som har gjorts är den stora laxtrappan i Stornorrfors i Umeälven. Det är det nedersta kraftverket i Umeälven. Tar sig laxen bara förbi där har de direkt kontakt med Vindelälven. Det är numera ett fungerande laxvatten. Det är en satsning på jag tror det var 100 miljoner. Det finns alltså bra exempel. När det gäller ålens vandringsvägar är tekniken mycket enklare. Det är egentligen inte så mycket som behövs, om man bara kan komma överens om var och när det ska göras. Det är ett viktigt arbete som pågår. Regeringen jobbar på. Det finns ett underlag, och beredning pågår i ärendet. Då är det väl bra att vi får en samlad bild av detta. Därför ställer vi oss bakom detta tillkännagivande. I detta anförande instämde Gunnar Andrén (FP) och Ola Johansson (C).

Herr talman! Jag vill också instämma i Eva Bengtson Skogsbergs anförande på det här området. Dessutom vill jag uttrycka min stora glädje över att det råder enighet kring vandringsfisken och det tillkännagivande som utskottet har. Det innebär att vi till och med bifaller motioner, och det har nästan inte hänt så länge jag har varit med här, i några månader. Det är trevligt. Men jag vill yrka avslag på reservationen från Miljöpartiet om skydd av riksintressen. Bara hälften av de livsmedel som konsumeras i Sverige i dag produceras av svenska jordbruk - resten är importerat. Just nu genomgår framför allt grisbranschen en kris som har sin orsak i en tysk dioxinskandal, som i sin tur har lett till ett överskott och lägre priser för konsumenterna och desto lägre för producenterna. Utöver det har producenternas ansvar för djurskyddet ifrågasatts genom aktivisters intrång i ladugårdar och som en följd av det en snedvriden medial exponering. I själva verket har ingen av dessa producenter anmälts för brott mot djurskyddslagen. Alla har friats. Men trots det har en hel bransch ifrågasatts på osakliga grunder. Centerpartiet håller med om att åkermarken är fundamental för våra möjligheter att producera mat för kommande generationer, speciellt i ljuset av den låga inhemska konsumtionen av svenskproducerad mat, klimatförändringarna och befolkningsutvecklingen i världen. Få länder har som Sverige lyckats producera bra och säker mat utan att förgifta grundvattnet och utan att lämna kvar rester av läkemedel i köttet. Utifrån den aspekten har svensk åkermark och kompetensen hos svenska bönder ett värde som är väl värt att ta vara på för framtiden. Snacka om riksintresse! Men hur ser framtiden ut för Sveriges landsbygd, om Miljöpartiet får gehör för förslag om handelsgödselskatt och dieselskatt? För vems skull ska vi bevara åkermarken som ett riksintresse, om ni samtidigt verkar för en utslagning av dem som brukar jorden? Tätortsnära djurhållning är ett ständigt återkommande problem i svensk kommunal planering. Det händer titt som tätt att klagomål på lukt och allergier leder till att djurhållare i närheten av planområden måste flytta på sig sedan de boende har börjat klaga, detta trots att lantbruket kanske har legat där i hundratals år, ja i generationer. Att avväga näringsintresset i förhållande till bostadsexpansion är därför ett svårt och tungt ansvar för kommunerna. Jag kommer från en kommun, Kungsbacka, som växer med 1 200 personer per år netto. Det mesta av den tillväxten sker i tätortens utkant, där markägarna, oftast bönder, har sålt sin mark till byggbolag mot löfte om exploatering och kanske senare ett ekonomiskt utfall för den säljande parten när området slutligen exploateras. Att sälja marken för bostadsexploatering är betydligt mer lönsamt än att bruka jorden, särskilt under de svåra villkor som råder för svenskt lantbruk. Vi är ju alla överens om att det behöver byggas fler bostäder - inte sant? I samma ögonblick som åkermarken blir ett riksintresse försvinner äganderätten och möjligheten att själv besluta om man vill fortsätta bedriva åkerbruk eller inte. Ett sådant beslut ska fattas på grundval av huruvida det är något man anser sig kunna leva på långsiktigt, nu och i framtiden och kanske också för kommande generationer. Verkligheten är sådan att åkermark runt våra tätorter ligger i träda eftersom det lönar sig bättre att vänta på bostadsbyggande än att fortsätta bruka marken. Vill vi ändra på detta måste vi naturligtvis först se till att det blir lönsamt att bruka marken utan att inskränka äganderätten. Kommunens planering ska gå ut på att förtäta bebyggelsen, att bygga högre och att välja exploateringsområden utifrån största möjliga miljönytta. Då väger man in tillgång till kollektivtrafik, minimerade transporter och en långsiktigt hållbar markanvändning. Då tar man också hänsyn till behovet av åkermark. Men förslaget om riksintresse tar ifrån kommunerna deras ansvar för att själva förfoga över markanvändningen. Vi pratar mycket om det kommunala självstyret och vetot i andra sammanhang. Här tar man bort möjligheten för kommunerna att besluta hur de ska använda sin egen mark, eller kommuninvånarnas mark, planmonopolet. Dessutom innebär det att äganderätten inskränks genom att markägaren fråntas rätten att få avkastning på den jord som hon eller han har ärvt. Herr talman! Menar vi allvar med att åkermarken ska bevaras för livsmedels- och energiproduktion borde vi se till att det lönar sig att bruka jorden nu och inte vänta tills det är för sent att lära upp en ny generation.

