Internationella insatser

Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 3. Frågan om Sveriges deltagande i olika internationella relationer har varit uppe till diskussion i denna kammare vid ett flertal olika tillfällen, bland annat under Sveriges engagemang i Libyen och under de debatter som har åtföljt de senaste förlängningarna av Afghanistaninsatsen. Gällande Libyeninsatsen påpekar vi problematiken med att ställa Sveriges resurser okritiskt till förfogande för Natos insatser där Sveriges intentioner med insatsen samtidigt inte framgick tydligt. Gällande Afghanistaninsatsen har vi påpekat bristen på utsikt för framgång i dessa insatser. Samtidigt har engagemanget inneburit en ekonomisk belastning för försvaret. Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser, som ligger till grund för betänkandet, ger oss delvis rätt i detta. Regeringens redovisning av vad de egentliga kostnaderna för Sveriges internationella insatser uppgår till har under lång tid varit bristfällig. Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka samlade kostnader Försvarsmakten har för internationella fredsbefrämjande insatser på grund av det sätt på vilket kostnaderna bokförs. Detta är en följd av den så kallade särkostnadsmodellen, som enkelt redovisar de utgifter som innebär en extra kostnad för internationella insatser. Det innebär i praktiken att man döljer de totala kostnaderna för rikets internationella engagemang. Ett av flera problem med modellen är exempelvis att all materiel införskaffas och avskrivs av grundorganisationen och alltså formellt inte belastar anslagen för den internationella insatsen. Enligt min uppfattning borde det ses som okontroversiellt att slitaget på materiel är avgjort hårdare i de svåra förhållanden som präglar exempelvis Afghanistaninsatsen, varför en sådan anslagsstruktur blir missvisande. Vi välkomnar därför att utskottet i betänkandet påpekar att samtliga tillkommande utgifter som är förenade med en truppinsats ska vara beräknade. Vi kan dock inte instämma i utskottets mening att en särkostnadsmodell är ändamålsenlig för att ge en rättvis bild av kostnader för internationella insatser. Vi menar att särkostnadsmodellen bör omprövas och att kostnaderna bör redovisas samlat, där en uppdelning mellan kostnader för militära och civila insatser ska framgå. När det gäller vår kritik mot särkostnadsmodellen vill jag också framhålla att det är beklagligt att oppositionen har tre olika reservationer där alla på varsitt håll framför kritik mot nuvarande kostnadsredovisning. I stället kunde vi ha haft ett gemensamt ställningstagande där vi hade kunnat få majoritet i frågan. Sverigedemokraterna har efterfrågat ett gemensamt ställningstagande, men antagligen är beröringsskräcken för ett samarbete med SD viktigare än att kunna påverka regeringen till att göra förbättringar på detta område. Om oppositionen hade varit samlad hade vi kunnat besluta om en samlad kostnadsredovisning till riksdagen gällande internationella insatser. Ytterligare en punkt där man kan framföra kritik, och där också Riksrevisionen instämmer, gäller frågan om på vilka grundvalar Sverige ska bidra med förband till aktuella insatser. I vissa propositioner om internationella insatser finns motiv och resonemang i allmänna ordalag medan det saknas helt i andra fall. Vi anser dock att det mycket tydligare behöver framgå hur regeringen motiverar varje enskild insats. Regeringen har framhållit att mål för insatser finns i de styrdokument som tas fram av internationella organisationer som Förenta nationerna, Nato och EU. Riksrevisionen menar dock att det i underlaget för riksdagsbeslut inte framgår tydligt om det är till exempel Natos mål som Sverige ska bidra till att uppnå. När vi fattar beslut i denna kammare behövs ett konkret och gediget underlag för att riksdagen ska kunna fatta ett genomtänkt beslut där alla verkligen vet vad den aktuella insatsen kommer att innebära och vilka mål som ska uppnås. Om inte detta görs riskerar man att skapa bilden av att målet med insatsen är att delta och inget annat. Ett återkommande problem med insatserna har också utgjorts av den bristande styrningen av samordning mellan civila och militära insatser, vilket också Riksrevisionen har kritiserat. Den nuvarande så kallade styrningen av de internationella insatserna vilar på sinsemellan motstridiga policydokument som ger olika signaler om vilka förhållanden som kan råda för exempelvis civilmilitär samverkan. Detta har fått till följd att personer som är utsända i fält själva har fått hantera samverkan på områden där styrning har saknats. Detta anser vi inte vara en acceptabel styrning av en verksamhet som kostar stora pengar och har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Vi menar att regeringen mer konkret ska redovisa vilka insatser den avser att göra för att förbättra styrningen av internationella insatser.

