Diskrimineringsfrågor och vissa frågor om jämställdhet

Fru talman! I det här betänkandet behandlas motioner som rör både diskriminering och jämställdhet. Alla motioner föreslås i vanlig ordning bli avslagna. När det gäller frågorna om diskriminering hänvisar man från majoritetens sida till Diskrimineringskommitténs nyss lämnade slutbetänkande, och när det gäller jämställdhet hänvisar man till en proposition som precis håller på att behandlas i arbetsmarknadsutskottet. Att man inte kunde avvakta med de här jämställdhetsmotionerna och behandla dem tillsammans med den avlämnade propositionen är något som väl allra bäst förstås av någon annan. Jag har svårt att förstå denna tingens ordning men får väl tro att det ligger någon sorts högre vetenskap i detta. Nåväl, med det kunde man lockas att avstå från att diskutera de förslag som ändå förs fram i motionerna, men jag tänkte i alla fall kommentera de här områdena något. Vad gäller jämställdhet ser jag dessutom fram mot ytterligare en diskussion och debatt om ett par veckor här i kammaren. Under lång tid har Moderaterna och även andra partier haft synpunkter på de olika ombudsmännen och de olika lagstiftningar som gäller. Vi menar att all diskriminering, oavsett motiv, är avskyvärd. Men steg för steg har lagstiftningen blivit alltmer komplicerad, oöverskådlig och svårtolkad. Som vi ser det har det inte funnits någon sorts hållbara motiv för att dela upp diskrimineringslagstiftningen i olika grupper, som det nu är, och på så vis också märka ut människor beroende på vilka grunder de har blivit diskriminerade på. All diskriminering både kan och ska behandlas på samma sätt av lagstiftaren. Därför ska en sammanhållen, tydlig och enhetlig diskrimineringslagstiftning införas, menar vi. Vi är därför positiva till Diskrimineringsutredningens förslag om att slå samman de fyra ombudsmännen till en enda myndighet, Ombudsmannen mot diskriminering. I och med det sänder man en tydlig signal till alla berörda att diskriminering, vad den än kan hänföras till, ses som precis lika allvarlig från lagstiftarens sida. Med en sådan lag skulle man också tydliggöra att diskriminering inte kan accepteras. Det skulle också vara, tycker vi, ett vassare redskap i kampen mot diskriminering. Förutom det bidrar en sammanhållen lagstiftning till att det blir enklare, inte minst för de mindre företagen, att både förstå och efterleva diskrimineringslagstiftningen. Detta föreslår Diskrimineringsutredningen. Alliansens partier ställer sig bakom det förslaget. Det är synd, fru talman, att vänsterkartellen i utskottet inte vågar sätta ned foten i frågan utan väljer att passa. Man hänvisar till pågående arbete. Ett tydligt besked från arbetsmarknadsutskottet skulle kanske ha varit en god vägvisare till dem som har att bereda frågan. I betänkandet tas också frågan om etnisk diskriminering upp, men också där passar man från vänsterkartellen. Det finns flera motioner som föreslår ett införande av anonymiserade anställningsförfaranden, att avidentifiera ansökningshandlingar, men man väljer att inte här och nu ta ställning. En tidigare riksdagsledamot som jag träffade i dag berättade för mig att han alldeles nyligen har mött en person som kommer från Vitryssland. Han har motsvarande fil.mag. från Ukraina, han har två examina i Sverige, han talar två slaviska språk, engelska och tyska förutom svenska - han är en finansanalytiker som inte kommer intill. Vi har alla träffat någon med ett precis likadant öde. Nog är möjligheten för honom och för andra att komma fram till anställningsintervjustadiet mycket större och mer trolig med avidentifierade handlingar! Det är trist att det är så, men det är dumt och onödigt att blunda för att det faktiskt förekommer etnisk bortsortering på arbetsmarknaden. Bättre då att försöka göra något åt saken än att fortsätta passa. Fru talman! Det finns motioner i betänkandet som också tar upp frågan om positiv särbehandling. Det gör Diskrimineringskommittén också. Där föreslås att positiv särbehandling på grund av etnicitet och kön ska vara tillåten i arbetslivet. Moderaterna motsätter sig det. Vi menar att det inte har räckt med de åtgärder som hittills har vidtagits, men vi är av den bestämda uppfattningen att de problem som en positiv särbehandling skulle medföra är så stora och skulle skapa så stor rättsosäkerhet att de