Sammanfattning I detta betänkande behandlar utskottet proposition 2001/02:175 Ett system för individuell kompetensutveckling jämte två motioner som väckts med anledning av propositionen. En av dessa är en gemensam partimotion av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet där de presenterar sitt förslag till system för individuell kompetensutveckling. I betänkandet behandlas också motioner från den allmänna motionstiden som rör frågor om kompetensutveckling. Utskottet biträder regeringens förslag som innebär i huvudsak följande. Riksdagen skall godkänna riktlinjer för ett system för individuell kompetensutveckling. En utgångspunkt för systemet skall vara att individen deltar med eget

Betänkande 2001/02:AU10 Ett system för individuell kompetensutveckling

Video

Fru talman! Det var trevligt att se statsrådet Mona
Sahlin här i kammaren. Det är inte ofta statsråden är
med på våra arbetsmarknadspolitiska debatter. Det
händer, men det var trevligt att se statsrådet här.
Jag kan inledningsvis konstatera att Näringsde-
partementet och regeringsmajoriteten återigen har
visat sin stora impotens. Och mot beslutsimpotens
hjälper inte ens Viagra.
För mer än fyra år sedan, i april 1988, tillsatte re-
geringen en arbetsgrupp med uppgift att främja kom-
petensutvecklingen i arbetslivet. I december 1999
tillkallades en särskild utredare för att lämna ett för-
slag till hur ett generellt system för individuell kom-
petensutveckling skulle kunna utformas. Efter ett år,
alltså i december 2000, överlämnades det till rege-
ringen.
I dag, år 2002 - ett och ett halvt år efter överläm-
nandet - diskuterar vi riktlinjer för ett system för
stimulans av individuell kompetensutveckling, inte
något förslag till lagstiftning. Det är tänkt att komma
till hösten.
Det är egentligen bedrövligt att vi ska behöva ta
upp kammarens tid med att stå här i dag och debattera
några sorts riktlinjer till kompetenssparande. Det
hade varit betydligt rejälare om vi fått diskutera rege-
ringens förslag med sammanhängande lagstiftning i
ett sammanhang. Men vi får väl göra det bästa av
situationen och i dag försöka få ett resonemang om
ett bättre system än det som regeringen har föreslagit
riktlinjer för.
De fyra borgerliga partierna har lagt fram ett ut-
kast till ett sådant. Min avsikt är att redogöra för
idéerna i det. Medreservanterna kommer härefter
säkert att fylla på med kloka synpunkter.
Fru talman! Det finns i Sveriges riksdag en bred
uppfattning om nyttan av att vuxna människor konti-
nuerligt skaffar sig nya kunskaper. Jag ser tre avgö-
rande skäl till kompetensutveckling.
Det första skälet är att utbildningsväsendet i dag
inte håller tillräckligt hög kvalitet. I länder där utbild-
ningen släpar efter kommer också den ekonomiska
utvecklingen och människors levnadsstandard att
göra det. Vi kan i dag se att Sveriges ledande position
i världens välståndsliga i början av 70-talet har för-
bytts i en kontinuerligt sjunkande position. I dag
ligger vi på en mindre hedrande ungefärlig sjuttonde-
plats.
Det blir alltmer tydligt att många företag har pro-
blem att rekrytera kunnig och utbildad arbetskraft.
Det gäller såväl yngre akademiker som utbildad ar-
betskraft inom praktiska och tekniska yrken.
Det andra skälet är att de svenska skatterna på ut-
bildning och kunskap sänder ut fel signaler. Det lönar
sig helt enkelt inte i tillräcklig utsträckning att utbilda
sig. En rapport från Föreningssparbanken för några år
sedan visade att de akademikeryrken man undersökte
hade en lägre ekonomisk standard än industriarbeta-
ren hade när skatt, nödvändiga fasta utgifter och stu-
dielån betalats.
Trots relativt höga arbetskraftskostnader betalar
sig med andra ord långa studier dåligt i Sverige. Den
högsta marginalskatten sänks i många länder, medan
Sverige fortfarande har bland de högsta skatterna i
världen.
Det tredje skälet är att det brister i förutsättning-
arna för många människor att på egen hand kunna
finansiera sin vidareutbildning. Många människor har
inte de ekonomiska förutsättningarna att regelbundet
kunna avsätta medel för att betala nödvändig fort-
bildning.
Fru talman! Med detta som bakgrund finner vi
moderater det i dag vara värt att pröva ett system för
individuellt kompetenskonto, ett system som ska
gälla alla arbetstagare och egna företagare. Vi vill ha
ett system som är anpassat till den enskilde individen
och som är frivilligt.
Detta är viktigt då vi vill skilja på verksamhetsre-
laterad och individrelaterad utbildning. Med verk-
samhetsrelaterad utbildning menar vi att det i det
enskilda företaget ska vara ett naturligt led i vardagen
att ge de anställda en kontinuerlig utbildning relaterad
till arbetet. Detta borde vara en självklarhet då det har
en avgörande betydelse för företagens överlevnad.
Den individuella kompetensutvecklingen ska vara
en möjlighet för den enskilda människan att kunna
fortbilda sig och eventuellt kunna finansiera nya
karriärmöjligheter.
Fru talman! Det system som vi förordar är i grova
drag uppbyggt på följande sätt:
- Den enskilde individen ansvarar för och avgör när
sparandet används.
- Alla får möjlighet att göra avdrag vid inkomstbe-
skattning upp till ett prisbasbelopp per år.
- Banker, fondbolag och andra finansiella institut
som finns på den svenska marknaden bör förvalta
sparandet.
- Avkastningen beskattas med 15 % avkastnings-
skatt.
- Arbetsgivarens medverkan är viktig, därför bör
rätt till avdrag införas för de sociala avgifterna vid
avsättning till den anställdes kompetenssparkonto.
- När medlen tas ut betalas inkomstskatt.
- För låginkomsttagare bör någon form av extra
skattekredit eller bidrag tillföras. I utgången av
2002 finns avsatt 3,65 miljarder kronor. Därefter
är beslutat att avsätta 1,15 miljarder kronor årli-
gen.
- Om sparmedlen inte använts vid arbetslivets slut
bör de kunna användas för att förstärka pensionen.
Fru talman! Den kritik jag har mot regeringens
förslag kan sammanfattas med följande:
· Insättning på kontot med max 25 % av ett in-
komstbasbelopp per år är helt otillräckligt som
stimulans för reformens syfte.
· Skattelättnad med en nedsättning av 10 procen-
tenheter av arbetsgivaravgifterna är alltför litet för
att motivera arbetsgivarna att medverka till av-
sättningar.
· Sparandet bör inte ske hos en statlig myndighet.
Det genererar bara stora kostnader när det redan
finns befintlig infrastruktur för sparandet och ger
inte valfrihet för denna sparform.
· Sparandet bör inte heller beskattas fullt ut som
kapitalinkomst med 30 %. Det bör i stället lik-
ställas med vad som gäller för det individuella
pensionssparandet.
· Kompetenspremien är alltför låg och krångligt
uppbyggd. Den stimulerar inte till avsättning på
konton.
· Sparandet bör kunna övergå till pensionssparande
och inte kringgärdas av de spärrar som regeringen
föreslår.
Fru talman! Det finns alltså anledning att inte bara
kritisera handläggningen av ärendet utan även i allra
högsta grad innehållet. Eftersom vi ändå ska åter-
uppta diskussionerna i höst vore det bra om partierna
som står bakom betänkandet tog till sig vad SACO:s
ordförande Anna Ekström och TCO:s ordförande
Sture Nordh uttryckte tidigare i våras.
"Det finns all anledning för de miljöpartistiska,
vänsterpartistiska och socialdemokratiska ledamöter-
na i arbetsmarknadsutskottet att mycket noggrant läsa
den borgerliga motionen om individuellt kompetens-
sparande. Den är klart bättre än den proposition rege-
ringen har lagt. Det vore bra med en stabil blocköver-
skridande uppgörelse om kompetenssparandet."
Individuellt kompetenssparande skulle kunna vara
en bra tillväxtmotor, men då ska den också fylla sin
funktion.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till den ge-
mensamma reservationen.


Fru talman! Arbetslivet förändras i snabb takt.
Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare
med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling
mellan utbildning och arbete, företag som expanderar
och som avvecklar.
Utbildning blir alltmer en färskvara. Många gamla
yrken är på tillbakagång, och nya yrken tillkommer i
en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den
internationella konkurrensen måste anpassa sina ut-
bildningssystem till denna utveckling. De länder som
inte förmår detta hänvisas till hög arbetslöshet och till
att konkurrera om låglönejobb.
Om Sverige ska vara en nation som kämpar om att
ligga bland de främsta i välfärdsligan - vilket vi
kristdemokrater ser som ett viktigt mål - krävs att vi
understöder det livslånga lärandet och ökar männi-
skors möjligheter att förkovras och utvecklas. Ubild-
ning och kompetens är nyckelorden för framtidens
arbetsmarknad.
Ett system med individuellt kompetenssparande
skulle främja våra möjligheter att utbilda oss vidare.
När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på
arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva
nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till
kompetenssparande är därför en viktig komponent i
en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige.
Här skulle jag vilja understryka särskilt noggrant
att om vi kan stärka individernas ställning på arbets-
marknaden ökar vi också individernas möjligheter att
påverka sina egna liv, öka rörligheten mellan olika
yrken och mellan olika geografiska områden, vilket är
oerhört väsentligt för att få en mer flexibel arbets-
marknad och därmed mer tillväxt.
Kompetenskontomodellen är positiv inte bara ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed till att be-
gränsa arbetslösheten. Den förstärker landets förmåga
att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur
har vi råd med mer kompetensutveckling, men då
finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid,
men då har vi inte råd.
Fru talman! År 2000 förelåg ett färdigt utred-
ningsförslag om ett system för kompetenssparande.
Men regeringen bråkade både inbördes med olika
departement och med sina samarbetspartier, samtidigt
som LO krånglade och bromsade. Trots att riksdagen
under flera år har anslagit budgetmedel hände ingen-
ting. Först i april 2002 kom ett förslag som bara inne-
höll riktlinjer. Det är det vi ska diskutera. Först efter
valet i höst kommer den riktiga propositionen, och
ikraftträdandet blir i bästa fall den 1 juli 2003.
Trots att kompetensutvecklingen är en fråga som
har strategisk betydelse har regeringen misskött frå-
gan under en längre tid. Därmed har en viktig reform
om införandet av kompetenssparande ännu en gång
skjutits på en osäker framtid. Om regeringen agerat så
att ett system med individuellt kompetenssparande
hade kunnat införas under 2002 hade förutsättningar
för att en väsentlig del av de 36 miljarder kronor som
under året återbetalas från SPP till svenska företag
funnits för att, via lokala överenskommelser, avsättas
till kompetenssparande. Här fanns en möjlighet att få
en rivstart för ett system med kompetenssparande,
men den möjligheten sumpade regeringen bort med
sin förhalning av frågan. Därför förtjänar regeringen
stark kritik för hela handläggningen av frågan.
Fru talman! Kristdemokraterna, Moderaterna,
Centerpartiet och Folkpartiet har presenterat alterna-
tiva riktlinjer för ett system med kompetenssparande.
Det är förslag som skiljer sig från regeringens i den
meningen att våra riktlinjer är mer flexibla och har en
betydligt mer positiv grundsyn till individens möjlig-
heter att själv utforma sin kompetensutveckling. Re-
geringens förslag avviker i flera avseenden från ut-
redningsförslaget och har fått stark kritik från TCO
och SACO.
Patrik Norinder citerade ur ett pressmeddelande
som SACO och TCO skickade ut när regeringen hade
lagt fram sitt förslag. Där uppmanade man till en
blocköverskridande överenskommelse. Vi från den
borgerliga sidan i arbetsmarknadsutskottet sade att vi
är beredda att diskutera dessa saker och hitta en ge-
mensam samsyn, men detta avvisades av utskottss-
majoriteten.
I dag har SACO och TCO skrivit ett nytt brev till
riksdagsledamöterna för Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet. Där uppmanar man till en
återremiss och ny beredning i syfte att hitta en bred
överenskommelse över blockgränserna om ett starka-
re kompetenskontosystem. Det är förvånande att
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
så frankt avfärdar TCO:s och SACO:s synpunkter.
Fru talman! De riktlinjer vi har skissat på handlar
om ett individuellt och frivilligt system.
Arbetstagarens sparande på kompetenskontot ska
vara befriat från skatt, dvs. avdragsgillt, upp till för-
slagsvis ett basbelopp. För statens del handlar det om
att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man
i dag ger en skattekredit för sparande i pensionsför-
säkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kom-
petensutveckling betalas inkomstskatt. Långsiktigt får
staten tillbaka denna investering genom högre skat-
teintäkter och lägre arbetslöshet. Men de föreslagna
reglerna, som innebär att man får spara bara drygt
9 000 kr per år, innebär att en medelinkomsttagare
måste spara upp till 30 år för att kunna studera ett år
med bibehållen inkomst. Är det rimligt?
Arbetsgivarna ska uppmuntras att bidra till kom-
petenssparandet och uppbyggnaden av kapitalet i
kompetenskontona genom avdragsrätt för insättning-
ar. Individen ska förfoga över de medel som finns på
det egna kompetenskontot. Någon form av extra
skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som
börjar spara i kompetenskonto ska införas.
Förutom att den enskilde och arbetsgivaren på eg-
na initiativ och i individuella avtal kan göra insätt-
ningar på kompetenskontot kan också insättningar på
kompetenskontona vara en ytterligare komponent att
förhandla om i lokala löneförhandlingar. När det
gäller uttag bör inte större uttag än det som motsvarar
den tidigare tjänsteinkomsten få göras vid ledighet för
studier. Eventuella medel som inte använts för studier
och kompetensutveckling bör vid arbetslivets slut
kunna användas till att förstärka pensionen. Här avvi-
sar regeringen kategoriskt sådana tankar.
Arbetstagaren ska kunna ta med sig sitt kompe-
tenskonto om han eller hon byter arbetsgivare eller
startar eget. Systemet med kompetenskonton bör
också vara öppet för egenföretagare genom särskilda
regler.
Arbetstagare och arbetsgivare ska fritt kunna välja
vem som ska administrera deras konton. Försäkrings-
bolagen har administrativa system uppbyggda för
försäkringar. Arbetstagare och arbetsgivare är väl
bekanta med de rutiner som gäller för administratio-
nen av gruppförsäkringar.
Nu påstår regeringen att det går snabbare att byg-
ga upp ett statligt system, vilket alla som har följt
utvecklingen av Premiepensionsmyndigheten lätt
betvivlar. Men framför allt gör regeringen och ut-
skottsmajoriteten ett tankefel här; man tror att man
inte får någon mereffekt av att ett antal olika privata
aktörer skulle delta i systemet. Kontona måste mark-
nadsföras gentemot arbetsgivare och löntagare. Här
finns ett egenvärde hos en rad olika aktörer att jobba
med marknadsföring, information och rådgivning.
Man går helt miste om denna effekt om detta görs till
ett statligt system.
På punkt efter punkt finns en ogin, oflexibel in-
ställning från regeringens och utskottsmajoritetens
sida. Det märks att det har varit ett kompromissande
och kattrakande mellan olika intressen som har gjort
att förslaget har tappat mycket av det goda innehåll
som fanns i utredningsförslaget. Det är beklagligt att
förslaget har försenats och att innehållet har försäm-
rats jämfört med hur tankegångarna såg ut från bör-
jan.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkande
AU10.


