Konstitutionsutskottets betänkande2002/03:KU21

Frågor om kommunal kompetens

Sammanfattning

I   betänkandet  behandlas  motioner  från  allmänna
motionstiden 2002.
Motionerna avser
·  en översyn av likställighetsprincipen
·  stöd till enskilt företagande
·  kommunal näringsverksamhet och laglighetsprövning
av sådan verksamhet
·  krav på överklaganden av kommunala beslut
·  vitesföreläggande mot kommuner och
·  ekonomiskt stöd till barnomsorg.
Utskottet   avstyrker   samtliga   motioner.   Fem
reservationer har avgivits.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Likställighetsprincipen

Riksdagen  avslår  motion  2002/03:N345 yrkande
20.
Reservation 1 (c)

2. Stöd till enskilt företagande

Riksdagen avslår motion 2002/03:K317.

3. Kommunal näringsverksamhet

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K305,
2002/03:K312 och 2002/03:N211 yrkande 4.
Reservation 2 (m, fp)

4. Laglighetsprövning

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K243,
2002/03:Fi285 yrkande 4  och 2002/03:N395 yrkande
4.
Reservation 3 (m, fp, kd)

5. Krav på överklagande av kommunala
beslut

Riksdagen avslår motion 2002/03:K353.

6. Vitesföreläggande för kommuner

 Riksdagen avslår motion  2002/03:Ju234 yrkande
8.
Reservation 4 (fp)

7. Ekonomiskt stöd till enskild
barnomsorg

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K306,
2002/03:K364 och 2002/03:K409.
Reservation 5 (m, kd, c, mp)



Stockholm den 20 februari 2003

På konstitutionsutskottets vägnar


Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark  (m), Barbro Hietala  Nordlund  (s),  Helena
Bargholtz   (fp),   Pär  Axel  Sahlberg  (s),  Kenth
Högström (s), Ingvar  Svensson  (kd), Mats Einarsson
(v), Mats Berglind (s), Henrik S  Järrel (m), Tobias
Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),  Helene Petersson
(s),  Nils  Fredrik  Aurelius (m), Billy  Gustafsson
(s), Gustav Fridolin (mp),  Inger  Jarl Beck (s) och
Christer Adelsbo (s).

2002/03

KU21


Redogörelse för ärendet



Ärendet    består    av   motioner   från   allmänna
motionstiden  2002  med   sammanlagt   13  yrkanden.
Motionerna är förtecknade i bilaga.

Motioner   av   liknande   innehåll  som  i  detta
betänkande  behandlades  under  föregående  riksmöte
tillsammans med regeringens proposition 2001/02:80 i
konstitutionsutskottets   betänkande    2001/02:KU14
Demokrati för det nya seklet.
Utskottets överväganden



Kommunal verksamhet och
laglighetsprövning


Utskottets förslag i korthet

Utskottet      avstyrker      motioner     om
inskränkningar  i  och  närmare reglering  av
kommunernas    möjligheter    att     bedriva
näringsverksamhet,    om    förstärkning   av
möjligheterna   till  laglighetsprövning   av
sådan verksamhet  samt  om  förtydligande  av
kommuners   möjlighet   att   stödja  enskilt
företagande.   Utskottet   avstyrker   vidare
motioner         om         översyn        av
likställighetsprincipen,    om    krav     på
överklaganden  av  kommunala  beslut  och  om
möjlighet att förelägga kommuner vite.
Jämför  reservationerna  1  (c), 2 (m, fp), 3
(m, fp, kd) och 4 (fp).

Gällande ordning

Kommunallagen (1991:900) är indelad  i  tio kapitel.
Inledningsparagrafen  innehåller bestämmelserna  att
Sverige är indelat i kommuner och landsting samt att
dessa    på    demokratins   och    den    kommunala
självstyrelsens  grund  sköter de angelägenheter som
anges    i   kommunallagen   eller    i    särskilda
föreskrifter.   Första  kapitlet  innehåller  utöver
bestämmelserna  om   indelningen   i   kommuner  och
landsting  även  en bestämmelse om kommunmedlemskap.
Andra    kapitlet   innehåller    bestämmelser    om
kommunernas  och landstingens befogenheter. I tredje
kapitlet  regleras   kommunernas   och  landstingens
organisation och verksamhetsformer.  Bestämmelser om
de  förtroendevalda  finns  i  fjärde  kapitlet,  om
fullmäktige  i  femte  kapitlet,  om  styrelsen  och
övriga   nämnder   i   sjätte   kapitlet   samt   om
medbestämmandeformer   i  sjunde  kapitlet.  Åttonde
kapitlet   innehåller  bestämmelser   om   ekonomisk
förvaltning. Bestämmelser om revision finns i nionde
kapitlet.  Slutligen   finns   i   tionde   kapitlet
bestämmelser om laglighetsprövning.

Som   grundprinciper   för  kommunernas  kompetens
gäller                       lokaliseringsprincipen,
likställighetsprincipen  och självkostnadsprincipen.
Dessa  principer  har  getts   uttryck  i  1991  års
kommunallag.
Enligt den allmänna kompetensregeln  i  2 kap. 1 §
kommunallagen  får kommuner och landsting själva  ha
hand om sådana angelägenheter  av  allmänt  intresse
som har anknytning till kommunens eller landstingets
område  eller  deras  medlemmar  och  som inte skall
handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat
landsting eller någon annan. Paragrafen  ger uttryck
bl.a. åt lokaliseringsprincipen.
Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner och
landsting behandla sina medlemmar lika, om  det inte
finns     sakliga     skäl    för    något    annat.
Likställighetsprincipen  innebär  att  det inte utan
stöd  av  speciallag  är  tillåtet för kommuner  och
landsting  att  särbehandla  kommunmedlemmar   eller
grupper  av  kommunmedlemmar  på  annat  än objektiv
grund. Likställighetsprincipen gäller bara  gentemot
kommunens eller landstingets egna medlemmar.
Självkostnadsprincipen  kommer  till uttryck  i  8
kap.  3  c  § kommunallagen, där det föreskrivs  att
kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter
än som svarar  mot kostnaderna för de tjänster eller
nyttigheter   som    kommunen    eller   landstinget
tillhandahåller.
Förutom de nu nämnda principerna  brukar också som
principer  för  den  kommunala  kompetensen   nämnas
förbudet  mot att ge understöd åt enskilda, förbudet
mot att driva  spekulativa  företag och förbudet mot
beslut med retroaktiv verkan.

