Konsumenträtt

Herr talman! I dag ska vi debattera konsumenträtten. Vi står självklart bakom alla S reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 15 under punkt 21. Många frågor är viktiga i detta betänkande, och jag kommer att kort beröra vissa delar. Konsumenträtten handlar om frågor som dagligen berör de allra flesta människor. Det finns ständigt nya varor och tjänster att köpa och konsumera, och vi socialdemokrater vill underlätta för människor att vara aktiva konsumenter, handla medvetet och bidra till en mer hållbar konsumtion. Alla konsumenter måste ges goda förutsättningar att kunna fatta rätt beslut utifrån vad de ska köpa och inte köpa. För det krävs att konsumenternas makt stärks, att informationen till konsumenten ökar och att kunskaperna hos den enskilde konsumenten blir större. Svenska konsumenter förlorar varje år mycket pengar på konsumtionsproblem. De konsumenter som drabbas hårdast är de löntagare som har lägst inkomster, för vilka varje köp har stor betydelse för hushållsekonomin. Vi menar därför att en bra konsumentvägledning och skuldrådgivning kan öka välfärden och tillväxten i Sverige. Konsumentvägledningen har en central roll som kunskapsbyggare och informationsspridare på konsumentområdet, och skuldrådgivningen kan vara avgörande för människor att reda ut en svår ekonomisk situation. Telefonförsäljningen blir alltmer utbredd. Ofta omgärdas försäljningen av osäkerhet om vad som egentligen gäller. Ibland kan det till och med vara osäkert om det har ingåtts ett avtal eller icke. Det kan leda till att människor tvingas betala för varor som de inte efterfrågat. Enligt vår mening bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som stärker konsumenternas rätt vid telefonförsäljning. Förslagen bör bland annat innehålla krav på skriftliga avtal vid telefonförsäljning. Vi anser också att mobiltelefonanvändare inte ska behöva drabbas av ovälkomna säljsamtal. Med mobilen är man ständigt tillgänglig, och oönskade samtal blir snabbt påfrestande. När branschen nu har ändrat sina etiska riktlinjer och tillåter säljsamtal till mobiltelefoner krävs ett ökat skydd för den enskilde konsumenten. Vi menar att det inte är tillräckligt med en anmälan till Nix-Telefon. I stället har vi föreslagit att branschen ska inrätta ett så kallat okej-register där privatpersoner kan lämna sitt medgivande till att ta emot säljsamtal. Om ett sådant register inte kan inrättas på frivillig väg anser vi att lagstiftning bör övervägas. Förekomsten av bedrägerier med bluffakturor som vilseleder privatpersoner och företag har blivit ett stort problem i samhället. Småföretagare är särskilt utsatta, och vi menar att det krävs tydliga åtgärder för att skydda mot denna typ av brottslighet. Det är beklagligt att regeringen sviker småföretagarna i dessa frågor. Vi har föreslagit att det ska införas en ångerrätt också för näringsidkare och ett skriftlighetskrav vid telefonförsäljning till näringsidkare. Tyvärr har regeringen hittills varit alldeles för passiv i dessa frågor. I dag är det förbjudet med tv-reklam och direktadresserade utskick till barn under 16 år. Men det har tillkommit nya kanaler för att nå barnen. Mobiltelefoner används i dag inte bara för att ringa; det går även att beställa ringsignaler, logotyper, ladda ned musik med mera. Dessa tjänster kan fås utan att någon kontroll görs om beställaren är underårig eller inte. Samma sak gäller på webben där marknadsföring försöker maskera sig som spel och underhållning. Det finns lagar och regler, men de kringgås ofta vilket medför att minderåriga utsätts för reklam som de egentligen inte skulle ha utsatts för. Vi anser att Konsumentverket ska ges i uppdrag att fortlöpande följa upp reklam som riktar sig till barn och ska övervaka hur lagar och regler följs. Herr talman! Reklam och produkter som förmedlar en könsstereotyp bild till vuxna, barn och ungdomar är inte önskvärd i ett samhälle som strävar efter ökad jämställdhet mellan könen och alla människors lika värde. Vi ser med oro på denna utveckling. I dag ligger möjligheten att motverka könsdiskriminerande reklam i händerna på branschens egen förmåga till självsanering. Vi anser att det finns stora brister i både vilja och förmåga. Därför är det beklagligt att regeringen har valt att inte gå vidare med de utredningsförslag som finns kring lagstiftning i dessa frågor. Det är en häpnadsväckande ovilja att stå upp för alla människors lika värde. I dagens samhälle är det lätt att komma över krediter. Det kan exempelvis göras genom sms-lån. För vissa människor går det bra. För andra går det inte alls. Alltför ofta leder sms-lån till betalningsanmärkningar och fleråriga skuldproblem. Huvudorsaken till att det ofta går snett är bristen på seriositet hos många av dem som lånar ut. Till skillnad från regeringen vill vi därför göra en rejäl sanering av sms-lånebranschen. Det yttersta ansvaret för all skuldsättning vilar på individen. Samtidigt har långivaren ett stort ansvar för hur utlåningen går till. När det gäller snabblånen - även kallade sms-lån - tar branschen inget ordentligt ansvar. Marknadsföringen är ofta aggressiv och kreditprövningen svag eller usel. Många av dem som beviljas lån skulle ha fått nej om prövningen hade gjorts ordentligt. Dessutom kan räntorna vara skyhöga. Effektiva räntor på hundratals procent är inte ovanliga, och en del lån har erbjudits till hela 20 000 procents ränta. Därtill har flera företag börjat sälja sms-lånen vidare till inkassobolag. På så vis kan de göra snabba vinster utan att behöva bry sig om hur det går för låntagaren. I själva verket handlar rådande affärsmodell i branschen delvis om att driva människor i skuldfällan. Företagen tar ut betydande vinster via extremt höga räntor och avgifter från låntagare som sitter fast med dessa under flera år. Affärsmodellen handlar också om att utnyttja kronofogden till max. Företagen skickar massor av ärenden dit, och när människor väl satts i skuld tvingas kronofogden ta hand om indrivningen. Detta är mycket gynnsamt för företagen. Statistiken bekräftar att allt inte står rätt till. Kronofogden uppskattar nu att ca 50 000 personer har betalningsanmärkningar på grund av snabblån. Ungefär 10 000 av dem är ungdomar. Det är en alarmerande siffra. För de unga blir betalningsanmärkningar ett handikapp när de ska etablera sig i vuxenlivet. Det blir svårt att få hyreskontrakt, mobilabonnemang och mycket annat. Regeringen har anslutit sig till några av våra förslag om åtgärder, bland annat att Finansinspektionen ska ha ett tillsynsansvar. Det är bra. Men det räcker inte. Vi vill att regeringen återkommer med ytterligare förslag till insatser som kan bidra till att sanera avarterna i snabblånebranschen. Bland annat bör det införas begränsningar när det gäller möjligheten att vända sig till kronofogden för att driva in skulder som grundas på bristande kreditprövning. För att jobben ska bli fler krävs det att Sveriges företag expanderar och nyanställer. Fyra av fem nya jobb skapas i dag i de små och medelstora företagen. Genom politiska beslut kan man göra livet lättare för Sveriges hårt arbetande småföretagare. Det är bara då de kan expandera och anställa fler personer. En grundförutsättning är dock att småföretagen får betalt för sina varor och tjänster i tid. Så ser det tyvärr inte ut i dag. Många underleverantörer och tjänsteföretag vittnar om att de ibland måste vänta i flera månader på att få betalt. Köparen, inte sällan det lilla företagets enda köpare, ändrar ensidigt betalningsvillkoren. Rent krasst kan man uttrycka det som att stora företag använder småföretag som bank genom att få till stånd en mycket lång betalningstid. Det är inte okej. Långa betalningstider kan innebära att småföretag inte kan finansiera sig själva med egna kassaflöden, inte ens när de har goda marginaler. Särskilt ansträngd kan likviditeten bli för ett mindre företag som befinner sig i ett expansivt skede, med ökande omsättning och behov av och möjligheter till fler anställda. Erfarenheten från finanskrisen 2009 var att många småföretag pressades hårt och att antalet konkurser ökade. Nästan vart femte småföretag tvingades acceptera längre betalningstider. Hela 45 procent av företagen uppgav att betalningstiderna hade förlängts i förhållande till de sedvanliga 30 dagarna. Det finns exempel på småföretag som får vänta 60, 90 eller ibland upp till 120 dagar innan de får betalt för utfört arbete. I januari 2013 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag om hur de små och medelstora företagens ställning fortsatt kan stärkas avseende betalningstider. Beslutet innebar att betalningstiden ska vara längst 30 dagar också mellan företag. Tyvärr, herr talman, har regeringen dragit ut på arbetet med denna fråga och fortfarande inte levererat något förslag. Detta oroar oss mycket, inte bara det faktum att regeringen verkar strunta i riksdagens beslut utan framför allt att regeringen inte verkar visa någon vilja att stödja Sveriges småföretagare i en sådan viktig fråga. Nu ser det ut som att riksdagen i dag kommer med ytterligare ett tillkännagivande i frågan med denna innebörd. Jag förutsätter att regeringen därmed inser att det är hög tid att uppfylla riksdagens tidigare beslut och snarast återkomma med ett konkret lagförslag. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 15 om sms-lån.

