Kärnkraften – ökat skadeståndsansvar

Fru talman! Ja, kärnkraften är en laddad politisk fråga; det har väl dagens debatt visat. Vi går nu in i en ny debatt. Det gäller civilutskottets betänkande 29 Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar - en liten fortsättning på den debatt som vi haft här i dag. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 i betänkandet och kommer senare in på de reservationerna. Fru talman! Sverige är ett av de länder i världen som är mest beroende av kärnkraft. Kärnkraften kommer att utgöra en viktig del av vår energiproduktion under lång tid framöver. Under den tid kärnkraften används ska den användas säkert och effektivt. Men det är vi politiker som måste ta ansvar för att omställningen till nya energikällor klaras. Vi måste ta ansvar, och då krävs det politiskt mod och visioner. Jag är övertygad om att all energi i Sverige på sikt kommer från förnybara energikällor, men där är vi ännu inte. Nu, med en borgerlig regering som nästan är påhejad av Maud Olofsson, håller vi på att bygga fast oss i gamla och omoderna strukturer. Detta är bakåtsträvande, och det kommer att skjuta på den omställning till förnybar energi som vi i Sverige så väl behöver både för miljön och framtida generationer och för jobb och tillväxt. Jag anser att Sverige ska ligga i framkanten. Det gör vi inte genom att satsa på gamla och omoderna uppfinningar. I stället bör vi hantera frågan så att vi klarar av de problem som kan uppstå om vi skulle råka ut för en stor kärnkraftsolycka. Vi måste nu diskutera hur vi ska hantera sådana olyckor och vem som ska stå för kostnaderna. Vem ska ersätta de enskilda eller samhället om olyckan skulle vara framme? Fru talman! Frågan om kärnkraftens skadeståndsansvar har varit föremål för ett antal utredningar och diskussioner här i riksdagen under väldigt lång tid. Under den förra, socialdemokratiska regeringen tillsattes redan 2004 en utredning för att ta fram ett regelverk för obegränsat skadeståndsansvar. Betänkandet kom 2006, och efter ytterligare en utredning har vi nu ett förslag att ta ställning till. Vi rödgröna partier anser att inriktningen i politiken måste vara att kärnkraften vid en olycka ska stå för sina egna kostnader. Därför bör det ansvarsbelopp staten ställer krav på så långt som möjligt utgå från de verkliga kostnader som kan uppstå vid en olycka. Ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor ska gälla. Med detta sagt står vi bakom regeringens förslag att Sverige bör tillträda 2004 års ändringsprotokoll till 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar för atomenergiområdet och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. Vi ser faktiskt även positivt på regeringens förslag att höja ansvarsbeloppet. Det finns dock en hel del problem med de förslag regeringen har lagt fram. Det är inte tillräckliga, och det finns en del att tillägga om hur lagstiftningsarbetet har gått till. Fru talman! Regeringen har av partitaktiska skäl valt att forcera fram denna lagstiftning i all hast och samtidigt få en helt ny inriktning på den svenska kärnkraftspolitiken. Som nyss debatterats har regeringen föreslagit att avvecklingslagen ska avskaffas och att det ska ges möjlighet att bygga upp till tio nya kärnkraftsreaktorer. Även detta förslag har forcerats fram i sådan hast att Lagrådet nu och vid ett antal andra propositioner inte har haft möjlighet att göra den typ av sedvanlig granskning av lagstiftningen man tycker är rimlig. Lagrådet har yttrat en svidande kritik mot regeringens oförmåga att bereda och ta fram lagstiftning. Lagrådet säger bland annat: "Den tid inom vilken granskningen enligt regeringens önskemål skulle vara klar har med hänsyn till lagförslagens omfattning och komplicerade natur varit osedvanligt kort." Man fortsätter lite längre ned: "Det har endast undantagsvis varit möjligt att på sätt som utbildats i praktiken reparera lagtekniska brister och därvid utarbeta nya lydelser av lagtext." Detta är en ganska skarp formulering från Lagrådet, och det väcker givetvis frågor om hur kvaliteten är i det lagförslag vi senare i kväll ska ta ställning till. Regeringen föreslår nu att vi ska ta tag i denna fråga, men hur fungerar denna lagstiftning i praktiken? Detta är oerhört viktig materia och oerhört viktig lagstiftning, och vi har ett lagråd som inte är nöjt med det lagförslag vi ska behandla. Därför föreslog Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet under utskottsberedningen att ärendet skulle remitteras till Lagrådet ytterligare en gång. Det var för att vi skulle kunna säkerställa att den lag vi i dag ska ta ställning till faktiskt fungerar och att den har löst de oklarheter Lagrådet lyfte fram. På så sätt skulle vi vara säkra på att vi fattar ett beslut om en lagstiftning som skulle fungera om olyckan skulle vara framme. Detta förslag röstades ned av utskottsmajoriteten då man ansåg att det var onödigt och att det skulle ta alldeles för lång tid. Vi menar fortfarande att det krävs en förnyad granskning av dessa förslag till lagstiftning för att kvalitetssäkra regelverket och för att kanske återkomma med förändringar på de områden där det kan finnas brister i beredningen och i själva lagstiftningen. Regelverken kring kärnkraftens skadeståndsansvar får aldrig kunna ifrågasättas. Det måste vara klart vad som gäller innan olyckan är framme. Fru talman! Regeringen väljer också att ducka i ett antal väldigt viktiga frågor. Vi får inte veta hur regeringen bedömer frågan om ansvarsgenombrott. Det faktum att andra länder, så som Tyskland, har högre krav på garantibelopp anser inte regeringen att man behöver motivera speciellt mycket, utan man har en något ansträngd och krystad förklaring som egentligen inte beskriver någonting. Inte heller tar regeringen upp det faktum att exempelvis Vattenfall åläggs ett större skadeståndsansvar ifall en reaktorolycka i någon av koncernens reaktorer i Tyskland än om bolaget skulle få ett reaktorhaveri här i Sverige. När det gäller frågan om hur den ekonomiska ersättningen till medborgare och samhälle ska kunna ges för skador som överstiger 1 500 miljoner euro i den händelse att anläggningsinnehavaren är på obestånd, det vill säga inte har möjlighet att betala de krav som ställs, finns det inga förslag över huvud taget i propositionen om detta. Det finns fungerande regler nu, men inte ens här har man tagit tag i den frågan. Det finns alltså ett antal saker som måste redas ut och som måste förtydligas. Fru talman! För att uppfylla konventionens syfte om ett strikt ansvar samt principen om att förorenaren ska betala bör eftersträvas att de säkerheter som staten gör anspråk på står i rimlig proportion till vad som är möjligt. Det finns därför skäl att se över frågan om kärnkraftens obegränsade skadeståndsansvar och ansvarsbelopp också efter den nu föreslagna höjningen av ansvarsbeloppet. Det finns alltså delar av lagstiftningen som måste ses över och som måste tas tag i för att vi ska få en rättssäker och tydlig lag om vem som ansvarar vid en kärnkraftsolycka. I detta anförande instämde Anneli Särnblad (s).

