Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp

Herr talman! Nu ska vi debattera kretsloppsfrågor. Betänkandet från miljö- och jordbruksutskottet heter Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp . Det behandlar regeringens proposition med samma namn. Till detta finns fem följdmotioner. 37 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2002 och 2003 har också fått sin behandling i betänkandet. I propositionen föreslår regeringen mål, strategier och åtgärder för att fortsätta utvecklingen mot ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Utskottet ger i betänkandet sitt stöd för regeringens förslag att tydliggöra konsumentperspektivet i avfallshanteringen och ambitionen att minimera produktionen av avfall i samhället. Jag ska nämna några av de viktigaste frågorna. Det finns två nya delmål under miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö, ett komplement till den miljömålsstruktur som riksdagen tidigare har godkänt. Det ena delmålet anger att senast år 2010 ska minst 35 % av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Det andra delmålet anger att senast vid samma tidpunkt, alltså 2010, ska matavfall och jämförligt avfall från livsmedelsindustrier med mera återvinnas genom biologisk behandling. Efter den behandlingen ska kvaliteten vara sådan att avfallet kan återföras till växthusodling. I betänkandet sägs vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att varor har en viss sammansättning, återanvändbarhet eller återvinningsbarhet om det behövs för att främja en minskad uppkomst av avfall eller en hälso- och miljömässigt godtagbar hantering av avfall. Det ska gälla alla varor, men i fråga om andra varor än förpackningar ska sådana föreskrifter endast få meddelas om det behövs utifrån Sveriges medlemskap i EU. I betänkandet sägs också att vissa lagar om retursystem med pant för dryckesförpackningar ska ersättas med en bestämmelse i miljöbalken. Den ska ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att plast- och metallförpackningar för konsumtionsfärdig dryck omfattas av retursystem. Retursystemen utformas så att de genom utbetalning av pant eller premie ska uppmuntra till att förpackningarna lämnas tillbaka till systemen. Utskottet redogör också i betänkandet för de problem som finns inom retursystemet med bland annat hanteringen av illegalt importerade eller privatimporterade förpackningar som inte omfattas av retursystemet. Utskottet framhåller i det sammanhanget vikten av att regeringen skyndsamt vidtar de åtgärder som erfordras för att förtroendet för retursystemet inte ska skadas. Härutöver behandlar utskottet regeringens förslag om regler i bilskrotningslagen. En viktig fråga i betänkandet är slutförvaringen av kvicksilveravfall. Utskottet konstaterar att två utredningar har kommit fram till att en slutförvaring av kvicksilver i berg är den metod som är bäst ur miljösynpunkt. Detta instämmer utskottet i. Kvicksilveravfall bör föras till permanent förvaring djupt nere i berg. Kraven på djupförvaring bör gälla från och med den 1 januari 2015. Herr talman! Som vi snart ska få höra finns det reservationer till utskottsmajoritetens förslag, 27 stycken, och två särskilda yttranden. Detta var en kortfattad beskrivning av ärendet. Nu får vi höra partiernas ståndpunkter och argument.

Herr talman! Sverige avskaffade sin statskyrka den 1 januari 2000. Men vi har en ny statsreligion i Sverige. Det är inte kristendomen, islam eller någon annan av våra stora religioner. Det är kretsloppsreligionen - eller ska man kalla det för en ny överideologi? Över hela Sverige läggs ett raster. Allting som produceras ska följa kretsloppet, från råvara, genom produktion, konsumtion och till sist som avfall. Då ska produkten återvinnas till varje pris och in i hjulet igen. Inget får spillas på vägen. Inga andra hänsyn får tas, inte när det gäller miljönyttan, ekonomin, hälsoaspekter eller praktiska hanteringsproblem. Allt ska återvinnas, till varje pris. Den proposition som nu ligger på riksdagens bord är inget undantag. Steg för steg införs denna politikens sharia -lag. Matavfallet ska till varje pris krängas ut på åkrarna. Inga sopor får bli energi. De ska ju återvinnas. Regeringen vill till och med gå så långt att de vill få riksdagens godkännande att genom föreskrifter få lägga sig i vad en förpackning ska innehålla, hur den ska återvinnas och återanvändas. Regeringen vill detaljstyra det innersta i ett företags hjärta, hur det ska utforma sin produkt - allt för att det heliga kretsloppet ska slutas. Är då moderater alltid emot kretslopp? Nej, så är det naturligtvis inte. Vi anser att kretsloppet är en bra syn i de fall det uppfyller fyra kriterier: tjänar den bästa miljönyttan, är ekonomiskt försvarbart, inte innebär stora hälsorisker och den återvunna produkten är en efterfrågad nyttighet på marknaden. Om inte dessa kriterier är uppfyllda är kretsloppet till mer skada än nytta. Det är då våra medborgare börjar slarva i systemet, när de inte ser nyttan med att lägga ned timmar i veckan på att sortera sopor. Visst kan en del av detta bero på att man inte har tillgodogjort sig information. Men en hel del är ytterst försvarbart. Man tycker inte att nyttan överstiger insatsen. Hur reagerar då systemet mot dessa sopbovar? Jo, man anställer sopspioner. Före detta poliser, anställda som detektiver av Kretslopps-Sverige, smyger kring i buskarna för att ta fast slarviga medborgare. Man är inte rädd för att ta till repressiva åtgärder. Polisanmälningar, strafförelägganden och faktiskt också domslut finns i denna spionhistoria. Kretslopps-Sveriges sharia- lag kräver sina sharia- poliser. Herr talman! Visst är detta något tillspetsat, men för många upplevs det som ett stort problem. Låt mig ge några exempel. Regeringen föreslår i propositionen ett mål om hur stor del av matavfallet som ska återvinnas genom biologisk behandling. Vi instämmer i det självklara att livsmedel som inte har konsumerats innehåller näringsämnen som har tagits upp via foder och gödsel. Men vi är skeptiska till målet, att det skulle vara tillräckligt effektivt och hygieniskt för att röta och sedan köra ut på åkerjorden. Riskerna är fortfarande väldigt stora. I bästa fall oskadliggörs sjukdomsalstrande organismer under processen, men risken för att växtskyddsmedel inte bryts ned vid rötningen är fortfarande stor. Vi anser inte heller att kostnaderna utretts tillräckligt. Naturvårdsverket har anfört att man förordar rötning som metod, men man har också tydligt påpekat att biologisk behandling av matavfall inte är bättre för miljön än förbränning. Dessutom bör påpekas att det inte direkt finns någon efterfrågan på rötat matavfall som gödningsmedel. Bönderna föredrar de nuvarande metoderna. De ser inte några ekonomiska vinster med detta, och framför allt finns en rädsla för de risker som är uppenbara. Varken miljönyttan, ekonomin eller efterfrågan på marknaden finns alltså i detta, samtidigt som hälsoriskerna är uppenbara. Men in i kretsloppet ska våra sopor - till varje pris. Det är ingen klok politik. Herr talman! Här i kammaren har vårt utskott haft ett antal debatter om avfallsförbränning. Jag har aldrig förstått hur ett antal partier kunnat vara så stora motståndare mot förbränningen i sig. Vi har ett problem som behöver åtgärdas: Vi producerar mycket avfall. Det är ett faktum. Vi har bestämt oss för att sluta deponera sopor. Deponiförbud och deponiskatt har införts. Många kommuner har sett detta och försökt hitta en optimal lösning på problemet. En stor andel av dessa har gått samman och byggt avfallsförbränningsanläggningar. Ett parallellt problem i vårt land är nämligen en alltmer ökande efterfrågan på energi. Vi har alltså genom avfallsförbränningen lyckats möta två av samhällets problem: den växande avfallshögen och vår efterfrågan på energi. De nya verken har mycket hårda krav på rening av avgaser och annat, vilket jag tycker är helt rätt. Dessutom är verkligheten sådan att det inte finns någon motsats mellan återvinning och förbränning. I själva verket går dessa hand i hand när fraktionerna sorteras ut. Det som kan återvinnas går i en linje, och det som ska brännas går i en annan linje. Miljö och ekonomi hanteras bättre på lokalplanet än genom lagstiftning i riksdagen. Vi vänder oss starkt mot att regeringen återigen vill utreda en förbränningsskatt. Herr talman! I kretsloppspropositionen föreslås att statliga myndigheter ska ges rätten att bestämma hur enskilda varor sätts samman. Näringslivet har varnat, mycket tydligt, för konsekvenserna av förslaget. En rad tunga remissinstanser har sagt ifrån, däribland Miljööverdomstolen. Ändå ligger förslaget på riksdagens bord. Produktutvecklingen är själva hjärtat i ett tillverkningsföretag. Där ligger affärsidén, konkurrensen med andra företag och andra viktiga delar för ett företag. Nu vill regeringen och riksdagens majoritet möjliggöra att myndigheter, utan riksdagsbeslut, ska kunna gå in i produktutvecklingen och lägga sig i. Sådana föreskrifter kan hindra en positiv miljöutveckling om man sätter politiska gränser för vad en produkt ska innehålla. Vi vill inte att riksdagen ska möjliggöra detta och har därför reserverat oss mot det. Herr talman! Vi har en bred enighet i riksdagen om att kvicksilver inte är ett bra ämne och att vi ska fasa ut detta ämne så snabbt det går. Industrin som använder kvicksilver instämmer i detta mål. Samförstånd är bra, men vad som nu föreslås är rent kontraproduktivt. Regeringens politik leder till ökad kvicksilverbrytning och dessutom, även i detta fall, kraftiga försämringar för svensk industri. Vi efterlyser en global kvicksilverpolitik, eller åtminstone en europeisk samsyn på hur problemet med kvicksilver ska hanteras. Utan att ha utrett frågan på ett rimligt godtagbart vis eller att ordentligt ha utrett kostnaderna vill nu riksdagsmajoriteten besluta att allt använt kvicksilver i Sverige ska djupförvaras i bergrum. Beslutet tas över huvudet på näringslivet. I Akzos och Hydros anläggningar i Bohus och Stenungsund finns 400 ton metalliskt kvicksilver, lika mycket som bryts i Almadén i Spanien varje år. Totalt inom EU beräknas det finnas 12 000 ton i 50 anläggningar. Men Sverige har infört förbud mot export av kvicksilver. Om vi tillåtit export av kvicksilver samtidigt som vårt utfasningsbeslut ligger fast hade vi kunnat bidra till en lägre brytningstakt i Spanien. När spanjorerna bryter sina 400 ton per år släpps 1 ton ut i miljön. Vår politik leder alltså till en sämre miljö i Spanien. Vi efterlyser en bredare syn på problemet. Näringslivet har pekat på ett antal allvarliga fel i Naturvårdsverkets utredning som ligger till grund för riksdagens beslut i dag - fel i beräkningar av avfallsmängder, fel i utsläppsberäkningar och missbedömningar av kostnaderna. Detta borde ses över innan vi fattar beslut. Vi måste vara medvetna om att Naturvårdsverket självt bedömt att kostnaden för ett djupförvar kan uppgå till hela 300 miljoner kronor. Vi från de borgerliga partierna har gemensamt reserverat oss mot detta förslag. Vi efterlyser att frågan utreds närmare. Effekter på miljö och ekonomi bör vara i fokus. Grunden bör vara en dialog med näringslivet, men det borde finnas en större flexibilitet i kombination med ett säkerhetstänkande i lösningen. Det är faktiskt inte säkert att djupförvar är den allra bästa lösningen, och kanske inte heller export. Jag är dock helt övertygad om att det är för tidigt att ta detta beslut i dag. Underlaget är för dåligt. Men målet är vi överens om. Kvicksilvret ska bort. Herr talman! Överlag anser vi att propositionen inte är någon höjdare precis. Kanske skulle vi ha gått på ett rakt avslag. Men det finns några detaljfrågor som jag inte hunnit nämna som vi faktiskt instämmer i, och därför har vi valt att reservera oss på ett antal punkter. Givetvis står vi bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till vår första reservation, nr 5. (Applåder)