inte på något sätt uppvägs av de fördelar som Diskrimineringskommittén pratar om. Det räcker med att peka på att positiv särbehandling alltid är diskriminering. Att positivt särbehandla någon innebär att man missgynnar en annan. Då saknas lika skydd för individer, och vi är tillbaka på ruta ett - inte för den som blev positivt särbehandlad, men för den som fick stå tillbaka. Fru talman! Sverige är på många sätt ett bra land att leva i för både män och kvinnor. Att vi har en utbyggd barnomsorg och en skola som fungerar, även om den inte gör det för alla, bidrar till att minska skillnaderna mellan män och kvinnor. Att män och kvinnor inte heller sambeskattas har varit centralt för att kvinnor arbetar i större utsträckning än i många andra länder. Däremot är det tydligt att det kvarstår allvarliga jämställdhetsproblem i Sverige. Kvinnor tjänar mindre än män, arbetar mindre och i större utsträckning i yrken med lägre löner. Kvinnor äger mindre än män. Kvinnor äger bara en femtedel av företagen, och en genomsnittlig kvinna i förvärvsaktiv ålder äger ungefär hälften av vad motsvarande man gör. Andelen kvinnliga företagare med anställda har minskat drastiskt de senaste tio åren. Mellan 1994 och 2004 sjönk den med 17 %, och Sverige ligger nu på en inte alls smickrande 23:e plats av 25 möjliga i EU i fråga om kvinnliga företagare. Kvinnor har i Sverige mindre makt och resurser än män. Kvinnor är underrepresenterade som chefer och i andra ledande befattningar. Kvinnor får ofta sämre sjukvård och är oftare sjukskrivna. Kvinnor är också dubbelt så mycket sjukskrivna som män. I dag är det kvinnor som står för två tredjedelar av alla sjukskrivningsdagar och som är överrepresenterade bland de förtidspensionerade. Hela 64 % av kvinnors diagnoser rör stressrelaterade besvär, utbrändhet eller värk i rörelseorganen. Det är kvinnor som drabbas av det ökade våldet. Våldtäkterna ökade 2005 med 32 %. Kvinnor känner sig ofta otrygga och rädda för att gå ut ensamma på kvällar och nätter, detta trots att vi vet att merparten av våldet mot kvinnor begås i det egna hemmet av en närstående man eller kvinna. Men vad hjälper den kunskapen den kvinna som lever i ett tryggt förhållande men med upprepade våldsbrott i sin nära omgivning? Det är ingen underdrift att säga att regeringen har misslyckats med jämställdhetspolitiken. Finansdepartementets bilaga om fördelningen mellan män och kvinnor som publicerades i budgetpropositionen i höstas visar på omfattningen av detta misslyckande. Där kan man läsa att kvinnor utför påtagligt mer av hemarbetet än män och arbetar mer halvtid och deltid än män. Sysselsättningen är lägre bland kvinnor. Arbetsmarknaden är starkt könsuppdelad. I kommun- och landstingssektor är det kvinnorna som utgör 80 % av de anställda medan 80 % av männen finns i den privata sektorn. Kvinnor tjänar mindre än män, som jag sade. Kvinnor har i genomsnitt löneinkomster på 158 000 om året medan männen i snitt tjänar 238 000. Bara hälften så många kvinnor som män har inkomster från företagande. När vi då läser utskottsbetänkandet på s. 31 kan vi se vad FN:s kommitté mot diskriminering har att säga om vårt land. Där har man uttryckt oro över att lönegapet mellan kvinnor och män i Sverige inte har minskat under de senaste tio åren. Man uppmanar regeringen att anta handlingsplaner och vidta aktiva åtgärder för att bekämpa lönediskriminering av kvinnor. Den socialdemokratiska regeringen och stödpartierna har haft tolv år på sig att åstadkomma den jämställdhet de säger sig värna om, men i stället har klyftorna ökat. Fru talman! En av de viktigaste jämställdhetsåtgärderna är att bryta upp monopolen inom kommuner och landsting för nya idéer och kvinnliga företagare. Att majoriteten fortfarande håller fast vid gamla skrivningar om att konkurrensutsättningar inte är den givna lösningen eller att JämO har fått ökning av sitt anslag gör i alla fall mig ganska uppgiven. Ökad konkurrensutsättning inom kvinnors expertområden, verksamheter som äldreomsorg och sjukvård, skulle kunna utveckla den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden. Att öppna upp de offentligt finansierade välfärdstjänsterna för en riktig, reell konkurrens och privat företagande hos de kvinnor som är verksamma där, det är att ta till vara den tillväxtpotential som finns. Vi moderater vill öka möjligheten