Herr talman! Vi påminns varje dag om de begränsade naturresurser som finns på vår jord. De tas i anspråk av en växande befolkning men också av ett intensivare utnyttjande. Genom klimatförändringarna blir belastningarna ännu mer påfrestande. Naturresurserna är förbundna med övriga ekosystem, och vi kan tyvärr konstatera att vi har sett hur ett överutnyttjande av naturresurser leder till kollaps av ekosystem. Detta påverkar i sin tur vår förmåga att överleva. Exempel på detta är överfiske, asfaltering av jordbruksmark som leder till översvämningar etcetera. Vi Kristdemokrater hävdar förvaltarskapstanken, där vi på ett hållbart sätt ska förvalta naturresurserna lokalt, nationellt och globalt. Att bruka utan att förbruka är vårt rättesnöre. Herr talman! Vi har i dag att behandla motioner kring naturresursfrågor. Detta är civilutskottet, men mycket av det här sammanfaller med den miljöpolitik som vi precis har diskuterat. Det är glädjande att utskottet har enats kring ett tillkännagivande från 2006 om att vi måste se till att vandringsfiskarna, som lax och ål, får hållbara vandringsvägar i våra vattendrag. Det här är viktiga naturresurser. Det handlar också om att se till att vi kan få ett levande fiske i landet och att vi får ett positivt utnyttjande av de naturresurser som fiske innebär. Det har på ett föredömligt sätt beskrivits tidigare. Stranderosionen är en viktig fråga i södra Skåne. Under de senaste åren har många av de fina sandstränderna i bland annat Trelleborg, Ystad och Simrishamn kraftigt minskats genom stormar. Sandstränderna har stora värden biologiskt och ekonomiskt för turismen. De har även estetiska värden. Det pågår en debatt som tyvärr är ganska långsam. Några av dessa kommuner önskar göra som sina danska kolleger, återföra sand som havet tar, så kallad sandfodring. Det är positivt att frågan är under beredning hos Statens geotekniska institut. Jag kommer noggrant att följa det här. Frågan om den produktiva jordbruksmarkens bevarande är synnerligen viktig. Människan har sedan urminnes tider bosatt sig där marken är som bördigast. Det gäller mycket i Skåne. Jag ser positivt på de väckta motionerna, och det pågår ett arbete i Regeringskansliet, baserat på Miljöprocessutredningens betänkande om riksintressen. Det är viktigt att påpeka att de berörda kommunerna måste förtäta sin bebyggelse på ett varsamt sätt och med en smart exploatering och ta till vara åkermarken så mycket som möjligt. Det är en viktig resurs, och med den stigande befolkningen i världen har Europa och Sverige en viktig roll i den framtida globala försörjningen. Vi kommer, som sagt, att följa det här noggrant. Jag är inte beredd att upphöja jordbruksmarken till riksintresse, än så länge. Det är viktigt att följa den utredning som finns. Det finns också en risk att man upphöjer flera naturresurser till riksintresse, och då tappar man lätt helhetsperspektivet. Det har talats om grundvatten och ytvatten. Det här är ändå upp till kommunerna i första hand. Det är också en regional fråga, som vi inte får glömma bort att ta i beaktande. Med hänvisning till det pågående arbetet yrkar jag avslag på motionerna.