Filmfrågor

Herr talman! Jag ska beskriva det ärende vi nu ska debattera här i kammaren, nämligen kulturutskottets betänkande KrU4, Filmfrågor . Det är ett motionsbetänkande, och här behandlas motioner från allmänna motionstiden åren 2002, 2003 och 2004. Sammanlagt 23 motionsyrkanden behandlas i betänkandet. Med anledning av två motionsyrkanden föreslår utskottet att riksdagen ska tillkännage för regeringen vad som anförs om åtgärder som främjar utbyggnaden av e-bio i landet. E-bio, det vill säga elektronisk visning av film, har framtiden för sig. Biopubliken utanför större orter runtom i landet kan med e-bio få vidgade möjligheter till ett aktuellt filmutbud. Därför anser utskottet att regeringen ska överväga och föreslå åtgärder som stöder och underlättar denna utbyggnad. När det gäller motionsyrkanden som rör det kommande filmavtalet och Filmarkivet i Grängesberg avstyrks dessa av utskottet. Likaså avstyrks motionsyrkanden som rör Medierådets roll och ekonomi samt bestämmelser om filmcensur. I betänkandet finns tio reservationer och tre särskilda yttranden. Efter den här korta inledningen hoppas jag att herr talmannen ger ordet till debattörerna så att debatten om filmfrågorna kan ta sin början.

Herr talman! Vänner! Filmfrågorna står som bekant inför många utmaningar, positiva såväl som negativa. Att intresset ökar för svensk film har vi kunnat notera. Jag tror att vi är många som går oftare på bio i dag än vi gjorde förut. Det gäller både inom Sverige och svenskproducerad film i utlandet. De regionala produktionscentrum som vuxit fram ger också positiva injektioner, såväl för näringslivet i form av nya jobb som för kultur och utbildning. Varje satsad krona påstås ge flera kronor extra i andra led. Hos Film i Väst säger man att det faktiskt handlar om att 1 kr ger 10 kr mer. Om det stämmer kan man konstatera att många börsmäklare ligger i lä. Hur mycket det faktiskt också betyder visar den bekymmersamma situationen för filmproduktionen i Stockholm, tidigare något av navet för svensk filmproduktion. Nu produceras inte ens en handfull större filmer här i Stockholm, vilket har gjort producenter, manusförfattare, klippare, skådespelare, ljus- och ljudsättare och många andra oerhört oroliga för framtiden. Regissören Peter Dalle och författaren Ulf Stark är ett par av dem som har pekat på detta. Eftersom detta handlar om näringar har nu också Mälardalsrådets kulturutskott vaknat, och det finns planer på en regional filmfond även i Stockholm. Herr talman! Den statliga insatsen är i dag betydligt mindre än den regionala motprestationen. Vad jag vill säga med detta är inte att det ligger en vinst i att vi börjar kriga mellan olika regioner. Snarare vill jag konstatera att det här är en viktig näring och att vi i stället måste koncentrera oss gemensamt på att få ut mer svensk film till utlandet. Men visst finns här märkligheter. Film i Väst, som har bas i Trollhättan, måste för att få EU-bidrag hämta all personal från orten, och det går inte. Enligt filmfolk är det vanligt att man skaffar sig en postlåda och ett kontorsrum i till exempel Trollhättan för att det ska se ut som om man har sin arbetsplats där. Pendeln har uppenbarligen svängt för mycket åt andra hållet när filmskapare aktivt rekommenderas att skriva sig på andra adresser för att kunna få stöd. Det är uppenbart - av flera skäl, inte bara detta - att svensk film står inför ett vägskäl. Detta är en näring, inte en täring. Frågan är bara: Vem ska betala? Är det rimligt att det blir en landstingsfråga? Vi tycker inte det. Detta kommer vi att få återkomma till senare, tror jag. Herr talman! Till det negativa inom filmområdet hör den stora frågan om kulturarvet. Jag vill gärna ta upp den, även om det inte finns någon specifik motion i just det fallet. Sverige har i dag inget nationalarkiv för ljud och bild. Hela området präglas av rörighet, splittring och motsättningar. Varje aktör är uppenbarligen för liten för att kunna ta ett totalt ansvar. Det lär finnas ca 100 miljoner meter rörlig film i Sverige, varav Sveriges Television har ungefär hälften i sina förråd. Som aktiebolag lyder dock Sveriges Television under andra regler än till exempel KB, som har ansvaret när det gäller det skrivna ordet. Statens ljud- och bildarkiv har bara material från 1979, då pliktexemplarslagen kom, och framåt. Bara att rädda deras arkiv skulle, vilket har framgått i flera tidningsartiklar, kosta närmare 900 miljoner kronor. Banden håller nämligen på att vittra sönder. Apparater för att spela upp de band som finns hos exempelvis Statens ljud- och bildarkiv tillverkas inte längre, och reservdelar går knappt att få tag på. Det här är ett jätteproblem. Det är mycket som väntar - forskningsproppen kommer kanske in på det här, arkivproppen naturligtvis också, filmpropositionen vet jag inte, det är möjligt, och kanske också filmavtalet. Därmed blir naturligtvis denna debatt med nödvändighet lite lam. Vi vet helt enkelt inte vad som är på gång när det handlar om filmfrågorna. Herr talman! Jag kommer så till frågan om e-bio, det som Matilda Ernkrans sade var en teknik som har framtiden för sig. Den kommer säkert att betyda mycket, men det är möjligt att vi från moderat sida var lite väl snabba att hänga på det här tillkännagivandet till regeringen. Detta är en oerhört dyrbar teknik, och det är också därför de kommersiella aktörerna, som annars är snabba att hänga på nyheter, avvaktar. Själva filmen handlar bara om en liten skiva, men en digital projektor kostar från 3-4 miljoner och uppåt och har relativt kort livslängd. Det kan jämföras med en traditionell projektor som kostar runt 50 000 kr och kan ha en livslängd på 20 år. Därtill, herr talman, fick jag häromdagen höra att bara lampan i en digital projektor kostar 6 000 kr per föreställning. Det säger sig självt att det därmed blir väldigt dyrt. Men på sikt, och det här handlar troligen om rätt många år, när tekniken har blivit billigare, kommer det här säkert att betyda oerhört mycket för biograferna runtom i Sverige, och inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Avslutningsvis måste vi ta upp frågan om avskaffandet av filmcensuren. Inte för att det är någon stor fråga, det har faktiskt inte gjorts några klipp över huvud taget i svensk spelfilm på tio år. Därför tycker vi från moderat sida att man kan avskaffa den lagen. Även direktör Gunnel Arrbäck anser att Statens Biografbyrå har spelat ut sin roll och att den inte har någon legitimitet i ett land med så starka traditioner för yttrandefrihet som Sverige har. Inga andra medier förhandsgranskas, anser hon. Därför tycker hon också att det är svårt att se varför just film ska censureras. "Frågan är om vi verkligen behöver skydda vuxna för innehållet i vissa filmer", säger hon själv i ett direktcitat. Till och med Våldsskildringsrådet, det som nu kallas Medierådet, har föreslagit att vuxencensuren ska avskaffas. Vi kan bara hålla med. Barn och ungdomar är en helt annan sak. Det visar också antalet domar i Granskningsnämnden, flera stycken, som har fällt olika tv-kanaler för våldsamma scener på känsliga tider när barn och ungdomar kan se. Av samma skäl borde åldersgränsen för babybio eller barnvagnsbio tas bort. Föräldralediga mammor och pappor får möjlighet att på dagtid ta med sig baby och barnvagn på ordinarie föreställningar. Jag vill gärna höra vad Rossana Dinamarca har att säga om detta, kanske senare i debatten. Men de föräldrar som tar med sig sina barnvagnar och bebisar på de här föreställningarna får bara se filmer utan åldersgräns. En snabb titt i tidningen visar att det inte blir särskilt många kvar. Med nuvarande regler, som Socialdemokraterna inte vill ändra på trots att en av deras egna ledamöter har en likalydande motion, ska föräldrarna på barnvagnsbio inte få se till exempel Oscarsbelönade Gråta med ett leende , Så som i himmelen , Masjävlar eller Sandor slash Ida . Däremot är Puhs film om heffaklumpen barntillåten, men kanske inte så himla kul för en 31-årig pappa vars sjumånaders baby ändå ligger i sin vagn och sover. Därmed, eftersom min talartid är slut, vill jag yrka bifall till vår reservation nr 1 samt till reservation nr 8.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att det gläder mig att få stå här i riksdagen och debattera ett kulturutskottsbetänkande om film. En gång i tiden när jag i början av 1990-talet satt i kultur- och fritidsnämnden i Tyresö fanns det faktiskt, märkligt nog, kulturpolitiker i den nämnden som ifrågasatte att film är kultur. Men det vet ju vi att film självklart är kultur. Om någon mot förmodan skulle tveka om det räcker det att säga Ingmar Bergman. För mig är film också ett sätt att umgås med min 15-årige son samtidigt som vi tar del av filmkulturen. Vi har båda, ända sedan han var liten, gått mycket på bio och gör det fortfarande, så film är också en kulturform som kan stärka banden mellan föräldrar och tonårsbarn. Det här leder också in mig på området bio för de riktigt små, eller egentligen inte, bio för föräldrar med riktigt små barn, alltså babybio som kan stärka banden mellan föräldralediga. Det visas ju babybio på olika håll i Sverige. Där får, som Lena Adelsohn Liljeroth sade, föräldralediga mammor och pappor möjlighet att på dagtid ta med sig baby och barnvagn på bioföreställningar. Den bioformen är väldigt positiv eftersom de föräldralediga får möjligheten att gå på bio där ljudnivån anpassas till bebisarna i salongen och uppehåll görs i visningen för matning och blöjbyte. Babybio är också ett sätt för föräldralediga att skapa kontakt och bygga nätverk som kan leda till god social samvaro, vilket framgår av den motion som behandlas i det här betänkandet. Verksamheten är också viktig för mindre biografer som kan bredda sin repertoar på det här viset. Men enligt Statens Biografbyrå kan babybio ändå i vissa fall vara olaglig eftersom de åldersgränser som gäller för många filmer ska tillämpas också på nyfödda barn i vagn. Men här är ju lagen väldigt märklig. Det är ju föräldrarna som ska se filmen, inte bebisarna. De är liksom för små för att uppfatta vad som händer på bioduken. Vi i Folkpartiet anser att lagar ska vara väl förankrade i verkligheten om de ska vara trovärdiga och respekteras. Det är därför hög tid att lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram ses över så att föräldralediga mammor och pappor kan ta med sig bebisen i vagn även på barnförbjudna filmer och filmer med elvaårsgräns - därmed inget ont sagt om Nalle Puh. Herr talman! Vi i Folkpartiet tycker att det är bra att utskottet har tagit ställning för att det är angeläget att unga oetablerade filmare ges möjlighet att pröva sina idéer och talanger. Det är därför viktigt att vi nu följer upp att avsiktsförklaringen i nya filmavtalet, som kommer att ge utvecklingsstöd med inriktning på unga filmskapare, blir verklighet. När det gäller rörliga bilder vill jag säga att vårt allt rikare utbud av de rörliga bilderna är en viktig del av vårt kulturarv. De måste tas om hand på ett bra sätt. Riksrevisionen har tyvärr funnit att rörliga bilder i dag inte tas om hand på ett tillfredsställande sätt. Ansvaret för bevarandet delas av ett flertal myndigheter och institutioner. Därför behövs det initiativ som innebär att framtida organisationer för bevarande av de rörliga bilderna samordnas på ett bra sätt. En sådan samordning är viktig eftersom den ger ett ansvar för att bevara detta kulturarv inför framtiden. Därför instämmer vi i Folkpartiet i Riksdagens revisorers problemanalys och anser att regeringen ska göra en organisationsöversyn och påbörja ett genomgripande reformarbete för att bevara den rörliga bilden. Folkpartiet anser också att Filmarkivet i Grängesberg är i behov av en rationell hantering av befintliga personella och maskinella resurser. Arkivet behöver också kunna knyta till sig teknisk kompetens, något som är extra viktigt i en tid med hastiga teknikskiften. Det råder i dag stor brist på tekniskt kunnande inom det här området. Enligt vår mening bör Filmarkivet få ansvar för att teknisk och laboratorieteknisk kompetens byggs upp och hålls vid liv. Vi i Folkpartiet anser även att det statliga stöd som Svenska Filminstitutet fördelar i princip inte avviker från de stödformer som på andra områden administreras av offentliga institutioner. Vi anser därför att offentlighetsprincipen ska gälla för de delar av Filminstitutets verksamhet som rör statliga medel. Till sist vill även jag, liksom Lena Adelsohn Liljeroth, säga att vi folkpartister också vill att filmcensuren för vuxna ska avskaffas. Vi tycker dessutom att ännu en ny åldersgräns på 18 år ska införas för att motverka att de allra grövsta filmerna visas för barn och ungdomar. Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga Folkpartiets reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation nr 9.