Bestämmelser om näringsverksamhet  m.m.  finns  i  2
kap. 7 och 8 §§ kommunallagen.

Enligt  2  kap. 7 § kommunallagen får kommuner och
landsting driva näringsverksamhet, om den drivs utan
vinstsyfte  och   går   ut   på  att  tillhandahålla
allmännyttiga   anläggningar   eller   tjänster   åt
medlemmarna    i    kommunen    eller   landstinget.
Allmänintresset är utgångspunkten för bedömningen av
det  tillåtna,  dvs.  att  en  verksamhet  eller  en
anläggning  är  avsedd  för medlemmarna  i  kommunen
eller  landstinget.  I  praktiken  finns  det  inget
hinder  för  att  även  andra   än  dessa  utnyttjar
anläggningarna eller tjänsterna.
Bestämmelsen  att verksamheten skall  drivas  utan
vinstsyfte är ett  uttryck för den kommunalrättsliga
principen  om  förbud   mot   spekulativa   företag.
Principen  innebär att en kommun eller ett landsting
inte får bedriva  en  verksamhet  som  huvudsakligen
syftar  till  att ge ekonomisk vinst. Något  absolut
förbud mot vinst  i en verksamhet finns dock inte. I
vilken utsträckning  verksamheten  får  ge överskott
och  hur  detta  skall  användas  får  bedömas   med
tillämpning  av  självkostnadsprincipen,  som  finns
inskriven i 8 kap. 3 c § kommunallagen.
I    förarbetena    till    kommunallagen   (prop.
1990/91:117 s. 151 f.) uttalas att kommunerna har en
oomtvistad rätt att vara verksamma på en rad områden
som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör
t.ex.  verksamheter  inom kommunikationsväsende  och
energiförsörjning,   som   ofta   kallas   sedvanlig
kommunal affärsverksamhet. Bostadsföretag, el-, gas-
och  värmeverk, renhållningsverk  och  trafikföretag
anses    som    exempel    på   sedvanlig   kommunal
affärsverksamhet, medan den del av näringslivet, som
av   tradition   är   förbehållen    den    enskilda
företagsamheten,    kan    kallas    det   egentliga
näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna  inte
bedriva  verksamhet  eller  göra  andra  ingripanden
annat än under mycket speciella förhållanden.
Enligt  2 kap. 8 § kommunallagen får kommuner  och
landsting genomföra  åtgärder för att allmänt främja
näringslivet  i kommunen  eller  landstinget,  medan
individuellt stöd  till  enskilda  näringsidkare får
lämnas bara om det finns synnerliga  skäl  för  det.
Åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen
eller  landstinget  är bl.a. att tillhandahålla mark
och teknisk service till  företagen.  Inget  hindrar
att   en   generell   lågprislinje   tillämpas   vid
upplåtelse  av  mark eller elkraft, men individuella
prisförmåner får  inte  förekomma. Generellt sett är
det inte en uppgift för kommunerna eller landstingen
att  tillhandahålla  näringslivet  lokaler.  De  får
emellertid tillgodose  hantverkets  och  den  mindre
industrins behov av lokaler under förutsättning  att
verksamheten inriktas på detta företagarkollektiv  i
allmänhet.  Utanför  kompetensen faller individuellt
anpassad lokalhållning åt enstaka industriföretag.
I förarbetena till kommunallagen  (a. prop. s. 152
f.) lämnas vissa exempel på vad som kan  anses falla
inom   undantagsområdet   för   stöd  till  enskilda
näringsidkare. Om en viss verksamhet,  trots att den
normalt  faller  utanför  den kommunala kompetensen,
har  anknytning  till redan befintlig  eller  erkänd
kommunal verksamhet, kan det te sig opraktiskt eller
verklighetsfrämmande  att inte tillåta verksamheten.
När det enskilda initiativet viker eller faller bort
på ett visst serviceområde som normalt hävdas av den
privata  företagsamheten   kan   det   uppkomma  ett
rättsligt utrymme för kommunala åtgärder  som annars
skulle betraktas som otillåtna. Denna kompetensgrund
har  särskild  betydelse  i  glesbygdsområden,   där
kommunen  kan vilja upprätthålla en viss kommersiell
servicenivå   i  fråga  om  livsmedelsaffärer  eller
bensinstationer.   Många   kommuner   har  sett  sig
föranlåtna  att  göra  ekonomiska insatser  för  att
trygga  tillgången  på  hotell  i  kommunen.  Sådana
insatser kan vara kompetensenliga när det står klart
att enskilda företag och  personer  inte  är beredda
att göra de nödvändiga insatserna.
Om  synnerliga skäl skulle anses föreligga  i  ett
enskilt  fall  måste  också EG:s regler om stöd till
näringslivet   beaktas.   Dessa    innehåller    ett
principiellt  förbud  mot  stöd  som kan riskera att
snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden.
Bestämmelser om kommunernas kompetens  finns också
i  särskilda kompetensutvidgande lagar, såsom  lagen
(1968:131)  om  vissa  kommunala  befogenheter  inom
turistväsendet,  lagen (1970:663) om vissa kommunala
befogenheter   i   fråga   om   sysselsättning   för
handikappade och lagen  (1993:406) om kommunalt stöd
till  boendet samt lagar som  gäller  för  särskilda
förvaltningsgrenar. Sådana grenar är främst områdena
vatten  och  avlopp, el, det sociala området, hälso-
och   sjukvård,    skolväsendet,   renhållning   och
avfallshantering samt plan- och byggväsendet.
Kommuner och landsting  får  enligt  3  kap.  16 §
kommunallagen efter beslut av fullmäktige lämna över
vården   av   en   kommunal  angelägenhet  till  ett
aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening,
en ideell förening,  en  stiftelse  eller en enskild
individ. Som förutsättning gäller att någon särskild
ordning  inte  har föreskrivits för handhavandet  av
angelägenheten.   Vården   av  en  angelägenhet  som
innefattar myndighetsutövning  får överlämnas endast
om  det  finns stöd för det i lag.  Den  överlämnade
verksamheten   skall   falla   inom   den  kommunala
kompetensen.