Herr talman! Lars Lindblad beskrev här en form av religiöst Kretslopps-Sverige. Jag tror inte riktigt att det är sant. Jag tror att ett av vår tids allvarligaste problem är att vi i allt snabbare takt förbrukar jordens ändliga resurser såsom olja och metaller men också till exempel fosfater och andra viktiga näringsämnen i våra matjordar. För att ta ett exempel förbränner vi varje dag lika mycket olja som motsvarande allt växtmaterial på jorden, både till lands och till havs. Detta måste naturligtvis få ett slut. Kretsloppsproblematiken är alltså inte bara en viktig miljöfråga utan också en viktig framtida tillväxtfråga. Det är antagligen därför som så många sett fram emot den här kretsloppspropositionen med ganska höga förväntningar. Den har ju dessutom skjutits upp ett antal gånger. Det är också därför man kan känna en viss besvikelse över det material som regeringen kommer med. Den proposition som lagts på riksdagens bord lever knappast upp till de förväntningar som man skulle kunna ha. I realiteten är den en ganska mager skrift som inte presenterar lösningar på många av dessa problem. Regeringen sätter inte ned foten när det gäller avfallsförbränning. Man ger inga tydliga riktlinjer för hur insamlingen av farligt avfall ska förbättras. Man säger inget bestämt om kretsloppsförsäkringar. Man kommer inte med något nytt när det gäller återföring av rötslam till våra åkrar. I stället skjuter man många viktiga frågor framför sig och lägger mycket av ansvaret på kommuner och Naturvårdsverket. Därför är det väldigt viktigt att regeringen snabbt, redan under nästa år, återkommer med avrapporteringar om hur de här uppdragen som man lagt ut på andra fungerar. Bland annat behöver vi en avrapportering om hur samverkan mellan producenter och kommuner fungerar i insamlingen av material för kretsloppet. Vi behöver också ha svar på frågorna om hur vi ska få en fungerande hantering av rötslam. Det är nämligen precis som Lars Lindblad säger: I dag är detta ingen efterfrågad produkt eftersom man inte har löst problemen kring till exempel tungmetaller, pesticider och mikroorganismer i rötslammet. Ett annat område där regeringen skyndsamt måste återkomma är lösningar för returförpackningssystemen och då särskilt glas. Vi har i utskottet fått en ganska klar beskrivning av problematiken med just producentansvaret för glas i och med att en så stor del av glasförpackningarna kommer utifrån. Regeringen borde här eftersträva lösningar på EU-nivå. Kan man inte det måste man snarast få fram nationella lösningar. Till viss del beror naturligtvis den här propositionens svagheter på att det är ett svårt område. Vi har kommit en bit på väg, och när man ska ta nästa steg är det svårare. Det är viktigt med balansen mellan att göra vad som är både ekonomiskt och miljömässigt bäst samtidigt som man får en god återvinning. Folkpartiet har vid flera tillfällen i kammaren föreslagit att man ska tillsätta en hållbarhetskommission där samhällets olika aktörer, det vill säga företagare, forskare, lagstiftare med flera, tar ett helhetsgrepp på de åtgärder som behövs för ett hållbart samhälle. Kretsloppsproblemen ligger naturligtvis som en central kärna i arbetet. Vi hade gärna sett att man började jobba på det bredare sättet också med de frågorna. Herr talman! Grunden för kretsloppsarbetet måste vara att hitta effektiva system som dels minskar mängden material, till exempel förpackningar, dels uppmuntrar återvinning och minskar sopor. För att det arbetet ska ha en långsiktig samhällsförankring måste det ske med metoder som upplevs som rationella för människor. Folkpartiet har pekat ut flera olika styrmedel i arbetet i sina motioner. Till exempel anser vi nu att det är dags att börja med en så kallad kretsloppsförsäkring. Vi tror att detta skulle gynna företag som tar fram produkter som är lättare att återvinna och som ger ett minimun av avfall. Vi anser också att det är dags att sätta ned foten när det gäller skatt på avfallsförbränning. Jag är i princip inte emot förbränning. Det är ett mycket bättre sätt än deponi att återvinna avfall, men återvinning i kretslopp är bättre. Därför måste en förbränningsskatt spegla den avfallshierarki vi bör ha. Först och främst ska vi återvinna så mycket som möjligt. Sedan kommer förbränning och återvinning i form av energi. Absolut allra sist kommer deponi. Herr talman! En viktig princip i allt politiskt arbete är att särskilja vad politiker ska bestämma och vad de ska lämna över till andra. Vi i Folkpartiet tycker att det är olyckligt när man låser sig för tekniska lösningar i kammaren. Regeringens proposition innehåller två sådana förslag, dels att styra kompositionen av olika material, dels att bestämma om slutförvaringen av kvicksilver. Principen måste vara att låta producenter uppnå de mål vi ställer, det vill säga en bra återvinning av material och en vettig hantering och slutförvaring av kvicksilver. Lars Lindblad gick noga in på våra synpunkter, som är helt gemensamma när det gäller kvicksilverhantering. Jag ska inte förlänga debatten ytterligare på den punkten. Jag slutar med att yrka bifall till vår reservation nr 25, som gäller slutförvaring av kvicksilver. Jag står naturligtvis bakom alla Folkpartiets reservationer till betänkandet.

Herr talman! Det är inte varje dag jag tar replik på en folkpartist. Det är kanske till och med första gången på de snart sex år jag har suttit i riksdagen - kanske med något undantag. Marie Wahlgren pratade om varför Folkpartiet tycker att det är så oerhört viktigt med förbränningsskatt. Jag noterade under den föregående mandatperioden att Folkpartiet ingick i den majoritet som ställde sig bakom skatten på deponi. Vi har under ytan liggande ett deponiförbud, beslutat i EU, som kommer att gälla inom några år. Den deponiskatt som infördes drev många kommuner som jag har varit i kontakt med att försöka hantera detta på ett optimalt sätt, det vill säga inte deponera. I den meningen var den bra. Samtidigt drev den till en snabb lösning, nämligen till förbränning. Nu är problemet att Folkpartiet och andra partier står bakom en ny majoritet som vill att man ska införa en förbränningsskatt. Det är en förbränningsskatt som jag ser som en helt och hållen fiskal skatt. Samma riksdagsmajoritet beslutade också att man tyckte det var okej att inte tillåta försök med bioceller och annat, som till exempel finns i Helsingborg. De jagas nu av straffskatter hos länsstyrelser och skattemyndigheter. Vad är egentligen Marie Wahlgrens och Folkpartiets lösning på detta? Hur kunde ni acceptera att man skapar den deponiskatt som drev många kommuner till att använda sig av förbränning - och nu vill man införa förbränningsskatt? Vad ligger bakom och vart vill ni komma från Folkpartiets sida?

Herr talman! Vi tror starkt på ekonomiska styrmedel. Den deponiskatt som du beskrivit visar just att ekonomiska styrmedel fungerar. Vi vill ha hierarkin när det gäller avfall, det vill säga deponi är värst och ska därför också ha den största ekonomiska belastningen. Vi vill ha en förbränningsskatt som inte får styra mot deponi. Den skatten måste därför vara lägre än deponiskatten. Vi vill gynna teknisk framväxt av återvinningssystem. Jag är inte alls jättenegativ till förbränning som sådan. Jag tror att i vissa sammanhang, till exempel utsorterade sopor, är förbränning ett utmärkt verktyg. Jag tycker inte att man ska ha förbränningsskatt på till exempel utsorterat biobränsle. Men om man tror på ekonomiska styrmedel och man vill ha trappan är det också naturligt att lägga ett ekonomiskt styrmedel på osorterade sopor. Det finns en tendens att sopmängden ökar kraftigt i landet. Under en lång period har den ökat i princip linjärt med tillväxten. Lars och jag har besökt SYSAB. Där säger man att med de investeringar man har gjort kommer skatten inte att göra vare sig från eller till i form av att använda förbränningen som teknik när den är rationell. Det vill jag inte heller att skatten ska göra.

Herr talman! Liksom Marie Wahlgren tror jag också på ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Med hjälp av ekonomiska styrmedel lägger man fram en linje och säger politiskt att man fördömer något som man vill ha bort ur samhället. På det sättet läggs en ekonomisk belastning på det. Jag kan inte riktigt förstå hur man kan stå här och säga att förbränning är bra i vissa lägen men att den ska straffskattas. Det håller inte. Man formar också en majoritet med ett antal partier som tycker att förbränning ska helt bort. Man skapar utrymme för det med den politiken. Det är allvarligt. Jag tror att förbränning av avfall inte är den allra bästa lösningen i alla fall, men för många kommuner är det den bästa lösningen. Det är i det här fallet också en del av kretsloppet, eftersom förbränningen återvinns i form av energi - en nyttighet i samhället. Man kan med lite god vilja bredda kretsloppssynen även till detta. Det är där jag tror Miljöpartiet - förlåt, Folkpartiet - gör misstaget när man ställer upp bakom en så bred majoritet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill något helt annat än det Marie Wahlgren vill.

Herr talman! Jag har inget emot att Lars Lindblad tycker att vi är ett miljöparti på just det området - även om jag inte delar Miljöpartiets åsikter i de flesta frågor. Lars Lindblad säger att det här är ett kretslopp. Om vi förbränner olja i form av olja eller vi förbränner olja i form av plastförpackningar ökar vi fortfarande koldioxidnivåerna i samhället. Det är därför en skillnad mellan en förbränning av till exempel utsorterat biobränsle och en allmän förbränning. Det går att ha en sådan komplex syn på kretslopp som vi har, det vill säga man har en hierarki där det framgår vilket som är viktigast. Det är viktigast att undvika deponi. Det är bra att gynna ett kretsloppstänkande och en utsortering av de fraktioner som kan användas på ett annat sätt. I nästa steg, om det inte går att göra den återvinningen, är det rimligt med förbränning med energiåtervinning. Det står tydligt i vår motion att om en förbränningsskatt ska införas måste den ha den utformningen.