Fru talman! Kärnkraften är den fråga som har påverkat mig mest i mitt politiska vägval och i mitt engagemang för miljön och miljöfrågorna. Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 kämpade jag hemma i Skaraborg för linje 3 och att kärnkraften ska avvecklas. Det som var viktigt för mig 1980 är lika viktigt för mig i dag, 30 år senare. Vi ska inte ha någon uranbrytning i Västgötabergen eller någon annanstans. Kärnkraften ska avvecklas. Kärnkraft är en icke förnybar energikälla som innebär risker för hälsa och miljö under hela kedjan från uranbrytning till slutförvaring av det utbrända kärnbränslet. De risker som är knutna till själva slutförvaringen vältrar vi dessutom över på oräkneliga generationer av efterkommande. Vår uppfattning är därför att kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor och genom energieffektivisering Fru talman! Med denna lilla inledning yrkar jag bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservationer 1 och 2 om vårt krav på obegränsat skadeståndsansvar och ett införande av ansvarsgenombrott i lagstiftningen. Ansvaret för kärnkraften och dess atomskador har reglerats i atomansvarslagen från 1968. Denna lag bygger på 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. Konventionen bygger på att ansvaret för atomskador är strikt, att ansvaret är anläggningshavarens, att ansvaret är begränsat och att ansvaret ska vara täckt av en försäkring eller ekonomisk säkerhet. Anläggningshavaren, till exempel en ägargrupp av ett kärnkraftverk - som exempelvis Forsmark - har ett ansvar som i dag uppgår till mellan 3,3 och 4 miljarder. Till detta finns ändringar och tillägg till Pariskonventionen från 2004. Sammantaget innebär ändringarna att ersättning i händelse av en atomolycka ska betalas ut upp till ca 15 miljarder kronor. Dessa frågor och översynen av atomansvaret har nu utretts sedan 2004, först gällande att anpassa tillägget till Pariskonventionen från 2004 till svensk lag och sedan från 2008 genom Strålsäkerhetsutredningen och ett tilläggsdirektiv i augusti 2009 - ett uppdrag att analysera om anläggningsinnehavare bör åläggas ett obegränsat ansvar för atomskada och vilken omfattning ersättningen ska ha. Fru talman! Regeringen föreslår nu i den proposition som denna debatt handlar om att riksdagen godkänner 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionerna samt en reservation till Pariskonventionen. Förslaget innebär att atomansvarighetslagen ersätts av en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Regeringen föreslår, liksom tidigare, ett strikt ansvar. Regeringen föreslår, som i tidigare förslag, att ersättningsansvaret ska vara upp till 12 miljarder kronor om anläggningen är en kärnreaktor i drift för utvinning av kärnenergi. Regeringen föreslår, som tidigare, att innehavaren av en anläggning ska ha en ansvarsförsäkring eller ekonomisk säkerhet. Liksom tidigare ska staten betala ersättning till en skadelidande som har rätt till ersättning enligt lagen om ersättningen inte kan fås från ägaren till exempelvis kärnkraftverket. Regeringen föreslår en förändring av ansvaret i lagen, textmässigt, från begränsat till obegränsat ansvar upp till 12 miljarder kronor. Vän av ordning och även centerpartister, inklusive Sven Bergström, måste fråga sig hur obegränsat detta ansvar är och kan vara. De beräkningar som finns från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är 100 gånger detta obegränsade ansvar på 12 miljarder. Majoriteten i civilutskottet menar i betänkandet att detta ger en tydlig signal om att det inte finns någon gräns för när det ekonomiska ansvaret efter en olycka upphör, och det skapas därigenom ytterligare drivkrafter för säkerhetsarbetet inom kärnkraftsindustrin. En liten ytterligare notering kan vara att man dock tycker att kapitalkostnaden för att bygga kärnkraft kan bli något högre. Vän av ordning och även centerpartister, inklusive Sven Bergström, måste fråga sig hur tydlig denna signal är om ett obegränsat skadeståndsansvar som är begränsat till 12 miljarder och begränsat till ägarens dotterbolag, anläggningsinnehavaren. Fru talman! Debatten handlar om begränsat eller obegränsat skadeståndsansvar för bolaget som äger ett kärnkraftverk. Vi i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som står bakom två gemensamma reservationer ifrågasätter förslaget till ett obegränsat skadeståndsansvar som är begränsat till 12 miljarder. Vi menar att beloppet för skadeståndsansvaret så långt som möjligt ska utgå från de verkliga kostnader som kan orsakas. Debatten handlar också om ett moderbolags ansvar för sina dotterbolag som är och kan vara ägare till ett kärnkraftverk. Detta är aktuellt för de svenska kärnkraftverken och en eventuell kärnkraftsolycka i Sverige. Därför är frågan om ansvarsgenombrott aktuell och viktig. Vi anser att det är rimligt och nödvändigt med en reglering i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor avseende ansvarsgenombrott. Regeringen behöver tydliggöra i lagen att ett moderbolag är ansvarigt tillsammans med dotterbolaget för en eventuell atom- och kärnkraftsolycka för att tydliggöra ett obegränsat skadeståndsansvar från ägarnas sida. Utöver detta tillkommer naturligtvis statens övergripande ansvar mot alla skadelidande. Principen om ett ansvarsgenombrott och ett obegränsat skadeståndsansvar för ägarna till ett kärnkraftverk vid en olycka är viktig för att kloka beslut ska fattas och som prioriterar förnybar energiproduktion i stället för den mycket riskfyllda kärnkraften. Fru talman! Utöver skälen för våra reservationer finns i betänkandet och i vår motion en välgrundad argumentation för att regeringen stressat fram detta ärende också. Mycket av beredningen kan ifrågasättas som forcerat och med brister. Den största bristen är tydlig i detta regeringsförslag - att regeringen försöker få oss att tro att ett obegränsat skadeståndsansvar upp till 12 miljarder kronor utan en förändring av ansvarsgenombrott är ett ansvar som ger ägarna i moderbolaget ansvaret för en eventuell atomolycka, en olycka som skulle ge skador över 100 gånger mer än 12 miljarder kronor. Därför ska vi inte ha mer kärnkraft. Vi ska avveckla kärnkraften och satsa våra investeringar på förnybar energi. Därför ska vi också bifalla reservationerna i civilutskottets betänkande nr 29 och näringsutskottets betänkande nr 26.

Fru talman! Jag var en av de folkbildare som från 1977 fram till folkomröstningen reste runt i landet bland annat med en utställning som hette Alternativ energi som vi ställde upp på nästan samtliga länsmuseer i landet och i många andra utställningslokaler på olika orter. Det bildades grupper nästan överallt där vi hade varit. Vi höll till i ungefär en månad på varje ställe. På det sättet lade vi grunden till att man kunde genomföra en folkomröstning 1980 med en väldigt hög kunskapsnivå bland människor i hela landet. Det är väldigt länge sedan nu, och många som deltog i det arbetet och i folkomröstningen har hunnit lämna oss. Som jag sade i den tidigare debatten kan ett folkomröstningsresultat naturligtvis inte gälla för evigt. Jag har förståelse för att det särskilt för alla dem som inte hade rösträtt för 30 år sedan kan kännas ganska frustrerande att deras avlidna förfäders åsikter ska styra deras framtid. Men den uppfattningen, som jag då antar utgör en av grundpelarna för majoritetens förslag och inte minst en av förutsättningarna för majoritetens sätt att arbeta sig fram till förslaget, behöver ju inte betyda att man helt struntar i den demokratiska historien och struntar i att ta lärdom av det som varit. Samtliga tre linjer i folkomröstningen 1980 var nämligen avvecklingslinjer. Det kanske några har glömt. Det fanns alltså inte då något förslag om en framtid med kärnkraft, utan samtliga tre alternativ var avvecklingsförslag, om än med olika väg och tidsperspektiv. Till och med på valsedeln för linje 1, som var det mest kärnkraftsvänliga alternativet, står det tydligt att kärnkraften ska avvecklas och att man ska minska oljeberoendet och utveckla alternativa energikällor. Vi som var med då hade oljekrisen 1974 i närminnet, så när debattörer i den tidigare debatten påstod att detta med fossil energi skulle vara en ny fråga visar det bara på deras bristande minne, bristande kunskaper och en viss historielöshet. Jag är oroad över att regeringen inte vågar stå för sin politik. Näringsministern har vid ett flertal tillfällen stått här i riksdagens talarstol och deklarerat att kärnkraften inte är en förnybar energikälla. I samma debatter har hon också slagit fast att det är det förnybara som är framtiden. Det har vi hört upprepas här i dag också. Men vi har också hört miljöministern, som representerar samma regeringen, stå här i dag och beskriva kärnkraften som fossilfri och klimatsmart. Det är svårt att få en annan uppfattning än att regeringen försöker både gå kärnkraftsförespråkarna till mötes och lugna motståndarna med att indirekt antyda att det ändå inte kommer att bli någon ny kärnkraft.