Herr talman! Bakgrunden till dagens debatt är Riksrevisionens granskning av Sveriges militära insatser. Från Vänsterpartiets sida tycker vi att detta är en välkommen granskning både eftersom den borgerliga regeringen under de gångna åren så tydligt har prioriterat Sveriges deltagande i internationella insatser och eftersom vi ser att Sveriges deltagande i internationella insatser har förändrats till sin karaktär under det gångna decenniet. Vi behöver nog vara tydliga med i dag att den tid då svenska militärer huvudsakligen deltog i FN-ledda insatser för att bevara fred sedan länge tyvärr är över. De svenska soldater som i dag har ett FN-emblem på sina uniformer och befinner sig runt om i världen är lätt räknade samtidigt som Sverige deltar i allt fler kontroversiella militära insatser som leds av Nato i mycket svåra konfliktsituationer. Samtidigt har relationerna mellan militära och civila insatser i grunden förändrats. Civilmilitär samverkan har blivit lite av ett modeord i den politiska debatten både i Sverige och i västvärlden när allt fler aktörer vill ta del av och dra nytta av det civila biståndet. Det är en utveckling som skapar oro, inte minst hos de civila biståndsorganisationer som anser att deras oberoende och deras opartiskhet är en förutsättning för deras arbete i svåra konfliktsituationer. Den här utvecklingen är allra tydligast i Afghanistan där Sverige nu i mer än tio år deltagit i den Natoledda insatsen. På få ställen i världen känns de fredsbevarande blå baskrarna så avlägsna som just på Mazar-e-Sharifs gator eller ute på den dammiga landsbygden i Afghanistan. Det som sker i dag i Afghanistan kan inte beskrivas som någonting annat än ett krig, och den svenska insatsen i Afghanistan kan inte beskrivas som någonting annat än som ett deltagande i en väpnad konflikt. Vi ser samtidigt hur alltmer av Sveriges bistånd, de civila insatserna, kopplas till den militära insatsen i Afghanistan. Mer än 20 procent av det svenska biståndet till Afghanistan kopplas i dag till de fyra provinser där Sverige haft militär närvaro. Den civila personalen som ska leda biståndsarbetet i norra Afghanistan finns också på samma militära förläggning i Mazar-e-Sharif som de svenska soldaterna. Det här en utveckling som vi i Vänsterpartiet på många punkter varit kritiska till. Men låt mig också vara tydlig. Den internationella solidariteten är en grundstomme i vårt parti. Vi vill att Sverige reagerar vid väpnade konflikter och förtryck och agerar för fred, säkerhet och utveckling. Med vår historia där vi i stort saknar kolonial erfarenhet och där vi åtminstone i stora delar fortfarande är militärt alliansfria har vi i vårt land möjlighet att spela en viktig roll för fredsbyggande vid krig och konflikter. Men Vänsterpartiet är inget pacifistiskt parti. Det finns lägen när vi anser att militära insatser krävs, men för oss är beslut om militärt våld alltid en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna. Det är beslut som måste fattas av FN, och vi i riksdagen måste göra en individuell prövning vid varje enskilt tillfälle. Jag får erkänna att historiskt har det inte varit speciellt svåra beslut här i kammaren. Historiskt har det funnits en mycket bred enighet i Sverige riksdag om internationella insatser och om när vi ska skicka ut svenska män och kvinnor i omvärlden, men den enigheten är nu bruten dels genom att Sverige nu för elfte året deltar i USA:s krig i Afghanistan, dels genom deltagandet i insatsen i Libyen det senaste året. Tyvärr valde en tydlig majoritet i riksdagen att fortsätta det svenska deltagandet i Libyen trots att vi såg att Nato på punkt efter punkt valde att bryta mot det FN-mandat som var grunden för insatsen. Herr talman! Riksrevisionens granskning är därför välkommen i ljuset av de tydliga förändringar som har skett när det gäller Sveriges deltagande i internationella insatser. Jag tycker att