Mottagande av ensamkommande barn

Fru talman! Vi ska nu behandla socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12, Mottagande av ensamkommande barn . Hur ska vi få en rättssäker och human flyktingpolitik? Det är en fråga som vi ofta debatterar här i kammaren. Migrationsströmmarna i världen vill vi möta med en reglerad invandring. De ensamkommande barnen är en mycket utsatt grupp inom asyllagstiftningen. Varför lämnas barnen ensamma att resa runt i världen? Vad utsätts barnen för under sin resa, alldeles ensamma utan anhöriga, innan de kommer till Sverige? Det finns många berättelser. Några har skickats i väg av sina föräldrar för att få ett bättre liv någon annanstans, några har rymt hemifrån, några är utnyttjade i någon form av människohandel och trafficking och andra har tvingats fly på grund av missförhållanden i sitt hemland. I statistiken för asylansökningar för ensamkommande barn 2005 kan vi läsa att det är totalt 398 barn som har ansökt om asyl. Den utsatthet som de här barnen fått utstå måste vi möta med en human och tydlig lagstiftning. En hörnpelare i utformandet är de internationella överenskommelser angående barns rättigheter, till exempel barnkonventionen, som Sverige har erkänt. Dessa har även medfört ändringar i svensk lagstiftning, inte minst under de senaste åren. FN:s barnrättskommitté utfärdar allmänna rekommendationer. En princip som man slår fast är att barnets bästa ska vara vägledande i alla faser av mottagandet av ensamkommande barn, inklusive en barnvänlig och säker utredning genomförd av kompetenta tjänstemän samt en skyndsam tillsättning av god man och juridiskt ombud. När det gäller den svenska mottagningsprocessen för asylsökande ensamkommande barn regleras den inte särskilt i någon författning. Kommunerna har framfört att på grund av bristen på författningsreglering är det alltjämt oklarheter vad gäller ansvarsfördelningen såväl mellan Migrationsverket och kommunerna som mellan kommuner. Utskottet kan därför med tillfredsställelse konstatera att regeringens proposition Mottagande av ensamkommande barn som vi i dag ska ta ställning till klargör mottagande och ansvar för ensamkommande barn i asylprocessen. Det innebär i korthet att Migrationsverket även fortsättningsvis ska ha det övergripande ansvaret för mottagandet av dessa barn. Däremot avvecklas Migrationsverkets boenden, och kommunerna ska i lag ges behörighet att anordna boende för ensamkommande barn. Migrationsverket ska anvisa en kommun som verket har träffat överenskommelse med, om det inte av någon anledning är bättre för barnet att bo i någon annan kommun. Det kan vara till exempel om barnet har släktingar i någon annan kommun. I dag bor mer än hälften av de ensamkommande barnen i eget boende, det vill säga hos släkt och vänner. Den kommun som Migrationsverket anvisat ska ansvara för barnets boende och att barnet får det stöd och den hjälp som föreskrivs i socialtjänstlagen, barnhälsovård, skola, fritidsverksamhet och så vidare. De mottagande kommunerna får en statlig ersättning. Om barnet får uppehållstillstånd beviljat är det utskottets mening att om inget talar emot det så ska barnet få permanent vistelse i samma kommun. Fru talman! I betänkandet har Socialdemokraterna en reservation, till vilken jag yrkar bifall. Enligt ett beslut om lagen om god man för ensamkommande barn som vi nyligen antagit i den här kammaren ska god man förordnas så snart det är möjligt. Utskottsmajoriteten vill dock att det ska utses en god man inom 24 timmar efter barnets ankomst till Sverige. Vi anser inte att det är till barnets bästa att endast tiden är avgörande för vem som ska förordnas till god man. Lagutskottet, som bereder denna lagstiftning, har avslagit ett sådant förslag tidigare och menar att det är olämpligt att i en lagtext föreskriva en uttrycklig tidsfrist inom vilken förordnandet ska ske. Syftet kan även uppnås genom en allmänt hållen regel om en skyndsam handläggning. Vi socialdemokrater delar lagutskottets bedömning och vill särskilt betona att det är angeläget att den person som förordnas som god man är lämplig just för det barn som det är fråga om. Tidsbrist får inte vara avgörande för vem man utser. Det kan innebära att man efter en kort tid får byta god man, och det kan knappast ligga i något barns intresse att i onödan behöva byta god man. Vi har fått en skrivelse från Sveriges Kommuner och Landsting, som just pekar på stelheten i en absolut tidsgräns. Många barn kommer på nätter och helger, och eftersom god man är ett frivilligt uppdrag kan det vara bekymmer med att snabbt få kontakt med en god man. Jag har en uppgift om hur många som kom till Arlanda efter kontorstid och på helger under 2005. Det var 170 barn. Många kommuner har i dag ett mycket snabbt förfarande och har förteckningar över personer som är villiga att stå till förfogande som god man. Överförmyndaren har goda rutiner och arbetssätt som gör att det går skyndsamt. Det finns inget som pekar på att vi genom en tidsgräns får lättare att rekrytera gode män och att det går snabbare att utse dessa. Frågan om vad som är rimlig tid för överförmyndaren att förordna en god man har utretts grundligt. Att då efter knappt ett års tillämpning av lagen föreslå en lagändring är inte nödvändigt. Fru talman! Låt mig kommentera några av de övriga partiernas reservationer. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern anser att kommunerna ska ha det fulla ansvaret. Eftersom just ansvarsfrågan hittills inte reglerats särskilt har det skapats oklarheter. Som jag tidigare sade begränsas Migrationsverkets ansvar i fortsättningen till att bestämma vilken kommun som ska ha ansvaret i de enskilda fallen samt utge bistånd. Däremot ska de inte längre driva något boende. Utskottet anser att regeringens förslag är väl avvägt och att det säkerställer att de ensamkommande barnen kommer att tas om hand av kommunerna, med tillgång till all den kunskap och kompetens som finns inom socialtjänsten. I en miljöpartireservation är man orolig för att barnen inte får rätt att framföra sina synpunkter vid val av boende. Utskottet delar regeringens uppfattning att Migrationsverket självfallet ska ta hänsyn till om barnet har egna önskemål om vilken kommun det vill bo i. Det finns alltså garantier för att man i processen tar hänsyn till barnets önskemål med beaktande av barnets ålder och mognad. En reservation från Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet berör myndighetsåldern. Barnen i asylprocessen behandlas så långt möjligt enligt de lagar och regler som gäller i Sverige för barn i allmänhet. Vi har en myndighetsgräns vid 18 år, och då ska man inte längre bo kvar i ett kommunalt ungdomsboende. Då är det meningen att 18-åringen ska flytta till ett anläggningsboende för vuxna eller till eget boende. Det är dock inget som hindrar att man får bo kvar, men det utgår ingen statlig ersättning. Utskottet är medvetet om att detta kan innebära att syskon skiljs åt, och det kan vara olyckligt, men jag förutsätter att kommunen i sådant fall beaktar vad som är bäst för det omyndiga barnet. Det behövs därför inget uttalande från riksdagen. Utskottet förutsätter att regeringen följer tillämpningen och återkommer om det mot förmodan skulle uppstå problem. Jag har, fru talman, mycket kort redogjort för förslaget. Det är viktigt att framhålla att målet för mottagandet av ensamkommande barn är att beakta barnets åsikter och att hitta en långsiktig lösning som i första hand siktar på återförening med barnets föräldrar eller andra familjemedlemmar. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet utom när det gäller punkt 6, där jag yrkar bifall till reservation 6.