Fru talman! Först av allt ska jag säga att jag upp-
skattar att statsrådet Mona Sahlin deltar i dagens
debatt.
Jag vill i den sista debatten med utskottet för den-
na mandatperiod tacka för gott samarbete. Det gäller
personalen i utskottet, som sett till att våra betänkan-
den och reservationer till dem kommit i tid och varit
korrekta, kammarkansliets personal och talmännen,
för att arbetet i kammaren har löpt smidigt, och sist
men inte minst kollegerna i utskottet. Det har bränt
till i debatten - och så ska det vara - men efteråt har
vi kunnat träffas och prata som vanligt. Det har varit
bra med en sådan stämning i utskottet. Det ska inte
minst mina kolleger i presidiet ha all heder av.
Denna sista debatt handlar om ett ämne som jag
personligen har engagerat mig mycket djupt i. Det
handlar om både ett jämställdhets- och ett åldersdis-
krimineringsperspektiv.
Att kunna skaffa sig kunskaper så att man kan va-
ra kvar i arbetslivet ända till pensioneringen är något
som inte får missunnas någon människa. Som det ser
ut i dag är det många som passerat 45 år och därmed
är utan möjligheter att vidareutveckla sig i arbetslivet
om man inte blir arbetslös. Det finns i stort sett inga
möjligheter att finansiera studier efter den åldern.
Detta drabbar i stor utsträckning kvinnor som
kanske varit hemma och tagit hand om barnen eller
inte satsat på kompetensutveckling även om man
arbetat under tiden man haft små barn. När man då
vill komma tillbaka och kanske höja sin kompetens
eller skaffa en ny, därför att man inte ser några ut-
vecklingsmöjligheter i det gamla jobbet, är alla dörrar
stängda. Bara den som har en fet plånbok, blir ar-
betslös eller har en arbetsgivare som vill satsa på ens
utveckling kan förändra sin situation. Vad blev det av
alla vackra ord om ett livslångt lärande och att man
ska ha möjlighet att sadla om mitt i livet? För många
kvinnor blev det avsittning i stället.
Fru talman! Jag har ett exempel som tydligt visar
på detta. Det är en kvinna som har jobbat heltid i hela
sitt liv. Hon har fått barn sent i livet och har därför
inte kunnat vidareutbilda sig före 45 års ålder. Nu
håller hon på med en utbildning som hennes arbetsgi-
vare är positiv till och delvis stöttar, men försörjning-
en måste hon klara på egen hand. Det innebär att hon
jobbar ungefär 150 %, och det klarar ingen i längden.
Studierna är på halvfart, och hon kan gå ned till 75 %
på arbetet till hösten. Det innebär ekonomiska på-
frestningar, men alternativet är att hon inte orkar
fullfölja utbildningen. Det vore ännu värre, anser hon.
Ett individuellt kompetenssparande, som hade
gjort det möjligt för henne att sätta av en del av sin
lön under hela arbetslivet, hade gjort det möjligt för
henne att klara sin ekonomiska situation på ett myck-
et bättre sätt. Hon hade kunnat gå ned i arbetstid och
ändå känt att ekonomin klarar sig. Hon hade sluppit
oron för pengarna och kunnat ägna all kraft åt sina
studier, som hon upplever som mycket viktiga.
Fru talman! Centerpartiet har i flera år drivit frå-
gan om individuell kompetensutveckling. När bud-
geten för år 2000 kom upplevde vi att det skulle kun-
na bli en utveckling åt det håll vi strävade. Regering-
en satte t.o.m. av pengar för att kunna förverkliga
förslaget. Efter detta har ingenting skett. Eftersom det
inte heller kom något förslag i budgetpropositionen
för 2002 tröttnade vi i oppositionspartierna på att
vänta.
Vårt förslag, som nu finns som motion A9 till
proposition 2001/02:175, tog form strax efter jul och
verkar ha haft delvis avsedd effekt. Regeringskansliet
vaknade till liv och tog tag i frågan. Tyvärr har finan-
sen tydligen haft ett alldeles för stort inflytande på
skrivningarna. Förslaget kännetecknas av en rigiditet,
för att inte säga stupiditet, som är häpnadsväckande.
Man lägger ett förslag som enbart är kosmetiskt och
för att inte få ännu ett misslyckande där en riksdags-
majoritet går emot regeringen.
Jag är besviken både på regeringen, som inte kun-
de prestera bättre, och på Miljöpartiet, som inte står
fast vid sina egna tidigare förslag. Barbro Feltzing!
Jag tycker att du har sålt din själ för en vattvälling.
Fru talman! Med det förslag som regeringen läg-
ger i propositionen och som majoriteten ställer sig
bakom lyckas man sänka alla förhoppningar om för-
bättringar för den som inte längre är ung men som
fortfarande har 15-20 år kvar på arbetsmarknaden.
Förslaget är byråkratiskt, snålt och otillräckligt.
TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO-
tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år
för en genomsnittlig tjänsteman eller kvinna att kunna
avsätta pengar till kontot så mycket att man kan stu-
dera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Ar-
betsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas
konton riskerar också att försvinna, eftersom sparti-
derna blir så orimligt långa.
Oppositionens gemensamma förslag till avdrags-
rätt med ett basbelopp gör de här tiderna rimligare.
Det gör det också möjligt att spara ihop pengar så att
man kan skaffa sig en helt ny eller betydligt längre
utbildning jämfört med regeringens förslag. Ett kvarts
basbelopp känns som ett hån mot alla som vill höja
sin kompetens för att kunna vara kvar i arbetslivet
tills man blir pensionär.
Fru talman! Att tillsätta en ny myndighet som ska
förvalta sparpengarna är också en onödig utgift. Det
finns redan aktörer på marknaden som dessutom har
intresse av att sparformen blir känd för arbetsgivare
och arbetstagare. Staten kan spara informationspengar
genom att använda de här kanalerna.
En annan brist i förslaget är att företagare inte om-
fattas av samma regler. Vi föreslår också någon form
av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare
som börjar kompetensspara. Sänkta skatter för i första
hand låg- och medelinkomsttagare skulle ytterligare
öka deras självbestämmande. Det ökade ekonomiska
utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett
riktat sparande, såsom kompetenskontosparande. För
vår del i Centerpartiet är det viktigt att alla behandlas
lika i ekonomiska frågor.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nen.


Fru talman! I dessa sista skälvande timmar blan-
das vänligheter och möjligen ett sista försök att göra
en heroisk insats i vår svenska riksdag. Därför bjuder
också plikten - en kär sådan - att jag säger tack till
alla goda riksdagskolleger, närvarande och andra, för
många goda år i det svenska parlamentet: 13 år vid
Sergels torg och 19 år här på Helgeandsholmen. Jag
har tidigare sagt, och jag upprepar det, ett tack till
utskottskolleger och utskottskansli. Jag vill tillägga
ett tack till närvarande statsråd. Jag hade äran att sitta
i samma presidium som Mona Sahlin i arbetsmark-
nadsutskottet. Min förhoppning i den här delen är att
vår demokrati ska kunna utvecklas i den meningen att
fler medborgare engageras och att sakfrågorna lyfts
fram starkare. Det tror jag vore en god politisk gär-
ning.
Fru talman! Strukturomvandlingen i näringslivet
ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens.
Det handlar om såväl breda som specialiserade kun-
skaper och färdigheter, men kanske framför allt om
att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren änd-
ras. Det gör de ju; tekniken utvecklas oerhört snabbt.
Det finns redan i dag behov av återkommande fort-
och vidareutbildning, och det behovet tror jag kom-
mer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att
ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och ska
ses som en investering för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidi-
gare inriktad på att förse de stora industrierna med
mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det
framväxande kunskapssamhället är att kraven i dag
ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter,
och det vi ibland kallar kommunikativ förmåga. Det
spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Ar-
betsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas
på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen och nya
förutsättningar på de internationella marknaderna etc.
gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare
kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det
framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är
att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingar-
na i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är
en mycket viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit
att man rentav skulle kunna ta ut ett "friår" mitt i livet
för att fortbilda sig. I dag har vi att ta ställning till
regeringsförslag vad gäller individuell kompetensut-
veckling, och grundtankarna i detta system ställer vi
oss bakom.
Länge var det oklart om regeringen över huvud
taget skulle orka med att åstadkomma ett förslag i
frågan. Till sist kom visserligen propositionen, men
den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändi-
ga riktlinjer för den viktiga reform som därmed än en
gång skjuts på en osäker framtid. Betecknande är att
flera tunga fackliga organisationer haft invändningar
mot regeringens förslag.
Individuellt kompetenssparande, fru talman,
främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När
vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på ar-
betsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya
utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kom-
petenssparande är därför en viktig komponent i en
strategi för långsiktig tillväxt i vårt land.
Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed begränsa
arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå
emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi
råd med mer kompetensutveckling, men då finns
kanske ingen tid för det. Under lågkonjunktur finns
det tid, men då tycker sig många inte ha råd.
Medlen på kompetenssparkontot är individens eg-
na och ska kunna användas för den kompetensut-
veckling som den enskilde själv bestämmer sig för.
Kompetensutveckling ges en vid definition. Om
sparmedlen inte kommer till användning för kompe-
tensutveckling är det vår uppfattning att de vid ar-
betslivets slut rentav skulle kunna användas för att
förstärka pensionen.
Från de fyra oppositionspartierna har vi föreslagit
en ordning där varje individ ges möjlighet att göra
avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på
ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör
gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per
år.
För statens del handlar det alltså inte om att ge bi-
drag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på
ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit
för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas
ut för att bekosta kompetensutveckling betalas in-
komstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna in-
vestering genom de högre skatteintäkter och den lägre
arbetslöshet som denna modell skulle kunna bidra till.
Det har, fru talman, tidigare i debatten refererats
till att två av våra tre största fackförbund djupt bekla-
gar den hantering som frågan fått. Man har refererat
innehållet av kritiken. Det är egentligen mycket star-
ka skrivningar som har nått t.ex. riksdagsmajoriteten.
Både TCO och SACO tycker att vad de kallar återre-
miss vore rimligare.
De säger att det är angeläget att vi skapar ett sys-
tem där varje individ kan öka sin kunskap, utbilda sig
och få en starkare position på arbetsmarknaden. Deras
önskan är att riksdagsförslaget mer ska återspegla vad
IKS-utredningen föreslog. De säger att förslaget i
många avseenden måste förbättras om man ska kunna
nå de mål som jag i och för sig tror att det finns en
grundläggande enighet kring. Också utredningen var
tillskyndare av dessa mål.
Fru talman! Regeringens förslag har också brister
vad gäller hur mycket pengar som får avsättas. Det
ska endast röra sig om ett fjärdedels basbelopp, och
förslaget ska ha ett slags låginkomsttagarprofil. Jag
tycker att låginkomsttagares mer begränsade hand-
lingsutrymme inte ska föranleda beloppsgränser som
gör att hela reformen nu riskerar att bli ganska me-
ningslös. I stället har vi förordat andra vägar, t.ex.
sänkta skatter för i första hand låg- och medelin-
komsttagare. Det skulle öka låginkomsttagares själv-
bestämmande att disponera en större del av det egna
inkomstutrymmet. Det ökade ekonomiska utrymmet
skulle exempelvis kunna användas till ett riktat spa-
rande, såsom kompetenskontosparande.
Jag tror till sist, fru talman, att det är angeläget att
också få arbetsgivarnas medverkan i ett system för
individuell kompetensutveckling, bl.a. därför att ka-
pitalet i ett sådant systemet då kan byggas upp i en
snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande
ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är
det emellertid fråga om mer direkt verksamhetsrelate-
rad personalutbildning, där företaget också har ett
avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med
en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetensspa-
rande där medlen helt disponeras av den enskilde.
För att stimulera arbetsgivare att bidra till den an-
ställdes eget utbildningssparande anser vi därför att
det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter
vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto.
Detta kan jämföras med de villkor som gäller för
arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för
anställda.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationen.


