Museer och utställningar

Fru talman! Jag ska inleda den debatt som vi nu ska ha i kammaren. Den gäller kulturutskottets betänkande om museer och utställningar. Betänkandet är ett motionsbetänkande, alltså förslag från riksdagsledamöterna gällande museer och utställningar. I betänkandet behandlas drygt 70 motionsförslag från den allmänna motionstiden 2003 och 2004. Många av motionerna tar upp frågor som i form av liknande förslag tidigare har behandlats av riksdagen. Betänkandet innehåller förslag som avser de statliga museernas struktur, vården av samlingarna, fotoskatten och de statliga museernas reform gällande fri entré. Här behandlas också museipedagogik, de regionala museernas ekonomiska situation och möjligheterna för museer ute i landet att visa fornfynd med anknytning till det egna närområdet. Andra frågor som tas upp berör situationen för Naturhistoriska riksmuseet och olika försvarsmuseifrågor. Krav framförs vidare på nya åtaganden gällande museer, bland annat att ett nytt Nobelcenter ska uppföras, att staten ska satsa på kvinnomuseer, matkultur och stiftelsen Måltidsmuseum i Grythyttan, Dag Hammarskjölds Backåkra, Julita gård, Skogsmuseet i Lycksele, Norrköpings konstmuseum, Rundradiomuseet i Motala, Synskadades museum, ett nytt världsarvsmuseum vid Höga kusten och Fotbollsmuseet i Degerfors. Flera motioner handlar också om Forum för levande historia och dess verksamhet. Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag med hänvisning till arbete som pågår alternativt med hänvisning till annan lösning än vad motionsförslagen anför. Det finns femton reservationer och sex särskilda yttranden i betänkandet. Efter den här korta inledningen hoppas jag att fru talman kan ge ordet till debattörerna så att debatten om museer och utställningar kan ta sin början.