Fru talman! Äntligen har frågan om vem som ska ha ansvaret för de barn som kommer hit ensamma och på flykt fått en lösning. Det har tagit lång tid. Redan en sen majkväll 2003 debatterade jag och Sven Brus med dåvarande migrationsminister Jan O. Karlsson frågan om vem som skulle ha ansvaret för mottagandet av de ensamkommande barnen. Ett år tidigare hade Kommunförbundet och Migrationsverket kommit överens om att ett antal kommuner skulle ta ansvaret för mottagandet av de barn som kommer hit utan vårdnadshavare. Det har gått nästan fyra år från den överenskommelsen till att det nu finns ett färdigt lagförslag. Det är alltid olyckligt när något drar ut på tiden, men det är ännu mer beklagligt när det handlar om barn, i synnerhet barn som är särskilt utsatta. Fru talman! De ensamkommande barnen har varit utsatta för svåra påfrestningar. Många har varit barnsoldater, många har varit utsatta för övergrepp och många har förlorat alla sina anhöriga eller vet inte var de finns. Ett av dessa barn, Issa från Afghanistan, kan vi läsa om i Rädda Barnens senaste nummer av tidningen Barn. Hans föräldrar är döda, och han fängslades och misshandlades flera gånger innan han flydde. Efter en strapatsrik flykt kom han så småningom till Sverige och hamnade då i Skellefteå. I Skellefteå finns nämligen det hittills enda mottagandet i kommunal regi för ensamkommande barn. Jag har självt besökt boendet och sett att det fungerar bra. Därför är vi på rätt väg när kommunerna nu ska ha ansvaret för mottagandet av barnen. Det är viktigt att barnen känner trygghet med personalen eftersom de varit utsatta för mycket. Därför är det bra att inte samma människor som stöttar dem i deras dagliga liv också avgör om de ska få uppehållstillstånd eller inte. Barnen bär med sig många traumatiska upplevelser som de behöver bearbeta, och då är det viktigt att de får göra det tillsammans med människor som de har förtroende för. Migrationsverket har i dag dubbla roller. De ska dels utreda och ta om hand, dels se till att det vardagliga livet fungerar. Detta är egentligen inte bra i något fall, men det är ännu sämre när det handlar om barn. Fru talman! Det har, som sagt, tagit lång tid. Nu finns förslaget, vilket är bra, även om Folkpartiet tillsammans med flera andra partier velat gå ett steg längre när det gäller mottagandet genom att ge kommunerna hela ansvaret. Kommunernas socialförvaltningar är de som har mest kompetens att ta hand om de barn som farit illa. Tidigare har riksdagen beslutat att varje barn ska få en god man. Vi begär i betänkandet att regeringen kommer tillbaka med ett förslag som innebär att den gode mannen ska utses inom 24 timmar. Det första dygnet är viktigt. Annars finns risken att det drar ut på tiden innan en god man utses. Vi vill också att förslaget följs upp senast ett år efter införandet. Även om frågan om ansvaret för mottagandet av barnen blivit löst får inte asylutredningen glömmas bort. Framför allt måste barnen bli betraktade som barn. Av olika anledningar saknar en del asylsökande identitetshandlingar; det gäller även barn. För att kunna fastställa åldern på barnen gör man därför ibland en åldersbestämning. Socialstyrelsen tog redan 1993 fram rekommendationer till hur en åldersbestämning av invandrarbarn ska gå till. Enligt dessa rekommendationer är den viktigaste delen i bedömningen en barnmedicinsk bedömning som sedan kan kompletteras med skelettröntgen och tandröntgen. Det har visat sig att Migrationsverket inte alls följer dessa rekommendationer. Sveriges Radios Ekoredaktion gjorde i somras en undersökning av 84 ärenden som gällde ensamkommande barn, och i endast ett fall har den barnmedicinska undersökningen genomförts - den som alltså är den viktigaste delen. I cirka hälften av de fall som Ekot granskade, och där det gjorts tandröntgen, visade det sig att det inte var tillräckligt troligt att personerna var över 18 år. Trots detta har Migrationsverket använt yttrandet för att besluta att de är vuxna. Trots att Migrationsverket borde ha kompletterat undersökningen med en ordentlig barnmedicinsk utredning har detta inte gjorts, inte ens sedan ett enskilt barn begärt det. Fru talman! Motivet är bland annat att man inte har resurser att genomföra det här. Ett annat motiv till att man inte gör en undersökning är att man inte hinner under den tid som utredningen av ensamkommande barn ska ta, tre månader enligt regleringsbrevet - den korta tiden och de tre månaderna är bra. Efter Ekots undersökning har dock Migrationsverket tagit tag i saken, och nu är riktlinjer på gång för hur barns ålder ska fastställas. Det är bra, men det är anmärkningsvärt att medierna ska behöva agera innan något görs. Det är också märkligt att migrationsminister Barbro Holmberg bland annat har hänvisat till Socialstyrelsens rekommendationer i svar på frågor som jag har ställt om åldersbestämning - första gången var för ett år sedan - när de nu inte följs och Migrationsverket självt erkänner att man inte följer dem. Fru talman! Under tiden som inget har hänt har barn blivit betraktade som vuxna med allt vad det innebär - ingen skola, bo med vuxna, ingen god man. När det gäller barn ska man också se till barnens bästa. Det spelar faktiskt roll om man är vuxen eller barn. Det kan inte, fru talman, vara förenligt med barns bästa att sända tillbaka barn till hemlandet om barnet saknar någon vuxen som kan ta emot det. Fru talman! Även om jag ifrågasätter att åldersbestämningen är frivillig, som Migrationsverket uppger, är det, som sagt, ändå positivt att man har tagit tag i frågan. Fru talman! Jag upplever det också som positivt att Folkpartiets motioner om osäkerheten i åldersbestämningen även har fått visst gehör i utskottet. Jag hoppas att Migrationsverket läser utskottets ställningstagande där det står: Det finns enligt utskottets mening starka skäl att vara mycket försiktig vid en åldersbestämning. Jag tycker att det är bra, talande ord. Det visar också att vi haft rätt när vi har diskuterat de här frågorna eftersom man inte vid en fullständig bedömning med medicinsk utredning kan fastställa åldern, tre år uppåt eller nedåt. I betänkandet står det också att utskottet manar till än större försiktighet eftersom man inte har tid att göra den här barnmedicinska utredningen på stipulerade tre månader. Jag är glad för att man har tagit till sig det här problemet. Första frågan om det här ställde jag ju, som sagt, redan för ett år sedan. I och med den positiva skrivningen har vi valt att inte reservera oss för vår motion, utan vi stannar i stället vid ett särskilt yttrande. Fru talman! Till sist vill jag påminna om att Sverige skrivit på barnkonventionen, och att man ska se till barnens bästa står i utlänningslagen. Vi får aldrig glömma bort att många av de barn som kommer hit ensamma verkligen är ensamma i världen. Det enda som de kan förlita sig på är de svenska asylmyndigheternas välvilja. Låt oss se till att inte vi också sviker dem! Fru talman! Jag står bakom alla Folkpartiets reservationer men yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Anne-Marie Ekström talar om att man vill ha en absolut 24-timmarsregel. Samtidigt säger Anne-Marie Ekström att man ska följa upp den här lagen och sedan ha någon form av utvärdering. Jag förutsätter att vi följer upp all lagstiftning som sker i den här kammaren väldigt noggrant. Vi kan ju ibland ha både interpellationer och frågor just utifrån frågan: Blev det som vi hade tänkt? Med anledning av att vi för mindre än ett år sedan tog ett beslut om god man - där säger vi också att vi ska följa utvecklingen - undrar jag varför man inte kan avvakta och se hur kommunerna faktiskt har tagit sitt ansvar på ett bra sätt när det gäller att skyndsamt utse en god man. Det här med att ändra lagstiftning alltför ofta skapar faktiskt mycket problem, kanske inte minst för dem som vi nu pratar om, de ensamkommande barnen. Och då undrar jag: Vilket intryck har Anne-Marie Ekström tagit av den skrivelse som vi fått från kommunerna och landstingen under beredningen av den här propositionen?

Fru talman! De ensamkommande barnen är väldigt utsatta barn, och de är i behov av att snabbt få stöd och hjälp när de kommer hit. Därför tycker jag att det är viktigt att man sätter en tidsgräns som kan vara som en press för kommunerna när de ska utse en god man. När det gäller den skrivelse som vi har fått kan jag visst se att kommunerna kan få problem med att klara den här tidsgränsen, men i slutet av den här skrivelsen finns det också en tendens till att man vill dra ut på tiden. Därför tror jag att det är viktigt att vi sätter en tidsgräns. Sedan är jag medveten om att det kan bli problem, men då tycker jag att det är viktigt att vi följer upp detta efter det att man har genomfört den här lagen. De här barnen är utsatta, och jag tror att det är viktigt att de snabbt får hjälp och stöd i samhället. Det har ju också visat sig att det finns människor som smugglar in barn och att det finns barn som sedan snabbt försvinner. Ju fortare de här barnen får ett vuxet stöd i samhället, desto bättre tror jag att det kommer att fungera. Visst kan det finnas problem med det, men då får vi följa upp det.

Fru talman! Jag utgår från att alla barn som har ett behov av god man behöver det snabbt eller skyndsamt, som det står i lagstiftningen, men varför ska vi då ha en specifik lagstiftning när det gäller god man för flyktingbarn? Vi strävar ju efter att vi ska ha en lagstiftning som omfattar alla. Sedan måste jag ändå ifrågasätta. Anne-Marie Ekström utgår från att kommunerna i dag har en rik ansamling av gode män som finns under alla dygnets timmar, under alla veckodagar och som kan träda in men att kommunerna inte gör det här av någon anledning. Därför måste man ha 24-timmarsregeln. Men så är inte verkligheten. Verkligheten är ju: Att vara god man är ett uppdrag som jag har på min fritid. Vi måste alla arbeta för att fler ska vilja ta på sig att vara god man därför att det är för få. På vilket sätt kan Anne-Marie Ekström se att vi löser de här problemen genom att införa den här 24-timmarsregeln?

Fru talman! Vi löser ju inte problemen med svårigheten att få fram en god man. Jag vet också att det finns problem med det, och jag tycker också att lagen ska vara lika för alla. Men i det här fallet är det väldigt utsatta barn som behöver ha ett vuxet stöd. De har inget vuxet stöd i sin tillvaro, och de behöver ha ett vuxet stöd snarast möjligt. Därför kan det vara värt att sätta en tidsgräns när det gäller just att skaffa fram en god man till de ensamkommande barnen.