för kvinnor att göra lönekarriär och bryta den manliga dominansen inom företagandet. Fler kvinnor borde få chansen att utvecklas inom sina yrken och ta sig uppåt på karriär- och lönestegen. Det skulle också innebära fler kvinnliga förebilder inom sektorer som tidigare varit förbehållna männen och på lång sikt också bidra till en rejäl, riktig och hållbar jämställdhet. I dag är mer än hälften av Sveriges yrkesarbetande kvinnor hänvisade till den offentliga sektorn som arbetsgivare och saknar i praktiken tillgång till en fri arbetsmarknad. Det som, paradoxalt nog, var tänkt att underlätta för kvinnor har blivit en kvinnofälla. Vi ser ett större behov av vård- och omsorgstjänster i framtiden. Att efterfrågan på en tjänst ökar brukar innebära att lönerna ökar, om konkurrensen fungerar på arbetsmarknaden. Men eftersom det är så att kvinnor i hög grad jobbar i offentlig sektor med bristfällig konkurrens eller ingen konkurrens alls blir det inte samma effekt. Därför är det självklart att det bör ges möjligheter för mer konkurrens på området. Att vi också föreslår en skattesänkning för införande av hushållsnära tjänster behöver jag knappast tala om, herr talman. Det gör vi självklart - allt för att underlätta för kvinnor. Herr talman! I detta betänkande har Moderaterna ett flertal reservationer, men för tids vinnandes skull nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att ta upp de delar av betänkandet som handlar om diskrimineringsfrågor, och lite senare kommer min partikollega Tina Acketoft att komma tillbaka till de frågor som handlar om jämställdhetspolitik, och jämställdhetslagstiftningen specifikt. Diskriminering är ett ord som ibland lever sitt eget liv. Ibland hör man det användas lite slarvigt, som att man säger att man är diskriminerad när man inte blir tagen på allvar eller när den som inte får igenom sin vilja tycker att det är diskriminerande. Jag tycker att det är väldigt viktigt att slå fast att diskriminering är någonting mycket allvarligare än så. Diskriminering handlar om de situationer när människor förnekas rätten att bli bemött för den man är och i stället bemöts, sorteras, utifrån andras föreställningar om grupper, om kategorier och om normer som gör att man sorterar människor i dem som är innanför och dem som är utanför. Diskriminering hänger väldigt mycket ihop med vilka dolda värderingar som finns i vårt samhälle, om vad som är normen och vad som faller utanför normen, vilka som är innanför och vilka som är utanför, vilka som har makten och vilka som kanske kan få tillträde till den men på villkor att de som har makten delar med sig. Därför handlar väldigt mycket av diskrimineringsfrågorna i grunden om att synliggöra de osynliga hierarkierna, som jag tror att vi alla bär med oss på ett eller annat sätt. Diskrimineringen beror på värderingar i samhället, men de värderingarna finns inte utanför människor. De finns och de syns i det dagliga mötet mellan människor. Det är där som diskrimineringen tar sig uttryck. Det visas till exempel i att människor med höga utbildningar från länder som ligger långt bort från Sverige inte får sin kompetens tagen på allvar, medan man tar för givet att en person som kanske har en lägre utbildning i Sverige har en kompetens som ska tas mer på allvar. Det visas genom de normer för vilka meriter och vilken kompetens som gäller när det verkligen är allvar och som gör att det fortfarande är en förkrossande övervikt män som rekryteras till vissa ledande uppdrag. De här normerna syns när det visar sig att funktionshindrade blir bortsorterade både från arbetslivet och från andra delar av samhällslivet, därför att omgivningen tar för givet att de inte behöver tas på allvar på samma sätt som andra människor. Att motarbeta diskriminering och vara kompromisslös i kampen mot diskriminering är att försvara alla människors lika rättigheter. Det är just för att den rätten inte ska bli den starkes rätt eller rätten för den som redan är innanför som vi behöver en stark och fungerande diskrimineringslagstiftning. Jag är glad över att vi i kammaren i dag är rätt så överens om att Sverige behöver en diskrimineringslagstiftning och att vi behöver ett lagskydd som gör att individen har rätt att få upprättelse när man blir utsatt för diskriminering. Det är tyvärr inte speciellt länge sedan den grundfrågan var ganska