Bestämmelser   om  laglighetsprövning  av  kommunala
beslut  finns i 10  kap.  kommunallagen.  Institutet
laglighetsprövning   ersätter   det   som   tidigare
kallades kommunalbesvär.

Kännetecknande  för laglighetsprövningen är  bl.a.
att de beslut som överklagas  endast kan angripas på
de  grunder  som  anges  i  kommunallagen   och  att
prövningen  är  begränsad  till  lagligheten  av ett
beslut.   Laglighetsprövningen   skiljer   sig  från
förvaltningsbesvär,  som  kan  avse både laglighets-
och lämplighetsfrågor. Förvaltningsbesvär  används i
allmänhet  beträffande  beslut  som har karaktär  av
myndighetsutövning.
Varje medlem av en kommun eller  ett landsting har
rätt   att   få   lagligheten  av  kommunens   eller
landstingets  beslut   prövad  genom  att  överklaga
beslutet    hos    länsrätten.     Lagligheten    av
kommunalförbunds  beslut  får  överklagas  på  samma
sätt. De beslut som får överklagas är dels beslut av
fullmäktige,  dels  beslut  av  en nämnd  eller  ett
partssammansatt organ, om beslutet  inte  är av rent
förberedande eller rent verkställande art,  och dels
de  beslut  revisorerna fattar om sin förvaltning  i
enlighet med  9  kap.  15  § kommunallagen. Detsamma
gäller    beslut    av    motsvarande     organ    i
kommunalförbund. Beslut fattade av kommunala företag
ingår således inte bland dem som kan överklagas.
Överklagande  skall  göras  skriftligt.  Den   som
överklagar  skall  ange vilket beslut som överklagas
och de omständigheter som överklagandet stöds på.
Om  det  i  lag  eller   annan  författning  finns
särskilda föreskrifter om överklagande  gäller  inte
föreskrifterna   i  10  kap.  kommunallagen.  Sådana
bestämmelser  finns  i  bl.a.  plan-  och  bygglagen
(1987:10) och vallagen (1972:620).
Ett överklagat  beslut  skall  enligt  10 kap. 8 §
kommunallagen upphävas om det inte har tillkommit  i
laga  ordning, om beslutet hänför sig till något som
inte  är   en   angelägenhet   för   kommunen  eller
landstinget,  om  det organ som har fattat  beslutet
har överskridit sina  befogenheter eller om beslutet
strider mot lag eller annan författning.

När  det gäller möjligheterna  till  sanktioner  vid
domstolstrots  och  lagtrots  av  en  kommun anförde
konstitutionsutskottet i samband med behandlingen av
förslaget  till  ny  kommunallag (prop. 1990/91:117,
bet. 1990/91:KU38 s. 92)  att  det var angeläget att
frågorna  om ett sanktionssystem  fick  sin  lösning
snarast och  förordade  att  regeringen  på lämpligt
sätt    skulle    bereda    dessa    frågor.   Vissa
sanktionsmöjligheter   infördes   senare   i   lagen
(1993:387)   om   stöd   och   service   till  vissa
funktionshindrade   (LSS)  och  i  socialtjänstlagen
(2001:453).  Sedan  den   1 juli   2002   finns  nya
bestämmelser om kommunalt domstolstrots dels  i  LSS
och  socialtjänstlagen, dels i kommunallagen  (prop.
2001/02:122,  bet.  2001/02:KU27, rskr. 2001/02:271,
SFS 2002:437-439).

Ändringarna  i kommunallagen  innebär  främst  att
beslut om rättelse  av  ett  redan verkställt beslut
skall meddelas utan oskäligt dröjsmål samt därutöver
att  de  kommunala  revisorerna  har   fått  vidgade
möjligheter    att    granska    ärenden   som   rör
myndighetsutövning mot enskilda och  att  ett beslut
som  kan  överklagas  genom  laglighetsprövning  får
verkställas innan det har vunnit  laga kraft om inte
särskilda skäl talar emot det. Ändringarna i LSS och
i socialtjänstlagen innebär att en  särskild  avgift
skall  kunna  åläggas  kommuner  och  landsting  som
dröjer   alltför  länge  med  att  verkställa  domar
angående insatser  enligt  dessa  lagar.  Frågor  om
särskild  avgift,  som  får bestämmas till lägst tio
tusen  kronor  och  högst en  miljon  kronor,  skall
prövas av länsrätten efter ansökan av länsstyrelsen.

Motioner

Likställighetsprincipen

I motion 2002/03:N345  av  Maud  Olofsson  m.fl. (c)
yrkande   20  begärs  ett  tillkännagivande  om  att
likabehandlingsprincipen  i  kommunallagen  bör  ses
över  för  att  tillåta  större  lokal variation och
lokala    lösningar.   Principen   hindrar    enligt
motionärerna kommunerna från att ge specifik service
till invånarna  i kommunens ytterområden, exempelvis
snöröjning  under   vintermånaderna.  De  anser  att
principen i stället bör  utgå  från  att  de  lokalt
förtroendevalda  fattar  väl  avvägda beslut och att
principen  bör  ta  sikte  på att förhindra  avarter
snarare  än  att  ta  bort  möjligheten  till  lokal
variation.

Stöd till enskilt företagande

I  motion  2002/03:K317  av  Ingemar  Vänerlöv  (kd)
begärs  ett  tillkännagivande  om  förtydligande  av
bestämmelserna  i  1  kap.  1  §  och  2  kap.  8  §
kommunallagen om kommuners möjlighet  att underlätta
för företag i den egna kommunen. Tydliggörandet  bör
avse    vad    som   ligger   inom   det   kommunala
kompetensområdet  och  var gränsen går för begreppet
"stödja enskilt företag" och en tydligare definition
av  vad  som i sammanhanget  menas  med  "synnerliga
skäl".

Näringsverksamhet och laglighetsprövning

I  motion  2002/03:K243  av  Per  Unckel  m.fl.  (m)
föreslås att  riksdagen  begär att regeringen lägger
fram   förslag   till   förstärkt    möjlighet   för
medborgarna   att  laglighetspröva  verksamhet   som
bedrivs av kommuner och landsting.