Fru talman! Med tanke på Matildas uppräkning av alla motioner som avslås är det väl ungefär hembygdsmotionernas slakttid i dag. Det här motionsbetänkandet tar ju upp många olika aspekter på museiverksamheten, och att det finns 70 motionsyrkanden tycker jag visar, i mina ögon i alla fall, på ett stort intresse för kulturarvet. Därtill kommer ju alla de yrkanden som behandlas i samband med beslutet om kulturbudgeten i december. Det ligger givetvis mycket i det intresset. Det ser vi också på alla besökssiffror på de kanske uppemot 800 anläggningar och samlingar av museityp som faktiskt finns i landet. Det här är en utveckling som skett under drygt 100 år, och i hög grad har fornminnes- och hembygdsföreningarna haft en stor betydelse för den utvecklingen. Men givetvis har även staten haft ett intresse sedan länge att samla och vissa minnesmärken, och den första riksantikvarien kom till redan på 1600-talet. Det finns mycket spännande att hämta i historien om hur museerna på olika nivåer har vuxit fram. Men det här betänkandet tar mer sikte på nuläget och i viss mån på framtiden. Jag tänker ta upp en del punkter ur betänkandet och självfallet mest de fall där Folkpartiet har avvikit från utskottsmajoriteten. För att det ska vara någon idé med samlingar och för att de ska kunna visas upp är det väsentligt att de vårdas på ett rimligt sätt. I utskottets beskrivning av vårdsituationen pekar man på ett antal bra åtgärder som vidtas, från regalskeppet Vasa, via Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna till digitalisering. Dessutom pekar man på att Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag att göra en översyn av den vård som förekommer inom kultursektorn. Men det är inte riktigt det som vi från Folkpartiet kräver, utan vi vill se att staten utarbetar en plan för hur man ska stödja vården av museernas samlingar i framtiden. Det skulle gå att ta beslut om det utan att avvakta det som är igångsatt eftersom dessa saker går i varandra. Så till en intressant motion av några västsvenskar med Arne Kjörnsberg i spetsen, där man pekar på kulturen som viktig faktor för framtidstron, för näringslivet och för tillväxten. Jag hade hoppats att Arne skulle vara här och delta i kulturdebatten. Jag har tidigare bjudit in honom till det när jag har varit med i skattedebatter som har berört kulturen. Nåväl, motionärerna tar också upp museerna och skriver att om man gör en satsning för att öka tillgängligheten till museer, är det viktigt att statliga, regionala och kommunala museer ges samma förutsättningar. Observera det sista i meningen: ges samma förutsättningar. Det kan ha två innebörder, antingen att man vill införa fri entré på alla museer som drivs av stat, region och kommun eller att man är kritisk till fri-entré-reformen inom den statliga museisektorn. För att tolka detta är det viktigt att läsa nästa stycke i motionen eftersom man där tar upp att barn och ungdomar ska prioriteras. Man skriver uttryckligen att barn och ungdomar ska prioriteras i satsningar på kultur. Fru talman! Det är precis det som vi på den borgerliga sidan tar upp beträffande museerna. Vi vill se till att barn och ungdomar upp till 18-19 år - det spelar ingen större roll var man exakt sätter gränsen - får fri entré till alla samhällsfinansierade museer i hela landet. Det är en satsning som gynnar hela landet och inte bara i huvudsak Stockholm. Det är självklart att man fått ökade besökssiffror nu på de statliga museerna här i Stockholm. Men vet någon hur det har gått för de regionala, kommunala och privata museerna? Anser Socialdemokraterna att det finns skäl att ta reda på det, eller vill man stoppa huvudet i sanden i det avseendet? I dag anmäldes i kulturutskottet en skrivelse från Museichefskollegiet i Stockholm. Man begär att den utvärdering av fri-entré-reformen som Kulturrådet genomför ska kompletteras med en konsekvensanalys för de övriga museer och verksamheter i och utanför Stockholm som inte omfattas av reformen. Jag undrar vad ni anser om den kompletteringen. Det finns faktiskt andra alternativ också. Det finns något som heter kulturarvskort. Det kostar 120 kr och gäller i tolv månader. Då får man 50 % rabatt på entréavgiften till 300 besöksmål spridda över hela landet, från Lappland i norr till Skåne i söder. Och det krävs inte särskilt stort intresse för vårt kulturarv för att ett sådant kort snabbt ska bli lönsamt för den enskilde. Det skulle naturligtvis också gå att utveckla det kortet i stället för att satsa 100 miljoner kronor på ett fåtal besöksmål varav 16 av 19 ligger i Stockholm. Engagemanget för tillgänglighet till kultur i hela landet avspeglas också i reservationerna 3 och 4 i betänkandet. Men jag ska inte ta upp det nu eftersom det kommer att utvecklas senare av andra. Inte minst Linnéa Darell kommer senare att belysa behovet av en översyn av beslutsordningen för att låna museiföremål. Ett område som bör bli föremål för ökat intresse är vården av stillbilder, foton. Det finns foton i väldigt många samlingar runtom i landet, och bevarandet av dem är ingen lätt sak. Temperatur, ljus, luftfuktighet, kvalitet på bilderna och annat är hot mot dem. Jag gissar att många av oss har personliga erfarenheter av att bilder förändras över tiden och att det är viktigt att det finns goda förutsättningar för bevarandet, framför allt i de samlingar som finns ute i landet. Det är mot den bakgrunden som Folkpartiet har reserverat sig till förmån för en motion om en nationell mötesplats för foto. Jag ska därefter nämna något om ett område som berör oss varje dag, nämligen måltiden. Även denna har givetvis en kulturell innebörd, och det finns ett centrum som har vuxit ut genom ett engagerat, kunnigt och entusiasmerande enskilt initiativ. Till råga på allt ligger även det utanför Stockholm, nämligen i Grythyttan. Utskottet har bra skrivningar om hur måltiden påverkat och påverkar vår livskvalitet och är grunden för mycket av vårt sociala umgänge. Men utskottet är inte berett att gå med på ett förslag till ett statligt engagemang. Det är synd eftersom det här finns både en sjupartimotion från Örebros länsbänk och ett yrkande i Folkpartiets partimotion om att regeringen bör pröva förutsättningarna för att göra Måltidens Hus i Grythyttan till ett nationellt centrum för måltiden med både bakåt- och framåtblickande verksamheter. Jag tycker att det är beklagligt att utskottsmajoriteten inte har ansett det vara värt en uppmaning till regeringen. Men vi kommer säkerligen tillbaka i det här ärendet. Fru talman! Jag står givetvis bakom de reservationer som Folkpartiet har i detta betänkande, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Vänner i utskottet! Kära publik! Att tala om ett ämne som museer och utställningar utan att komma in på regeringens och stödpartiernas statliga tvångsflytt av Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar till Gotland känns lite märkligt. Men detta område ingår tyvärr inte i betänkandet eftersom ärendet inte var känt under den allmänna motionstiden. Det får vi därför ta upp vid ett annat tillfälle igen. Kulturarvet är, precis som Lennart Kollmats var inne på, den grund som vi står på. Och med kunskap om våra rötter kan vi lättare känna trygghet och identitet, veta var vi kommer från och kanske också inse vart vi är på väg. I Sverige finns omkring 800 museer i vid bemärkelse, om man även räknar in hembygdsgårdar, som också vårdar och förvaltar vårt kulturarv. Till detta hör närmare 1 300 arbetslivsmuseer. Vi har en stor kulturskatt i Sverige. Nya museer öppnas vartefter, inte minst av ideella krafter, och det är glädjande på många sätt, men inte helt bekymmersfritt. Vården av samlingarna kräver nämligen resurser - tid, pengar och kunskap. Statens fastighetsverk är en av de myndigheter som har fått förtroendet att förvalta stora delar av vårt nationella kulturarv. Detta verk brukar uppträda med hög svansföring. Och från moderat håll har vi emellanåt haft en del synpunkter på hur Statens fastighetsverk har uppträtt mot sina hyresgäster och hur de därmed har förvaltat sitt uppdrag. Men emellanåt smyger sig en viss försiktighet in, som i årets första nummer av tidningen Kulturvärden, som ges ut av just Statens fastighetsverk. Där skriver generaldirektören Bo Jonsson själv följande: Statens fastighetsverk kan i dag konstatera att underhållssituationen för bidragsfastigheterna - med det menar han statliga museibyggnader, parker, vissa slott och herrgårdar, bruksmiljöer, fästningar med mera - har utvecklats påtagligt negativt. Bo Jonsson fortsätter: "Från att för några år sedan ha haft en acceptabel underhållsnivå måste SFV i dag skjuta upp periodiska, men även akuta underhållsåtgärder. Det innebär att underhållsbehovet årligen ökar samt att underhållet totalt sett blir dyrare eftersom underhållet blir eftersatt." Nu är det inte budgeten och inte heller vårpropositionen som ska diskuteras i dag. Då hade jag kunnat fortsätta citera generaldirektören när det gäller hans oroande lista i fråga om brist på resurser för att klara brand- och säkerhetsskydd, vårdprogram, handikappanpassning med mera. Det fattas ett antal hundratal miljoner kronor bara där. Det här vet regeringen, och det visste även föregående kulturminister Ulvskog. Ändå valde man att satsa de pengar som fanns på fri entré för vuxna. Det har ju gått jättebra! Folk strömmar till, säger entusiasterna som inte vill titta åt sidan eller som snarare inte vill titta in i illa underhållna magasin med ålderdomliga elsystem, dålig ventilation, mögel och läckande asbesttak. Vi har hört rapporterna, och vi har sett det. Det här beror inte på en bristande vilja hos museifolket, utan det beror på bristande resurser. Nationalmuseum påpekade förr om åren, liksom nu sker - jag återkommer till det här ansvarsmuseet - att anslagen inte räckte till allt som de var ålagda att göra enligt regleringsbrevet. "Höj entréavgifterna då!" Det blev beskedet från departementet - då; den möjligheten finns inte i dag. Detta museum - Nordens största och ett av världens äldsta konstmuseer, grundat före Louvren - har nu dessutom fått lägga konstbiblioteket, som är en gemensam resurs för Moderna museet och Nationalmuseum, i malpåse efter att ha tvingats säga upp lokaler efter tuffa hyresförhandlingar med Statens fastighetsverk. Det ena museet efter det andra kan vittna om stora ekonomiska problem. Jag återkommer till ämnet fri entré, för det kommer ni från socialdemokratiskt håll kanske trots allt att ta upp här. Visionen sades vara en önskan om att nya grupper skulle hitta till museerna. Vi håller med om att det skulle vara ett bra argument om det nu var så att det bara handlade om att gå in gratis. Men jag tror inte att det är så, och det tror jag inte att någon inom alliansen tror. Under året genomförs flera publikmätningar. I samarbete med Statens kulturråd kommer det att ske en senare i år. Det kostar rådet ungefär tre kvarts miljon kronor. Vi får väl se vad resultaten visar. Lennart Kollmats ställde ju frågan här om man också kommer att vara intresserad av att se hur det här har påverkat länsmuseer, privata museer och kommunala museer på andra håll i Sverige. På många håll ryktas det om att de som redan före den här så kallade reformen gärna gick på museum är de som nu går flera gånger - en form av skatteåterbäring, kan man säga, till de kulturintresserade medborgarna. Men var det detta som var tanken? Jag tror inte det. Också det kommer kanske att visa sig i de här publikmätningarna. Fru talman! Efter att nyligen ha besökt London - det gör man gärna - kan jag efter att ha träffat kulturattachén Johanna Garpe konstatera att det även i England debatteras om huruvida fri-entré-reformen, som inspirerat Socialdemokraterna här hemma, verkligen lett till att nya grupper har sökt sig in genom museiportarna. Min egen högst ovetenskapliga undersökning bland annat på British Museum och Tate Modern - där jag fick betala för att se den fantastiska Strindbergsutställningen - visade att där kryllar det av turister. Det var inte helt lätt att ta sig fram till vikingaskatterna, mumierna eller Rosettestenen. Det var många turister som gick in gratis. På Stockholms museer är en tredjedel av besökarna turister. Alla är givetvis inte utlänningar men de allra flesta. Här i huvudstaden ligger 16 av de 19 museer som har fri entré. Vi moderater tror att ett bättre sätt att nå nya grupper vore att till exempel ha generösare öppettider och att göra rejäla satsningar på museipedagogik framför allt för att nå barn och ungdomar. Jag vet att Centralmuseernas samarbetsråd sammanträder just nu - faktiskt denna eftermiddag - och att de snart kommer med en rapport om huruvida regleringsbrevet och anslagen stämmer överens. Det gör de tydligen inte efter vad jag har hört. Men den här diskrepansen leder sällan till en ordentlig analys. Vi moderater anser att den statliga museisektorn behöver få en tydligare struktur. Begreppet "nationella uppdrag" behöver utvecklas på museiområdet och de nuvarande ansvarsmuseerna ersättas med en ordning där olika museer, oberoende av huvudman, får ett väl definierat nationellt ansvarsuppdrag och där den statliga finansieringen framför allt regleras i fleråriga avtal, för en stor del av den så kallade museikrisen i dag har troligen sina rötter i de ettåriga anslagen. Dessa anslag borde analyseras och stämmas av mot uppdragen, åtminstone en gång under avtalsperioden. Fru talman! Varje museum har naturligtvis någon som är ansvarig för samlingarna, men det är sällan någon som är konservatorutbildad. Vård- och bevarandebehoven är inte särskilt väl tillgodosedda. Det har vi många gånger talat om både här i kammaren och med museifolket mellan skål och vägg. Det är det första man drar in på, konstateras det bland annat på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Där finns det så kallade konservatorprogrammet - en magisterutbildning, Sveriges enda. Där tas ca 15 elever per år in. Det här lär hyggligt täcka det behov som finns i Sverige. Men det blir egentligen bara projektanställningar. Få museer har möjlighet eller råd att anställa egna konservatorer. Museerna måste göra egna utställningar, för annars får de ingen publik, säger man på Institutionen för kulturvård i Göteborg. För att ha råd måste man spara in på någonting annat, och då blir det det som inte direkt syns. Givetvis renoveras föremålen allteftersom de tas fram till utställningar, men det räcker inte. Stora delar av personalen är dessutom beroende av arbetsmarknadsmedel genom enskilda projekt som startas av arbetsmarknadspolitiska skäl. Dessa projekt är tidsbestämda och direkt kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Verksamheterna upphör ofta innan själva projekten till sitt innehåll är avslutade. Hyresfrågorna måste också få en lösning innebärande att institutionerna får större möjligheter att påverka kostnaderna för sina lokaler. Ni minns väl att vi i höstas hade en uppvaktning från tre av museerna. Jag kan konstatera att de ännu inte har hört någonting från departementet. De vet ännu inte hur det går, utan det rigida systemet med Statskontorets bedömning å ena sidan och Statens fastighetsverk å andra sidan ligger fast. Slutligen kan jag konstatera att vi säkert kommer att få mycket intressanta frågor att diskutera, inte minst lokalt, nu när våra kyrkor drar färre själar. Visserligen lär det fortfarande vara fler som går på gudstjänst än som går på olika idrottsevenemang. Här i Stockholm har vi nu en het debatt med många olika viljor om vad som ska hända med Skeppsholmskyrkan. Det talas också om ett museum, om ett Nobelmuseum. Men jag kan kanske tänka mig mer intressanta evenemang eller verksamheter. Intressant är detta hur som helst. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till den moderata reservationen nr 1, men givetvis står jag bakom övriga moderata reservationer.