Herr talman! Jag vill inleda med att tacka Marie Wahlgren för ett mycket kunnigt och intressant anförande. Kan vi fortsätta att förbruka råvaror, material, vatten och energi i nuvarande takt utan att det får allvarliga konsekvenser? Kan vi fortsätta på samma sätt som hittills samtidigt som miljarder människor i Kina, Nigeria, Indien och Sydafrika med flera länder ställer berättigade krav på att få leva ett bättre liv med liknande konsumtionsvanor som vi har? Har vi ett ansvar för att bryta den förblindade slit- och slängkulturen som i mycket präglar den så kallade rika världens levnadsmönster? Jag tror att det är hög tid att på nytt ställa dessa frågor. Också i en debatt som har ett ganska snävt nationellt perspektiv och som handlar om så dramatiska ting som nya delmål för återvinning av matavfall, förbränningsskatt eller inte, farligt avfall från hushållen, returdrycksförpackningar, slutförvaring av kvicksilver för att inte tala om försäljning av statens enda kvarvarande aktie i SAKAB AB. Denna typ av diskussioner riskerar annars att fastna bland skräpet vid återvinningsstationerna eller överröstas av suckarna från alla oss som kommer att kånka komposthinkar framöver. Jag är övertygad om att människor i vårt land är beredda att göra omfattande insatser för att uppnå viktiga miljömål genom att bidra till att mängden avfall minskar och att avfallet i största möjliga utsträckning kan komma till nytta som resurs i kretsloppet. Men för att den utveckling som inletts ska kunna fortsätta och för att alla ska känna sig delaktiga i denna för framtiden så avgörande uppgift måste vi här i riksdagen, bland myndigheter och förvaltningar och inte minst hos producenter av alla de slag underlätta för alla enskilda att kunna delta och känna engagemang. I vissa avseenden pekar propositionen och betänkandet åt detta håll, medan det i andra delar inte görs tillräckligt för att förenkla och förbättra, och på något område till och med försvåras. Herr talman! Det allra bästa sättet att komma vidare i arbetet för giftfria och resurssnåla kretslopp måste vara att mängden avfall minskas. Detta stämmer väl överens med den avfallshierarki som EU antagit och som vi i Sverige också arbetar utifrån. Att i första hand minimera mängden men också återanvända och återvinna, i tredje hand bränna för att få energi och i sista hand deponera är en bra ordning. Arbetet, inte minst inom EU, med IPP, en integrerad produktpolitik, är ett stöd i strävan att förbättra innehållet i avfallet men också att minska mängden. Jag vill fråga miljöministern om det pågående arbetet som går framåt ändå inte innebär att det skulle vara möjligt att, som Kristdemokraterna och Centern föreslår, omformulera delmålet under miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö så att det klart uttalas att avfallsmängderna ska minskas. Herr talman! Regeringen tar för lätt på frågan om hanteringen av burkar och glas från privatimporten av brända och destillerade drycker. Utskottet är lite mer vaket men törs inte riktigt dra korken ur och kräva åtgärder från regeringen. Stålburkar som för närvarande är olönsamma att återvinna och glasflaskor som återvinningsföretaget inte kan krama en droppe i ekonomisk ersättning ur, förs in i landet i enorma mängder. Detta har bland annat lett till att Svensk Glasåtervinning AB har eller kommer att få stora ekonomiska problem om inget görs omgående. Regeringen säger att utvecklingen av den privata importen noga bör följas och vid behov åtgärdas. Utskottsmajoriteten, som inte vill bråka alltför mycket med vännerna på andra sidan Strömmen, säger att man förutsätter att regeringen skyndsamt vidtar de åtgärder som erfordras för att förtroendet för retursystemet som helhet inte ska skadas. Jag vill att miljöministern här och nu berättar vad regeringen gör för att rädda ett återvinningssystem när det gäller framför allt returglas som så tydligt är i gungning. Slutligen vill jag konstatera att när Kristdemokraterna kommer med radikala och bra förslag om att införa en skrotningspremie för gamla tvåtaktsmotorer för båtar och gräsklippare, svarar utskottsmajoriteten med en längre utläggning om avgaskrav för dieselmotorer hos dumprar, grävmaskiner och stenkrossar. Att en äldre gräsklippare under en timmes användning släpper ut lika mycket miljöskadliga föroreningar som en modern bil gör under 400 mils körning tycks inte bekymra utskottets majoritet nämnvärt. Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1, trots att mitt hjärta blöder för samtliga tio reservationer som Kristdemokraterna står bakom.

Herr talman! Åhörare och riksdagsledamöter! Vad är det som gör ett miljöarbete bra? Det som jag tycker är avgörande för att ett miljöarbete blir framgångsrikt är att det finns ett helhetstänkande, att olika aktiviteter och åtgärder samspelar och strävar åt samma håll. Det ska finnas mål som är tydliga och som strävar åt ett tydligt håll. Vi ska veta var vi är och vart vi vill komma. Det ska finnas styrmedel som hjälper oss att ta oss till detta mål. Framför allt ska det inte finnas regler som hindrar delaktighet. I stället ska det finnas regler som skapar delaktighet och möjligheter till nya lösningar och nya innovationer. Detta är tre delar som jag tror är viktiga i en fungerande helhet, tre delar som jag tycker inte fungerar fullt ut i dag i dagens kretsloppsarbete. Herr talman! Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Det är stora ord. Så heter propositionen. Jag tycker inte att det finns riktig täckning för dessa ord i regeringens kretsloppsarbete. Det är inte tydligt för mig hur man tänker sig att uppfylla dessa stora ord. Det tillsätts utredningar, och det delas ut uppdrag. Men regeringen har själv, som jag uppfattar det, väldigt lite egna idéer. Jag ska ge ett exempel. När det gäller samordning och utveckling av strategin för giftfria och resurssnåla kretslopp ges Naturvårdsverket i uppdrag att återkomma med hur strategin ska utvecklas vidare. Vad jag kan se finns det väldigt lite av vad regeringen vill skicka med och vilka problem man ser och som man vill att Naturvårdsverket ska lösa. Därför skulle jag vilja göra ett medskick när det gäller ett problem som jag ser att Naturvårdsverket borde ta tag i när man ska utveckla den här kretsloppsstrategin. Det gäller att man i avfallshanteringen måste ta hänsyn till det stora flödet av kemikalier som vi har i samhället i dag. Om man har en ökad mängd naturfrämmande ämnen i produkter som finns i samhället måste det följas av en ökad ansträngning att skilja dessa ämnen från avfall som läggs på deponi, från avfall som förbränns eller behandlas på annat sätt. Därför tycker jag att det vore naturligt att miljömålet om en giftfri miljö även borde omfatta ett mål för utsortering av miljöfarligt avfall. Det har vi skrivit en reservation om i detta sammanhang. Det är något som jag tycker att man borde skicka med till Naturvårdsverket. Och jag vill fråga miljöministern om hon är beredd att göra detta medskick till Naturvårdsverket. Herr talman! Till skillnad från Lars Lindblad säger jag inte bara ja och amen till förbränning av avfall. Energiutvinning är bra. Men vi måste ha kontroll på vad vi stoppar in. Termodynamikens lagar säger nämligen att ingenting försvinner och att allting sprider sig. Har vi ingen kontroll på vad vi stoppar in i pannorna har vi inte heller kontroll på vad som kommer ut. Därför tycker jag att det är viktigt att styra avfallsförbränningen till sorterat avfall, till förbränning av rena fraktioner. Vi får då en bättre förbränning samtidigt som vi inte skapar nya farliga ämnen, exempelvis dioxiner. Jag vill också i detta sammanhang ställa en fråga till miljöministern. Det ska tillsättas en ny utredning om avfallsförbränning. Men vore det inte lämpligt att försöka styra och ange vad man vill ha ut av den nya utredningen, mer än att skjuta på problemet? Vore det inte lägligt att precisera att beskattning av förbränning av avfall ska gälla just osorterat avfall, att vi inte ska ha en generell förbränningsskatt, för det tror jag skulle vara olyckligt. Herr talman! Jag skulle vilja ha regler som öppnar för en mångfald av lösningar. I dag har vi till exempel skattebefrielse för biogas som genereras med biologisk behandling. Man kan även generera biogas via termisk behandling, till exempel förgasning av avfall, men detta är inte skattebefriat. På det här sättet hindrar man teknisk utveckling och innovationer. Om man förgasar avfall skapar man inte dioxiner. I stället bryts de farliga ämnena ned. Om man bränner avfall som innehåller PVC skapas det dioxiner. Det gör det inte om man förgasar avfallet. Det är synd att man har skatteregler som styr på ett felaktigt sätt. I Studsvik i mitt hemlän finns det ett företag som heter Termiska produkter Studsvik TPS. Där håller man på med forskning och utveckling på det här området. Men detta leder inte till någon kommersialisering just på grund av att reglerna styr felaktigt. Så min avslutande fråga till miljöministern är om hon är beredd att göra en generell översyn av regler och styrmedel så att de inte hämmar nya tekniska lösningar. Herr talman! Jag har pekat på tre delar i en helhet. Vi ska ha styrande mål som vi är överens om - jag har nämnt exempel på ett kompletterande mål när det gäller giftfri miljö. Vi ska ha styrmedel för avfallsförbränning som går ut på att vi ska styra från förbränning av osorterat avfall. Vi ska ha regler som underlättar för nya tekniska lösningar. Detta är för mig delar i en helhet. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 2.

Herr talman! Roger Tiefensee säger att man inte har någon kontroll över vad som stoppas in i förbränningspannan. Står Roger Tiefensee för detta påstående, att kommunerna och de företag som finns i förbränningsbranschen inte har någon kontroll på vad som stoppas in i förbränningspannan?

Herr talman! Ja, delvis. Förbränner man osorterat avfall kan man omöjligtvis ha kontroll över vad som stoppas in i pannan. Förbränner man däremot sorterat avfall som har rena fraktioner har man bättre kontroll över vad som stoppas in i pannan. Därmed har man också bättre kontroll på vad som kommer ut. Jag står alltså för det uttalandet.

Herr talman! Om verkligheten skulle se ut som Roger Tiefensee säger skulle den vara oerhört farlig. Det skulle vara fullständigt livsfarligt om man skulle få in till exempel explosiva föremål i en förbränningspanna. Anläggningar som SYSAB har en väldigt hård kontroll på vad man stoppar in i pannan. Man skulle kanske önska ännu renare fraktioner. Men verkligheten ser helt annorlunda ut än Roger Tiefensees verklighet. De företag som jobbar inom förbränningsbranschen har arbetat väldigt aktivt med att få så rena fraktioner som möjligt, dels för att få en hög förbränningsgrad så att det blir en bättre miljöeffekt och bättre energiutvinning, dels för att man strävar efter större enkelhet. Man kan då också återvinna parallellt med förbränningen. Jag delar över huvud taget inte den verklighetssyn som Roger Tiefensee har när det gäller förbränningen.