Riksrevisionen sätter fingret på viktiga problem med flera av de internationella insatser som genomförts under de senaste åren. Riksrevisionen menar att Sveriges deltagande i insatserna haft oklara mål och syften, att redovisningen av omfattning, nytta och resultat ofta har brustit och att riktlinjerna för civilmilitär samverkan har varit oklara. Man kritiserar den kostnadsberäkningsmodell som regeringen valt eftersom det blir mycket svårt att följa kostnaderna för internationella insatser och få insyn i de totala kostnaderna för svenska bidrag. Det här är en kritik som Vänsterpartiet instämmer i. Jag anser att den är berättigad på alla punkter, bland annat om vi tittar på det konkreta fallet Afghanistan. Trots att Sverige nu i mer än tio år har deltagit i USA:s krig i Afghanistan är syftet med den här insatsen i högsta grad oklart. Ena dagen säger företrädare för dem som försvarar insatsen att vi är i Afghanistan för att förhindra narkotikaströmmar till Stockholm. Nästa dag säger de att vi är i Afghanistan för att skydda småflickor från syraattacker. Den tredje dagen har de ytterligare ett mål eller ett syfte med insatsen. Efter mer än tio år i Afghanistan har man inte kunnat redovisa tydligt och klart varför vi är där. På samma sätt har det varit i det närmaste omöjligt att få klarhet i vad den högstämda retoriken i riksdagens talarstol om civilmilitär samverkan betyder i realiteten på marken i Afghanistan. Jag har till och med suttit med Sidas civila personal i Mazar-e-Sharif för att försöka reda ut vad civilmilitär samverkan innebär i realiteten på marken. Jag måste erkänna att det har varit svårt att förstå. Jag är glad att Riksrevisionen också upplever att det är mycket svårt att reda ut vad det här egentligen innebär, var gränserna går och vad man egentligen uppnår. När vi tittar på exemplet Afghanistan är det också tydligt att det är mycket svårt att se vad vi egentligen har uppnått under tio år av militär insats i landet. Jag har stått i den här talarstolen och i replikskiften i debatt efter debatt frågat försvarare av insatsen i Afghanistan vad vi egentligen har uppnått och vad resultatet av svensk militär närvaro i Afghanistan är. Vi har plöjt ned så många miljarder och utsatt svenska män och kvinnor för livsfara i detta krig. Svaren har i bästa fall varit ytterst svävande. Det är också tydligt att skillnaden mellan de redovisningskrav som vi ställer på civila insatser och dem vi ställer på militära insatser är avgrundsdjup. Låt mig ta ett konkret exempel. För ett par år sedan gjorde Riksrevisionen en granskning av svenska frivilligorganisationer som bedrev biståndsarbete. Det skapade oerhört mycket debatt där biståndsministern stod i tv och starkt kritiserade detta. Företrädare för regeringen och för de borgerliga partierna var ute i debatten och kritiserade de här organisationerna. Den gången handlade det om 44 000 kronor som använts på ett felaktigt sätt. Det fanns bland annat exempel på att revisionen hade brustit. 44 000 kronor skapade denna jättedebatt om resultatredovisning. Det kan vi jämföra med att vi använt mer än 7 miljarder kronor av de svenska skattebetalarnas medel till den svenska militära insatsen i Afghanistan. Var är debatten om resultatredovisningen där? När ser vi en upprörd borgerlig minister stå i tv på bästa sändningstid och med högt tonläge efterfråga resultaten och effekten av dessa pengar? Herr talman! Sist men inte minst har man fortfarande inte kunnat ge besked om vad den svenska insatsen i Afghanistan egentligen kostar. På papperet har den svenska insatsen i Afghanistan kostat 7,2 miljarder kronor fram till årsskiftet, men den verkliga kostnaden är betydligt högre eftersom den kostnadsmodell som den borgerliga regeringen valt inte tar med de kostnader som uppstår i Sverige i samband med internationella insatser. Det är ett grundläggande demokratiskt problem att vi som är folkvalda i denna