Lagutskottets betänkande2001/02:LU7<h1>Förmyndare, gode män och förvaltare</h1>
<hr /><pre>
Sammanfattning

I  betänkandet behandlar utskottet sju motioner från
allmänna motionstiden år 2001 i olika frågor som rör
föräldrabalkens  regler  om  förmyndare, god man och
förvaltare.

Utskottet   förutsätter   att   regeringen   snarast
initierar  en  tidigare aviserad utvärdering  av  de
aktuella  bestämmelserna   och   anser   därför  att
motionerna  för närvarande inte bör föranleda  någon
riksdagens vidare åtgärd.




</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



Förmyndare, gode män och förvaltare

Riksdagen    avslår    motionerna    2001/02:L210,
2001:02:L234,      2001/02:L237,       2001/02:L241,
2001/02:L263, 2001/02:L337 och 2001/02:L348.



Stockholm den 17 januari 2002


På lagutskottets vägnar


Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:  Tanja
Linderborg   (v),  Rolf  Åbjörnsson  (kd),  Marianne
Carlström  (s),   Christel   Anderberg   (m),  Karin
Jeppsson   (s),   Henrik   S   Järrel   (m),   Nikos
Papadopoulos  (s),  Elizabeth  Nyström  (m),  Marina
Pettersson   (s),   Christina   Nenes   (s),   Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp), Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).</pre><pre>
2001/02

LU7

</pre><pre>
Utskottets överväganden


Förmyndare, gode män och förvaltare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  förutsätter att regeringen snarast
initierar en tidigare aviserad utvärdering av
de aktuella  bestämmelserna  och anser därför
att  motionerna  för  närvarande   inte   bör
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Gällande bestämmelser

Föräldrabalken    skiljer    mellan    vårdnad   och
förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden  om ett
barn   har   ett   ansvar   för  barnets  personliga
förhållanden och skall bl.a.  se  till  att  barnets
behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir
tillgodosedda   (6   kap.   2   §   andra  stycket).
Vårdnadshavaren företräder också barnet i personliga
angelägenheter.   Förmyndaren   å  sin  sida   skall
förvalta barnets tillgångar och företräda  det i an-
gelägenheter som rör tillgångarna (12 kap. 1 §).

Enligt   10   kap.  2  §  föräldrabalken  är  båda
föräldrarna gemensamt  förmyndare  för barn som står
under deras vårdnad. För barn som står under vårdnad
av endast den ene av sina föräldrar  är  denne ensam
förmyndare.   Föräldrars  ställning  som  förmyndare
följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap
av vårdnadshavare.

I 11 kap. föräldrabalken  finns  bestämmelser om att
rätten  eller  överförmyndaren  i olika  situationer
skall förordna en god man för att företräda personer
som av skilda anledningar inte i  full  utsträckning
kan representera sig själva.

Om  någon  på  grund av sjukdom, psykisk störning,
försvagat hälsotillstånd  eller liknande förhållande
behöver hjälp med att bevaka  sin rätt, förvalta sin
egendom  eller  sörja  för sin person  skall  rätten
besluta  att  anordna  godmanskap  för  honom  eller
henne, om det behövs (4  §).  Ett  sådant beslut får
inte  meddelas  utan  samtycke  av  den  för  vilken
godmanskap  skall  anordnas,  om  inte den enskildes
tillstånd  hindrar  att  hans  eller  hennes  mening
inhämtas.  När  rätten  meddelar beslut att  anordna
godmanskap skall rätten samtidigt  förordna  en  god
man  att  utföra  uppdraget.  Om  det  därefter blir
aktuellt att exempelvis byta god man eller  förordna
flera  gode män, är det däremot överförmyndaren  som
skall meddela beslutet.
Det finns  även andra typer av godmanskap som dock
är  mer begränsade.  Sådana  godmanskap  avser  ofta
vissa   speciella   uppgifter,   t.ex.   att  bevaka
bortavarandes    eller    okända   arvingars   eller
testamentstagares rätt vid utredningen av ett dödsbo
(13  §§). I dessa fall är det  överförmyndaren  som
skall förordna god man.

Om någon, beträffande vilken det föreligger en sådan
situation  som sägs i 11 kap. 4 § föräldrabalken, är
ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten
besluta att  anordna  förvaltarskap  för honom eller
henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas,  om det
är  tillräckligt  att  godmanskap anordnas eller att
den enskilde på något annat,  mindre ingripande sätt
får  hjälp. När rätten meddelar  ett  sådant  beslut
skall  rätten  samtidigt  förordna en förvaltare att
utföra uppdraget. Om det efter  beslutet att anordna
förvaltarskap blir aktuellt att förordna  förvaltare
är det, på motsvarande sätt som gäller för  god man,
däremot  överförmyndaren  som har att fatta beslutet
(7 §). Kännetecknande för förvaltarskapet är att den
för vilken förvaltare förordnas,  till skillnad från
vad   som   gäller  vid  godmanskap,  förlorar   sin
rättshandlingsförmåga  helt  eller  delvis  och  att
förvaltaren  i motsvarande utsträckning får rätt att
ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning.