Herr talman! Det är precis som flera varit inne på väldigt trevligt och spännande att debattera filmpolitik. Det har jag tyckt alltsedan jag kom till riksdagen 1998 och fick förtroendet att vara riksdagsledamot. Frågor som rör film och rörliga bilder är en viktig del av kulturpolitiken, precis som tidigare talare har fastslagit. Jag vill också göra det. Vi är många som anser detta. Att uppleva en film, rörliga bilder, är ju att titta, begrunda och känna igen, men också att reflektera. Det är något som många tycker om att göra i dag, både barn och unga men också äldre. De upplever en livsnjutning som också ger stor behållning. Jag minns lika tydligt som om det var i går mitt första besök på en bioföreställning. Jag kommer till och med ihåg var jag satt i biosalongen, längst fram på höger sida framifrån sett. Allt detta som jag minns så väl ägde rum i Sorsele Folkets hus mitt inne i Västerbottens inland på 50-talet. Filmen jag såg var Barnen från Frostmofjället . Jag tror att många av oss känner igen den filmen. Vi minns. I arbetet med ett nytt filmavtal, både det som trädde i kraft den 1 januari 2000 och det tillkommande, har vi kristdemokrater ansett att riksdagen bör vara involverad i fråga om just statlig filmpolitik. Den här frågan har vi haft uppe vid varje filmdebatt sedan 1998 som jag har varit med i. Även partiföreträdare från andra partier, inte minst Socialdemokraterna med Åke Gustavsson under den tid han var med, uttryckte sin otillfredsställelse i samband med att vi debatterade det tidigare och nuvarande filmavtalet, som nu snart är avslutat. Man uttryckte en otillfredsställelse i samma riktning som vi kristdemokrater har gjort när vi har debatterat frågan. Herr talman! Därför tycker jag att det är bra att kulturutskottet den 12 oktober 2004 genom ett gemensamt initiativ anordnade en offentlig utfrågning om filmen och filmpolitiken i riksdagen. Jag ser det delvis som ett svar på Kristdemokraternas begäran. Det är viktigt att involvera riksdagen i en så viktig fråga som filmpolitiken är. Då kan ett bra sätt vara att anordna hearingar, offentliga utfrågningar, panelsamtal och så vidare. Det ska ske utifrån att det är ett avtal mellan olika parter som är grunden i filmpolitiken. Herr talman! Filminstitutet ska stödja produktion av värdefull svensk film och främja spridning och visning av kvalitetsfilm. Institutets verksamhet styrs till stor del av det filmavtal som staten slutit tillsammans med företrädare för filmbranschen, Sveriges Television och TV 4. Nu vet vi också att fler intressenter kommit med i arbetsgruppen. De ekonomiska medel som parterna har förbundit sig att bidra med finansierar dels Filminstitutets verksamhet, dels olika former av filmstöd. Det är produktionsstöd till svensk film. Det handlar om distribution och visning av film i hela landet men också stöd till annan filmkulturell verksamhet. Av de dryga 400 miljoner kronor som nuvarande filmstöd omfattar bidrar staten med 226 miljoner kronor. I dag ansvarar Filminstitutet för fördelningen av stöden, vilket innebär att institutets beslut har avgörande betydelse för svenska filmare. Herr talman! Eftersom en stor del av Filminstitutets resurser utgörs av skattemedel och besluten har så avgörande betydelse för dem som verkar inom filmbranschen är det viktigt att det också finns en öppenhet både kring Filminstitutets verksamhet i allmänhet och kring besluten om ekonomiska stöd. Vi kristdemokrater menar att det är viktigt att Filminstitutet, även om det är en fristående stiftelse, också omfattas av offentlighetsprincipen. Så är inte fallet i dag. Vi menar att det statliga stöd som stiftelsen Filminstitutet fördelar kan jämställas med ekonomiska stöd som på andra områden fördelas av offentliga institutioner. Därför har vi motionerat om att Filminstitutets förvaltningsuppgifter ska omfattas av handlingsoffentlighet, och vi får också stöd i den frågan av Folkpartiet och Moderaterna. Det är bra. Regeringen har tidigare hävdat att det är omöjligt att skilja ut vilka medel som är allmänna och vilka som utgör bidrag från andra än staten vid stiftelsens handläggning av ärenden. Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande, herr talman. Liksom för andra stiftelser som fördelar statliga medel borde krav ställas på att offentlighetsprincipen ska gälla de delar av verksamheten som rör statliga medel. Den inställningen har även Offentlighets- och sekretesskommittén, som lämnade sitt betänkande Insyn och sekretess till regeringen förra året. Jag förväntar mig därför att regeringen kommer att inkludera Filminstitutet när utredningen om insyn och sekretess behandlas. Herr talman! Filmen är inte bara en konstform i nuet; den är också en del av vårt kulturarv. Ansvaret för bevarandet av rörliga bilder delas i dag av flera myndigheter och institutioner. Kostnaderna är höga, och regeringen har inte gett institutionerna någon inriktning eller avgränsning för verksamheten samtidigt som beståndet av rörliga bilder ökar snabbt. I juni 2003 lämnade Riksdagens revisorer en rapport där de såg behovet av en samordning för bevarande av den rörliga filmen som kulturarv. De var mycket kritiska till regeringens brist på initiativ i frågan. Vi kristdemokrater håller med Riksdagens revisorers analys i den delen, och vi menar att regeringen måste ta ett initiativ för att se över den framtida organisationen när det gäller bevarandet av den rörliga bilden. I dag finns rörliga bilder bevarade vid flera olika institutioner, till exempel Statens ljud- och bildarkiv, Sveriges Television, Svenska Filminstitutet och filmvårdscentralen i Grängesberg. Det finns också ett antal rörliga bilder i privat ägo. Här är jag glad att vi får stöd av Centerpartiet och Folkpartiet. Herr talman! Jag ska avslutningsvis beröra Statens biografbyrå. Biografbyrån ansvarar i dag för den som kristdemokrater tycker viktiga uppgiften att sätta åldersgränser på filmer som ska visas i Sverige. Åldersgränserna är i dag barntillåten, från 7 år, från 11 år och från 15 år. Besluten om åldersgräns grundar sig på om framställningen kan vålla "psykisk skada för den aktuella åldersgruppen". Åldersgränserna grundar sig alltså inte på någon allmän lämplighetsdiskussion, utan det krävs starka skäl för att kunna peka på att en psykisk skada kan vållas den unge. I uppdraget för Biografbyrån ingår att där sätta åldersgränsen. Besluten som Biografbyrån fattar kan överklagas i dag av producenter till kammarrätten. Det är oftast producenter som överklagar. Vid ett flertal tillfällen har också kammarrätten ändrat Biografbyråns beslut och sänkt åldersgränsen. Kammarrätten har alltså en avgörande roll vid bestämmandet av åldersgräns på film. Det är därför av mycket stor vikt att film- och beteendevetares kompetens tas till vara inför kammarrättens beslut. Enligt lagen ska kammarrätten vid beslut om åldersgränser för film samråda med såväl beteende- som filmvetare innan beslut fattas. Betydelsen av samrådet har även konstaterats av Medierådet som lyder under regeringen - tidigare Våldsskildringsrådet. Medierådet har i en rapport konstaterat att eftersom det är effekten av en framställning som ska bedömas är behovet av juridisk kompetens oftast mindre än behovet av annan sakkunskap. Trots detta har det förekommit att beslut har fattats utan samråd med någon med beteendevetenskaplig kompetens. Dessutom är det möjligt för den juridiska expertisen att helt enkelt inte bry sig om eller strunta i åsikterna från de sakkunniga även i de fall som samråd skett eftersom det är juristerna som ska fälla det slutgiltiga avgörandet. Det tycker inte vi kristdemokrater är rimligt. Kraven på beteendevetenskaplig och filmvetenskaplig kompetens måste stärkas när det gäller åldersgränser på film. Vi kristdemokrater vill ha åldersgräns på film. Herr talman! Jag står självfallet bakom samtliga reservationer där Kristdemokraterna finns med, men för tids vinnande nöjer jag mig med att här i kammaren yrka bifall till reservation 3 under punkt 5.