Herr talman! I civilutskottets betänkande med rubriken Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar föreslås att riksdagen i enlighet med regeringens proposition ska godkänna 2004 års ändringsprotokoll till Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område och dess tilläggskonvention. Konventionerna innehåller grundläggande regler om ansvaret för skador vid radiologiska olyckor. För att Sverige ska klara de åtaganden som följer av de internationella reglerna föreslås att riksdagen ska anta en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor som ska ersätta 1968 års atomansvarighetslag, precis som Egon Frid påpekade här tidigare. Innan jag säger något mer om den svenska lagstiftningen kan jag påpeka att jag inte tänker ge mig ut i det faktafelsträsk som Jan Lindholm befann sig i. Jag ska i stället föröka belysa hur regelverket är tänkt att fungera, och jag börjar med att nämna Pariskonventionens grundläggande principer. För det första: Ansvaret för atomskador är strikt, det vill säga oberoende av eget vållande. För det andra: Ansvaret kanaliseras till anläggningshavaren, vilket innebär att exempelvis huvud- och underleverantörer inte kan bli ersättningsskyldiga för att ha vållat en radiologisk olycka genom fel eller försummelse vid tillverkning av olika komponenter i anläggningen. Detta innebär att något produktansvar inte kan aktualiseras och att anläggningshavaren blir helt och fullt ansvarig gentemot skadelidande. För det tredje: Ansvaret är som huvudregel begränsat, vilket regeringen och så här långt även majoriteten i civilutskottet har valt att göra avsteg från genom att föreslå att det införs ett obegränsat skadeståndsansvar. Detta har blivit möjligt genom de internationella regler som Sverige nu väntas tillträda. För det fjärde: Ansvaret ska vara täckt av en försäkring eller garanteras av annan ekonomisk säkerhet. Ändringarna i Pariskonventionen och tilläggskonventionen innebär i sig en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen. En viktig och central del i den nya lagstiftningen är att det införs ett obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar, vilket också har berörts vid ett antal tillfällen i näringsutskottets kärnkraftsdebatt tidigare i dag. Ansvaret ska finansieras upp till vissa angivna nivåer, och jag tänker inte beröra dessa nivåer närmare nu eftersom det har nämnts här tidigare. Men det finns redan inledningsvis skäl att framhålla att det är positivt att lagstiftningen beträffande radiologiska olyckor harmoniseras och att Sverige, förutom Finland och Tyskland, blir en av de konventionsstater som utnyttjar möjligheten att införa ett obegränsat skadeståndsansvar. Herr talman! Om en ekonomisk säkerhet inte finns eller är otillräcklig ansvarar konventionsstaterna antingen själva eller på vissa nivåer gemensamt för att täcka anläggningshavarens ansvar. Visserligen är frågan om att ställa en ansvarsförsäkring eller annan säkerhet straffsanktionerad, men om det skulle vara så finns det ett sekundärt andrahandsansvar. Sammantaget innebär ändringarna att den garanterade och för anläggningshavarnas vidkommande finansierade ersättningen i händelse av en radiologisk olycka höjs från 6 miljarder kronor upp till ca 15 miljarder kronor. Lagförslaget innebär också att statens återkravsrätt gentemot anläggningshavarna blir obegränsad. Finansieringskraven kan jämföras med dem i Tyskland, men man kan också se finansieringskravet på 12 miljarder i Sverige mot bakgrund av att den totala installerade effekten i Tyskland är mer än dubbelt så hög som i Sverige. Det har lett till bedömningen att det inte är motiverat att bestämma ett högre finansierat ansvarsbelopp än 12 miljarder i Sverige. Dessutom tillåter den tyska aktiebolagsrätten, till skillnad från svensk rätt, ansvarsgenombrott genom en koncern. Det har i Tyskland lett till ett särskilt solidaritetsavtal mellan alla ägarbolag i den tyska kärnkraftsindustrin. De valda nivåerna när det gäller anläggningshavarnas finansiering av skadeståndsansvaret har föregåtts av en noggrann avvägning mellan risker och kostnader förknippade med en stor olycka och den låga sannolikheten för att en radiologisk olycka med svåra konsekvenser ska inträffa. Man kan anse att nivåerna är väl avvägda. Ett obegränsat ansvar för anläggningshavaren innebär i och för sig inte nödvändigtvis att skadelidande garanteras full ersättning i händelse av en radiologisk olycka med mycket allvarliga konsekvenser. Möjligheten att få ersättning beror naturligtvis också på bolagets ekonomiska ställning. Mot bakgrund av att de svenska anläggningshavarna normalt sett har begränsade ekonomiska ramar har regeringen föreslagit att en försäkring som syftar till att ersätta skador på byggnader, anläggningar, system, komponenter och anordningar av betydelse för säkerheten i kärnteknisk verksamhet inte ska få ha någon annan som förmånstagare än den som är tillståndshavare för verksamheten. Därmed kommer de medel som betalas ut genom försäkringen att gå till anläggningshavaren och inte till exempel till anläggningshavarens moderbolag. Detta innebär att ersättningsmedlen från försäkringen kan användas för att ersätta skadelidande i ett sammanhang med obegränsat ansvar för anläggningshavaren. Enligt de uppgifter som tidigare har lämnats till Strålskyddsutredningen har egendomsförsäkringarna legat i spannet mellan 15 och 20 miljarder kronor. Den viktigaste fördelen med det obegränsade skadeståndsansvaret är att de skadelidandes anspråk på skydd inte tillgodoses enbart genom den garanterade nivån på ansvarsförsäkringen eller motsvarande säkerhet utan även genom möjligheten att få ersättning från anläggningshavarens tillgångar i övrigt, till skillnad från vad Jan Lindholm påstod här tidigare. En egendomsförsäkring som anläggningshavaren tecknar för att kunna ersätta skador på reaktoranläggningen får just därför, precis som jag sade, inte ha någon annan förmånstagare. På det viset omöjliggörs också att försäkringsersättningen betalas ut till något annat bolag eller på annat sätt undandras de skadelidande. De föreslagna bestämmelserna innebär att anläggningshavarna faktiskt i hög grad kommer att svara för de verkliga kostnader som en olycka kan orsaka. Av propositionen framgår just detta att kapitaliseringen inte är så hög. Den här regeln syftar till att motverka detta. Jag kan också nämna att i atomansvarighetslagen finns ett lagrum, och det berördes tidigare under debatten, där det föreskrivs att ersättning av statsmedel bereds enligt grunder som fastställs i särskild lag om den sammanlagda ersättningen enligt atomansvarighetslagen inte räcker till full ersättning för skadan. I den proposition som vi behandlar nu föreslås ingen motsvarighet till denna bestämmelse. Regeringen hänvisar till att Lagrådet har ifrågasatt om den motsvarande bestämmelse som fanns i lagrådsremissen var nödvändig och vilken funktion den var avsedd att fylla. Vidare påpekar regeringen att riksdagen, precis som Lagrådet har framhållit, även utan en sådan bestämmelse kan besluta att ytterligare ersättning av statsmedel ska kunna beredas till skadelidande om det vid en händelse av katastrofkaraktär skulle visa sig att den ersättning som ska betalas ut enligt den nya lagen inte är tillräcklig för att fullt ut ersätta de skadelidande. Detta blir då den yttersta garantin för att de skadelidande ersätts fullt ut. Slutligen när det gäller frågan om ansvarsgenombrott i koncernförhållande kan man säga att frågan egentligen är om detta är möjligt enligt svensk aktiebolagsrätt. När man talar om ansvarsgenombrott i ett aktiebolag menar man normalt att styrelsen på någon ansvarsgrund görs ansvarig för bolagets förpliktelser. Sådana förpliktelser är av naturliga skäl ofta skulder. I detta sammanhang handlar dock frågan inte om styrelsernas ansvar utan om ett mycket mer långtgående ansvarsgenombrott som i så fall skulle handla om aktieägarnas ansvar. Detta skulle naturligtvis vara ett avsteg från den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Varken atomansvarighetslagen eller den nya föreslagna lagen innehåller någon bestämmelse om ansvarsgenombrott. Detta har också prövats av Strålsäkerhetsutredningen som också har hänvisat till ett antal tidigare utredningar där man har kommit fram till att det inte är aktuellt att införa någon sådan bestämmelse om aktiebolagsrättsligt ansvarsgenombrott för att säkerställa anläggningshavarens ekonomiskt obegränsade ansvar. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i civilutskottets betänkande, vilket innebär avslag på reservationerna. (Applåder)