Till  god  man  eller   förvaltare  skall  utses  en
rättrådig, erfaren och i  övrigt  lämplig  man eller
kvinna.  En  god  man  eller förvaltare som gör  sig
skyldig   till   missbruk  eller   försummelse   vid
utövandet  av  sitt  uppdrag  eller  som  kommer  på
ekonomiskt  obestånd   och  på  grund  av  detta  är
olämplig  för uppdraget eller  som  av  någon  annan
orsak inte  längre  är lämplig att inneha uppdraget,
skall entledigas. Beslut  om  entledigande fattas av
överförmyndaren (11 kap. 20 §).

11    kap.   föräldrabalken   innehåller    vidare
bestämmelser om att den enskilde får komma till tals
i ärenden om godmanskap och förvaltarskap (16 och 21
§§).
Bestämmelser   om   förmyndares,   gode  mäns  och
förvaltares    verksamhet    finns    i    12   kap.
föräldrabalken.  Förmyndare, gode män och förvaltare
skall omsorgsfullt  fullgöra  sina  skyldigheter och
alltid  handla  på  det  sätt  som  bäst gagnar  den
enskilde  (3 §). Därutöver finns bl.a.  bestämmelser
om hur den  enskildes medel får användas, skyldighet
att föra räkenskaper samt om samrådsskyldighet, m.m.
(48 §§).
Förmyndares,  gode mäns och förvaltares verksamhet
står  under  tillsyn   av  överförmyndaren.  Närmare
bestämmelser   om  tillsynen   finns   i   16   kap.
föräldrabalken.  Vid tillsynen skall överförmyndaren
särskilt  se till att  den  enskildes  tillgångar  i
skälig omfattning  används  för  hans  eller  hennes
nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade  så
att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och
så  att  de  ger  skälig avkastning (1 §). Särskilda
regler om överförmyndarens  verksamhet  finns  i  19
kap. föräldrabalken.

De  nuvarande  reglerna  om  förmyndare, god man och
förvaltare är i vissa delar resultatet  av en reform
som  genomfördes  år  1995 (prop. 1993/94:251,  bet.
1994/95:LU3). Reformen  innebar bl.a. ändrade regler
beträffande förmyndares,  gode  mäns och förvaltares
förvaltning  av  egendom samt tillsynen  över  sådan
förvaltning. Syftet  var att modernisera reglerna på
området  och anpassa dessa  till  dagens  situation.
Reformen innebar en avreglering utan att berättigade
skyddsintressen   sattes   åt  sidan.  De  särskilda
reglerna om redovisning och  kontroll av förmyndares
förvaltning   inskränktes   väsentligt   beträffande
föräldrars  förvaltning av barns  egendom.  Reformen
byggde också  på  principen  att  domstolarna  skall
handlägga  enbart sådana frågor som verkligen kräver
domstolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av
övervägande   förvaltningsnatur   handläggs  således
numera  av  förvaltningsmyndigheter  och   inte   av
domstolar.   I   enlighet   härmed  flyttades  genom
reformen  behörigheten  att  förordna  god  man  och
förvaltare  i  många  fall  från tingsrätterna  till
överförmyndarna, och tillsynen  över överförmyndarna
överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.

Motionerna

Gunnel Wallin (c) framhåller i motion  L263  att det
råder osäkerhet i fråga om förutsättningarna för att
förordna  god man respektive förvaltare. Som det  nu
är  händer det,  enligt  motionären,  att  den  gode
mannen  hamnar i en besvärlig situation gentemot sin
huvudman   därför   att  förutsättningarna  för  och
omfattningen  av  uppdraget   inte  klarats  ut  och
preciserats   tillräckligt.   Skillnaderna    mellan
uppdragen   som   god   man   och   förvaltare   bör
tydliggöras.  I  motionen yrkas ett tillkännagivande
med denna innebörd.