kontroversiell också i den här kammaren. När jämställdhetslagen drevs igenom och när Jämställdhetsombudsmannen tillkom var det långt ifrån okontroversiellt. Tvärtom var det resultatet av en hård politisk strid som gjorde att det kunde bli verklighet under de borgerliga regeringsåren på 70-talet. De kommande reformerna på 80- och 90-talen var inte heller okontroversiella. Många av de frågor som tas upp i det här betänkandet gäller frågor där alla har väntat på Diskrimineringskommitténs betänkande. Diskrimineringskommittén fick för nästan fyra år sedan, om jag räknar rätt, i uppdrag att göra den samlade översyn av diskrimineringslagarna som vi alla har väntat på och alla har efterlyst. I likhet med den föregående talaren tycker jag att det är väldigt synd att utskottets majoritet avstår från tillfället att göra vissa tydliga ställningstaganden om de principer som vi vill att det här arbetet nu ska leda vidare till. Vi behöver till exempel äntligen bli kvitt dagens lapptäcke av diskrimineringslagar som inte är samordnade, och vi behöver en stark, sammanhållen och gemensam diskrimineringslag för alla diskrimineringsgrunder. Jag tycker också att det hade varit bra om riksdagen hade tagit tillfället att säga att vi också behöver en gemensam ombudsman mot diskriminering, just för att se till att all diskriminering behandlas som ett sammanhållet problem och den enskilde också får lättare att veta vart han ska vända sig. Diskrimineringskommitténs förslag innehåller saker som Folkpartiet välkomnar, men också saker som Folkpartiet är starkt kritiskt till. En sak som vi välkomnar är till exempel att man i sitt förslag breddar diskrimineringslagstiftningen till att också omfatta könsidentitet och ålder. Det hade varit välkommet om vi i dag också hade kunnat få ett ställningstagande från kammaren i de frågorna, men vi får anledning att återkomma där också. Ändå vill jag passa på tillfället att säga att jag inte tror att vi ska nöja oss med de frågor som nu har hamnat i Diskrimineringskommitténs betänkande och som Regeringskansliet, och den regering som sitter efter valet, sedan får gripa sig an och jobba vidare med. Menar vi allvar med att bryta med de dolda hierarkierna och försvara människors lika rättigheter på alla samhällsområden måste vi också titta på annan lagstiftning, som inte ligger på vårt utskotts bord. Om talmannen tillåter vill jag passa på tillfället att säga att vi också har diskrimineringslagstiftning inom till exempel det straffrättsliga området. Där har Folkpartiet begärt en översyn av de regler som handlar om etnisk diskriminering och de speciella åtalsbestämmelser som gäller vid förolämpning och förtal med anspelning på etnicitet eller homosexualitet, för att ta några exempel. Likadant skulle man behöva stärka det konstitutionella diskrimineringsskyddet, som förbjuder viss form av diskriminerande lagstiftning, men inte all form av diskriminerande lagstiftning. Det får vi återkomma till i annat sammanhang. Det finns, som sagt, några frågor där det är viktigt att vi borde kunna komma vidare. Jag tycker, i likhet med föregående talare, att det är viktigt att vi ser till att en verksamhet med anonyma ansökningshandlingar blir verklighet så fort som möjligt. Jag tror att det är viktigt att se till att stat och kommun där går före och också erbjuder privata arbetsgivare de redskap som de behöver för att kunna använda dem i sin verksamhet, om privata arbetsgivare också vill delta i den här försöksverksamheten. Jag tror att det är ett sätt, som är väl värt att pröva, för att se till att människor blir bemötta inte på grund av vad de heter, varifrån de kommer eller vilken ålder de har utan på grund av vilken kompetens de kan erbjuda och vilka meriter de har. Just därför tycker jag att det är så extremt olyckligt att vi fortfarande har en debatt som handlar om att vi dessutom ska införa raka motsatsen till lika behandling, nämligen en positiv diskriminering, eller en positiv kvotering, som tas upp i en reservation från Miljöpartiet. Vad man än vill kalla det handlar positiv särbehandling, eller rentav kvotering som det talas om här, om raka motsatsen till lika behandling. Det handlar om att sortera människor utifrån kategorier. Jag tror att det inte bara vore djupt olyckligt utan direkt skadligt för det fortsatta arbetet mot diskriminering om vi slog in på den vägen. Jag är också väldigt förvånad över de resonemang som förs om att Sverige kan luta sig mot erfarenheterna från andra länder. Jag hoppas att vi får tillfälle att komma tillbaka till det i den kommande debatten. Jag är djupt förvånad och beklagar att den debatten fortfarande pågår. Jag vill för tids vinnande, herr talman, inte yrka bifall till någon av de reservationer som Folkpartiet står bakom i det här avsnittet, men jag står givetvis bakom alla reservationerna.