Fru talman! Inledningsvis vill jag meddela att Gunilla Tjernberg av familjeskäl fick åka tillbaka till Norrland. Därför är jag hennes ersättare här i dag. Under de senaste drygt hundra åren, med början på 1800-talet, har mycket hänt när det gäller det nationella självmedvetandet. I tidskriften Samtid & museer kan man läsa att det i Sverige i dag finns omkring 800 anläggningar och samlingar av museityp om man räknar in både stora och vetenskapliga institutioner med en stab av fackutbildade specialister. Men det finns också hembygdsgårdar som drivits av välförtjänta ideella krafter. Ofta är det enskilda personer som skapat dessa samlingar. Även om stat, landsting och kommuner engagerar sig ekonomiskt och som huvudmän är det fortfarande vanligt att hembygdsföreningar äger och driver dessa museer. Christina Mattsson, styresman för Nordiska museet, beskriver på ett överskådligt sätt i tidigare nämnda facklitteratur museernas ofta stora och omfattande frågeställningar och uppgifter i en tid när en rad specialmuseer öppnat - allt från ekomuseer, miljömuseer och lokala museer till personmuseer. Hur omsätter man museernas förutsättningar i form av samlingar, utställningsytor och välutbildad personal till intressanta projekt som kan bilda, stimulera och provocera? Ja, detta är en viktig fråga. Hur skapas den diskussion inom museet som krävs för att det ska bli en mer aktiv och inriktad institution? Hur kan man få de kontakter som krävs utanför museet? Dessa frågor, och säkerligen många därtill, ställs i dag inom museivärlden - frågor som jag tror är mycket viktiga - och dessa frågor måste ställas. Fru talman! Ett stort problem som har uppmärksammats under de senaste åren är museernas säkerhet när det gäller både stöld och brand. I Stockholm, har det sagts mig, har en översyn gjorts av brandsäkerheten på museerna, och resultaten är förfärande. På många museer skulle en brand innebära att inom loppet av ett par minuter skulle ovärderliga samlingar gå upp i rök. Situationen är säkert inte unik för övriga Stockholmsmuseer. Kristdemokraterna menar att det är en ohållbar situation som måste åtgärdas. Det är alltför stora värden som står på spel för att insatser ska kunna vänta. Kristdemokraterna vill göra en satsning på 15 miljoner kronor på de museer där behoven är särskilt stora. Kulturrådet har tagit fram en strategi för museernas säkerhetsarbete. Det är en utredning som innehåller många förslag som bör tas till vara i arbetet med att förbättra museernas säkerhet. Bland annat framhålls vikten av att varje museum utarbetar en plan för säkerhetsarbetet för att skapa medvetenhet om vilka risker som finns. Fru talman! Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala museiverksamheten, och de har också en viktig roll när det gäller kulturmiljövården. Länsmuseerna är mycket viktiga för att målen om ett levande kulturliv i hela landet ska uppfyllas. Det är därför som vi kristdemokrater anser att länsmuseerna ska omfattas av fritt inträde för barn och ungdomar upp till 19 års ålder. Kristdemokraterna anser, tillsammans med övriga partier i alliansen, att det är barn och ungdomar som ska prioriteras i denna reform och att så ska ske i hela landet på de museer som uppbär statligt stöd. Detta har vi hävdat gång på gång, och det kommer vi att fortsätta att göra. Kulturrådet har i utredningen Regionala museer och nationell kulturpolitik konstaterat att det för museerna råder en mycket oklar bild när det gäller huvudmännen och statens mål och förväntningar. Man anser att hela målstyrningen och utvärderingsprocessen måste bli tydligare. Vi hoppas att regeringen och majoriteten i riksdagen ska ta till sig utredningens kritik och återkomma till riksdagen med ett förslag på området. Det är bra att regeringen inser betydelsen av den museipedagogiska verksamheten och vill permanenta den pågående försöksverksamheten. Detta har vi kristdemokrater länge ansett och efterfrågat. Fru talman! När jag är inne på området länsmuseer ska jag naturligtvis säga någonting om Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets planer på att flytta delar av Riksantikvarieämbetet från Stockholm till Gotland. Kulturminister Pagrotsky har med anledning av detta fått många frågor, men vi har väntat förgäves och väntar fortfarande på trovärdiga svar från kulturministern. Det räcker inte att svara att det handlar om Gotlands framtid och att Gotland är en plats som har "drabbats" av fred. Tänk om det skulle vara så att det går att använda ett argument som att ha "drabbats" av fred i Europa. Det är så att man häpnar. Jag hoppas verkligen att syftet inte är ironiskt. I mitt tycke är formuleringen snudd på uppseendeväckande. Dylika svar visar tydligt att det saknas trovärdiga argument. Folk begriper och förstår inte vad som egentligen menas. Frågan handlar inte om detta. Det tycks nu vara självklart att stora delar av Riksantikvarieämbetet ska flytta till Gotland. Skälet är, som alla vet, att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska försöka kompensera Gotland för de arbetstillfällen som man förlorar när regementet läggs ned. De avser att riva upp väl fungerande verksamheter vid viktiga kulturinstitutioner utan att ta tillräcklig hänsyn till de följder som blir. Jag befarar att det kommer att få allvarliga konsekvenser för kulturarbetet i hela vårt land, inte minst för verksamheter vid landets regionala museer som är helt beroende av att ha ett riksantikvarieämbete som är fysiskt lättillgängligt. Vi har varit i kontakt med flera institutioner och tagit del av deras synpunkter. Fru talman! Det tar lång tid att bygga upp ny kompetens. Det är något som enligt Riksantikvarieämbetets beräkningar kan ta upp till tio år. Dessutom finns uppenbart behovet av att vara tillgängligt rent fysiskt. En flytt leder obönhörligen till negativa konsekvenser för bland annat regionala museer men också för Riksantikvarieämbetets verksamhet. Enligt kulturministern är detta en föredömlig politik. Vi kristdemokrater kan absolut inte förstå detta resonemang. Det är anmärkningsvärt att riksdagen inte kommer att kunna ta ställning i frågan. Någon information har aldrig lämnats i ärendet till riksdagen från regeringen, vilket man kan fundera över. Riksdagen kommer således inte att involveras i en så pass viktig och avgörande fråga för kulturarvet. Det är anmärkningsvärt. Jag står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande i kammaren nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 2.

Fru talman! Det är symtomatiskt för den borgerliga alliansens kulturpolitik att prata om saker som ärendet inte handlar om. Jag kan inte hitta något i dagens betänkande nr 7, Museer och utställningar , som tar upp de problem eller frågeställningar som Kenneth Lantz var inne på. Jag hoppas att vi i fortsättningen kan diskutera de frågor som vi faktiskt har att fatta beslut om. Möjligtvis kan Kenneth och andra återkomma med interpellationer eller annat som gör att vi får möjlighet att diskutera den i och för sig viktiga frågan. Med detta sagt ska jag försöka hålla mig kort. Jag ska meddela auditoriet att Vänsterpartiet i dag genomför ett seminarium på temat Romer - en nationell minoritet. Med anledning av bland annat det vill jag yrka bifall till vår reservation 15, som handlar om att vi tycker att det krävs ytterligare åtgärder för att lyfta fram romernas speciella språkliga ställning gentemot olika myndigheter och att dessa frågor ska drivas inom Nordiska rådets och EU:s domäner. Det är viktigt att markera de nationella minoriteternas betydelse, deras rätt att existera och ha eget språk i allmänhet - inte minst den romska befolkningen som har speciella problem särskilt på språksidan. I övrigt hade jag tänkt att ägna mig åt att konstatera att Matilda Ernkrans räknade upp alla museer som vi brukar behandla varje år. Det finns en rad mer eller mindre genomtänkta förslag på vilka museer som borde komma till och vilka som borde ha en statlig finansiering. Det är lätt att som ordförande Lennart Kollmats vara ironisk och säga att vi ska avslå alla hembygdsmotionerna. Men jag kan konstatera att den borgerliga alliansen tydligen stöder en sådan hembygdsmotion. Jag har själv varit med och skrivit under den motion som handlar om ett måltidsmuseum i Grythyttan. Jag skulle inte ha något emot ett sådant instiftande. Jag kan tillägga att det är en utmärkt idé att det numera lokala Fotbollsmuseet i Degerfors skulle utvecklas till ett nationellt museum. Jag kan också meddela att vi i Degerfors har haft resurspersoner från Måltidens Hus i Grythyttan på Fotbollens Hus i Degerfors. Det finns en viss koordination här. Problemet är dock att oavsett vilka kloka förslag som kommer fram från vilket parti som helst med vilka argument som helst hänvisar kulturutskottet alltid till en ungefär 20 år gammal princip, nämligen att man för närvarande inte bör inrätta fler centrala museer. "För närvarande" är ett vitt begrepp. Det omfattar från 1 sekund till upp till 20 år. Vi tycker att det skulle vara en bättre ordning, som vi anför i vårt särskilda yttrande nr 4, att man i stället argumenterar i sak för varför just förslaget om ett fotbollsmuseum inte skulle behöva ha en statlig finansiering, att området i sig inte är så viktigt att det kräver statligt engagemang. Det tycker vi borde vara en bättre ordning än att hela tiden hänvisa till en princip som få försvarar. Sedan är det de frågor som hittills har tagits upp av de borgerliga företrädarna. Det är bland annat att gå på museer. Jag uppfattar att man vill utvidga fri entré till att omfatta inträde för barn och ungdomar till regionala och lokala museer. Vi tycker att det är rimligt att när man talar om statliga pengar börja någonstans. Nu har fri entré införts på de statliga museerna. Det är viktigt att utvärdera utfallet därifrån. Som förälder älskar jag att gå på museer, oavsett om de är lokala, ideella, statliga eller centrala. Det är en fördel om vuxna går tillsammans med barnen och att det inte kostar jättemycket pengar. Det innebär att man får en mer avspänd relation till museibesöken. Man behöver inte titta på alla verk på Nationalmuseum samtidigt eller på alla föremål som finns på Jamtli i Jämtland. Man kan ta tid på sig. Jag personligen har förstås ingenting emot om nu de utvärderingar som jag hoppas kommer visar att detta med fri entré har fått goda resultat, att många nya besökare och grupper har kommit till de olika museerna. Sedan är det väl naturligt att man börjar att diskutera om detta kan utvecklas till att gälla ytterligare museer. Men någonstans bör man börja. Då tycker jag och Vänstern att det är en rimlig princip att man i den centrala budgeten står för fri entré på de centrala museerna. Lena Adelsohn Liljeroth, som talar för Moderaterna, ironiserade lite över att det kanske är de som redan går på museer som går på ytterligare museer. Jag tycker inte att det är ett stort problem att man går på något ytterligare museum som man inte har varit på. Det här är ungefär samma argument som anförs i fråga om bokmomsen. Ska vi då avskaffa den sänkta bokmomsen om det visar sig att det inte är några nya grupper som läser böcker, utan det är de som redan läser böcker som läser ännu fler böcker. Jag tror ändå inte att det är någon nackdel att det blir billigare att gå på ett centralt museum som är gratis eller att bokmomsen har sänkts. Men detta kan inte vara den enda åtgärden som krävs för att man ska få människor att gå på museum eller läsa böcker, utan det krävs naturligtvis ytterligare åtgärder, till exempel museipedagogik, läsutbildning i skolan och så vidare. Det krävs en rad olika projekt för att öka intresset. Moderaterna säger ju att det blir bara de gamla, vanliga som går på museer, så det behöver inte vara fri entré. Med moderat logik skulle vi då inte behöva ha sänkt bokmoms heller, eftersom det bara gynnar dem som redan läser mycket. Jag tycker inte att detta är ett stort problem. Jag tror att det är bättre om vi i Sverige ägnar mer tid till att gå på museum och läsa böcker än att vi sitter framför tv-rutan. För säkerhets skull yrkar jag en gång till bifall till reservation nr 15.