Herr talman! I betänkandet behandlas ett sjuttiotal motionsyrkanden på konsumentområdet, som är ett stort område. Jag tänker tala om bluffakturor, betalningstider i näringslivet och telefonförsäljning och på slutet även något om snabblån. Ett mycket uppmärksammat brott har under de senaste åren varit just bluffakturor. De orsakar stora kostnader och besvär för de som drabbas. För små företag och privatpersoner med begränsade ekonomiska och juridiska resurser kan konsekvenserna bli särskilt allvarliga. Under 2012 polisanmäldes över 16 000 så kallade bluffakturor utskickade till främst små och medelstora företag. Brå släppte nyligen brottsstatistiken för 2013 som visar att antalet bluffakturor hade minskade med 20 procent jämfört med året innan. Det är förstås mycket positivt, men problemet är inte löst. Eftersom bluffakturor i allmänhet handlar om brott, är det naturligt att samhällets fokus i första hand ligger på det straffrättsliga området. Regeringens satsning på ökat antal poliser har varit nödvändig. Myndigheternas och näringslivets samverkan mot fakturabedrägerierna har också gjort det svårare för bluffbolagen. Den som sänder en bluffaktura gör sig normalt sett skyldig till ett brott. Den gällande lagstiftningen tar tydligt avstånd från den typen av verksamhet. Nyligen presenterades Egendomsskyddsutredningen som bland annat föreslår straffskärpningar och ett nytt brott som ska heta grovt fordringsbedrägeri. Det görs för att stärka skyddet mot bluffakturor. Utredningen är nu ute på remiss. Vidare har regeringen givit en utredare i uppdrag att föreslå åtgärder mot fakturabedrägerier. Utredningsuppdraget omfattar många saker, men enkelt uttryckt täcker den in stora delar av det som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna efterfrågar i sina reservationer. Utredaren ska bland annat kartlägga problemen med bluffakturor, se om det finns behov av förändringar inom framför allt civilrättens område, se över behovet av ökade informationsinsatser, samarbetet mellan myndigheter, kreditupplysning och avtalslagens ogiltighetsregler. Herr talman! Det har framkommit att det finns en stor okunskap inom området. Många fakturabedrägerier polisanmäls inte. Vi ska också vara medvetna om att i de flesta fall har något avtal över huvud taget inte ingåtts. Det är därför viktigt att de som drabbas av bluffakturor får tillräckligt med information och stöd. Här har branschen och myndigheterna gjort mycket. Bland annat har Svensk Handel och Företagarna webbplatser där de på ett bra sätt informerar om hur man ska göra om man blivit drabbad, och Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten lämnar på sina webbplatser bra information om bestridande av bluffakturor. Flera av myndigheterna använder även sociala medier, exempelvis polisen och Konsumentverket. De både twittrar och "facebookar" och informerar därigenom om företag som bluffar. Polisen länkar dessutom till Svensk Handels varningslista. I uppdraget ingår som sagt också att överväga om det behövs ökade informationsinsatser. Mycket görs, och mycket har de senaste åren blivit bättre. Regeringen har tagit och tar fakturabedrägerier på stort allvar. Det ligger i allas vårt intresse att komma åt bedragarna, men på det stora hela tycker jag att vi i dag är överens. Därför frågar jag mig vad det är man egentligen reserverar sig mot. Herr talman! Nu går jag över till betalningstider i näringslivet. Här råder det delade meningar om hur man ska göra och vad som är det bästa för företagen. Det är väl det som debatten borde handla om, alltså vad som är bäst för näringslivet, inte vad som låter bäst inom politiken. Den frågan har vi debatterat i kammaren ett antal gånger, och vid den senaste interpellationsdebatten uppfattade jag det så att det hos Socialdemokraterna fanns en viss förståelse för att det finns en komplexitet i frågan. Det är därför beklagligt att vi trots det nu ser ett förslag om tillkännagivande om tvingande lagstiftning vad gäller betalningstider i näringslivet. Jag återkommer strax till det. Vi kan som i fråga om bluffakturor säkert vara överens om problembilden, till viss del i vart fall. Inom vissa branscher finns avarter vad gäller betalningstider. Det är såklart något jag inte tycker är bra. Men man ska ha klart för sig att när det gäller betalningstider är det generellt sett inte ett problem i Sverige. I genomsnitt är den avtalade betalningstiden i Sverige 28 dagar. I Italien är den 96 dagar. Med anledning av det tillkännagivande som riksdagen beslutade om förra året utarbetade Justitiedepartementet förra våren promemorian Tvingande regler om betalningstider i näringslivet . I promemorian behandlas frågan om hur små och medelstora företags ställning kan stärkas. Det föreslogs då, i enlighet med tillkännagivandet, att en fordran ska betalas senast 30 dagar efter det att kravet har framställts. Den föreslagna regleringen skulle vara tvingande. Promemorian har remissbehandlats, och utifrån utfallet av remissvaren kan konstateras att de flesta var negativa och att frågan är komplex, vilket också justitieministern har konstaterat vid två interpellationsdebatter. I fredags, alltså den 28 mars, bjöd Internationella handelskammaren tillsammans med Justitiedepartementet och Näringsdepartementet in flera näringslivsorganisationer för att diskutera långa betalningstider. Jag vill poängtera att med på mötet var såväl köpare som leverantörer. Ja, även leverantörer för fordonsindustrin var med på mötet. Vid mötet blev det klart att näringslivets betalningstider och betalningsmodeller är väldigt olika. Olika branscher har olika lösningar, och ju mer man tittar på frågan desto mer uppenbart blir det att det inte finns någon enkel eller generell lösning, vilket för mig inte är någon överraskning. Det stärker det som kom fram i remissvaren, nämligen att det är en komplex fråga. Ju mer man tittar på frågan desto mer tydligt blir det, tycker jag, att en tvingande regel inte löser problemen utan kanske till och med försvårar för vissa branscher. Vid det aktuella mötet, som såväl utskottsmajoriteten som vi reservanter hänvisar till, inrättades en grupp som ska arbeta fram en betalningspraxis. Det är min övertygelse att det är rätt väg att gå - självreglering. Då träffar man rätt vad gäller problemen och orsakar inte skada för andra. För mig är det obegripligt och beklagligt att Socialdemokraterna och övriga reservanter vill hasta fram en tvingande lagstiftning. Herr talman! Jag vill även säga några ord om telefonförsäljning. Det är en fråga som vi många gånger diskuterat i kammaren, och den diskuteras också i samhällsdebatten i stort. I februari i år höll jag tillsammans med Carina Ohlsson från Socialdemokraterna ett seminarium om just oseriös telefonförsäljning. Vi hade med oss deltagare från branschen och från Konsumentverket. Intresset var stort liksom deltagandet. Vi var alla överens om att oseriös telefonförsäljning finns och att det är ett problem. Det betyder inte att telefonförsäljningen i sig är ett problem, utan de oseriösa telefonförsäljarna som är ute efter att lura människor. Förmodligen känner alla här någon som har blivit lurad, och det är inte ovanligt att det just är äldre personer eller personer som har svårt att förstå språket som blir lurade. Det gör mig förstås arg och ledsen, men det visar också att det är de oseriösa aktörerna vi ska bekämpa. När det gäller konsumentskyddet vid telefonförsäljning gav regeringen i oktober förra året en utredare i uppdrag att överväga och bedöma konsumentskyddet i samband med telefonförsäljning. Utredaren ska bland annat överväga om det bör införas ett krav på skriftlig bekräftelse eller motsvarande från konsumenten för att ett avtal ska vara bindande. Jag tycker faktiskt att det är rimligt att invänta utredarens förslag på åtgärder som ska redovisas nästa år. Slutligen, herr talman, vill jag säga något om sms-lånen eller snabblånen - snabba pengar. Kreditgivare skor sig på desperation och okunskap, så låter det i debatten ibland. Det kanske delvis är sant, och det är ett stort problem att många har hamnat i en överskuldsättning. Men att låna pengar och ta krediter är ingenting nytt, och möjligheterna till det är här för att stanna. Det vi ska diskutera är spelreglerna, hur vi ska göra för att människor inte ska hamna i skuldfällan. Självklart krävs det ordning och reda även på den marknaden. Som vi i civilutskottet vet har riksdagen fattat ett viktigt beslut i år och kommer att fatta ytterligare ett inom kort. I februari i år beslutade riksdagen om vissa ändringar i konsumentkreditlagen. Syftet med ändringarna var att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning och därigenom minska överskuldsättningen bland konsumenter. Konsumentverket har från och med nu möjlighet att ta ut en sanktionsavgift på upp till 10 miljoner kronor av näringsidkare som lånar ut pengar utan att tillräckligt noggrant göra en kreditprövning. Vidare har regeringen lagt fram en proposition som för närvarande behandlas av riksdagen och som innebär att det kommer att krävas tillstånd av Finansinspektionen för att få bedriva företag som lämnar konsumentkrediter. Med införandet av tillstånd och sanktionsavgifter blir det tuffare för den som vill bedriva den typen av verksamhet. Förhoppningsvis ska det få bort de oseriösa företagen i branschen. Det är ett led i att stärka konsumentskyddet och minska överskuldsättningen bland konsumenterna. Mycket har alltså gjorts och mer är på gång. Sammanfattningsvis, och det får sägas gälla hela betänkandet, har mycket skett och mycket är på gång. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet utom under punkt 13. Jag står bakom reservation 18 men yrkar inte bifall till den. (Applåder)

Herr talman! När man lyssnar på Jessika verkar det som att vi är överens i teorin, men i praktiken händer ingenting. Regeringen har inte gjort något alls för att åtgärda de brister som vi har pratat om vad gäller bland annat bluffakturor, 30 dagars betaltider och sms-lån. Du säger att det är förhastat, Jessika. Men det har gått ett år sedan riksdagens senaste beslut. Inte nog med att regeringen struntar i riksdagens beslut - man har inte gjort något alls åt detta. Branschen tycker själv att det är ofattbart att man ska behöva vänta mer än 30 dagar. Mindre företag utnyttjas som en bank åt de stora företagen. Tycker du att det är rimligt att man får vänta mer än 30 dagar och att små företag utnyttjas eftersom de är beroende av de stora kunderna? Vad gäller bluffakturor verkar vi vara överens om att det är ett vanligt förekommande problem, men det enda ni säger är att man ska polisanmäla. Ja, den möjligheten finns för alla frågor, men problemet är att ett litet företag inte har ork, lust, resurser eller ekonomi att anlita en advokat och följa upp det hela. Vore det inte bra med en ångerrätt även för företagare? Många företagare tycker att det skulle vara rimligt. Tycker du inte att man kan införa ångerrätt och skriftlighetskrav, så att de ska kunna lämna tillbaka en vara om de inte vill ha den?