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag på samtliga punkter i betänkandet. Jag tänkte framför allt uppehålla mig vid det avsnitt som rör åtgärder till förmån för fiske och då särskilt frågan kring ålens överlevnad. Ålen är en art som är allvarligt hotad och som också har en stor betydelse för ekonomin och inte minst kulturarvet i nordöstra Skåne, som är den valkrets som jag representerar. Få ifrågasätter i dag ålbeståndets extremt utsatta situation. Enligt vissa forskare har beståndet av glasål minskat med så mycket som 99 procent i europeiska vatten de senaste 30 åren. Bakgrunden till det här är både komplex och mångfasetterad, men det är klart att det åtgärdspaket som måste till för att vända utvecklingen måste stå på flera olika ben. Sverige måste naturligtvis fortsätta det långsiktiga arbetet med att försöka lösa de globala miljöproblemen, som inte bara inverkar på ålens utan också många andra arters förmåga till överlevnad i framtiden. På kort sikt bör dock vårt primära fokus ligga på åtgärder som relativt snabbt och relativt enkelt kan stärka det svenska ålbeståndet. Ålfisket har reglerats ganska hårt de senaste åren. Det finns de som menar att detta inte är nog och att ett totalstopp utan möjligheter till dispens bör införas. Sverigedemokraterna delar inte den uppfattningen, framför allt därför att vi befarar att ålfrågan utan pådrivning från fiskenäringen skulle riskera att halka betydligt längre ned på den politiska dagordningen men också därför att det skulle dra undan benen för det unika och ekonomiskt betydelsefulla kulturarv som ålfisket med dess förädling och tillhörande traditioner utgör, särskilt i den valkrets som jag representerar. Sverigedemokraterna ser däremot gärna insatser i form av försök med så kallad fish and save, kalkning av försurade vattendrag, utökad utsättning av ålyngel och utökad forskning - särskilt de lyckade japanska försöken med att kläcka fram livsdugliga larver under odlingsförhållanden är intressanta att följa. Vi kan också tänka oss en utökad jakt på den stora och ökande skarvstammen, som enligt vissa bedömningar från Fiskeriverket konsumerar minst lika mycket ål som hela den svenska fiskenäringen. Den enskilt viktigaste åtgärden är dock den som tas upp i de motioner som nu delvis tillstyrkts av utskottet. Det handlar om att utreda möjligheten att skärpa kraven på vattenkraftsbolagen i syfte att återställa ålens naturliga vandringsvägar och kraftigt reducera turbindödligheten, som i dag uppskattas till någonstans mellan 70 och 90 procent för varje kraftverk som ålen måste passera. De lyckade försöken i Falkenberg med snedställda galler har visat sig både kraftigt reducera dödligheten och öka kraftverkens effektivitet. Det talar för att ett utökat ansvar för den biologiska mångfalden inte behöver bli en så kostsam process som vissa av kraftbolagen tycks befara. Det är mycket glädjande att utskottet enhälligt valt att ställa sig bakom förslaget i betänkandet, speciellt då frågan om tillkännagivandet till regeringen, om att man omedelbart ska återkomma med en redovisning av sina åtgärder på området, inte bara rymmer en miljöpolitisk aspekt utan också en demokratisk. Riksdagen är det svenska folkets främsta företrädare, och underlåtelse att följa riksdagens beslut underminerar i förlängningen fundamentet för vårt demokratiska system. Precis som utskottet skriver i sitt ställningstagande är därför regeringens femåriga negligering av riksdagens beslut inte försvarlig. Att även de borgerliga partierna valt att skriva under på detta är mycket glädjande. Så är även enskilda borgerliga riksdagsledamöters mycket starka engagemang för ålens överlevnad. Jag hoppas dock att det något senkomna borgerliga stödet inte ska tolkas som att det bara är en omvändelse under galgen, i syfte att undvika ett medialt uppmärksammat nederlag i kammarens omröstning, utan att det är ett utslag av genuin övertygelse om den här frågans betydelse. I detta anförande instämde Carina Herrstedt (SD).