I fyra motioner  med  samma  inriktning   L234 av
Marietta   de  Pourbaix-Lundin  (m),  L241  av  Anna
Åkerhielm och  Cristina  Husmark  Pehrsson (båda m),
L337  av Margareta Andersson och Lena  Ek  (båda  c)
samt  L348   av   Birgitta   Ahlqvist  och  Kristina
Zakrisson (båda s)  begärs lagändringar i syfte att
förbättra den enskildes inflytande  över  beslut  om
anordnande  av  godmanskap  och utseende av god man.
Det  är framför allt de psykiskt  funktionshindrades
situation  som  tas upp i motionerna. Dessa personer
har, anförs det, svårt att själva föra sin talan och
de är därför särskilt  utsatta  om  de  utsätts  för
myndighetsmissbruk.  Gällande  regler  leder, enligt
motionärerna, till tvång och godtycke vid anordnande
av  godmanskap och utseende av god man. I  de  allra
flesta  fall är en förälder eller annan anhörig, för
vilken den  enskilde har förtroende, lämplig som god
man, eftersom  de  känner  och  förstår den psykiskt
handikappades   situation.   I   motionerna    yrkas
tillkännagivanden i enlighet med det anförda.
Berit  Adolfsson  (m) kritiserar i motion L237 att
gällande rätt inte synes  medge att det förordnas en
god man enligt föräldrabalken  för barn som far illa
i  familjer  där  missbruk, misshandel  och  psykisk
sjukdom förekommer.  Motionären  anser att riksdagen
bör begära ett förslag från regeringen som möjliggör
sådana förordnanden.
I motion L210 av Anita Sidén och  Berit Adolfsson
(båda  m)  begärs  att riksdagen beslutar  om  sådan
ändring av regleringen i 14 kap. 15 § föräldrabalken
att  en förmyndare, god  man  eller  förvaltare  kan
redovisa sina uppdrag ett år efter det att uppdraget
påbörjats  och  sedan varje år vid samma tid. Enligt
motionärerna  skulle   en   sådan   ordning   sprida
överförmyndarens   arbetsbelastning   och   förkorta
handläggningstiderna.

Tidigare behandling

Som tidigare redovisats är de nuvarande reglerna  om
förmyndare,  god man och förvaltare resultatet av en
reform som genomfördes  år  1995.  Vid  behandlingen
hösten   1994  av  proposition  1993/94:251  om   ny
förmynderskapslagstiftning,  framhöll  utskottet att
det  var  väsentligt  att  en  så pass genomgripande
reform följdes upp och utvärderades inom en relativt
snar framtid (bet. 1994/95:LU3).

Därefter  har  olika  frågor med  anknytning  till
reglerna om förmynderskap,  god  man  och förvaltare
aktualiserats återkommande med anledning av motioner
(bet.   1996/97:LU8,   1997/98:LU10,   1998/99:LU20,
1999/2000:LU15 och 2000/01:LU15).
Våren  1999  anförde  utskottet  bl.a. att  man  i
likhet med motionärerna noterat att det under senare
tid i olika sammanhang framförts kritik mot gode män
och förvaltare. Kritiken har framför  allt gällt att
gode   män   visat  bristande  engagemang  och   har
otillräckliga kunskaper. I sistnämnda hänseende har,
anförde utskottet  vidare,  särskilt framhållits att
många utvecklingsstörda behöver  hjälp  av  den gode
mannen exempelvis med att utverka beslut om det stöd
och  den  service  som de är berättigade till enligt
bl.a. lagen (1993:387)  om  stöd  och  service  till
funktionshindrade. Diskussionen har också handlat om
hur många uppdrag en god man högst bör ha.
Enligt  utskottets  mening fanns det anledning att
ta den framförda kritiken  på  allvar, och utskottet
ansåg att det var hög tid att bestämmelserna  om god
man  och  förvaltare,  i  enlighet med vad utskottet
uttalat  år  1994,  blev  föremål  för  en  grundlig
uppföljning  och  utvärdering.   Utskottet  noterade
också   med   tillfredsställelse   att   man    inom
Justitiedepartementet  påbörjat  ett  sådant arbete,
och utskottet kunde konstatera att motionsspörsmålen
var  uppmärksammade  inom  ramen  för detta  arbete.
Utskottet fann inte skäl att förorda några initiativ
från riksdagens sida med anledning av de då aktuella
motionerna, och avstyrkte bifall till motionerna.
Även  om  utskottet  således inte var  berett  att
förorda bifall till motionsyrkandena var det, enligt
vad utskottet vidare anförde  i  betänkande 1998/99:
LU20,  angeläget  att  det  arbete som  påbörjats  i
början  av  år  1998  snarast  mynnade   ut   i  ett
ställningstagande  i  Regeringskansliet  om  hur den
fortsatta  uppföljningen  och  utvärderingen rörande
1995  års förmynderskapsreform skall  bedrivas,  och
att  en  tidsplan  för  arbetet  fastställdes  (bet.
1998/99:LU20).
Våren  2001 noterade utskottet att regeringen hade
för avsikt att tillsätta en större utredning i saken
och att direktiv  för  utredningen  avsågs komma att
beslutas   under   hösten  2001.  Bland  annat   med
hänvisning härtill avstyrkte  utskottet  bifall till
de då aktuella motionerna (bet. 2000/01:LU15).