Herr talman! Vi gör ingenting alls, säger Yilmaz Kerimo. Men i mitt anförande tog jag upp vad regeringen gjort på punkt efter punkt. Jag börjar med bluffakturorna. Dels finns det en utredning som föreslår straffskärpningar, och jag tycker att detta i första hand är en polisiär fråga. Den är ute på remiss nu. Jag vet i och för sig inte när det kommer, men vi lär i alla fall vara överens, om jag tolkar Yilmaz Kerimo rätt. Dels har det skett en ökad samverkan mellan myndigheter. Det visade jag flera exempel på. Informationen och samverkan har blivit bättre. Om man lyssnade noga på vad jag sade hörde man dessutom att brottsstatistiken visat att det skett en minskning med 20 procent sedan förra året. Det tycker jag talar för någonting positivt. Det stämmer inte att det inte skett någonting. Dessutom tillkommer en utredning på det civilrättsliga området som också är efterfrågad och bra. Vad gäller sms-lån har vi visst vidtagit flera åtgärder. Det redogjorde jag också för. Dessutom har vi varit med och lyft det som branschen själv gör, och jag tror att det är viktigt att det sker en sanering inom branschen. Det stöder jag naturligtvis. Avslutningsvis vill jag säga något om snabbare betalningar och betalningstider i näringslivet. För mig är det faktiskt obegripligt att påstå att vi inte gjort någonting. Den promemoria som skickades förra året fick flera tydliga remissvar som var mycket kritiska. För mig är det konstigt att inte Socialdemokraterna lyssnar in det och att man inte lyssnar in det möte som ägde rum i fredags, där olika branscher inom näringslivet sade att de vill ha en självreglering och vill titta på det här. Vilka företag är det som Socialdemokraterna har pratat med? Det är inte de som var med på mötet i fredags.

Herr talman! Fortfarande har jag inte fått svar på mina konkreta frågor. Mycket är på gång, säger Jessika Vilhelmsson. Men ingenting händer i praktisk handling. Vi fattade ett beslut i riksdagen för ett år sedan om att regeringen ska komma med ett förslag, men det har inte gjorts någonting. I dag är det sannolikt att vi fattar ett sådant beslut en gång till för att påminna regeringen om att den måste komma med ett lagförslag om detta. Vi har lyssnat på företagen, och de tycker att det ska vara 30 dagar, inte mer än så. Jag vet inte vilka ni har lyssnat på, men vi har också lyssnat på många, och de säger att det ska vara 30 dagar och att små företag inte ska utnyttjas som en bank av stora företag. Vad gäller sms-lån är det sant att ni har lyssnat på en del av våra förslag. Att Finansinspektionen ska kontrollera och ha tillsynsrätt är bra, men det räcker inte. Det uppstår nu en ny bransch där företag utnyttjar kronofogden och säljer fakturor till inkasso. Kronofogden ska jobba åt dem för att de ska tjäna pengar. Något mer bör göras. Det räcker inte med det vi har sagt tidigare, även om det är bra. När det gäller telefonförsäljning bör en ångerrätt införas även för näringsidkare. De företagare som vi träffat tycker att det vore jättebra. Även företagare bör ha ångerrätt och skriftlighetskrav vid telefonförsäljning. Om man begär det ska man ha den rätten. Branschen tyckte själv så. Tycker du att småföretagen ska fungera som en bank åt de stora företagen, Jessika?

Herr talman! Nej, det tycker jag inte. Småföretag ska inte agera som bank. Men jag vill igen säga att jag tycker att det är tråkigt att Socialdemokraterna inte lyssnar in det faktum att företagarna själva inte vill ha tvingande lagstiftning om en tidsgräns på 30 dagar. Jag har tyvärr inte med mig listan över alla de branschorganisationer som var med på det här mötet, men det fanns med småföretagare och Företagarna var med. Det som Yilmaz Kerimo påstår stämmer alltså inte. Yilmaz Kerimo sade i sitt inledande anförande att han vill att det ska bli fler jobb och att vi därför behöver underlätta för företagen. Jag håller med honom. Precis därför tycker jag att det är rätt att just nu inte gå fram med en tvingande lagstiftning utan försöka lyssna in vad branscherna själva vill i hela näringslivet. Yilmaz Kerimo upprepar att regeringen inte gör någonting. Jag kan inte riktigt förstå det. Jag gav exempel på exempel på saker som faktiskt har beslutats och propositioner som faktiskt har lett till nya förslag. Att man då kan stå och påstå att det inte sker någonting tycker jag är anmärkningsvärt. Avslutningsvis vill jag upprepa vad jag sade vad gäller telefonförsäljning. Det gjordes för flera år sedan en utredning där man inte föreslog skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning. Men nu görs en ny utredning. Jag tycker att det är rimligt att avvakta den utredningen och se vilka konsekvenserna blir.

Herr talman! I civilutskottets betänkande CU20 om konsumenträtt behandlar utskottet 73 yrkanden från den allmänna motionstiden, varav elva yrkanden lämnats in av Miljöpartiets ledamöter. Motionsförslagen har delats upp i totalt 17 olika klämmar eller förslagspunkter, och behandlingen har resulterat i 21 reservationer, varav en kommer från allianspartierna, som ni hört. Miljöpartiet medverkar i 11 av de 21 reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 4. Herr talman! Köpfrid är ett begrepp som jag använt i över 20 år. Det kändes på sin tid väldigt nödvändigt att ifrågasätta oönskat intrång i köpbesluten när det på 90-talet började ringa försäljare till min hemtelefon med olika sorters erbjudanden. Någon gång före sekelskiftet lärde jag mig att var och en av oss, från de nyfödda till de snart döda, i genomsnitt betalar 5 000 kronor årligen för att reklamindustrin ska bombardera oss med konsumtionsstimulerande material. Jag läste nyligen en rapport som angav beloppet 17 000 kronor per genomsnittligt hushåll. Man skulle kunna kalla detta för en ofrivillig reklamskatt eller konsumtionsskatt som vi alla påförs, i småbelopp och utan redovisning, varje gång vi köper något. Begreppet reklam kan definieras olika, och vad man räknar in i det totala utbudet av reklam varierar därför. Jag hittade för ett tag sedan en hemsida där man påstår att vi tillsammans genom de priser vi betalar när vi konsumerar varor och tjänster totalt lägger ut 115 miljarder kronor varje år på den reklam vi översköljs av. Hushållens samlade matinköp låg vid samma tidpunkt på 145 miljarder kronor, vilket ger lite perspektiv på vad vi använder våra pengar till. Det finns faktiskt också beräkningar som säger att vi i dag lägger ungefär lika mycket pengar på reklam som på mat. I statsbudgeten för 2014 lade regeringen 125 miljoner i anslag till Konsumentverket. Det är något mindre än en tusendel av de muskler reklamindustrin årligen taxerar ut från oss konsumenter, så det är inte så konstigt att det är svårt att hitta utrymme för köpfrid. Tyvärr kan man inte beskylla reklamindustrin för att prioritera att upplysa sina potentiella kunder om produkternas baksidor. Mest kraft lägger den på att fånga in kunderna, även mot deras vilja. Reklamen uppmanar även till oekonomiskt tänkande bland annat genom att ständigt föreslå kreditköp med senarelagd betalning. Köp nu och betala efter sommaren eller om tre månader, eller betalningsfritt första månaden. Ofta kopplas det till rabatter som lockar kunden att slå till. Herr talman! Vi lever i ett samhälle där ekonomin i växande del drivs av konsumtion och då en konsumtion som i allt större grad baseras på lånade pengar. Det är knappast hållbart. Jag försöker på det här sättet, herr talman, inledda mitt anförande med att försöka beskriva min frustration över att så mycket kreativitet och arbetstid, uppskattningsvis 1 600 miljoner arbetstimmar varje år bara i Sverige, används för att övertyga oss om att konsumera, i ganska stor utsträckning saker vi egentligen inte har behov av. Konsumenterna känner sig ofta ganska rättslösa när de inser vilka ekonomiska åtaganden de totalt har bundit sig vid efter några intensiva marknadsföringsinsatser. Särskilt telefonförsäljning uppfattas av många som svårt att värja sig mot. Miljöpartiet stöder därför tanken i betänkandet att säljsamtal inte ska få ringas utan att ägaren till abonnemanget skriftligen har godkänt det. Vi stöder även förslaget att avtal inte ska kunna tecknas enbart genom telefonkontakter. Vi anser att den som blivit uppringd och övertalad alltid måste få ett skriftligt avtal som utgår från den överenskommelse som har gjorts per telefon som sedan kan studeras i lugn och ro samt att kontraktet inte är giltigt förrän kunden skrivit under och återsänt det till säljaren. Herr talman! Det här är problem som inte enbart gäller slutkonsumenter. Det är i lika stor grad ett problem för småföretagare som luras att teckna avtal vars konsekvenser de inte alltid har möjlighet att fullt ut förstå. Rena bluffakturor förekommer också. Det är ett gissel som jag tror har pågått i över 30 år. Skojarna lyckas alltid ligga steget före samhället och oss konsumenter. Det finns företag som gått i konkurs på grund av betalningsanmärkningar orsakade av saker de aldrig köpt. Det är absurt att sådant kan få förekomma. Därför har jag alltså valt att yrka bifall till reservation 4, som jag sade inledningsvis. Herr talman! Politiken har fört en lång och till synes ganska fruktlös kamp mot reklam som riktar sig direkt till barn. Även om vi lagstiftat på området så att direkta köpuppmaningar numera inte får riktas till barn verkar reklamen i dag vara minst lika effektiv som någonsin förr. Jag vet inte om det är reklambranschen som i barnfilmer finurligt lyckas baka in produktplaceringar eller om det är själva rollfigurerna i filmerna och deras vardagsliv som når fram till barnen. Men pratar man med fyra-, fem- eller sexåringar i dag vet de det mesta om vad marknaden har att erbjuda dem. Ska vi klara av att bryta köphysterin, med principen köp och släng, mot ett mer långsiktigt och hållbart sätt att förhålla oss till produkter och tjänster måste vi inte bara ändra vårt vuxenbeteende utan även utveckla lagstiftningen. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger att de ska göra, åtminstone inte när barnen är lite äldre än tre år. Reklamen saknar inte betydelse, menar jag. Miljöpartiet anser därför att vi måste förbättra lagstiftningen. För att klara det krävs det även löpande uppföljningar av de lagar vi stiftar eftersom reklamindustrin är oerhört kreativ när det gäller att hitta vägar runt lagstiftningen. Även om detta finns det reservationer i betänkandet. Herr talman! I betänkandet skriver vi i Miljöpartiet i våra reservationer även att arbetet med att skapa en lagstiftning som förbjuder könsdiskriminerande reklam måste få ökad prioritet. Vidare föreslår vi en konsumentbalk för att samla all lagstiftning om konsumenträtt och på det sättet göra det enklare för konsumenter att hitta sina rättigheter. Miljöpartiet skriver även i en reservation om att en genomgång av konsumentköplagen borde göras med syfte att se om preskriptionstiden skulle kunna vara längre än dagens tre år för vissa produktgrupper. Vi är inte riktigt säkra på det, men vi tycker att det ska studeras. Metoderna för köp förändras, och då behöver lagstiftningen anpassas till det. Vi anser även att det vore rimligt att den som köper ett hus ska ha rätt till den tidsfrist för reklamation som kan finnas i avtal träffade av den tidigare ägaren när det gäller byggnation eller underhåll av fastigheten. Det har vi också en reservationstext om. Jag tänkte den här gången hoppa över sms-lånen eftersom det börjar kännas lite uttjatat här i kammaren. Dessutom har Yilmaz Kerimo talat om det. Vi har i stora delar samma uppfattning i den frågan. Slutligen, herr talman, ska jag tala om CMR-ämnen. Det är cancerogena, mutagena och reproduktionsstörande ämnen, särskilt då de som dessutom är persistenta eller mycket långlivade. De måste vi få bort ur våra konsumentprodukter. Särskilt oroade är vi i Miljöpartiet när den typen av ämnen finns i leksaker. Miljöpartiet anser att regeringen borde lyssna mer till Kemikalieinspektionen, som inte tolkar EU-direktivet lika snävt som regeringen har valt att göra. Vi menar att regeringen måste arbeta mer aktivt med att skynda på utvecklingen på EU-nivå. Här hemma måste regeringen välja en stramare tolkning så att vi så snart som möjligt åtminstone hos oss kan få bort CMR-ämnen hos leksaker. Vi föreslår även att ett arbete för att klimatkonsekvensredovisa alla varor och tjänster borde starta. Det är säkert ett omfattande och stort arbete. Vi miljöpartister tror väldigt starkt på konsumentmakten. Men vi menar att den har svårt att fungera fullt ut om det inte finns tydlig, saklig och korrekt information av hög kvalitet lättillgänglig just vid köptillfällena. Det är då besluten fattas.