Herr talman! 2004 var ett starkt svenskt filmår. Även om biomarknaden visade en nedgång med 9 % under året gick det bra för svensk film. 37 svenska spel- och dokumentärfilmer hade premiär. Besökssiffrorna för Så som i himmelen var under fjolåret de största som någon svensk film nått upp till sedan Änglagård . Det var året 1992. Intresset för filmen Så som i himmelen har hållit i sig efter nyår, och besökssiffran än nu uppe i nästan en och en halv miljon personer. Vi har fått uttrycket Svensk film går mot himmelska höjder, och det är enligt mitt sätt att se på saken bra att ha en himmelsk målsättning. Men det finns tendenser som oroar. Vi kommer ihåg mottot Film ska ses på bio. Men det hjälper inte att vi har sköna fåtöljer, cocacola och popcorn, för alltfler människor satsar ändå på hemmabio och vi har fått dvd i stället för vhs. Vi har fått mycket olaglig nedladdning av filmer. Frågan är om det kommer att bli så att vi får använda uttrycket Film - borta bra men hemma mest. För att det inte ska bli så behövs positiva motkrafter, och en sådan kraft är e-bio. Från Centerpartiet har vi drivit satsningen på e-bio som någonting mycket angeläget. Vi värnar om att hela landet ska leva, och denna teknik gör det möjligt även för mindre orter att visa aktuell film. Förra året fanns det ett tiotal digitala hus där e-bio visades, men när vi nu har nått politisk enighet om en satsning på e-bio i hela landet hoppas vi på en snabb ökning av antalet platser som kommer att erbjuda e-bio. Jag tänker till exempel på lilla Sibbhult i nordöstra Skåne, där Folketshusföreningen snarast vill digitalisera Sibbhults bio. De ser fram mot kommande stöd och bidrag. Film är också en tillgänglighetsfråga, och vi får inte tappa bort biografkulturen. Det är också praktiskt med digital bio. Jag tänker på dessa biografmaskinister som om det här genomförs kommer att få 120 ton mindre filmmaterial att hantera. Intresset för film är bra för samhällsekonomin. Det har vi hört tidigare. Vi kan konstatera att decentraliserad filmproduktion har blivit en så stor framgång att Stockholm har vaknat till och åter vill bli filmcentrum. Vi har fått en rapport om detta med titeln Varför görs det så lite film i Stockholm-Mälardalen? Kanske det regionala stödet är för lågt. I Västra Götaland har filmproduktionen blivit en stor utvecklingsfråga. 30 miljoner satsades på Film i Väst förra året. När jag i höstas besökte Film i Skånes lokaler i Ystad blev jag imponerad. 13 Wallanderfilmer spelas in med hjälp av pengar från regionala och lokala finansiärer, som Region Skåne, kommunerna i sydöstra Skåne och Skånes sparbanker. Ett utökat samarbete med Danmark när det gäller filmproduktion håller också på att förberedas. Att film ska få statligt stöd för att kunna utvecklas och bli konkurrenskraftig är självklart, tycker vi. Men ibland kan man bli fundersam över hur stödet fördelas. I Sverige får manliga regissörer mer pengar att göra film för än kvinnliga regissörer. När Filminstitutet skulle fördela 49,7 miljoner gick 1 miljon till en kvinnlig regissör. Resten av pengarna gick till 14 män. Detta rimmar dåligt med de jämställdhetstankar som ska finnas i all verksamhet. Jag vill fråga majoritetens företrädare: Hur vill ni verka för mera jämlikhet i filmbranschen? Som det nu är verkar männen sköta det tekniska, och kvinnorna sköter smink och kaffe, enligt regissören Teresa Fabik. Herr talman! I samband med att jag skulle skriva en interpellation om barns och ungdomars dataspelsvanor kom jag i kontakt med Medierådet och fick då ta del av deras skrifter. Det finns mycket bra inom medierna, men tyvärr också en hel del som påverkar barn och ungdomar i skadlig riktning. Medierådet har en viktig uppgift att upplysa om att det finns dataspel som domineras av rasism, förnedrande kvinnosyn, förakt för äldre, våld och mord. Vill vi verkligen att våra barn och ungdomar ska spela spel där det gäller att slå ihjäl motståndaren med spade, meja ned fotgängare med bil eller använda en levande katt som ljuddämpare på skjutvapnet? Ja, det finns många hemska exempel. Medierådet behövs mer än någonsin. Jag visade en broschyr just om dataspel för min hustru, som är lärare, och hon sade att den borde spridas i alla skolor i samband med föräldraträffar. Jag tror att mera stöd och anslag till Medierådet skulle underlätta detta spridande. Det har gjorts, görs och kommer att göras mycket inom ämnet rörliga bilder. Därför är det mycket viktigt att vi bevarar det som produceras till kommande generationer, och då finns det viktiga medel som Filmarkivet i Grängesberg. Birgitta Sellén kommer senare att redogöra för Centerpartiets uppfattning i filmarkivfrågor. Jag vill säga att jag står bakom de yttranden och reservationer där Centerpartiet finns med men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 6. Jag sade inledningsvis att 2004 var ett mycket bra filmår. Vi önskar då att svensk film ska kunna utvecklas ytterligare och att denna debatt och de kloka beslut som vi kommer att fatta ska ge ytterligare fina förutsättningar för att så ska bli fallet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Herr talman! Vi var många som med spänning följde Oscarsgalan i Hollywood för några veckor sedan. Jag hade gärna fått inleda detta anförande med att gratulera Så som i himmelen till sin välförtjänta Oscar. Nu blev det inte så, och jag får nöja mig med att gratulera till nomineringen. Svensk film står sig dock stark. Det bevisar Så som i himmelen , med eller utan Oscarsstatyett. Alla vi som deltog på utskottets filmpolitiska hearing i höstas fick flera goda exempel på det. Svenskarna ser mycket på film. Svensk film står sig utomlands. Det görs mycket svensk kvalitetsfilm. Just nu pågår för fullt diskussionerna om det framtida svenska filmavtalet. Det betänkande vi debatterar här och nu måste ses mot bakgrund av detta. Många av de motioner som väckts ligger i linje med det som förhandlingarna om avtalet utgår ifrån. Riksdagen kommer att få anledning att återkomma till detta. Herr talman! Jag skulle vilja särskilt lyfta fram några saker i utskottets förslag till betänkande. Det första handlar om e-bio, elektronisk bio. Film är bäst på bio, brukar det sägas. Men vi vet alla att möjligheten att faktiskt få njuta av en ny film i det format den är gjord för ser olika ut beroende på var i landet man bor. De som bor på mindre orter har fått vänja sig vid att behöva vänta på den senaste storfilmen tills den redan kommit ut på video innan den kommit till den lokala biografen. En av orsakerna till att det ser ut på det sättet är det, med dagens mått mätt, ålderdomliga sätt biograffilmer distribueras på. Filmerna sprids på kopior som var och en väger 20-25 kilo och kostar 20 000-25 000 kr. Det gör att antalet kopior som kan köras samtidigt på biografer runtom i landet blir väldigt begränsat. Genom att utnyttja den digitala tekniken kan filmer spridas med samma kvalitet som traditionella biofilmer. Skillnaden är att i stället för en jättelik filmrulle räcker det med en dvd-skiva. Både spridningen och produktionen av nya kopior förbilligas och underlättas betydligt. Dessutom är film bara en av de saker e-bio kan användas till. Detta kan användas för direktsända rockkonserter, fotbollsmatcher, enorma tv-spelsturneringar - möjligheterna är oändliga. Rätt hanterat kan detta bli en helt ny kulturell infrastruktur som vi bygger upp här i Sverige. Men ska verksamheten kunna utvecklas ytterligare krävs det också politiskt engagemang i frågan. Jag kan konstatera att det i dag finns ett helhjärtat stöd från hela utskottet för e-bio. Det är roligt. Det är inte varje dag som projekt drivna av eldsjälar inom Folkets Hus och Parker med stöd från inte minst fackföreningsrörelsen får sådan uppbackning tvärs över blockgränserna. Nu får vi hålla ihop denna enighet och följa utvecklingen framöver. Herr talman! Jag vill också kort kommentera några av reservationerna i utskottet. Som sagt faller mycket tillbaka på det arbete som pågår med det nya filmavtalet. Det gäller exempelvis kravet på en fond för unga filmare. Moderaterna vill att förslagsvis Dramatiska institutet ska ges ansvar för en fristående fond med syfte att stötta nya och unga filmare. Jag delar uppfattningen att nya och unga filmare måste stöttas. Det är också en viktig utgångspunkt för arbetet med filmavtalet. Men att här i dag slå fast den modell som Moderaterna föreslår tycker jag vore fel. Några andra frågor faller tillbaka på annat pågående arbete. Nu tänker jag främst på de motioner som berör Filmarkivet i Grängesberg. Ett stort antal motioner och flera reservationer rör olika frågor om detta arkiv. Det är en mycket viktig verksamhet. Flera av de frågor som lyfts fram kommer vi också att få anledning att återkomma till i samband med framtida filmpolitiska propositioner och i vissa fall budgetbehandlingar. Vi vet också att frågan om ABM-samverkan kommer att behandlas i den kommande arkivpropositionen. Det är mot den bakgrunden utskottet har valt att avslå de aktuella motionerna. En tredje reservation som jag kort tänkte beröra gäller Filminstitutet och offentlighetsprincipen. Självklart vill vi alla ha så mycket öppenhet som möjligt, framför allt när det gäller användandet av offentliga medel. Denna fråga är också under utredning. Utbildnings- och kulturministern sade också i denna kammare i december, vilket framgår av betänkandet: "För mig är det en självklar princip att största möjliga öppenhet ska gälla för offentligt finansierad verksamhet." Exakt hur detta ska gå till varken kan eller vill jag uttala mig om här i dag. Men det råder ingen åsiktsskillnad vad gäller ambitionen att det ska vara en hög grad av offentlighet runt hur våra pengar används. Där är vi i grunden överens. Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Visst finns det åsiktsskillnader i filmpolitiken, men runt mycket är vi väldigt överens. Det är glädjande. Inte minst är det glädjande att enigheten nu också omfattar ett stort engagemang för e-bion. I historiens ljus är det förmodligen de ståndpunkterna som kommer att framstå som de mest visionära.