Herr talman! Men vad är då faran med att understödja det arbete som förbränningsanläggningarna utför i deras strävan efter rena fraktioner genom att införa en beskattning av förbränning av osorterat avfall? Det skulle stärka det arbete som de lägger ned. Vi borde ha styrmedel som hjälper dem i deras strävan åt det hållet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 4 och avslag på samtliga motioner. Förra året, 2002, slutade sopnotan i Sverige på ca 4,2 ton. Det var en ökning med 6 % i jämförelse med året innan. Samtidigt har vi blivit bättre på att sortera våra sopor, och i jämförelse med för cirka tio år sedan skickar vi nu bara hälften så mycket på tippen eller till deponin, och mindre ska det bli. För cirka tio år sedan lade man fram en proposition om hur vi i Sverige inom en generation skulle nå ett samhälle som hade kretslopp som ledord. Då, Lars Lindblad, var det faktiskt en borgerlig regering, så den kretsloppsreligion som du på ett ganska skämtsamt sätt pratade om är ju en produkt som vi gemensamt måste stå bakom. Sedan dess har ni i Moderaterna städat lite bland era dåvarande statsråd. Nu återanvänder ni dem på ett förtjänstfullt sätt, tycker jag, med tanke på den kunskap som de besitter. År 1999 godkändes ett system med 15 nationella miljökvalitetsmål, och 2001 beslutades om delmål för dessa. Nu tar vi nästa steg i den här riktningen, och det känns positivt. Det har hänt mycket under dessa tio år. I fjol nådde vi rekordnivån 84 % när det gällde tidningsinsamling. Hälften gick till återvinning och andra hälften gick till att framställa energi. Vi är också bra på att sortera ut wellpapp, glas, stål och returflaskor av glas och plast. Men vi är inte lika bra på att sortera ut plast-, aluminium- och pappersförpackningar eller engångs-PET-flaskor - detta i jämförelse med de uppsatta målen. Där finns det naturligtvis mera att göra. Det papperslösa samhället som vi pratade mycket om för tio år sedan när datorerna gjorde sitt stora intrång i Sverige känns fortfarande mycket långt borta, vilket vi i riksdagen är väldigt medvetna om. På ett år har användningen av kontorspapper ökat med 10 %, men som väl är ökar insamlingen ungefär lika mycket. Tyvärr ser det inte lika bra ut när det gäller de giftiga nickel-kadmium-batterierna. Försäljningen ökade i fjol med hela 24 ton. Samtidigt minskade insamlingen med 51 ton. Herr talman! Med denna lilla sammanfattning och historik vill jag tala om att det har hänt mycket under tio år, men det finns mycket kvar att göra. Nu tar vi några ytterligare steg i riktningen mot ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Tidigare beslutad inriktning på avfallspolitiken ska fortsätta att gälla, och övergripande följer vi den inom EU beslutade avfallshierarkin. Marie Wahlgren talade tidigare om detta, så det behöver jag inte ta upp en gång till. Konsumentperspektivet och en miljöriktig hantering ska stå i fokus. För att detta ska bli möjligt måste det vara lättillgängligt att kunna lämna sina sorterade sopor. Samtidigt måste det finnas tydliga regler för vad som gäller. Systemen måste vara trovärdiga, och då måste vi ta hänsyn till att förutsättningarna inte är desamma i Valsjöbyn i glesbygdens Jämtland som de är i Svalöv i det tätbebyggda Skåne. Avfallspolitiken ska baseras på en helhetsbedömning och ett helhetstänkande. Detta innebär att ett väl fungerande omhändertagande av avfall är en av de nödvändiga infrastrukturerna i samhället. Det omfattar insamling, transporter och de omhändertaganden som behöver göras i olika former. Såväl hushåll som offentliga verksamheter och företag är beroende av att någon tar hand om deras sopor. För att få detta helhetstänkande krävs det att någon har ett övergripande ansvar och kan göra och samordna helhetsbedömningarna. Detta samordningsansvar avser regeringen att ge Naturvårdsverket, och det samtycker vi till. För att ytterligare stärka arbetet med att nå våra miljömål kommer man inom Regeringskansliet också att inrätta ett särskilt samordningskansli för hållbar utveckling. Herr talman! Förbränning av sopor är ett hett område i avfallshierarkin. Efter ikraftträdandet av förbudet mot att deponera brännbara sopor planerar många nu att bygga förbränningsanläggningar. Därför är förslaget om att stärka avfallsplaneringsinstrumentet på nationell, regional och kommunal nivå mycket bra. Även om det är nödvändigt att bygga ut förbränningskapaciteten, som den ser ut i dag, är det viktigt att vi inte bygger för mycket så att vi bygger fast oss i detta. Utvecklingen går fort, och vi måste kunna balansera de behov som vi kommer att ha framdeles. I dag har kommunerna ensamrätt att hantera farligt avfall. Denna kommer i framtiden att försvinna. Naturvårdsverket får i uppdrag att se över det befintliga regelverket. Utskottet tycker att det är bra. I detta ligger också att vi ska kunna ha en bra kontroll över det farliga avfallets flöde och också ett avgiftsfinansierat register i likhet med det som Åkeriförbundet har fört, på frivillig bas, sedan 2001. Från utskottets sida menar vi att detta uppdrag ska genomföras skyndsamt. Sverige har i dag ett väl fungerande pantsystem för returdryckesförpackningar. I dag importeras på olika sätt mycket från andra länder. När det gäller den yrkesmässiga importen måste ett gemensamt retursystem snarast införas ur både miljö- och konkurrenssynpunkt. När det gäller den privata importen måste vi noggrant följa utvecklingen men också redan nu trycka på för att få fram ett bra gemensamt pantsystem för hela EU. Herr talman! Till sist vill jag kommentera det förslag som finns angående varors sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet. Förslaget till ändring i miljöbalken innebär en komplettering till det bemyndigande som redan finns i dag för förpackningar. Förslaget innebär inte någon förändring avseende föreskriftsrätten för förpackningar. Det innebär i stället att det som redan finns utvidgas till att gälla även andra varor än förpackningar. Jag vill i detta sammanhang på utskottets vägnar understryka att frågor om varors fria rörlighet enligt EU-fördraget och andra handelsavtal utgör en viktig begränsning när det gäller nationella krav på varor och produkter. Alltför preciserade eller långtgående krav kan komma att betraktas som otillåtna handelshinder. Utrymmet för att ställa olika former av krav kan variera med hänsyn till vilken varukategori det är fråga om och kräver att de särskilda förutsättningarna i varje enskilt fall analyseras.

Herr talman! Christin Nilsson sade i sitt anförande att det har hänt mycket under tio år, från det att den borgerliga regeringen satte kretsloppsarbetet i sjön. Det stora som har hänt är väl att vi har gått med i EU och fått ett antal direktiv som har kompletterat vårt miljöarbete. Min fråga är om Christin skulle vilja precisera vad regeringen och Socialdemokraterna gjort under de tio åren för att förvalta det kretsloppsarbete som den borgerliga regeringen presenterade. Carl Bildt tyckte att det här var jätteintressant. Det är bara synd att kretsloppsarbetet verkar ha förfelats på vägen, eftersom Moderaterna blivit miljöateister med tiden. Men det är en annan fråga. Min fråga är: Kan du precisera lite vad som har hänt under de senaste tio åren?

Herr talman! Jag tycker att Roger Tiefensee faktiskt ser ned lite grann på det arbete som ni gjorde i regeringen, och jag förmodar att det gjordes ganska mycket förarbete även av regeringen före den borgerliga regeringen. Att det är på grund av att vi har gått med i EU som vi har kommit så långt, det tycker inte jag. Jag jobbade mycket med de här frågorna även på 80-talet. Vi har nog gemensamt försökt att göra det bästa möjliga och har kommit väldigt långt. Det som framför allt styr - som jag blev lite förvånad över att både Roger Tiefensee och andra inte uppmärksammat utan tycker att propositionen och betänkandet är lite klent - är de miljömål och de delmål som vi har satt upp för att få en bättre miljö över huvud taget. Det är framför allt dessa miljömål som har gjort att vi har kommit framåt och att de kommunala avfallsbolagen och företagen måste jobba med de här frågorna, vilket de gör på ett förtjänstfullt sätt.

Herr talman! Jag ser på intet sätt ned på det arbete som gjordes på miljöområdet av den borgerliga regeringen och för all del också innan av den socialdemokratiska regeringen. Det lades en väldigt god grund där. Det som jag känner lite frustration över är att det har hänt så lite under de här tio åren. Det var därför jag ställde frågan. Det är riktigt att under den här perioden har vi fått fram de övergripande miljömålen, och de är ju så övergripande att ingen kan vara emot dem. Det som jag förde fram i mitt anförande var just exempel på delmål, att man skulle kunna komplettera målet Giftfri miljö med ett tydligt mål för att sortera ut miljöfarligt avfall. Tycker Christin Nilsson att det vore en bra komplettering i en annars bra miljömålsstruktur?

Herr talman! Vissa av de delmål som vi har satt upp kompletteras i betänkandet och är naturligtvis någonting som vi måste jobba mot. Det gör man också, tycker jag, ute bland dem som handlägger och arbetar med frågorna. Som jag sade innan kan jag som har jobbat med bland annat de här frågorna se att sorteringen har ökat och att den mängd som läggs för deponi har minskat väldigt mycket under de senaste tio åren. Vi återvinner och återanvänder på ett helt annat sätt samt använder oss av förbränning på ett helt annat sätt, som har debatterats här tidigare. Så visst har det hänt mycket. De här delmålen måste vi naturligtvis hela tiden titta på och revidera, för det går ju olika fort inom olika områden. De nya delmål som vi sätter upp inom vissa områden och andra miljömål som proposition och betänkande säkert kommer att innehålla kommer vi att justera.

Herr talman! Jag nämnde Naturvårdsverkets utredning om kvicksilver i mitt anförande. Redan i direktivet till utredningen fanns det en fastlåsning om ett djupförvar av kvicksilver. Näringslivet har pekat på stora brister i utredningen. Man har till exempel pekat på att modellberäkningarna av utsläppen och företagens ekonomiska förutsättningar att hantera dessa inte stämmer och inte heller beräkningarna av storleken på avfallsmängderna av använt kvicksilver. Man påpekar att utredningen inte skiljer på metalliskt kvicksilver och låghaltigt kvicksilverslam och att den industriella metoden för att överföra metalliskt kvicksilver till till exempel kvicksilversulfid inte finns med, samtidigt som vi har en mycket stor kostnad för djupförvar, nämligen upp till 300 miljoner kronor. Hur svarar Christin Nilsson på denna kritik?

Herr talman! Frågan om djupförvaring av kvicksilver har ju varit föremål för utredning i två omgångar. Först var det en utredning som tittade på hur vi ska göra för att kunna förvara och få bort kvicksilver från vår natur och från människors liv inom en ganska snar framtid. Därefter tillsatte man ju nästa utredning, som du hänvisar till här nu, för att titta på de juridiska och ekonomiska konsekvenserna. Denna sista utredning tittade även på de förslag som fanns i den förra utredningen, där man såg på olika möjligheter för hur man skulle kunna slutförvara kvicksilver. Han, för jag tror att det var en han, som hade denna senare utredning kom också fram till att trots att det blev dyrare att djupförvara, som förslaget nu ligger, var detta det bästa alternativet ur miljösynpunkt. Sedan kan man ju alltid tvista om hur det är beräknat och om detta med företagen. Men i fråga om metalliskt kvicksilver, som du tar upp, är ju avfallsmängden oerhört liten. Jag tror inte att det kommer att vara något stort problem. Dessutom ska det här träda i kraft först 2015, så vi har några år på oss att gemensamt titta närmare på det tillsammans med företagen - även om de naturligtvis har ansvaret eftersom det är deras så kallade avfall.

Herr talman! Jag vill säga till Christin Nilson att jag vill vara resonerande omkring denna fråga. Det tror jag att vi måste vara, liksom vi har varit det kring kärnavfallet. Där har det också, tycker jag, varit en bättre modell där det har funnits ett samförstånd mellan näringen och staten på ett helt annat sätt. Detta upplever jag att näringslivet varnar för just nu. Målet har vi gemensamt. Kvicksilvret ska bort från marknaden. Samtidigt finns det en mycket allvarlig kritik från näringslivet på en rad olika punkter. Christin Nilsson sade själv att det här är en tämligen liten avfallsmängd om man jämför internationellt. Därför tycker jag också att det vore viktigt att hitta internationella lösningar på detta och inte gå fram med en egen lösning, för så stort är ändå inte problemet. Vi måste ändå ha det perspektiv som jag nämnde i mitt huvudanförande. Lika mycket som finns i två av våra största anläggningar, 400 ton kvicksilver, bryts årligen i Almadén i Spanien. Det perspektivet måste vi ha med. Jag tycker att det är synd att regeringspartiet och majoriteten inte tar hänsyn till detta i det här betänkandet.

Herr talman! Jag kan hålla med om att vi naturligtvis måste fortsätta resonera om de här frågorna. Det som ligger till grund för vårt beslut är att vi sedan tidigare, efter vad jag förstod av det du sade tidigare, har ett enigt beslut om att kvicksilver ska bort. Den problematik vi har är ju att vi i Sverige har kommit så mycket längre. I Europa diskuterar man det här, men man har inte alls kommit lika långt i de här frågorna. Men, som sagt, vi har ju fortfarande tolv år på oss att fortsätta se hur det utvecklas nu när företagen, tillsammans med en person som ska hålla samman det här, ska jobba med frågan om hur slutförvaringen ska gå till och även med de ekonomiska förutsättningarna. Vi får säkert anledning att komma tillbaka till den här frågan under dessa tolv år.

Herr talman! Christin Nilsson yrkar med viss emfas avslag på samtliga - fantastiska - förslag som finns i reservationer och motioner. Det måste innebära att man i majoriteten tycker att det är dåliga förslag och att man har klarat alla lösningar själv. Jag vill först ställa ett par frågor om hushållens farliga avfall. Det finns ju mål och delmål. Detta gäller också återföringen av fosfor till jorden. Det här har gått ganska sakta. Det har inte varit så jättebra fart i uppfyllelsen av de här målen. Därför behövs det också åtgärder som stöder arbetet med målen. Då föreslår vi bland annat att man ska se till att regeringen gör förändringar i avfallsförordningen så att till exempel insamling av batterier eller annat material som utgör miljöfarligt avfall ska kunna underlättas och påskyndas. Nu skriver visserligen regeringen att det ska man visst titta på och försöka arbeta med. Men vore det inte lite bra om majoriteten i utskottet också tryckte på och såg till att det kom fram snabbt så att batterier som nu i alltför stor utsträckning går till förbränning eller hamnar på felaktiga vägar kan insamlas och återvinnas? Och sedan vill jag naturligtvis fråga: Varför är det dåligt med en skrotningspremie på gamla tvåtaktsmotorer? Jag kräver inte att vi ska återvinna stenkrossar, men däremot gamla tvåtaktsmotorer.