Herr talman! Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte har lyssnat på den kritik som finns mot en tvingande lagstiftning om betalningstid på 30 dagar och inte heller läst de remissyttranden som kom in med anledning av den promemoria som Justitiedepartementet utarbetade. Jan Lindholm är känd för att lyssna, läsa och fundera ordentligt på alla förslag som finns. Miljöpartiet är också känt för att lyssna på och värna småföretagen. Därför vill jag höra vad Jan Lindholm har för uppfattning i dag. Hur ställer han sig till den självreglering som näringslivet självt efterfrågar?

Herr talman! Jag har personlig erfarenhet av småföretagande. Jag vet att det är ett stort problem. Jag lyssnade på den replikväxling som var innan här. Jag håller med om att det finns olika kulturer inom olika branscher. Frånsett det finns det, och det är min bestämda uppfattning, en ganska tydlig linje mellan små och stora företag. Stora företag tar ofta för givet att de kan diktera betalningsvillkoren. Min bild är att det är så. Det kan naturligtvis vara skillnad på olika branscher. Men generellt sett har man problem på grund av det förhållningssättet från de stora företagen. De små tvingas fungera som banker. Det är ett jätteproblem som vi måste försöka lösa för att hjälpa småföretagen. Så är det. Att det sedan finns de som inte upplever det som ett större problem har jag förståelse för. Jag kan tänka mig att just vid en förändring uppstår det många problem. Om köparen ska börja vara den som finansierar köpet i stället för säljaren uppstår naturligtvis problem. De har olika möjligheter och förutsättningar att göra det. Det kan betyda att en del företag får problem, men det behöver inte betyda att alla får det. Det kan vara en process som man måste ta sig igenom för att ändra kulturen. Jag tror att det på sikt gynnar de små företagen.

Herr talman! Jan Lindholm lyssnar återigen på såväl mig som småföretagen som berörs av detta. Det som är tråkigt är att man inte lyssnar på det faktum att de avtalade betalningstiderna i Sverige inte är ett generellt problem. Det är 28 dagar vi talar om. Det finns småföretag som absolut har problem med detta, men det är inte ett generellt problem. Därför motsätter jag mig starkt en generell lösning. Det hade jag hoppats att Miljöpartiet skulle lyssna på. Det som man inte lyssnar in är de negativa effekter som det skulle kunna få för de småföretagare som faktiskt är i behov av långa handelskrediter, och man lyssnar inte in att det finns olika betalningsmodeller. Problemet finns, men är verkligen rätt att ha en generell lösning?

Herr talman! Jag tror att det är en rätt lösning, även om den kan betyda övergångsproblem. De som i dag tvingar småföretagen att fungera som banker har ofta ett intresse. Det exempel som Jessika Vilhelmsson tar upp kan gälla restauranger, butiker och andra som har stora varuflöden som de måste finansiera. Jag förstår att det kan vara ett problem. Jag tror att de som levererar till företagen har ett intresse av att dessa klarar sig. Likadant är det med industrier. Även om det används som hot - jag har varit med om att man sagt att accepterar du inte 90 dagar går vi till någon annan - kan det också fungera som en drivkraft för att företagen ska utvecklas. Även när Ericsson, Volvo eller ABB ska köpa in produkter vill de köpa från de bästa företagen, och då värnar man om dem, tror jag. Jag tror alltså att det är rätt väg att gå.