Herr talman! Eftersom Anti Avsan började sitt anförande med att prata om något faktafelsträsk som jag tydligen hade befunnit mig i är jag självfallet väldigt intresserad av att veta vad det skulle bestå av. Av Anti Avsans anförande uppfattade jag att det eventuellt skulle handla om någonting som har att göra med att jag skulle ha påstått att det verksamhetsansvariga företagets försäkringar skulle kunna gå till ägaren. Något sådant har jag över huvud taget inte pratat om. Däremot konstaterade jag att enligt vad jag har läst i betänkandet fanns det ett faktafel i Anti Avsans anförande när han sade att man höjer från 6 till 15 miljarder. Man höjer från 3 till 12, och sedan ska konventionsstaterna själva stå för 3 till. Det är vad som står i betänkandet. För att kunna ställa följdfrågor är jag väldigt intresserad av vad det är för någonting i mitt anförande som skulle vara någon form av faktafelsträsk.

Herr talman! Det är naturligtvis inte för sent att läsa på. Jag skulle kanske inte rekommendera utskottsbetänkandet i första hand utan den här gröna propositionen Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar . Det står lite mer text i den. Herr talman! Sedan var det fråga om vad som var fel. Jan Lindholm påstod att det obegränsade ansvaret var begränsat till 12 miljarder, men det är i sak fel. Det framgick av mitt anförande, men jag kan gärna beskriva det igen. När det gäller kärnreaktorer ställs det krav på finansiering upp till en nivå av 12 miljarder. Den finansieringen kan antingen bestå av en ansvarsförsäkring eller av att det ställs en annan säkerhet. För andra kärntekniska anläggningar ligger nivån på samma sätt på 7 miljarder kronor. Det obegränsade ansvaret innebär att man kan vända sig till anläggningshavaren och kräva ersättning utöver detta. I propositionen står det att regelverket också innebär att den garanterade ersättningen kan krävas ut av den skadelidande direkt från den som har ställt försäkringen. När det gäller det obegränsade ansvaret i övrigt får man alltså vända sig till anläggningshavaren som, om så skulle erfordras, sannolikt i ganska stor omfattning kan täcka det genom den egendomsförsäkring som finns för anläggningen och alla komponenter i den. Det som påstås vara ett faktafel från min sida är inte ett faktafel. Det jag sade var att den högsta garanterade ersättningen är 15 miljarder, och det inbegriper 3 miljarder som konventionsstaterna ska stå för gemensamt.

Herr talman! Nu sade Anti Avsan inte det, utan han sade att man höjde från 6 till 15, men vi ska inte bråka om det. Det är helt klart att det handlar om den här ordleken. Det är den som Anti Avsan påstår skulle vara ett faktafel. Det kommer vi naturligtvis inte att kunna reda ut och bli ense om. Men faktum är att det som står i lagen är att tillståndshavaren som driver den här verksamheten har en skyldighet att säkerställa ett visst belopp. Jag har läst den där gröna väldigt noggrant även om det är ett tag sedan, så jag vet att det finns olika typer av kärntekniska verksamheter med olika nivåer. Som jag också påpekade är det så att utöver de 12 miljarderna har konventionsstaterna en överenskommelse som vi nu ingår att klara ytterligare 3 miljarder. Därutöver är det så att säga det enskilda landet som får stå för det. Att sedan anläggningshavaren skulle ha försäkringar därutöver är ingenting som vi styr med den här lagstiftningen, utan det är naturligtvis upp till anläggningshavaren. Det är klart att om de kan skaffa fram andra resurser finns ju det. Nu fick jag inte hålla mitt föredrag som jag hade tänkt, och då kanske Anti Avsan hade förstått mer vad det handlar om. En sådan här typ av radiologisk olycka berör kostnader som ligger så oerhört långt över de pengar vi pratar om här. Även de eventuella försäkringar som anläggningshavaren har omfattar belopp som inte rör sig i närheten av de summor som en sådan här olycka handlar om. Det som jag driver som tes är att när de här tillgångarna är tömda, och de skulle de ju vara även vid ett ansvarsgenombrott, töms de ju när ägaren drabbas. Därför kommer vi ändå i slutändan att ha ett stort samhälleligt ansvar, och det är det jag tycker att vi borde försöka minska.

Herr talman! Man brukar i olika sammanhang säga att sanningen bor i betraktarens öga. Ordleken handlar kanske om juridik, om regler eller till och med om rättsregler. Om det ska kallas för ordlek får väl andra avgöra, men det är också så att olika saker definieras i den här lagstiftningen, och på det viset beskrivs det vad de olika begreppen innebär. När det gäller de frågor som Jan Lindholm har varit inne på nu ser jag inte att det finns några tveksamheter. Jag kan inte se att det är någon ordlek, utan det beror precis på vad man ser när man läser texten. Vad vi ska komma ihåg är att både ställandet av säkerhet om det skulle vara aktuellt, men i första hand att teckna finansieringsansvaret genom en ansvarsförsäkring, är straffsanktionerat med böter eller fängelse upp till sex månader. Det behöver dock inte innebära att det faktiskt är så att det ställs säkerheter. Det är också på det viset att Finansinspektionen kontrollerar - det införs en särskilt bestämmelse om det - om man kan godta en ansvarsförsäkring. Jag tycker inte att det viktigaste i en sådan här situation är att någon viss anläggningshavare ska ersätta de skadelidande, utan det viktiga är att de skadelidande faktiskt ersätts fullt ut. Såtillvida är den här lagstiftningen inte någon skillnad mot vad som har gällt tidigare enligt atomansvarighetslagen. Den stora skillnaden är att ett större ansvar läggs på anläggningshavarna. Det är otvetydigt på det viset, därför att det är en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen. Också det här förmånstagarförordnandet som gäller egendomsförsäkringen gör att det beloppet inte kan dras undan och att det faller under det obegränsade ansvaret.

Herr talman! Den här frågan är viktig just utifrån att när vi pratar om kärnkraft och kärnkraftsutbyggnad ska vi försöka att minska utbyggnaden av kärnkraften och i stället använda samhälleliga pengar och investeringar till förnybar energi. Det handlar om att belasta kärnkraften med dess faktiska kostnader, även för säkerheten och för de risker som det innebär att bedriva kärnverksamhet i kärnreaktorer som de här tre ägargrupperna gör i Sverige med sina tio reaktorer. Då handlar det om den förändring av texten som faktiskt regeringen föreslår. Det kanske är förmätet att kalla det för en ordlek, men det är en textförändring som visserligen handlar om att man ökar ansvaret fyra eller fem gånger mot tidigare beroende på om man tar 12 miljarder som tak eller det utökade ansvaret upp till 15 miljarder som finns här. Men det är också en moralisk fråga. Det handlar om att belasta bolagen, anläggningshavaren inklusive moderbolaget, de stora energibolagen, med ansvaret. Det handlar också om att diskutera hur vi kan hitta en modell som den tyska modellen med det solidariska ansvaret. Diskussionerna kring ansvarsgenombrott som det pratas om i texten i lagstiftningen kommer man inte till någon lösning på. Det här skulle jag vilja att Anti Avsan berör utifrån aktiebolagslagen och den lagstiftning som är möjlig. Uppenbarligen har man hittat en genväg i Tyskland genom den här avtalslösningen, men i så fall det borde också finnas möjlighet att göra det i Sverige.