Herr talman! Om jag börjar med hushållens farliga avfall tycker jag att vi faktiskt skärpte skrivningarna från utskottets sida just för att vi tyckte att propositionen inte var tillräcklig. Förutom batterier lade vi exempelvis till glödlampor. Det är en sådan sak som säkert många av oss, om vi tänker efter, slänger i hushållssoporna, vilket är helt förkastligt. Där pekar vi på att man måste bli bättre. Där är vi eniga, och på det viset har vi ju tillgodosett de motioner som finns i den delen. Därmed blir det också, i enlighet med hur vi brukar arbeta, avslag på motionerna. Sedan har vi skrotningspremien på gamla gräsklippare och vad det mer var du nämnde. Det är naturligtvis en ekonomisk fråga att införa det här. Annars är det ingen som har något emot det, men vi vet ju att det finns problem. Vi har problem i dag med elsidan, där man från affärskedjorna har avsagt sig insamlingen. Så jag undrar om kd har något förslag till finansiering, i så fall, av den här skrotningspremien. Det är möjligt att ni har skrivit det och att jag har missat det.

Herr talman! För att ta den sista delen först så kan man ju ordna det på samma sätt som man har gjort med bilskrotningsfonden, eller vad det heter. Det är ingen statlig kostnad vad jag kan förstå, utan det är sådant som man betalar på försäkringen, eller hur man nu betalar det, i någon form av avgift. Det kan ordnas på det viset. I fråga om den första delen är det ju en lite tråkig utveckling att regeringen alltmer avstår från att följa riksdagens beslut när det gäller tillkännagivanden och sådant. Då borde man ju åtminstone ha tagit till ett tillkännagivande om att regeringen snabbast möjligt ska återkomma med förslag som ger stöd för hushållen att samla in miljöfarligt avfall i större utsträckning. Det handlar om stöd och hjälp, som jag var inne på i mitt anförande, och om att trycka på regeringen rejält. Vackra skrivningar kan visserligen förändra världen på lite sikt, men här behövs det ganska snabba puckar. Jag tycker att utskottets majoritet var för svag. Den kunde gott ha kostat på sig ett tillkännagivande.

Herr talman! Det är möjligt att du tycker det, men det är ändå så att det är riksdagen som beslutar och regeringen som föreslår. Regeringen har nu att följa det beslut som vi faktiskt har fattat. Det inkluderar förutom själva beslutspunkterna naturligtvis också de skrivelser som vi har i samband med varje beslutspunkt. Jag tycker nog att det är fullt tillräckligt som det ser ut i dag. Vi kommer naturligtvis att trycka på i andra sammanhang för att det här verkligen kommer till stånd.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till Christin Nilsson angående de styrmedel som man använder för att komma framåt i det här arbetet med både kretsloppstänkande och säkrare miljö. Jag vill först fråga dig angående detta med både varors sammansättning och djupförvaring av kvicksilver. Jag undrar om du tycker att det är lämplig att vi här i riksdagen föreslår tekniska lösningar som inte står i samklang med den industri som finns. Du pratade om tolv års tid för forskning. Jag som är forskare vet att tolv år kan låta som väldigt lång tid men är det ofta inte om man inte redan från början har en ganska god idé om hur man ska lösa problemet. Borde det inte vara lämpligare att vi i riksdagen satte mål, till exempel att man ska ha en säker förvaring av kvicksilver fram till en viss tidpunkt och att industrin, forskare och samhället tillsammans försöker hitta de metoder som ger det bästa resultatet, i stället för att ha en politisk utredning om det hela. Det andra handlar om andra styrmedel. Skulle Christin Nilsson vara beredd att arbeta mer kraftfullt för att regeringen började med styrmedel som till exempel kretsloppsförsäkringen? Den är ju ett styrmedel som också ger en signal till industrin att ta fram billigaste och enklaste metod.

Herr talman! Jag tycker inte att vi i vare sig propositionen eller betänkandet föreskriver vilka tekniska lösningar man ska ha. Marie Wahlgren säger att tolv år inte är särskilt lång tid när det gäller forskning. Det vet jag också, eftersom jag också är anställd på ett forskningsföretag. Men jag förutsätter att man har tittat på detta ganska länge nu, eftersom industrin har varit med i utredningarna och följt arbetet under ganska lång tid. Om jag inte missminner mig gjorde Naturvårdsverket sin första utredning redan i början av 1990-talet, och frågan om kvicksilvret har debatterats väldigt länge. Det finns ett gemensamt beslut om att det ska fasas ut i Sverige totalt sett, och förhoppningsvis också fasas ut i hela världen. Det här är ett slutskede, och vi ska nu hitta en definitiv lösning för hur vi ska slutförvara det.

Herr talman! Jag skulle också vilja att Christin Nilsson svarade på min andra fråga, om kretsloppsförsäkring. Jag vill också komma med en liten kommentar om detta med slutförvaring. Vi fick ganska tydliga signaler från de industrier som besökte oss i utskottet om att det i dag till exempel inte finns någon lämplig teknisk lösning för hur man ska kunna överföra kvicksilver till icke-metalliskt kvicksilver i form av någon form av föreningar. Det kan tyckas lätt att säga: Gör det här! Men vi vet inte om de tekniker som utvecklas för att göra detta faktiskt har större miljöpåverkan än andra sätt att slutförvara detta på. Därför är det olyckligt om man låser sig vid att det ska vara djupförvaring. Det finns kanske andra sätt att förvara det som är säkrare, bättre ur miljösynpunkt och billigare. Det är klart att det alltid går att ändra beslut i den här riksdagen. Det får man väl göra om tolv år, när det visar sig att detta inte var ett bra beslut. Framför allt vill jag ha ett svar på frågan om kretsloppsförsäkring.

Herr talman! Det svar som vi har gett på motionen om kretsloppsförsäkringar är inte negativt. Vi tycker däremot att det just nu inte finns några bra förslag. Man har testat det. Då är det, som jag sade innan, viktigt att vi har aktörerna med oss. På till exempel elsidan har handeln nu sagt upp avtalet, och det är svårt för oss konsumenter att lämna tillbaka vår uttjänta TV eller vad det nu kan vara. Det är en fråga som säkert återkommer. Om det ska kallas för försäkring eller om det ska vara något annat system är en annan fråga. Men ska vi leva i kretsloppssystem måste vi ju se till att de varor vi köper också kan lämnas tillbaka på ett vettigt sätt, sett i ett konsumentperspektiv. Jag räknar med att detta är en fråga som återkommer.

Herr talman! Detta betänkande bygger på en samarbetsproposition mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är ett betänkande som bygger på en proposition som har varit efterlängtad av många. Förväntningarna har varit stora, och oron har också varit stor hos vissa berörda intressen. Det har inte minst uppvaktningarna i utskottet påvisat. Det krävs en helhetssyn på produkter och avfall om man ska nå ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Det gäller att vi har en avfallshierarki som gör att vi tar hand om restprodukter och avfall på ett miljöriktigt sätt och ser vissa restprodukter som en resurs. Innan vi kommer så långt som till omhändertagande av avfall ska vi ha gjort allt vi kan för att minimera tillkomsten av avfall. Vår ambition är att vi ska sluta kretsloppet. Miljömålspropositionens delmål att mängden avfall inte ska öka från 1994 till 2005 kommer troligen inte att nås. Menar vi allvar med tanken på att nå ett kretsloppssamhälle har vi mycket kvar att göra på produkt- och avfallsområdet. Som det är nu har det gjorts och görs stora satsningar på förbränningsanläggningar för att ta hand om avfallet, men då ska vi veta att förbränning är landets i särklass största kända dioxinkälla. Utsläppen i luften anses ha minskat kraftigt sedan 1980-talet, men uppgifterna om hur mycket dioxin som alltjämt finns i rökgaserna är mycket osäkra. Enligt forskning från Nederländerna kan utsläppen vara 30-50 gånger större än vad man i dag tror. Om detta tvistar forskare, myndigheter och organisationer, men oavsett vilken position man intar kvarstår faktum: Sopförbränning är en betydande dioxinkälla. Sopförbränningen producerar stora mängder aska som innehåller mycket höga nivåer dioxin. Dioxininnehållet i askan är flera gånger mer än allt dioxin som släpps ut från alla andra källor i landet sammantaget. Den ackumulerade mängden dioxin på våra svenska soptippar är enorm, och ingen kan ens överblicka konsekvenserna om eller när dioxinet från dessa askor läcker ut i vattendrag eller slutligen hamnar i våra havsvatten. Därför måste det vidtas stora försiktighetsåtgärder vid omhändertagandet av askan. Det gäller, som det står i propositionen, att hitta de rätta ekonomiska styrmedlen för att minimera avfallsförbränningen. Därför har en utredare fått i uppdrag att komma med förslag på hur en skatt på avfall som förbränns lagtekniskt kan utformas. Han ska dessutom bedöma vilken skattenivå som är lämplig med hänsyn till de styreffekter som behöver uppnås. Han ska också bedöma lämpligheten av att införa en sådan skatt, eller om andra ekonomiska styrmedel i stället bör förordas. Resultaten väntar vi oss i slutet av 2004. Herr talman! Vi har nu alltför många produkter med alltför lite information om deras miljöpåverkan. Vi behöver göra ett aktivare miljöval och ställa miljökrav när vi köper en produkt. Vi har alla ett ansvar för att förbättra vår miljö. För att vi ska uppnå målet om ett ekologiskt hållbart samhälle krävs det vilja och engagemang, inte enbart från människor som arbetar med miljöfrågor på olika sätt, utan även från alla oss andra. Genom de val vi gör som vardagsmänniskor påverkar vi vår framtid mycket mer än många av oss tror. Därför gäller det att vi gör rätt val när vi konstruerar, tillverkar och säljer eller när vi köper och förbrukar. Vad gör vi sedan, när vi har förbrukat produkten? Även här måste vi ha med miljötanken. Återigen är det helhetssynen som måste gälla i produktvalet och miljöarbetet. Producenter, användare och avfallsaktörer bör komma närmare varandra. Tanken är att varje avfallsslag ska behandlas utifrån sina inneboende egenskaper och användningsmöjligheter. Även avfallet är ju en resurs som kan nyttiggöras på olika sätt. För att vi ska kunna uppnå ett resurssnålt och kretsloppsanpassat samhälle bör vissa förutsättningar gälla. Till exempel gäller det, som jag tidigare nämnde, att producera så lite avfall som möjligt, att köpa produkter som orsakar så lite och så ofarligt avfall som möjligt, att lämna allt miljöfarligt avfall till miljöriktig behandling och att återanvända, återvinna och källsortera för att behandlingen av avfallet ska bli miljöanpassad och resurssnål. Herr talman! Avfallspolitiken är en viktig del av samhället. Således är en hållbar avfallspolitik en viktig del av ett hållbart samhälle. Att följa internationella avtal är också en viktig princip. Men den politik som hittills har förts är föråldrad och ohållbar. Den måste anpassas till dagens krav. I propositionen och betänkandet tar vi ett bra steg i rätt riktning.