Fru talman! Förra året diskuterade riksdagen en
rad motioner om kompetensutveckling och individu-
ellt kompetenssparande. Då handlade inläggen myck-
et om behovet av kompetensutveckling i samhället.
Det handlade om framtida brist på arbetskraft inom
vissa yrken. Det handlade om flaskhalsproblem, och
det handlade om arbetsmarknadsutbildning. Inläggen
handlade också om arbetarrörelsens kamp för allas
rätt till utbildning och behovet av ett livslångt läran-
de.
Eftersom sommarkvällen är vacker, trots lite
regntunga moln, och eftersom statsrådet Mona Sahlin
ska tala senare kommer jag att uppehålla mig vid det
individuella kompetenssparandet och hur det är upp-
byggt. Det ska inte på något sätt uppfattas som att jag
tycker att kompetensutvecklingen är mindre viktig
och inte heller som att jag tycker att rättvisan har
blivit större när det gäller vem som får mest utbild-
ning i jobbet.
Det är fortfarande så att en LO-medlem bara får
hälften så mycket fortbildning som en SACO-
medlem. Anställda vid stora företag får dubbelt eller
t.o.m. tre gånger så mycket utbildning som anställda
vid små företag. Fortfarande får redan välutbildade
mer vidareutbildning än lågutbildade.
Ställningstagandet i den borgerliga reservationen i
dagens betänkande inleds med dessa ord:
"Kompetensutveckling är en fråga som har strategisk
betydelse. Trots detta har regeringen misskött frågan
under en längre tid." Det låter som om de anser att
kompetensutveckling står och faller med ett skatte-
subventionerat sparande. Så är det ingalunda.
Vi socialdemokrater har lagt fram en mängd för-
slag som ger ännu större möjligheter för vuxna att
utveckla sig vidare. Jag kan nämna några. Det gäller
Kunskapslyftet, som har nått över 800 000 vuxna, ett
nytt och reformerat studiemedelssystem och över
100 000 nya platser på högskolan. Det är de generella
reformerna som ger de stora möjligheterna för lågut-
bildade och lågavlönade att utbilda sig som vuxna.
Det individuella kompetenssparandet kan aldrig bli
mer än en extra stimulans bredvid existerande system,
men kan trots det få stor betydelse för många männi-
skor när det handlar om att våga prova något nytt.
Det är glädjande att kunna konstatera att det råder
stor samstämmighet i utskottet om ett individuellt
kompetenssparande för anställda och om att den
kompetensutveckling som systemet stimulerar ska
ges en vid definition. Men när det gäller hur reglerna
för sparandet ska utformas har vi inte längre mycket
gemensamt.
Regeringens förslag om det individuella kompe-
tenssparandet innebär att man varje år kan spara upp
till 25 % av ett inkomstbasbelopp och att man får
göra avdrag för det beloppet vid inkomstbeskattning-
en.
Vi socialdemokrater vill ha ett system som sti-
mulerar och premierar själva komptensutvecklingen
och inte enbart sparandet. Därför föreslås en kompe-
tenspremie som innebär att man, när man tar ut peng-
ar från sitt konto och använder dem för kompetensut-
veckling, får ett fast belopp på 1 000 kr och därutöver
en premie som beror på utbildningens längd men som
är lika för alla.
Vi socialdemokrater är angelägna om att det ska
bli en bred uppslutning bakom systemet och att
många individer ska vilja spara en del av sina pengar
för att senare i livet kunna öka sin kompetens. Därför
föreslår vi också att arbetsgivaravgifterna för den
arbetsgivare som sätter in pengar på den anställdes
kompetenskonto ska sänkas med 10 %. En sådan
sänkning skulle kunna förbättra förutsättningarna för
arbetsmarknadens parter att träffa avtal om kompe-
tensutveckling.
Vi anser också att systemet inte ska låsa in peng-
arna på kontot. Möjligheten att spara pengar och
flytta fram beskattningen av det sparade beloppet
kommer säkert att bli attraktiv för många, men om
pengarna bara får användas till kompetensutveckling
finns det risk för att många skulle dra sig för att börja
spara. Det är svårt att veta vad framtiden bär med sig,
och för många människor - kanske speciellt för män-
niskor med låga inkomster - kan det kännas otryggt
att binda upp sina sparade pengar.
Därför är förslaget att det ska vara ett öppet spa-
rande med samma beskattning av avkastningen som
andra sparformer. Individen äger själv sitt konto och
får använda pengarna när hon vill och till vad hon
själv vill. Ett undantag finns: Pengarna måste beskat-
tas och kontot måste avslutas senast det år du fyller
64 år, så kontot kan inte användas för att kringgå
bestämmelserna om pensionssparande.
Riksdagen beslutade för ett antal år sedan att be-
gränsa avdragsrätten vid pensionssparande till 5 % av
inkomsten, dock högst ett basbelopp och upp till ett
halvt basbelopp oavsett inkomst. Om det nu föreslag-
na sparandet också skulle kunna föras till pensions-
sparandet - som de borgerliga vill - skulle det vara
ett sätt att ändra riksdagens tidigare beslut, och det
har vi socialdemokrater inte för avsikt att göra.
Vi har strävat efter att hitta ett system som givet-
vis håller sig inom de finansiella ramar som riksdagen
har beslutat om. Men vi har också försökt att hitta en
modell som inte blir alltför utmanande ur fördel-
ningssynpunkt. Det är svårt - för att inte säga nästin-
till omöjligt - att ett system som bygger på individu-
ellt sparande blir bra ur fördelningspolitisk synpunkt
så länge som vi har olika löner här i landet. Det klarar
det reguljära utbildningssystemet bättre där vi alla
bidrar genom skatter och där alla får samma möjlig-
het till utbildning, oberoende av sin egen, eller för
den delen föräldrarnas, ekonomi.
Ett sätt att minska de oönskade effekterna är gi-
vetvis att begränsa avdragsrätten som regeringen har
föreslagit. En högre avdragsrätt på sparandet, som de
borgerliga partierna föreslår, gynnar mest individer
med goda inkomster.
Ytterligare ett sätt är att kompetenspremien utgår
från utbildningens längd och inte utifrån hur mycket
du har sparat. Premien utgår också i form av skattere-
duktion som blir lika för alla. Vad de borgerliga par-
tierna anser om detta vet jag ingenting om, annat än
att jag hörde att Patrik Norinder tyckte att det var för
lite.
Ett tredje sätt är att pengarna ska tas ut för be-
skattning innan pensioneringen. En utökad möjlighet
till pensionssparande skulle naturligtvis gynna den
som har kunnat spara mest.
Fru talman! De borgerliga partierna i utskottet har
klagat på att regeringen bara har lagt fram ett förslag
till riktlinjer för individuellt kompetenssparande och
inte hela lagstiftningen på en gång. Det kommer tro-
ligen statsrådet att gå närmare in på, men jag vill
framhålla att det här kan tyckas vara en enkel fråga,
men när man börjar att fördjupa sig i konsekvenserna
för annan lagstiftning blir det ganska komplicerat.
Det är en mängd olika lagar som måste ändras som
konsekvens av ett nytt sparsystem.
Det handlar om skatter. Avdragsrätten kanske inte
är så komplicerad och inte heller kompetenspremien
som en skattereduktion, men hur ska skattejämkning-
en utformas så att individen verkligen får nytta av
premien under studietiden och inte året efter?
Det handlar om kopplingar till inkomstprövade
bidrag. Ska uttag från kontot betraktas som inkomst
vid beräkning av bostadsbidrag? Ska behållningen på
kontot räknas som en tillgång vid behov av försörj-
ningsstöd? Ska uttag på kontot räknas in i det belopp
som man får ha som inkomst utan att studiemedlen
påverkas?
Det handlar sist men inte minst om var sparandet
ska ske. Ska det vara fritt att spara varsomhelst inom
EU, och hur ska då skatten hanteras vid uttag från
kontot?
Är det möjligt att begränsa sparandet till svenska
institutioner eller är det bäst om en myndighet får ta
hand om sparandet?
Fru talman! Med de föreslagna riktlinjerna som
grund kan vi få ett individuellt kompetenssparande
som ytterligare förstärker varje individs möjlighet till
det livslånga lärandet. Därför vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.
Även jag vill passa på att tacka för den gångna
mandatperioden. Det gäller naturligtvis talmännen,
vårt utskottskansli och mina utskottskamrater. Tack!


Fru talman! Jag vill också vid denna arbetsut-
skottets sista debatt under detta riksmöte tacka Laila
Bjurling, som representant för utskottsmajoriteten, för
ett gott samarbete, trots de meningsskiljaktigheter
som alltid hör till politikens väsen.
Jag har några funderingar och frågor om vad Laila
Bjurling har sagt om regeringens förslag till individu-
ellt kompetenssparande.
Förslaget är försenat. Jag tycker att det är snålt,
krångligt och att det har mycket av monopoltänkande
i sig.
Som Laila Bjurling själv sade finns det en samsyn
om att det behövs ett system av den här karaktären.
Därför vore det intressant att få veta varför Laila
Bjurling och utskottsmajoriteten inte följde uppma-
ningen från SACO och TCO om att man skulle försö-
ka att uppnå en samsyn i utskottet. Dessa propåer
avfärdades i stället kategoriskt från utskottsmajorite-
ten. Var det för att denna fråga har processats så
länge och så intensivt mellan olika departement,
mellan LO och Regeringskansliet, mellan samar-
betspartierna att kompromissen blev så tillkrånglad
och så skör att den inte tål ytterligare diskussioner?
Visst är det krånglig materia, som Laila Bjurling
sade, men det beror framför allt på att ni har haft svårt
för att komma överens. Vet man vad man vill är det
ofta lättare att lösa de tekniska problemen.
Min fråga är alltså: Varför avfärdade ni TCO:s
och SACO:s uppmaning att försöka att komma över-
ens? De tyckte också att de borgerliga riktlinjerna var
bättre än regeringens.


Fru talman! Det är ju ingen nyhet vare sig för
riksdagen eller för utskottet att TCO och SACO vill
ha ett högre belopp än det som vi nu föreslår. Det var
inget som vi fick reda på precis när brevet kom för
några dagar sedan. SACO och TCO har alltid förordat
ett högre avdragsbelopp.
Vi har begränsat beloppet av två skäl. Det ena
skälet är att pengar inte räcker till mera. Det ekono-
miska utrymme som riksdagen har avsatt för det här
kontot räcker inte till ett större avdrag än 25 % av
basbeloppet.
Det andra skälet är fördelningspolitiska avvägan-
den, som jag nämnde i mitt anförande. Vi var inte
nöjda med de fördelningspolitiska effekterna i utred-
ningens förslag. Det är också en av orsakerna till att
det har tagit så lång tid att få fram det hela. Vi har
försökt att hitta en annan modell.
Det vore intressant att få veta varifrån Stefan At-
tefall och övriga borgerliga representanter tänker ta
pengarna till det system som ni föreslår. Några såda-
na pengar har i alla fall inte riksdagen avsatt.


Fru talman! Laila Bjurling ser individens sparande
som ett problem som man måste kringgärda med en
massa regler för att kunna ha kontroll över sparandet.
Om individen sparar mera och använder en del av
överskottet på sitt sparande till sin egen pension är
det ett problem för Laila Bjurling, men jag ser inte
det som ett problem. Att stärka individens ställning
på arbetsmarknaden genom ett sparande som gör att
man kan välja hur mycket man vill arbeta, hur man
ska förlägga sitt arbete, hur man ska utveckla sitt eget
kompetenssparande och att eventuellt kunna göra
pensionsavsättningar är inte något problem.
Det är klart att om man ser sparandet som ett pro-
blem måste man ha en massa regler för att få männi-
skor att bete sig exakt som staten önskar. Där finns
den stora ideologiska klyftan. Det finns en ogin in-
ställning till individens möjlighet att påverka sitt eget
liv. Det är en viktig förklaring till Laila Bjurlings
argumentation.
Men vad TCO och SACO säger är att normala in-
komsttagare ska ha chans att spara och avsätta ett år
till komptensutveckling. I alla andra frågor, t.ex. när
det gäller att höja ersättningsnivåer och ersättningstak
i sjukförsäkring och föräldraförsäkring, vill Social-
demokraterna att dessa höjningar ska omfatta alla.
Men i det här systemet får tjänstemannagrupper
plötsligt inte uppleva att det här systemet är till för
dem. Det är därför som TCO och SACO så ihärdigt
säger: Sök en bredare uppgörelse, titta på de borgerli-
ga riktlinjerna. Men det avfärdar Laila Bjurling tvärt.


Fru talman! Det är inget problem för oss social-
demokrater och för mig att individer vill spara peng-
ar. Man får spara precis hur mycket pengar man vill.
Man får också göra insättningar upp till ett visst be-
lopp i det individuella pensionssparandet utan att jag
känner mig orolig eller ligger vaken på nätterna för
den skull. Men det vi pratar om här, Stefan Attefall,
är faktiskt ett skattesubventionerat sparande. Övriga
pengar får man sätta in precis hur mycket man vill på
vilken bank man vill och i vilka aktiefonder man vill.
Det har vi ingen som helst synpunkt på. Men om det
ska skattesubventioneras så att alla andra, även de
som inte sparar, ska vara med och betala det hela, ja,
då vill vi ha gränser för hur mycket vi vill tillåta att
en skattesubvention ska få kosta samhället. Det är den
stora skillnaden mellan oss.
Att vi inte har kunnat hitta något samråd med Ste-
fan Attefalls parti och övriga borgerliga partier är
därför att vi har helt olika syn på fördelningspoliti-
ken. Det är ganska enkelt. Vi ser det inte på samma
sätt som ni.
Dessutom har vi en hög ambition att hålla ordning
på statens pengar. Vi vill inte föreslå ett system som
inte ryms inom ramen för det som står till förfogande.
Och jag fick inget svar på frågan var Stefan Attefall
får pengarna ifrån, men det kanske jag får från någon
av de  andra borgerliga företrädarna så småningom.


Fru talman! Jag hade en fundering och en undran i
mitt anförande om hur Socialdemokraterna och Laila
Bjurling löser problemen för dem som är över 45 år. I
dag finns det tyvärr inget system som gör att man kan
studera på heltid eller ens på deltid egentligen och få
någon form av samhällelig subvention eller något
bidrag, utan man får försöka hitta andra lösningar. Då
är det ju bra om man har kunnat spara. Ska samhället
då inte ta något ansvar för dem som inte är arbetslösa
och inte har kunnat spara pengar, men som behöver
ha en vidareutbildning därför att de har 10, 15 eller
20 år kvar i arbetslivet?
Laila Bjurling och jag klarar oss säkert om vi
skulle bli utkastade ur riksdagen, för vi har en hygglig
pension. Men hur ska våra kolleger som inte har
kommit in i riksdagen, som går kvar på de jobb som
vi hade innan vi kom in här, bära sig åt om de vill
skaffa sig en bättre utbildning? Det finns inga pengar.
Jag hade hoppats att det här systemet skulle vara ett
sätt, men jag tycker inte att det har lyckats.