Herr talman! I mitt anförande tog jag upp vårt förslag om att förändra lagen för babybio så att föräldralediga föräldrar ska kunna ta med sig sina bebisar även på filmer med elvaårsgräns och barnförbjudna filmer. Detta gjorde jag inte minst med tanke på hur viktigt det är för den sociala gemenskapen på mindre orter att kunna ha den här formen av biobesök. Ett argument jag har för att man skulle ändra lagen i det här fallet är att lagen är märklig i och med att det inte är bebisarna själva som ser på filmen. Det är ju just föräldrarna som tittar på filmen. Därmed kan det inte skada de små barnen i det här fallet - det är ju annars anledningen till en åldersgräns. Min fråga till Nikos Papadopoulos är: Vilka sakargument har Socialdemokraterna för att fortsätta hävda att det ska vara olagligt för föräldralediga att ta med sina bebisar på babybio på filmer med elvaårsgräns och barnförbjudna filmer?

Herr talman! Jag förstår frågan om babybio. Det är klart att det är många som vill ha bebisar med sig på bio och titta på det här. Men vi, Socialdemokraterna och majoriteten i utskottet, tycker inte att det här är en så stor fråga. Är det en viktig fråga kan vi ändra censurlagen. Det behöver inte ändras i lagen för att bebisar ska följa med föräldrarna. Det kan vara andra olika sätt. Föräldrarna kan ha med sina bebisar på bio om man kommer överens med lokala biografer eller något annat. Men samtidigt är en lagändring en ganska omfattande process för en så liten fråga, tycker vi.

Herr talman! Men det talar egentligen för att man ska ändra lagen. Det må vara en process, men med tanke på att lagar ska vara förankrade i verkligheten och att det är en liten fråga för Socialdemokraterna - ni har egna partimedlemmar som också tycker som vi i Folkpartiet i den här frågan - borde det vara en god sak att ändra lagen. Den har ju en viktig funktion, inte minst för biografägarna på mindre orter som faktiskt kan utöka sitt besökarantal. Jag tänker på Hofors exempelvis, en ort med 10 500 invånare och en biograf. Kan de få ett stort antal föräldralediga som besöker biografen är det ett lyft för själva biografägaren, och på så vis är det en viktig fråga för den företagaren på orten också. I och med att lagen är så märklig och att det är en liten fråga tycker jag att det vore rimligt att ni åtminstone tittar på frågan framöver.

Herr talman! Det är klart att Socialdemokraterna också kan ha olika uppfattningar om en fråga, så det förstår jag att vi har. Men det betyder inte att vi måste dra hela censurlagen för att kunna genomföra en ny lag utan att vi tycker att det krävs och behövs. Men jag håller med om att babybio kan vara ett ställe där föräldrarna kan träffas och byta åsikter och så vidare. Men det är inte nödvändigt att man ska ändra lagen om censuren.

Herr talman! Då vill jag ställa en fråga till Nikos Papadopoulos, och den handlar om regionala resurscentrum, regionala filmresurscentrum. Med dagens filmavtal, som nu gäller, är det så att de medel som Filminstitutet har fått till sitt förfogande, som framför allt handlar om att kunna ge regionala resurscentrum medel, inte har räckt till. Det betyder att vi har haft tre regionala centrum som inte har fått långa stöd utan tillfälliga, och det har ibland lösts via Framtidens kultur. Nu har man sagt via ett pressmeddelande att den här delen inte ska omfattas i det nya avtalet, utan det som ska omfattas är alltså distribution av film och produktion. Det övriga ska komma, så att säga, i form av regeringens pengar i budgeten, alltså regionala filmstöd, kan jag tänka mig. Då har jag en fråga, eftersom det här inte faller tillbaka på filmavtalet utan direkt på Socialdemokraterna: På vilket sätt kommer socialdemokraterna i utskottet och Nikos Papadopoulos att tillförsäkra att medel till samtliga regionala filmresurscentrum finns i kommande budget?

Herr talman! Jag kan inte garantera till hundra procent hur det ska komma, men jag kan säga att den regionala delen har fått tillräckligt med pengar för att kunna producera sina filmer. Det har sagts att det i Stockholm inte finns pengar för att producera. Jag tycker att de har tillräckligt med resurser. De pengar som har tilldelats är tillräckliga för att man ska kunna göra sina filmer och bli känd internationellt också.