Det framstår enligt motionärerna som en klar brist
att  medborgarna   inte   har   möjlighet   att  via
laglighetsprövning  få  prövat  om kommunpolitikerna
följer   kommunallagen   i   den   verksamhet    som
organiseras  i bolagsform, som bara bör användas som
en övergångsform inför en privatisering. Möjligheten
att  laglighetspröva  kommunala  beslut  bör  därför
utvidgas till att gälla även beslut och verksamheter
i  bolag   där   kommuner   utövar  ett  bestämmande
inflytande.   Om  en  kommunal  enhet   inleder   en
försäljningsverksamhet  på  den öppna marknaden utan
något formellt beslut om saken, finns det inte något
beslut  att  laglighetspröva. Om  en  kommun  anslår
pengar till ett  kommunalt  bolag som efter en månad
visar sig använda pengarna på  ett  otillåtet  sätt,
kan  beslutet  inte  längre överklagas, eftersom ett
beslut skall överklagas  inom  tre  veckor efter det
att  protokollet  över  beslutet har justerats.  Ett
ytterligare problem är enligt  motionärerna  att  en
kommun  inte  kan  tvingas  att  rätta sig efter ett
beslut i ett laglighetsprövningsärende,  och  om det
inte  rör  sig  om  myndighetsutövning  finns  ingen
straffrättslig   eller  civilrättslig  sanktion  att
tillgripa mot kommunen.
Liknande synpunkter  men  med tonvikt på frågan om
möjlighet över huvud taget för  kommuner att bedriva
affärsverksamhet  framförs  också  i  motioner  från
enskilda  moderata ledamöter. I motion  2002/03:K312
av  Cristina   Husmark   Pehrsson   (m)  begärs  ett
tillkännagivande  om  en  översyn  av kommunallagen.
Motionären  begär  att  eventuella  oklarheter   vad
gäller  det  negativa i att kommuner konkurrerar med
privat    företagsamhet    undanröjs.    I    motion
2002/03:K305  av  Marietta  de  Pourbaix-Lundin  (m)
föreslås  att  riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till  ändring  i  kommunallagen  så att
näringsverksamhet inte i någon form får bedrivas  av
kommuner och landsting.
I  motion  2002/03:N211  av  Tobias  Krantz (fp)
yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att det för
all  kommunal  verksamhet  som erbjuder kommersiellt
gångbara  varor eller tjänster  åt  allmänheten  bör
krävas tillstånd från länsstyrelsen.
I motion  2002/03:N395  av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande   4   föreslås  att  riksdagen   begär   att
regeringen  lägger  fram  förslag  till  ändring  av
kommunallagen  i  syfte  att  underlätta prövning av
kommunal näringsverksamhet. Motionärerna  anser  att
lagen bör ses över och att det bör göras lättare för
företag  att  överklaga  kommunala  beslut om stöd i
olika  former  till  företag  - besluten  bör  kunna
prövas  i domstol. Motionärerna  anför  att  det  är
mycket svårt  att överklaga ett kommunalt beslut som
innebär stöd till en konkurrent, att det är omöjligt
om företaget som  drabbas  inte  är  kommunmedlem  i
kommunallagens  mening  och att det över huvud taget
inte går att överklaga om  beslutet  om stöd fattats
av ett kommunalt bolag.

Samma synpunkter framförs i motion 2002/03:Fi285  av
Olle  Sandahl  m.fl.  (kd)  yrkande  4. Motionärerna
föreslår  att  riksdagen begär att regeringen  skall
lägga fram förslag till ändringar av kommunallagen i
syfte att göra det lättare för företag att överklaga
kommunala  beslut   om  stöd  i  olika  former  till
företag.

Krav på överklaganden av kommunala beslut

I motion 2002/03:K353  av  Catharina Bråkenhielm (s)
begärs  ett  tillkännagivande   om  större  krav  på
överklaganden av kommunala beslut.  Motionären anför
att  det  stora  antalet överklaganden av  kommunala
beslut kostar samhället  stora  resurser och att den
kommunala utvecklingen i många fall  försvåras genom
att angelägna projekt fördröjs. Utan att  rätten att
överklaga  inskränks  bör  kraven  på definition  av
yrkandet   och   angivande   av   laglig   grund   i
överklagandena  likställas med de krav som ställs  i
civilrättsliga mål vid tingsrätterna.

Vitesföreläggande mot kommuner

I motion 2002/03:Ju234  av  Johan Pehrson m.fl. (fp)
yrkande    8   begärs   ett   tillkännagivande    om
vitesföreläggande   av  kommuner.  Vite  bör  enligt
motionärerna  kunna  föreläggas  kommuner  som  inte
uppfyller socialtjänstlagens  intentioner  i arbetet
med att skydda våldsutsatta kvinnor.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet     behandlade    frågor    om    kommunal
näringsverksamhet och om laglighetsprövning senast i
sitt betänkande  2001/02:KU14.  Utskottet  hänvisade
där till tidigare bedömningar.

Dessa    bedömningar   avsåg   bl.a.   frågor   om
omfattningen  av  kommunal  affärsverksamhet  och om
formen för kommunal verksamhet. Med hänvisning  till
tidigare ställningstaganden i hithörande frågor fann
utskottet  dels  att  det inte finns skäl att införa
regler  som  förbjuder  eller   begränsar  kommunala
företag,  dels  att  den kommunala verksamheten  bör
bedrivas i nämndform i största möjliga utsträckning,
dock att det också kan  finnas  skäl  som  talar för
bolagsformen.  Utskottet  fann inte heller skäl  att
frångå tidigare ställningstaganden  som  innebär att
utskottet    anser   att   verksamhetens   speciella
förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör
vara     utgångspunkten      för     organisatoriska
överväganden, att det inte fanns  skäl  att  föreslå
ändringar i kommunallagen om inskränkningar i rätten
att  bilda  bolag  eller  om avveckling av kommunala
bolag  och  att  det inte behövs  några  ytterligare
preciseringar  av  kommunallagens   regler   om  den
kommunala     kompetensen    beträffande    kommunal
näringsverksamhet.
Bedömningarna     avsåg     vidare    frågor    om
laglighetsprövning  av  kommunal  näringsverksamhet.
Med  hänvisning  till  tidigare   uttalanden   ansåg
utskottet  att bedömningen av huruvida en verksamhet
i ett kommunalt  företag  ligger  inom ramen för den
kommunala  kompetensen  primärt  är en  uppgift  för
styrelsen  samt  att härutöver en politisk  prövning
sker  av  ägaren, kommunen  eller  landstinget,  som
genom   de  av   fullmäktige   valda   ombuden   vid
bolagsstämma  kan ge styrelsen direktiv om att t.ex.
ändra inriktningen  av  verksamheten,  om  den  inte
uppfyller  vissa  formella  krav. Utskottet fann att
den  beskrivna  ordningen  i de  allra  flesta  fall
fungerar på ett tillfredsställande  sätt, en ordning
som stämmer helt överens med bolagsformens principer
vad    gäller    styrning    av   verksamheten   och
ansvarsfördelningen.      En     möjlighet      till
laglighetsprövning ansågs strida  mot de nyss nämnda
grundläggande   villkoren  för  en  verksamhet   som
bedrivs i bolagsform.  Med hänsyn till vad utskottet
anfört om laglighetsprövning  fann  utskottet liksom
vid tidigare behandling av denna fråga  att det inte
fanns  skäl  att  ta  upp  en  sakdiskussion om  ett
sanktionssystem.
Utskottet  vidhöll  dessa  bedömningar   vid   den
senaste   behandlingen  av  frågorna.  Reservationer
avgavs av m  och  fp  respektive  av  m,  kd och fp.
Utskottet  fann  inte  heller  skäl  att begära  ett
sådant  förtydligande  av  lagtexten  om  stöd  till
enskilt företagande som hade begärts i en motion.