Fru talman! När det gäller hembygdsmotionerna, Peter Pedersen, sade jag bara att det var den dag då alla avslogs. Vi har ju också sådana motioner. Men motionen om Grythyttan är ingen hembygdsmotion, utan det är faktiskt en partimotion. Det är ju i sig hembygd för dem som bor där, men den var inte avsedd som en hembygdsmotion. Vad jag menar med hembygdsmotioner är sådana motioner som är underskrivna av ledamöter som du och som sedan inte hänger med på vår reservation. Nu råkade du vara borta den dag som vi i utskottet behandlade frågan om ett fotbollsmuseum i Degerfors. Jag vet inte om det var en politisk snuva som hade drabbat dig eller inte. Sedan var det inte heller den borgerliga alliansen som stod bakom motionen om Grythyttan. Jag trodde att det hade uppmärksammats att det var en sprucken allians i det avseendet, för det var bara Folkpartiet som hade reserverat sig för måltidsengagemanget. Sedan tänkte jag att ta upp detta med fri entré och vuxna och barn. Jag vill fråga Peter Pedersen om inte detta med kulturarvskortet är en rätt bra grej. Det gäller dessutom i hela landet, och på det viset får man ned kostnaderna för vuxna. Du tyckte att det var väldigt bra att börja med de statliga institutionerna, varav 16 av 19 ligger i Stockholm. Jag trodde att vi var relativt eniga om att det är barn och ungdomar som ska prioriteras i första hand och inte vuxna. Det är klart att den här reformen som ni har varit med om att genomföra i första hand gynnar de vuxna som besöker museerna här i Stockholm plus de tre museerna i Karlskrona, Linköping och Göteborg.

Fru talman! Det var ingen politisk markering att vara borta just vid det tillfället som man behandlade frågan om ett fotbollsmuseum i Degerfors. Jag har inget att förlora, åtminstone på hemmaplan, på att stå bakom dessa intressen. Det var helt andra orsaker till att jag var borta. Ibland händer det att även Peter Pedersen har orsak att göra någonting annat än att gå på kulturutskottets sammanträden, men det är inte speciellt ofta som jag är frånvarande. Vi har bestämt att det ska vara fri entré på statliga, centrala museer. Vi tror att det är en viktig grej för att göra museerna till offentliga mötesplatser där man kan träffas, umgås och se på utställningar tillsammans med sina barn. Jag har inga svårigheter med att försvara att vi började med de statliga museerna. Men jag sade också att jag naturligtvis såg de problem som detta kan skapa för regionala och lokala museer. Om detta med gratis entré visar sig ha ett positivt utfall tycker jag att man kan gå vidare. Men ni försöker att stå på två ben samtidigt. Ni säger att det i princip är en usel reform som kommer att innebära trängsel. Samtidigt vill ni införa samma sak på lokala och regionala museer, men bara för barn och ungdomar. Men det kan ju också skapa vissa problem om man bara anför det argumentet, men då flyttar vi ut de problemen lokalt och regionalt. Man ska ta detta på stort allvar. Det är naturligtvis också en kostnadsfråga. Men det är rimligt att man börjar någonstans. Vi bör ta vårt ansvar, och om vi vill att det här ska sprida sig med lyckat resultat är det rimligt att vi står för vår del. Vi kan inte bara säga att det är upp till det lokala och regionala ansvaret att sköta det här. Men det är rimligt att vi som statliga företrädare börjar med vår egen verksamhet.

Fru talman! Jag tycker inte att detta är en usel reform, utan jag tycker att det är en usel prioritering. Det är klart att det är en resursfråga när man lägger 100 miljoner på att framför allt vuxna - barnavgiften var inte heller så hög innan - ska få fri entré till dessa museer. Det är en usel prioritering, när vi har möjlighet att prioritera barn och ungdomar. Jag trodde att vi var eniga om att det var detta som det skulle handla om.

Fru talman! Jag tycker mig märka en viss tillbakagång. Jag har inte uppfattat att vare sig Folkpartiet eller för all del den borgerliga alliansen har ansett att detta med fri entré har varit någon lysande reform. Ofta när man diskuterar kulturpolitik får man höra: Det där är en kommunal fråga, det ska vi inte diskutera i riksdagen eftersom det är en hembygdsfråga. Men när det gäller finansieringen av fri entré på museerna tycker vi helt plötsligt att man ska gå in med statliga pengar. Det är möjligt att det blir så, men då är det rimligt att vi börjar med den egna verksamheten först och ser om de problem som ni förutsäger kommer att uppstå. Hur ska man tackla dem, och vad kostar det? Sedan kan man sprida exemplen ut till landet så att det blir något slags rättvisa. Man ska kunna gå på museer, ha god tid på sig så att inte våra barn drabbas av en traumatisk upplevelse om de släpas runt på museer en hel dag för att se alla verk och föremål. Då kanske man inte vill besöka något museum igen förrän man fyller fyrtio. Detta undviker vi genom man har tillfälle att återkomma och under en kortare tid titta på samlingarna i lugn och ro. Det är en bra början om vi från statens sida är ett föredöme så att det här sedan kan sprida sig ut i landet.

Fru talman! Jag ska se om jag kan låta bli att tala om traumatiska upplevelser på museer. Jag har erfarenheter både från min egen barndom och från museibesök med mina barn. Det som fick mig att begära replik var det som Peter Pedersen anförde om Moderaterna och bokmomsen. Han gjorde också en jämförelse som jag inte tycker att man kan göra. Kulturrådets siffror visar att bokförsäljningen har gått upp 20-30 %, och visst är det de som läste tidigare som läser mer. Men det här inkräktar ändå inte på något annat. Det blir inte mindre pengar till bibliotek, mindre ersättning till författarna eller något liknande för att vi köper fler böcker och för att staten får in mindre pengar. Jag hoppades länge att den här sänkningen skulle vägas upp mot ökad försäljning, men så blev det dessvärre inte. Skillnaden mot museerna är ju, precis som Lennart Kollmats var inne på, att det handlar om en usel prioritering. Det här rör sig ändå om 10 % av det anslag som går till museerna från den statliga budgeten. Dessa pengar kan användas till så oerhört mycket annat, och behöver också användas för det, vilket jag var inne på i mitt huvudanförande.

Fru talman! För klarhets skull: Jag är för fri entré på statliga museer, och jag har ingenting emot att detta lysande exempel kommer att spridas ut över landet till regionala och lokala museer och att vi ska hjälpa till med det i möjligaste mån. Jag är också för att vi ska fortsätta att ha sänkt bokmoms. Jag tror inte att man kan se några snabba resultat och dra snabba växlar på att detta är till bara för dem som redan läser böcker och för dem som går på museer. Vi måste ta detta seriöst och låta både den sänkta bokmomsen och den fria entrén på statliga museer verka en tid och sedan dra slutsatser om hur vi ska gå vidare. Jag tror inte att det är något problem med att det finns öppna kulturella mötesplatser, såsom till exempel bibliotek. Eller är nästa steg att för att finansiera biblioteken att barn och ungdomar får gå gratis dit, men att det inte ska gälla vuxna? Det kan ju vara ett sätt att finansiera det hela. Jag vill gå den andra vägen, att vi börjar någonstans och sedan sprider vi det. Jag skulle vilja att våra museer vore öppna kulturella mötesplatser precis som våra bibliotek är. Det är min vision. Jag är medveten om att det kostar pengar. Men man måste ändå börja någonstans, och då börjar man där vi har vårt ansvar. Det är en rimlig ordning, tycker jag.

Fru talman! När det gäller seriositet och möjligheter finns det många möjligheter som vi kan få i Sverige på kultursidan om landet får en bättre ekonomi, om fler arbetar och det blir fler företag och därmed mer skattepengar. Det är en annan debatt vi kan föra. Från moderat håll har vi en motion om en kulturell skolcheck i vårt alternativa budgetförslag till vårpropositionen enligt den norska modellen, som jag tror att också Peter Pedersen känner till. Den skulle ge stora möjligheter för barn och ungdomar att ta del av kulturen. Men nu handlar det inte bara om konfliktytan gentemot museerna och de behov man har där. Jag har ett pm, ganska färskt, som gäller Nationalmuseum, ett museum som jag var inne på tidigare. Jag ska läsa högt vad myndighetschefen Solfrid Söderlund skriver: Under ett och ett halvt år har myndigheten hållit departementet informerat om utvecklingen och framhållit behovet av höjt statsanslag för att verksamheten ska kunna bedrivas på nuvarande nivå och enligt uppdraget. Under tiden har myndigheten tvingats lägga ned vandringsutställningarna, diabildsarkivet, lägga konstbiblioteket i malpåse, strypa underhållet av huvudbyggnaden, flytta från kontorsbyggnaden och hålla utställningssalar tomma och stängda. Trots dessa åtgärder tvingas myndigheten leva med ett stort och ackumulerande underskott som inte täcks av det nuvarande statsanslaget och som hotar hela den 210 år gamla centrala kulturinstitutionens existens. Det är ord och inga visor. Det är det här det handlar om, att det är där pengarna behövs, inte till fri entré för vuxna som faktiskt kan betala själva.