Herr talman! Det moderna samhället producerar mycket stora mängder varor och konsumerar stora mängder varor som i slutändan ger stora mängder avfall. Tanken bakom idén med kretsloppet är ju att avfallet ska tas om hand och föras in i produktionen igen så att man får ett slutet kretslopp och kan slippa släppa ut ämnen från avfallet i de ekologiska systemen eller de naturliga kretslopp som finns i naturen och som utgör grunden för liv, här i Sverige och på jorden i stort. Det är en viktig tanke, och jag utgår ifrån att Lars Lindblad inte har något emot det som idé. Det är lätt att förstå att den här typen av kretslopp som gäller produktion, konsumtion och avfall tillbaka till produktion är en viktig tanke när det gäller möjligheterna att undvika att miljöskulden växer. Vi löser naturligtvis inte problemet med den miljöskuld vi har, men vi kan förhindra en tillväxt i den. Det har, precis som Christin Nilsson påpekade, hänt mycket positivt när det gäller avfallshanteringen. Sopsorteringen är ett bra exempel. Källsorteringen av sopor är ett naturligt inslag i vardagen i många svenska hushåll i dag, och hanteringen av det sorterade avfallet har förbättrats med en växande andel som går till återvinning eller återanvändning, kompostering eller rötning och en minskande andel som deponeras på soptippar. Det har hänt mycket under kort tid, men nu är det dags att ta nästa steg och utifrån de erfarenheter som vi har förbättra hanteringen ytterligare. En bra avfallshantering förutsätter naturligtvis att alla i samhället deltar. Då måste vi också veta vad vi förväntas göra och förstå varför det ska göras. Det ska vara lätt att förstå vilka sopor som ska hållas isär. Det ska inte vara lång väg till insamlingsstationerna. Sophämtningen ska ske nära hushållen. Det ska finnas tydliga regler - tydligare regler än i dag - om vad som åligger fastighetsägare, kommuner och producenter så att hanteringen kan ske smidigt och så att man slipper problem som vi ser, till exempel med nedskräpning kring insamlingscontainrar. Alla de här problemen tas upp i regeringens proposition, och det kommer förslag för att komma till rätta med dem på olika sätt, förslag som riktar sig till kommuner och förslag som ger Naturvårdsverket i uppdrag att öka informationen och svara för en vidareutveckling av det här och också att följa upp arbetet. Det sker mycket när det gäller nya material. Därför är det svårt att ha ett regelsystem som är up-to-date . Vi ser till exempel att när det gäller returtagning av dryckesförpackningar, PET-flaskor, så är den lagstiftning vi har, även om den är relativt ny, redan omodern. Det kommer in nya material som inte behandlas riktigt i lagstiftningen. Det föreslås nu i propositionen att man ska göra en ändring och ge ett bemyndigande till regeringen för att se över det här regelsystemet och komma med ett som är up-to-date . Sven Gunnar Persson efterlyste detta. Det står ju faktiskt som ett förslag från regeringen att man ska göra detta. Systemet ska till och med utvecklas för att täcka detta med aluminiumburkar och stålburkar, står det på s. 71 i propositionen. När det gäller hanteringen av det insamlade materialet har vi faktiskt i Sverige inte någon riktigt bra övergripande styrning av vilka alternativa metoder som ska användas. Det finns punktvisa regler som har införts för att hindra vissa typer av olämplig hantering, till exempel deponi av vissa sopor på soptipp. Men avvägningen där har inte genomförts på ett bra och genomtänkt sätt. Vi ser till exempel hur många kommuner, precis som Lars Lindblad påpekade, har börjat bygga ut sopförbränningen på grund av det som har hänt vad gäller möjligheten till deponi. Det aktualiserar frågan hur man ska styra sopförbränningen så att den inte växer sig starkare än vad som är motiverat ur miljösynpunkt och ekonomisk synpunkt. Frågan om skatt på sopförbränning kommer att utredas enligt förslag i propositionen. Möjligheterna till kompostering och rötning ska ses över. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att arbeta fram just denna övergripande plan för avfallshantering för hela riket, och det ska ske i nära samverkan med alla berörda parter: kommuner, företag och så vidare. Det kommer också att inrättas ett särskilt råd för avfallsfrågor förlagt till Naturvårdsverket. Det här tror jag är viktiga steg i rätt riktning. Det är väl bra att man inte har specificerat hårdare än vad som går utan ett ordentligt förberedande arbete, även om man skulle önska att det redan var gjort. Men i propositionen är det alldeles tydligt angivet att det här kommer att ske. Regeringen kommer att genomföra de här sakerna. Kommunerna ska få ett tydligare ansvar. Naturvårdsverket får också ett tydligt uppdrag att lägga ned stort arbete på att informera om bland annat miljöbalkens hänsynsregler och andra regler som gäller. Ansvaret för hanteringen av avfall ska ligga hos den som innehar avfallet. Vad det innebär måste naturligtvis specificeras och göras allmänt känt. Propositionen har tagits fram i samverkan mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och det borde, som en helhet med många detaljer, kunna bidra till att vi faktiskt ökar takten när det gäller att minska den pågående miljöskuldstillväxten. Miljöpartiet står självfallet bakom förslaget, och jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.

Herr talman! Den kretsloppsproposition som regeringen i dag presenterar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet lägger fast strategier och åtgärder för att främja utvecklingen mot ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Arbetet med den här propositionen har skett i nära och konstruktiv dialog med kommuner, producenter, materialbolag, fastighetsägare och entreprenörer. Det är regeringens ambition att den tidigare inriktningen på avfallspolitiken ska fullföljas. I propositionen presenteras alltså inte någon helt ny avfallspolitik. Vad vi gör är att förtydliga och utveckla politikens inriktning och säkerställa ett mer effektivt genomförande. Utgångspunkten är EU:s avfallshierarki. Mängden avfall ska minska, och avfallet ska bli mindre farligt. Avfallet ska i första hand återanvändas, i andra hand materialåtervinnas eller återvinnas genom energiutnyttjande och först i sista hand deponeras. Det gläder mig att det finns ett brett stöd i kammaren för en avfallspolitik baserad på de här utgångspunkterna. Undantaget här i dag har varit Moderaterna och Lars Lindblad, men jag måste säga att de krav han ställer i fråga om miljönytta, hälsoskydd etcetera kan jag mycket väl skriva under på. Jag tror att skillnaden är att vi från regeringens sida vill driva en aktiv politik för att skapa de förutsättningar som behövs för ett kretsloppssamhälle. Engagemanget hos de olika aktörer som verkar inom avfallsområdet har ökat kraftigt under senare år. I den här situationen är det viktigt att trovärdigheten i de system vi bygger upp kan utvecklas och stärkas. Det har varit en ledstjärna för regeringen i arbetet med propositionen. En annan ledstjärna har varit dialog och samverkan. Flera av förslagen i propositionen syftar till att få till stånd en större samverkan mellan de olika aktörerna i avfalls- och återvinningsbranschen. Genom en tydligare ansvarsfördelning mellan aktörerna skapas en förstärkt och trovärdig struktur för framtiden, en struktur som aktörerna aktivt kan bidra till att utveckla. Vi vet alla att utvecklingen inom avfallshanteringen inte i alla delar har gått i önskvärd riktning. Från regeringens sida har vi särskilt identifierat fyra områden där vi anser att det krävs förbättringar om vi ska nå målen i avfallspolitiken. Det gäller konsumentperspektivet, att det måste vara lättare för konsumenten att delta i avfallshanteringen. Det handlar om miljöhänsyn, att den miljömässiga hanteringen av avfallet ska förbättras i enlighet med principerna i avfallshierarkin. Det handlar också om livscykelperspektivet. Vi måste utveckla en politik för varors och produkters påverkan på miljön ur ett livscykelperspektiv. Slutligen handlar det om avfallshanteringens organisation och infrastruktur, att förbättra avfallshanteringen rent organisatoriskt. Just nu arbetar vi intensivt i Regeringskansliet med att gå vidare med olika förslag inom de här områdena. Det sker till exempel i form av förordningsförändringar, uppdrag till Naturvårdsverket och i statliga utredningar. Låt mig kort nämna några av förslagen i propositionen som vi nu arbetar med att genomföra. Producentansvaret för förpackningar och returpapper blir kvar. Kommunernas och producenternas roller måste dock förtydligas för att konsumenterna lättare ska kunna delta i systemen. För att göra systemen mer användarvänliga har vi för avsikt att utveckla krav på lokalt samråd mellan producenter och kommuner. Vi förbereder också tydliga krav på kommunal planering och information till konsumenterna om insamlingssystemen. Ett område där större tydlighet krävs är till exempel frågan om renhållning kring insamlingsstationerna. Vi kommer att skärpa kraven på ökad tillgänglighet till insamlingssystemen, bland annat genom en ökad fastighetsnära insamling. För att genomföra det avser vi bland annat att ge PBL-kommittén i uppdrag att se över hur krav kan ställas på fastighetsägare att inrätta utrymmen för källsortering. När det gäller tillämpningen av avfallshierarkin föreslår vi en rad åtgärder för att åstadkomma en ökad materialåtervinning och biologisk behandling av avfall. Ett delmål för biologisk behandling av avfall föreslås som går ut på att senast 2010 ska minst 35 % av matavfallet återvinnas genom biologisk behandling. Det här kretsloppstänkandet är alls inte uttryck för någon religion såsom den tillämpas av regeringen. Tvärtom bygger det på mycket noggranna samhällsekonomiska och vetenskapliga analyser av ekonomisk nytta, miljönytta och kostnadseffektivitet, allt detta i ett längre tidsperspektiv - perspektivet ett hållbart samhälle. Återvinningen av förpackningar och annat avfall anser vi är en bra verksamhet, och den ska fortsätta i linje med Sveriges och EU:s avfallspolicy. Det är både miljömässigt och samhällsekonomiskt motiverat att materialåtervinna, enligt en samlad bedömning av forskningsmaterial på området. Över huvud taget är det ett viktigt inslag för ett hållbart Sverige att använda material och energi mer effektivt. Låt mig säga något kort om pantsystemet. Vi kanske kan återkomma till det i replikerna. Vi ser det som mycket centralt att ha ett fungerande pantsystem. Vi har i propositionen på flera punkter klargjort hur vi kommer att gå vidare med det, till exempel när det gäller stålburkarna. Nästa steg kommer att bli en hearing med intressenter. Den kommer att äga rum redan under hösten. Vi har också uppdrag till både Naturvårdsverket och Jordbruksverket när det gäller privatimporten som vi, liksom många andra, ser som ett stort problem. Vi tycker att det är intressant att kunna utveckla ett gemensamt system inom EU och Kommerskollegium utreder den möjligheten. Vi kan säkert återkomma till detta. Kommunernas ansvar för att samla in det farliga avfallet ska stärkas och klargöras. Vi är helt eniga om betydelsen av att tydligare klargöra vad som gäller för farligt avfall. Vi kommer också att klarlägga hushållens ansvar för att sortera ut det farliga avfallet. Regeringen menar vidare att det behövs mer information till hushållen om vad som egentligen är farligt avfall och hur det ska samlas in. Vår linje, som vi kommer att arbeta efter, är att ställa krav i förordningsform om att allt farligt avfall ska utsorteras. Vi arbetar alltså för att få en heltäckande tillämpning snarare än ett mål för vad vi ska uppnå. Vi tror att det är en bättre väg att gå fram. När det gäller förbränning har Naturvårdsverket fått i uppdrag att utreda hur kraven på avfall som förbränns kan skärpas. En utredning har tillsatts för att lämna förslag på om en skatt på avfall som förbränns bör införas och i så fall hur den ska formuleras. Naturvårdsverket kommer också att få i uppgift att samordna och utveckla regeringens kretsloppsstrategi och återkomma till regeringen med förslag om hur den kan utvecklas. Ett viktigt inslag i kretsloppsstrategin är naturligtvis att analysera miljöpåverkan från material och varor under hela deras livscykel. Här ser vi att avfallspolitiken måste vävas samman med kemikaliepolitiken, produktpolitiken och energipolitiken. Det är också punkter som har poängterats av Gunnar Goude och Kjell-Erik Karlsson. Jag och många med mig har sett att det har funnits brister i genomförandet av avfallspolitiken de senaste åren. I propositionen föreslår vi därför en rad övergripande nya åtgärder, med ambitionen att förbättra genomförandet framöver. Ett råd för avfallsfrågor inrättas vid Naturvårdsverket. Rådet ska bistå myndigheten i genomförandet av avfallspolitiken och bredda samrådet med olika intressenter. Avfallsplaneringen stärks på kommunal, regional och nationell nivå. Den viktigaste nyheten är att vi får en nationell avfallsplanering. Utöver dessa huvudprinciper föreslås en rad andra förändringar. En nyhet som jag fäster mycket stor vikt vid, som har diskuterats här i kammaren i dag, är att ett krav om slutförvar av kvicksilver införs. Kvicksilver ska förvaras i djupt bergförvar. Kravet föreslås införas i avfallsförordningen och gälla från 2015. Herr talman! Sverige har fört och för en långsiktig miljöpolitik. Vi har genomfört stora infrastrukturssatsningar vilket i sin tur har lett till ett internationellt försprång i att få fram tekniska lösningar på miljöområdet. Det gäller inte minst på avfallsområdet där svenskt nytänkande och tekniska lösningar hör till de främsta i världen. Vi har också haft ett starkt stöd hos våra medborgare för en ambitiös kretsloppspolitik, och värdet av det kan knappast överskattas. Hushåll och verksamhetsutövare gör utomordentliga insatser för ett svenskt kretsloppssamhälle och för svensk avfallshantering. Det visar en vilja som det är viktigt för oss att tillmötesgå som politiker så att vi ytterligare kan utveckla systemen så att de blir smidiga och bra att hantera för alla parter. Vi vet alla att det på kort sikt kan vara lönsamt att slänga alla sopor, samla dem på hög eller bränna osorterat, men att det på lång sikt är förödande. Vi är på väg bort från soptippen som lösning. Vi ser att avfall är både en resurs och ett miljöproblem. Det är en resurs som ska användas och ett miljöproblem som ska minimeras. Tack ska ni ha för den här debatten.