Fru talman! Jag håller helt med Margareta An-
dersson om att det här inte löser problemet att 45-
åringar och äldre inte kan kompetensutvecklas med
studiemedel. Det var inte ens en ambition att försöka
lösa problemet med det här systemet, utan ambitionen
var att stimulera den individuella kompetensutveck-
lingen genom ett individuellt sparande.
Man kan naturligtvis säga att på lite sikt kan 45-
åringar ha sparat pengar under en längre tid så att de
kan använda de individuella kompetenskontona efter
att de fyllt 45 år. Men det här är ju inget som på kort
sikt löser bekymret, utan vi måste titta på andra sys-
tem i den generella välfärdspolitiken. I dag finns  ju
ett system för dem som är eller riskerar att bli arbets-
lösa. Men när det gäller de som på eget bevåg utbil-
dar sig efter 45 år är det fortfarande en brist i system-
et. Jag är villig att erkänna att jag också tycker att det
är ett problem i mångt och mycket. Men pengarna
räcker inte till allt på en gång, utan man får ta små
steg på det här sättet.
Vad gäller mig själv är jag förskollärare. Och det
är ju fortfarande en brist på förskollärare har jag hört,
så med lite uppfräschade kunskaper kanske jag har
chans att få ett jobb utan vidareutbildning.


Fru talman! Jag tror säkert att Laila Bjurling kan
få ett jobb som förskollärare, men om Laila Bjurling
vill fräscha upp kunskaperna och göra lite mer blir
det lite knepigt. Jag har träffat på några stycken av
den kategorin just i 45-årsåldern som har jobbat 20 år
som förskollärare och som vill gå vidare. Det är bl.a.
det exemplet jag har tagit här. De har alltså väldigt
små möjligheter.
Har Socialdemokraterna inte funderat vidare på
hur vi löser arbetskraftsproblematiken? Människor
kanske inte orkar jobba vidare med de jobb de har
och behöver alltså hitta en annan möjlighet att för-
sörja sig. Vi som i dag är 55 år har tio eller kanske
tolv tretton år kvar till pensionen. För oss är det oint-
ressant, för vi hinner aldrig spara så mycket.
Man behöver snabbt hitta lösningar på de här pro-
blemen. Man hade kunnat göra det genom att satsa
ordentligt. Varför gör man inte någonting åt proble-
men?


Fru talman! Svaret på den frågan är naturligtvis
precis det som jag svarade tidigare, att pengarna inte
räcker till en större subvention än den som har före-
slagits. Riksdagen har avsatt en summa pengar, och
den  har vi att hantera. Det vill vi socialdemokrater
inte kringgå. Vi vill inte riskera att hamna i en situa-
tion med galopperande underskott, som vi har sett
förskräckande exempel på under 90-talet, utan vi
håller oss till de pengar som finns i det föreslagna
systemet.
Jag antog att Margareta Andersson hade någon idé
om var pengarna kunde tas ifrån, men inte heller av
henne fick jag något svar på den frågan. Men vad jag
förstår är det ju två stycken kvar, Elver Jonsson och
Patrik Norinder, och någon av dem kanske kan svara
på hur ni har tänkt finansiera det borgerliga förslaget.


Fru talman! Laila Bjurling inledde med att tala om
värdet av arbetsmarknadsutbildningen och betydelsen
av det livslånga lärandet. Om den välsignelsen tror
jag ändå att vi är ense.
Sedan kom det något lyriska att nu har vi de ljusa
sommarkvällarna, men sedan var det mörka moln. Jag
lyckades inte riktigt fånga vad Laila Bjurling syftade
på. Det kan väl inte vara regeringsförslaget, även om
det innehåller nog så mörka, i alla fall högst oklara,
inslag.
Sedan säger utskottsföreträdaren plötsligt att det
här är så komplicerat och tycks ha glömt att IKS-
förslaget ändå är en ganska rejäl genomlysning. Som
flera här har sagt skulle det inte varit omöjligt att vi i
utskottet skulle kunnat komma betydligt längre för att
därmed kunna komma i gång raskare.
Min fråga är egentligen ganska enkel: Vad är den
största orsaken till att Socialdemokraterna har övergi-
vit IKS-utredningen?


Fru talman! Jag tror att statsrådet kanske är mer
skickad att svara på frågan varför man har gått ifrån
IKS-utredningen. Men i den del som jag har varit
med i har det framför allt handlat om kritik mot för-
delningspolitiken och dessutom om att förslaget inte
skulle rymmas inom de finansiella ramar som finns.
Återigen kan jag passa på att upprepa frågan, nu
till Elver Jonsson: Hur har ni i Folkpartiet tänkt fi-
nansiera det borgerliga förslaget i reservationen och i
motionen?


Fru talman! Laila Bjurling glider över i ett fördel-
ningspolitiskt resonemang, och det finns anledning att
ha en särskild överläggning om det. Men jag vill ändå
påstå att man har misskött frågan genom att inte
komma loss i densamma.
Att klara fördelningspolitiken och utjämna är na-
turligtvis en betydligt större fråga. Vi har många
gånger aktualiserat att låg- och medelinkomsttagare
skulle få en mildare beskattning. Laila Bjurling är
naturligtvis inte okunnig om att vi har Europas högsta
skatter när det gäller t.ex. ensamstående förvärvsar-
betande mödrar. Det är i så fall en punkt som vi borde
ge oss på om vi nu ska klara hem alltsammans. Om
man tar in alla frågor i en sådan här delfråga, som i
och för sig är väldigt angelägen att driva och lösa, är
det klart att man snart spärrar sig själv.
Jag tror för min del, fru talman, att det är mer det
komplicerade systemet som vi har i samhället i stort,
t.ex. ett högt skattetryck och ett byråkratiskt regel-
system, som gör att man inte kommer loss i en fråga
som det är oerhört angeläget att snabbt komma i gång
med.


Fru talman! Vi är också angelägna om att få i
gång möjligheten att komplettera de befintliga sys-
temen med ytterligare ett system för individuellt
kompetenssparande, men inte på bekostnad av en
ordentlig beredning. Vi tyckte inte att den utredning
som gjordes kunde ligga till grund för ett förslag till
riksdagen, utan vi har jobbat vidare med det här och
vi har jobbat hårt med det.
Det är säkert flera talare här som kan intyga att
det har lagts ned väldigt mycket tid på att hitta ett
system som både ryms inom de finansiella ramarna
och som inte är alltför utmanande ur fördelningspoli-
tisk synpunkt. Vi löser naturligtvis inte alla problem
ur fördelningssynpunkt genom ett individuellt kom-
petenssparande, och det har givetvis inte heller varit
vår ambition. Men vi vill se till att varje förslag som
vi lägger fram är rättvist, jämlikt och så solidariskt
som det någonsin är möjligt.


Fru talman! När jag lyssnade på Laila Bjurlings
anförande fick jag intrycket att hon över huvud taget
inte var särskilt förtjust i det här systemet. Det talades
mycket om hinder och annat, och Laila Bjurling sade
inte särskilt mycket om fördelarna med det. Det ver-
kar som om hon inte har insett att vi snabbt måste
komma i gång med ett system för att höja den sam-
manlagda utbildningsnivån i Sverige. Det är ju det
som är vitsen med det individuella kompetenssparan-
det: att vi genom skattesubventioner får i gång en
kompetenshöjning som kommer oss alla till del i en
ökad tillväxt.
Vi har halkat efter i internationella sammanhang.
Det vet Laila Bjurling. Och för att vi nu ska försöka
ta igen lite av vad andra länder satsar på skulle det
här kunna vara en bra metod. Men Laila Bjurling
verkar inte särskilt villig att över huvud taget diskute-
ra hur man kan få ett fungerande system.
Jag tror inte att det system som Laila Bjurling och
regeringen lägger fram får någon större effekt. Det är
för svagt och för urvattnat. Det skiljer sig mycket från
det förslag IKS-utredningen lade fram. Vi har utrett
det år ut och år in, och det har förhandlats hit och dit.
Så kommer man med ett rätt bedrövligt förslag.
Jag hade hoppats att Laila Bjurling under debatten
i dag skulle försöka ta till sig en del av våra syn-
punkter och vi skulle kunna diskutera dem, men det
verkar inte som om Laila Bjurling och Socialdemo-
kraterna över huvud taget är villiga att lyssna på det
örat.
Laila Bjurling har flera gånger tjatat om hur vi ska
finansiera vårt förslag. Jag kan redan nu säga att Laila
Bjurling får reda på det när vi lägger fram vår propo-
sition i höst.


Fru talman! Jag tror att vi i en enda fråga, Patrik
Norinder, har samma uppfattning. Det är att vi vill
satsa på ökad kompetens i vårt samhälle. Där är vi
helt överens. Sedan skiljer vi oss åt när det gäller hur
vi vill öka kompetensen.
Vi socialdemokrater har under den tid som vi har
varit i regeringsställning haft chans att lägga fram en
mängd olika förslag. Vi satsar på ökad kompetens
främst genom det reguljära utbildningssystemet. Det
handlar om att ge människor studiefinansiella möjlig-
heter att komma tillbaka som vuxna och ta igen de
brister de sedan tidigare har i sin utbildning.
Vi satsar väldigt mycket pengar på arbetsmark-
nadsutbildning för dem som riskerar att bli arbetslösa
eller har blivit arbetslösa. Vi har satsat mängder med
pengar på Kunskapslyftet, som har blivit en succé.
800 000 individer har deltagit i ett kunskapslyft för
vuxna. Vi har satsat så att vi har skapat mer än
100 000 nya platser på högskolan. Jag vet att Patrik
Norinder och Moderaterna inte gillar att de regionala
högskolorna har kommit till, men det har gett stora
möjligheter för svenska folket, de vuxna människor-
na, att öka sin kompetens och få en kompetensut-
veckling.
Det individuella kompetenssparandet blir lite
grädde på moset, men det blir inte på något sätt avgö-
rande för Sveriges kompetensutveckling i framtiden.
Det är min uppfattning.


Fru talman! Det är sällan jag brukar säga det, men
nu måste det sägas. Laila Bjurling står och pratar en
massa strunt och lägger orden i munnen på mig. Jag
är mycket nöjd med den regionala högskola som vi
har i Gävle-Sandviken. Jag har alltid lovordat den.
Men det är inte det detta handlar om.
Laila Bjurling förstärkte det intryck som jag har
fått. Laila Bjurling är inte särskilt förtjust i att göra ett
individuellt kompetenssparande.
Om man nu gör så mycket andra satsningar, var-
för lägger man då ned? Som det är nu har det satsats
närmare 4 miljarder kronor. Det är en ansenlig mängd
pengar, Laila Bjurling! Om man nu avsätter pengar,
varför försöker man då inte få ett system som ska
fungera, som folk kommer att ansluta sig till och som
gör att det snabbt kommer i gång?
Laila Bjurling är nog riksdagen skyldig att tala om
huruvida hon vill ha ett bra, fungerande system.


Fru talman! Svaret är enkelt: Ja, det vill jag. Och
jag tror att detta kan bli ett bra, fungerande system
med de förutsättningar som vi har fått från riksdagen
för att ordna ett bra system.


Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till ut-
skottets förslag. Laila Bjurling har redan beskrivit
förslaget och betänkandets huvudsakliga resonemang.
Jag vill bara instämma i det.
Dock vill jag säga lite grann om bakgrunden.
Vänsterpartiet har varit pådrivande sedan 1993, när vi
väckte motioner om arbetslivsförankrad kompe-
tensutveckling. Man drev fram en situation där par-
terna under Regeringskansliets ledning - det var
förresten förre statssekreteraren Sture Nordh - under
förra mandatperioden konstruerade en utgångspunkt,
en plattform för att gå vidare med kollektivavtal,
statliga subventioner i form av reducerade arbetsgi-
varavgifter o.d.
Staten visade inte tillräckligt intresse för detta.
Arbetsgivarna har väl inte riktigt, visat det intresse
man kunde begära, tycker jag. Det har inte facken
heller. Parterna har lite grann svikit denna jätteuppgift
som handlar om utbildning. Låt mig säga att SIF är
ett undantag och ett gott exempel.
Hösten 1999 drev vi i budgetförhandlingarna fram
att man inom ramen för skatteväxlingen med höjda
energiskatter skulle utnyttja skattesänkningen för
stimulans av kompetensutveckling i arbetslivet.
Vänsterpartiet ville prioritera fördelningspolitiska
satsningar på dem som var i störst behov av att få
utbildning subventionerad, helst med stöd av kollek-
tivavtal. Regeringen ville ha en individuell sparsti-
mulans.
Vi förhandlade om direktiven. Vi kom överens
om direktiven. Vi i Vänsterpartiet hade också följt
IKS-utredningen och delvis påverkat dess utfall, men
vi hade inte tagit ställning till den. Den var ute på
remiss och det var hearingar. Därefter inleddes - och
det kan jag vitsorda - en vacklan inom Regerings-
kansliet. Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet,
väckte frågan gång på gång och menade att vi måste
komma till skott. I förhandling efter förhandling var
det uppe.
I vårpropositionen 2001 skrev vi in ett ganska
tydligt uppdrag som vi skärpte i budgetpropositionen
för i år - den som vi antog i höstas. Vi sade att vi
skulle ha ett system år 2003.
Det var fortfarande viss handlingsförlamning. Det
blev många förhandlingar. Det kanske man inte ska
rota i, för det finns också stora svårigheter. Laila
Bjurling har varit inne på en del av detta.
Samarbetspartierna har också varit med i proces-
sen. Vi har förhandlat. Vi har lyssnat på facken. Det
finns inte bara LO, TCO och SACO. Det finns
många. Vi har också lyssnat på arbesgivarparterna.
Vi har prövat andra modeller, byggda på kollekti-
vavtal, som påminner om vad man tidigare hade tagit
fram bland parterna. Nu föreslås en modifierad vari-
ant av det förslag som lades fram av IKS-
utredningen.
Utbildning är nyckeln till utveckling och konkur-
renskraft. Det gäller ekonomin i stort, och det gäller
den enskilde. Det handlar om volymen i samhället,
kvaliteten, tillgängligheten, fördelningen. Det finns
stora system för detta: förskolan, skolan, högskolan,
kvalificerad yrkesutbildning, vuxenutbildning, Kun-
skapslyftet och, inte att förglömma, arbetsmarknads-
utbildning, som drar stora belopp. Men det finns
också personalutbildning i företag och på myndighe-
ter.
Vad vi i dag ser är en stark social snedfördelning
och en ojämlik utbildningssatsning på olika grupper
av människor beroende på deras ekonomiska ställ-
ning, ställning i jobbet, vilken kontraktstyp de har -
om de jobbar deltid, korttid eller heltid - om de är
män eller kvinnor och om det är små eller stora före-
tag. Men det beror naturligtvis också på social tillhö-
righet och studievana.
Det är statens uppgift att se till att vi får en jämlik
utbildningssatsning. Detta är nyckeln till framgång i
framtiden. Fru talman! Det borde vara till var och en
efter behov, men det är mera mer åt den som redan
har.
Vem har ansvaret för kompetensutvecklingen?
Vem har ansvaret för den s.k. anställbarheten? Är det
staten, arbetsgivaren eller individen? Vårt svar är att
alla dessa har ett ansvar. Men det grundläggande
ansvaret har staten som har ansvar att erbjuda utbild-
ningsmöjligheter, förstå omställningsprocesser och
både i storstad och i glesbygd över olika svenska
regioner se till att det erbjuds alternativ för människor
som redan är inne i ett arbetsliv. Men parterna har ett
stort ansvar, och arbetsgivaren har ett direkt ansvar
att se till att personalen är välutbildad och inställd på
det som komma ska. Och individen har naturligtvis
sitt ansvar att ta till vara möjligheterna, utnyttja sys-
temen och också förstå vikten av utbildning på en
arbetsmarknad som hela tiden förändras och ställs
om.
Utbildning ska vara en rättighet inom ramen för
det generella välfärdssystemet. Det ska gälla alla. Det
här systemet gäller alla på arbetsmarknaden.
Stefan Attefall hade fått för sig att det inte gällde
TCO-are. Det är alldeles fel. Man kan säga att fokus
ligger på TCO:s inkomstlägen. Där ligger den största
satsningen, vare sig jag räknar i pengar eller i antal
utbildningsveckor som detta ger upphov till efter
realistiska sparantaganden.
Ett individuellt system för kompetensutveckling
kan bara vara ett komplement, som Laila Bjurling
sade, till de reguljära insatserna i vuxenutbildningen i
en strategi för det livslånga lärandet. Då kan det fun-
gera som en frihetsreform. Arbetade timmar utlöser
en generell rätt till en subventionerad utbildning. Det
är bra. Men i detta fall är det faktiskt beroende av
mina egna ekonomiska möjligheter att spara, att sätta
av eventuella överskottspengar. Det kan bli fråga om
en social rättighet som ges till den som har råd. Det är
inte så sociala rättigheter ska se ut. Därför måste
systemet begränsas, och därför måste det ges en för-
delningsprofil som stimulerar lågavlönade, deltidsar-
betande och lågutbildade att verkligen delta. Om alla
tjänade bra och huvudsakligen lika mycket, t.ex. som
ledamöterna här i riksdagen, vore det väl inga pro-
blem alls. Då handlade det ju bara om att med en
statlig subvention stimulera en önskvärd och samhäll-
snyttig konsumtion, nämligen utbildning. Men i det
klassamhälle som vi lever i måste vi gå försiktigt
fram. En frihetsreform - ja, men med en förnuftig
rättvisegrund. Överdriv inte reformen. Jag håller med
Laila Bjurling att det är jätteinsatser som måste göras
i det reguljära utbildningssystemet, finansiering för
att förbättra studieledighetslagarna, inte minst för
människor över 45 år. Det är stora kostnadskrävande
reformer. Men kom ihåg att på detta område är Sveri-
ge först. Vi är pionjärer.
Jag ska ta upp några ingredienser och effekter på
de offentliga finanserna. Ja, detta finansieras faktiskt
genom skatteväxling, Patrik Norinder, med höjda
energiskatter. Har Patrik Norinder varit med om det?
Nej, han åkte gratis och tycker att man väl då kan
göra av med pengarna. Hur mycket pengar då? Ja,
vad kostar Patrik Norinders förslag? Jag har räknat på
det. Det bygger på att man balanserar efter ett antal
år, på 1,15 miljarder som vi hittills har avsatt. Ni
föreslår ett basbelopp. Jag skulle vilja höra era beräk-
ningar. Jag ska tala om för er ungefär var det landar
efter en tioårsperiod när jag har börjat både spara och
ta ut. Det ska bli skojigt att höra vad ni svarar. Är det
2 miljarder, är det 4 miljarder, är det 6 miljarder eller
är det 8 miljarder? Tippa så ska vi se vad det blir.
Varför ska ni låta det övergå i pensionssparande?
Vad är det för kompetensutveckling i det? Är inte det
bara ett missbruk? Är inte det bara en stimulans för
dem som kan spara pengar och spara till någonting
annat? Sedan kallar man det för kompetensutveck-
lingssystem och individuellt kompetensutvecklings-
sparande. Det är ju att missbruka orden.
Jag ska säga något om fördelningseffekter. Detta
har fokus på dem som tjänar ungefär 20 000 kr. Det
trappas av vid 25 000 kr. Det är lika högt vid 15 000
kr som vid 25 000 kr och trappas sedan drastiskt av.
Och det är väl riktigt? Vi gör huvudinsatsen för låg-
inkomsttagare och medelinkomsttagare. Det är väl
riktigt när vi inte har hur mycket pengar som helst?
Hur kan ni ha så mycket mer pengar? Har ni andra
sätt att redovisa offentliga finanser? Jag kan i alla fall
inte ta ansvar för detta med min erfarenhet av de
budgetproblem som ni borde vara bekanta med efter
er session i Regeringskansliet.
När det gäller subventionens effektivitet, träffsä-
kerhet, fördelningseffekter och effekter på offentligt
sparande kan jag inte se att ni över huvud taget har
tänkt. Men däremot har ni gått på IKS-utredningens
förslag. Ja, jag har följt den också. Jag kan den, jag
förstår den, men jag förstår inte hur ni får plats med
den. Och jag tycker inte att den med de pengar som vi
har till förfogande är fördelningspolitiskt rimlig.
Däremot tycker jag att systemet kan utvecklas och
förstärkas både volymmässigt och fördelningsmäs-
sigt. Och jag skulle gärna höra om Mona Sahlin är
beredd att diskutera det med oss som faktiskt kan ta
ansvar för en budget i framtiden.
Facken vill ha mer - ja visst. Det vill de när det
gäller a-kassan, det vill de när det gäller varenda
fråga som ni inte lyssnar på. Självklart vill de ha mer.
Och jag har haft en dialog med samtliga dessa fackli-
ga organisationer. Men man kan inte lämna den
största centralorganisationen utanför som organiserar
dem som har sämst utbildning och lägst inkomster
och som skulle råka illa ut mest av alla i en SACO-
lösning. Det må väl också ni förstå.
Slutligen vill jag säga att detta är min sista debatt i
kammaren, och jag vill tacka mina utskottskamrater.
Jag vill tacka majoritetskamraterna för samarbetet.
Jag vill tacka minoritetskamraterna för ert fruktlösa
motstånd. Jag vill tacka statsrådet som är här i dag
och som jag ofta väntar på, inte bara personligen utan
också när det gäller alla de förslag som vi har beställt
och krävt men som inte riktigt har kommit i tid. Och
nu får jag inte vara med om när de kommer. Jag vill
tacka det storartade utskottskansliet liksom kammar-
kansliet som tillsammans har gjort min vistelse här i
riksdagen mycket trygg. Tack också till talmännen
som med fasthet ger den mentala infrastruktur som
behövs. I dessa tider med mediesoffor och folkom-
röstningskrav är det värt att försvara beredningspro-
cessen och ansvaret i riksdagens arbete. Den oväldige
talmannen är att betrakta som en programledare i den
allra högsta elitserien, om det nu skulle kunna vara ett
högt betyg i dessa mediala tider. Jag tackar för det
och önskar en trevlig sommar.


Fru talman! Även jag vill tacka kamrat Hans An-
dersson för gott samarbete i arbetsmarknadsutskottet.
När Hans Andersson nu lämnar riksdagen för andra
uppgifter förlorar riksdagen och arbetsmarknadsut-
skottet en både kunnig och engagerad ledamot. Och
jag vet att det är fler än jag som beklagar. Men lycka
till i framtiden.
Jag måste också få kommentera något av det som
Hans Andersson sade. Jag förstod länge och väl inte
riktigt om Hans Andersson är glad och nöjd med det
förslag som vi diskuterar i dag eller om han egentli-
gen inte riktigt gillar det. Den vacklande attityden
som Hans Andersson hade till detta sken igenom så
att jag knappt visste om han var för eller emot det
som han pläderade för.
Hans Andersson erkände också att det tydligen
har varit oerhört segt i Regeringskansliet. T.o.m.
Hans Andersson har fått vara den som har sparkat på
för att det ska komma fram något regeringsförslag.
Det bevisar ju vad vi har kritiserat regeringen för. Det
har varit svårigheter att komma överens internt i rege-
ringen och svårigheter att komma överens mellan
samarbetspartierna, och därför har vi ibland förlorat
mycket tid när det gäller detta förslag.
Sedan kritiserade Hans Andersson starkt TCO och
SACO för att de skulle strunta i alla låginkomsttagare
och bara tänka på höginkomsttagare. Det är en något
märklig syn på TCO och SACO som Hans Andersson
visar.
Vi har i vårt förslag t.ex. tydligt markerat att vi
vill ha ett särskilt stöd för låg- och medelinkomsttaga-
re. Det finns i grunden ingen skillnad där i fråga om
den fördelningspolitiska profilen. Men vad det hand-
lar om är att det ska vara ett system som ger så myck-
et frihet och öppenhet som möjligt för individen för
att stärka individen och inte styra individen så mycket
som möjligt som Hans Andersson ändå verkar ge
uttryck för. Frågan är då: Varför avfärdar Hans An-
dersson så kategoriskt SACO:s och TCO:s förslag till
en blocköverskridande lösning?


Fru talman! Jag avvisar inte alls av principskäl,
utan jag avvisar av bestämda skäl. Det är inte SA-
CO:s uppgift att hålla reda på statsfinanserna, utan
det är en uppgift för riksdagen. Det finns inte pengar
till detta - det är inte anvisat någon finansiering.
Jag vill återigen fråga Attefall: Vad tror ni att det
kostar att genomföra ert förslag - på ett ungefär, i
runda slängar i miljarder? Det svaret borde man kun-
na kräva.
Jag vill inte styra individen. Det här förslaget in-
nebär inte det, utan det innebär en mycket stor frihet.
Det kommer förslaget i höst att tala om. Det får dock
inte vara precis vad som helst, utan vi börjar med det
som är grundande för statligt studiestöd. Sedan, har vi
sagt, går vi vidare därför att det här ska kunna inne-
fatta praktik och ha en oerhörd bredd vad gäller den
utbildning och den personliga utveckling som ska
kunna komma i fråga. Jag är för detta.
Är jag glad eller ledsen? Nej, jag tycker att komp-
romissen är rimlig. Stefan Attefall anar inte vilka
förslag jag har sett och synat vad gäller de förslag
som legat på bordet i förhandlingsverksamheten. Jag
tycker att det här är rimligt. Det har med en hel del av
det bästa i utredningen, men det har satts mycket
bestämda gränser i första hand när det gäller fördel-
ningsfrågor och i andra hand när det gäller att få en
utbildningspolitisk träffsäkerhet. Det tycker jag är
bra.
Jag kan tänka mig att man sedan kan utveckla och
utvidga detta. Där skulle jag vilja ha med parterna på
ett helt annat sätt. Kom ihåg att det är möjligt att
kombinera det här systemet med andra system - med
andra studiesystem och andra system som kan upp-
komma på arbetsmarknaden.
Jag tror att detta egentligen blir början till vad jag
nämnde, nämligen en stor frihetsreform. Men det
gäller att gå fram försiktigt och att se till att vi har
med de sämst ställda, de som verkligen mest behöver
utbildning. Det gäller då stora kostnader och utbild-
ningsreformer.


Fru talman! Diskussionen är lite märklig. Det hela
är mycket försenat. Enligt Hans Anderssons vittnes-
börd får vi riktlinjer efter mycket turbulens, bråk och
oenighet inom Regeringskansliet mellan samar-
betspartierna. Sedan ska vi svara om alla detaljer när
det gäller hur vi ska ha det.
Vi har ju också presenterat riktlinjer som motför-
slag, men vi har grundat våra resonemang. Huvudde-
len av våra kostnader ligger på en uppskjuten skatte-
kredit som över tid inte kostar mycket, men som kan
kosta mycket under enskilda år - särskilt i början. Vi
grundar våra resonemang på IKS-utredningen och har
i mångt och mycket dess antaganden i botten för
detta. Men självklart beror kostnaden på hur många
man tror deltar i systemet första året, andra året och
tredje året. Sådant kan man självklart inte begära att
oppositionspartier ska presentera.
Ni har ju också bara presenterat riktlinjer. Själv-
klart kommer vi i detalj att ta ställning till exakta
gränser och summor när vi i höst får chansen att lägga
fram en proposition, alternativt lägga fram ett motför-
slag till det regeringsförslag som finns.
När man ser det här systemet som ett sätt att stär-
ka individen, att verkligen stärka löntagaren på ar-
betsmarknaden, rusar Hans Andersson, Mona Sahlin
och Laila Bjurling ut och omgärdar detta med så
mycket regler som möjligt.
Hans Andersson säger nu att det ska bli öppnare
till hösten när vi får det färdiga förslaget. Men varför
komma med en proposition nu när ni inte ens här har
preciserat vad ni egentligen tänker? Hur ska opposi-
tionspartierna kunna opponera mot en politik som
inte ens majoritetsföreträdarna riktigt står för - åt-
minstone vet man inte ännu fullt ut vad den innebär?
Det är en något märklig ordning. Dessutom är detta -
som sagt - försenat, vilket jag djupt beklagar. Jag
beklagar att Hans Andersson, som brukar vara en
skärpt kille, har gått med på detta.