Utskottets ställningstagande

När nu åter olika frågor om förmyndare, god  man och
förvaltare  aktualiseras  motionsvägen kan utskottet
konstatera att det gått mer  än  sex år sedan de nya
reglerna  om förmynderskap, god man  och  förvaltare
trädde i kraft.  Utskottet har återkommande avstyrkt
bifall till motioner  på området med hänvisning till
att regeringen aviserat  en  utvärdering av 1995 års
förmynderskapsreform. Såvitt utskottet  känner  till
har  emellertid  något  utvärderingsarbete ännu inte
kommit i gång.

Enligt utskottets mening  är  det  nu  synnerligen
angeläget att regeringen snarast tar initiativ  till
en  utvärdering  av de regler om förmyndare, god man
och förvaltare som genomfördes år 1995 samt beslutar
de  närmare  formerna   för   arbetet.  En  naturlig
utgångspunkt för utvärderingen är, enligt utskottets
mening, de frågeställningar som  aktualiserats genom
de  motioner som återkommande väckts  sedan  de  nya
reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995.
Utskottet   förutsätter   att  regeringen  snarast
initierar  den tidigare aviserade  utvärderingen  av
1995 års förmynderskapsreform  och  anser därför att
motionerna  L210, L234, L237, L241, L263,  L337  och
L348  för  närvarande   inte   bör  föranleda  någon
riksdagens vidare åtgärd.
BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

</pre><pre></pre><pre></pre><pre>
Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:L210 av Anita Sidén och  Berit Adolfsson (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  beslutar om ändring av föräldrabalken  så
att en förvaltare,  god  man  eller  förmyndare  kan
lämna  årsredovisning  för sina uppdrag ett år efter
det att uppdraget påbörjats  och  sedan varje år vid
samma tid.

2001/02:L234 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om att stärka  den  enskilde
funktionshindrades  inflytande  över  vem  som utses
till god man.

2001/02:L237  av  Berit  Adolfsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till ändring av lagstiftningen rörande god  man  och
förmyndare så att det kan bli möjligt att utse någon
av dessa till stöd för barn i familjer där missbruk,
misshandel och psykisk sjukdom förekommer.

2001/02:L241  av Anna Åkerhielm och Cristina Husmark
Pehrsson  (m) vari  föreslås  att  riksdagen  fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  behovet av en översyn av
föräldrabalken.

2001/02:L263 av Gunnel Wallin  (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  att skillnaden  mellan
godmanskap och förvaltarskap bör tydliggöras.

2001/02:L337 av Margareta Andersson  och Lena Ek (c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs  om  att  en  översyn   av
föräldrabalken   bör   göras  med  inriktningen  att
psykiskt funktionshindrade  och deras anhöriga skall
kunna påverka hur god man utses.

2001/02:L348  av  Birgitta  Ahlqvist   och  Kristina
Zakrisson  (s)  vari  föreslås att riksdagen  fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om    god    man   för
funktionshindrade.</pre><pre></pre>

Betänkande 2001/02:LU7 Förmyndare, gode män och förvaltare

Video

Fru talman! När vi i dag ska debattera lagutskot-
tets betänkande LU7, Förmyndare, gode män och
förvaltare, vill jag inledningsvis yrka bifall till ut-
skottets förslag i betänkandet.
Jag kan säkerligen korta ned min tid här i talar-
stolen på grund av att vi i lagutskottet med detta be-
tänkande förutsätter att regeringen snarast initierar en
tidigare aviserad utvärdering av de aktuella bestäm-
melserna. Vi anser därför för motionernas del att de
för närvarande inte bör föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
Fru talman! Det är nu återigen frågor om förmyn-
dare, gode män och förvaltare som har aktualiserats
motionsvägen från den allmänna motionstiden år
2001. Utskottet konstaterar att det har gått mer än sex
år sedan de nya reglerna om förmyndarskapet, god
man och förvaltare trädde i kraft. Utskottet har åter-
kommande gånger avstyrkt bifall till motioner på
området med hänvisning till att regeringen aviserat en
utvärdering av 1995 års förmyndarskapsreform. Så-
vitt utskottet känner till har inget utvärderingsarbete
kommit i gång. Enligt utskottets mening är det hög tid
och synnerligen angeläget att regeringen snarast tar
initiativ till en utvärdering om de regler som förmyn-
dare, gode män och förvaltare har och som infördes
1995 samt att regeringen beslutar om de närmare
formerna för detta arbete och återkommer snarast
möjligt.
En naturlig utgångspunkt för denna utvärdering är
enligt utskottets mening de återkommande frågeställ-
ningar som väckts sedan de nya reglerna trädde i kraft
den 1 juli 1995.
Fru talman! I frågorna om god man och förvaltare
finns det många bekymmer. Men låt mig börja med
det viktigaste och det mest elementära för att kunna
fullfölja ett sådant här viktigt uppdrag, som betyder
så mycket för så många människor. Detta, som är den
stora frågan, gäller också huruvida det finns tillräck-
ligt med kunskap för uppdraget. Utskottet anförde
detta år 1999, och vi fann att det fanns kritik och att
kritiken hade framförts mot bristande engagemang
och mot bristande kunskaper hos gode män och för-
valtare. Speciellt gällde detta för de många utveck-
lingsstörda som behövde hjälp av gode mannen med
att utveckla beslut om stöd och om den service som
de enligt lagen är berättigade till - lagen om stöd och
service för funktionshindrade.
Det har vidare kommit frågor om hur många upp-
drag en god man högst ska ha. Utskottet har väntat på
direktiven till utredningen och genom åren avstyrkt
motioner med hänvisning till den genom åren närlig-
gande utredningen.
Fru talman! I betänkandet finns sju motioner in-
nehållande spörsmål och krav på förändringar så att
förutsättningarna för att detta viktiga uppdrag kan bli
bättre. Det är bl.a. påpekanden om osäkerheten i frå-
gor om förutsättningarna för att förordna en god man
respektive förvaltare. T.ex. har inte uppdragets om-
fattning inte klarats ut och preciserats tillräckligt. Det
handlar också om den enskildes inflytande. Det är
bl.a. dessa frågor som har väckts.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag i lagutskottets betänkande nr 7.