kammare och de som vi har blivit valda att företräda inte kan få svar på frågan: Hur mycket kostar den svenska insatsen i Afghanistan? Jag ska avsluta strax, herr talman. Jag ber om ursäkt om jag överskrider tiden med någon sekund. Jag vill avsluta med att säga att det sägs väldigt ofta i den här talarstolen att det viktigaste beslut som den här riksdagen fattar är att skicka svenska män och kvinnor ut i internationella insatser. Det är det viktigaste beslut vi fattar här eftersom det innebär att vi skickar svenska män och kvinnor till konfliktsituationer, ofta med betydande risker för både deras liv och deras hälsa. Men menar man allvar med att svenskt deltagande i internationella insatser är det viktigaste beslut vi fattar i denna kammare tycker jag också att man kan ställa tydliga krav på att man i fortsättningen har tydliga mål och syften med de internationella insatserna, att man redovisar tydliga resultat för vad man uppnår och inte minst att man redovisar vad de militära insatserna verkligen kostar. Därför vill jag yrka bifall till reservation 2.

Herr talman! Jag börjar med att hålla med Hans Linde. Det är inte alltid vi är överens om allt, men det ämne vi debatterar i dag handlar om de beslut som vi fattar i den här kammaren om att genomföra och sända personal till internationella insatser inom det freds- och säkerhetsfrämjande området. Det finns en rad skäl till det. Hans Linde tog upp en del av de skälen, men jag vill ändå nämna de skäl som gör den här verksamheten så svår. För det första är internationell fredsfrämjande verksamhet händelsedriven verksamhet. Behoven kan vara mycket svåra att förutse. De kan uppstå snabbt, och hotbilden för den personal som ska delta i dem kan också variera kraftigt över tid. Det gör det svårt att långsiktigt planera och prioritera var, när och hur Sverige ska vara verksamt. I vissa fall, såsom i luften över Libyen och i farvattnen utanför Libanon, har det handlat om någon vecka mellan beredning och beslut och genomförande. För det andra gör vi alltid internationella insatser tillsammans med andra länder. Det är väldigt bra. Det kan till och med vara så att en del av syftet är att också stödja den organisation som genomför insatsen. Men det innebär att Sveriges förutsättningar och riksdagens och regeringens förutsättningar att själva utforma insatsen kan vara begränsade, särskilt om vi inte sitter med vid bordet där besluten fattas. Våra bidrag är oftast relativt små i förhållande till den totala insatsen. Inom ISAF och inom Kfor utgör det svenska bidraget under 1 procent av det totala antalet soldater på marken. Det innebär att vårt inflytande så klart blir begränsat och att vi måste förhandla och kompromissa. Men vi tycker att det uppvägs av att vi kan bidra till internationell fred och säkerhet och vara med och ta ansvar. För det tredje, herr talman, kräver dagens konfliktmiljöer allt oftare en nära samordning mellan militära och civila resurser. Det här ställer, precis som det visat sig i rapporten, stora krav på effektiv samordning mellan berörda departement och myndigheter här hemma och ute på fältet. Det här är alltså, och det står också i utskottets betänkande, en verksamhet med speciella förtecken. Sverige är en erkänt uppskattad partner vid de här insatserna. Det ska vi vara väldigt stolta över. Vi ska också vara stolta över att vi har höjt ambitionen för vårt deltagande i de internationella insatserna, och vi har också höjt anslagen. Men det räcker inte. Jag är inte nöjd, för när vi tittar på Riksrevisionens granskning ser vi att det fortfarande finns en hel del problem, och dem måste vi självklart erkänna. Det finns utmaningar både när det gäller styrningen och genomförandet. Därför välkomnar jag och hela utskottet att Riksrevisionen har gjort den här granskningen. Jag delar en hel del av slutsatserna, och det är också bra att regeringen säger att man välkomnar