Fru talman! Förseningen kan jag beklaga, och jag
har tidigare offentligt beklagat den. Nu blir det ett
halvår senare än vi sade i budgetpropositionen. Kan-
ske kunde det ha kommit ett system säg ett år tidigare
om det hela hade gått jättebra alltifrån utredningen
och framåt. Men underskatta inte problemen!
Det hela är förenat med stora skattemässiga pro-
blem om man inte vill öppna för skatteplanering. Det
finns en mängd tekniska detaljproblem som handlar
om att man har flera olika arbetsgivare och om vad
man då gör med sina konton. Det vimlar av problem.
Dessutom finns det EU-rättsliga problem i samman-
hanget.
Jag begär inte att ni ska komma med detaljer. Det
är inte för detaljerna jag angriper er, utan jag angriper
er i tre fundamentala frågor som gäller uppbyggnaden
av ett system. Det handlar då om fördelningspoliti-
ken. Exempelvis får den som tjänar 60 000 kr med ert
förslag 20 gånger mer än den som tjänar 10 000 kr.
Den som tjänar 60 0000 får tio gånger mer än den
som tjänar 15 000 kr. Så är det inte med vårt förslag.
Vårt förslag är uppbyggt efter måttet av hur
många dagar jag kan studera efter en given sparperiod
med realistiska sparantaganden. Då når jag maximum
på just en genomsnittlig TCO:ares nivå. Sedan trap-
pas det ned, och vi får med stora LO-grupper, inklu-
sive deltidsarbetande. Det är en stark fördelningspo-
litisk profil.
Det är också viktigt att ha klart för sig den offent-
ligt finansiella belastningen. Ni säger inte ett ord om
den saken, utan ni är likgiltiga för detta. Då får vi
naturligtvis en väldigt obalanserad diskussion.
När det gäller utbildningspolitisk frihet, förvalt-
ningsmässighet och framtida marknadslösningar tror
jag att vi kommer att finna varandra. Det kommer nog
inte att vara ett stort problem. Om detta går vägen kan
det bli ett starkare system - om ni orkar vara med om
skatteväxlingsprocesser, om höjda energiskatter och
om sänkningar på det här området och om kollekti-
vavtalen från parternas sida kan komplettera lite
grann. Om alltså oppositionen och parterna ställer
upp, då tror jag på den frihetsreform som jag har talat
om.


Fru talman! Den individuella kompetensutveck-
ling som nu presenteras i regeringens riktlinjepropo-
sition härrör, som vi tidigare hört här, från en över-
enskommelse mellan s, v och mp om en grön skatte-
växling.
Pengar är avsatta för att införa kompetenskonton
för individens egen kompetensutveckling som indivi-
den själv skulle bestämma över. Det livslånga läran-
det är en viktig del av att utvecklas i arbetslivet och
för möjligheterna att gå vidare, kanske t.o.m. till ett
nytt yrke.
Utredningen Individuellt kompetenssparande, IKS
- med start år 2002, som vi också var med om och
följde, kom i december 2000. Miljöpartiet har sedan
dess tryckt på regeringen för att denna ska komma
med en proposition.
Under våren har ett arbete bedrivits för att upp-
fylla det här trycket på regeringen. Vissa skillnader i
utredningens förslag har där behandlats.
Jag måste få lov att säga att Miljöpartiet har tyckt
att utredningens förslag från början var bra. De änd-
ringar som regeringen lagt fram grundas, som vi
tidigare hört, bl.a. på ekonomiska förutsättningar.
Vid utgången av år 2001 fanns det 2,5 miljarder
kronor tillgängliga på kontot för IKS. Pengarna har,
som sagts, avsatts från en grön miljöpartistisk skatte-
växling med höjda energiskatter.
Vi ser det som viktigt att systemet med individu-
ellt kompetenssparande startar så snart som möjligt
eftersom det finns ett behov. Till en början har vi fått
bita i det sura äpplet och inse att en fjärdedels basbe-
lopp som sparande per år är bättre än att inte alls
kunna sjösätta systemet.
Jag tycker också, fru talman, att det är lite - vilket
jag också har deklarerat - men enligt regeringens
beräkningar är det detta som bör gälla inom den eko-
nomiska ram som vi nu har.
Att det till en början blir en statlig myndighet som
förvaltar kontosparandet är kanske en övergångslös-
ning där det senare kan öppnas för andra aktörer. De
problem som här har identifierats gäller EG-rätten,
och det är vad som nu analyseras.
Utbildningsanordnare är till en början de offentli-
ga institutionerna under statlig översyn. För övriga
utbildningsanordnare på marknaden kommer förslag
att utarbetas inför höstens proposition med de lagför-
slag som ska läggas fram vad gäller kompetensspa-
randet.
Jag hoppas mycket på fortsatta förhandlingar.
Många förslag har redan vridits i utredningens rikt-
ning, något som jag tycker är positivt. Men det gäller
att också se till förutsättningarna och till vad som går
att genomföra, liksom till alla de problem som vi här
hört om vad gäller skatter och all hänsyn som måste
tas till alla lagar.
Viktigt för oss i Miljöpartiet har varit individens
frihet att själv välja hur det egna sparandet och kom-
petenspremien ska disponeras. Arbetsgivarnas med-
verkan har också varit en viktig ingrediens för oss
liksom avdrag på de sociala avgifterna för arbetsgiva-
ren och även för egenföretagare.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets
förslag i betänkande AU10.
Också jag vill avsluta med att tacka fru talmannen
och kammarpersonalen och likaledes mina kamrater i
arbetsmarknadsutskottet, vår ordförande och kansli-
personalen i dag representerad här av Gunilla Up-
mark. Det är den sista debatten för oss under denna
mandatperiod. Det känns, som alltid, lite vemodigt -
vi vet ju inte hur det går i höstens val.


Fru talman! Skatteväxling är någonting som vi har
arbetat med även i Centerpartiet. Jag tycker att det är
ett bra sätt att hantera de här frågorna. Vad jag inte
riktigt kan förstå är varför Barbro Feltzing inte har
funderat särskilt mycket över vad som händer när
människor i stället för att skaffa sig en utbildning
tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning. Jag tycker
att det är synd att Barbro Feltzing inte har stått på sig
mera i förhandlingarna utan har fallit till föga.
Kostnaderna för sjukskrivningarna och arbetslös-
het är betydligt större än de tal som Hans Andersson
har redovisat. Det är ytterligare någon nolla i de mil-
jarduppgifter som kom. Varför, Barbro Feltzing, har
Miljöpartiet fallit till föga?


Fru talman! Först vill jag säga att under förra
mandatperioden var Centerpartiet i majoritet med
Socialdemokraterna och regeringen. Varför kunde
inte Margareta Andersson, som då drev den här frå-
gan, pressa på mycket tidigare så att vi kunde ha
kommit fram?
Jag tycker att jag inte lagt mig, utan jag har sagt
att utredningens förslag är bra. Nu kommer vi att
starta ett kompetenssparande - det är inte så att det
inte kommer att bli någonting - men med kanske
andra förutsättningar.
Jag har verkligen medverkat till att Miljöpartiet
har finansierat förslaget genom den gröna skatteväx-
lingen. Jag får väl upprepa det som Laila Bjurling och
Hans Andersson har sagt: Hur finansierar man från
den borgerliga sidan det här förslaget? Inte tror jag att
de går med på den gröna skatteväxlingen, möjligen
Centerpartiet. Men att de övriga borgerliga skulle gå
med på en skatteväxling med höjda energiskatter tror
jag inte.


Fru talman! Får jag börja med att instämma i allt
det som Laila Bjurling har sagt och det mesta av vad
Hans Andersson och Barbro Feltzing har sagt. Jag vill
inledningsvis säga, som många har varit inne på, att
det i grunden finns, vilket gläder mig, en stor sam-
stämmighet i synen på behovet av kompetensutveck-
ling och behovet av ett system för individuellt kom-
petenssparande.
Det vi diskuterar i dag skulle jag vilja beskriva,
utan att överdriva eller att underskatta, som en ny
pusselbit till det mycket stora arbetet med att bygga
ut möjligheterna till det livslånga lärandet för alla,
inte bara för några. Det är en mycket spännande pus-
selbit och också allt viktigare, som många har varit
inne på. Skälen behöver jag inte upprepa, bara kort
nämna: globaliseringen som påverkar teknikutveck-
ling och därmed det ständiga behovet att vara uppda-
terad; möjligheten att orka och vilja jobba längre
under sitt liv; möjligheten att plugga, inte bara för att
öka sin egen kompetens i det jobb man har utan fak-
tiskt också för att kunna byta arbete; det fantastiska i
att få läsa något bara därför att man tycker att det är
så himla roligt.
Vi vet att kunskap är någonting som vi inte bara
får i ungdomsskolan. Vi vet alla här att alltfler av oss
måste lära oss allt oftare också i vuxen ålder. Vi vet
att detta gäller i arbetslivet men också i väldigt hög
grad i livet för övrigt.
För allt detta, fru talman, har vi Kunskapslyftet,
den kommunala vuxenutbildningen, högskolan, KY,
den kvalificerade yrkesutbildningen, arbetsmarknads-
utbildningen. Det här har förändrats radikalt, skulle
jag vilja påstå, under de senaste årtiondena. För 20 år
sedan var det 32 % av de anställda som hade treårig
gymnasieutbildning. För 10 år sedan var det 39 %
som hade det. I dag är det 52 % som har det. För 20
år sedan var det 21 % av de anställda som hade efter-
gymnasial utbildning. För 10 år sedan var det 27 %, i
dag är det 33 %. Den allmänna utbildningen kommer
alltjämt att vara den absolut viktigaste beståndsdelen i
det livslånga lärandet och också i kompetensutveck-
lingen.
Det vi diskuterar i dag är en ny beståndsdel, indi-
viduell kompetensutveckling med individuellt kom-
petenssparande, som verkligen bygger på den egna
individens lust att förkovra sig men också statens
ansvar att hjälpa till att ge fler de förutsättningarna.
Det handlar om individens pengar, som Laila Bjurling
har betonat. Man väljer själv, man tar med sig det
man har sparat och man har makten över vilken ut-
bildning som man vill skaffa sig och vilken möjlighet
man har att lära sig något nytt och spännande som
man gått och drömt om.
Många har fått frågan om det här är ett system
man är glad och stolt över. Jag vill säga från början:
Jag är jätteglad, jag är stolt, jag tycker att det här är
en spännande form och också en modern och bra
reform. Men jag vill säga till Hans Andersson att vi
absolut kan se det här som en mycket viktig början,
se det som ett system som man kan utveckla. Det
hoppas jag att vi gemensamt kan återkomma till. Jag
vet att förutsättningarna för att kombinera en indivi-
duell kompetensutveckling med andra system på t.ex.
avtalssidan är stora. Det är jag övertygad om att vi
kommer att se. Det här är en spännande form, en bra
reform men också en början på ett utvecklingsbart
system.
Som inte minst Laila Bjurling och Hans Anders-
son påpekade många gånger är statens resurser i det
här systemet begränsade. Vi och våra samarbetsparti-
er tar ansvar för statens finanser, har alltid gjort och
kommer att fortsätta att göra. Det är viktigt att det
finns en rimlig fördelning i systemet där också de
som har små inkomster får större möjligheter än i dag
och enligt utredningens förslag att vara med. Det är
hos dem som de riktigt stora behoven av kompe-
tensutveckling finns.
För den här förändringen av Kompetensutred-
ningens förslag får vi nu kritik. Det är klart att den
förändringen har fördröjt systemet. Jag tar gärna den
kritiken, för jag tycker att det har varit riktiga och
viktiga förändringar. Som många har varit inne på är
det ett svårt system. Det har varit viktigt att arbeta
igenom systemet ordentligt efter remissomgången.
Det är ett nytt system som har väckt ibland ganska
oväntade och komplicerade frågor som pockar på sin
lösning. Det är detta och inte någon oginhet eller
allmänt bråk och slagsmål, som Stefan Attefall be-
skrev det som, som har varit orsaken till det man nu
kallar en försening.
Jag tycker att det är viktigt att betona, vilket jag
inte tycker att de borgerliga kritikerna här i dag har
gjort, att detta system inte ska ersätta arbetsgivarens
ansvar för att ge kompetensutveckling till de anställda
i deras arbete. Det ansvaret har arbetsgivarna redan i
dag. Jag utgår från att fler tar det ansvaret än vad som
är faktum i dag. Argumentationen från de borgerliga i
dag är att IKS i första hand ska användas för att bli
bättre på det jobb man har. Det är så argumentationen
har varit i talarstolen. Det är fel. Det tycker jag fak-
tiskt är att kidnappa systemet för någonting som ar-
betsgivarna redan i dag måste ge sina anställda. Vi
socialdemokrater och samarbetspartierna är så måna
om skattebetalarnas pengar att vi vill försäkra oss om
att det är till annat som det individuella kompetens-
sparandets skattesummor går till. Arbetsgivarna i dag
måste ge sina anställda en starkare kompetensutveck-
ling. För att upprätthålla sin egen kompetenskraft, för
att klara sin egen tillväxtmöjlighet i framtiden och
inte minst, som Margareta Andersson var inne på, för
att klara bristen på arbetskraft måste man vårda sina
anställda även när de är över 45 år och se till deras
behov av kompetensutveckling under ett långt yrkes-
liv. Det ansvaret ligger på arbetsgivarna.
Det vi talar om nu är någonting helt annat. Det är
det individuella, frihetsreformen, ett nytt sätt att be-
skriva och premiera kunskap i sig, förkovran i sig,
som är individens både ansvar och möjlighet.
Det tycker inte jag är någon vattvälling utan en
spännande start som, när det har utvecklats under
några år, kan bli en ny och spännande beståndsdel i
kompetensutvecklingen. Men man måste minnas att
detta inte ersätter det allmänna utbildningssystemets
kompetensförutsättningar, för det är där som de stora
möjligheterna finns. Och det får absolut inte ersätta
arbetsgivarnas och parternas ansvar för att bygga in
en större del av kompetensutvecklingen i arbetet om
Sverige ska klara sina tillväxtmöjligheter.
Jag vill också, fru talman, avsluta med att framfö-
ra ett tack. Det har tackats väldigt mycket här, och jag
vill bara instämma i tacken till utskottet som helhet
och till kammaren som helhet men kanske framför
allt till Elver Jonsson och till Hans Andersson som
lämnar riksdagen. Elver Jonsson har jag haft ett
mycket gott samarbete med, och jag har haft många
debatter med honom genom åren. Jag kommer att
sakna dem. Det har varit interpellationsdebatter om
hushållsnära tjänster m.m. Men det finns säkert någon
som tar upp den manteln från Elver Jonsson till hös-
ten. Jag vill också tacka Hans Andersson för ett
mycket gott samarbete och för många debatter men
också för många förhandlingar under de senaste åren.
Jag har uppskattat dem. Jag önskar er lycka till och en
glad sommar.