Fru talman! Anne-Marie Ekström har redan tecknat en historisk bild av hur den här frågan har processats under tidigare år, och det är svårt att hålla reda på för vilken gång i ordningen vi för debatt här i kammaren om de ensamkommande flyktingbarnen. Det är alltför många ord och alltför lite av konkreta åtgärder hittills från regeringens sida. Med tanke på hur oerhört utsatta barn det handlar om och med tanke på hur många de här barnen är har ju regeringens senfärdighet varit anmärkningsvärd. Det var redan på våren 2002, alltså för fyra år sedan, som en riksdagsmajoritet krävde att regeringen snarast skulle återkomma med förslag om hur ansvaret för de här barnen skulle fördelas. I juni samma år kom en rapport från Migrationsverket och Socialstyrelsen med en del mycket konkreta förslag till åtgärder och ansvarsuppdelning. Förslaget hamnade i någon mapp hos det då ansvariga statsrådet, och där låg det länge - mycket länge. Så småningom kom det ändå ett besked från statsrådet Jan O. Karlsson: Det här blir för dyrt. Därmed hade regeringen satt en annan prislapp på flyktingbarnens trygghet än på svenska barns trygghet. Fru talman! Vi kristdemokrater har gång på gång uppmärksammat de ensamkommande barnens situation i motioner, frågor och interpellationer. I betänkandedebatter har frågan som sagt också kommit tillbaka med regelbundenhet. Kritiken mot den rådande ordningen och otydligheten har inte bara kommit från ett antal partier här i riksdagen utan också från barnrättsorganisationer inom och utom landet. I juli 2004 fick Sverige till exempel mycket allvarlig kritik från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, som satte fingret på bristerna i mottagandet av de asylsökande barnen. Det är knappast hedrande för Sverige och för den regering som gör ett stort nummer av en rättssäker och human asylpolitik. Nu är vi dock framme vid att fatta en del viktiga beslut här i dag, och det är bra. Det är bra att de mottagande kommunernas ansvar preciseras. Migrationsverket ska naturligtvis, enligt vår uppfattning, hantera asylprövningen och inte, som det sägs, behålla ett övergripande ansvar. Vi kristdemokrater välkomnar naturligtvis de förbättringar som nu föreslås men hade önskat gå längre och vara tydligare. Jag ska återkomma till några punkter. Fru talman! Vi är glada för att vi fått majoritet i utskottet - och i kammaren i eftermiddag, hoppas jag - för att en så kallad god man ska utses inom 24 timmar efter barnets ankomst till Sverige. Det är ett tillkännagivande att regeringen snarast ska komma tillbaka med lagförslag på den här punkten. Den nya bestämmelsen ska utvärderas senast efter ett år. Vi förväntar oss som sagt ett lagförslag snarast, men med tanke på den ambitionsnivå som regeringen hittills har uppvisat i dessa frågor kan man ju känna en viss oro för tolkningen av "snarast". Vi lär dock vara ganska många här som kommer att hålla den så kallade blåslampan brinnande. Ingen har någonsin menat att det bara handlar om tiden. Ingen har heller menat att det skulle vara enkelt och okomplicerat att leva upp till 24-timmarskravet. Det kommer att ställa stora krav på organisation och beredskap. Men större problem än detta har kunnat lösas. Här handlar det om att skicka en mycket tydlig och viktig signal om vilken vikt vi fäster vid dessa barns trygghet och välbefinnande. Man kan förstås, som i den socialdemokratiska reservationen, fokusera på problemen, men låt oss i stället försöka söka lösningarna! Med en vilja till lösningar och en vilja att skicka denna viktiga signal går det naturligtvis att lösa det här problemet. Vi har löst större problem än detta, vill jag lova! Vi kristdemokrater anser dessutom att man på ett mycket tidigt stadium bör överväga en familjehemsplacering för vissa barn. Här behöver fler familjehem uppbådas som har beredskap för att snabbt ta emot ett barn. Här krävs aktiv rekrytering men naturligtvis också utbildning för denna svåra uppgift. I ett familjehem blir barnet synligt. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande, något som tyvärr har hänt under de år som ligger tillbaka. Även om de beslut vi nu kommer att fatta innebär förbättringar för barnen och tydlighet i organisationen finns det ändå några punkter där vi kristdemokrater önskat gå längre. Jag ska i korthet beröra några av de reservationer vi har, ofta tillsammans med andra partier. Det är viktigt att barns egna asylskäl prövas noga och tas på största allvar. Rädda Barnen har slagit larm om att så inte sker i tillräcklig omfattning. Vid bedömningen av asylskälen måste man till exempel ta hänsyn till om barnet har någon förälder eller annan släkting att återvända till. Om detta inte kan säkerställas kan det inte vara förenligt med ett barns bästa att sända det tillbaka till hemlandet. En annan viktig fråga är handläggningstiderna. Efter påtryckningar, bland annat från oss kristdemokrater, har regeringen satt som mål att asylbesluten för ensamkommande barn ska fattas inom tre månader. Under 2005 överskreds den tidsfristen i mer än hälften av ärendena. En så låg måluppfyllelse är naturligtvis oacceptabel. Jag är medveten om att det kan finnas fall där det uppstår problem med identitetsfrågan eller annat och där det kan vara svårt att hålla tidsgränsen. Nu måste vi dock kräva av regeringen att man omedelbart vidtar åtgärder så att i princip inget barn ska behöva vänta mer än tre månader på beslut. Det får inte vara som nu, att mer än hälften av barnen får vänta längre. Fru talman! Jag är glad att till exempel Rädda Barnen bevakar dessa barns situation och förser oss med värdefull kunskap. Tack för det! Enligt en rapport från Rädda Barnen har antalet barn som beviljats uppehållstillstånd sjunkit drastiskt, från ca 80 % för några år sedan till bara 13 % under en niomånadersperiod 2005. Vi anser att regeringen omedelbart behöver utreda orsakerna till denna drastiska nedgång i beviljade uppehållstillstånd. Avslutningsvis står jag självfallet bakom alla de reservationer vi kristdemokrater har, själva och tillsammans med andra partier, men här yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 3.

Fru talman! Att hamna i en situation där jag som förälder tvingas att skicka i väg mitt barn för att det ska överleva är nog något av det mest fruktansvärda beslut en förälder kan ställas inför. Vetskapen om att jag kanske inte kommer att få se mitt barn någonsin igen ska vägas mot den fara som jag och mitt barn befinner oss i. Att som barn tvingas i väg på en lång resa till det okända utan mina föräldrar som jag kanske aldrig mer får se måste te sig fullständigt obegripligt och livsfarligt. Det är i denna situation som de ensamma barnen kommer till Sverige och söker uppehållstillstånd. Det är i detta tillstånd Sverige ska ta emot dessa barn på bästa sätt. Vänsterpartiet välkomnar därför reformen med att föra över ansvaret för de ensamkommande barnen till kommunerna från Migrationsverket. Vi har en gång skilt dåvarande Invandrarverket från uppgiften att också integrera dem som får uppehållstillstånd, och jag tycker att det är bra att vi ytterligare renodlar Migrationsverkets roll vad gäller de ensamkommande barnen där verket är både vårdare och beslutsfattare. Vi tycker också att det är bra att Migrationsverket även i fortsättningen kommer att ha kvar det övergripande ansvaret för i vilken kommun barnen placeras och att barnet placeras. Det kommer att innebära att kommunerna inte kan skyffla barnen mellan sig i en evig diskussion om vem som har ansvaret för barnet. Den som har upplevt två kommuner skyffla flyktingfamiljer mellan sig vet vad det handlar om. Fru talman! Kommunerna ska enligt förslaget få ersättning för att de åtar sig ansvaret för de ensamkommande barnen. Trots detta går förhandlingarna med kommunerna trögt. Det finns kommuner som är intresserade om ersättningen täcker deras kostnader. Det finns andra kommuner som kan tänka sig att gå samman i ett gruppåtagande, det vill säga att kommuner som ligger nära varandra går samman om ett delat ansvar. Detta är förstås bra, men det finns stora problem. En av orsakerna till att kommunerna inte öppnar sina armar för dessa barn är att regeringen inte beslutat om ersättningsbeloppen - detta sker först efter det att propositionen om övertagandet och ersättningsreglerna har gått igenom här i riksdagen. Till detta ska läggas en lång kommunal beredningsgång i kommunerna. Meningen är att reformen ska träda i kraft den 1 juli i år - låt oss hoppas att Migrationsverkets förhandlare kommer att lyckas med sitt uppdrag! Samtidigt vill jag rikta en uppmaning till Sveriges kommuner och landsting att visa stor förståelse för dessa barns situation och därför medverka positivt till att barnen får ett tryggt boende under tiden de väntar på uppehållstillstånd. Fru talman! Vänsterpartiet är alltså positivt till att ansvaret för de ensamkommande barnen förs över till kommunerna. Men det är ett par saker som oroar oss. Den ena är att barn som fyllt 18 år, det vill säga blivit myndiga, tvingas flytta från det kommunala ungdomsboendet och i stället flytta till anläggningsboende för vuxna eller till eget boende. Den som precis har blivit myndig har fortfarande behov av vuxenstöd både vad gäller det psykiska och det fysiska. Vi menar att det är mycket negativt för de ensamkommande barnens utveckling att de tvingas lämna de vuxna och ungdomar som kommit att bli deras familj i en mycket svår situation för att de har blivit myndiga i ett främmande land. Nu finns det visserligen möjligheter för kommunerna att fortsatt låta barnen bo kvar i mottagandet, men de får ingen ersättning för det. Ett annat problem som vi ser är att ett barn kan hinna bli myndigt innan dess ärende slutgiltigt prövats. Detta kan få allvarliga konsekvenser. Vi har fått signaler om att barn som kommit hit när de fyllt 17 år fått vänta till dess de fyllt 18 med att få ett besked av Migrationsverket. Det kan tyckas som en petitess om en ungdom får vänta en månad efter det att han eller hon fyllt 18 år, men det är det faktiskt inte. Ett barn, det vill säga någon som är under 18 år, får inte skickas tillbaka utan att det står någon på flygplatsen och väntar på det och tar hand om det. Om en asylsökande är 18 år och en månad kan Migrationsverket avvisa den personen utan att han eller hon måste tas om hand eller mötas av någon på flygplatsen. Jag och Vänsterpartiet menar att det barn som lämnat in sin ansökan innan han eller hon fyllt 18 år också ska betraktas som barn, även om Migrationsverkets beslut, på grund av långa handläggningstider, dröjer till efter det barnet fyllt 18 år. Ett exempel på hur detta används är den praxis som utvecklats vid Migrationsverket och Utlänningsnämnden, att räkna ett barn som hunnit fylla 18 år under handläggningen av ärendet som vuxen och avslå ansökan med hänvisning till att barnet fyllt 18 år. Justitiekanslern har i november 2001 kritiserat Migrationsverket för ett sådant beslut. Även Anhörigkommittén tog upp frågan i sitt betänkande och säger: "Kommittén vill också påtala det förhållandet att långa handläggningstider i vissa fall har lett till att minderåriga barn hunnit fylla 18 år innan deras ansökan prövas och att deras ålder sedan utgjort grund för avslag." Kommittén menar att "för det fall en sådan ansökan inte kan behandlas med förtur innan sökande fyllt 18 år måste enligt kommitténs mening rimligtvis sökandens ålder vid tiden för ansökan vara avgörande för bedömningen". Trots detta fortgår denna praxis. Om vi till det lägger att endast 48 % av alla ärenden vad gäller ensamkommande barn behandlas inom den av riksdagen stipulerade tiden, det vill säga tre månader, blir det extra bedrövligt att utskottsmajoriteten inte berör detta i betänkandet. Fru talman! Vänsterpartiet ställer sig alltså bakom reformen, men vi menar att frågan om 18-årsgränsen är viktig liksom hur de asylsökande ungdomar som fyllt 18 år behandlas. Vi är inte tillfreds med regeringens ställningstaganden i denna fråga. Jag står bakom Vänsterpartiets reservationer men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 11 under punkt 12. Det kan tyckas förvånande, har jag förstått, att Vänsterpartiet inte står bakom reservation 10, som handlar om barns egna asylskäl. Orsaken är helt enkelt att om tre veckor träder den nya utlänningslagen i kraft, och där har vi varit med och förhandlat fram att barnens ställning ska stärkas i asylprocessen.