det här. Jag börjar med det första och kanske också det svåraste, och det är mål och styrning. Här säger Riksrevisionen att det kan vara oklart i de olika propositionerna vilka mål som insatserna har och att våra mål ibland har avvikit från de mål som EU, FN eller Nato har haft för insatsen. Det här speglar en del av debatten som vi brukar ha här i kammaren. Vi brukar lägga ned stor kraft och möda på att granska och debattera de egna, svenska bidragen, men jag tror att vi skulle vara betjänta av att också debattera de andra 99 procenten av resurserna i till exempel Afghanistan och Kosovo - hur de används och vilken roll Sverige har att fylla i de här sammanhangen. Därför välkomnar jag också regeringens besked i skrivelsen om att man avser att konkretisera mål och motiv speciellt för de militära insatserna och att man avser att återkomma till riksdagen med en bättre samlad bild av omfattningen och lokaliseringen av de svenska bidragen. En viktig detalj när det gäller styrningen av de internationella insatserna handlar om den så kallade samordningsfunktionen i Regeringskansliet där företrädare på statssekreterarnivå träffas för att koordinera och utbyta information om arbetet med de internationella insatserna. Det är ju bra, men jag tycker inte att vi har sett att man har fått ut så mycket av den här funktionen som har nämnts, inte minst i ett tidigare betänkande från riksdagen, för att få den att fungera så bra som möjligt. Det är viktigt att ansträngningar görs för att det här ska fungera som det är tänkt. Med tanke på komplexiteten i insatserna som vi gör krävs det en tydlig politisk ledning. I de länder där man lyckats ännu bättre i samordning har man just sådana här funktioner. Storbritannien är ett exempel, och där kan man se att samordningen fungerar ännu bättre. Sedan, herr talman, vill jag också komma in på särkostnadsmodellen som ju tas upp både i rapporten och i betänkandet. Det finns synpunkter om att särkostnadsmodellen skulle leda till en underskattning av de faktiska kostnaderna. Det är ingen hemlighet att de totala kostnaderna är större än det som särredovisas. Det förstår man eftersom vi behöver en försvarsmakt som i sin tur är grundfinansierad av ett annat anslag. Men eftersom riksdagen faktiskt 1996 beslutade att en av huvuduppgifterna för Försvarsmakten är att genomföra fredsfrämjande insatser internationellt är det naturligt att den fasta kostnaden för denna huvuduppgift ingår som en integrerad del i Försvarsmaktens budget. Särkostnadsmodellen har faktiskt stärkt den finansiella styrningen av de internationella insatserna och förbättrat beslutsunderlaget för riksdagen. Genom anslaget 6:1:2 har vi nu en tydligare bild av de direkta resurser som används till de internationella insatserna samt förutsättningarna för att kunna genomföra andra insatser. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! Karin Enström började med att säga att det är svårt att utforma våra insatser i dag och att vi är väldigt små och utgör mindre än 1 procent av antalet soldater och allt det där. Det kan jag hålla med om. Jag delar åsikten att det kan vara svårt. Men vår politik får inte falla undan bara för att vi är väldigt små och måste anpassa oss. Jag hoppas att Karin Enström delar åsikten att grunden för våra internationella insatser, oavsett om de är civila eller militära, är att vi ska ha en helhetssyn på utvecklingen och att vi ska försöka få ordning på fattigdom, förtryck, katastrofer och avsaknad av fred. Det är ju för att se till att detta kommer på pränt som vi är där. Vi tycker från Miljöpartiet att den svenska politiken för global utveckling, alltså PGU, ska styra den här verksamheten oavsett om vi är i Afghanistan, Libyen eller någon annanstans. Det är PGU som ska vara vår riktlinje. Min fråga till Karin Enström är: Delar du helhetssynen att det är PGU som ska vara vår ledstjärna i internationella insatser?