Herr talman! Jag vill börja med att i likhet med Jessika Vilhelmsson yrka bifall till förslaget i betänkandet. Även om vi står bakom reservation 18 avstår vi från att yrka bifall till den. I betänkandet behandlar utskottet ett sjuttiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2013 på det konsumentpolitiska och konsumenträttsliga området, som många talare redan varit inne på. Jag kommer framför allt att ta upp direktreklam, bluffakturor, snabblån samt betalningstider. Regeringen har varit och är aktiv inom de här områdena. Det är frågor som engagerar utskottet mycket. Vad gäller direktreklam finns det förslag om åtgärder i syfte att begränsa direktreklamen. Det finns en överenskommelse om riktlinjer för utdelning av oadresserad direktreklam med branschorganisationen för företag och organisationer som tillhandahåller tjänster och produkter inom direktmarknadsföringsområdet. En konsument kan anmäla till Nixregistret att han eller hon motsätter sig att få adresserad direktreklam. Hur det fungerar håller på att utredas, och utredningen ska bli klar den 30 april 2015. Vi följer alltså frågan. När det gäller motionsyrkandena om telefonförsäljning ser utskottet allvarligt på de problem som har uppmärksammats i samband med telefonförsäljning av varor och tjänster. En betydande del av anmälningarna till Konsumentverket rör numera telefonförsäljning. Av anmälningarna framgår att konsumenten i många fall har fått en avtalsbekräftelse men inte anser sig ha tackat ja till något erbjudande. Det finns även småföretagare som framhåller samma problem. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att överväga och bedöma om konsumentskyddet i samband med telefonförsäljning behöver stärkas och att vid behov föreslå åtgärder. Utredaren ska dessutom bedöma om småföretag som får köperbjudanden via telefonsamtal behöver ett särskilt skydd. Uppdraget ska redovisas den 30 april 2015. Regeringen har vidare gett en särskild utredare i uppdrag att kartlägga vilka problem konsumenter och småföretag möter vid telefonförsäljning av finansiella tjänster och produkter, bedöma för- och nackdelar med sådan telefonförsäljning samt överväga om konsumentskyddet vid telefonförsäljning av finansiella tjänster och produkter behöver stärkas och i så fall föreslå lämpliga åtgärder. Detta ska redovisas senast den 15 augusti 2014. Vi i utskottet välkomnar utredningsarbetet och välkomnar att vi får en genomlysning av de här frågorna, som engagerar väldigt många. Det arbete som pågår inom detta område ligger väl i linje med motionsförslagen, och därför finns det ingen anledning att i dag föregripa det utredningsarbete som pågår. Herr talman! Den som sänder en bluffaktura gör sig skyldig till ett brott. Den som drabbas kan polisanmäla och framställa skadeståndsanspråk. Enligt utskottet är det angeläget att överväga åtgärder vad gäller bluffakturor vid sidan av de straffrättsliga och polisiära områdena. Utskottet ser positivt på att regeringen nu har gett en särskild utredare i uppdrag att kartlägga problemen med bluffakturor och överväga ändringar i framför allt civilrättslig, näringsrättslig och civilprocessrättslig lagstiftning. Ändringarna kan till exempel gälla avtalsrätt, inkassoverksamhet och kreditupplysning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2015. Jag vill även påminna om att frågor om telefonförsäljning till småföretag för närvarande övervägs av utredningen om konsumentskydd vid telefonförsäljning. På Svensk Handels och Företagarnas webbplatser finns information om hur man kan gå till väga om man får en bluffaktura. Även Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten lämnar på sina webbplatser information om bland annat hur en bluffaktura kan bestridas. Det finns alltså ett pågående arbete och åtgärder vidtagna för att komma åt problemet. Det pågår ett omfattande arbete. Ett utredningsförslag om en ny straffbestämmelse, som Jessika Vilhelmsson var inne på, som tar sikte på systematiska fakturabedrägerier är föremål för remissbehandling. Jag vill personligen passa på att lyfta fram att kompetensen och samordningen hos myndigheterna är en väldigt viktig aspekt vad gäller hanteringen av bluffakturor. Arbete på detta område pågår i enlighet med de många motionsförslag som finns. Herr talman! Vad gäller snabblånen, eller de så kallade sms-lånen, trädde lagändringarna angående snabblån i kraft i går, den 1 april 2014. För att ytterligare stärka konsumentskyddet i samband med kreditgivning har riksdagen beslutat om ändringar i konsumentkreditlagen som ger Konsumentverket möjligheter att effektivare ingripa när det upptäcks brister vid kreditprövningar. Bland annat ska Konsumentverket kunna ta ut en sanktionsavgift, som nämnts i debatten, av en näringsidkare som inte gör ordentliga kreditprövningar. Den granskning som Konsumentverket har gjort av snabblåneföretagens kreditprövningar visar att det finns snabblåneföretag som brister i sina skyldigheter. Utvecklingen på kreditmarknaden har inneburit att olika typer av snabblån har gjorts mer tillgängliga för konsumenterna. Samtidigt som en ökad tillgänglighet kan vara positiv för vissa konsumenter innebär det en större risk för andra konsumenter som fattar förhastade och dåligt underbyggda beslut om att låna. Snabblånen har bidragit till skuldsättningsproblem för en del människor, och skuldsättningsproblemen i sig är en bekymmersam fråga. Vi riksdagsledamöter får ibland samtal från medborgare som drabbats; så har även jag fått. Man blir bestört över berättelser om hur enskilda skuldsatt sig till betydande belopp. Även anhöriga hör ibland av sig i sin förtvivlan. Överskuldsättning är en viktig fråga även för Folkpartiet, och det finns all anledning att motverka en utveckling mot överskuldsättning och se till att undvika personliga tragedier. Sådana ska motverkas på alla tänkbara sätt. Herr talman! Även betalningstider tog Jessika Vilhelmsson upp, och jag vill framhålla, precis som hon, hur viktig frågan är och säga att regeringen verkligen agerat skyndsamt. Den promemoria som Justitiedepartementet tog fram, Tvingande regler om betalningstider i näringslivet , föranleddes av det tillkännagivande som har nämnts i debatten. Utredningen om betalningstider i näringslivet från 2007 visade i sin kartläggning att den genomsnittliga betalningstid som små och medelstora företag angav i sina fakturor var 28 dagar. Den vanligaste avtalade betalningstiden i Sverige var 30 dagar, alternativt en kalendermånad. Senare undersökningar, bland annat företaget Intrum Justitias årliga mätningar av betalningstider i ett antal europeiska länder, ger stöd för antagandet att betalningstiderna i Sverige inte har förändrats nämnvärt sedan år 2006. Utredningens undersökning visade dock att det inom vissa branscher förekom längre betalningstider. Särskilt utmärkande har detta varit i transportmedelsindustrin och i elektronik- och teleproduktionsindustrin samt i fordonskomponentgruppen. De lagändringar som nyligen beslutades, våren 2013, syftade till att motverka sena betalningar och långa avtalade betalningsperioder i näringslivet. Ändringarna är främst avsedda att förbättra för mindre företag. Myndigheter och andra offentliga organ kan inte avtala om längre betalningstider, i enlighet med de beslut som riksdagen har fattat. Efter riksdagens tillkännagivande, som jag nämnde inledningsvis, har ett arbete genomförts, en promemoria har remitterats och det har inkommit synpunkter. Det finns också kritiska synpunkter på ett införande av tvingande regler om 30 dagar. Den samlade bilden är betydligt mer komplex, jämfört med den bild som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har gett uttryck för. Det finns kritik, och det möte som hölls i fredags - som också Näringsdepartementet, Justitiedepartementet och ICC var initiativtagare till - visade att det finns ett stort intresse för att försöka hitta lösningar inom ramen för näringslivets arbete. Det finns företag som skulle drabbas av tvingande regler på området, och det måste vi ha i åtanke. Även näringslivets små företag har olika förutsättningar. Vi menar att det är viktigt att avvakta det arbete som nu har påbörjats för att se om näringslivet genom egna initiativ kan se till att det finns en självreglering, att den arbetsgrupp som har omnämnts ska få en möjlighet att verka och att det pågående arbetet i Regeringskansliet får fortsätta. Hur det tillkännagivandet har hanterats finns också omskrivet i regeringens skrivelse 75. Herr talman! Slutligen bara några korta ord om enstegsfasader: På grund av att det pågår en prövning i Högsta domstolen har vi i utskottet valt att inte agera i den frågan. Den prövningen bör avvaktas, så får vi se vad Högsta domstolen landar i.

Herr talman! Precis som föregående talare från Moderaterna sade är det mycket som har gjorts och mycket som är på gång, men något konkret lagförslag om 30 dagars betalningstid har man ännu inte kommit med. För ett år sedan fattades det ett riksdagsbeslut, men regeringen har bara skickat ett pm där man har sagt att det är tvingande regler. Men regeringen har inte inkommit med något lagförslag om detta. Om det är som du säger, bara 28 dagars betalningstid, vad är då problemet? Varför kan ni inte komma med ett lagförslag? Jag fattar inte det. Det är motsägelsefullt. Först säger ni att branschen är helt emot detta. Sedan säger ni att genomsnittet är 28 dagar. Det här stämmer inte. Vi har två helt olika bilder. Jag kan citera: "Småföretagen har ett absolut helvete med det här", säger Leif Svensson, ordförande för Småföretagarnas Riksförbund. Vidare säger han att Socialdemokraternas förslag om 30 dagar är ett måste. Det är alltså ordföranden för Småföretagarnas Riksförbund, Leif Svensson, som säger detta. Jag vet inte vilka ni träffar, men vi har helt olika bilder. Småföretagen används som en bank av stora företag. Tycker du att det är rimligt?

Herr talman! Nej, det tycker jag inte är rimligt. Men jag vill påminna Yilmaz Kerimo om att det i det motionsbetänkande som vi behandlar i dag är noggrant beskrivet hur processen ser ut. Den promemoria som har remissbehandlats för att fånga in de synpunkter som finns i näringslivet gällde ett faktiskt lagförslag. Det är viktigt att vi är överens om problemet, men många av oss som har jobbat i näringslivet eller som på andra sätt har kommit i kontakt med företagare kan nog konstatera att det finns väldigt många olika bilder av hur lösningarna ska se ut. Det finns småföretagare som upplever det som Yilmaz Kerimo tar upp, att betalningstiderna kan vara för långa. Men det finns också det omvända, att småföretagare inte vill ha en tvingande lagstiftning om 30 dagar. Jag tycker att det är intressant med Socialdemokraterna. Ibland anser de att man ska lyssna på den verklighet som finns utanför riksdagen, och ibland ska man inte göra det. Men i det här fallet tycker jag att regeringen har agerat helt i enlighet med det som den ska göra, det vill säga att man lägger fram ett förslag, remissbehandlar det, får in synpunkter och sedan lyssnar på dessa synpunkter. Det initiativ som togs under mötet i fredags med näringslivet och ICC handlade om att se efter om det går att komma längre också med en självreglering. Jag tycker att det är ett intressant initiativ. Jag tycker också att man ska avvakta och se vad detta landar i. Och, som sagt, beredningen av tillkännagivandet pågår.

Herr talman! Vi har olika bilder i den här frågan. Självklart ska man lyssna, och vi har lyssnat och ni lyssnar också. Sedan beror det på vilka som man lyssnar mer på. Hur kan en småföretagare vara emot 30 dagars betalningstid? Det finns ingen logik i detta. Som jag nämnde tidigare tycker Leif Svensson att det är ett absolut helvete för småföretagen. Det ska man också lyssna på. Han är ordförande för ett riksförbund som representerar småföretagare. Det är den ena delen. Den andra delen är att vi för drygt ett år sedan fattade ett beslut i riksdagen som regeringen bör respektera och komma med ett förslag. Det var det som beslutet handlade om. Men det har man inte gjort. Man har skickat ett pm. Arbetet är fortfarande på gång. I dag blir det säkert ett nytt tillkännagivande. Det återstår att se hur det kommer hanteras, om småföretagen ska användas som en bank eller inte.

Herr talman! Ibland behöver också ett litet företag en längre kredittid. Det kan vara säsongsrelaterade varor som innebär att en leverans sker på hösten, men betalningen sker några månader senare när varorna har sålts till slutkunden. De avtal som finns reglerar betalningstid, leveransfrågor, priser och mycket annat. Jag tycker att det var alldeles utomordentligt att regeringen agerade så skyndsamt som man gjorde utifrån det tillkännagivande som riksdagen fattade beslut om. Man tog fram en promemoria med ett lagförslag, skickade ut den på remiss och fick in mängder av synpunkter. Hade bilden varit entydig är det klart att det hade varit mycket enklare att återkomma med förslag till riksdagen. Men bilden var komplex, och det fanns organisationer och företag som hade invändningar mot tvingande regler som i deras fall skulle vara hämmande för verksamheten. Jag tycker att det är väldigt klokt av regeringen att lyssna in den komplexa bilden och att beredningen fortgår. Men återigen: Självfallet är det inte tillfredsställande för någon att det finns små företag som upplever att de är bank till stora företag. Vi är alla måna om att näringslivet ska ha mycket goda villkor. Om jag förstår det rätt är det viktigt för Socialdemokraterna att inte lyssna på de företag som har invändningar mot tvingande lagstiftning. Det tycker jag är beklagligt. Jag tror att hela näringslivet gynnas av att man får bra villkor i stor samstämmighet, så att allas möjligheter utvecklas. Men där uppfattar jag att Socialdemokraterna har en annan syn på näringspolitik.