Herr talman! Jag ställde ett par frågor i mitt anförande som miljöministern av förklarliga skäl inte hann svara på i sitt anförande. Vi tar det nu, som hon också sade. Om man ser avfallsfrågan och materialåtgången i ett globalt perspektiv och vilket ansvar vi har i Sverige, är det då inte möjligt att omformulera delmålen under rubriken God bebyggd miljö så att det klart framgår att målet är att den totala avfallsmängden ska minska, inte bara som nu att det avfall som ska läggas i deponi ska minska och så vidare? Herr talman! Jag vill också följa upp en fråga som miljöministern var inne på som hastigast, om systemet för återvinning, framför allt återvinning av glas. Det är ett akut problem. Svensk Glasåtervinning betalar nu själv för återvinning av privatimporterat glas. Man får ingen ersättning för den. Vad gör regeringen nu för att rädda återvinningssystemet för framför allt glas? Är det rimligt att Svensk Glasåtervinning själv ska bära den kostnaden?

Herr talman! Det skulle naturligtvis kunna övervägas om vi ska ha ett mål för att minska den totala mängden avfall. Jag vill inte lämna något löfte om det i dag, och i så fall skulle vi återkomma till det i miljömålspropositionen. Jag vill dock understryka att redan i dag finns ett mål om att avfallsmängderna inte ska öka. Det kan också finnas ganska stora tekniska problem att göra ett mätbart mål på det sättet. Det pågår arbete både i Sverige och inom EU för att se på dessa frågor. Jag vill också understryka att det även handlar om att minska de farliga mängderna i avfallet, att över huvud taget ändra våra konsumtions- och produktionsmönster, vilket är en del av till exempel den IPP-strategi - integrerad produktpolitik - som vi talar om. När det gäller glasförpackningarna är vi väl medvetna om problemet. Vi har så sent som den här veckan haft konsultationer med industrin. Detta är ett mycket stort problem, och vi tar det på allvar. Vi kommer att ge ett utredningsuppdrag där man ska se över frågan hur detta kan hanteras och finansieras samt hur vi helt enkelt ska gå vidare med privatimporten. Jag vill dock understryka att producenten har ett ansvar för att samla in alla förpackningar som sätts på marknaden. Svensk Glasåtervinning insamlar inte i dag mer än 100 % av vad de själva sätter på marknaden; de har en bit kvar. Den situation som råder innebär att glasåtervinningsaktörerna har ett ansvar för att hantera detta. Men vi tar frågan på stort allvar, inte minst eftersom privatimporten ökar.

Herr talman! Här tycker jag att miljöministern ställer hårdare krav på glasindustrin än vad hon själv skrivit under i miljömålsarbetet. Där ska 75 % av glaset återvinnas. Svensk Glasåtervinning klarar i dag 87 %, enligt uppgifter från dem, och de betalar själva. Det kostar dem ca 25 miljoner kronor, som de inte har täckning för. När det gäller att ta emot och återvinna privatimporterat glas vill jag fråga: Är det som regeringens myndighet Naturvårdsverket och nu miljöministern själv är inne på en rimlig ordning, nämligen att Svensk Glasåtervinning ska ha ansvar för att också ta emot och återvinna privatimporterat glas, alltså glas som inte är producerat i Sverige? Jag kan inte se att det är rimligt. Jag förstår inte miljöministern på den punkten. När det gäller miljömålet om minskning kan det ju inte vara svårare att mäta en minskning än att mäta ifall den totala mängden inte ökar.

Herr talman! Låt mig än en gång understryka att vi tar problemen med privatimporten på mycket stort allvar. Vi har arbetat hårt med den frågan och kommer alltså att lägga ut ett uppdrag för att se hur vi kan hantera denna situation. I förlängningen handlar det också om ett ökat EU-samarbete, och därför är även Kommerskollegium inblandat i frågan om privatimporten och hur vi ska hantera den. Samtidigt vill jag göra ett förtydligande. Producentansvaret innebär att man har ett ansvar för att ta tillbaka inte bara de förpackningar som man har skyldighet att materialåtervinna, utan alla förpackningar. Det är viktigt att klarlägga. Däremot innebär det inte att vi inte har en stor ambition att ta tag i de mycket svåra problem som Svensk Glasåtervinning har när det flödar in glas över gränserna. Målen är intressanta att diskutera, men vi har redan i dag mål både om att mängderna inte ska öka och att vi ska minska de deponerade mängderna. Det handlar om att diskutera om det är vettigt att ha ett mål också för det här området. Det kan vi återkomma till i miljömålspropositionen.

Herr talman! I mitt huvudanförande lyfte jag fram vikten av att ha styrmedel som strävar åt rätt håll och regler som stimulerar till nytänkande och nya tekniska lösningar. I sitt anförande framhöll miljöministern fyra problemområden: konsumentperspektivet, miljöhänsynen, livscykelperspektivet samt organisation och infrastruktur. Lite senare framhöll miljöministern också att vi i Sverige ligger långt framme när det gäller tekniska lösningar. Och det är ju sant. Jag vill dock peka på att det är farligt att slå sig till ro. Om man inte ständigt fortsätter att bli bättre är man snart inte längre bra. Jag lyfte i mitt huvudanförande upp det faktum att i dag finns skatteregler där biogas som genereras via biologisk behandling är skattebefriad, medan biogas som genereras via termisk behandling inte är det. Detta, menar jag, hämmar utvecklingen. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en stark utveckling där vi i stället för att bränna avfall får termisk behandling av avfall. På så sätt skulle vi inte skapa några problem, utan i stället skapa nyttigheter. Min fråga till miljöministern är om det kunde vara en uppgift för Samordningskansliet inom Regeringskansliet att göra en översyn av vilka styrmedel och regler vi har, så att styrmedlen strävar åt rätt håll och reglerna inte hämmar utan snarare stimulerar teknisk utveckling och nytänkande.

Herr talman! Vi är helt eniga om betydelsen av att främja teknisk utveckling och vikten av att ha regelverk som i bästa möjliga mån främjar teknikneutralitet. Det är också regeringens linje, och som Roger Tiefensee känner till är till exempel de gröna certifikaten just ett sätt att vara teknikneutralt. Ibland har vi problem. När det till exempel gäller särskilda regler för skattebefrielse för biobränslen är det en del av ett undantag som vi har inom EU, och det ställer ibland till problem i fråga om skatterna. Men jag är helt öppen för att se över skattereglerna på det här området. Det är också regeringens ambition och där pågår ett arbete. En viktig del i detta är då naturligtvis att främja goda innovationer och teknisk utveckling.

Herr talman! Jag tackar för svaret som kändes positivt. Jag vill också tacka utskottets majoritet för den behandling som vår motion fått i denna del. Utskottet är väldigt positivt och nästan så nära ett tillkännagivande till regeringen som man kan komma. Man förutsätter att regeringen tittar på detta i sitt fortsatta arbete med strategi för alternativa drivmedel. Jag ser stora utvecklingsmöjligheter. Det handlar alltså om miljödriven affärsutveckling. Om vi hela tiden fortsätter att bli bättre ligger vi i Sverige långt framme, och därför ser jag stora möjligheter i ett sådant arbete. Men då måste vi kanske våga utmana det konservativa Finansdepartementet - både från andra departement och från riksdagen. Där ser man uppenbarligen inte problem i till exempel skattelagstiftningen i det här fallet.

Herr talman! Låt mig än en gång säga att vi är väldigt eniga på detta område, och också regeringen är enig. Jag tror att vi här ska driva en offensiv politik. Den politiken ska inte bara drivas i Sverige, utan det handlar om att i EU som helhet få en bra politik när det gäller alternativa drivmedel. Vi har drivit på väldigt starkt både för att få ett mål för biodrivmedel inom EU och för att få möjligheter att behandla dessa på ett bra sätt så att de främjas. Jag ser alltså detta som en bred strategi, där vi både på svensk nivå och på EU-nivå måste arbeta för att nå framgång.

Herr talman! Som jag sade i mitt huvudanförande såg väldigt många fram emot den här propositionen. Det har talats länge om kretsloppspropositionen. Därför kan man bli lätt besviken när regeringen i propositionen skjuter flera saker framför sig i form av utredningar. Jag kan förstå att det är svåra frågor och därför vill jag fråga ministern när hon återkommer till riksdagen med lösningar på till exempel rötslamsproblematiken, hanteringen av hushållens farliga avfall och avkommunaliseringen av hanteringen av farligt avfall. Jag vill också fråga ministern om hon inte är beredd att sätta ned foten något när det just gäller förbränningsskatt. Jag ska inte låsa ministern vid ordet skatt, men hon kan till utredningen säga att det måste tas fram ekonomiska styrmedel som styr rätt när det gäller förbränningen. Man ska inte bara lämna öppet frågan om vi ska ha styrmedel eller inte.

Herr talman! Precis som Marie Wahlgren säger är dessa frågor komplicerade. Vi har haft ett antal omfattande utredningar till grund för detta, och på flera punkter ser vi att vi måste diskutera vidare. Det finns intressekonflikter, och det finns också kunskapsluckor där vi behöver gå vidare. Då har vi bedömt att det är viktigt att nu gå till riksdagen med allt vi har och tala om vilken strategi och vilken linje den här politiken kommer att ha framöver. Vi arbetar intensivt med de frågorna. Vi återkommer med rötslamsproblematiken i miljömålspropositionen. Det gäller eventuellt också andra delmål som kan bli aktuella. När det gäller avkommunaliseringen av ansvaret för det farliga avfallet har vi nu tillsatt en utredning för att följa upp det. Jag kan inte här i talarstolen just nu säga i vilken proposition det kan bli aktuellt med ett förslag eller exakt när vi kan återkomma. Vi ska följa upp det. När det gäller avfallsskatten har vi tillsatt utredningen därför att vi ser att det finns goda skäl att styra ekonomiskt just med en sådan skatt. Skattesatserna ska styra efter avfallshierarkin. Om vi har en skatt för deponi och vi anser att materialåtervinning är bättre än sopförbränning bör det också avspeglas i skattesatserna. Jag gissar att det är samma syn som Marie Wahlgren har. Det ska vara tydliga riktlinjer. Vi har nu tillsatt en utredning för att få en mer genomarbetad bedömning av om det ska genomföras och konsekvenserna. Vi är väldigt tydliga med hur vi ser på det som ekonomiskt styrmedel.