Fru talman! Det låter sig lätt sägas att vuxna kan betala själva. Om det då är tänkt att man ska gå på museum i något slags socialt sammanhang kan det åtminstone bli några vuxna per familj, även om barn och unga går in gratis upp till 18 år. Det verkar vara en flytande gräns mellan vad som är barn och ungdom. Jag ser förstås att museer måste ha tillräckliga resurser för att kunna vårda sina samlingar och ha en museipedagogik som fungerar. Men jag tycker inte att det är den bild som Lena Adelsohn Liljeroth återger som vi har fått när vi har varit runt på en rad olika museer. Man har sagt: Om vi ska införa fri entré måste vi ekonomiskt kompenseras för det. Jag tycker inte att det som Lena Adelsohn Liljeroth nu läste upp har så mycket med den fria entrén att göra. Vad man påpekar är att det finns brister som måste åtgärdas. Den uppfattningen delar jag. Men det är också ett stort ekonomiskt ansvarstagande som man måste börja jobba med. Man tittar nu på magasinsförhållanden och så vidare, där vi under lång tid har kunnat se försummelse vad gäller underhåll av fastigheter och samlingar. Men det är ju två skilda saker. Jag vill hävda att både vård av samlingar och museipedagogiken är viktigt och att det kommer många människor dit som får se samlingarna. Det behöver inte ligga någon motsättning i detta.

Fru talman! En varm sommardag lämnar jag strandlivet och promenerar längs med Öresundsstranden för att besöka Råå fiskemuseum. Jag blir vänligt mottagen av museiföreningens frivilligarbetare som säljer biljetter och gärna berättar om samlingarna. Jag förväntar mig att få se båtar och fiskeredskap och att få höra mycket om förbindelserna mellan Skåne och Danmark, och mina förväntningar uppfylls mer än väl. Men så kommer det något som överraskar mig. I ett rum finns en utställning med Titanic som tema. Jag får där läsa om hur katastrofen inträffar. Här finns bilder men också brev från de överlevande där de berättar om sina upplevelser. Jag blir djupt rörd av det jag ser i detta rum och vandrar ut i solskenet. På kvällen kan jag sedan besöka Fredriksdals friluftsmuseum. När jag summerar dagen känner jag en stor tacksamhet över den mångfald museer som finns i vårt avlånga land - museer som ger oss upplevelser och hjälper oss till kunskap om gångna tider. Därför är det en viktig debatt som vi för här i dag. Vi ska värna om den svenska museikulturen och vi ska diskutera museernas roll i ett lokalt och nationellt perspektiv, och det känns bra. Men jag tror också att det är viktigt att vi försöker att vidga våra cirklar och känna att svenska museer har betydelse även i ett europeiskt och globalt perspektiv, för våra museer lockar väldigt många turister från olika länder. Någonting som också är glädjande är att museerna får alltfler besökare från gruppen nya svenskar. Invandrare av olika nationaliteter vill veta mer om sitt nya land och dess historia. Samtidigt vet vi att Sverige än så länge inte har visat något större intresse för att bevara den unika sång, musik och litteratur som skapas av våra invandrare. Vem har ansvaret för att arkivera till exempel den unika musik som skapas av assyrier i Sverige? Ansvaret borde ju ligga i Sverige, för musiken är ju svensk. Den är en produkt av musicerande individer som bor i Sverige. Om vi anser att invandrarnas musik är en del av vårt kulturarv, borde det vara självklart att vi skulle vara intresserade av att bevara just den musiken i våra arkiv. Därför tycker jag att det är viktigt att se över vilka instanser som ska svara för att denna sång- och musikproduktion verkligen blir bevarad till kommande generationer genom arkivering. Därför behövs en handlingsplan för hur en sådan satsning bör läggas upp. Fru talman! I förra veckan besökte jag Norrbotten. Där träffade jag Curt Persson, som är chef för Norrbottens museum. Än en gång fick jag bekräftelse på våra länsmuseers stora betydelse. Han kunde bland annat berätta om projektet Museidagar. Det innebär kommunbesök där länsmuseet under tre dagar presenterar dess verksamheter. Tre kommuner i Norrbotten besöks på så sätt varje år. Vid besöken prioriterar man särskilt skolbarnen. Han berättade om projektet Skog och historia, inventering av fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Han berättade också om ladprojektet där 231 ängslador restaurerats och om det pedagogiska uppdraget Samisk kultur och historia med hjälp av storyline - ett samarbetsprojekt med länets skolor. Ja, vi vet att länsmuseerna kan och vill göra mycket. Kulturrådet har nyligen kartlagt deras ekonomiska situation, och det tycker vi är bra. Men nu är det dags att gå vidare med en mer brett upplagd undersökning i vilken länsmuseernas ekonomi och villkor ställs i relation till de nationella museernas villkor. En annan hjärtefråga för Centerpartiet är att fornfynd ska visas nära fyndplatsen. Ett vanligt argument mot detta är att föremålen kan lånas ut och att de är mer tillgängliga för forskare om de placeras centralt, till exempel i Stockholm. Men om jag vore forskare skulle jag föredra att studera föremålen så nära deras naturliga miljö som möjligt, så nära fyndplatsen som möjligt. Som museibesökare vill jag se nåjdens trumma när jag kommer till samemuseet i Jokkmokk. Jag tror att den mår bättre av att finnas där än i ett förråd på Nordiska museet. När det gäller att vidarebefordra vår historia är den fotografiska bilden ett viktigt hjälpmedel. Satsningar på bevarande, vård och förmedling av fotografier och film är mycket angeläget. Vi vet att Sesamprojektet gav många goda erfarenheter. Centerpartiet önskar få en fortsättning genom ett särskilt nationellt fotosesam. Fru talman! Till sist ska jag säga några ord om två motioner med anknytning till Skåne. Två år i rad har Johan Linander och jag motionerat om att staten skulle ta ett större ansvar för drift och underhåll av Dag Hammarskjölds Backåkra. Dag Hammarskjöld är en av våra mest kända svenskar utomlands och föddes för 100 år sedan. Det hade inte varit anständigt att ta emot många internationella gäster nu inför jubileet utan att det skett en uppfräschning av Backåkra. Det var glädjande att regeringen insåg detta i höstas och gav bidrag på 1 miljon kronor. Vi motionärer konstaterar med tacksamhet att för en gångs skull har en motion tillgodosetts. När det sedan gäller frågan om militärhistoriskt museum i Kristianstad avser jag att återkomma med motion och inbjuda de andra riksdagsledamöterna från Kristianstadsbygden att ansluta sig. Fru talman! Kultur är både historia och nutid och framtid. Därför är det viktigt att slå vakt om de kulturella mötesplatserna. Hit hör våra museer. Det är allt från landsbygdens små hembygdsmuseer till de större anläggningarna i städerna. Det finns många motioner i dag som är värda både bifall och reservationer. Jag står naturligtvis bakom Centerpartiets reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 3.