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 19 och 27. Jag nöjer mig med att yrka bifall till dem, och det är också de två jag kommer att beröra i mitt anförande, men först några ord om Diskrimineringskommitténs betänkande som ju är klart sedan tidigare. Redan 1999, eller om det var på senhösten 1998, när vi antog en del nya lagar på diskrimineringsområdet medverkade vi kristdemokrater till skrivningar i arbetsmarknadsutskottet om att få en mer sammanhållen lagstiftning och samordning av myndigheterna. Redan då skrevs det in sådana uppdrag till regeringen. Det dröjde några år innan regeringen lyckades få fram direktiv till denna utredning. Det dröjde ännu fler år för utredningen att jobba. Den har nu kommit fram med ett imponerande, åtminstone till antalet sidor, betänkande. Vi har sju lagar. Det är också intressant. Medan kommittén har arbetat har ett antal lagar tillförts. Vi har fyra myndigheter som ska jobba med de här sakerna. Diskrimineringskommittén skriver själv att det är svårt att överblicka alla lagar, och det är ett lapptäcke av lagar. Det är ett problem för dem som ska använda sig av lagstiftningen, både för företag, arbetsgivare, fackliga organisationer och självklart för enskilda människor. Det är alltså bra att det här betänkandet har kommit, och det är över lag bra tankar och förslag. Vi får nu avvakta remissbehandling och behandling i Regeringskansliet innan vi får ett slutligt förslag. Det är också viktigt, tycker jag, att slå fast att vi behöver en tydlig lagstiftning som garanterar mänskliga rättigheter. Skydd mot diskriminering är en sådan mänsklig rättighet. Vi har stora problem. Det vet vi. Medan människor med invandrarbakgrund har en förvärvsfrekvens på drygt 60 % ligger den på nära 80 % för svenskar, och man tjänar ett par tusen kronor lägre i månaden i genomsnitt. Särskilt ser vi hur mycket svårare människor som är relativt nyanlända har att komma in på arbetsmarknaden. Vad beror då den här diskrimineringen på? Självklart finns det inslag av ren rasism även i det svenska samhället, men det är kanske inte det stora allomfattande problemet, även om det är ett allvarligt problem där det förekommer. Det handlar mycket om det extrema normalitetstänkande som finns i vårt land. Och det handlar om arbetslivets utformning. Normalitetstänkandet handlar om attityder och värderingar hos enskilda människor. Det handlar om arbetsgivare som ska sortera ansökningshandlingar och som hellre väljer den som uppfattas passa in i sammanhanget och som inte avviker. Det handlar om den som ska bevilja lån på banken och utifrån samma faktamaterial väljer att säga nej till låneansökan från Karim men ja till Sven-Eriks låneansökan. Det handlar helt enkelt om hur vi värderar vad som är normalt och passande i sammanhanget och ordet kompetens som vi ofta lägger in mycket subjektiva värderingar i. Det här tror jag måste brytas. Det handlar om enskilda personers aktiva handlingar i varje valsituation, men det handlar självklart också om hur vi jobbar med detta på ett större plan. Det handlar om kunskap om de här sakerna. Vi ska komma ihåg att vi i arbetslivet förlitar oss helt och hållet på relationen arbetsgivare och fackliga organisationer. Problemet ligger ofta i att normalitetstänkandet präglar både facket och arbetsgivaren. De enskilda kan plötsligt stå utan någon som talar för deras räkning. Det leder oss till en annan sak. Det är att vårt rättsskydd är uppbyggt på att tvister i arbetslivet ska facket ta hand om, och det ska vara en fråga för Arbetsdomstolen. Den enskilde som vill driva en egen process har oftast inte i normala fall rättsskyddsförsäkringar som passar in och ett rättsskydd som gör att man kan driva sina mål. Det är ofta så att om man inte har facket med sig i sitt mål är man förlorad på förhand. Och Arbetsdomstolen har representanter som är partssammansatta