Herr talman! Då måste jag dessvärre upplysa Nikos Papadopoulos om att det inte finns långsiktiga medel till alla resurscentrum i landet. På tre orter, Jönköping, Gävle och - jag tror - en ort i Östergötland, har man fått söka årsvis för att pengar ska finnas. Det är verkligheten, och det har varit oerhört otillfredsställande. Min förhoppning var den att jag i dag av Socialdemokraterna skulle förstå att man har insikt om problemet. Dessvärre lät det inte riktigt som om den insikten fanns i det svar som kom nu. Jag hoppas att jag gör en feltolkning. Jag skulle vilja få ett förtydligande. Kommer Socialdemokraterna att sätta sig in i frågan och inse att det här är en fråga som måste lösas så att samtliga regionala resurscentrum har medel för att på lång sikt kunna arbeta och verka och inte behöva söka tillfälliga stöd för ett eller två år i taget? Det sker i dag och har gjorts i tre län i Sverige.

Herr talman! Det gläder mig att Gunilla har ett stort intresse för det hela. Vi kommer att göra det bästa för att alla ska få pengar för att kunna genomföra de projekt som de har på gång. Jag kan inte stå här och säga direkt hur mycket pengar de får. Men det är säkert att vi kommer att se till att alla regioner kommer att få tillräckligt för att kunna utvecklas och gå fram med sina filmer och sitt arbete. Det är också mycket viktigt att regionerna utvecklas.

Herr talman! Jag tänkte inleda lite kort vad gäller babybio. Följande står i betänkandet: "Det utbud av filmer som kan visas på babybio torde - trots den inskränkning som åldersgränserna innebär - vara relativt omfattande." Så är det ju inte. Finns det någon vilja, något mod, lite offensiv hos den här majoriteten? Öppna en tidning och titta efter hur det faktiskt ser ut! Vad är det för filmer som är tillgängliga för vuxna föräldrar som har med sig ett barn? Jag behöver inte gå in på hur det här systemet fungerar. Det tror jag att Nikos Papadopoulos mycket väl vet. Det kanske inte är förvånande för Nikos Papadopoulos att jag, liksom Nikos själv, gärna försvarar Dramatiska institutet. Vi sitter båda i styrelsen där och vet att det är mycket kvalificerade utbildningar, trots de sorgliga misstag som har begåtts. Nikos Papadopoulos var inne på den motion som vi har väckt från moderat sida och som gäller den fristående fonden. Jag vill fråga: Varför kunde ni inte bifalla den motionen? Det var faktiskt ett steg till detta. Vi talar om behovet för unga filmare att få möjligheten och - för att strukturen är lite stel - för kvinnliga filmare att få större chanser.

Herr talman! Jag håller med Lena Adelsohn om det viktiga i att hjälpa unga filmare. Det finns ingen annan uppfattning. Vi ska naturligtvis genomföra de här projekten. Det finns redan i avsiktsförklaringen, punkt 3 och punkt 4, att det nya filmavtalet kommer att innehålla hjälp till nya unga filmare och till kvinnor. Jag vill gå in mer ingående i den här frågan innan jag ser hur avtalet ska omformas. Men frågan finns med i det nya filmavtalet. Jag vill inte ha någon ny fond. Det skulle vara fel, tror jag, att komma med en ny fond till Dramatiska institutet när filmavtalet kommer att behandla frågan. Jag tycker att vi kan vänta. Om vi inte är nöjda kan vi naturligtvis debattera frågan längre fram.

Herr talman! Jag sade inte att Dramatiska institutet måste ha det här. En avsiktsförklaring är säkert väldigt bra, och det är möjligt att det kommer att komma intressanta nyheter så småningom. Men det här var ett konkret förslag. Återigen: Var finns viljan och offensiven? Jag kan inte låta bli censuren. Medierådet, eller Våldsskildringsrådet som det hette, hade för ett år sedan i sin tidning Flödet en intervju med Gunnel Arrbäck som faktiskt har varit chef för Statens biografbyrå i 22 år. Hon skulle gärna avskaffa sig själv. Det är ett förslag som Folkpartiet och Moderaterna har här. Jag ska läsa upp vad hon säger. Det vore intressant att höra hur Nikos Papadopoulus kommenterar det. Majoriteten av riksdagen är emot förslaget att avskaffa filmcensuren, säger Gunnel Arrbäck. Det finns tyvärr en felaktig uppfattning bland många politiker om att Biografbyrån skulle ha någon avgörande effekt på filmutbudet. Så är inte fallet. I stället fungerar Biografbyrån mest som ett politiskt alibi för regeringen för att den ska kunna säga att den gör någonting på området fast det i själva verket bara är ett spel för galleriet. Så säger alltså Gunnel Arrbäck, själv chef för den här myndigheten. Kan jag få be om att det ska hända någonting? Varför hade ni inte kunnat gå med på åtminstone en utredning? Inte ens det.

Herr talman! Vi tycker inte att man ska avskaffa censuren. Det är sant. Det måste finnas någon säkerhetsventil inom samhället för vad som kommer upp när det gäller filmer och massmedier. Det finns så mycket rått i samhället. Jag tycker att det får stå kvar. Vi vill gärna ha censuren kvar som en säkerhet, så att det inte kommer, som det nämndes från Centern och andra, nazistiska filmer och filmer med rå kriminalitet. Det är en säkerhetsventil för oss att kunna ha en censur som skyddar samhället från allt detta.

Herr talman! Jag konstaterar med glädje att Nikos och Socialdemokraterna instämmer i önskan om att få e-bio i hela landet. Vi får väl hoppas att det kan vara en positiv signal så att vi också får övriga landsbygdsfrågor tillgodosedda av regeringspartiet. Jag vill återkomma till min fråga i anförandet. Jag skulle gärna vilja veta hur Nikos anser att vi ska kunna förbättra villkoren för de kvinnliga filmskaparna. Det är inte rimligt att av nästan 50 miljoner kronor ska en kvinna få knappt 1 miljon. Hur kan vi få en bättre jämställdhet på filmområdet?

Herr talman! Det är samma fråga, men det är viktigt. Jag kan återkomma till den. 50 miljoner kanske inte räcker; 100 miljoner kanske inte räcker. Det är viktigt att det i det nya avtalet kommer att stå hur man ska hjälpa nya filmare och kvinnliga filmare. Det är mycket viktigt för oss också. Det är viktigt för alla partier. Det finns redan med att det ska komma. Jag kan i dag inte i detalj säga hur det formuleras i det nya filmavtalet. Men en sak är klar: Vi kommer naturligtvis att få den här punkten prioriterad. Det finns redan med.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en annan fråga, nämligen biografstöd. Där har Filminstitutet ändrat praxis. Man kan få bidrag till kostnader för skyltar, skyltskåp och utrustning för trailervisning i foajéer. Däremot kan man inte få ersättning för kostnader för biografens ordinarie verksamhet, inte heller för kostnader för skolbio. Jag blir lite konfunderad över sådana förhållanden. Jag tycker att skolbio är något väldigt viktigt för både elever och lärare. Alla skolans ämnen kan faktiskt inrymmas i många av de filmer som i dag finns i Sverige. Har Nikos någon idé om hur vi ska få tillbaka stödet till skolbio, som jag tycker är en viktig verksamhet?

Herr talman! Jag tycker också att det är mycket viktigt. Den 31 maj kan jag återkomma i frågan. I dag vet jag inte hur man kommer att formulera det och hur de kommer att tilldela pengarna. Staten och andra kommer att få olika uppdrag. Det är självklart en viktig fråga som de kommer att titta på för att förbättra det som inte är bra i dag. Man tycker att det är tillräckligt med den ekonomiska hjälp de får i dag. Men det är det kanske inte. Vi får se i framtiden hur det yttrar sig i det nya filmavtalet. Jag har ingen patentlösning, men jag håller med dig om att det måste förbättras.