Utskottets ställningstagande

Som framhållits ovan innebär likställighetsprincipen
att   kommuner  och  landsting  inte  utan  stöd  av
speciallag  får  särbehandla  kommunmedlemmar  eller
grupper  av  kommunmedlemmar  annat  än  på objektiv
grund.  För  att  särbehandlingen  skall strida  mot
likställighetsprincipen skall det vara  fråga  om en
"obehörig"    särbehandling.   Innebörden   av   att
kommunerna och landstingen skall iaktta objektivitet
och rättvisa i  sin  behandling av kommunmedlemmarna
kan  vara  olika inom olika  verksamhetsområden  (se
prop. 1990/91:117 s. 149). Särbehandling kan således
få ske när det  finns  sakliga skäl för det. Vad som
är  sakliga  skäl kan i sista  hand  få  avgöras  av
domstol. Utskottet finner inte skäl till någon sådan
översyn som begärs i motion 2002/03:N345 (c) yrkande
20. Motionsyrkandet avstyrks.

Utskottet   finner,    liksom   under   föregående
riksmöte,  inte  heller  skäl   till   något  sådant
förtydligande  av  lagtexten  om  stöd till  enskilt
företagande  som begärs i motion 2002/03:K317  (kd).
Motionen avstyrks.
Liksom  vid  tidigare   bedömning   av  frågor  om
omfattningen  av  kommunal affärsverksamhet  och  om
formen för kommunal  verksamhet anser utskottet dels
att  det  inte  finns skäl  att  införa  regler  som
förbjuder eller begränsar  kommunala  företag,  dels
att   den  kommunala  verksamheten  bör  bedrivas  i
nämndform i största möjliga utsträckning men att det
också kan  finnas  skäl  som talar för bolagsformen.
Utskottet  finner  inte  heller   skäl   att  frångå
bedömningen      att     verksamhetens     speciella
förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör
vara     utgångspunkten      för     organisatoriska
överväganden, att det inte finns  skäl  att  föreslå
ändringar i kommunallagen om inskränkningar i rätten
att  bilda  bolag  eller  om avveckling av kommunala
bolag  och  att  det inte behövs  några  ytterligare
preciseringar  av  kommunallagens   regler   om  den
kommunala     kompetensen    beträffande    kommunal
näringsverksamhet.   Utskottet   avstyrker  med  det
anförda  motionerna 2002/03:K305 (m),   2002/03:K312
(m) och 2002/03:N211 (fp) yrkande 4.
Utskottet   anser   vidare   med  hänvisning  till
tidigare  uttalanden i frågor om  laglighetsprövning
av kommunal  näringsverksamhet  att  bedömningen  av
huruvida  en  verksamhet  i  ett  kommunalt  företag
ligger  inom  ramen  för  den  kommunala kompetensen
primärt är en uppgift för företagets  styrelse  samt
att  härutöver  en politisk prövning sker av ägaren,
dvs. kommunen eller  landstinget,  som  genom  de av
fullmäktige  valda  ombuden  vid bolagsstämma kan ge
styrelsen direktiv om att t.ex.  ändra  inriktningen
av verksamheten om den inte uppfyller vissa formella
krav.  Utskottet  finner  att  denna  ordning,   som
stämmer helt överens med bolagsformens principer vad
gäller styrning av verksamhet och ansvarsfördelning,
i   de   allra   flesta   fall   fungerar   på   ett
tillfredsställande    sätt.    En   möjlighet   till
laglighetsprövning får anses strida  mot  de  nämnda
grundläggande   villkoren   för  en  verksamhet  som
bedrivs i bolagsform.
Utskottet avstyrker mot bakgrund  av  det  anförda
motionerna  2002/03:K243  (m),  motion 2002/03:Fi285
(kd) yrkande 4 och 2002/03:N395 (kd) yrkande 4.
I  fråga  om tanken i motion 2002/03:K353  (s)  om
högre krav på överklaganden av kommunala beslut vill
utskottet först  erinra om gällande bestämmelser för
olika slag av processer.  Grunderna  för  att  kunna
upphäva  ett kommunalt beslut vid laglighetsprövning
är att det  inte  har tillkommit i laga ordning, att
det  hänför  sig  till   något   som   inte   är  en
angelägenhet för kommunen eller landstinget, att det
organ  som  har fattat beslutet har överskridit sina
befogenheter  eller  att  beslutet  strider  mot lag
eller  annan  författning. Som ovan redovisats skall
laglighetsprövning   av   kommunala  beslut  begäras
skriftligt och den som överklagar  skall ange vilket
beslut  som  överklagas  och  de omständigheter  som
överklagandet  stöds på. En ansökan  om  stämning  i
tvistemål  vid  en  tingsrätt  skall  innehålla  ett
bestämt yrkande,  en  utförlig  redogörelse  för  de
omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,
bevisuppgift   och  om  det  behövs  uppgift  om  de
omständigheter   som    gör   rätten   behörig.   Om
stämningsansökningen inte  uppfyller  föreskrifterna
skall   rätten   förelägga   käranden  att  avhjälpa
bristen. Ett överklagande av förvaltningsbeslut  vid
förvaltningsdomstol   skall   innehålla  uppgift  om
vilket beslut som överklagas samt klagandens yrkande
och  de omständigheter som åberopas  till  stöd  för
yrkandet.  Därutöver  bör  lämnas  bevisuppgift.  Om
överklagandehandlingen  är  så  ofullständig att den
inte kan läggas till grund för prövning i sak, skall
rätten förelägga sökanden eller klaganden  att  inom
viss  tid  avhjälpa bristen, och om så inte sker kan
överklagandet avvisas. Ett sådant föreläggande får i
ärenden  om  laglighetsprövning  inte  gälla  sådana
brister i överklagandehandlingen  som  består  i att
den  inte  anger  den  eller  de  omständigheter som
överklagandet stöds på. Klaganden kan  i  dessa fall
inte  efter  klagotidens  utgång  anföra ytterligare
omständigheter till stöd för sitt överklagande.
För överklagande av förvaltningsbeslut  gäller  på
motsvarande  sätt som i tvistemål vid allmän domstol
att yrkande skall  anges. Även de omständigheter som
åberopas till stöd för  yrkandet skall anges. Enligt
utskottets uppfattning kan  de  krav  som gäller för
ansökan om stämning i tvistemål inte föras över till
överklaganden av kommunala beslut genom  begäran  om
laglighetsprövning. Motionen avstyrks.
Som  redovisas  ovan  infördes  så  sent som under
förra  året  bestämmelser  som  gör det möjligt  att
påföra kommuner en särskild avgift vid vissa fall av
domstolstrots. Att initiera åtgärder av det slag som
begärs i motion 2002/03:Ju234 (fp)  yrkande  8 - att
vite  skulle  kunna  föreläggas  kommuner  som  inte
uppfyller  socialtjänstlagens  intentioner i arbetet
med att skydda våldsutsatta kvinnor  - skulle enligt
utskottets uppfattning föra alltför långt.  Motionen
avstyrks i berörd del.