Herr talman! Det är bra att regeringen har tillsatt ytterligare en utredning. Men det är inte så att avfallsförbränningsskatter tidigare är outrett. Tidigare utredare pekar just på att man borde kunna gå vidare. Han ger olika förslag på hur man skulle kunna utforma en sådan förbränningsskatt. Jag kan förstå att man vill fortsätta att titta på just hur utformningen ska vara. Men det hade varit bra om man någon gång politiskt satte ned foten i dessa frågor så att vi kan ha en debatt om inriktningen. Jag går tillbaka till frågan om rötslam. Det är ett av de allvarligaste problemen vi har. Vi har inte kommit vidare med att återföra fosfat och näringsämnen till jordbruksmarken. Vi var på ett MISTRA-seminarium där man sade att vi kanske i 40-50 år till har resurser kvar i marken med de sätt vi använder i dag. Löser vi inte problemet har vi ett ganska allvarligt försörjningsproblem framför oss. Det finns ett antal projekt om hur man skulle kunna göra det. Det finns projekt som handlar om återföring till skogsmark och energiskog. Det finns också projekt som handlar om att plocka ut näringsämnena ur rötslammet och återföra dem på det sättet i stället för att återföra rötslammet direkt. Jag vill veta hur mycket ministern tänker satsa på den typen av åtgärder.

Fru talman! Vi ser det som mycket högt prioriterat. Samtidigt är det ett svårt område. Vi måste arbeta på flera fält samtidigt när det gäller både forskning och utveckling för att få till stånd en god kvalitet. Vi måste också arbeta med andra sidan. Vi tror mycket på samarbete mellan avnämarna och producenter. Vi ser fler bra exempel, precis som Marie Wahlgren nämner, på att vi nu utvecklar detta och får fram en god produkt som inte är smittbärande och som innehåller lägre halter av tungmetaller, och så vidare. Vi kommer att arbeta intensivt med detta. Vi kommer att lägga fram förslag i miljömålspropositionen om det. Jag har också för avsikt att ta initiativ för att Naturvårdsverket ska utveckla ett forskningsprogram för avfallsfrågorna generellt. Där blir naturligtvis också detta en del.

Fru talman! Först av allt vill jag ge miljöministern beröm. Jag tror att hon är en av de ministrar som är flitigast här i kammaren. Att miljöministern visar sig här och deltar i debatten är någonting som vi här i kammaren sätter stort värde på. Så till min fråga. Regeringen föreslår ett mål för hur stor del av avfallet som ska återvinnas. Syftet är att i rötad form återföra avfallet till åkrarna. Vad vill miljöministern säga till dem som jag gärna vill värna, nämligen de bönder som varken ser miljönytta eller ekonomisk vinst med detta och framför allt är uppriktigt rädda för hälsoriskerna? I Sverige har många bönder valt att odla ekologiskt. Tanken är att undvika konstgjorda bekämpningsmedel. Risken är att det rötade avfallet innehåller bekämpningsmedelsrester. Nu ska detta förorenade avfall ut på åkrarna enligt betänkandet. Risken är att bönder förlorar sina säljkontrakt för ekoprodukter när livsmedelsindustrin stoppat leveranserna eftersom man hittat rester av bekämpningsmedel i råvarorna. Det är ett fullt möjligt scenario. Vad säger miljöministern till dessa bönder i den situationen?

Fru talman! Miljöministern säger att regeringen inte på något sätt har för avsikt att köra över någon och tvinga någon att ta emot något på sina åkrar som man inte vill ha. Det är väldigt klart. Här har man också från lantbrukssidan varit väldigt tydlig. Orsaken till att vi driver frågan är bland annat att vi långsiktigt behöver en återföring av fosfor i kretsloppet. Vi vinner alla på att försöka hjälpas åt att få ett sådant kretslopp att fungera. Vi går stegvis fram. Vi arbetar för att förbättra kvaliteten på alla sätt genom teknikutveckling och så vidare. Vi arbetar i form av samarbeten där båda parter är ense om att man vill samarbeta. Vi kan börja på områden där det är mindre känsligt, till exempel när det gäller salixodlingar.

Fru talman! Vi delar väl alla farhågorna kring fosforbehov och sådant. Samtidigt slås det fast i betänkandet att målet är att 35 % av avfallet ska återföras till åkrarna. I dag har vi inte tekniken för att garantera att inte bekämpningsmedelsrester förs vidare i kretsloppet. Ändå fastställer riksdagen ett mål för detta. Betänkandet vi behandlar i dag heter Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp , men det håller inte. Hur ska miljöministern garantera att bönderna kommer att vara skadeslösa när vi ska upp till dessa nivåer? Kan miljöministern garantera att de bönder som accepterar detta avfall inte får bekämningsmedelsrester med sin gödning när vi uppnår dessa mål? Jag är orolig för den framväxande avfallspolitiken och avfallshanteringen. Först väljer vi att stoppa deponin. Där är vi helt överens. Även om vi inte är överens om deponiskatterna är vi överens om deponiförbudet för osorterat brännbart avfall och så vidare. Därefter vill man hindra förbränningen genom skatt, i varje fall i ett första steg. Dessutom finns biocellsförsöken. Det är något som jag tror är en intressant idé som ett alternativ. Det jagas nu av skattmasen och har reducerats till att behandlas som deponier. Kvar finns biologisk behandling. Rötat avfall ska ut på åkrarna. I miljöministern drömvärld verkar alla sopor spridas på våra åkrar i framtiden, och allt färre alternativ tillåts. Jag är orolig för att mångfalden på avfallsmarknaden är på väg att försvinna med den politiken.

Fru talman! Jag har väldigt svårt att förstå den slutsatsen. Vi har en avfallspolitik som väldigt tydligt pekar på att varje avfallsslag ska hanteras på det sätt som är lämpligt. Vi har väldigt tydligt gjort klart att det finns en plats för avfallsförbränning, en stor plats för materialåtervinning och en plats för biologisk hantering av avfall. Det mål vi har satt anser vi är rimligt. Det betyder inte att det ska bli den enda formen av avfallspolitik. Jag ser väldigt positivt på experimenterande med nya former. Samtidigt är det viktigt att vi också är noga med regelverken. Regelverken behöver ibland förändras när tekniken utvecklas. Det får vi se närmare på. Jag har inget som helst emot en nyutveckling. Men vad vi pläderar för är en varierad och klok sammansättning där vi tar hand om avfall på det sätt som är lämpligt. Det är inte alls någon död hand på det sättet.

Fru talman! Jag skulle vilja vända mig direkt till miljöministern i den lilla stund jag tänkte använda. När det gäller slutförvaring av kvicksilver har det kommit mig till del att det inte är en så stor mängd, även om det står så i utskottets betänkande. Enligt uppgift lär den metalliska kvicksilverdelen utgöra ungefär 35 kubikmeter. Om det stämmer är det fyra gånger fyra meter och två och en halv meter högt. Det är den kuben vi talar om som ska slutförvaras. Den avger mig veterligt ingen strålning. Då framstår det som något märkligt att man tänker slutförvara den i berg. Varför jag tar upp frågan är att jag upplever de företrädare för industrin som hanterar kvicksilver som mogna företag. Det är ansvarskännande företag med ett tydligt miljöansvarstagande och dessutom kostnadsmedvetna. Jag vill ställa en direkt fråga. Varför måste man djupförvara metalliskt kvicksilver, som är ungefär som en vätska? Varför kan man inte som industrin vill ha detta i en sluten förvaring ovan jord till ett väsentligt lägre pris? Det är fråga ett. Jag vill inte gärna ha svaret att det är detta som Naturvårdsverket har kommit fram till. Det måste ju finnas någon rimlig förklaring rent fysiskt. Min nästa fråga är knuten till vårt globala ansvar för miljön. Uppenbarligen är det så att om vårt använda kvicksilver som fortfarande går att använda skulle kunna användas exempelvis i andra länder, där man inte har samma restriktioner, så skulle det automatiskt innebära att nybrytningen motsvarande den mängden skulle kunna minska globalt på jorden. Frågan är: Vilket globalt miljöansvar finns det i att vi låser in kvicksilver här som måste nybrytas huvudsakligen i Spanien? Spanien står ju för 75-80 % av kvicksilverproduktionen i världen. Vilket ansvar har Sverige i den delen?

Fru talman! Jag ville gärna begära replik när det gäller kvicksilvret, som vi ju inte har fått anledning att tala om. Det talas om vilket ansvar vi tar. Jag vill understryka att jag tycker att vi tar ett stort ansvar. Vi talar tydligt om vilka spelregler som ska gälla. Det tror jag är väldigt viktigt också för industrin att veta, även om vi har varit oeniga. Jag tycker att Christin Nilsson har gett en bra redogörelse för alla de utredningar som har gjorts och de diskussioner som har förts. Vi har nu kommit till slutsatsen att vi sätter en tidpunkt hyggligt långt fram - man kan diskutera tiden för forskningen. Nu vet vi ändå vad vi ska inrikta oss på. Det är inget val att vänta på vad som händer i Europa. Europa ligger långt bakom i kvicksilverpolitiken, precis som man har gjort i annan kemikaliepolitik. Det är Sverige och de nordiska länderna som driver de här frågorna i EU. I höst har vi fått till stånd att kommissionen nu återkommer med en kvicksilverstrategi för Europa. Ansvaret gentemot resten av världen ligger i att det inte alls automatiskt blir mindre brytning i Spanien därför att vi släpper ut vårt kvicksilver på marknaden. Den stora risken är att allt kvicksilver som vi har - både i Sverige och i Europa - kommer ut på de globala marknaderna och att vi får en mycket större konsumtion än vad vi hade haft i annat fall. Vi ser det som ett globalt ansvarstagande att markera vägen och att försöka få med också Europa på att få bort kvicksilvret från kretsloppet och att ta sitt ansvar både när det gäller gruvan i Spanien och allt det kvicksilver som finns i kloralkaliindustrin.

Fru talman! Det är förvisso viktigt att vi har spelregler. Industrin söker ju också ett europeiskt ansvar eftersom det är ganska små volymer som vi talar om. Därför skulle det finnas ett oerhört mycket bättre och mer kostnadseffektivt sätt om man samverkade inom Europa, och därför kan man ställa sig frågan: Varför ska Sverige återigen lägga pålagor på den svenska industrin så att vi försämrar vår konkurrenskraft i stället för att samverka och därigenom uppnå ett större och bättre miljöansvar? Jag hävdar fortfarande att detta rent pragmatiskt måste innebära att om den svenska industrin skulle kunna överlåta kvicksilvret till företag i Europa som säljer kvicksilver så minskar nybrytningen. Jag kan inte förstå att det skulle vara på något annat sätt. Därigenom borde det globala ansvaret bättre kunna tas med den typen av lösning.

Fru talman! Jag vill fortfarande understryka att vi inte automatiskt får mindre brytning. Konsumtionen i världen är ju inte konstant. Man använder inte mindre brutet kvicksilver för att man skickar ut gammalt. Det finns en stor potential för användning av kvicksilver i världen som vi är mycket oroliga för. Det är ett stort hälsoproblem i många länder, där man har svårt att hantera detta. När det gäller pragmatiken vill jag understryka att vi gärna vill samverka, men att man har kommit en mycket kort väg i Europa. I Sverige tar vi vårt ansvar på det sätt som vi vill att andra länder i Europa ska ta sitt ansvar på. Den stora frågan på den europeiska agendan nu är om vi ska släppa ut de många tusentals ton kvicksilver som vi sammantaget har i Europa på de globala marknaderna eller inte. Där tycker jag att det är viktigt att vi visar vägen. Det är vår hållning från svensk sida i frågan.

Fru talman! I någon mån är detta kommunicerande kärl, miljöministern. Det finns ett visst behov av kvicksilver - sedan kan vi måhända vara överens om att det kanske inte behövs i samma utsträckning. Men det innebär att om vi låser in en viss mängd så måste det nybrytas en mängd för att tillgodose övriga världens behov. Den biten behöver vi väl inte träta om. Det är bra att miljöministern säger att vi behöver samverkan. Jag hade bara önskat att det också i propositionen hade framgått att denna samverkan skulle utvecklas ytterligare innan vi fattar ensidiga beslut. Jag hoppas på det, och jag önskar att miljöministern skulle kunna återkomma och kanske ge industrin i uppdrag att återkomma med förslag på en lösning - kanske med en europeisk grund som bas. I vissa lägen tror jag till och med att industrin kan vara mer effektiv än nationer när det gäller att komma fram till gemensamma lösningar.