Herr talman! Det känns både spännande och, som någon gav uttryck för, lite märkligt att debattera filmfrågorna samtidigt som ett nytt filmavtal håller på att formuleras just i denna stund. Avsiktsförklaringen som presenterades i höstas bådar gott på flera områden, speciellt vad gäller den heta diskussionen kring kvinnor och filmbranschen. Många kvinnor har vittnat om svårigheterna att få pengar till sina filmer, och filmkonsulenterna har fått svidande kritik för att de inte förmår att fördela pengarna jämnare mellan könen. Det är tack vare våra filmcentrum ute i landet som vi trots allt fått se filmer skapade av kvinnor. Därför delar jag inte den oro som Lena Adelsohn Liljeroth gav uttryck för i sitt tidigare inlägg. Vi tycker att det är viktigt att det även inom filmens område formuleras jämställdhetsmål och att man undersöker kvinnornas behov för att kunna komma med bra åtgärder. Det måste också ställas högre krav på kvinnors representation i filmprojekt. Det här handlar inte bara om att rätt ska vara rätt, utan framför allt om filmens vitalisering och utveckling. Det finns ytterligare grupper som har svårt att nå ut i filmens värld, men som vi till viss del har förstått att också filmbranschen är beredd att satsa på, nämligen barnfilmen och de oetablerade filmarna. Vad gäller debutanterna är det även här våra filmcentrum som varit föregångare. Jag vill särskilt nämna Film i Väst som vågat satsa på nya oprövade kort och på det sättet öppnat vägen för nya framstående filmskapare. Sist i raden att nämna är den väldigt prisade Maria Blom som regisserade Masjävlar . I Svenska filminstitutets underlag för en ny filmpolitik föreslås att man ska införa ett nytt debutantstöd som fördelas lika mellan kvinnor och män. Detta är något som vi i Vänsterpartiet ser som mycket positivt för filmens konstnärliga utveckling. Vi vill också se en förnyad genomgång av reglerna för för- och efterhandsstöd. Vi måste försöka skapa de bästa möjliga förutsättningar för svensk film, och här har Vänsterpartiet tidigare fört fram att det finns brister i efterhandsstödet. Om vi ska få bred svensk film måste det också finnas möjligheter att skapa det, annars riskerar vi att få ett smalt och enbart kommersiellt gångbart utbud. Herr talman! Den svenska barn- och familjefilmen har länge befunnit sig i en svår situation i förhållande till vad den amerikanska marknaden har att erbjuda. En familj går inte så ofta på bio, och när man väl gör det satsar man på ett säkert kort. Det kan vara en Disneyfilm eller någon som har en litterär förlaga såsom Håkan Bråkan eller någon av Astrid Lindgrens böcker. Det är inte dåligt att barn och familjer väljer den här typen av film, men det är viktigt att det också görs annan typ av film som inte är lika kommersiell. Därför är det glädjande att det i avsiktsförklaringen står att man kommer att särskilt prioritera barnfilm så att den genren inte äts upp av Disney. För att gynna den svenska barnfilmen ännu mer skulle vi vilja se att det publikrelaterade stödet utgavs redan från den första sålda biljetten, som tanken var från början. Nu måste man sälja flera tusen biljetter innan det börjar räknas. En viktig grupp som däremot inte nämns i avsiktsförklaringen och som inte heller aktualiserades inför det senaste filmavtalet är våra nationella minoriteter. Det är hög tid att på kulturens och då givetvis även filmens område ta ansvar för att Sverige har undertecknat Europarådets konvention om nationella minoriteter. Förvisso är jag inte så förvånad över att filmbranschens folk inte har tagit upp frågan, eftersom det var tydligt under kulturutskottets hearing om filmens framtid att man inte var bekant med begreppet nationella minoriteter. Vi i Vänsterpartiet anser därför att det är viktigt att vår part, regeringen, inför kommande avtal tar upp de nationella minoriteternas behov. Här behövs stöd till översättning av manus och andra ansökningshandlingar från minoritetsspråken. Jag pratade tidigare om stödet till barnfilm. Det behövs också särskilda pengar för minoritetsspråkig barnfilm. Detta är en nödvändig satsning med tanke på behovet av revitalisering av språken som föräldra- och far- och morföräldragenerationerna inom dessa grupper ofta berövats genom den kända förda minoritetspolitiken. En framtida filmproduktion på minoritetsspråken är inte bara viktig för att stärka språket hos unga inom de nationella minoriteterna. Det är också viktigt för att få ökad inblick i och förståelse för våra minoriteter. Herr talman! Vi har inga reservationer i detta betänkande. Utskottet har tillstyrkt vår motion om e-bio, men det kommer min partikollega Peter Pedersen att tala mer om nu efter mig. Jag vill passa på att svara på den fråga som Lena Adelsohn Liljeroth ställde från talarstolen angående babybio. Jag tycker att det är en komplicerad fråga. Bebisar kanske inte kan uttrycka vad de tycker och känner och inte med ord reflektera över vad de har sett. Det är en svår gräns att sätta: När är man bebis och inte fattar någonting? När är man bebis och har börjat ta intryck? En bebis behandlar ju mycket av sina intryck under en dag. Jag tror inte att det är så enkelt att man kan säga att det bara är föräldrarna som tittar, såvida inte bebisen sover naturligtvis. Det är mycket tveksamt om man ska tillåta babybio. Det är också en fråga för biograferna att se om man kan ta in barn eller inte.

Herr talman! Jag avser inte att förlänga debatten särskilt mycket, men jag måste ändå ställa en fråga. Det är alldeles riktigt att barn utsätts för en oerhörd massa intryck som de inte kan uttrycka muntligt. Hur ska man då göra med hemmen? Ska man in i hemmen också och se vilka intryck barn utsätts för? Ett barn sitter kanske ofta med i sin sparkstol eller ligger på en filt när det är nyheter och filmer. Var går gränsen? Inser inte Rossana Dinamarca, som är glad mor till ett litet barn, att hela det här systemet är bisarrt?

Herr talman! Frågan är då, Lena, var man ska sätta gränsen. Hur gamla ska bebisar vara för att få följa med föräldrar som ska se en vuxenfilm? Jag tycker nog att man måste ha en sådan gräns. Jag förstod att du ställde den här frågan till mig just för att jag har en bebis. Jag kan inte säga att vi ska gå in med lagar och bestämma exakt vad man som förälder ska få se på tv. Men det är klart att man tänker efter vad det är som visas på tv när man har sitt eget barn i närheten och vet att det är möjligt att barnet får synintryck från det som visas på tv-apparaten. Det är självklart att jag som förälder tänker på det, och jag tror att många andra föräldrar tänker på det. Vad det gäller den sociala samvaron, som Hans Backman tog upp här förut, vet jag många andra saker man kan göra med sin bebis som är mycket bättre för den sociala samvaron, även om det också kan vara trevligt att se på film. Det finns babysång, babysim, babysalsa och säkert en massa andra babysaker. Därför kanske jag inte ser det här som det allra viktigaste att göra en lagändring om.

Herr talman! Nu har jag stora barn. De är över 20 år. Men jag gick också på babysim och på mycket annat med dem, så jag håller med om att det finns väldigt mycket annat man kan göra. Föräldrarna tar ansvar, säger Rossana Dinamarca. Ja, självklart, men det gör man ju också om man tar med sitt barn på bio. Det här är ju något som är riktat till föräldrarna och inte till barnen, som Hans Backman var inne på tidigare. Och biografägarna tar ju sitt ansvar därför att de har anpassat föreställningarna just för familjer med små barn. Det är lägre volym, det är en annan belysning, det är inlagda pauser för matning och blöjbyten. Och det handlar om barn som ligger i vagn. Jag tycker att ni har en förmyndarmentalitet som är mycket, mycket märklig.