Fru talman! Museum, vad lockar egentligen det ordet till för tankar, och hur viktigt är det med museer i ett modernt samhälle? Ställer man den frågan till vanliga människor får man väl ett svar, och ställer man den frågan till oss ledamöter får man antagligen ett ekonomiskt svar. Det har inte alltid varit självklart att museerna ska vara öppna för alla. Ser man på museiverksamhetens utveckling alltifrån den tid då furstarna i sina stora palats samlade mynt, medaljer och konstverk för slutna sällskap till vår tids öppna museiaktiviteter inser man betydelsen av förståelsen för samtiden i skenet av vår historia. Det är viktigt både för samhällets process och för samhällsmedborgarnas utveckling. Fru talman! Kultur, museum och samhällsutveckling hör ihop. Men ibland när vi diskuterar museipolitik kan jag börja tänka på historien om bänken vid skolan. Rektorn satte upp en lapp om förbud på skolgårdens enda bänk. På lappen stod att där fick inte några elever sitta. När man frågade varför, svarade rektorn: Hur skulle det se ut alla eleverna i skolan skulle sitta på den bänken samtidigt? Så tycker jag att det är lite grann med den borgerliga museipolitiken. Det är fel med den fria entrén. Det kommer ändå inte några nya människor. Dessutom kommer dessa människor att slita på samlingarna. Om det mot all förmodan ändå skulle gå bra är det ändå fel, eftersom inte alla museer får vara med i reformen. Jag tycker att vårt sätt att förhålla oss till reformen med fri entré säger en hel del om hur vi ser på museum och vårt kulturarv. Ett kulturarv måste leva. Lever gör det endast när dagens människor på allvar får möjlighet att ta del och reflektera över det. Jag läste i Göteborgs-Posten för ett tag sedan om ett mycket målande besök på Världskulturmuseet i Göteborg. Jag skulle vilja ta några citat därifrån. "Behaglig värme strömmar emot mig i foajén. Här är liv och rörelse, mycket folk, stora och små, gamla och unga - ovanligt i ett museilandskap. - - - Och allt är 'serverat' till besökaren utan pekpinnar. - - - Troligen lämnar ingen besökare museet oberörd. - - - Man känner igen sig själv i allt det som på gott och ont förenar oss i en gränslös värld." Det är precis så här som det måste få vara. Vårt kulturarv får aldrig bli något dammigt eller undangömt, exklusivt för experterna. Sett ur det perspektivet blir satsningen på fri entré den viktigaste kulturpolitiska reformen på länge inom detta område. Vi behöver bara skumma i pressklippen så får vi den bilden bekräftad. Men det kan också ses som en vitamininjektion även för de museer som inte direkt omfattas. Ett lysande exempel kan vara Dansmuseet. Det gav fri entré till delar av utställningen men behöll avgifterna på andra delar med mycket lyckat resultat. Självklart ska vi visa ödmjukhet inför de museer som inte omfattas av reformen och de problem som de upplever. Därför är det bra att Kulturrådet nu även ska ta med dem i sin fortsatta analys. Vi ser alltså att helt nya grupper människor börjar söka sig till våra museer. Vi ser också hur den fantastiska personalen på våra institutioner börjar tänka och arbeta på nytt sätt. Fru talman! Utifrån denna mer principiella inledning ska jag försöka att reflektera över de reservationer till utskottets betänkande som vi ska ta ställning till. Jag börjar med reservationen som handlar om en plan för bevarande av museernas samlingar. Det förs i dag en ganska uppskruvad debatt om tillståndet för våra samlingar. Det ger intryck av att ett omfattande förfall av kulturarv är det normala runtom i landet, att ingenting görs och att ingen från ansvarigt håll heller bryr sig om det. Så är det naturligtvis inte. I regleringsbrevet för år 2005 får Riksantikvarieämbetet i uppdrag att redovisa sitt arbete samt att göra en översyn av vården av kultursektorns inventarier. Mängder av insatser görs redan och hela tiden för att fysiskt bevara vårt kulturarv. Detta är ett grannlaga arbete som definitionsmässigt aldrig kommer att bli färdigt. Men inget blir bättre av att det oemotsagt skapas negativa bilder av ett kulturarv i förfall. Tvärtom vore det bra om vi i positiva ordalag uppmärksammade det arbete som exempelvis utförs på Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna eller på våra många museer. Vad gäller behovet av statliga planer anser jag att det uppdrag som Riksantikvarieämbetet redan har fått duger väl. Vidare skulle jag vilja säga några ord om att fynd ska visas på de platser där de påträffats. Det är i och för sig väldigt lovvärt. Samtidigt är vi nog alla överens om att det övergripande ansvaret för fornfynd faller på staten. Det är värt att betänka när redan i dag 70-80 % av de fynd som grävs fram och hittas placeras på regionala museer efter begäran. Det tycker jag är ganska bra. Det visar att vi i Sverige har en stor respekt för både det lokala och det regionala även i detta sammanhang. Slutligen ska jag säga några ord om de många motioner som rör enskilda museer. Jag känner personligen mycket starkt för både kvinnofrågor och matfrågor. Samtidigt är det viktigt att vi någonstans drar gränsen för det statliga åtagandet. Det är naturligtvis aldrig roligt att säga nej. Men vore inte heller roligt om vi i den här kammaren tog på oss ansvar för all museiverksamhet i hela landet som vi sedan aldrig skulle kunna leva upp till. Fru talman! Jag är medveten om att jag på den mycket begränsade tid som stått till mitt förfogande inte har bemött alla reservationer. Men jag har försökt att fånga dem i stora drag. Med detta vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag tror att Inger Nordlander och jag är överens om att museerna tillhör vårt gemensamma kulturarv och att de därför behöver vara tillgängliga för alla. Det gäller både vårt lands invånare och dem som kommer hit som turister. De ska kunna besöka samlingar och utställningar oberoende av eventuella funktionshinder. Förra sommaren inventerade DHR, De Handikappades Riksförbund, de flesta statliga museerna och några av landets region- och länsmuseer. Totalt besöktes 64 olika museer över hela landet. Av dem var 27 helt eller näst intill otillgängliga för rullstolsburna. På flera av museerna gick det inte att nå alla avdelningar. På 45 av 64 var inte toaletten godkänd. Jag undrar hur Inger Nordlander ser på detta. Vore det inte rimligare att i stället för att satsa miljoner på fri-entré-reformer lägga en del på tillgängligheten så att de funktionshindrade kommer in på våra museer? När det gäller detta att fornfynden ska visas nära fyndplatsen har tydligen kulturminister Leif Pagrotsky en annan uppfattning än Inger Nordlander. Han har sagt i en interpellationsdebatt att han vill verka för att det ska bli så att fornfynden ska kunna visas nära fyndplatsen. Jag undrar om inte Inger Nordlander också är beredd att göra ett sådant ställningstagande.

Fru talman! När det gäller den första frågan som Lars-Ivar Ericson ställde, om huruvida man skulle ta pengar från det ena och lägga på det andra, så känner vi från Socialdemokraterna att det är mycket bättre att man gör bägge delarna. Det är behjärtansvärt att även handikappade ska kunna besöka museerna. De nationella ansvarsmuseerna har också detta i sina åtaganden. Där handlar det om en prioritering. Men detta har inte någonting att göra med den fria entrén, som är en viktig åtgärd för den gemensamma kulturen och för att alla ska kunna ta del av den. Den andra frågan kommer jag inte ihåg, för jag skrev inte upp den . (LARS-IVAR ERICSON (c): Det var fornfynden nära fyndplatsen.) Ja, när det gäller fornfynden så ser man om man vänder på det att det egentligen bara är 20 % som hamnar på det centrala historiska museet. 80 % placeras alltså utanför det, och man är generös med att låna ut de fynd som man gör. Jag tycker att vi har en bra politik för detta, och jag ser inte annorlunda på det fallet än vad kulturministern gör. Man ser också när man läser årsberättelserna från museerna att man är mycket generös och att tillgängligheten ska gälla över hela landet.

Fru talman! När det gäller den första frågan som Lars-Ivar Ericson ställde, om huruvida man skulle ta pengar från det ena och lägga på det andra, så känner vi från Socialdemokraterna att det är mycket bättre att man gör bägge delarna. Det är behjärtansvärt att även handikappade ska kunna besöka museerna. De nationella ansvarsmuseerna har också detta i sina åtaganden. Där handlar det om en prioritering. Men detta har inte någonting att göra med den fria entrén, som är en viktig åtgärd för den gemensamma kulturen och för att alla ska kunna ta del av den. Den andra frågan kommer jag inte ihåg, för jag skrev inte upp den . (LARS-IVAR ERICSON (c): Det var fornfynden nära fyndplatsen.) Ja, när det gäller fornfynden så ser man om man vänder på det att det egentligen bara är 20 % som hamnar på det centrala historiska museet. 80 % placeras alltså utanför det, och man är generös med att låna ut de fynd som man gör. Jag tycker att vi har en bra politik för detta, och jag ser inte annorlunda på det fallet än vad kulturministern gör. Man ser också när man läser årsberättelserna från museerna att man är mycket generös och att tillgängligheten ska gälla över hela landet.

Fru talman! Det låter ju hoppfullt. Vi hoppas att kulturministerns ord ska få genomslag på ett bättre sätt, så att vi verkligen får den här närheten mellan fyndplats och visning av föremålen. Jag konstaterar också att Inger Nordlander talar sig varm för Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Jag antar att hon också är beredd att på något sätt verka för att den ska få mer ekonomiska bidrag så att den kan lösa sina ständiga budgetbekymmer. Jag tror att vi är överens om att det svenska samhället berikas av de nya svenskarnas kultur, till exempel sång och musik. Tycker då inte Inger Nordlander att det är rimligt att se över vilka instanser som ska kunna ta ansvar för allt detta fina som produceras av de nya svenskarna så att det verkligen blir ordning på arkiveringen? I dag finns det ingen utarbetad handlingsplan för hur man ska bevara det som de producerar. Om vi anser att invandrarnas sång, musik och litteratur är en del av vårt kulturarv tycker jag att det är självklart att vi ska göra stora insatser för att bevara det som de producerar. Jag hoppas att Inger Nordlander är beredd att verka för detta i fortsättningen.

Fru talman! Detta är ett viktigt område, som har kommit starkt under de senaste årtiondena. Jag tycker detsamma; det är klart att det ska bevaras. Vi vet att av det som förekommer i både radio och tv - och där är det mycket av den typen av musik - är det mesta bevarat i statens arkiv för ljud och bild. Vi vet också att i den kommande budget som Statens musiksamlingar kommer att lägga fram för 2006 tas ett betydande medelskrav upp för att man ska kunna bevara denna typ av musik från annat håll också. Vi ser alltså att detta är ett område som är på gång, men det har väl inte riktigt funnit sin form.