Fru talman! De sju motionerna i betänkande LU7
handlar om förmyndare, gode män och förvaltare. De
har avstyrkts därför att utskottet förutsätter att rege-
ringen snarast initierar en tidigare aviserad utvärde-
ring, precis som föregående talare beskrev. Om detta
tycker jag inte, och jag kommer att utveckla det sena-
re i mitt anförande.
Gällande bestämmelser redovisas ju ofta i betän-
kanden och så har skett även i detta betänkande som
gäller vårdnad och förmyndarskap. Ett ämne som jag
har berört flera gånger i motioner och även denna
gång, i L237, handlar om vårdnaden om barn och ett
ansvar för barnets personliga förhållanden. Vård-
nadshavaren företräder också barnet i personliga
angelägenheter. Förmyndaren å sin sida ska förvalta
barnets tillgångar och företräda det i angelägenheter
som rör tillgångarna.
I föräldrabalken finns också bestämmelser för den
som behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta
sin egendom eller sörja för sin person. Denna para-
graf är ämnad för människor som inte själv kan göra
detta. Det står ingenting om ålder, och jag kan inte
utläsa att det inte gäller barn. Men med den juridiska
kunskap som finns till vår hjälp har jag förstått att så
är det.
Fru talman! Jag har respekt för gällande rätt. Det
är emellertid inte för att lära mig det som jag har
kommit hit. Jag ju här för att  för att ändra lagen till
det bättre för dem som lagen gäller. Att stifta och
förändra lagar är i princip vår enda uppgift som riks-
dagsledamöter i den högsta beslutande församlingen i
landet.
Att det står så i lagen nu hindrar inte mig att för-
söka få en förändring - en förändring för alla barn
som inte har föräldrar som tar ansvar för deras per-
sonliga förhållanden och ser till att barnet får trygghet
och en god fostran. Dessa barn, som har föräldrar
som inte ens kan ta vara på sig själva, sviks av sam-
hället i dag. De ramlar mellan stolarna eller har all-
deles för många som är inne och försöker hjälpa till.
Barnen behöver en vuxen i sin närhet som ser och gör
det som föräldrarna inte orkar eller kan.
Barbro Hindberg har skrivit en bok - När omsor-
gen sviktar. Under rubriken Barn i fara har hon sagt:
Barn till psykiskt sjuka föräldrar löper en ökad risk
att bli utsatta för vanvård, försummelse och psykiska,
fysiska och sexuella övergrepp. Ett exempel på psy-
kisk sjukdom är en riskfaktor vid barnmisshandel och
mord på barn.
Min poäng är att barnen behöver en vuxen utöver
sina föräldrar till sin hjälp. Detta skulle kunna lösas
inom ramen för lagstiftningen om förmyndare och
god man, som jag har föreslagit i min motion. Men då
behövs en lagändring eller en ändring av tillämpning
av lagen. Jag hoppas att utredaren i det fall han läser
riksdagsdebatten kan få en god idé.
En av motionerna, L210, handlar om en praktisk
lösning med ändrad redovisningstid för förmyndare,
förvaltare och gode män som kan leda till att de in-
blandade får en lugnare tillvaro och en jämnare för-
delning av arbetet. För de gode männen kan det bety-
da mer tid för huvudmannen. För alla berörda kan det
betyda mer tid och därmed säkrare behandling.
Fru talman! Det mest frustrerande som jag har
upplevt som riksdagsledamot är att man begraver
frågor genom att hänvisa till att det pågår en utred-
ning, en utvärdering, en undersökning eller att det
kommer att påbörjas en utredning eller att regeringen
eventuellt, kanske, möjligen kommer att föranstalta
om en förändring i gällande lag.
Det måste finnas något annat sätt för landets hög-
sta beslutande organ att få ändringar i lagen till stånd.
Arbetet i riksdagen uppfattas kanske annars som
beslutsförlamat och verkningslöst av dem som vi är
satta att stödja och hjälpa, nämligen medborgarna.
Det vore mer renhårigt om majoriteten klart och tyd-
ligt kunde säga: Vi tycker inte som motionärerna.
Nu är det ju populärt med imperativ i debatten.
Tycker ni inte som vi, så säg det då! Tycker ni som
vi, så säg det då till regeringen så att de vet vad den
kommande propositionen ska innehålla! Det är ju i
denna kammare som vi bestämmer, eller hur?
Fru talman! Eftersom det inte finns något annat
förslag yrkar jag bifall till utskottets förslag att vänta
på en utredning.