Herr talman! Jag får be om ursäkt för att jag inte hann höra Peter Rådbergs huvudanförande i dag. Vi är i dag inne på någonting som är en riktigt svår uppgift, vilket rapporten också visar. Vi har inte nått ända fram när det gäller att samordna de olika politikområdena och inte minst samordna de olika departementen och myndigheterna som ska genomföra insatserna som har flera komponenter. Vi talar lite slarvigt om militära och civila insatser, men även i det ryms många olika delar - det är alltifrån diplomatiska delar till bistånd på olika sätt och de militära resurserna som också kan användas olika. De kan användas som i Afghanistan och delta i regelrätta strider, användas för att träna och utbilda eller till att skilja stridande parter åt. Då måste vi använda alla våra verktyg och alla våra politikområden för att detta ska vara vägledande. Det finns en PGU, som vi säger här i riksdagen, alltså en politik för global utveckling. Hela tanken med det är att vi ska ha en samstämmighet i politiken. Den instämmer vi i så klart. Däremot får jag, herr talman, passa på att fråga Peter Rådberg om han ser någon risk för att vi, med Miljöpartiets politik, inte kommer att ha samma militära förmåga att genomföra militära fredsfrämjande insatser i framtiden.

Herr talman! Det är lite glädjande att Karin Enström ändå säger att PGU ska vara vägledande. Men tittar vi på den verklighet som råder i dag till exempel i Afghanistan tycker jag att PGU:n finns väldigt långt bort. Det handlar ju om att vi ska bekämpa fattigdomen och förtrycket, och vi ska se till att det blir fred i ett land. Då är PGU:n, politiken för global utveckling, den ledstjärna som man ska ha. Har man det blir det en helt annan typ av diskussion. Om man har PGU:n framför näsan när man ska åka till ett visst land blir det en helt annan diskussion. Problemet som jag ser det är att vi inte har det. I stället blir det som Karin Enström själv sade att vi är små, har svårt att fatta beslut, får följa efter de stora länderna, att vi bara är 1 procent av alla soldater och så vidare. Har man den inställningen får man ta av sig hatten och buga och bocka för överheter. Jag tycker att det ska vara precis tvärtom. Sverige ska stå upp för PGU. Vi ska stå upp för fattigdomsbekämpning och bekämpning av förtryck. Gör vi detta måste vi kanske också säga nej till vissa insatser. Så är det. Miljöpartiet säger inte ja till allt det som FN gör, utan vi måste ta varje beslut för sig och fråga oss: Är detta en rimlig insats att göra i det aktuella landet eller inte? Då blir politiken för global utveckling det som på något sätt ska vara styrande. Därför tycker vi att det är oerhört viktigt.

Herr talman! Även om vi är små och även om det är svårt ska vi därmed inte avstå från att göra det. Vi vet vad vi vill uppnå med vårt medlemskap både i FN och i EU, nämligen att verka för våra utrikespolitiska hörnstenar, det vill säga demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt. Vi vill att så många människor som möjligt ska kunna leva i frihet och ha ett så gott liv som möjligt. Det är ingen brist vad gäller behoven. Det finns ett oändligt behov av svenska biståndsmedel och säkert också av svenska militära resurser, och då måste vi, med de begränsade resurser vi har, prioritera och välja. Vi ska dessutom ställa krav i de organisationer där vi är med. Om vi är med i en insats ledd av EU försöker vi förstås också påverka den, även om vi inte är många till antalet. Om vi är med i en insats ledd av Nato, men på FN-mandat, ska vi självklart, även om vi inte är med i själva organisationen, försöka påverka den. Och det har vi också lyckats göra. Det gäller inte minst inom genderområdet, där Sverige gått före och visat att insatsen blir så mycket bättre om man även tar med det i planeringen av själva insatsen.

Herr talman! Min fråga till Karin Enström, utrikesutskottets ordförande, är ganska enkel: Vad är den totala kostnaden för insatsen i Afghanistan?