Ekonomiskt stöd till barnomsorg


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om möjlighet för
kommuner    att   ge   enskilda   stöd   till
barnomsorg.
Jämför reservation 5 (m, kd, c, mp).

Gällande ordning

I föregående  avsnitt har redogjorts för principerna
för den kommunala kompetensen.

Motioner

I tre motioner  förs  fram  förslag om möjlighet för
kommunerna att ge enskilda stöd till barnomsorg.

I  motion  2002/03:K364 av Ingvar  Svensson  m.fl.
(kd)  föreslås   att   riksdagen  skall  begära  att
regeringen  lägger  fram förslag  till  en  lag  som
innebär att kommunerna skall ha den generella rätten
att        fördela       sina       egenfinansierade
barnomsorgssubventioner  på  ett  rättvist sätt till
varje barn och på ett sådant sätt att  föräldrar kan
erhålla  den  faktiska  valfriheten  att bedöma  och
genomföra den barnomsorg som bäst lämpar sig för det
barn  de har ansvar för. Motionärerna hänvisar  till
att Regeringsrätten  i tidigare beslut (RÅ 1991 ref.
19)  ansett att den allmänt  vedertagna  grundsatsen
när det  gäller  den kommunala kompetensen är att en
kommun inte utan stöd  i  lag  eller författning får
lämna  understöd  till  enskilda  personer  och  att
bidrag som t.ex. vårdnadsersättning eller barnbidrag
således  inte får lämnas av en kommun  utan  stöd  i
speciallagstiftning.    Motionärerna    anför    att
nuvarande barnomsorgssubventioner från kommuner till
föräldrar  med  barn i daghemsåldern ensidigt gynnar
vissa  barn  och att  det  rimliga  borde  vara  att
kommunerna skall ha den generella rätten att fördela
sina egna medel,  dvs.  den del som inte finansieras
av  staten,  till barnomsorgssubventioner.  Det  bör
kunna ske på ett rättvist sätt för varje barn och på
ett  sådant  sätt  att  föräldrar  kan  erhålla  den
faktiska valfriheten  att  bedöma  och att genomföra
den barnomsorg som bäst lämpar sig för  det  barn de
har ansvar för. Motionärerna anser det klart att det
råder   en   konflikt   mellan   den   princip   som
Regeringsrätten        åberopat        och       den
likställighetsprincip   som   gäller   generellt   i
kommunal verksamhet.
Ett   liknande   yrkande   framställs   i   motion
2002/03:K409  av  Inger Davidson och Åsa Domeij (kd,
mp). Motionärerna anser  att  riksdagen skall begära
att  regeringen  lägger  fram  förslag   till  sådan
ändring i kommunallagen att kommunerna får  generell
rätt   att   fördela  sina  egna  subventioner  till
barnomsorg  på  ett  sådant  sätt  att  det  utifrån
föräldrarnas  önskemål kommer alla barnfamiljer till
del. De hänvisar  till folkomröstningar i Uppvidinge
och  Karlstads kommuner,  som  utfallit  i  en  klar
majoritet för en sådan reform.
I motion  2002/03:K306  av  Marietta  de Pourbaix-
Lundin  (m) föreslås att riksdagen skall begära  att
regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som
möjliggör  att  ett antal kommuner (bl.a. Uppvidinge
kommun)    på   försök    får    införa    kommunalt
vårdnadsbidrag.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet  behandlade   med  anledning  av  motioner
frågan om ekonomiskt stöd  till  barnomsorg senast i
sitt betänkande 2001/02:KU14. Utskottet  vidhöll där
den  bedömning  som  utskottet  gjort  i  betänkande
2000/01:KU6, där utskottet i sin bedömning  hänvisat
till   att   kommunernas  skyldigheter  i  fråga  om
barnomsorg    i    första     hand     framgår    av
socialtjänstlagen  och  skollagen. Deras möjligheter
att  sörja  för  barnomsorg   i   vidare  omfattning
begränsas  av  föreskrifterna  i  kommunallagen   om
kommunernas   befogenheter.  En  allmänt  vedertagen
grundsats när det  gäller  den kommunala kompetensen
är, framhöll utskottet, att en kommun inte utan stöd
i  lag eller författning får  lämna  understöd  till
enskilda   personer.   Om  kommunernas  befogenheter
skulle vidgas i den riktning  som motionerna syftade
till,  måste  det följaktligen till  en  ändring  av
föreskrifterna   i   kommunallagen   eller  särskild
lagstiftning.  Utskottet påpekade att kommunallagens
bestämmelser   om    kommunernas   befogenheter   är
generellt bestämmande för vilka uppgifter kommunerna
kan   ta   sig   an  i  skilda   hänseenden.   Dessa
bestämmelser borde enligt utskottet inte ändras utan
ingående  överväganden   i  ett  vidare  sammanhang.
Utskottet var inte berett  att  med anledning av vad
som  anförts  i  motionerna  förorda   några  sådana
ändringar.  Inte heller fanns det enligt  utskottets
mening skäl att  överväga  särskild lagstiftning för
att vidga kommunernas befogenheter  på  det sätt som
motionärerna önskade. - Reservationer avgavs av dels
m, dels kd, c och mp.