Fru talman! Jag vill ställa en fråga. Enligt Berit
Adolfssons motion är det inte bara ekonomin som
förmyndare och god man ska ta hänsyn till, utan det
handlar också om en allmän omvårdnad av dessa
barn. Jag undrar om Berit Adolfsson skulle vilja ut-
veckla hur hon har tänkt sig detta.
Sedan vill jag också fråga om inte Berit Adolfsson
är av den åsikten att vi alltid bör utreda noga innan vi
beslutar om sådana här viktiga saker.


Fru talman! Vi ska naturligtvis alltid utreda. Men
det är viktigt att riksdagen talar om vilken uppfattning
man har i de olika frågorna. Man skulle kunna skicka
med i ett tillkännagivande att det här tycker vi ska
ingå i den här utredningen. Jag tycker att man gör det
alldeles för sällan. Därför vet inte allmänheten vad
majoriteten vill i de här frågorna. Det kan ofta bli en
överraskning när utredningen väl kommer. Proposi-
tionen handlar kanske inte alls om det som vi trodde
att majoriteten hade synpunkter på.
Min idé om att man ska utse en god man till barn i
missbruksfamiljer och familjer där psykisk sjukdom
förekommer handlar om att barnen behöver en annan
vuxen som kan se till att saker och ting blir gjorda i
hemmet. I stället för att flytta barnen till en institution
eller liknande kan barnen fungera bra om det finns en
vuxen i närheten. Lotta på Bråkmakargatan kunde
t.ex. gå till tant Berg. Emil i Lönneberga hade Alfred
när mamma och pappa var stökiga på något sätt eller
inte gjorde saker som Emil tyckte var bra. Det är
människor och miljöer där det fungerar bra och där
man är lycklig och harmonisk, men man behöver
ändå en vuxen tillsammans med föräldrarna som man
kan prata med. Men jag menar att dessa barn inte har
någon sådan person. Därför har jag kommit med idén
att de ska få en god man som hjälp. Så var det tänkt.