Herr talman! I likhet med Nina Lundström tycker även Miljöpartiet att det är viktigt med en regering som lyssnar på och tar hänsyn till de berörda inför ett lagförslag. Men vi tycker också att det är viktigt att man synliggör det som faktiskt sker. Två regeringsföreträdare har nu använt som ett tungt argument att den verkliga redovisade faktureringstiden i Sverige är 28 dagar. Då tycker jag att man ska vara lite mer nyanserad och tala om att det är den formella betalningstiden, men den reella är något helt annat. Då kan ni ju argumentera att det är brott som ska beivras. Men det är inte så lätt för den svagare parten att ifrågasätta när en faktura som man skickar med en betalningstid på 30 dagar inte betalas på 30 dagar, utan det kommer en representant från det företag som ska betala och säger: Vill du leverera till oss igen får du minsann acceptera de 90 dagar vi tillämpar. Det skulle vara mycket enklare att synliggöra den faktiska finansieringssituationen mellan parterna om det vore så att den svagare parten i sammanhanget kan utgå från en lagstiftning som säger att det är detta som gäller. Det som är därutöver handlar om en finansieringsfråga, som man löser mellan parterna. Det kan man göra på många olika sätt. Jag är övertygad om att det skulle vara ett mycket renare och snyggare sätt att lösa relationen mellan en leverantör och den företagare som köper. Det här gäller båda leden, både ett it-företag som levererar till de stora och det omvända, som ni gärna använder som argument, när till exempel en butik ska finansiera ett stort livsmedelslager. Varför inte synliggöra det?

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att frågan väcker så stort engagemang, både i riksdagen och ute i näringslivet. Jag tror att en väg framåt är att vi har en bild av hur problemet ser ut, och nästa steg är naturligtvis vad man ska göra åt det. Jag skulle ändå vilja hänvisa till betänkandet. Allt det som jag har tagit upp vad gäller hänvisningar till de lagar som finns kommer från en offentlig utredning, som man därefter har följt upp genom att titta på siffrorna. Är de då viktiga? Ja, de är naturligtvis viktiga för många företag. Men de företag som hänvisar till att de anser att betalningstiderna är för långa har ett rejält problem, och det måste vi lyssna in. Utredningen har också pekat ut enstaka branscher som har dessa utmaningar. Jag skulle också vilja hänvisa till betänkandet vad gäller det möte som var i fredags. Det redogörs i betänkandet för att mötet ska hållas och att det finns ett intresse av självreglering. Om det hade varit väldigt enkelt att gå fram med en lösning på frågan har vi alla ett gemensamt intresse av att det landar i en sådan lösning. Jag vill upprepa att den promemoria som skickades ut var förslag utifrån tillkännagivandet om tvingande regler på 30 dagar. Den reaktion som då kom från många av remissinstanserna visade att bilden var mycket mer komplex. Jag tycker att det är klokt av regeringen att lyssna in de synpunkter som kommer. När man har gått ut med en remiss är det en viktig del i beredningen att lyssna in synpunkter från dem det berör. Det andra är sedan att fundera vidare på vad man ska göra. Jag hoppas personligen att riksdagen ger arbetsgruppen en möjlighet att se om det går att hitta vägar framåt med självreglering. Sedan fortsätter beredningen i Regeringskansliet kring dessa frågor och tillkännagivandet. Det finns all anledning att följa frågan från alla håll.

Herr talman! Självreglering på detta område har näringslivet pratat om i säkert mer än tio år, så jag tycker nog att det kan vara dags att ta ett steg. Jag tror att det är viktigt med en press från politiken för att det ska hända något. Den slutsats som jag drar av den utredning som har gjorts är att det är viktigt att skilja på finansieringsproblematiken och det rena varuköpet. Det skulle underlätta väldigt mycket om det fanns en tydlig reglering om vad som är längsta tillåtna avtalstid när man fakturerar. Där har vi olika uppfattningar om vilka slutsatser man kan dra av utredningen. Vi kommer nog inte så långt där, utan vi har olika syn på det. Jag tänkte också, herr talman, att jag skulle fråga Nina Lundström om det som hon nämnde sist, om enstegstätade fasader och att ni där väntar på ett utslag från Högsta domstolen. Jag tycker att det är ganska tunt argumenterat i betänkandet. Det finns ett problem som vi från Miljöpartiets sida adresserar, och vi vill att det ska vara lättare att skriva rena avtal när en fastighet byter ägare, där de villkor som finns för den fastighetsägare som lämnar fastigheten ska kunna övergå till den nya rakt av. Det blir ganska rörigt när köparen ska skriva ett avtal med säljaren om att säljaren ska företräda köparen i situationer där säljaren tidigare eventuellt har anlitat företag som inte fullföljer sina åtaganden. Det vore mycket lättare om man bara kunde flytta över den rättigheten till köparen. Vi skulle få mycket renare och enklare avtal, och det skulle gynna fastighetshandeln.

Herr talman! Jag vill börja med den sistnämnda frågan och bara konstatera att gången är den att när Högsta domstolen har gett prövningstillstånd är det intressant för oss som lagstiftare att avvakta och se vilken bedömning man gör. Det är möjligt att vi återkommer till den debatten i annat sammanhang. För att återgå till frågan om betalningstiderna är det ett perspektiv som vi kanske inte har diskuterat så mycket här i dag, och det handlar om företag och näringslivets villkor i ett lite större sammanhang. Vårt näringsliv är väldigt exportberoende. Betalningstiderna är inte bara en nationell fråga utan också en fråga om hur man agerar gentemot andra länder med andra typer av regler och betalningstider. För min del och för Alliansens del handlar denna debatt om betalningstiderna om att se till att vi har goda villkor för vårt näringsliv och att vi lyssnar in den komplexa bilden. Jag vill upprepa att jag tycker att det har varit alldeles utomordentligt snabbt agerat av regeringen, med tanke på att vi i skrivelse 75 kan läsa om tillkännagivanden som kan vara ganska gamla. Här agerade regeringen väldigt snabbt, och Justitiedepartementet prioriterade arbetet med att få fram promemorian för att verkligen hörsamma riksdagen, skickade ut den och fick tillbaka en komplex bild. Jag tycker också att det är väldigt klokt att man lyssnar in de synpunkterna. Jag måste framhålla att jag tycker att regeringen ska ha en stor eloge för att man agerade så snabbt. Sedan återstår det att se vad arbetsgruppen kommer fram till och vilka åtgärder näringslivet självt kan vidta. Jag tror att signalen härifrån i dag, herr talman, är att frågan följs med stort intresse från riksdagens sida. Jag hoppas verkligen att arbetsgruppen kan hitta vägar framåt. I övrigt har vi annars all anledning att återkomma i frågan. Jag är helt säker på att Jan Lindholm kommer att bidra till det.

Herr talman! Vi i Centerpartiet tror på varje människas förmåga, och vi tror på konsumentmakt. Den produkt som inte lever upp till konsumenternas krav försvinner och ersätts av något annat. Därmed underskattar jag inte att grunden är en bra konsumenträtt. Jag vill specifikt lyfta fram propositionen På väg mot en giftfri vardag - plattform för kemikaliepolitiken , som vi tog beslut om förra veckan. Den tar bland annat sikte på bättre information till konsumenterna om kemikalier i varor. Genom tillgång till lättförståelig och tillförlitlig information om produkter och tjänster har konsumenter makt och möjlighet att göra goda, aktiva val. Angående vår reservation 18, Betalningstider i näringslivet , har mina allianskolleger redan sagt det mesta. Jag vill ändå påpeka att detta är en väldigt viktig fråga för Centerpartiets medlemmar. Det finns två sidor av frågan: dels att få in sina fordringar i tid, dels att inte behöva betala sina skulder så snabbt. I vissa branscher är långa betalningstider ett ofog, men i andra är de en förutsättning. Det såg vi i remissrundan i ärendet förra året, där bland andra LRF var negativt till tvingande betalningstider. Långa betalningstider kan också vara en förutsättning i uppstartsskedet för ett företag. Jag tycker att det är mycket bättre med frivilliga överenskommelser inom de olika branscherna än tvingande lagstiftning. I fredags hölls det, som sagt, ett möte som svenska ICC och regeringen tagit initiativ till för att undersöka möjligheterna till självreglering i näringslivet beträffande betalningstider. Vad jag har hört bildades det en grupp som ska se över möjligheterna till självreglering inom näringslivet, och därmed anser jag inte att det behövs något ytterligare tillkännagivande till regeringen. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet förutom under punkt 13, Betalningstider i näringslivet . (Applåder)