Utskottets ställningstagande

Som    utskottet    tidigare    framhållit   framgår
kommunernas  skyldigheter i fråga  om  barnomsorg  i
första  hand  av  socialtjänstlagen  (2001:453)  och
skollagen (1985:1100),  och  deras  möjligheter  att
sörja  för  barnomsorg i vidare omfattning begränsas
av  föreskrifterna  i  kommunallagen  (1991:900)  om
kommunernas   befogenheter.  En  allmänt  vedertagen
grundsats när det  gäller  den kommunala kompetensen
är  att  en  kommun  inte  utan  stöd  i  lag  eller
författning   får  lämna  understöd  till   enskilda
personer. Om kommunernas  befogenheter skulle vidgas
i den riktning som motionerna syftar till, måste det
följaktligen  till en ändring  av  föreskrifterna  i
kommunallagen  eller   särskild   lagstiftning.  Som
utskottet  också påpekat tidigare är  kommunallagens
bestämmelser  om  kommunernas befogenheter generellt
bestämmande för vilka  uppgifter  kommunerna  kan ta
sig  an  i skilda hänseenden, och dessa bestämmelser
bör inte ändras  utan  ingående  överväganden  i ett
vidare  sammanhang.  Utskottet har inte varit berett
att med anledning av vad  som  anförts  i motionerna
förorda några sådana ändringar. Inte heller  har det
enligt  utskottets  mening funnits skäl att överväga
särskild  lagstiftning  för  att  vidga  kommunernas
befogenheter på det sätt som motionärerna önskat.

Utskottet  vidhåller  denna  bedömning som gjordes
senast    under    förra    riksmötet.    Motionerna
2002/03:K306 (m), 2002/03:K364 (kd) och 2002/03:K409
(kd, mp) avstyrks.

Utskottet

Reservationer



Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.


1. Likställighetsprincipen (punkt 1)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  ger regeringen som sin mening till  känna
vad som anförs  i  reservation  1.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:N345 yrkande 20.

Ställningstagande

Enligt  2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner  och
landsting  behandla sina medlemmar lika, om det inte
finns sakliga  skäl  för  något annat. Jag anser att
likställighetsprincipen, som  den  är  utformad, kan
hindra kommunerna från att ge specifik service  till
invånarna   i   kommunens  ytterområden,  exempelvis
snöröjning under vintermånaderna. Bestämmelserna bör
utgå från att de  lokalt  förtroendevalda fattar väl
avvägda beslut och ta sikte på att förhindra avarter
snarare  än  att  ta  bort  möjligheten  till  lokal
variation.

Bestämmelsen bör därför ses  över  så  att  större
lokal   variation   och  lokala  lösningar  tillåts.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna som sin
mening.

2. Kommunal näringsverksamhet (punkt 3)

av Gunnar Hökmark  (m),  Helena  Bargholtz  (fp),
Henrik  S Järrel (m), Tobias Krantz (fp) och Nils
Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger regeringen  som  sin mening till känna
vad  som  anförs  i reservation 2.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:K312 samt delvis motionerna
2002/03:K305 och 2002/03:N211 yrkande 4.

Ställningstagande

I dag förekommer det  att kommunal näringsverksamhet
konkurrerar ut företag  genom  att  skattemedel  kan
användas  för  att  bedriva  viss  verksamhet. Detta
anser vi inte vara acceptabelt.

Konkurrensrådet   -   som  skapats  för   att   på
frivillighetens     bas     fungera      som     ett
konfliktlösningsforum    och    vid    behov    avge
rekommendationer i enskilda ärenden - fungerar inte.
Det  visar  bl.a.  att flera aktörer inte rättat sig
efter de rekommendationer som rådet lämnat.
Dagens regelverk räcker  inte  till för att hindra
kommuner och landsting att ge sig in på affärsmässig
verksamhet som inte ligger inom vad  som  kan  anses
vara  kommunala  uppgifter.  Vi  anser därför att en
översyn  bör  göras  av kommunallagen  i  syfte  att
formulera tydligare regler  och komma till rätta med
de negativa konsekvenserna av  kommuners  konkurrens
med privat företagsamhet.
Regeringen bör låta se över reglerna och återkomma
till  riksdagen med förslag i de angivna avseendena.
Riksdagen  bör  ge regeringen det anförda till känna
som sin mening.

3. Laglighetsprövning (punkt 4)

av Gunnar Hökmark  (m),  Helena  Bargholtz  (fp),
Ingvar Svensson (kd), Henrik S Järrel (m), Tobias
Krantz (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  ger  som sin mening regeringen till känna
vad  som anförs i  reservation  3.  Därmed  bifaller
riksdagen   motionerna  2002/03:K243,  2002/03:Fi285
yrkande 4 och 2002/03:N395 yrkande 4.

Ställningstagande

I motionerna  framhålls att laglighetsprövning av en
kommunal verksamhets  kompetensenlighet  endast  kan
ske   i  direkt  anslutning  till  kommunens,  t.ex.
fullmäktiges,  beslut  om  att  en  verksamhet skall
bedrivas  på  visst  sätt.  En verksamhet  kan  inte
överklagas.  Det innebär bl.a.  att  tiden  för  att
överklaga ett beslut om anslag kan hinna gå ut innan
den verksamhet  utformas  som anslaget avser. Det är
inte  heller  möjligt att få  en  laglighetsprövning
till stånd av beslut  som fattas av kommunala bolag.
Än  mindre  kan  verksamheten   i   kommunala  bolag
laglighetsprövas. Några sanktioner för  det  fall då
kommunen inte rättar ett upphävt beslut finns inte.