Fru talman! Jag inleder mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 2. Det här betänkandet, med förslag som gäller att mottagande av ensamkommande barn ska föras över till kommunerna i stället för till Migrationsverket, välkomnar vi i Centerpartiet, även om det tog nästan fyra år innan detta förslag kom hit till riksdagen för beslut. Vi har vid ett antal tillfällen motionerat om att vi vill att kommunerna ska ha ansvar för mottagandet av ensamkommande barn och inte som nu att de ska förläggas i förläggningar som Migrationsverket har ansvar för. Fru talman! Varje år kommer ett ganska stort antal ensamma barn till vårt land. Som Anita Jönsson sade förut var det 398 barn som kom hit utan vårdnadshavare 2005. De ensamkommande barnen har en särskilt utsatt situation och kräver mycket uppmärksamhet, trygghet och omvårdnad. Därför är det särskilt viktigt att de ensamkommande barnen snabbt placeras hos vårdnadshavare i kommuner i stället för att tvingas vistas länge på flyktingförläggningar. Vi anser att kommunerna är bäst lämpade att ha ansvar för mottagandet av de ensamkommande barnen. Men det är mycket viktigt att kommunerna också får ersättning för de kostnader som detta mottagande genererar. De ensamkommande barn som inte har någon släkting att bo hos bor i dag på Migrationsverkets anläggningar. Migrationsverket har då både en utredande och en omhändertagande roll. Detta är mycket olyckligt. Det riskerar att omöjliggöra förtroendefulla och stödjande relationer mellan personal och barn. Flera experter, bland annat Rädda Barnen, har pekat på brister i det psykosociala stöd som barn är i behov av. Självmordsförsök och försvinnanden är tyvärr alltför vanligt bland de ensamkommande barnen. Därför är vi i Centerpartiet positiva till att regeringen nu utökar kommunernas ansvar för de ensamkommande barnen. Men vi vill inte att Migrationsverket ska ha det övergripande ansvar som regeringen föreslår utan menar att hela ansvaret ska ligga på kommunerna. Centerpartiet menar att regeringens förslag inte är tillräckligt tydligt och att det inte ger kommunerna det fulla ansvaret för barns boende och omvårdnad under asylutredningen. Det är fortfarande Migrationsverkets ansvar att placera barnen i någon kommun. Om inte någon kommun vill ta emot barnen hamnar de i Migrationsverkets boenden. Detta är inte tillfredsställande. Alla barn, oavsett om de söker asyl eller är svenska medborgare, ska behandlas lika. Kommunerna ska därför ha ansvaret för att ordna för barnens trygghet genom att se till att barnen får ett bra boende och omvårdnad i en trygg miljö. Detta kan helst ske i familjehem eller andra privata eller ideella alternativ. Det är viktigt att den som tar hand om barnen inte är samma myndighet som behandlar asylansökan. Migrationsverket ska i stället, när det gäller ensamkommande barn, koncentrera sig på att utreda och sköta den juridiska processen som rör asylansökan. De kommuner som tar emot ensamkommande barn måste se till att det finns en stor kompetens bland personalen inom de sociala myndigheterna gällande ensamkommande flyktingbarns situation. Dessa barn har ofta särskilda behov, och hänsyn måste tas till de upplevelser barnen har med sig i bagaget. De måste få experthjälp att bearbeta sina tidigare upplevelser. Fru talman! Vi anser också att den av regeringen föreslagna definitionen av begreppet ensamkommande barn inte är tillräckligt tydlig och att den därför bör kompletteras så att barnet ska räknas som ensamkommande om det vid ankomsten till Sverige är skilt från inte bara sina föräldrar eller annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe utan även från den juridiska, sedvanliga huvudsakliga vårdnadshavaren. Fru talman! Jag vill också beröra några av de reservationer där jag finns med. Det gäller först hur Migrationsverket tar hänsyn till de ensamkommande barnens egna asylskäl. Enligt Rädda Barnens rapport tas inte tillräcklig hänsyn till de ensamkommande barnens egna asylskäl. Det är mycket angeläget att man när man gör denna bedömning tar hänsyn till om barnet har någon förälder eller annan släkting att återvända till eller inte. Det kan inte anses förenligt med ett barns bästa att återsändas till hemlandet om man inte har fått kontakt med vare sig föräldrar eller andra anhöriga till barnet. En annan reservation handlar om vad som händer när barn blir myndiga. Om de blir myndiga innan frågan om uppehållstillstånd hunnit prövas kan de tvingas flytta från kommunens ungdomsboende till ett boende avsett för vuxna personer. Detta menar vi är olyckligt eftersom de är i fortsatt behov av stabilitet och trygghet, varför ytterligare uppbrott kan anses otillfredsställande. Dessutom kan det innebära att syskon skiljs åt på grund av att det ena syskonet blir myndigt. Därför bör de ensamkommande barn som ansökt om uppehållstillstånd före 18 års ålder betraktas som barn så länge de väntar på beslut om uppehållstillstånd.