Herr talman! Den senaste tiden har problem med telefonförsäljning uppmärksammats alltmer. Det märks bland annat på att en betydande del av anmälningarna till Konsumentverket rör just telefonförsäljning. Av anmälningarna framgår att konsumenten i många fall har fått en avtalsbekräftelse men inte anser sig ha tackat ja till något erbjudande. Det handlar kort och gott om en ganska enkel tvist som borde gå att lösa relativt lätt, bland annat genom att spela in säljsamtalet. Herr talman! Jag är själv alldeles för oteknisk för att förstå hur man spelar in ett samtal, men jag är tillräckligt teknikmedveten för att förstå att detta är en mycket enkel teknik för branschen att använda sig av. Faktum är att samtal redan i dag spelas in i utbildningssyfte. Inspelade samtal skulle utan tvivel innebära ett stärkt konsumentskydd. Jag anser alltså att det i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler även ska införas en regel om att säljsamtal och samtal som hanterar finansiell rådgivning ska spelas in. På så sätt kan man enkelt säkerställa exakt vad som sagts under samtalet. Tekniken finns redan, vilket innebär att det inte heller medför några extra kostnader för de företag som sysslar med telemarketing. Vi lämnar tillfälligt telemarketingbranschen och fokuserar i stället på fakturering av konsumenter. Här finns det oklarheter som rimligtvis borde vara ganska enkla att lösa. Företag och organisationer har nämligen olika syn på vad som ska anses vara en fakturas sista förfallodag. Vissa företag och organisationer likställer fakturors sista förfallodatum med sista mottagningsdag till sina konton. Detta skapar en osäkerhet hos konsumenterna och kan leda till att konsumenter drabbas av onödiga betalningsförelägganden. För att tydliggöra och förenkla för konsumenterna bör det införas en lagregel om att sista förfallodatum motsvarar sista betalningsdag till betalningsmottagarens konto. Herr talman! Dessutom är vissa fakturor inte ens äkta. Förekomsten av bedrägerier med bluffakturor har blivit ett stort samhällsproblem, och det är min övertygelse att regeringen inte har vidtagit tillräckliga åtgärder mot bluffakturor. Enligt min mening är det angeläget att insatser mot bluffakturor görs också vid sidan av de straffrättsliga och polisiära områdena. Jag vill dock inte bara vara negativ till regeringens arbete. Det är positivt att regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att kartlägga problemen med bluffakturor och överväga åtgärder som rör avtalsrätt, inkassoverksamhet och kreditupplysning. Uppdraget ska dock redovisas först den 1 september 2015. För att skydda näringsidkare och privatpersoner från att drabbas av bluffakturor bör vissa åtgärder vidtas redan nu. Exempelvis skulle Svensk Handels varningslista eller liknande listor kunna utvecklas och användas av svenska myndigheter för att identifiera företag som bedriver verksamhet med bluffakturor eller liknande. Herr talman! Om det är något område som man som konsument bör vara försiktig med, eller något som man ska akta sig för som konsument, är det överkonsumtion. I detta fall menar jag problematiken med hur enkelt man kan lockas till att ta ett lån och då inte minst snabblån, som fortfarande utgör ett mycket stort problem. Konsekvensen av obetalda snabblån är inte sällan betalningsanmärkningar och en ökad risk för överskuldsättning. I den nya konsumentkreditlagen som trädde i kraft den 1 januari 2011 gäller samma regler för snabblån som för konsumentkrediter i allmänhet. Detta innebär bland annat att kreditgivaren har fått ett tydligt ansvar för att lämna information om den effektiva räntan. Kreditgivaren ska också alltid vara skyldig att göra en kreditprövning. Konsumentverkets granskning visar dock att flera av de bolag som erbjuder snabblån till konsumenter brister i sin kreditprövning. Räntenivåerna är i många fall fortfarande mycket höga. Detta är enligt min mening inte rimligt. Det är visserligen positivt att Konsumentverket genom de lagändringar som nyligen har beslutats får utvidgade möjligheter att ingripa när det upptäcks brister vid kreditprövningar. Bland annat ska verket kunna ta ut en sanktionsavgift av en näringsidkare som inte gör ordentliga kreditprövningar. Jag anser också att det är bra att regeringen nu har överlämnat ett lagförslag till riksdagen som innebär att snabblåneföretagens verksamhet görs tillståndspliktig och ställs under Finansinspektionens tillsyn. Enligt min uppfattning är åtgärderna dock inte tillräckligt kraftfulla för att komma till rätta med de problem som snabblånen orsakar. De fördelar som kan finnas med den här typen av lån överväger inte skadan som lånen orsakar. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som innebär att samtliga snabblån förbjuds. Under tiden innan ett förbud är på plats bör regeringen ta initiativ som innebär att kreditgivare som brustit i sin kreditprövning inte ska kunna vända sig till kronofogden för att driva in sin fordran. Herr talman! Jag skulle slutligen vilja säga att jag givetvis står bakom samtliga av Sverigedemokraternas reservationer i betänkandet. Jag kommer dock för tids vinnande enbart att yrka bifall till reservationerna 3 och 17.