Den  angivna  ordningen  är enligt vår mening inte
tillfredsställande.  Reglerna  i  kommunallagen  för
laglighetsprövning bör därför ändras så att det blir
möjligt   för  förvaltningsdomstolarna   att   pröva
kompetensenligheten   i   verksamhet  som  kommunala
företag  bedriver  och  lagligheten  av  beslut  som
fattats   av  kommunala  bolag.   Vidare   bör   ett
straffrättsligt sanktionssystem införas.
Regeringen bör låta se över reglerna och återkomma
till riksdagen  med förslag i de angivna avseendena.
Riksdagen bör ge  regeringen  det anförda till känna
som sin mening.

4. Vitesföreläggande för kommuner (punkt 6)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen  till  känna
vad  som  anförs  i  reservation  4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju234 yrkande 8.

Ställningstagande

Kommuner   som   inte  uppfyller  socialtjänstlagens
intentioner i arbetet  med  att  skydda våldsutsatta
kvinnor bör enligt vår mening kunna föreläggas vite.
Regeringen bör tillsätta en utredning  för att uppnå
detta syfte.


5. Ekonomiskt stöd till enskild barnomsorg
(punkt 7)

av  Gunnar  Hökmark  (m),  Ingvar Svensson  (kd),
Henrik S Järrel (m), Kerstin  Lundgren  (c), Nils
Fredrik Aurelius (m) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  ger  som sin mening regeringen till känna
vad  som anförs i  reservation  5.  Därmed  bifaller
riksdagen  motionerna  2002/03:K364 och 2002/03:K409
och delvis motion 2002/03:K306.

Ställningstagande

Subsidiaritetsprincipen  skall  vara  en  vägledande
princip i fördelningen av ansvar mellan olika nivåer
i   samhället.   Inom   ramen   för   det  kommunala
självstyret  är det således viktigt att  säkerställa
att kommunerna  och  därmed  medborgarna får utrymme
att själva forma hur de kommunala  resurserna  skall
användas   för  att  uppnå  välfärdsmål  inom  t.ex.
barnomsorgen.  Det rimliga borde vara att kommunerna
skall ha den generella  rätten att fördela sina egna
barnomsorgssubventioner så  att det kommer alla barn
till  del  på  ett rättvist sätt.  Nuvarande  system
gynnar ensidigt  vissa  barn  och verksamhetsformer.
Varje  kommun  måste  själv  kunna  besluta  utifrån
medborgarnas mandat, också att  öka  valfriheten och
rätten för föräldrarna att ordna den barnomsorg  som
bäst lämpar sig för det barn de har ansvar för. I en
sådan   rätt   bör   kunna   ligga  möjligheten  att
exempelvis ge föräldrar som väljer  att  vårda  sina
barn  i  det  egna  hemmet  ersättning som kommunala
dagbarnvårdare.  Denna möjlighet  för kommunerna kan
öppnas  på  flera sätt, t.ex. genom att  införa  ett
"frikommunförsök"     inom     barnomsorgen    eller
försöksverksamhet i ett antal kommuner.

För  att  vidga den kommunala kompetensen  på  det
sätt utskottet  förordar  bör  regeringen lägga fram
förslag  till relevant lagstiftning.  Riksdagen  bör
som sin mening ge regeringen detta till känna.


bilaga

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna motionstiden


2002/03:K243 av Per Unckel m.fl. (m):

Riksdagen  begär  att regeringen lägger fram förslag
till  förstärkt  möjlighet   för   medborgarna   att
laglighetspröva  verksamhet  som bedrivs av kommuner
och  landsting  i  enlighet  med vad  som  anförs  i
motionen.

2002/03:K305 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till     ändring     i    kommunallagen    så    att
näringsverksamhet inte  i någon form får bedrivas av
kommuner och landsting i enlighet med vad som anförs
i motionen.

2002/03:K306 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till  särskild  lagstiftning som möjliggör  att  ett
antal  kommuner  på   försök  får  införa  kommunalt
vårdnadsbidrag (bl.a. Uppvidinge  kommun) i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2002/03:K312 av Cristina Husmark Pehrsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   en   översyn   av
kommunallagen.

2002/03:K317 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs  om  lagförtydligande   om
kommuners möjlighet att underlätta för företag i den
egna  kommunen   (1   kap.  1  §  och  2  kap.  8  §
kommunallagen).

2002/03:K353 av Catharina Bråkenhielm (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs  om   större   krav   på
överklaganden av kommunala beslut.

2002/03:K364 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till en lag som innebär att kommunerna skall  ha den
generella  rätten  att fördela sina egenfinansierade
barnomsorgssubventioner  på  ett  rättvist sätt till
varje barn och på ett sådant sätt att  föräldrar kan
erhålla  den  faktiska  valfriheten  att bedöma  och
genomföra den barnomsorg som bäst lämpar sig för det
barn de har ansvar för.

2002/03:K409 av Inger Davidson och Åsa Domeij (kd,
mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger  fram  förslag
till  sådan  ändring  i kommunallagen att kommunerna
får generell rätt att fördela sina egna subventioner
till barnomsorg på ett  sådant  sätt att det utifrån
föräldrarnas önskemål kommer alla  barnfamiljer till
del.

2002/03:Fi285 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

4.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger   fram
förslag  till ändring av kommunallagen i syfte att
göra  det  lättare   för   företag  att  överklaga
kommunala  beslut  om  stöd  i olika  former  till
företag.

2002/03:Ju234 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om vitesföreläggande
av kommuner.

2002/03:N211 av Tobias Krantz (fp):

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om att det för all
kommunal  verksamhet   som  erbjuder  kommersiellt
gångbara varor eller tjänster  åt  allmänheten bör
krävas tillstånd från länsstyrelsen.

2002/03:N345 av Maud Olofsson m.fl. (c):

20.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  se över
likabehandlingsprincipen  i kommunallagen för  att
tillåta   större   lokal  variation   och   lokala
lösningar.

2002/03:N395 av Alf Svensson m.fl. (kd):

4.  Riksdagen  begär  att   regeringen  lägger  fram
förslag till ändring av kommunallagen  i  syfte  att
underlätta prövning av kommunal näringsverksamhet.