Fru talman! Låt mig dela med mig av en ögonblicksbild från en resa jag gjort. Jag åkte ned till Bosnien för några år sedan för att studera svensk flyktingpolitik och möta människor som hade varit inne i asylprocessen i Sverige men inte längre fick vara här. När vi kom ned till flygplatsen i Bosnien, till passkontrollen och den där formella gränsen där man måste ha pass, visum och alla sina handlingar i ordning när man går över, ni vet, stod där en liten bom. Det var bommen vid den här passkontrollen som var gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och resten av världen. Vid den här bommen lekte en liten flicka på fyra, fem eller sex år. Ena stunden var hon över bommen. Andra stunden var hon under bommen. Ena stunden var hon i Bosnien. Andra stunden var hon på andra sidan gränsen. Varför berättar jag det här, fru talman? Jo, därför att barn, lika lite som fåglar i luften eller fiskar i vatten, inte känner några gränser. Barn är i sig själva gränslösa. De flyttar sig, de leker över bommar, de gör vad som krävs av dem, de gör inte sällan vad de blir tillsagda och de flyr om de måste. När barn kommer över våra gränser, fru talman, har vi ett ansvar att sörja för dem, att ge dem den trygghet de behöver, att ge dem en rättvis asylprövning och att ge dem en trygg start i Sverige. När barn kommer över våra gränser, fru talman, har vi ansvar för dem. Svårare än så skulle det egentligen inte behöva vara. Det har inte varit en alldeles uppiggande läsning av de ändå förhållandevis få rubriker som har handlat om ensamkommande flyktingbarn under de senaste fem åren. "Barn försvunna från svenska flyktingboenden." "50 barn spårlöst borta." "Migrationsverket vet inte var de försvunna barnen har tagit vägen." "Barn som har kommit till Sverige hamnar i sexhandel." Fru talman! Skandalerna om barn som har försvunnit efter att de har kommit till Sverige har varit många. Ändå har de inte varit så uppmärksammade som man skulle kunna tänka sig. Tänk er att uppemot 50 svenska barn hade försvunnit - två svenska skolklasser från en skola i, låt oss säga, Bohuslän bara försvunnit spårlöst så att ingen visste var de var. Tror ni inte att ramaskriet hade varit högre än nu? Tror ni inte att regeringen hade hanterat frågan snabbare än på fyra år? Det är den tid som har förflutit sedan riksdagen har krävt att regeringen ska ta hand om frågorna om de ensamkommande barnen. Jag tror det, fru talman. Därför är i dag en dag då man kan säga: Äntligen! Äntligen behandlar riksdagen en proposition som hanterar hur vi ska ta hand om och ta emot ensamkommande flyktingbarn som kommer hit. Det är det andra steget i en hantering för att göra det bättre för de barn som har tvingats fly och komma till vårt land. Det första steget togs för drygt ett år sedan med en proposition om en lag för gode män för asylsökande barn. Låt mig börja där, fru talman. En god man är ofta det asylsökande barnets första verkliga oberoende kontakt med Sverige och utgör ofta den verkliga tryggheten i Sverige. Därför, fru talman, är det viktigt att en god man utses skyndsamt. Så uttryckte vi det gemensamt i den lagstiftning som började gälla för snart ett år sedan. En god man ska utses skyndsamt. Nu har det gått ett år, och det finns därför anledning att titta på om det har blivit så. Ett år kan synas vara kort tid, men i ett barns liv, fru talman, är det lång tid. Vi har beställt en utredning från riksdagens utredningstjänst för att förstå hur lång tid det tar att utse gode män runtom i Sverige. Så här skriver riksdagens utredningstjänst: Kommunernas handläggningstid för att förordna god man varierar något. De flesta kommuner uppger en genomsnittlig handläggningstid på ett par dagar, medan hos Stockholms kommun - den största och kanske mest förberedda, får jag tillägga - ligger handläggningstiden på ca 15 dagar. Kommunerna uppger dessutom att handläggningstiden undantagsvis varit betydligt längre, ibland upp till en månad. Här har vi en situation där barn tvingas fly till Sverige, barn kommer hit, och de som ska ha att sörja för barnens trygghet och kontakt med Sverige utses först efter en månad. Det talar väl för behovet av en lag som klargör att en god man i normalfallet ska utses inom 24 timmar. Det är det som utskottet säger under punkten 6. Fru talman! Barnet som flyr gör det av en anledning. Det kan vara barn som blivit utnyttjade, barn som blivit förföljda, barn som blivit skilda från sina familjemedlemmar, sina föräldrar, barn som utnyttjats som barnsoldater. Barnet som flyr gör det, fru talman, av en anledning. Därför är det oroväckande att medan vi fattar beslut om lagar för att se till att omhändertagandet av barnen blir bättre sjunker andelen beviljade uppehållstillstånd till ensamkommande barn drastiskt. Enligt en kartläggning från Rädda Barnen beviljades för några år sedan ungefär 80 % av de ensamkommande barnen uppehållstillstånd i Sverige. Under perioden januari-september 2005 beviljades bara 13 % av barnen uppehållstillstånd. I en speciell reservation, reservation nr 12, som jag härmed yrkar bifall till, kräver Miljöpartiet och några andra partier att regeringen omedelbart tar initiativ för att utreda orsakerna till denna kraftiga minskning av beviljandefrekvensen. Ett barn som flyr ska tas om hand. Att Sverige har en beviljandefrekvens för ensamkommande flyktingbarn på bara 13 % är oroväckande. I en annan reservation klargör vi att barns egna asylskäl måste väga tungt i den nya instans- och processordning som nu kommer på plats. Fru talman! I den här debatten har många andra saker sagts. Många talare har varit inne på kloka idéer om hur situationen kan förbättras för flyktingbarn i allmänhet och ensamkommande flyktingbarn i synnerhet. Jag tänkte inte förlänga debatten alltför mycket, men jag vill bland annat peka på reservationen 8 där vi klargör att ett barn ska betraktas som barn även om Migrationsverkets handläggning av barnet drar ut så på tiden att barnet hinner fylla 18 år. I ett särskilt yttrande klargör vi att de nya riktlinjer som håller på att tas fram inom Migrationsverket om åldersbestämning bör följa Socialstyrelsens allmänna råd om medicinsk åldersutredning. Fru talman! Det skiljande på asylutredandet och omhändertagandet som nu görs för ensamkommande flyktingbarn är nog något som vi har att lära också när det gäller den övriga flyktingpolitiken. Det finns en rimlighet i att det inte är samma myndighet som har att både sörja för den asylsökandes väl och ve och utreda asylansökan. Fru talman! När ett barn kommer över vår gräns är det vi som har att sörja för det. Av den anledningen yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet under punkt 6. Jag står givetvis bakom alla reservationer som bär Miljöpartiets namn, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation nr 12.

Fru talman! Det finns knappast något som berör människor så starkt som att barn far illa. Därför är det viktigt att vi på olika sätt har system som kan ta emot dem. Jag vänder mig mot Gustav Fridolins beskrivning av hur medierna har speglat samhällets flathet när barnen har försvunnit. Det är allvarligt att barn och ungdomar försvinner från Migrationsverkets boenden. Jag har bland annat besökt Sigtuna, där man har berättat om hur man arbetar med dessa frågor. Man får inte lov att låsa in barn. De har samma öppenhet som andra barn i annat boende och de som bor hemma. Jag vet att det sker eftersökningar av de barn som försvinner. Det är inte bara i Sverige eftersom det har visat sig att de ibland tar sig över gränserna. Man jobbar också mycket internationellt med dessa frågor. Sedan var det den andra frågan om 24-timmarsregeln. Miljöpartiet stod bakom lagutskottets betänkande om att införa ny lagstiftning om god man för mindre än ett år sedan. Kommunerna och landstingen har starka invändningar till 24-timmarsregeln. De pekar på svårigheter och konsekvenser för kommunerna. Hur ser Miljöpartiet på de problemen, att det i realiteten kan bli besvärligt?

Fru talman! Jag instämmer i Anita Jönssons bild att det nog inte finns någonting som upprör oss så mycket som när barn far illa och när man inte gör allt vad man kan för att barn ska behandlas på ett bra sätt. Det är också därför min reflexion kvarstår att det är märkligt att det kunnat gå så lång tid efter att vi såg det här problemet till att vi nu fattar beslut om olika åtgärder för att lösa det. Många har gjort väldigt stora insatser för att hjälpa de ensamkommande barnen, men samtidigt har upprördheten inte varit så stor som den skulle ha varit om två svenska skolklasser med barn helt plötsligt hade försvunnit och misstankar funnits att de hamnat i händerna på kriminella ligor. På Anita Jönssons fråga tänkte jag svara genom att citera mig själv från den debatt vi hade i riksdagen när lagutskottets betänkande skulle hanteras. Så här sade jag då: "Skulle det visa sig att detta inte blir det verkliga förhållandet" - att god man i de flesta fall utses inom 24 timmar - "och att myndigheterna inte tillräckligt snabbt utser en sådan finns en extraordinär granskning av Justitieombudsmannen som givetvis ska kolla det. Jag uppmanar den som följer en sådan flykting att lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen så att vi kan få en tydlighet där och att skyndsamhet verkligen råder. I sådant fall finns ju också möjlighet att återkomma med förslag till lagändringar. Jag känner att det är tryggt att den borgerliga minoriteten reserverar sig. Om det visar sig att det behövs kan vi bli åtminstone fem partier som gör ett sådant tillkännagivande. Troligtvis blir vi sju, om behovet finns. Den möjligheten finns från början." Nu har vi sett att behovet tyvärr finns. Enligt riksdagens utredningstjänst tar det i många fall upp till en månad innan en god man utses, och genomsnittstiden är hela 15 dagar. Därför behövs en 24-timmarsregel, och det tycker jag att vi gemensamt skulle kunna komma fram till. Tyvärr väljer Socialdemokraterna, och vad jag förstår Vänsterpartiet, att gå på en annan linje.

Fru talman! Det vi i dag diskuterar är god man för flyktingbarn. De uppgifter som jag har fått från kommunerna när det gäller utseende av god man för de barn som över huvud taget inte har någon vuxen person i sin närhet är att det går betydligt snabbare. Jag skulle önska att Gustav Fridolin hade tittat just på de ensamkommande barnen, som vi nu diskuterar. Jag anser att Miljöpartiet frångår huvudprincipen om att det ska vara till barns bästa. Möjligheten att få den mest lämpliga till de barn som vi är överens om är de mest utsatta minimeras genom att man inte kan vänta en dag för att få någon som kanske kan tala samma språk. Barnet kanske har varit utsatt för trafficking eller andra besvärligheter som gör att det är lämpligast att utse en kvinna eller en man. Den möjligheten utifrån barnets bästa frångår Gustav Fridolin och Miljöpartiet genom att sätta en bestämd 24-timmarsregel. Jag undrar fortfarande vilken kommentar Miljöpartiet har till de farhågor som kommunerna och landstingen har inkommit med till utskottet.

Fru talman! I riksdagens utredningstjänsts PM 2005:2682 om god man just för ensamkommande flyktingbarn står följande att läsa: Kommunernas handläggningstid för att förordna god man varierar något. I Stockholms kommun ligger handläggningstiden på ca 15 dagar. Kommunerna uppger att handläggningstiden undantagsvis varit betydligt längre, ibland upp till en månad. Utifrån de uppgifterna om hur lång tid det tar att utse god man just för ensamkommande flyktingbarn ser jag ett behov av en 24-timmarsregel. Jag tror att utseende av en god man inom 24 timmar är i enlighet med barnets bästa. Jag tror att om det dröjer upp till 15 dagar, ja, kanske upp till en månad, innan en god man har utsetts är det inte till barnets bästa. För att avhjälpa de problem som Anita Jönsson pekar på i sitt inlägg och i replikerna till mig, och som Sveriges Kommuner och Landsting har tagit upp, har vi sagt att det vore bra om de flesta kommuner organiserade godmansjourverksamhet, med gode män som snabbt kan utses och som finns tillgängliga när barn kommer. Det bör vara en verksamhet som kan gå i gång också på nätter, också på helger. När Anita Jönsson hänvisar till att det kommer barn till Arlanda efter kontorstid, som hon gjorde i sitt anförande, blir jag lite förvirrad. Om man ska följa den princip som Anita Jönsson säger att hon omhuldar, nämligen den om barnets bästa, borde det väl finnas kommunal verksamhet som kan gripa in också efter kontorstid för att ta hand om de barnen. När ett barn kommer över vår gräns, fru talman, är det vårt ansvar att sörja för det barnets trygghet.