Herr talman! Det här handlar inte om förmyndarmentalitet, utan det handlar om att göra förändringar i censurlagen. Biografägarna måste kunna ta beslutet, tycker jag. Vad jag vet har detta inte prövats på laglig väg, och man har inte dömt någon biografägare för att biobesökare har haft med sig bebisar. Men du har fortfarande inte svarat på min fråga om gränsen för när det är okej att ha med sig barn på så kallad babybio. Barn kan ju ligga i vagn tills de är ett och ett halvt år och ännu äldre. Är de då fortfarande att betrakta som bebisar och ska därför kunna vara med? Det handlar om mycket teknikaliteter i diskussionen om ifall man ska ha med sig barn och om vad barnen ser. Bebisarna kanske inte sover under hela filmen utan faktiskt ser vad som pågår på duken. I dag finns det också vuxenfilmer som inte är barnförbjudna som man kan gå och se tillsammans med sina barn, så jag ser inte riktigt det problem som Lena med flera ser.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag är stolt och nöjd över att ett enigt kulturutskott, även om jag nu märkt en viss tvekan hos Moderaterna, har ställt sig bakom en motion från Vänsterpartiet och delvis en socialdemokratisk motion som föreslår utbyggnad av e-bio i landet. Sedan kan jag bjuda på att alla partier nu verkar vilja ta åt sig äran av att ha kommit på det här, men det är bara att gå in och läsa i riksdagsprotokollen och se på historien för att se att det faktiskt är Vänstern och Socialdemokraterna som flera år i rad har motionerat i den här frågan. Men nog om detta. Jag tycker att vi kan bjuda på det. Den dagen till exempel Moderaterna eller Folkpartiet kommer fram med ett lysande förslag som vi kan ena oss om i kulturutskottet lovar jag att jag från den här talarstolen ska ge dem erkännandet att det faktiskt är därifrån förslaget kommer. När det gäller sakfrågan framgår det väldigt tydligt av den hearing vi hade där olika representanter för filmvärlden deltog att detta med e-bio, eller digital bio som det ibland kallas, är något som har framtiden för sig och ökar möjligheten för människor runtom i landet att se ny film och ett bredare och mer varierat utbud av film. Det gör tillgängligheten mycket stor. Därför tycker jag att det är lite tråkigt att Moderaterna nu verkar backa lite grann från det här med motiveringen att det kostar för mycket pengar. Det är en viktig demokratisk fråga att även filmer ska kunna vara tillgängliga för många människor runtom i landet, oavsett om man bor i Arjeplog, Ystad eller Stockholm. Det ska inte vara en fördröjning på ett par månader innan man får möjlighet att se de nya filmerna. Det kan jag säga eftersom jag bor i en ort som har tillgång till just e-bio. Jag ser ju att det har blivit en märkbar skillnad. Man har nu en mycket snabbare tillgång till de nya filmerna. Det ökar förstås också intresset. Dessutom kan man se direktsänd idrott eller musikkonserter från hela världen. Problemet är, precis som framgår av betänkandet och vår motion, att det är själva investeringskostnaden som är hög för en liten biograf att bära. Här får man hoppas att regeringen följer riksdagens beslut och vidtar åtgärder för att på sikt bygga ut e-bio i landet. Det finns olika former av stöd. Om man har en samlingslokal kan man ansöka om olika typer av stöd för att göra ombyggnader, tillbyggnader eller andra förändringar. Det står ingenstans att allting ska ske över en natt, utan det krävs en långsiktig strategi för att tillgängliggöra film för många fler. Jag tycker att det är klokt att vi för en gångs skull kan enas i en viss riktning. Det tycker jag är mycket glädjande och hoppas att det kan ske vid fler tillfällen. Sedan skulle jag också vilja poängtera, eftersom det lätt blir en missuppfattning, att det inte handlar om att man ska slänga alla gamla filmformat överbord och säga adjöss till 35-millimeters- och 16-millimeters filmer och videofilmer. Vi betonar i våra särskilda yttranden 1 och 2 - vi har tre stycken - mycket noga vikten av att vårda filmarvet och de filmformat och den tekniska kompetens som finns. Om man inte har de apparater och den kunskap som behövs kan man inte titta på video 2000, Super 8 eller 16-millimetersfilmer om 20 år. Det är viktigt att behålla kompetensen på alla de olika format som finns. Då är den digitala distributionen ett nytt sätt, framför allt för att tillgängliggöra filmen. Därmed vill jag avsluta med att igen säga att jag är stolt och nöjd, inte bara det ena, som en annan person brukar säga från den här talarstolen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Herr talman! Först, Peter Pedersen, kan jag väl hålla med om att ni nog var först med det här med e-bio. Men ni har fått mycket stöd från oss i Centerpartiet under årens lopp, så jag är minst lika glad och stolt över att förslaget om e-bion har gått igenom. Den rörliga bildens medier - film och video - har funnits i mer än hundra år. Jag vet att alla i kulturutskottet håller med om att det finns ett enormt stort kulturhistoriskt värde i det material som har producerats under alla år. Vi vet också att materialet är ett kulturarv som lever i en verkligt hotad verklighet. Det är den naturliga åldringsprocessen samt kemisk nedbrytning som gör att 1900-talets historia riskerar att förstöras. Det gjordes en statlig utredning 1998. Den visade att hälften av det dokumenterade materialet finns i mindre ägares gömmor, det vill säga hos privatpersoner, statliga organisationer och hos företag. Den andra halvan ägs, precis som Lena Adelsohn Liljeroth sade tidigare, av SVT och Filminstitutet. Utredningen föreslog en satsning på ett centrum för dokumentärfilm i Grängesberg. Apropå tv förresten börjar jag fundera över vad vi allihop har upplevt av tv, för där har ju många av de filmer visats som hotas om vi inte räddar dem. Jag börjar tänka på vad jag själv såg på TV. Det som först poppar upp handlar om filmerna om Lilla Fridolf och Selma. Det är förhoppningsvis filmer som redan är räddade, för de är ju inte fiktiva filmer. Då kan jag inte låta bli att läsa en dikt av Nicke Sjödin. Den heter Teven . Förstn som rådd sä'n teve va'n Robert Lundholm. Åll e annrern häri byn hadd ju käringern. Han hadd'n häri saln å'n faliges kutning vart ä där. Bå gôbba å käringern å kvadda lete säg dit om kvälla. Dom värken hälse häll hädd tå säg mössa utan bärä bräsa iväg in å sätte säg på gôlve. Ene stoln såt ju'n Robert på å på annern låg gammfetkatta hans. Nan enstäka kônne dra tell å säge na orl som "Ha ä börje", men då körl dom annrern tig ti'n. Frampå natta kônne man höre nagen som sae: "Tack för idag". Då geck ållihop himm å'n Robert feck tell å kåre å let na näver för dä hadd slockn för länge sen häri köksspisn. Däri saln va ä ju värnt ätte ållt folke men'n Robert kônne ju int ge säg tell å lägg säg där. Där stog ju teven. Av oro för vad som skulle kunna hända med all den film som finns har flera partier motionerat om bevarandet av den. För att bygga upp ett filmvårdsarkiv i Grängesberg behövs personella och maskinella resurser. Dessutom måste man knyta till sig teknisk kompetens, något som är väldigt viktigt eftersom vi vet hur snabba teknikskiftena är. Om ni inte vet det kan jag tala om att bara sedan videosystemet introducerades 1956 har vi fått uppleva att mer än 80 olika videosystem har försvunnit. Av det bör vi dra lärdom och inse att vi måste se till att det finns teknisk utrustning som kan konvertera gamla videofilmer till dagens teknik. Av den anledningen motionerar vi i Centerpartiet envist år efter år tills alla inser att det är ett måste att vi ger Filmarkivet i Grängesberg ett ansvar för att teknisk och laboratorieteknisk kompetens byggs upp och hålls vid liv. Det är viktigt för alla de rörliga bilder som finns runtom i landet, i museernas förråd, i hembygdsrörelsernas lådor, hos statliga organisationer och företag och inte minst hemma hos privatpersoner. Det börjar bli bråttom nu. Till Vänsterpartiet skulle jag faktiskt vilja passa på att ge en uppmaning. Ni tycker ju precis som Centerpartiet. Det vet jag, för det var vi som tillsammans skrev motioner i den här frågan. Vi har haft flera frågor inom kulturen som vi drivit tillsammans. I år har ni valt att bara ha ett särskilt yttrande om Filmarkivet i Grängesberg. Jobba på för att utöka budgeten till Filmarkivet! I dag står det bara och stampar. Idén med arkivet är alltför bra för att den inte ska få utvecklas fullt ut. Herr talman! I 2001/02 års budgetproposition avsatte regeringen pengar till Filmarkivet. Det talades vitt och brett om att man nu skulle bevara och tillgängliggöra film, särskilt då icke-fiktiv film, samt erbjuda vårdtekniska tjänster för arkiveringen av film och videoband. I augusti 2002 tog också dåvarande kulturministern det första spadtaget till Filmarkivet. Det uppmärksammades väldigt mycket av medierna med stora bilder och reportage. Arkivet skulle ju skapa nya jobb i en ort i Dalarna som väldigt väl behövde jobben. Vad har hänt sedan dess? Regeringen fortsätter att avsätta 5 miljoner per år, vilket är en liten summa om man ska kunna utveckla och anställa fler personer. Kommunen har gått in med många miljoner för att fixa lokaler. En nitratkassematt har införskaffats, men eftersom den, enligt den information som jag har fått, är felkonstruerad kan man inte lägga in nitratfilm i den. Vad kommer då att hända med de 100 miljoner meter dokumentärfilm som man vet finns och som behöver räddas - ja, det kan finnas betydligt mer? Vad händer med de tio miljoner meter nyhetsfilm som redan håller på att självdestrueras? Vad händer med alla filmer som finns i museer och på andra ställen? Där vågar de inte lämna dem till Filmarkivet, för de vet inte vad som kommer att hända. Av det som den dåvarande kulturministern talade så varmt om och som vi trodde skulle bli en bevarande vante har det hittills bara blivit en lillfingertutt. Är det här bara ett sviket vallöfte? Augusti 2002, när spadtaget togs, var några veckor före valet. Dessutom ser det ut som om det samarbete som har påbörjats mellan Svenska filmarkivet, som ansvarar för Filmarkivet, och Statens ljud- och bildarkiv eventuellt kommer att raseras. Det beror på att man, enligt Jan Bergqvists förslag om ersättningsjobb efter regementsnedläggningarna, vill placera Statens ljud- och bildarkiv i Östersund. Jag är inte negativ till att statliga verk utlokaliseras till de orter som har förlorat sina regementen, men jag är starkt kritisk till att man föreslår omplaceringar från orter som tidigare har fått ersättningsjobb. Så är fallet med Grängesberg, för där upphörde gruvnäringen 1989, och regeringen förlade då medierelaterade verksamheter till orten. Därför, kära socialdemokrater och samarbetspartier: Ni kan påverka så att det här inte kommer att förverkligas. Jag förväntar mig en reaktion från Nikos Papadopoulos, som är socialdemokratisk talesman för filmen här i utskottet. Jag undrar: Vad kommer du att göra? Lars-Ivar Ericson har yrkat bifall till reservation 6. Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar också bifall till den reservation som han har yrkat bifall till.