Fru talman! Inger Nordlander talade i sitt huvudanförande om en skolbänk och en föga fantasifull rektor, som uppenbarligen inte hade förstått särskilt mycket. Sedan kom det upp ett argument som ingen av oss på den borgerliga sidan har använt - att slita på samlingarna. Det har inte någon av oss över huvud taget använt som ett argument mot den fria entrén. Däremot kan man se andra exempel. I dag låg det ett nytt sådant hos utskottet. Det var en årsredovisning från Arbetets museum. Där skriver chefen Anders Lindh själv om året som gått att det naturligtvis inte har varit helt lätt att avstå från entréintäkter. Han skriver fortsättningsvis att förhoppningen är att man ska kunna fortsätta att ha fri entré, men att antalet stölder och skadegörelsen tyvärr har ökat under senare år. Det finns mer att läsa om det här. Vi har inte tagit upp det. Men när vi talar om vården av samlingarna står vi inte här och fabulerar. Vi citerar faktiskt vad man säger ute på museerna om hur det ser ut i magasinen. Det gäller både ansvarsmuseer och länsmuseer. Det är till detta som de gärna skulle vilja ha pengar. Men vem biter den hand som föder en? Hur lätt är det för ett museum att gå till angrepp på Kulturdepartementet i den här frågan? Inger Nordlander talar också om nya grupper. Det har vi kanske inte sett så mycket av än. Kulturrådet ska ju göra en rapport under året. Man ska mäta tre gånger - tror jag att det är - per år, och sedan kommer det en rapport år 2006. Det blir alltså en slutrapport efter valet. 16 miljoner museibesök gjordes i fjol, har jag läst mig till någonstans. Det är inte så lite ändå. Det är ju inte så att museerna inte är tillgängliga för allmänheten i dag. Om det blir som vi vill från den borgerliga sidan blir det också fri entré för barn och ungdom upp till 18 år. Det är vi eniga om, och då kan man nå de nya grupper som man vill nå.

Fru talman! Vi har tagit ett stort ansvar för vården av samlingarna. Det har bland annat skett en 65-procentig höjning av anslagen under de senaste fem åren, och det representerar ungefär 480 miljoner kronor. Det blir hela tiden en jämförelse med den fria entrén och att man ska använda de pengarna i stället. Det är det som jag sitter och lyssnar av från er hela tiden. Ibland förstår jag inte riktigt hur ni tänker i det fallet. Det är bättre att ni talar om hur ni skulle vilja göra i stället. När det gäller vården av samlingarna vet vi också att Riksantikvarieämbetet nu sitter och arbetar fram planer för hur man ska vårda samlingarna. Allt det som ni står och kräver är ju på gång. Det är inget nytt som tas upp över huvud taget.

Fru talman! Vi får väl se hur mycket tid som Riksantikvarieämbetet har möjlighet att lägga på det som man har ålagt det i regleringsbrevet. De har ju en del annat att fundera över där nu, till exempel hur de ska kunna klara sin basverksamhet över huvud taget efter flytten. Det gäller också de merkostnader som den kommer att innebära. Man talar om publiktillströmningen. Kulturrådet skriver självt i sin promemoria att det första året med fri entré kommer att medföra en betydande publiktillströmning. Men vad händer efter år två och tre? I en senare sammanställning har man visat att på exempelvis Moderna museet gick besöksantalet ned med 37 % i mars i år jämfört med mars i fjol. Det är ingenting som jag står och gläder mig åt - tvärtom. Men jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Inger Nordlander har fel när hon säger detta. Vi har väldigt tydligt talat om både här och i andra debatter, våra papper, artiklar och motioner att vi i stället vill använda pengarna till museipedagogik, till fri entré för barn och ungdomar och framför allt till vård av samlingarna. Då skulle museerna få råd att ha den konservatorskunskap de behöver i stället för att hoppa mellan tillfälliga anställningar som möjligen kan beviljas med Amsmedel och annat. Det står mycket tydligt vad vi vill.

Fru talman! Vi får väl se hur mycket tid som Riksantikvarieämbetet har möjlighet att lägga på det som man har ålagt det i regleringsbrevet. De har ju en del annat att fundera över där nu, till exempel hur de ska kunna klara sin basverksamhet över huvud taget efter flytten. Det gäller också de merkostnader som den kommer att innebära. Man talar om publiktillströmningen. Kulturrådet skriver självt i sin promemoria att det första året med fri entré kommer att medföra en betydande publiktillströmning. Men vad händer efter år två och tre? I en senare sammanställning har man visat att på exempelvis Moderna museet gick besöksantalet ned med 37 % i mars i år jämfört med mars i fjol. Det är ingenting som jag står och gläder mig åt - tvärtom. Men jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Inger Nordlander har fel när hon säger detta. Vi har väldigt tydligt talat om både här och i andra debatter, våra papper, artiklar och motioner att vi i stället vill använda pengarna till museipedagogik, till fri entré för barn och ungdomar och framför allt till vård av samlingarna. Då skulle museerna få råd att ha den konservatorskunskap de behöver i stället för att hoppa mellan tillfälliga anställningar som möjligen kan beviljas med Amsmedel och annat. Det står mycket tydligt vad vi vill.

Fru talman! Vi får väl se hur mycket tid som Riksantikvarieämbetet har möjlighet att lägga på det som man har ålagt det i regleringsbrevet. De har ju en del annat att fundera över där nu, till exempel hur de ska kunna klara sin basverksamhet över huvud taget efter flytten. Det gäller också de merkostnader som den kommer att innebära. Man talar om publiktillströmningen. Kulturrådet skriver självt i sin promemoria att det första året med fri entré kommer att medföra en betydande publiktillströmning. Men vad händer efter år två och tre? I en senare sammanställning har man visat att på exempelvis Moderna museet gick besöksantalet ned med 37 % i mars i år jämfört med mars i fjol. Det är ingenting som jag står och gläder mig åt - tvärtom. Men jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Inger Nordlander har fel när hon säger detta. Vi har väldigt tydligt talat om både här och i andra debatter, våra papper, artiklar och motioner att vi i stället vill använda pengarna till museipedagogik, till fri entré för barn och ungdomar och framför allt till vård av samlingarna. Då skulle museerna få råd att ha den konservatorskunskap de behöver i stället för att hoppa mellan tillfälliga anställningar som möjligen kan beviljas med Amsmedel och annat. Det står mycket tydligt vad vi vill.

Fru talman! Det enda jag skulle vilja säga i det här sammanhanget är att det är lite förvånande att man använder energin åt det här hållet, i det här fallet mot socialdemokratin, i de här frågorna. Vi har så tydligt talat om vad vi vill satsa på och hur vi har fördelat det. Jag tycker i stället att ni skulle vända den energin till den orange gruppen. I den pm som ni har tagit fram nämns inte ordet "kultur" en enda gång. Att ni separat pratar om olika saker betyder inte att det är en gemensam politik.

Fru talman! Inger Nordlander kommer inte undan det här med fri entré nu heller. Vi plågar vidare lite grann här. Vad tror du att den fria entrén på de här statliga museerna innebär för de andra museerna i Stockholm och på andra ställen? Sedan gav du en väldigt vacker beskrivning av hur det är på Världskulturmuseet i Göteborg. Skulle det se annorlunda ut på Världskulturmuseet i Göteborg beroende på om man har betalat en starkt subventionerad entréavgift eller om man har gått in gratis? När du ändå nämnde Världskulturmuseet i Göteborg skulle jag vilja fråga dig vad du anser om den censur som museiledningen där ägnade sig åt när en grupp i det svenska samhället klagade på en tavla som föreställde ett samlag. Museichefen tog ned den tavlan efter påtryckningar från den här gruppen. Vad tycker du om kulturens roll som demokratibevarare när man låter sig tubbas till någonting sådant på ett världskulturmuseum? Det här har ju hänt i andra lägen också. På Historiska museet förstörde en israelisk ambassadör ett konstverk, men det byggdes upp igen med en gång som väl var. Vi har haft annat kritik också. Andra grupper ville stoppa Ecce Homo-utställningen, men den visades även här i riksdagen som väl var. Men Världskulturmuseet stoppade inte för den här kritiken. Du skummade i pressklippen beträffande besökssiffror. Det var väl lokalpressen här i Stockholm. Jag tror inte att du har läst lokaltidningarna ute i landet i övrigt, bortsett från Göteborgs-Posten när det gällde detta med Världskulturmuseet. Jag vill bara påpeka att jag talade om att det görs bra saker när det gäller vården av samlingar. Jag nämnde just Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna förutom Wasa och digitalisering, som jag också tror att jag nämnde. Men det behövs en plan.

Fru talman! Frågan var vad jag personligen tycker om museicheferna. Det är väl samma sak här som när ministrarna inte kan uttala sig eller göra så mycket åt det. Det är museichefens eget ansvar. Det får vi väl tycka vad vi vill om. Det beror väl på hur pass vidsynt man är. Det var inte jag som tyckte detta om Världskulturmuseet i Göteborg, utan jag citerade. Det blir kanske mer sant då än om jag står och säger det. Vad tycker jag om den fria entrén? Egentligen skulle det räcka med att jag bara hänvisade till Peter Pedersen. Jag tyckte att han sade jättebra saker om den fria entrén. Jag kan inte riktigt förstå det här resonemanget där man ställer grupper mot grupper. Man säger att om bara barn och ungdomar får det blir det en happy end . Men det är inte den stora frågan. Den stora frågan är att fler människor kommer, och barn och ungdomar går inte ensamma på museerna. Det här gäller vår gemensamma kultur. Det har en väldigt stor betydelse.