Fru talman! Frågan om de ensamkommande barnen har varit mycket omdebatterad, och vi har exempelvis alla kunnat ta del av de mycket otrevliga berättelserna om de kinesiska barnen som kommit till Sverige och sedan försvunnit. Det är en angelägen uppgift att trygga den som inte har en egen röst och som är underårig. För oss moderater är därför mycket av det som föreslås i detta betänkande god materia. Det är också därför vi inte har en egen motion. Det är betecknande att just när det gäller frågan om god man skiljer vi oss från regeringen och regeringens synpunkter. Flera av de föregående talarna har i inlägg och repliker på ett mycket övertygande sätt utvecklat varför det är lämpligt med en tidsfrist på 24 timmar. Jag ska därför inte repetera allt utan bara konstatera att de argument som framförs från Socialdemokraternas och regeringens sida inte håller. Det är barnets bästa som ska stå i fokus, och detta sker i utskottets förslag under punkt 6, som jag härmed yrkar bifall till.

Fru talman! Det här är verkligen en reform som är efterlängtad, och det är många talare som har betonat det. Det här är en väldigt viktig byggsten i ett förändringsarbete som har pågått under flera år och där väldigt många, inte bara regering och riksdag utan också kommuner och landsting och frivilligorganisationer, har varit delaktiga. Jag tror att det var Sven Brus som nämnde den diskussion som fördes kring de ensamkommande barnen våren 2002. Det var ju verkligen larmrapporter som kom då. Under det året kom 550 barn ensamma till Sverige, och det är klart att det satte mottagandet under en väldig press. Den pressen blottade också många svagheter som fanns i mottagandet av de här barnen. Vi såg först att den verksamhet som vi hade inte var dimensionerad för att ta emot så många barn. Vi såg också att de barn- och ungdomsenheter som Migrationsverket drev hade alldeles för lite personal, att det var alldeles för många barn på för få vuxna. Vi såg att det fanns ett väldigt stort behov av kompetensutveckling. Det stod också oerhört klart att handläggningstiderna var alldeles för långa. Samtidigt såg vi när systemet utsattes för press att det fanns luckor i lagstiftningen. Vi kunde se hur det som regel fanns väldigt många vuxna runt de här barnen. Det fanns asylutredare, gode män, advokater och kontaktpersoner på de här barn- och ungdomsenheterna. Men det fanns ingen som kunde vara barnens förtrogna i relation till alla dessa myndighetspersoner. Vi såg också, vilket flera av talarna tidigare har betonat, att Migrationsverket hade dubbla roller, både att utreda och fatta beslut i barnets asylärende och att ansvara för omhändertagandet. Det var inte till barnets bästa. Det här var startpunkten för ett väldigt stort förändringsarbete, som har handlat både om att försöka förebygga att barn lämnar sina hem och skickas i väg av sina föräldrar och om att anpassa handläggningen och mottagandet av de här barnen. Sven Brus sade att det var alltför lite åtgärder som har gjorts. Jag skulle bara vilja ge några exempel på vad som har hänt sedan 2002. Först och främst åtgärdades resursbristen mycket snabbt. Migrationsverket byggde upp nya mottagningsenheter för barn- och ungdomar väldigt snabbt. Personaltätheten på barn- och ungdomsenheterna ökade betydligt, och det var inte vilken personal som helst. Det var utbildad personal. Vi utbildade personal i barnfrågor, i barnkonventionen, och det finns numera flera särskilda barnhandläggare. Nya handläggningsrutiner finns nu så att de här ärendena prioriteras. Vi har sagt att barn som kommer ensamma ska få besked inom tre månader. Vi har inte nått det målet ännu, men vi ska nå det målet. Där är jag helt enig med föregående talare. Det är oerhört viktigt att vi får mycket snabba handläggningstider. I somras trädde också en ny lagstiftning i kraft som utvidgar en god mans mandat så att han eller hon nu kan gå in i föräldrarnas ställe och bestämma var barnet ska bo, var barnet ska gå i skola, och som kan vara just barnets förtrogna såväl i förhållande till sociala myndigheter som i förhållande till Migrationsverket eller andra myndighetspersoner som finns runtomkring de här barnen. Det här tror jag var en oerhört viktig förändring som också har gett ett viktigt instrument för att komma till rätta med problemet att barn avviker från Migrationsverkets enheter. Tidigare hade en god man mycket små möjligheter att ingripa, men nu kan vederbörande agera både som förmyndare och som vårdnadshavare. Nu förtydligar vi också ansvarsförhållandena mellan stat och kommun, mellan Migrationsverket och kommunernas socialtjänst. Vi renodlar Migrationsverkets roll till att handla om att utreda och fatta beslut i barnets asylärende. Kommunerna får från dag 1 ansvaret för att utreda och bedöma var barnet ska bo och ansvaret för själva omhändertagandet av barnet. Vi får också en ordning där det är de kommuner som vill, har erfarenhet och kunskap att ta emot ensamkommande barn som också kommer att göra det. Det betyder att vi kommer att samla kompetens. Vi kommer att samla kunnande på ett mycket effektivt sätt, vilket kommer att bidra till att vi höjer effektiviteten och kvaliteten i mottagandet. Barnen kommer att tas om hand av de kommuner som har träffat överenskommelser med Migrationsverket, och de kommer direkt efter ankomsten att tas om hand av en kommun. Migrationsverket kommer inte längre att driva barn- och ungdomsenheter. All otydlighet om vilken kommun som är vistelsekommun reds ut. Det reds ut på så sätt att det blir Migrationsverket som anvisar barnet till en kommun som då blir vistelsekommun för barnet och kommer att få ansvaret för utredning och åtgärder enligt socialtjänstlagen. Under vissa omständigheter kan Migrationsverket anvisa en annan kommun än den som man har träffat överenskommelse med. Det kan handla om att barnet har en släkting i en annan kommun. Överenskommelserna kommer att omfatta ett visst antal barn. För detta kommer respektive kommun att få en fast ersättning för planering och ökad kvalitet i mottagandet. Det kommer att regleras i en förordning. Regeringen kommer att fastställa riktlinjer för ersättningen efter samråd med Sveriges Kommuner och Landsting. Fru talman! Sverige har en ganska lång erfarenhet av att ta emot ensamkommande barn. Vi vet nu att det inte finns ett barn som är det andra likt. Vi vet också att bakgrunden till att dessa barn har kommit bort från sina föräldrar eller har lämnat sina föräldrar ser väldigt olika ut. Men vi vet också att alla de här barnen har ett gemensamt: De är väldigt utsatta därför att de inte är tillsammans med sina föräldrar. Jag tror att varken ett uppehållstillstånd i Sverige eller det bästa tänkbara mottagande kan råda bot på den utsatthet och den ensamhet som de ensamkommande barnen lever i. Att bo som barn i ett familjehem i Sverige kan naturligtvis aldrig ersätta den trygghet som en förälder kan ge. Vi i Sverige kan inte alltid överbrygga de erfarenheter och upplevelser som många av de här barnen bär med sig och som de kanske kommer att bära med sig under lång tid framöver, men vi måste göra allt vad vi kan. Jag tror att vi kan hitta bättre sätt och mer effektiva sätt att förebygga att barn hamnar i de här situationerna och att den reform som vi genomför i dag är ett oerhört viktigt steg. Med den kunskap och det engagemang som alla känner i den här frågan tror jag att vi får bättre möjligheter att göra livet och starten för barnen något bättre.

Fru talman! Statsrådet säger att det har hänt mycket under de fyra åren. Det har det förvisso gjort. Men den kritik jag hade riktas mot regeringens senfärdighet. Att Migrationsverket och andra aktörer har gjort sitt allra bästa utifrån de förutsättningar de har står ju klart. En fråga som är oerhört viktig är handläggningstiderna. Efter stora påtryckningar gick regeringen med på att sätta målet till tre månader. Inom den tiden skulle man fatta asylbeslut för de här barnen. Men under 2005 överskred ju mer än hälften av ärendena den tidsfristen. Det är en låg måluppfyllelse. Nu hör jag statsrådet i dag säga att vi ska nå målet. Då är min korta och enkla fråga: När och hur? Vad tänker regeringen göra för att råda bot på det förhållandet att mindre än hälften av ärendena avgörs inom den tidsfrist som vi här har varit överens om ska hållas? När och hur?

Fru talman! Jag är helt överens med Sven Brus om att det är oerhört viktigt att vi håller nere handläggningstiderna vad gäller ensamkommande barn. Tre månader är satt som ett mål. Men, som sagt, vi klarar inte riktigt av det. Hälften ungefär får sitt besked inom tre månader. Jag kommer inte riktigt ihåg siffrorna, men jag tror att 80 % får det inom fem månader. Men vi är inte nöjda. Migrationsverket fortsätter att arbeta för att effektivisera handläggningen. Jag ska också säga att det naturligtvis även i de här ärendena ibland finns väldigt svåra avgöranden att göra. Det handlar också i ärenden som gäller barn om barn som vi inte riktigt vet vilka de är. Det handlar om identitetslöshet och sådana saker där det är svårt att hitta fram och åtgärda. Det är det ena. Det andra är att jag har blivit uppvaktad av frivilligorganisationer som tycker att det är bättre att vänta tills man har kartlagt barnets sociala situation innan man fattar beslut. Jag skulle bara vilja problematisera. Det är kanske inte i alla fall alldeles enkelt att hålla tremånadersmålet. Men helt självklart ska det vara det mål vi har, och det ska uppnås.