Herr talman! Det har varit väldigt intressant för mig som vardagligen jobbar med andra frågor att på det här sättet få ta del av filmfrågorna lite mer på djupet. Till stor del har det också varit mycket positiva nyheter, men jag måste säga att när det gäller en fråga som jag är en av motionärerna kring, babybio, blir jag väldigt besviken. Det har funnits en del positiva öppningar under debatten fram till Vänsterpartiets inlägg. Det var så negativt att jag måste säga att jag blev inte bara besviken utan också väldigt förvånad över att man över huvud taget kan ha en sådan inställning. Jag har under resans gång annars känt att det här skulle kunna öppna sig på ett positivt sätt. Jag har uppvaktat dåvarande kulturminister Marita Ulvskog. Jag har försökt följa debatten både internt och externt. Jag menar att utskottets majoritet hade haft en möjlighet att förtydliga och göra en annan tolkning än Statens biografbyrå när det gäller babybio. Det var ju där den olycksaliga hanteringen började. Men tyvärr har man låst fast sig trots en del positiva yttranden från talarstolen. I sitt ställningstagande i faktisk text ställer man sig bakom Statens biografbyrås tolkning. Om man förväntar sig att de ideella krafter som jobbar med babybio på de mindre biograferna ska följa det vi säger från riksdagen och ta stöd i det kommer det att bromsa upp den positiva verksamhet som jag menar att babybio är. Framför allt är det de vuxna, föräldrarna, som babybion vänder sig till. Här bygger man in bebisarna som ett hinder för att bedriva den här vuxenverksamheten. Man talar om att man inte vill öppna för en annan tolkning när det gäller åldersgränserna. Det är ju där problemet ligger. Mindre biografer har inte möjlighet att ta hem filmer enbart för de här visningarna. De måste använda sig av det filmutbud de har. Genom att säga nej till detta på det sätt som man har gjort här har man stängt dörren på ett mycket olyckligt sätt. Samtidigt säger man att det är upp till varje biografägare, till dem som visar filmerna, att sätta åldersgränser och göra tolkningar. Jo, det skulle jag också önska. Men då måste de ju få stöd och vägledning av vad utskottet säger när Statens biografbyrå inte ger någon vägledning åt det hållet utan tvärtom stänger dörren för babybio. Här hade utskottet haft sin unika möjlighet att göra en annan tolkning, en mer rimlig tolkning. Då hade vi inte heller behövt diskutera frågan om lagstiftning. Som frågan har landat här, med tanke på både skrivningen och debatten, vill jag säga att jag kommer att komma tillbaka till den här frågan, för det är inget rimligt ställningstagande. Jag önskar att man sätter sig ned och diskuterar mer med de mindre eller medelstora biografer som inte har samma möjligheter som de större vad gäller filmutbud och med alla ideella krafter som jobbar. Det här betyder oerhört mycket för de föräldrar som har möjlighet att komma under speciella omständigheter. Man bryter för blöjbyte och fika. Det är fokus på sociala kontaktytor. Man har lägre ljudnivå och så vidare. Det är viktigt att man sätter sig in i vad det handlar om. Som, i alla fall ganska, nybliven mormor känner jag att det här inte är någonting som på något sätt försätter barnen i en besvärlig situation. Då skulle jag inte på något sätt stödja den här verksamheten. Tvärtom känner jag utifrån mina personliga erfarenheter under senare tid att allt talar för babybio som något positivt. Allt annat än att stödja detta tycker jag känns väldigt orimligt och inkonsekvent. Jag hoppas på en bättre hantering när vi kommer tillbaka till den här frågan.

Herr talman! Det är tråkigt att Carina uppfattade mig och Vänsterpartiet som supernegativa. Det var inte riktigt det som var meningen. Men jag tycker att det finns en mening med att vi har censur och att vi har åldersgränser på biograferna. Det talar om att vissa filmer inte lämpar sig för barn. Jag vill upprepa det som jag tidigare har sagt, nämligen att det faktiskt finns vuxenfilmer som man kan se och som inte är barnförbjudna. Det handlar alltså inte bara om Heffaklumpen utan om riktig vuxenfilm. Det som Carina med flera kräver är att man ska kunna ta med sig sitt barn på en barnförbjuden film. Jag förstår inte det riktigt. Carina kanske kan svara på det som Lena inte kunde svara på, alltså: Hur små ska dessa barn vara för att kvalificera sig för babybio i så fall?

Herr talman! När det gäller dessa åldersgränser var detta inte något problem fram till Statens biografbyrås uttalande, utan detta löste sig. Det fanns ett samförstånd mellan dem som arrangerade detta och dem som var föräldralediga. Det var föräldralediga med barn som man vände sig till. Det problem som Vänsterpartiet nu framför uppstod inte. Det är speciellt att man vänder sig till den här gruppen och att man arrangerar filmförevisningar på ett speciellt sätt, vilket också gör att de som inte tillhör gruppen bebisföräldrar inte känner att detta är rätt forum för dem. Så i praktiken uppstår det inte något bekymmer, utan bekymret är tvärtom att Vänsterpartiet vill hindra dessa föräldrar från att delta i detta sociala umgänge. Det är ju det som man skriver, och det är det som du Rossana Dinamarca understryker. Du tycker att föräldrar ska göra andra saker i stället. Jag är alldeles övertygad om att de flesta föräldrar gör andra saker också. Detta handlar om huruvida man ska tillåta den här verksamheten som bygger på ideellt arbetande krafter som ställer upp på dagtid. Det är pensionärer och andra. De gör det därför att de tycker att det är viktigt och roligt. Och det skulle vi som politiker sätta stopp för på väldigt lösa grunder. Det känns för mig oerhört främmande. Jag tycker att detta är en viktig verksamhet, och jag vill bejaka positiva initiativ som handlar om att stimulera ett biointresse. Rossana Dinamarca säger att man har möjlighet att titta på andra filmer. Ja, det har man. Men återigen är det så att på de mindre biograferna, till exempel på den ort som jag kommer från, får man ett begränsat antal biofilmer att visa. Det är ingen biograf som går med vinst. Det är inte så. Att man över huvudet taget kan visa film är för att människor ställer upp på sin fritid. Det är omöjligt för biograferna att visa något annat än det som ska visas för vuxna på kvällarna. Man måste samordna filmerna på det sättet. Och om man inte kan visa de filmer som man ska köra i det ordinarie utbudet så har man ingen möjlighet att bedriva denna verksamhet. Man kan fortfarande köra det som man har börjat med, nämligen att visa film för pensionärer på eftermiddagarna. Och det är väl viktigt att man utvecklar filmvisning även för den gruppen. Men barnfamiljer blir utestängda när det gäller babybio. Man måste inse att olika biografer har olika förutsättningar och att olika orter har olika förutsättningar beroende på sin storlek.

Herr talman! Carina Hägg har fortfarande inte svarat på frågan hur gammal man kan vara när man går på så kallad babybio. Jag tycker att det spelar en viss roll. Barn är ändå mottagliga för det som visas, och barn sover inte hela tiden. Under biovisningen kommer förmodligen någon förälder att få ta upp sitt barn. Vad gör man då? Går man ut? Måste man lämna lokalen? Jag säger inte att detta inte ska vara möjligt. Egentligen ser jag inte något problem. Carina tog i sin motion åtminstone upp frågan om att detta måste vara en misstolkning. Jag har inte heller fått höra att detta har prövats på laglig väg och att det skulle vara förbjudet att få arrangera babybio. Jag ser inte riktigt det stora problemet. Jag vill inte förbjuda någon att göra detta. Men jag tycker att det finns en poäng med att man har åldersgränser på biografer. Annars kan jag inte förstå Carina på något annat sätt än att vi ska avskaffa åldersgränserna och att föräldrarna sedan får ta det fullständiga ansvaret för sina barn när det gäller vad man går och ser på. I dag är det faktiskt så att inte ens när det gäller 15-årsgränsen får barn följa med i föräldrars sällskap. Men det kanske vi också ska ändra på enligt Carina Hägg. Jag vet inte. I dag kan barn som inte är fyllda elva gå och se filmer med elvaårsgräns i föräldrars sällskap. Men ska vi ta bort dessa åldersgränser, eller vilka krav är det som man vill ställa, eller vill man inte ställa några krav alls?

Herr talman! Jag blir mer och mer förvånad när jag lyssnar på den här debatten och deltar i den. Inte kan det vara Vänsterpartiets mening att vi ska släpa ideellt arbetande människor inom biografverksamheten inför rätta för att få den här frågan avgjord? Det kan väl ändå inte vara rimligt? Vi har haft en alldeles utmärkt möjlighet att tydliggöra vad vi vill och har pekat på att det finns en annan väg än den tolkning som Statens biografbyrå har gjort. Då hade vi kanske löst den här frågan. I stället finns det kanske andra krafter som så att säga driver bebisarna framför sig i syfte att riva upp alla åldersgränser. Och dessa krafter vill jag inte ställa mig på samma sida som. Jag tycker att detta är ett politiskt ansvar. Om vi ska precisera exakt hur gamla barnen kan vara när de följer med sina föräldrar på bio, då måste vi tillsätta en utredning, och då måste vi arbeta fram en lagstiftning. Och då är jag beredd att ge ett svar på den frågan i det sammanhanget. Men jag har en allmän uppfattning om vad en bebis är. Men om du vill ha ett exakt besked om hur många månader en bebis kan vara, då ska vi titta på det lite grann på djupet. Men jag menar att i den praktiska hanteringen har det inte varit några problem för de biografer som jag har varit i kontakt med, utan det har hanterats på ett smidigt sätt. Och föräldrar kan ganska raskt uppfatta vilken grupp de tillhör beroende på om de har en bebis eller om de har en tvååring.