Herr talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservation 9 i detta betänkande. Nu är jag näst sist, herr talman. Vad ska jag då säga? Det är ju så att Socialdemokraterna och även Miljöpartiet har tagit fram mycket av det som vi har i våra gemensamma reservationer. Vi har en hel del reservationer, men vi har också tre särskilda yttranden från Vänsterpartiet. Låt mig helt kort beröra de tre särskilda yttranden som vi har. De gäller obeställd reklam och telefonförsäljning, bluffakturor samt reklam riktad till barn. Här har vi tidigare reserverat oss, men jag anser att regeringen har agerat väl på dessa områden och tillsatt utredningar. Därför har jag tänkt till och bara lagt in särskilda yttranden. Men någonting som vi inte har berört så mycket här och som regeringen inte har tagit till sig över huvud taget är könsdiskriminerande reklam. Att den förekommer är ett bevis för att vi definitivt inte har ett samhälle där alla individer ses som jämställda, jämlika eller jämbördiga. Det målet har vi inte uppnått. Det förekommer reklam som förmedlar en könsstereotyp bild av vuxna, ungdomar och barn. Bilderna fixar och tricksar man med hela tiden tills man når önskat resultat, vilket medför att många tror att det är så de ska se ut. De är inte medvetna om att det är ett framtaget ideal som inte fullt ut existerar. Likaså framhålls hela tiden den heterosexuella normen, vilket bidrar till att heteronormen upprätthålls och för många också förstärks. Vi slår oss för bröstet alltför ofta och tycker att vi är jämställda i det här landet. Men är det okej med könsdiskriminerande reklam i ett samhälle som säger sig sträva efter ökad jämställdhet mellan könen och säger sig arbeta och kämpa för alla människors lika värde i samhället oavsett klass, kön, etnicitet, sexuell läggning eller könsidentitet? Svaret på den frågan är väldigt enkelt: Nej, könsdiskriminerande reklam är inte okej om vi strävar efter ett samhälle där alla individer ses som jämställda och jämlika. En lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam vore väl på sin plats, men det anser inte högerregeringen eller regeringspartiernas riksdagsledamöter. Det är för mig verkligen obegripligt att så många i denna riksdag sitter stilla och inte vill förändra den bild som förmedlas av kvinnor i många olika reklamsammanhang. Hur kan en majoritet i Sveriges riksdag se bort, titta ned, blunda och tro att detta löser sig av sig självt, inom branschen? Det är en horribel tanke. Detta kommer inte att lösa sig. Inget har förändrats under så många år. Att många män väljer att inte se det är inte så förvånande med tanke på den patriarkala struktur vi har i samhället, men det som förbluffar mig är att kvinnorna i denna riksdag inte ser att vi kvinnor så många gånger visas i förnedrande bilder i reklambranschen. Att ni inte vill stoppa detta genom en lag är sorgligt. Till er kan jag bara säga så här: Tycker ni det är okej med halvnakna kvinnor i reklam? Tycker ni att det är okej att kvinnor visas upp som passiva och underdåniga? Tycker ni att det är okej att kvinnan ska ses antingen som en vamp eller som den supernöjda hemmafrun? Om ni tycker det, då förstår jag ert agerande, men om ni inte tycker detta ska ni rösta på vår reservation. Det är bedrövligt om ni tycker att det är okej. Då uppmanar jag er till skärpning. För snart åtta år sedan, 2006, lade en särskild utredare fram en utredning där han menade att en lagstiftning vore på sin plats. Men någon sådan lagstiftning kom aldrig. Alliansen vägrade, och man sade att det kunde komma att stå i strid med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Märk väl hur det formulerades: "kan komma att stå i strid med". Men man ville inte se om så var fallet. Den utredningen ligger i dag och dammar i någon låda eller är kanske slängd i någon hög som har förbränts för länge sedan. Vänsterpartiet anser att om vi vill ha ett samhälle som är jämställt och jämlikt måste regeringen återuppta beredningen och återkomma inom kort, så att en lag kommer på sin plats. Om vi inte gör det bibehåller vi de roller som vi ser i samhället i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag med undantag för punkt 13. I dag behandlar vi området konsumenträtt. Det är ett oerhört viktigt område. Precis som det låter handlar det om konsumenters rätt. Det handlar inte bara om att hävda sin rätt gentemot oseriösa företag utan om konsumenträtt i vid bemärkelse, till exempel reklam riktad till barn, hantverkstjänster eller miljömärkning av produkter. Konsumenten är utsatt för ständiga attacker från olika håll. Det kan till exempel handla om olika former av aggressiv reklam, oseriösa telefonförsäljare, bluffakturor eller sms-lån och andra snabblån. De oseriösa företagen gör det ofta besvärligt för de företag som är seriösa och vill arbeta långsiktigt på en marknad med goda kundrelationer. Telefonförsäljning är ett sådant kapitel. Vi hanterar det också i ett annat betänkande, och då handlar det om telefonförsäljning på premiepensionsområdet. Det behandlar vi i nästa debatt. Man kan väl säga att oseriösa telefonförsäljare gör ett slags intrång i människors vardag. Låt mig ta ett exempel: En äldre dam blir uppringd av en försäljare angående telefonabonnemang. Försäljaren ställer frågan om hon är nöjd med sitt abonnemang, och hon svarar ja. Sedan fortsätter samtalet, och den äldre damen tackar nej till erbjudandet. Trots hennes nej så lyckas försäljaren i det inspelade avtalet på något sätt få in ett ja, och hon har blivit av med sitt gamla abonnemang. På kort tid får hon nu fakturor på flera tusen kronor. Det är en bild ur verkligheten. Det är oacceptabelt, och det drabbar de seriösa företagen. Genom marknadsföringslagen har man rätt att bli skyddad från reklam, till exempel genom Nix-Telefon eller genom att man på brevlådan anger att man inte önskar reklam. De seriösa bolagen följer det som kallas god marknadsföringssed. Om överträdelser görs av oseriösa bolag har Konsumentverket möjlighet att varna men numera också att utdela vite. Det ökar konsumentskyddet. En utredare har sett över det här området. Det har resulterat i ett förslag om att telefonförsäljning på premiepensionsområdet ska konfirmeras genom en skriftlig bekräftelse. Vi kristdemokrater ser detta som ett första steg mot att även telefonförsäljning av andra produkter, till exempel telefonabonnemang, ska bekräftas med ett skriftligt avtal mellan konsumenten och företaget - allt för att skydda konsumenten. Det finns en del avtalsrättsliga spetsfundigheter kvar att lösa. Herr talman! Bluffakturor kostar enligt uppgift småföretagen 1,2 miljarder kronor varje år. Det är pengar som företagen skulle kunna använda till andra saker. Jag frågade statsrådet Peter Norman för två år sedan här i kammaren vad han anser bör genomföras för att sanera den marknaden. Statsrådet svarade att fenomenet är ett otyg och att det slår hårt framför allt mot små och medelstora företag som har mindre resurser att kontrollera den typen av fakturor. Han sa också: "Det är viktigt att frågan uppmärksammas både i kammaren och i medierna. Vi har alla ett ansvar för att upplysa inte minst småföretagarna om att de bör vara mer försiktiga i hanteringen framöver. (---) Det här är en fråga som antagligen måste hanteras på ett bättre sätt av polis och åklagare än vad som sker i dag." Sedan dess har det hänt att en särskild utredare i juni 2012 fick i uppdrag att se över det hela. Den utredningen kallas Egendomsskyddsutredningen, och den har föreslagit en ny straffsats, grovt fordringsbedrägeri, som ska ge fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Förslaget remissbehandlas nu. En annan viktig konsumentfråga är den om sms-lån och andra typer av snabblån. Det första snabblånet togs 2006. Nu, åtta år senare, har antalet anmälningar till kronofogden om obetalda snabblån uppgått till runt 275 000 stycken totalt. Under 2012 var antalet anmälningar 53 709. Det var då en ökning med 62 procent från året innan. 2013 skedde en minskning till drygt 49 000 stycken. Det är positivt men ändå långt ifrån tillfredsställande. Många som redan har betalningsanmärkningar beviljas snabblån trots genomförd kreditprövning. Utredningen om överskuldsättning har resulterat i att Konsumentverket numera kan besluta om sanktioner mot näringsidkare som inte gör ordentliga kreditprövningar. Kronofogden har också tillsammans med Konsumentverket fått ökade befogenheter, och regeringen lade faktiskt i budgeten för 2014 in pengar för konsumentinformation i kommunerna. Herr talman! Konsumenträtt är ett område som ofta är kopplat till Europa och EU. Det är ett spännande och roligt område - dock inte för den som drabbas av olustiga upplevelser. Visste ni till exempel att det kan kosta 10 000 euro att bära omkring på en pirattillverkad väska i Italien? Visste ni att en person som körde nio varv i en rondell i Pisa centrum, där man inte får köra, fick 1 000 kronor i böter per varv men lyckades pruta ned det hela till 3 000 kronor? Visste ni att man på en internationell e-handel kan köpa plåster som gör att man går ned i vikt medan man sover? Det är inte den 1 april i dag - det är den 2 april. Och det är inget skämt. Men jag antar att effekten av det plåstret lär utebli. Jag ska gå över till det område i betänkandet där oppositionen, företrädd av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, skiljer sig från regeringspartierna. Det handlar om betalningstider i näringslivet. Det handlar om små och medelstora företag och deras situation. Detta bygger på ett EU-direktiv där det föreslås en betalningstid på 60 dagar. Det kom ett tillkännagivande för ett år sedan, där man ville att regeringen skulle återkomma. Jag har följt interpellationsdebatterna här. I höstas hade bland annat Mikael Damberg från Socialdemokraterna en interpellationsdebatt med justitieminister Beatrice Ask. Mikael Damberg var ivrig att tala om att det inte hänt någonting. Sedan talade justitieministern om att det i den remissrunda som man haft om den här frågan visade sig att det var väldigt komplext. Därför ville man inte forcera fram det hela. Dröjsmålstiden i Sverige är sex till sju dagar i genomsnitt. I andra länder, lite längre söderut, kan den vara 200 dagar i genomsnitt. Det är alltså en kulturell skillnad i Europa. Då kanske det inte är så konstigt att EU kommer med ett förslag på 60 dagar, medan regeringen vill mer. Man vill att det ska vara 30 dagar. Det är kanske lite mer utifrån hur vi brukar se på de här frågorna i vårt land. Med de 30 dagarna är tanken att borgenären ska kunna godkänna längre avtal, så att man får lite mer tid på sig. Det kan vara viktigt, som vi har hört flera nämna, för vissa företag. Oppositionen vill lagstadga om tvingande regler om 30 dagar. Det här tycker jag ter sig märkligt. Som vi har hört flera säga var det i fredags ett möte där den internationella handelskammaren, ICC, tillsammans med många representanter från olika delar av näringslivet träffade Justitiedepartementet och Näringsdepartementet för att tala om självreglering kring de här frågorna. Som Jessika Vilhelmsson nämnde utmynnade det i en arbetsgrupp som kommer att arbeta för en självreglering på området. Man kan undra: Varför är det så bråttom att driva igenom reglerna att de lokala handlarnas och de hårt arbetande lantbrukarnas invändningar inte spelar någon roll? Karin Östring Bergman talade om lantbrukarna, som behöver lite längre betalningstid. Hur många nedlagda cykelbutiker kan det handla om? Ja, det är ganska många som kan drabbas av att det ska vara absolut tvingande regler om 30 dagar. Hur många klädaffärer, tror ni, skulle få slå igen eller inte våga öppna? Det handlar ju också om sådana företag som kanske ämnar öppna en verksamhet. Jag hoppas att - det är kanske lite sent påkommet - oppositionen tar sitt förnuft till fånga i de här frågorna. Det gäller inte minst nystartade företag. Det handlar om att se att de behöver respit med betalning för att hämta in sina kostnader. I förlängningen är detta i så fall också konsumentvänligt. (Applåder)

Herr talman! Precis som Roland Utbult sade kommer vi strax att debattera det här, men jag kunde ändå inte låta bli att begära replik. Det gäller nämligen krav på skriftliga avtal vid telefonförsäljning. Jag har själv arbetat med telefonförsäljning och varit en av dem som man kanske inte alltid tycker så bra om, även om jag tycker att jag har skött mig någorlunda bra. Det är trots allt en bransch som står för väldigt många arbetstillfällen. Då är min enkla fråga: Vet Roland Utbult vad det skulle innebära om man krävde skriftliga avtal vid samtliga säljsamtal via telefon?

Herr talman! Tack, Markus Wiechel, för frågan! Vi har kanske lite olika perspektiv. Jag vet att det är ungefär 30 000 personer som arbetar i telekomföretag. Det är en aspekt som är viktig, eftersom det handlar om väldigt många unga människor. Det är kanske första steget in i arbetslivet. Det är oerhört viktigt. Men utifrån vår politik vill jag trots allt ha ett konsumentperspektiv. Det är för många som har råkat illa ut. Det är för många som blir lurade. Jag sitter i civilutskottet och blev ändå själv lurad i våras. Jag ska liksom vara uppdaterad i de här frågorna. Jag ska inte beskriva helt hur det gick till. Men det lät väldigt bra. De skulle ordna allt. Det var inga problem. Om jag, i det här fallet, bytte leverantör av telefonitjänster skulle jag slippa alla kostnader vid övergången. Det som hände tror jag händer väldigt många. När jag hade gjort den här överenskommelsen per telefon började de jobba upp relationen med mig. Samtidigt kom det gamla bolaget in och begärde ett par tusen kronor i ersättning. Jag fick ligga i ganska hårt. Det tog mycket energi och mycket tid att försöka lösa den konflikt som vi hade. Men jag lyckades med det. För mig går konsumentens perspektiv före dem som kör den här stilen, i alla fall, de oseriösa företagen.

Herr talman! Ja, givetvis ska man ha konsumentens perspektiv. Men man ska inte bara ha konsumentens perspektiv. Man ska se till helheten. Vad innebär det för hela branschen om man skulle vidta sådana här drastiska åtgärder? Branschföreträdare pratar om att man kanske skulle förlora hälften av all försäljning, om inte mer, om det skulle krävdes skriftliga avtal vid varje försäljning. Vad är det för fel med att ha inspelade samtal? Utrustningen finns redan, så det kostar inte företagen någonting. Samtidigt stärks konsumentskyddet avsevärt, och många unga kommer att få behålla sina jobb. Hur många unga ska annars få gå, om man mer än halverar försäljningen?

Herr talman! Jag håller med Markus Wiechel om att arbetstillfällena är viktiga. Vi möter Kontakta. Jessika Vilhelmsson bjöd tillsammans med Carina Ohlsson in till ett sådant frukostmöte. Det var väldigt bra. Föreningen Kontakta har en mängd sådana här bolag som försöker arbeta seriöst. Om det vore så att det fungerade alldeles utmärkt skulle jag naturligtvis inte slå ett så hårt slag för skriftliga avtal. Men tyvärr gör det inte det. Än en gång handlar det om konsumentperspektivet. Jag ser den äldre damen, som får det här samtalet. Jag gick själv på det. Jag borde vara upplyst och alert. Då tänker man på någon som kanske både hör dåligt och har svårt att förstå den vokabulär som ofta används och som kan få betydande problem. Jag vill ha det perspektivet. Nu är vi inte där ännu, med skriftliga avtal. Det finns en del frågor kring avtalsrätt och en del spetsfundigheter kring det här. Vi är alltså inte där ännu. Vi får se var vi landar någonstans. Men nu vet du i alla fall hur jag ser på frågan.