Fru talman! Jag tror att vi alla inser de problem som finns i de här ärendena, och jag tror också alla inser att en viss del av ärendena inte låter sig avgöras inom tre månader. Men det kan knappast vara rimligt att mer än hälften av ärendena överskrider den gränsen. Det tycker jag inte är acceptabelt. Vi är överens om att vi ska göra något åt det, men nu är det faktiskt regeringen som har ansvaret. Min fråga gällde egentligen inte bara vad regeringen tycker utan vad regeringen konkret tänker göra för att komma till rätta med det här problemet. En annan fråga som också reses i sammanhanget är den rapport som Rädda Barnen nu har kommit med där man ser att antalet beviljade uppehållstillstånd för de här barnen har minskat drastiskt från 80 % för några år sedan till jag tror 12-13 % under 2005. Det föranleder också en fråga som jag tycker att det är värt att fundera över: Vilken slutsats drar regeringen av den kraftiga nedgången i beviljade uppehållstillstånd, från 80 % till 13 %, och vad tänker regeringen göra för att uppmärksamma den frågan? Jag undrar alltså vilken slutsats man drar av detta.

Fru talman! Jag känner inte igen vare sig siffran 80 % eller siffran 13 %. Tittar man i den statistik som Migrationsverket har ser man att förra året var det när det gäller barnen 25 % bifall i Migrationsverkets beslut och 8 % hos Utlänningsnämnden. Går man något år tillbaka, till år 2003, är det 47 % hos Migrationsverket och 12 % hos Utlänningsnämnden. Över huvud taget känner jag inte igen siffrorna. Helt klart ser vi att det är en nedgång i antalet bifall. Men jag tror att Sven Brus är väldigt medveten om att man inte kan göra jämförelser från ett år till ett annat år vad gäller bifall eftersom det väldigt mycket beror på vilka det är som kommer. Vi kan ha en situation i världen som är sådan att det blir 100 % bifall, men vi kan också ha situationen att det kommer människor som kanske över huvud taget inte har asylskäl. I just de här fallen handlar det om sociala problem eller om andra problem, alltså kanske inte om asylskäl, så det går inte riktigt att göra nämnda jämförelse.

Fru talman! Jag håller med Sven Brus. Precis som jag sade i mitt anförande har det här tagit alldeles för lång tid. I den debatt år 2003 som jag i början av mitt anförande hänvisade till sade statsrådets företrädare att frågan om ensamkommande barn är en högt prioriterad fråga inom regeringen. Just då var det tyvärr så att han hade fått en uppgift om vad detta skulle kosta. Han tyckte att det var "lite mycket pengar". Men nu finns det här förslaget. Jag undrar om migrationsministern lite grann kan kommentera varför det har tagit så lång tid. Det är ju trots allt regeringens förslag.

Fru talman! Ja, detta är en högt prioriterad fråga för regeringen. I mitt inledningsanförande nämnde jag alla de åtgärder som har vidtagits sedan 2002. Det var en rad olika missförhållanden, kan man nog faktiskt säga - i varje fall väldiga svagheter i det mottagande vi hade. Det stod väldigt klart 2002. Jag redogjorde för alla de åtgärder som vi har vidtagit: ökade resurser, ökad utbildning och genomförandet av lagändringar. Det tar, som Anne-Marie Ekström väl känner till, något längre tid att genomföra stora lagändringar. Men omedelbart genomfördes, som sagt, resursförstärkningar. Vi talade om Migrationsverkets dubbla roller, och det stod väldigt klart att det inte är särskilt bra att Migrationsverket utreder och bedömer barnets asylskäl samtidigt som man tar hand om barnen på fritiden. De här rollerna går ihop, något som inte är bra för barn. Vad Migrationsverket omedelbart gjorde - redan innan vi ändrat lagen - var att man särade på de här funktionerna. En rad olika insatser har alltså gjorts.

Fru talman! Jo, det är bra att den här lagen äntligen har kommit till. Jag är också glad över att frågan om åldersbestämning har fått ett stort utrymme i utskottets betänkande, för det är viktigt att de barn som kommer hit verkligen blir betraktade som barn. Jag har agerat och ställt frågor till migrationsministern, bland annat för ungefär ett år sedan. Jag frågade vad migrationsministern skulle göra just på grund av att det fanns tecken på att de här åldersbestämningarna inte gjordes riktigt ordentligt. Migrationsministern hänvisade i sitt svar till Socialstyrelsens rekommendationer. Efter Ekots inslag om att man inte följde de här rekommendationerna kom Migrationsverket med ett nyhetsbrev på sin hemsida där man säger: Nej, vi har aldrig följt dem. Hur kan då migrationsministern i ett svar till mig hänvisa till Socialstyrelsens rekommendationer och tala om att följa dem när man de facto inte gör det? Hade migrationsministern egentligen kontrollerat med Migrationsverket hur de här åldersbestämningarna går till?

Fru talman! Jag är helt enig med Anne-Marie Ekström om att det verkligen är oerhört viktigt att de barn som kommer blir betraktade som barn . Det är också oerhört viktigt att vi ser till att det inte är vuxna som bor på barn- och ungdomsenheter, och det är viktigt att kunna fastställa barns identitet och barns ålder. Vad som gjorts är att Migrationsverket så sent som i fredags antagit särskilda riktlinjer just för hur åldersbestämningar ska gå till. De riktlinjerna är utarbetade i samråd och i samarbete med Socialstyrelsen.

Fru talman! Kan ministern svara på frågan om varför bifallsfrekvensen för ensamkommande flyktingbarn verkar ha sjunkit från 80 % till 13 %?

Fru talman! Jag har precis svarat på den frågan. Jag tror att det var Sven Brus som ställde den. Det är väldigt svårt att svara på hur det är från år till år, alltså att göra den typen av jämförelser, eftersom det väldigt mycket beror på vilka det är som kommer och på vilka skäl man har. Det kan, som sagt, vara 100 % bifall om situationen är sådan i vår närhet att det kanske kommer väldigt många människor från ett krigsdrabbat område och så vidare. Så ser det ut för vuxna, och så ser det ut också för barn.

Fru talman! I sitt huvudanförande sade migrationsministern att ett uppehållstillstånd i Sverige inte automatiskt råder bot på alla de problem som ett ensamkommande flyktingbarn har. Det tror jag att alla kan instämma i. Har man kommit ifrån sina föräldrar eller om man har utnyttjats som barnsoldat eller varit utsatt för förföljelse kommer inte ett uppehållstillstånd i Sverige att göra att alla sår man bär på läks. Det blir sällan bättre av att man, även om det sker inom tre månader, får beskedet att man inte får stanna i det land man flytt till, att man inte heller där får möjlighet att börja om på nytt, att börja läka såren och börja få en process. Just därför är det oroväckande att så få av de ensamkommande flyktingbarnen, i varje fall innan den tillfälliga lagen trädde i kraft, verkat få uppehållstillstånd. Därför uppfattar jag migrationsministerns svar på min första fråga så att hon inte kan säga exakt varför man inte har gjort någon vidare undersökning av varför bifallsfrekvensen har kunnat sjunka till nästan en sjundedel av vad den var för två år sedan. Då är väl det rimliga att man undersöker den saken. I vår reservation kräver vi ingenting annat än just en undersökning. I reservation 12 säger vi nämligen att regeringen ska ta initiativ till att utreda orsakerna till den kraftiga minskningen av beviljandefrekvensen. Jag hoppas att migrationsministern kan be sina riksdagsledamöter att rösta för den här reservationen eller tillsätta en sådan här utredning på eget bevåg.

Fru talman! När det gäller barn betonas hur oerhört viktigt det är att man utreder barns egna asylskäl. Där har vi också haft ett långvarigt arbete med att förbättra utredningarna just vad gäller barns egna asylskäl. Vi betonar också detta i den nya lagstiftning som träder i kraft. I den nya lagstiftningen sägs också när det gäller detta med barn och synnerligen ömmande omständigheter att dessa inte behöver vara av samma tyngd som när det gäller vuxna. I vår lagstiftning skiljer vi - till skillnad från väldigt många andra länder - mellan barn och vuxna, så hänsynen till barnen är oerhört viktig.

Fru talman! Först vill jag säga att jag i mitt huvudanförande glömde att yrka bifall till reservation 8, vilket jag gör härmed. Jag vill också säga att jag tycker att det är trevligt att se statsrådet här i kammaren när vi diskuterar de här frågorna. Jag har en fråga, och den gäller 18-årsgränsen. För de flesta ungdomar är det rätt kul att fylla 18 år, för det brukar följa med en massa positiva saker då. Man har möjlighet att flytta hemifrån om det finns bostad, om man kan försörja sig, och så vidare. Men för de ensamkommande barnen kan det vara problematiskt. När de fyller 18 år behandlas de som vuxna. Förutom att de ska flytta från boendet kan de också skickas hem, och det finns inget krav på att de ska ha någon som möter dem när de skickas hem. Ytterligare en sak är att man väntar med att fatta beslut om ungdomar som är 17 år, för när de fyller 18 år gäller andra regler. Detta har kritiserats av Justitiekanslern i november 2001. Han kritiserade Migrationsverket för ett sådant beslut, det vill säga att ansökan var inlämnad när sökanden var 17 år. Beslutet fattades efter det att barnet fyllt 18 år, med hänvisning till just att barnet blivit 18 år under tiden. Jag skulle vilja höra om statsrådet delar Justitiekanslerns mening att sökandes ålder vid tiden för ansökan ska vara avgörande för bedömning och inte någonting annat.

Fru talman! När det gäller 18-årsgränsen har vi satt 18 år som gräns för när man är att betrakta som vuxen. Det är den gräns och den definition av barn som också barnkonventionen har. Vad som är viktigt att säga är att all verksamhet som Migrationsverket bedriver ska ske med respekt för den enskilde individen. Detta gäller barn och vuxna. All verksamhet ska anpassas till den enskilde individen. Det ska ske individuella bedömningar av varje enskilt ärende och av varje enskild persons behov. Också när det gäller barn som har passerat 18-årsgränsen och kanske är 18 år och en månad ska verksamheten, omhändertagandet, mottagandet och bedömningarna anpassas till den enskilde individen.