Fru talman! Så fort vi hamnar i ett läge där vi prioriterar ställs grupp mot grupp. Det är pengar som ställs mot pengar. Jag utgår ifrån att barn och ungdomar också är människor. Vi har de här 800, men det är väl inte så många som är samhällsfinansierade. Det finns många museer utöver dessa 19 statliga som är aktuella, och vi har gjort en annan prioritering. Jag ska ta upp detta med att dra gränsen. Du sade att nu blir det inga fler statliga museer eller mer statligt engagemang. Du var ändå positiv till detta med måltiderna. Visst kan man ha något slags nationellt centrum och ett statligt engagemang även om det inte ligger i en storstad. Jag tycker att måltidskulturen har en väsentlig betydelse. Det ska inte vara en statlig styrning av vad vi ska äta eller liknande, utan det ska vara ett statligt engagemang att titta på detta. Det finns ju ett måltidsmuseum, och det finns utbildning och liknande. Jag delar den uppfattning som man har på Örebros länsbänk och i Folkpartiets partimotion om att det är viktigt att göra de här satsningarna.

Fru talman! Lennart Kollmats säger att man inte ska ställa grupp mot grupp när man talar om ungdomar. Jag tycker att det blir konstigt när vissa i en familj kan gå och andra inte. För mig är det en självklarhet att man går hela familjen på det som erbjuds. I det här fallet är det den fria entrén. Sedan förstår jag inte det som jag har hört flera gånger om att detta bara läggs i Stockholm. Det är precis som om Stockholm är en liten begränsad koloni. Stockholm är faktiskt Sveriges huvudstad. Man kan jämföra med New York och dess fantastiska museer eller London och dess fantastiska museer. Det kanske är en riktig lockelse för turister att komma till en storstad och se fantastiska museer. Det syns ju också eftersom Wasamuseet, trots att det inte har fri entré, uppvisar mängder av nya besökare. Alla som bor i Sverige besöker väl Stockholm. Det är ju Sveriges huvudstad. Det är inte bara stockholmarna som går på museerna. Man skulle kanske också kika på hur många som inte är stockholmare som går på museerna så att vi får slut på det där Stockholmspratet. Det engagerar mig eftersom jag är född i Stockholm.

Fru talman! Nu kommer en utombys till. Det ska handla om fri entré. Jag skulle vilja ställa en liknande fråga, men jag ska försöka korta ned det så att vi inte behöver köra samma sak igen. Jag tänker på rättvisefrågan. Är det inte en bättre fördelning att ha förmånen fri entré över hela landet än att låta ett fåtal museer ha den förmånen? På det sättet skulle det gynna ännu fler människor även om vi pratar om ungdomsgruppen. Det skulle ändå kännas bättre för barnfamiljerna och säkerligen också för dem som är ansvariga för museerna med fri entré för en större grupp människor över hela vårt land. Det skulle jag vilja ha svar på från Inger Nordlander.

Fru talman! Nu är allting alltid en prioritering. Det är alltid en fråga om resurser. Vi tycker att det är ett jättebra förslag med fri entré, och vi startar med de statliga museerna. Sedan hoppas jag givetvis att det kan utvecklas till att omfatta hela landet eftersom jag tycker att det är en bra reform, och då är det en resursfråga. Jag ser ingen förändring av detta. Jag tycker att detta är ett perfekt första steg.

Fru talman! Då finns det en rimlig väg att gå, nämligen att inskränka det till barn och ungdomar. Då blir det förmodligen pengar över så att det kan räcka till hela landet, och därmed blir det en bättre fördelning. Det intressanta är ju hur en barnfamilj ute i landet som inte har möjlighet att åka till huvudstaden känner det. Det finns faktiskt människor som inte har resurser att åka till huvudstaden. För dem skulle det vara ett erkännande att de fick gå in på museet i sin stad eller i sin by utan att betala för barn och ungdomar till exempel. Vad säger Inger om detta?

Fru talman! Jag kan bara upprepa mig - det är ju det som det handlar om nu. Jag tycker fortfarande att det här är ett bra första steg. Förhoppningsvis kan alla kanske komma till Stockholm någon gång under sitt liv och få gå på de här gratismuseerna.

Fru talman! Eftersom kulturutskottet och jag skriftligt talar förbi varandra, vill jag härmed göra ett muntligt förtydligande. Kulturutskottet säger i betänkandet att man har förståelse för att Teracom AB i princip har frånsagt sig det ekonomiska ansvaret för Rundradiomuseet i Motala. Samtidigt säger utskottet att det är värt att notera att bolaget fortfarande äger museibyggnaden och på det sättet indirekt stöder verksamheten vid museet. Det sägs också att de driftskostnader som kommunen får betala inrymmer en inte obetydlig subvention. Att Teracom lämnar "en inte obetydlig subvention" för hyreskostnaden bör naturligtvis ses mot bakgrund av att Teracom, som äger museet, helt överlåtit på kommunen att ta ansvar för att rundradions historia värnas, något man kan tycka att kommunen bör ha en eloge för att den också gör. Subventionen bör också ställas mot den tidigare överenskommelsen som innebar att kommunen och Teracom vardera gick in med 400 000 kr per år till verksamheten. Ur kommunens perspektiv kan det knappast ses som något positivt att man från Teracom nu tar ut en avgift på 100 000 kr i stället. Vad gäller Teracoms ägande av museibyggnaden har man sagt att man avser att sälja byggnaden så fort man lyckats flytta ut sin personal därifrån. Utskottet hänvisar också till det principuttalande som gjordes av kulturutskottet 1987. Där säger man att de som tar initiativ till att starta nya museer bör se till att investeringar och drift är finansierade. Som jag har hänvisat till i min motion öppnades Rundradiomuseet 1977, tio år före kulturutskottets principuttalande, och var då i Televerkets ägo, som då svarade för radio- och tv-sändningar i Sverige. Sedan 1992 har museet varit i Teracom AB:s ägo. Det är ju synd att vi i Motala råkar ha ett museum som redan ägs av ett statligt bolag men för vilket detta bolag ändå inte - inte ens med stort stöd av kommunen - tar sin del av ansvaret, varken för finansiering eller verksamhet. Anledningen till att Rundradiomuseet finns i Motala är ju att Rundradiostationen ligger där. Det är självklart att Motalasändaren har en betydelse i den svenska rundradions utveckling och den ingår i den historiska berättelsen om rundradion. Fru talman! Rundradiomuseet är en nationell angelägenhet. Det är ett museum, ägt av ett statligt bolag - dock anser Motala kommun att det har ett sådant värde att man är villig att stödja Rundradiomuseet med visst driftsbidrag, men det förutsätter givetvis att staten tar sitt ekonomiska ansvar. Och om det inte går att lösa enbart genom Teracom AB, så bör väl exempelvis Programbolagen, Sveriges Radio, Utbildningsradion, SVT och Teracom ha ekonomisk möjlighet att tillsammans med Motala kommun vårda och värna rundradions historia för kommande generationer. Vem annars ska vårda och värna rundradions historia? Den frågan tycker jag kräver ett svar.

Fru talman! Mitt anförande avser mina två motioner som behandlas i betänkandet. Den ena, motion 259 som handlar om Flygvapenmuseet i Linköping, ska jag beröra väldigt kort. Det handlar alltså om finansieringen vid den behövliga utbyggnaden. Där konstaterar jag med tillfredsställelse att museet nu är omnämnt i regeringens budgetförslag - det är ju ett par år sedan jag väckte den här motionen - på ett sådant sätt att det tycks gå i rätt riktning. Den andra motionen däremot, nr 265, handlar om beslutsordningen för disposition av museiföremål. Intresse och engagemang för det nationella kulturarvet har ökat starkt under senare år, och med det ökade intresset ställs också krav på museernas förutsättningar och förmåga att presentera sitt material och att nå ut till allmänheten. Att ändamålsenligt och med stor tillgänglighet kunna ta del av kulturarvet är krav som måste tillgodoses. Den utvecklingen är påtaglig på regional nivå, där det ökade intresset inbegriper landskapens och regionernas historia och utveckling. Det finns ökade önskemål och krav från befolkningen att ta del av, och från museerna att kunna visa, delar av det regionala kulturarvet som finns på andra håll i landet. En huvuddel av beståndet, oftast den värdefulla delen, finns samlad hos de centrala museiinstitutionerna i Stockholm. Kraven på visningar på regional nivå har emellanåt kommit i konflikt med de centrala institutionernas ambitioner att ständigt kunna visa det mest värdefulla materialet. Bland annat finns det exempel från mitt hemlän, Östergötland, från senare år. I samband med dessa meningsmotsättningar har det visat sig att det saknas möjlighet för den missnöjda parten att gå vidare, alltså att överklaga - ett slags rättsosäkerhet, skulle man kunna säga. Beslutet fattas ensidigt av en av parterna i målet, och därmed anses frågan sedan vara slutligt avgjord. Det är naturligtvis orimligt. Det är det som min motion, nr 265, handlar om. Jag tycker inte att utskottets majoritet riktigt svarar på motionens krav. Utskottet skriver att det är viktigt med en generös hållning från de centrala museerna, och det är vi naturligtvis ense om, men eftersom ingen är felfri kan konfliktsituationer ändå uppstå. Då är det som sagt orimligt att det inte finns en oberoende part som fäller avgörandet. Precis som folkpartisterna Lennart Kollmats och Cecilia Wikström skriver i reservation nr 4 anser jag - det är också kravet i min motion - att en översyn bör göras av beslutsordningen i frågor som rör disponeringen av det nationella kulturarvet för att finna nya och mer ändamålsenliga former. Jag vill alltså yrka bifall till reservation nr 4.