Fru talman! Åter står vi här i kammaren och ef-
terlyser en utvärdering av de regler som rör för-
myndarskap, gode män och förvaltare. Det har tidiga-
re klargjorts att i sak är vi överens över partigränser-
na. Att det finns fog att se över detta har framförts i
flera motioner. För mig tycks det snarare vara så att
det finns en skiljelinje mellan oss riksdagsledamöter
och regeringen.
Nu har nästan hela mandatperioden gått, och fort-
farande har ingen uppföljning gjorts av 1995 års för-
myndarskapsreform. Det enda vi hört är att regering-
en kommit på att en större utredning måste till. Under
de senaste åren har synpunkter framkommit till flera
av oss om att reglerna i dag är oklara framför allt när
det gäller gode män och förvaltarskap. Synpunkter
har också framförts på nuvarande bestämmelser som
inte medger att en god man får vetskap om vilken
diagnos huvudmannen har. Läkare som skriver ut
intyget avgör ensam om huvudmannen ska ges stöd
av en god man eller en förvaltare.
Det har påpekats för mig att detta försvårar arbetet
för gode män att bemöta huvudmannen på rätt sätt.
Många gånger får de gissa sig fram och pröva innan
de kommer underfund med huvudmannens sjuk-
domsbild. Borde inte gode män ges det förtroendet
och informeras om sjukdomsbilden? De kunde ju
omfattas av tystnadsplikt. Det skulle underlätta, och
det skulle vara av störst positiv betydelse för huvud-
mannen själv.
Det har också påpekats att neddragningar inom
vård och omsorg har medfört ett allt större ansvarsta-
gande för många gode män. Det utökade ansvaret
som ej ingår kan ibland vara svårt att frigöra sig från
när huvudmannen, t.ex. en psykiskt sjuk person,
dessutom saknar anhöriga och är helt utlämnad och
ensam. En engagerad god man ställer då upp och
hjälper till i besvärliga situationer, är en god med-
människa och tar frivilligt en del av det ansvar som
vård- och omsorgspersonal lastar över. Detta är
ohållbart i längden. Risken finns att färre åtar sig
godmanskap därför att ansvaret ökar medan den eko-
nomiska ersättningen fortfarande är mycket låg.
Dessutom vill jag också ta upp det som Marina
Pettersson nämnde angående utbildning. Jag har haft
kontakt med två gode män som har efterlyst utbild-
ning. Under alla år som de har varit gode män har de
aldrig erbjudits en utbildning. De är mycket förvåna-
de att ingen heller har brytt sig. Viljan finns från de
gode männens sida att höja kompetensen för det an-
svarstagande som man har i den här rollen. Jag finner
därför att utskottets krav verkligen är befogat. Nu är
det synnerligen angeläget att det sker en utvärdering.
Jag instämmer också i lagutskottets förslag.


Fru talman! Jag ska hålla mig mycket kort. Detta
blir inte ett anförande utan bara ett kort påpekande.
Människor som behöver förmyndare eller goda
män tillhör grupper som inte kan ta ansvar för sig
själva och inte kan föra sin talan. Det är verkligen det
glömda Sverige. Vi agerar på ett grymt och hänsyns-
löst sätt om vi bidrar till att glömskan tätnar kring
dessa människor som själva inte kan föra sin talan.
Därför vill jag mycket snabbt instämma i de allra
sista meningarna i betänkandet. Det är synnerligen
angeläget att de här frågorna behandlas och att rege-
ringen snarast tar initiativ till en, hoppas vi, snabb
behandling av dem.


Fru talman! De nuvarande reglerna beträffande
förmyndare, gode män och förvaltare är, som tidigare
nämnts, till viss del resultatet av en reform som ge-
nomfördes 1995. Under senare år har lagutskottet
behandlat motioner liknande dem som vi nu kan läsa
om i betänkandet LU7. Vid tidigare behandlingar har
motionerna avstyrkts med hänvisning till att de skulle
uppmärksammas inom ramen för arbetet i Justitiede-
partementet med uppföljning och utvärdering av 1995
års förmyndarskapsreform.
Vid lagutskottets behandling i år har det fram-
kommit att den utlovade utvärderingen inte har till-
satts och att det inte heller, som Marina Pettersson
mycket riktigt poängterade tidigare, finns några di-
rektiv till en sådan.
Utskottet har därför vid behandlingen med skärpa
pekat på att det är angeläget att regeringen snarast tar
initiativ till en utvärdering av reglerna om förmyndar-
skap m.m.
I betänkandet ges exempel på förändringar som
måste göras, och jag vill peka på ytterligare fall som
jag hoppas att regeringen ska ta till sig, fall som bor-
de uppmärksammas och som måste föranleda föränd-
ringar.
När en person är god man för en mindre bemedlad
person betalar kommunen arvodet. Den betalar också
sociala avgifter och drar skatt. Men om personen i
fråga har pengar, så att hon eller han själv kan betala
sin gode man, ska gode mannen anmäla till skatte-
myndigheten att den enskilde är arbetsgivare. Gode
mannen ska sedan betala ut arvode till sig själv, lägga
på arbetsgivaravgifter och betala skatt.
Att den enskilda personen, som kanske knappast
vet vad hon eller han heter, ska vara arbetsgivare är
helt absurt och oetiskt. Jag anser att kommunen, som
har alla rutiner klara, borde betala arvodet osv., precis
som för mindre bemedlade personer, och sedan
skicka en faktura som gode mannen ska betala för
den enskildes räkning.
Ett annat exempel såg jag i en tidning häromda-
gen under rubriken "Blev god man för elva personer
mot sin vilja". En god man avled, och plötsligt stod
två arvingar helt oförberedda och mot sin vilja som
gode män för elva för dem helt okända personer.
Först nu två år senare är de fria från uppdraget.
Att dödsboet ärver godmansskapet och är skyldigt
att kvarstå tills ny god man utses är det säkert inte
många som vet. Att plötsligt ställas inför uppgiften att
skaka fram god man är ofta problematiskt, men det
kan verkligen inte vara rimligt att godmansförord-
nandet går i arv.
Fru talman! Jag är emot att man med automatik
ärver titlar och uppdrag - bortsett från den kungliga
successionen. Den blivande kungen eller drottningen
har dock i motsats till den som ärver ett godman-
suppdrag möjlighet att avsäga sig sitt uppdrag omgå-
ende.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betän-
kandet.