Herr talman! Just det går inte att utläsa i handlingarna, men jag har pratat med personer som arbetar inom kärnkraftsindustrin, och det finns ansvarsförbindelser som är tecknade mellan de stora aktörerna i Sverige också. Det är ett led i att faktiskt klara av ansvaret för finansieringen av eventuella skadeståndsanspråk. Nu har det legat på en lägre nivå tidigare, och det som har gällt för egendomsförsäkringarna och som jag ändå tycker är viktigt i sammanhanget är det som har gällt tidigare under atomansvarighetslagen. När Strålskyddsutredningen begärde in uppgifter om detta visade det sig att det ligger på en nivå mellan 15 och 20 miljarder kronor. Det var under de förhållandena. Man kan väl säga att under nu rådande förhållanden, när det finansierade ansvaret höjs väsentligt, ställs det kanske högre krav på egendomsförsäkringar också. Jag har nämligen svårt att se att någon vill finansiera en sådan här verksamhet utan att det finns en egendomsförsäkring. Varenda villaägare vet att det krävs fullvärdesförsäkring av den egna fastigheten, och det måste ju gälla i ännu högre grad här. Vad som är viktigt här är att det faktiskt är ett obegränsat ansvar, alldeles oavsett vad det kan leda till i det enskilda fallet i slutändan. Det bygger på den miljörättsliga principen att förorenaren betalar, och det ger också en tydlig signal om att det inte finns någon gräns för när det ekonomiska ansvaret efter en olycka upphör. Det skapas därigenom ytterligare drivkrafter för säkerhetsarbetet inom kärnkraftsindustrin, och det är jätteviktigt i det här sammanhanget, för självklart är det ingen som vill ha kärnkraft som är osäker. Det ska ställas mycket höga krav på säkerheten, och skadeståndsansvaret är ett viktigt led i detta.

Herr talman! Kärnkraften är osäker, och det är också därför som det är extra viktigt att vi har ett tydligt ägaransvar som även ligger på moderbolagen för att de också ska vara med och ta ansvar för eventuella framtida kärnkraftsolyckor. Riskerna ökar i takt med att kärnkraften blir äldre i Sverige och också att man kanske går in i de här kärnkraftverken och uppgraderar och utvecklar dem vidare som regeringen nu avser att göra. Det här obegränsade skadeståndsansvaret är trots allt inte obegränsat, eftersom det är begränsat till högst 15 miljarder. En annan fråga som vi också måste beröra i den här diskussionen är missuppfattningen om att Centern och de förhandlande partierna i Alliansen ska ha löst den här frågan genom att utöka det begränsade ansvaret till ett obegränsat ansvar på 12-15 miljarder. Men som jag har kunnat läsa mig till i det här betänkandet och även i propositionen handlar det här om harmonisering av de konventioner som Sverige har följt tidigare. De förslag till ändring i konventionerna som Sverige har förhållit sig till och vad vi alla är överens om att vi ska harmonisera till är att det här naturligtvis är gränsöverskridande risker för vilka vi också måste förhålla oss till ett gemensamt ansvar över landets gränser. Här har det gjorts gällande att allianspartierna, särskilt Centerpartiet, har arbetat för att få detta obegränsade ansvar. Man kan dock utläsa att det obegränsade ansvaret finns som förslag till den harmonisering av förändringar i Pariskonventionen som Sverige ändå skulle ansluta sig till.

Herr talman! Det obegränsade ansvaret är per definition obegränsat. Sedan finns det alltid gränser för hur stora tillgångar någon har. Rent teoretiskt skulle man kanske kunna säga att ifall man ägde alla tillgångar i världen skulle ansvaret verkligen vara obegränsat, men jag tror att alla förstår att det är en fiktion. Det finns alltså någon form av begränsning. Det viktiga är att det handlar om att kärnkraftsindustrin ska ta sitt ansvar för säkerhetsarbetet och, för det fall olyckan skulle vara framme, konsekvenserna av de ersättningsanspråk som kan komma från de skadelidande. Men trots detta finns det ett andrahandsansvar för staten. Som jag sade i mitt anförande har det funnits hela tiden, och det finns nu också. Det ansvaret leder till att skadelidande ska ersättas fullt ut. Man kan ha olika synpunkter på det, men personligen tycker jag, och säkert många andra också, att det är viktigare att enskilda skadelidande ersätts fullt ut efter en radiologisk olycka än att någon på något vis skulle ersätta på ett sätt som faktiskt inte är möjligt. Återigen: Det egna ansvaret är mycket stort, vilket förtjänar att påpekas. Låt mig ta upp en sak som nämndes tidigare i debatten. På något vis tycker jag att det är ofattbart att oppositionspartierna inte kan acceptera den förbättring av situationen för de skadelidande som förslaget innebär. Om man inte tycker att det är tillräckligt finns det ändå inte skäl att säga nej. Jag kan inte förstå det.

Herr talman! Så har vi då kommit till civilutskottets del i energiöverenskommelsen från 2009. Vi ska inte ta ställning till kärnkraftens vara eller icke vara, utan vilket ekonomiskt ansvar vi ska lägga på reaktorbolagen i skadeståndsärenden. Därav följer att mitt anförande blir ganska kort. Regeringen föreslår väsentligt skärpta krav på bolagen. Det är välkommet, och jag utgår från att alla oberoende av parti tycker att detta är bra. Det gäller även befintlig verksamhet. Som framgår av utskottets ställningstagande ökar bland annat beloppen som bolagen ska garantera från 3 miljarder kronor till 12 miljarder kronor. Utöver detta införs ett obegränsat skadeståndsansvar för skador över 15 miljarder kronor. Eftersom bolagen nu tvingas ändra sina egendomsförsäkringar till att ha reaktorbolagen som förmånstagare betyder det att ytterligare upp emot 20 miljarder kan tas i anspråk vid en olycka. Till detta kommer dessutom hela det övriga egna kapitalet i bolaget. Det är det som innebär ett obegränsat ansvar. Däremot har reaktorbolagen i dag inte någon särskilt stark kapitalbas. Ser man på det egna kapitalet i de tre bolag som finns i Sverige kan vi konstatera att Oskarshamnsgruppen OKG har ett eget kapital på 118 miljoner kronor, Forsmarksverket 330 miljoner och Ringhalsverket 557 miljoner. Det är synnerligen måttfulla siffror. Vill man uttrycka det annorlunda kan man säga att det är nivåer som är helt oacceptabla, i synnerhet med tanke på den verksamhet de bedriver och det ansvar som de har och trots allt kan behöva ta vid en olycka. Med den ändrade lagen åtgärdas detta förhållande och Sverige får ansvarsregler med högre krav än i de allra flesta andra kärnkraftsländer. Trots de kraftigt skärpta reglerna uppmärksammar utskottet ändå regeringen på frågan om reaktorbolagens egna kapital och utgår från att de följer frågan. Om det kan bli aktuellt att ytterligare skärpa lagstiftningen framöver kan jag inte säga i dag, men i Tyskland finns ett så kallat ansvarsgenombrott som inte är helt ointressant. Det innebär att moderbolaget även är ansvarigt för de skador som en reaktorolycka åsamkar. I Tyskland finns den regeln i aktiebolagslagen. Så är det inte hos oss, men skulle det i framtiden visa sig att det behövs bedömer jag att det bör vara klart möjligt med en särlagstiftning just för kärnkraften. Herr talman! Sven Bergström har i en motion skrivit bland annat om ansvar för negativa hälsoeffekter i samband med eller efter en reaktorolycka. Utskottet konstaterar att det ryms i det ansvar reaktorbolagen har, och ansvarstiden har förlängts från 10 till 30 år. Med tanke på att sjukdomar kan visa sig långt efter en olycka är det högst rimligt med denna förlängning. I en motion som Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren väckt tar de upp frågan om stöld och spridning av kärnkraftsavfall samt kopplingen till kärnvapen. Det är en i högsta grad allvarlig fråga och tunga synpunkter som motionärerna tar upp, och jag kan bara instämma i vikten av att säkerställa att inget avfall kommer på villovägar. Jag kan också instämma i att reaktorbolagen ska ha det fulla ansvaret för avfallet till dess det lämnas till annan ansvarig i samband med framtida förvar. Nu regleras dock dessa frågor i lagen om kärnteknisk verksamhet och hör till försvarsutskottets ansvarsområde. Vi kan därför inte ta ställning till de propåer som finns i texten i motionen utan enbart till beslutsförslaget. Precis som i fråga om bolagens ekonomiska ställning tycker jag att regeringen bör vara uppmärksam på ansvarsfrågan när det gäller avfallet för att se om det finns behov av och möjligheter till en förbättring av den nuvarande lagstiftningen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Carlsson i Skövde, Erik A Eriksson och Annika Qarlsson (alla c).