Fru talman! Nu var det inte verksamheterna direkt som min fråga gällde, utan en konkret fråga. Vi har fått dokumenterat att handläggningstiderna inte är tre månader, som det är stipulerat och som statsrådet tycker att de ska vara. Min fråga handlar om fall där man har lämnat in en ansökan om asyl eller uppehållstillstånd i Sverige före 18 års ålder och att det dröjer med svar till efter det att man har fyllt 18 år. Konsekvenserna för personen blir då annorlunda. Det gäller familjeåterförening och andra saker där Migrationsverket har fattat sådana beslut. Justitiekanslern menar att man ska beakta åldern vid ansökningstillfället och inte säga: När du lämnade in ansökan var du 17 ½ år, och då gällde de här reglerna, men när vi nu efter många månaders väntetid fattade ett beslut gällde helt andra regler för dig. Det var själva frågan. Ansökan är inlämnad innan man har fyllt 18 år. Anser migrationsministern, liksom Justitiekanslern, att det är sökandens ålder vid inlämnande av ansökan som ska gälla?

Fru talman! Återigen är det Migrationsverket som gör bedömningarna i varje enskilt ärende. Det är oerhört viktigt att Migrationsverket också gör de bedömningarna utifrån den enskilde individens behov och situation. Jag är övertygad om att Migrationsverket också har tagit till sig det som Justitiekanslern har uttryckt i den här frågan. Det är flera saker som ligger till grund för Migrationsverkets bedömningar i enskilda ärenden, och man gör alltid en helhetsbedömning. Det gäller barn och också vuxna.

Fru talman! Det som jag vill lyfta fram är den fråga som socialförsäkringsutskottet har behandlat och som berör lagutskottets beredningsområde, nämligen de gode männen och kravet att dessa ska förordnas inom 24 timmar. I lagutskottets uttalande och i den proposition som lagutskottet behandlat och som lades fram för riksdagen i samarbete mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet var vi väldigt tydliga med att ta upp att frågan ska behandlas skyndsamt och att gode män ska utses skyndsamt. I den pm som RUT har tagit fram ser vi nu att Stockholm till exempel tar upp till 15 dagar på sig att utse en god man och att det finns kommuner som tar ända upp till 30 dagar, en hel månad, på sig att utse en god man. Vi kan väldigt enkelt konstatera att det är helt oacceptabelt. Det är inte någonting som är sanktionerat från vare sig riksdagen eller regeringen. Vi har varit otroligt tydliga med att tala om att man ska utse god man skyndsamt. Det finns en fara med att binda sig fast vid 24 timmar. Det finns en fara i och med att barnen kan råka ut för en situation där de helt enkelt inte får en god man som har den kvalitet som gör att man kan uppfylla de behov som det enskilda barnet har. Därför tycker jag att vi måste ställa krav på regeringen att lyfta fram frågan och se till att agera väldigt skyndsamt. Lagen har varit i kraft i drygt ett år. Vi kan se att många av kommunerna inte har lyckats med att uppfylla lagen. I RUT:s rapport kan man också se att svårigheterna bland annat beror på att kommunerna har väldigt svårt att få fram gode män. Då är frågan: Vad gör vi? Socialförsäkringsutskottet har, likt lagutskottet, inte diskuterat någon form av sanktionsmöjligheter. Det tycker jag kan vara ett sätt att gå fram, och det måste regeringen lyfta fram och titta på. Regeringen måste ta upp frågan på nytt. Jag tänker i alla fall se till att lagutskottet aktualiserar frågan igen på vårt nästa utskottsmöte för att eventuellt ta ett utskottsinitiativ där vi kan agera. Det har suttit en statlig utredning som har sett över frågan om överförmyndarna och de gode männen. För en vecka sedan kom Riksrevisionen med en rapport om hur de tycker att överförmyndarna fungerar. Den tycker jag att utskottet ska ta del av. Det är ingen god läsning. De barn som har ett stort behov av en ställföreträdare, en vårdnadshavare, alltså en god man, måste få det så skyndsamt som möjligt. I dag kan vi konstatera att barn inte får det. Det är helt oacceptabelt. Vänsterpartiet kommer att stödja den socialdemokratiska reservationen i betänkandet. Då förutsätter jag att Socialdemokraterna kommer att hjälpa till att se till att frågan aktualiseras på nytt och se till att vi löser de problem som finns. Jag tror fortfarande inte på en 24-timmarsregel, som kan göra att barn onödigt utsätts för lidande. Vi har ett krav på att de gode männen ska köras i belastningsregister. Som det tas upp i utredningstjänstens pm tar besluten upp till två dagar att fatta. Det är inte acceptabelt.

Fru talman! Jag håller med om mycket av det som Tasso Stafilidis säger. Det finns få personer i riksdagen som har arbetat så målmedvetet för att få till stånd en ordning som fungerar bra för godmansverksamheten i allmänhet som riksdagsledamoten Tasso Stafilidis. För ögonen har vi alla att hitta en ordning som gör det så bra som möjligt för barnen som kommer hit. Jag tror att den ordningen förutsätter - och där får jag medhåll av Tasso Stafilidis - att en god man utses så skyndsamt som möjligt. Det bör i princip i alla fall ske inom 24 timmar. Tasso Stafilidis talar om att man behöver sätta ett tryck på regeringen och i slutändan också på kommunerna för att det ska bli på det sättet. Ett sätt att sätta ett sådant tryck är att rösta för utskottets linje i punkt 6, nämligen ett tillkännagivande om en 24-timmarsregel, och det kommer vi att göra.

Fru talman! På sätt och vis är det inte så svårt att instämma i utskottets majoritet, som har tagit ställning för 24-timmarsregeln. Men jag tycker samtidigt att utskottets majoritet gör det lite enkelt för sig, för godmansinstitutet måste ses som en helhet. Det går inte att lyfta ut det, för vi har en massa småkommuner ute i landet som över huvud taget inte lyckas. För övrigt har vi exempel på små kommuner som lyckas, till exempel Lessebo där jag själv är född. Men problemet uppstår trots allt när så stora kommuner som Stockholm, som borde ha ett överflöd av gode män, inte klarar av det här. Då är det inte en lösning att bara gå in med ett tillkännagivande om 24-timmarsregeln. Jag tror inte, fru talman, att det kommer att leda till ett resultat, om regeringen från början till och med har varit motvillig till att få fram en 24-timmarsregel. Riksdagen måste agera mer konkret, kanske inte i form av ett tillkännagivande utan mer i form av en tydlig vägledning. Så småningom måste vi också diskutera sanktionsmöjligheter, för i dag händer det ingenting när man i Stockholm tar upp till 15 dagar på sig, enligt RUT:s pm, att utse gode män. Det är inte acceptabelt. Det finns inte en enda ledamot här i riksdagen och inte heller någon i lagutskottet som tycker att det är acceptabelt, utan det är helt oacceptabelt. Då måste vi lösa det här, och det tror jag att vi kan göra genom att riksdagen själv kommer med förslag till konkreta åtgärder för att vi ska kunna lösa det så snabbt som möjligt. Ett tillkännagivande i frågan tror jag faktiskt inte räcker.

Fru talman! Tillkännagivandeinstrumentet är ett av de få maktmedel som riksdagen har för att klargöra en tydlig linje för regeringen hur man vill att någonting ska fungera, i det här fallet att man vill att gode män ska utses för ensamkommande flyktingbarn inom 24 timmar. För att sedan kunna verkställa den ambitionen, för att sedan kunna göra verklighet av att gode män utses så snabbt, behövs en rad verktyg. I den miljöpartistiska följdmotionen på den här propositionen talas om ett system med jourgodemän. Det har i andra sammanhang talats om olika system för en samordning mellan kommunerna, ett samarbete för att kunna ha gode män tillgängliga. Och Tasso lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp frågan om sanktionsmöjligheter gentemot kommuner som inte sköter sig. Jag välkomnar att Tasso säger att han i lagutskottet ska lyfta fram frågan för att se till att det här blir verklighet och att man verkligen hittar de instrument som behövs för att gode män ska kunna utses till de utsatta barn som det handlar om så fort som det bara går.

Fru talman! Godmansinstitutet är i dag ett trögt institut vad gäller att få fram gode män så snabbt som möjligt. Men vi får inte glömma bort att i dag finns det gode män som handhar väldigt, väldigt många ärenden, och det ger inte kvalitet. Det finns barn som har väldigt stora behov, och då kan det inte vara så att en god man ska ha tio eller tolv barn att ta hand om, utan en god man kanske enbart ska ta hand om tre barn därför att det tar så otroligt mycket tid. Men i både propositionen och lagutskottets och riksdagens uttalanden fick vi in skrivningar som vi kämpade väldigt hårt för både från Miljöpartiet och från Vänsterpartiet, fru talman. Vi påpekade att antalet barn måste vara reglerat, och vi satte inte någon gräns för antalet. Vi sade inte att en god man ska ha max tio barn att ta hand om just för att man måste se till de enskilda barnens situation och de enskilda barnens behov, för det är det som vi som lagstiftare har ett ansvar att tillgodose. Tillkännagivandet i dag andas att det finns motsättningar. Det tycker jag inte att det finns, utan vi är överens i frågan. Jag tycker att det är ett politiskt rävspel att lyfta upp 24-timmarsregeln som om den skulle vara en regel som löser problemet. Jag tror inte att den gör det. Vi måste gå fram kvalitativt för att barnen ska få tillgång till gode män och för att de gode männen ska vara så välutbildade och kompetenta som möjligt. Framför allt ska vi se till att ge de barnen hjälp utifrån de behov som de har.