Fru talman! Jag är glad över att någon företrädare
för majoriteten är odelat positiv till individuellt kom-
petenssparande. Jag är glad åt att Mona Sahlin ut-
tryckte det så tydligt. Problemet har väl varit att det
inte riktigt har varit samma glädje i alla delar av Re-
geringskansliet när det gäller det här förslaget och
kanske inte heller i samtal med andra partier. Det här
blev ju, som Hans Andersson sade, ett år försenat.
Därför har vi bl.a. missat möjligheten att använda de
36 miljarder som SPP delade ut till företag i år -
återbetalning av premier. Det är en summa som
kommer lite oväntat, som i lokala förhandlingar hade
kunnat bli ett mycket välkommet startskott för upp-
byggnaden av individuellt kompetenssparande. Detta
är ju konsekvenserna av den försening som har blivit
av systemet.
Sedan måste jag också säga att det här med indi-
viduellt kompetenssparande självklart bara är en del
av kompetensutvecklingen. Det är en viktig del och
en, tror jag, för framtiden växande del, men det är
inte hela kompetensutvecklingen, och det är heller
ingen som har påstått det. Ibland får man intrycket, av
talarna på majoritetssidan, att vi skulle vara emot alla
andra satsningar på kompetensutveckling.
När det gäller fördelningsprofilen förstår jag inte
varför man ordar så mycket om att ert förslag är så
mycket bättre. Det är sant att vi inte i detalj har gått in
exakt på hur man ska utforma sakerna. Men vi har
markerat tydligt att det ska finnas en extra skattekre-
dit eller en subvention för låg- och medelinkomstta-
gare. Men varför skulle det vara så fel att använda
inkomstbortfallsprincipen i det här systemet, liksom
vi gör när det gäller sjukförsäkring och föräldraför-
säkring? En normal tjänsteman ska alltså inom rimlig
tid kunna spara det här och kunna vara borta ett halv-
år eller ett helt år från ett arbete för att kompetensut-
vecklas med bibehållen inkomstnivå. Det är därför
som TCO och SACO tycker att regeringens förslag är
ofullständigt och otillräckligt. Det är därför som TCO
och SACO säger: Lyssna på de borgerligas förslag!
Försök att bli överens i utskottet! Men Mona Sahlins
kolleger avfärdar detta. Frågan är varför Mona Sahlin
avfärdar TCO:s och SACO:s uppmaning.


Fru talman! Jag blir egentligen djupt bekymrad
när jag hör Stefan Attefall men också lite mer klar
över varför det vore så illa med en borgerlig regering
till hösten, om det nu skulle bli så.
Den stora kritiken nu handlar om att det är ett år
för sent. Jag skulle kunna vända på det och säga att
jag förstår de borgerliga regeringarnas problem med
budgetarna, under de år som man har fått chansen att
pröva att vara regering, om man hellre jobbar fram
saker fort än genomtänkt. Det går inte att nonchalera
att detta inte beror på oginhet utan på en uppriktig
vilja att undan för undan lösa de problem och svårig-
heter, som ibland har varit oväntade och faktiskt
svåra att lösa, som har dykt upp under denna bered-
ningstid. Det är faktiskt svaret på frågan om varför
det är en försening på ett år, som Stefan Attefall ut-
tryckte det.
Sedan säger Stefan Attefall något som jag tycker
är ganska avslöjande, att han inte förstår detta med
fördelningsprofil och fördelningsargument. À la bon-
ne heure, det är väl ärligt att han som kristdemokrat
säger att han inte alls förstår varför man tänker in
fördelningspolitik i detta. Detta har varit och är vik-
tigt för oss och samarbetspartierna, därför att vi pratar
inte om ett evigt utrymme. Vi pratar om x utrymme
som har uppstått i skatteväxlingen, som både Barbro
Feltzing och Hans Andersson så riktigt har betonat.
Det är skattepengar.
Det är inte förbjudet för någon att spara så mycket
man kan, så mycket man vill och till vilka ändamål
man vill, också till utbildning. Men nu pratar vi om
ett utrymme som är begränsat, som är skattesubven-
tionerat. Då blir det väldigt viktigt att de som har
svårast att avstå och har en mindre lön också ska få
ett större utbyte av ett system som bygger på ett indi-
viduellt kompetenssparande. Det är det som är för-
delningsargumenten, och det är detta som har varit
viktigt för oss att utveckla och förändra i det förslag
som utredningen lämnade.


Fru talman! För det första står Mona Sahlin här
och vilseleder riksdagens kammare och påstår att det
bara har varit tekniska problem som har orsakat den
här förseningen när det är väl känt att det har varit
stora interna motsättningar i Regeringskansliet och
också i diskussionerna med samarbetspartierna. Om
Mona Sahlin påstår att det bara har varit tekniska
problem som har försenat propositionen tycker jag att
Mona Sahlin ska upprepa detta. I så fall kommer
många att kunna intyga att det är en ren lögn.
För det andra verkar Mona Sahlin höra med nå-
gonting annat än öronen. Jag har inte sagt att det är
fel med fördelningspolitik. Jag har sagt att jag inte
förstår kritiken mot vårt förslag. Vi har också påtalat
vikten av att ha en särskild stimulans och ett stöd till
låg- och medelinkomsttagare. Där finns det ingen
skillnad i grundinställningen mellan det borgerliga
förslaget och regeringens förslag. Däremot tycker vi
att regeringen har alltför krångliga regler kring hela
systemet. Vi har kritik på flera olika punkter kring
regelutformningen.
Orsaken till att vi tycker att man ska kunna avsätta
en större andel än bara en fjärdedels basbelopp är att
vanliga tjänstemannagrupper ska kunna få ett in-
komstbortfallsskydd. TCO och SACO påstår ju att det
kanske tar upp till 30 år för många av deras medlem-
mar att få ett rimligt inkomstbortfallsskydd, om de
skulle ta ledigt ett år för studier och kompetensut-
veckling. Det handlar om den här ogina attityden till
stora grupper och till de fackliga organisationerna
TCO och SACO. Jag frågar: Varför har Mona Sahlin
den ogina attityden?
Jag tycker också att det är viktigt med fördel-
ningspolitik. Det handlar om att stötta underifrån och
om att stötta människor, så att de kan utbilda sig, men
det handlar inte om att stoppa andra grupper. Jag ser
ett värde i att man med statliga pengar stimulerar en
bred kompetensutveckling i hela samhället. Där är
IKS-systemet en viktig beståndsdel, och jag tycker att
det ska omfatta breda grupper. Och om jag har
20 000 kr i inkomst per månad ska jag självklart kun-
na ha 20 000 också när jag studerar. Har jag 30 000
kanske jag kan ha nära det, och har jag 10 000 kanske
jag kan ha 10 000. Det är inkomstbortfallsprincipen
som Mona Sahlin hyllar i andra sammanhang men
inte här. Varför?


Fru talman! Får jag börja med att betona att jag
inte känner till något annat organ som man kan lyssna
med än öronen. Det är dem som jag lyssnar med här i
kammaren, också till Stefan Attefall, och jag hör vad
han säger, mycket klart och tydligt.
Jag menade verkligen inte - och det vill jag beto-
na - att det bara skulle ha varit tekniska svårigheter
som har orsakat förseningen. Det har jag inte påstått.
Det vore inte sant. Jag sade bara att de tekniska svå-
righeterna också har funnits där. De var inte tillräck-
ligt belysta i utredningens förslag.
Det stora skälet till att detta har tagit tid, Stefan
Attefall, handlar om hur vi med vetskap om att de
ekonomiska förutsättningarna är begränsade skulle få
fram ett system som hade en bättre fördelningspoli-
tisk effekt än vad utredningens förslag hade. Det är
detta som har prövats, diskuterats, blötts och för-
handlats tills vi var säkra på att vi hade en bra början
och en viktig start på den individuella kompetensut-
vecklingen.
Stefan Attefall upprepar att det handlar om att vi
skulle ha varit ogina. Han frågar varför jag är så ogin.
Det är inte oginhet. Det är omsorg om statens budget.
Fortfarande är Stefan Attefall och andra svaret skyl-
diga, för det är ingen tvekan om att ert system kostar
mer än det som vi har gjort upp om - och skatteväxlat
- med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Var finns de
pengarna? Oginhet och omsorg om fördelningspolitik
och budgetutrymme är inte samma sak, inte för oss
tre partier i alla fall.


Fru talman! Det är många frågor i vilka regering-
en ska komma tillbaka. Det finns en punkt i proposi-
tionen under avsnitt 6.9 som jag är bekymrad över
och har varit bekymrad över under samtal med Rege-
ringskansliet, men regeringen kommer ju tillbaka. Det
handlar om hur man ska se på sparandet på kompe-
tenssparkontot som en tillgång i förhållande till pröv-
ningen av socialbidrag och bostadsbidrag.
På ett sätt är det ett vanligt sparande. Jag kan an-
vända det till vad som helst. Men det är också någon-
ting som bygger upp min möjlighet att studera, vilket
kan vara det bästa som jag kan göra för att ta mig upp
i inkomstligan. Att det stör den sociala rättigheten är
jag mycket bekymrad över.
Man har väl ansett att det är en princip som ska
genomföras, men den blir kontraproduktiv, tycker
jag, med tanke på de syften vi har. Jag skulle vilja få
en kommentar. Finns det någon tankeverksamhet
redan nu angående fortsättningen?
Mona Sahlin säger att de kanske är beredda att gå
vidare med reformen. I vilken riktning i så fall?
Handlar det om kollektivavtalsstimulanser för att få i
gång den verksamheten? Handlar det om att skärpa
fördelningsprofilen ytterligare? Många menar ju att
om jag är riktigt lågavlönad orkar jag inte spara och
få del av systemet. Eller handlar det om att spä på
volymen? Finns det tankar redan nu om budgetprio-
riteringarna i detta avseende? Jag räknar inte med att
få ett avslöjande om de riktiga budgetprioriteringarna,
men jag skulle vilja veta åt vilket håll tankarna går i
dessa frågor.


Fru talman! Den första frågan om hur man ska se
på sparandet i denna form i förhållande till socialbi-
dragen t.ex. är svår och mycket berättigad. Jag tror
inte att jag avslöjar för mycket om jag säger att det
finns flera frågeställningar som gör att jag hoppas att
regeringen kan återkomma mer samlat vid ett tillfälle
under hösten. Det finns andra insatser inom andra
politikområden som också ska träffa individen och
innebära en ekonomisk förstärkning för att man ska
kunna ta sig ur en långvarig arbetslöshet eller ett
bidragsberoende. Det slår väldigt hårt om det kortsik-
tigt drabbar individernas möjlighet att försörja sig.
Jag blir Hans Andersson svaret skyldig i dag, men
försäkrar att frågeställningen är viktig och inte har
fått ett tillfredsställande svar så här långt.
Jag tycker förstås det är för tidigt att säga något
om hur fortsättningen på systemet skulle kunna se ut.
Jag kan inte gå in i detalj på det. Det som är mest
intressant för mig och som jag hoppas vi tidigast kan
utveckla är just kombinationen av individuellt kom-
petenssparande och avtal mellan parterna. Där tror jag
att de riktigt stora utvecklingsmöjligheterna finns.
Man skulle på ett väldigt tydligt sätt kunna kombinera
arbetsgivarens ansvar och intresse för sin egen perso-
nals utveckling med individens möjlighet och lust att
förkovra sig och skaffa sig en annan utbildning. Jag
tror det är inom det området de snabbaste utveck-
lingsmöjligheterna finns.


Fru talman! Jag är glad för svaret på den första
frågan. Jag tycker själv att det är en svår fråga. Det är
två principer som strider mot varandra, kan man säga.
Jag är rädd för en situation där man direkt missgynnar
de ekonomiskt och kanske utbildningsmässigt sämst
ställda.
Det är möjligt att det kan lösas på ett annat sätt
och att man kan ha kvar de principer som man brukar
ha när det gäller sparande och bedömning av bidra-
gen. Det är skälet till att vi, med de skrivningar som
nu finns att regeringen ska återkomma, har släppt
frågan. Men jag vill markera att det är en mycket
viktig fråga för Vänsterpartiet. Jag är glad för svaret.
Jag är också glad för svaret på den andra frågan.
Jag tror i och för sig att man kanske behöver göra mer
av fördelningspolitiska skäl. Den tusenlapp som nu
ligger har en fördelningspolitisk profil, men man
kanske skulle skärpa denna om man skulle utveckla
systemet. Jag tror också att det är i hävstångseffekten
det verkliga ligger. Det var det jag försökte säga i
mitt inledningsanförande. Att få med parterna på
riktigt stort allvar och kombinera det individuella
systemet med ett partssystem som genererar mer
pengar tror jag är framtidslösningen.
Jag är glad över att samtala med en person som
också vet att inkomstbortfallsprincipen är idén om att
man ska få ut rättigheter i förhållande till vad man har
betalat in och inte att man ska få ut särskilda rättig-
heter för att man hade mycket pengar att spara på sitt
eget konto. Det är inte alla som har dessa insikter vill
jag säga till statsrådet.


Fru talman! Jag konstaterar att Hans Andersson
var glad över svaret. Då är jag glad över reaktionen
och lämnar inga ytterligare kommentarer.


Fru talman! Jag kan egentligen hålla med om allt
som Elver Jonsson sade utom det lilla på slutet. Det
är viktigt att betona, vilket jag tycker att många de-
battörer har gjort, att det gäller att se helheten i det
som Utbildnings-Sverige kan erbjuda individen. Man
måste se på det den allmänna skolan kan och ger, vad
vuxenutbildningen i stort ger, vad folkbildningen kan
erbjuda för möjligheter, vad arbetsgivarens personal-
utbildning borde kunna ge och vad denna nya be-
ståndsdel med kompetenssparandet lägger till. Ibland
tycker jag att det i debatten har beskrivits som om
detta skulle ersätta det ansvar som samhället har för
utbildningsnivån, vilket det självfallet inte ska göra.
Jag tycker att det här i kammaren i grunden finns
en väldig samstämmighet som också har kommit till
uttryck i dag. Det vi diskuterar tycker jag i första
hand är hur mycket de pengar som är avsatta räcker
till och hur fördelningsprofilen ska se ut på den skat-
tesubventionen.