Herr talman! Det är en sak som behöver förtydligas. Ett antal gånger under dagens debatter har vissa från majoriteten velat få det att framstå som att vi är emot alla förslag som regeringen lägger fram. Därför vill jag upprepa vad jag sade i mitt anförande. Vi ställer oss bakom de delar i propositionen som innebär att vi ansluter oss till Pariskonventionen och så vidare, och så vidare. Vi ställer oss bakom alla de delar. Vi ställer oss även positiva till att ansvarsbeloppet höjs, men vi är inte nöjda. Vi är inte nöjda med det förslag som regeringen lagt fram eftersom vi anser att man borde lägga ett större ansvar på dem som har kärnkraftsreaktorer i dag. Vi har diskuterat ansvarsbelopp och betalningsansvar framför allt i denna debatt men även tidigare i dag. Regeringen har satt 12 miljarder som det belopp man anser vara ett skäligt betalningsansvar. På andra ställen i världen höjer man beloppet. I Tyskland är det till exempel 25 miljarder. Om en av Vattenfalls reaktorer i Tyskland skulle gå åt skogen är det okej att ersätta de skadelidande med 25 miljarder, men om en lika stor skada skulle inträffa i en av Vattenfalls reaktorer i Sverige är det okej att betalningsansvaret bara ska vara 12 miljarder. Varför ska det vara så?

Herr talman! Johan Löfstrand sade att det framställts som om oppositionen var emot alla förslag. Nämnde jag vid något tillfälle att oppositionen var emot förslaget? (JOHAN LÖFSTRAND (s): Nej, men andra har gjort det.) Vad andra har gjort får Johan Löfstrand ta i replikskifte med dem. När det gäller ansvarsfrågan kräver vi 12 miljarder som garanterat belopp. Däremot står bolagets alla tillgångar i pant om det skulle hända en olycka. Jag hoppas att det framgår med all tydlighet att det är det obegränsade ansvaret, inte de 12 eller 15 miljarder som har kommit fram i debatten. Det är olika nivåer. Den lagstiftning som finns i Tyskland gäller där, och där har man också ansvarsgenombrott. Moderbolagen får gå in och ta ett ansvar om det skulle hända någonting. Vi har inte den lagstiftningen hos oss. Precis som har sagts tidigare har det konstaterats att det inte gått att få in det på grund av att vi har en annan aktiebolagslag. Men jag hoppas att Johan Löfstrand lyssnade på vad jag sade, nämligen att jag är öppen för en diskussion framöver om vi gör den bedömningen att det finns skäl att korrigera. Det kan ske genom att man inför ett högre garanterat belopp. Om det sedan är 12, 15 eller 25 miljarder eller om vi tycker att det är rimligt att moderbolagen ska gå in och ta det fulla ansvaret är en öppen fråga. Låt oss säga i stället att det är ett stort steg vi kommer att ta om en stund. Sedan får vi följa frågan framöver.

Herr talman! Det är en ganska komplicerad materia, så det är väldigt lätt att dölja sig bakom en massa vackra ord. Jag måste säga att det blev tydligare när Lennart Pettersson hade svarat på min fråga. De 25 miljarder som ansvarsbeloppet i Tyskland ligger på har man större chans att få in. Om det skulle visa sig att olyckan är ännu större finns chansen att få in ännu mer än 25 miljarder på grund av det regelverk som finns i Tyskland. Enligt det förslag som vi behandlar just nu om 12 miljarder i ansvarsgenombrott kommer det, med den aktiebolagslag som finns i dag och med det förhållandevis ringa betalningsansvar som vi har här, inte att vara möjligt att få ut mer än 12 kanske 15 miljarder. Men varför ska ansvarsbeloppet vara så oerhört mycket lägre här? Regeringen för ett resonemang att vi har färre reaktorer, att reaktorerna inte har riktigt lika mycket kapacitet. Jag tror att skadeverkningarna vid en olycka skulle kunna bli så stora att skadeståndsbeloppen vida skulle kunna överstiga både de svenska och de tyska ansvarsbeloppen. Det handlar inte om att få tillbaka pengarna utan, precis som Anti Avsan sade, om vilka försäkringar man måste ha för att klara de här beloppen. Om det går åt skogen vid anläggningarna kommer det inte att finnas speciellt mycket realkapital kvar att betala skadestånden med. Det måste vara ansvarsförsäkringar som vi ska kräva av de här bolagen.

Herr talman! Jag måste säga att jag känner mig mycket hedrad av att Johan Löfstrand tyckte att jag använde vackra ord. Jag hoppas att det gäller även dialekten. Johan Löfstrand säger att om man har ett högre ansvarsbelopp har man möjlighet att få ut mer. Det säger sig självt, jag tror inte att det behöver någon närmare förklaring än så, utan där kan vi vara tämligen överens. Vidare uttrycker Johan Löfstrand att vi skulle ha förhållandevis låga ersättningsnivåer. Min bild är den att vi efter kvällens beslut kommer att ligga väl till när det gäller beloppsnivåerna. Tyskland ligger högre, men bland kärnkraftsländerna i stort ligger vi i högsta grad i framkant. Även om vi inte är bäst i klassen lyfter vi nivåerna rejält. För mig känns det bra att ta det steget. Visar det sig att det efter nya analyser och nya konsekvensbeskrivningar behövs mer är jag beredd att föra en diskussion om det är dags att lyfta nivån ytterligare. Det kravet är rimligt. De som åsamkar en skada ska självklart ta ansvar.

Herr talman! Centerpartiet har tidigare i debatten framställt det som att vi rödgröna inte står bakom förslaget om det utökade skadeståndsansvaret. Jag skulle vilja fråga Lennart Pettersson var i betänkandet det står att oppositionen inte är med på det obegränsade skadeståndsansvaret upp till samma nivå som regeringen föreslår. Utöver det föreslår vi ett verkligt obegränsat skadeståndsansvar. Det är detta som regeringens företrädare däremot inte går med på. Det har förekommit flera gånger i debatter om näringsutskottets ärenden att man i slutet av slutrepliken slänger ut ett påstående utan att debattörerna har haft möjlighet att gå i svaromål. På det sättet gjorde Anti Avsan i replikskiftet mot mig tidigare. Jag tycker att det är rimligt att Centerpartiet svarar utifrån att det var Lennart Petterssons partikamrat Sven Bergström som använde detta som motargument mot oss rödgröna tidigare i dag. Var någonstans, Lennart Pettersson, står det i betänkandet att vi rödgröna inte står bakom det utökade obegränsade skadeståndsansvaret upp till 12-15 miljarder?

Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka det så här: Det som har sagts i tidigare debatter är vad som sades i tidigare debatter. Mig veterligen har vi den arbetsordningen här i riksdagen att om man vill kan man begära ordet på nytt efter ett replikskifte om man känner att man blivit angripen och inte kan svara. Varför har ni inte använt er av den friheten i så fall, Egon Frid, och tagit den möjligheten att föra en debatt med Sven Bergström eller någon annan? Jag förstår inte det, och det måste de berörda själva ta ansvar för. Egon Frid uttryckte det så att ni föreslår ett verkligt obegränsat ansvar. Det är ett verkligt obegränsat ansvar som föreslås i propositionen. Man har möjlighet att ta i anspråk alla tillgångar i bolaget, och mer än så finns inte. Sedan kan man ha synpunkter på storleken på dessa tillgångar, men det är de facto ett obegränsat ansvar. Har ni inte uppfattat det så kan jag bara uppmana: Gå hem och läs på. Det är samtliga tillgångar i aktiebolaget som är aktuella, ingenting annat.

Herr talman! Det är ett obegränsat skadeståndsansvar upp till 12 miljarder och extra upp till 15 miljarder för anläggningshavare, men inte för moderbolaget. Det vi har kritiserat regeringen för är att regeringen inte har arbetat vidare med frågan för att få med moderbolaget i detta obegränsade skadeståndsansvar. Jag tycker att Lennart Pettersson som Centerpartiets representant i den här debatten är skyldig att svara. Han säger att jag ska gå hem och läsa på. Jag har läst det här betänkandet och tagit del av propositionen. Var någonstans i betänkandet står det att vi rödgröna inte delar majoritetens uppfattning att vi ska ha ett obegränsat skadeståndsansvar för anläggningshavaren upp till 12 respektive 15 miljarder? Var någonstans i betänkandet står detta? Ni är svaret skyldig på den frågan, oavsett om jag ställer den i en replik eller om jag anmäler mig till fyra minuters anförande efteråt och ställer frågan då. Det är väl lika bra att Lennart Pettersson svarar på den frågan nu. Varför gör ni, Lennart Pettersson och Centerpartiet, så stor sak av och vilseleder svenska folket med att det här obegränsade skadeståndsansvaret skulle utgöra ert skäl till att gå med på regeringens förslag i näringsutskottet? De här justeringarna av det obegränsade skadeståndsansvaret hade i alla fall genomförts av oss i Sveriges riksdag genom harmonisering med de konventioner som redan i dag finns.

Herr talman! Jag tappade svaret på frågan var jag läst det. Nej, jag har inte läst det någonstans. Det är lätt att konstatera. Fakta ska man aldrig bestrida. Står det inte i betänkandet att ni är emot det så står det inte. För mig är det inte någon konstig fråga. När det gäller det obegränsade ansvaret får man skilja på om det är ansvarsgenombrottet i moderbolaget eller om det verkligen är ett obegränsat ansvar. Det är ett obegränsat ansvar för aktiebolagen. Därom råder det ingen tvekan. Råder det någon annan uppfattning om det får ni gå hem och läsa på. Det står uttryckligen på flera ställen att det är obegränsat. Man har rätt att ta i anspråk alla tillgångar i bolaget. Som jag också sade i mitt inledningsanförande: Skulle det visa sig att det egna kapitalet i reaktorbolaget inte är tillräckligt, låt oss då föra en diskussion om det ska vara ett ansvarsgenombrott till moderbolaget. Det kan vara aktuellt. Jag är inte främmande för det om det visar sig att man hanterar detta på ett felaktigt sätt från kärnkraftsbolagens sida.

Herr talman! Vi har diskuterat kärnkraft och kärnkraftstekniska frågor i många timmar här under dagen. Men nu ska vi hålla oss till skadeståndsansvaret, och jag tänker faktiskt hålla mig till den frågan också. Jag vill instämma i min allianskollega Anti Avsans anförande. Jag tror att han egentligen klargjorde det mesta, även om replikskiftena kanske inte klargjorde allt för alla. Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Det är bara att konstatera att i och med ändringsprotokollet till Paris- och tilläggskonventionerna har man väsentligt höjt ansvarsbeloppet i ersättningssystemet och gett en möjlighet att införa ett obegränsat skadeståndsansvar. I svensk rätt har vi valt att modernisera vår lagstiftning genom att ersätta 1968 års atomansvarighetslag med en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, och det är det som förslaget går ut på. Viktiga inslag är att den skadelidande får en väsentligt stärkt ställning. Lagstiftningen bygger på ett strikt ansvar, som har sagts här tidigare. Det har alltså inte med vållande att göra, utan anläggningshavaren är ansvarig i vilket fall som helst. I lagförslaget utnyttjar Sverige möjligheten att införa ett obegränsat skadeståndsansvar. Det finns även i andra sammanhang i det här landet, till exempel vid dammolyckor och kemikalieolyckor, ett obegränsat ansvar. Det är en miljörättslig princip, att det är förorenaren som betalar, som gäller även här. Som också har nämnts kommer detta att få positiva konsekvenser. Även om säkerhetsarbetet naturligtvis alltid är viktigt, innebär det att det blir det ännu mer fokus på säkerhetsarbetet. Man väger risk på kapitalmarknaden mot att säkerhetsarbetet på en anläggning är bra genomfört. Det har varit en diskussion om obegränsat och begränsat skadeståndsansvar. Det går inte att säga att man har ett obegränsat ansvar upp till ett visst belopp, utan obegränsat ansvar är, som Anti Avsan sade, per definition obegränsat. Beloppsgränsen gäller ansvarsförsäkringen och de säkerheter som ställs, och den höjs från 3 miljarder till 12 miljarder. Det obegränsade innebär att den skadelidande även kan få del av andra tillgångar som anläggningshavaren har, så det kan aldrig uppstå en situation där en anläggningshavare har tillgångar kvar samtidigt som en skadelidande har krav på anläggningshavaren. Det är det som är det obegränsade ansvaret. Den logiska följden av detta är naturligtvis, som också har diskuterats, att de egendomsförsäkringar som man också har för anläggningarna inte kan ha en annan förmånstagare än anläggningshavaren själv. Någon annan kan aldrig ta hand om beloppet, utan det kommer den skadelidande till del. Sammanfattningsvis kan man säga att eftersom ansvarsbeloppen höjs väsentligt och den skadelidande får en betydligt bättre situation, blir det drivkrafter för säkerhetsarbete. Alla tillgångar som anläggningshavaren har räknas med, och det är det som är det obegränsade ansvaret. Jag fattar mig så kort och yrkar bifall till förslaget till beslut i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Agneta Berliner (fp).

Herr talman! Jag kan inte låta bli att göra ett kort inspel efter Lars Tysklinds anförande. Vi diskuterar samma sak, men egentligen diskuterar vi olika saker. När vi från oppositionens sida säger att det är viktigt att ha ett högt ansvarsbelopp beror det på att vi vill att man som anläggningshavare ska ha en ansvarsförsäkring som täcker eventuella skadeståndsanspråk. Där skiljer det väldigt mycket mellan Sverige och Tyskland, och vi frågar oss varför det ska vara så. Borde inte skadeståndsansvaret vara mer jämnt? Som Lars Tysklind och många av hans kolleger mycket riktigt har sagt här i kammaren är det ett fullt ansvar, så att om det finns ett nickel kvar ska även det tas. Men jag är ganska säker på, och jag tror att Lars Tysklind också är ganska medveten om det, att de företag som finns på den här marknaden kommer att se till att inte ha några tillgångar. Framför allt efter en stor olycka kommer inte de tillgångar som de har att vara värda speciellt mycket, vilket kommer att innebära att det inte kommer att finnas något mer än kanske ansvarsförsäkringarna. Varför har man då lagt sig så lågt när det gäller ansvarsbeloppet? Varför ska det vara så att om en olycka sker i en reaktor i Tyskland ska ansvarsbeloppet vara ett, medan beloppet om samma typ av olycka sker i Sverige ska vara ett annat och mycket lägre?

Herr talman! Jag kan bara konstatera, som Lennart Pettersson gjorde, att Sverige kanske inte just i den frågan är bäst i klassen. Men vi har ändå ett jämförelsevis högt ansvarsbelopp i Sverige. Jag tror att det ligger betydligt lägre i Finland än i Sverige. Man kan ju alltid diskutera vad som är rimligt och inte rimligt, men att utifrån de förutsättningar som Sverige har anser jag att det är ett välbalanserat förslag. När det gäller påståendet att tillgångarna skulle vara borta har naturligtvis alla anläggningshavare en egendomsförsäkring, så förstörda tillgångar ersätts. Det som är det viktiga här är att man inte kan ha en annan förmånstagare, utan pengarna stannar i bolaget och kan då komma den skadelidande till del.