Fru talman! Med anledning av lagutskottets be-
tänkande nr 7, som gäller förmyndare, gode män och
förvaltare, vill jag anföra följande.
Jag är ledamot av konstitutionsutskottet sedan
snart fyra år tillbaka, och jag har under denna man-
datperiod vid fyra tillfällen närvarit när justitieom-
budsmännen har överlämnat sin årsberättelse, sin s.k.
ämbetsberättelse. Det är en mycket tung och mycket
viktig inlaga, som enligt min bestämda mening, inom
parentes sagt, förtjänar ett mycket större offentliggö-
rande än det som utskottet självt klarar av. Den borde
läggas fram här i kammaren under samma värdiga
former som förekommer vid andra årliga procedurer
vi genomgår i kammaren. Jag skickar med en häls-
ning till riksdagsstyrelsen att se över detta.
Justitieombudsmannaämbetet, som instiftades
1809 tillsammans med konstitutionsutskottet, ska
utöva kontroll och granskning av de offentliga myn-
digheter och verk som är satta att sköta landets lagar,
förordningar och regler. Det ska se till att myndighe-
ter och ämbetsmän inte ägnar sig åt maktmissbruk
och framför allt att de behandlar sina medborgare lika
inför lagen.
En sak som har varit återkommande i de fyra JO-
berättelserna och som har gjort mig djupt bekymrad
är justitieombudsmännens årliga kritik av överför-
myndarverksamheten i flera av landets kommuner.
Jag har tagit med mig dessa årsberättelser upp i talar-
stolen, inte bara för att symboliskt visa upp dem. Jag
ska läsa upp några rader ur den senaste årsberättelsen,
som gäller fjolårets förvaltning.
På ett ställe skriver ombudsmännen:
"Vid inspektionerna har vidare noterats att be-
stämmelserna om gode mäns och förvaltares m.fl.
redovisningsskyldighet inte alltid efterlevs och att det
föreligger vissa brister i  överförmyndarnas hand-
läggning och kontroll av dessa frågor. Det är inte
ovanligt att årsräkningar godkänts trots att de inte
avgetts på 'heder och samvete'."
Det är en mycket allvarlig erinran från ett av
många inspektionsbesök ute i landets kommuner. Jag
skulle kunna citera ur samtliga årsberättelser. Det
handlar där om bristande diarieföring och om bristan-
de respekt för dem som har haft möjlighet att föra
talan för dem som är föremål för godmanstillsyn. I
alla de fall där man har företagit inspektioner har man
haft någon erinran.
Det är kommunernas skyldighet att klara detta.
Det är kommunerna som har ansvaret, och de måste
enligt min uppfattning se till att denna förtroende-
mannagärning får en annan status och en annan juri-
disk inramning.
Ni i lagutskottet har, som jag ser det, fattat ett
mycket klokt beslut då ni enigt har begärt att rege-
ringen ska göra en översyn, men jag skulle vilja ge
några tips till. Jag skulle önska att ni i lagutskottet
ägnade en offentlig utfrågning åt de granskningar
som rör gode män, förvaltare och överförmyndare
eller på något annat sätt skapade publicitet kring
dessa.
Det handlar ytterst om totalt värnlösa människor,
som inte kan föra sin talan - som kanske över huvud
inte existerar å huvudets vägnar utan bara som fysiska
kroppar. Någon ska sköta dem. Den skötseln måste
vara omgärdad med hög rättssäkerhet, men det är den
inte i dag.
Det är bra att ni är ense i lagutskottet, men ni
måste ropa högre för att man på andra sidan bron ska
genomföra den utvärdering som ni så länge har efter-
sökt. Då kan ni använda justitieombudsmännens
ämbetsberättelser om inte som vapen så snarare som
verktyg för att påvisa den brist som här finns i det
offentliga systemet.
Jag anför inte några fler citat. Jag säger bara att
detta är allvarligt att man fyra år i rad har haft grava
erinringar t.o.m. mot stora kommuner. Jag ska inte
nämna någon vid namn, men några av Sveriges
största kommuner har fått erinringar i dessa berättel-
ser. Detta kan absolut inte vara acceptabelt. Det är en
skyldighet för de förtroendevalda i denna kammare
att påtala de brister som finns och att se till att det inte
blir en upprepning av dessa framöver.



Debatt om förslag

Riksdagen avslog motioner från den allmänna motionstiden 2001 om föräldrabalkens regler om förmyndare, god man och förvaltare.