Fru talman! Samstämmigheten finns förvisso,
men jag tror inte att vi får bortse ifrån att det återstår
att ge svaret angående behovet av det individuella
kompetenssparandet. Statsrådet använde själv ut-
trycket tidigare: Jag blir svaret skyldig.
Jag kommer inte att sova riktigt lugnt i natt. Efter
debatten blir det som dröjer kvar och ringer i öronen:
Var god dröj. Det här är inte färdigt.
När stödpartiernas företrädare som Miljöpartiet
säger att de tryckt på och som Vänsterpartiet säger att
det är en olycklig försening och man dessutom är
ängslig för de sämst ställda tyder det på att hela frå-
gan är försummad och inte tillräckligt långt framme.
Jag skulle önska att statsrådet i sitt sista inlägg skulle
säga: Vi har inte jobbat fram det som vi borde. Vi
kommer att sätta högsta fart.
På en punkt hoppas jag vi ska bli ense i den här
debatten, nämligen att det är oerhört angeläget att få
fram reformen. Grunden finns onekligen i IKS-
kommitténs förslag. De detaljer som det talats om
borde kunna komma fram med hyggligt god hastig-
het. Behovet av detta är stort, och hela frågan bråds-
kar som jag ser det oerhört mycket.


Fru talman! Jag kan gå så långt, Elver Jonsson, att
jag också beklagar förseningen. Jag tycker dock att
det finns goda skäl till att det har tagit längre tid, både
i form av debatter och diskussioner och i form av de,
som vi bedömde, nödvändiga förändringarna i utred-
ningens förslag. Jag kan bara understryka att man
jobbar för högvarv och har gjort så länge. Framför allt
gör man det nu inför den proposition som ska lämnas
till riksdagen så att systemet kan träda i kraft under
andra halvåret nästa år.
Jag hoppas att inte det klingar i öronen längre än
till de ord jag sade nu.
Någon allmän oro för om systemet någonsin ska
komma på plats behövs inte. Det gör det. Det kom-
mer nästa år. Jag hoppas att det blir via en proposition
från en socialdemokratisk regering, och jag hoppas att
det blir ett system vi kan bygga ut tillsammans med
parterna på arbetsmarknaden så att det kan omfatta
ännu fler och handla om ännu större belopp.


Fru talman! Vi får väl se vilken regering som läg-
ger fram förslag i höst. Det återstår att se.
Att vi står här i dag och debatterar ett skattesub-
ventionerat system för kompetensutveckling har
egentligen sin grund i att det finns brister i det poli-
tiska systemet. Det känns lite som att lappa och laga.
Vi har inte ett utbildningssystem som fungerar till-
fredsställande. Sverige halkar efter omvärlden.
Många länder är betydligt mer kompetenta än vi är
nu. Vi har varit en ledande nation men är inte det
längre. Vi har också ett skattesystem som gör att det
inte lönar sig att utbilda sig.
Det är väl dessa grunder som gör att vi nu måste
hitta på extraordinära insatser för att få i gång en
vettig utbildning, en kompetensutveckling på en bred
allmänhet som gör att vi kan komma tillbaka i
världsledande ställning igen.
De skattesubventioner vi lägger ned, vad det nu
kan vara för någonting, ser vi ju som en investering.
Det är en investering i framtiden för att vi ska kunna
öka välståndet i Sverige. Det är så vi ser detta. Jag
skulle aldrig ha gått med på skattesubventionering om
jag inte trott att jag skulle kunna få tillbaka pengarna.
Vi kommer att få tillbaka dem, och det är bråttom att
få i gång detta så att vi inte halkar efter omvärlden
ännu mer.
Naturligtvis skulle jag helst sett att vi förändrade
hela vårt skattesystem så att vi inte behövde den här
typen av subventioneringar. Jag är dock så pass
mycket realist att jag inte tror att vi klarar detta på
kort tid. Därför behövs ett sådant här system, och det
måste gå fort.


Fru talman! Jag har en helt annan utgångspunkt i
diskussionen om det individuella kompetenssparandet
än den Patrik Norinder nu gav uttryck för. Patrik
Norinder sade att vi för den här diskussionen därför
att "det finns brister i det politiska systemet". Det
håller jag absolut inte med om, varken beskrivningen
eller att det skulle vara skälet till den debatt vi har i
dag och det förslag vi diskuterar.
Jag påstår att detta beror på någonting helt annat,
nämligen att det fanns många som vågade ha en dröm
om ett helt nytt system, en helt ny idé som inte finns
prövad någon annanstans på detta sätt, nämligen att
staten och individen skulle dela på ett ansvar för
kompetensutvecklingen, den lust att lära, lust att gå
och plugga och lära sig någonting nytt som individen
kände för sin alldeles egen skull. Det ansvaret skulle
inte vara bara individens, utan också vi andra skatte-
betalare skulle säga: Ja, hela samhället skulle tjäna på
att fler hade inte bara lust utan också möjlighet att
förkovra sig.
Därför för vi debatten i dag - inte därför att vårt
utbildningssystem skulle vara strunt och skräp och
dåligt och att vi halkar efter överallt, vilket är den
vanliga rutschbanefilosofi som Moderaterna ägnar sig
åt. Det är inte därför.
Det förvånar mig inte att Moderaterna inte ens i
dag har förstått kärnan i ord som frihet, lust att lära
och gemensamt ansvar mellan individ och stat som de
flesta av oss andra har gjort. Moderaterna gör en
sådan här spännande reform till en som vanligt gans-
ka trist debatt om skatter och skattesystem. Det är
typiskt, men det är ganska gammalmodigt och trött-
samt.


Fru talman! Det är ju just det: Vi har inte friheten.
Vi har inte möjligheten att få utlopp för lusten att lära
på grund av de stora skatter som tas ut av medborgar-
na. Vi får inget över. Speciellt låg- och medelin-
komsttagarna har inte möjligheter. Det är ju det som
är det stora problemet. Man kan inte avsätta pengar
för att hitta andra vägar.
Att statsrådet inte håller med om bristerna i vårt
politiska system är inte så konstigt. Det vore nästan
konstigt om statsrådet hade hållit med. Vi ser olika på
hur vi vill ha de politiska systemen. Vårt system byg-
ger mycket på valfrihet och individens möjligheter att
utveckla sig. Statsrådets system bygger på den poli-
tiska styrningen och hur man genom skattesubventio-
ner och med de höga skatterna ska kunna styra män-
niskor. Vi har olika system.
Hade man kunnat avsätta pengar för att utbilda sig
tror jag att fler skulle ha gjort det.
Det verkar inte som om vi kommer närmare var-
andra. Det är synd, för jag tror att det hade varit bra
om vi hade kunnat finna någon form för att vidga den
här dialogen och nå en större förståelse. Det verkar
dock som om positionerna är alltför låsta för det. Vi
får väl lägga fram våra olika förslag, och sedan får vi
se vem som får majoritet. Vi tror på vårt system, och
statsrådet tror naturligtvis på sitt system. Men det vi
är ense om är att vi snabbt måste komma fram med
någonting så att vi får i gång en kompetensutveckling
i Sverige.


Fru talman! Jag inskränker mig till att instämma i
det Patrik Norinder sade på slutet: Jag tror på det
system vi nu har lagt fram. Patrik Norinder tror på ett
annat system. Låt oss se vad valrörelsen innebär och
vilken regeringen som sitter. Dock är jag övertygad
om att vi kommer att fortsätta debatten med att ha
väldigt olika syn på vad ord som frihet, jämlikhet och
fördelningspolitik egentligen handlar om - men ock-
så, fru talman, vad ansvaret för Sveriges budget
handlar om. Ingen av kritikerna har ju hittills svarat
på frågan: Var finns pengarna? Var finns de många
miljarder som era tankar kostar mer än det som vi har
en överenskommelse om att växla i skattesystemet
med?
Men låt oss ta den debatten både här, senare i höst
och under valrörelsen och vara överens om att kom-
petensutveckling har kommit för att stanna. Den
kommer att behövas i ännu högre grad i framtiden,
det är vi överens om.


Fru talman! Debatten har utvecklat sig lite annor-
lunda än jag trodde. Det jag känner som mest be-
drövligt är att förslaget ger så lite till dem som har det
allra största behovet. Jag tycker att förslaget begrän-
sar för dem som har de verkligt låga inkomsterna, de
som inte har så stora möjligheter att spara frivilligt i
bank eller någon annanstans. Vi som har lite högre
inkomster klarar av det. Även medelinkomsttagarna i
TCO klarar av detta. Men för de allra sämst betalda,
de som kanske inte ens jobbar heltid, kommer det här
att innebära väldigt lite.
Jag uppfattar förslaget som en medelklassreform.
Hur får vi med oss de människor, förhoppningsvis
inte så hemskt många, men alltför många, som i dag
har låga inkomster och som inte kommer att bli
hjälpta av det här förslaget? Vårt förslag har en större
fördelningsprofil eftersom vi bidrar med en högre
andel till dem med de allra lägsta inkomsterna.
En annan grupp som inte finns med är t.ex. egen-
företagare. Varför finns inte de med i det här försla-
get?


Fru talman! Jag förstår inte alls Margareta An-
derssons resonemang om fördelningsprofilen. Det
system som skattebetalarna gemensamt ska bekosta
genom det förslag som regeringen och samarbetspar-
tierna har lagt fram - som vi har finansierat klart och
tydligt - tar större hänsyn till att stor tonvikt läggs på
dem som har små inkomster. Hur Margareta Anders-
son kan få det till att det är vi som inte stöttar dem
med låga inkomster utan att det i stället görs i den
borgerliga reservationen får inte jag att gå ihop, Mar-
gareta Andersson, vare sig argumentationsmässigt
eller framför allt finansieringsmässigt.
Sedan gör Margareta Andersson en analys som
jag skulle vilja be henne utveckla. Beskrivningen av
kompetenskontosystemet låter i Margareta Anders-
sons mun som det enda halmstrå som lågutbildade
individer har för att få en starkare ställning på ar-
betsmarknaden. Jag tycker att det är farligt att lägga
den tonvikten på det här systemet som är en ny pus-
selbit som kan komplettera. Också i framtiden, Mar-
gareta Andersson, kommer det att handla om vår
förmåga att se till att det är i vuxenutbildningen, per-
sonalutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen, Kun-
skapslyftet och högskolan som det riktiga stora lyftet
ligger för dem med små ekonomiska förutsättningar
med stort utbildningsbehov.
Till det kan vi lägga den diskussion vi måste ta
med parterna, både arbetsgivare och fack, om hur de
kan komma längre med att ge den barnsköterska som
Margareta Andersson själv hade som exempel möj-
lighet att på arbetstid och med en del av sin lön kvar
möjlighet att utvecklas i sitt jobb, så att offentlig
sektor och vård kan få någon arbetskraft i framtiden.
Det är där de stora utmaningarna för den breda kom-
petensutvecklingen ligger, inte i det system vi disku-
terar i dag som handlar om individens egen lust och
möjlighet.


Fru talman! Jag upplever fortfarande att det här
systemet kommer att vara åldersdiskriminerande. Det
kommer att ge ganska lite pengar till dem som har de
lägsta inkomsterna. Man kommer alltså att ha väldigt
svårt att över huvud taget utnyttja systemet.
Den som dessutom är över 45 år kan möjligen
som arbetslös eller vid risk att bli arbetslös få läsa på
a-kassa upp till gymnasienivå som det ser ut i dag.
Det är möjligt att man kan utveckla det systemet.
Men när jag gick in i diskussionen om ett individuellt
kompetenssparande var det för att man skulle ha en
reell möjlighet att ändra inriktning på sin yrkesbana
även efter att man har fyllt 45 år. Som förslaget ser ut
i dag kommer man inte att kunna göra det, definitiv
inte om man har haft ett låginkomstjobb.
Den person jag talade om var förskollärare. Hon
hörde inte till dem med de allra lägsta lönerna. Det
finns de som har betydligt lägre löner, t.ex. vårdbiträ-
den inom sjukvården. Samtidigt finns det hos de
arbetsgivarna i dag väldigt lite utrymme, eftersom
man tyvärr har stora behov av att se till att personalen
arbetar snarare än att de kan få en kompetensutveck-
ling. Mycket görs, men mycket mer behöver göras.
Det här är också ett sätt att få de enskilda indivi-
derna att ta ett större ansvar för sitt eget liv. Men det
tycks ha försvunnit någonstans i den här diskussio-
nen. Jag upplever hela projektet som ett medelin-
komsttagarprojekt, som så många andra förslag som
har kommit från den här regeringen under den här
mandatperioden.


Fru talman! Jag vill fortfarande beskriva det vi
talar om som ansvaret för att förändra i ett system så
att en begränsad summa pengar, som är finansierad
och klar, kommer fler låginkomsttagare till del än
som låg i utredningens ursprungliga förslag. Det är
det, Margareta Andersson, som vi diskuterar.
Hade Margareta Andersson så stora förhoppningar
på att detta begränsade system skulle lösa alla pro-
blem som jag håller med om finns för de äldre när det
gäller att skaffa sig utbildning för att kunna vara kvar
på arbetsmarknaden? Jag håller med om att det finns
en brist i stora delar av de system vi har i dag. Men
var detta verkligen det man såg framför sig att det
individuella kompetenssparandet, med den begränsa-
de summa pengar vi talar om, skulle lösa?
Jag tycker fortfarande att det är en fara om man
beskriver detta system på det sättet. Behovet av och
ansvaret för att utveckla den personal man har för att
få den att stanna, t.ex. inom vård och omsorg, måste
arbetsgivaren ta med kompetensutveckling i arbetet.
Det är farligt om man lastar över arbetsgivarens an-
svar på individen och säger: Nu får du spara ihop
själv till den utbildning som du behöver för att du ska
kunna jobba kvar inom vården. Det ansvaret är ar-
betsgivarens, Margareta Andersson.
Låt oss se det här som en delseger och se hur ar-
betsgivarnas och parternas avtal kan komplettera
möjligheten för den förskollärare som Margareta
Andersson diskuterade. Den frågeställningen är
mycket relevant.



Debatt om förslag

Riksdagen godkände regeringens förslag om riktlinjer för ett system för individuell kompetensutveckling. Enskilda personer ska kunna spara pengar till kompetensutveckling på ett särskilt kompetenssparkonto. Insättningarna ska vara avdragsgilla. Arbetsgivare ska uppmuntras att göra inbetalningar på de anställdas konton. Räntan på kompetenssparkontona beskattas som vanlig kapitalinkomst. Inledningsvis förvaltas kontona av en statlig myndighet. Uttag från kompetenssparkonton beskattas som inkomst av tjänst. En enskild som använder pengar från kontot belönas med en kompetenspremie vars storlek bl.a. beror på längden på kompetensutvecklingen. Premien bör ges i form av en skattereduktion. Systemet bör träda i kraft den 1 juli 2003. Regeringen ska återkomma till riksdagen om lagstiftningen under hösten 2002.