Herr talman! Jag tackar Lars Tysklind så mycket. Det var kort och koncist. På många punkter gällande skadeståndsfrågan tror jag att vi är överens, men när det gäller ansvarsgenombrott och vilken nivå som betalningsansvaret ska ligga på har vi olika åsikter. Vi inom den rödgröna alliansen anser att kärnkraften måste bära sina egna kostnader. Därför borde ansvarsbeloppen vara högre.

Herr talman! Det är tydligt att Johan Löfstrand och jag har olika åsikter om det. Jag kanske inte nämnde nivåerna på egendomsförsäkringarna, men de ligger enligt uppgift på 15-20 miljarder. Till det kommer ansvarsförsäkringarna eller säkerheterna och dessutom de 3 miljarder som konventionsstaterna ska betala tillsammans. Det finns också ett andrahandsansvar från statens sida, i alla fall mot den enskilde. Anläggningshavarens ansvar är totalt obegränsat i det här sammanhanget, så man kan inte dra undan någonting, som Johan Löfstrand antydde här.

Herr talman! Debatten har pågått en stund, och mina allianskolleger har redogjort för ärendet på ett tydligt och klart sätt. Jag tänker fatta mig kort. Det är bra att vi får möjlighet att samma dag besluta om både allianspartiernas överenskommelse sedan 2009 och ansvars- och ersättningsfrågan. Det är riktigt bra. Vi godkänner 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionerna, och vi får en ny lag om ett obegränsat ansvar. Därmed sker det också en harmonisering av förutsättningarna på elmarknaden. Till exempel har Tyskland och Finland redan infört det här. De som har reaktorer och anläggningar får det lite tuffare, men jag tror att det blir en drivkraft för kärnkraftsindustrin att öka säkerhetsarbetet. Det är väl ingen av oss som har något emot det. Dessutom förlängs preskriptionstiden från 10 till 30 år vid personskada. Det är ju riktigt bra. Diskussionen som har varit vid replikeringarna har handlat om ersättningsbeloppen, men det finns ingen motion från oppositionen där man kräver ett annat belopp. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Andersson (kd).

Herr talman! Jag kan inte vara lika rask som Yvonne. Jag vill ta upp en fråga som Solveig Ternström och jag har rest i anslutning till regeringens proposition. I propositionen nämns ordet olycka bara i avseendet kärnkraftsolycka, men det talas inte om ansvaret för att förhindra stöld eller annan avledning av kärnvapenmaterialet. Det kan ge upphov till ännu större skador. Ingenstans i dokumentet framgår det vem som ska finansiera de skador som kan uppstå om det kärnvapenmaterial som man transporterar, nyskapar och lagrar i anslutning till våra kärnkraftsreaktorer kommer på avvägar och används i kärnvapen. Mest troligt är att materialet avleds genom stöld av en terroristgrupp eller kriminell organisation, men det kan också röra sig om en grupp som har rekryterat interna kontakter bland personalen och kanske också representanter för främmande makt. Vem av oss kan veta vilka de framtida kraftverksägarna är och vilka personer de kommer att anställa? Redan 1976 tog man tag i detta problem i Storbritannien. I en parlamentarisk rapport konstaterade man att plutonium från det använda kärnbränslet utgör det största spridningsproblemet. Nyare rapporter från 2007 från forskare och experter har utfärdat liknande varningar, och de har även varnat för att utveckla världens ekonomi till vad de kallar en plutonium- eller MOX-ekonomi där plutonium blir hårdvalutan. MOX betyder mixed oxide fuel, det vill säga blandat bränsle. Genom att plutoniummängden i världen ökat dramatiskt finns det i dag material till många tusentals atombomber i anslutning till världens reaktorförläggningsplatser, upparbetningsanläggningar och plutoniumfabriker. I näringsministerns anförande här i riksdagen i juni 2009 sade hon: " Ja, vi tillåter att gamla kärnkraftverk byts ut mot nya, men det sker utan statliga subventioner. Vi ger också ett ökat ansvar till kraftbolagen att klara säkerhetsfrågorna. Och jag vill säga att jag tycker att det är oerhört viktigt att säkerhetsfrågorna tas på största allvar. Det är vi också eniga om i regeringen. Det är klart att Vattenfall och andra som äger kärnkraftverk här i Sverige ska göra det på ett säkert sätt. Det är klart att vi måste ta hand om avfallet, så att vi inte riskerar kommande generationer. Vi har redan avfallet här. Vi måste ta hand om det, och det ska ske på ett säkert sätt. Det ska inte finnas en risk att det här plutoniet används för kärnvapenspridning." Varningar har även börjat komma via svenska medier. Till exempel fick vi se president Obama i tv varna för internationella terroristgrupper. Även EU:s miljökommissionär varnade för att skicka EU-ländernas kärnavfall ut från EU-länderna. Vårt eget utbildningsdepartement uppges ha skrivit kontrakt med några tekniska högskolor och universitet om att de inte ska anta studerande från Iran och Nordkorea till vissa kärntekniska kurser. Dessutom har cheferna för de svenska kärnkraftverken skrivit till Miljödepartementet och begärt en utredning om att få en särskild beväpnad insatsstyrka som snabbt är på plats vid hotande sabotage. Det finns alltså tecken på att riskmedvetandet ökar även i Sverige. Denna typ av risker ryms dock inte i begreppet olycka, och frågan är då vem som ska finansiera den bevakning som krävs. Rimligtvis bör den bevakningen bekostas av dem som äger reaktorerna och läggas på priset på kärnkraftselen. Även den övervakning och bevakning av kärnkraftverken som betalas via avgifter till Euratom, IAEA, Säpo, polisen, Must och andra skyddsstyrkor är troligen ganska lätt att beräkna och bör inte heller belasta skattebetalarna. Tyvärr måste övervakningen vara ett samhällsansvar i alla de tusentals år som ligger framför oss tills allt kärnvapenmaterial avlägsnats från oss. Det kan bli en svår uppgift att beräkna hur stora avgifter som bör belasta reaktorägarna, men med hjälp av forskare kan man nog göra rimliga uppskattningar. I Solveig Ternströms och min motion har vi föreslagit att denna övervakning ska finansieras genom att kärnkraftsbolagen åläggs att fondera särskilda medel för detta ändamål. Vi tycker det är en rimlig begäran, och vi beklagar att civilutskottet inte kunnat bifalla den. Dock uppskattar jag Lennart Petterssons kommentar om att han vill uppmana regeringen att beakta detta. Jag kan bara instämma i att jag önskar att så sker och att man inte blundar. Sannolikheten att materialet stjäls är antagligen större än sannolikheten att det sker en reaktorolycka. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg, Siv Holma och Wiwi-Anne Johansson (alla v) samt Lage Rahm (mp) och Michael Hagberg (s).

Herr talman! Den här debatten får inte avslutas med lögner som dessutom applåderas av allianspartierna i civilutskottet. Yvonne Andersson påstod att vi rödgröna inte har någon motion med något annat förslag än det obegränsade skadeståndsansvaret upp till 12 respektive 15 miljarder. Carina Moberg med flera undertecknade Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets motion där vi föreslår att beloppet så långt som möjligt ska utgå från de verkliga kostnader som kan orsakas och att vi mot denna bakgrund anser att frågan om nivån på finansieringen av det obegränsade skadeståndsansvaret bör bli föremål för ytterligare översyn. Det är också oacceptabelt att inte slå fast att det är staten som övertar det ekonomiska ansvaret över 1 500 miljoner euro om den som i första hand är ersättningsskyldig inte kan betala. Det är sanningen, Yvonne Andersson. (Applåder)