och som kanske mer är fostrade i att tänka utifrån befintliga strukturer. En ny typ av arbetstvister får inte riktigt plats här. Vi kristdemokrater tror inte att lösningen är att flytta bort målen från Arbetsdomstolen, däremot, ungefär som Diskrimineringskommittén har tänkt, att ändra på sammansättningen i den här typen av mål. Men det handlar också om hur vi får arbetslivet enklare för människor som kanske inte har de svenska traditionella förkunskaperna att komma in i arbetslivet. Det handlar om den som vill starta eget företag som möts av krångel som är jobbigt för en infödd svensk men som självklart är ännu värre för en människa som inte har de perfekta språkkunskaperna eller kan det svenska systemet. Ju mer regler och ju mer krångel i den svenska apparaten desto svårare är det självklart för en människa som inte har lärt sig detta från barnsben. Det handlar om möjligheten att komma in i arbetslivet genom att få de enkla jobben från början för att komma in och bevisa sin kompetens och sin goda inställning och därmed få andra typer jobb. Här går vi faktiskt i motsatt riktning i Sverige. Vi krånglar till det ytterligare för människor att komma in på arbetsmarknaden. Vi diskuterar en lagstiftning om hur vi ska krångla till det ytterligare för människor att komma in på visstidsanställningar och säsongsanställningar. Vi gör det svårare för företag att anställa människor i turismbranschen och restaurangbranschen och den typen av jobb där många människor, inte minst med invandrarbakgrund, får sina första jobb. Vi väntar på förslag om lag om rätt till heltid som ytterligare gör det svårt för många att få in en fot på arbetsmarknaden. Och vi har medfinansieringslagstiftning i sjukförsäkringen som gör att arbetsgivaren blir mer och mer noggrann och väljer allt säkrare kort när man ska anställa. Det slår bland annat mot människor som har en kortare bakgrund i vårt land. På punkt efter punkt går vi alltså i fel riktning när det gäller att öppna upp och underlätta för inträdet. Det bidrar till det som vi ser i statistiken, att människor med invandrarbakgrund tjänar mindre pengar, har lägre förvärvsfrekvens, lever mer på socialbidrag och hamnar i utanförskap. På den punkten händer det, som sagt var, ganska lite från regeringens sida. Det finns ett antal andra områden där man gör insatser, är på väg eller utreder och som man kan hoppas leder till goda resultat. Men i de grundläggande frågorna finns det oerhört mycket kvar att göra. Herr talman! Får jag också nämna några ord om jämställdhetsfrågorna som finns i det här. Vi väntar, som sagt var, på ett annat betänkande som handlar om jämställdhetspolitikens mål. Det kommer om några veckor att diskuteras i den här kammaren. Men det som finns upptaget i det här betänkandet handlar mycket om hur vi ska få ett arbetsliv som bättre fungerar ihop med jämställdhet, familjeliv och föräldraskap. Det är en viktig sak för oss kristdemokrater hur vi ökar möjligheterna för enskilda människor, för män, kvinnor och familjer att få vardagen att gå ihop med familjeliv, barn och förvärvsarbete. Det finns två stycken huvudstrategier här. Den ena är att styra in alla människor i samma fålla för att få de eftersökta effekterna på slutet. Vi kristdemokrater säger att det måste vara en annan politik som gäller. Ge människor så stor verktygslåda som möjligt! Ge dem så många verktyg som möjligt så att de kan finna den lösning som passar just den enskilda människan, den enskilda familjen och de enskilda barnen! Vi har många olika förslag i våra motioner, i detta betänkande men självklart också på andra utskottsområden. Det handlar också om att höja statusen på att vara hemma med barn och ta ansvar för barn och familj. Attityden i debatten är att den som tar ett stort ansvar för sina barn gör någonting fult och fel. Det fina är det traditionella förvärvsarbetet. Genom den opinionsbildningen och den attityden tror man att man ska få fler män att ta större ansvar för hemarbete. Jag tror att det är fel väg. Tvärtom. Om det är något vi vet att män är känsliga för är det för det som har status. Om man höjer statusen på hemarbete och arbete med barn lockar man också fler män att ta större ansvar. Jag tror att jag kan göra mig till tolk för många män i det uttalandet. Det handlar självklart också om att ha en generös föräldraförsäkring. Det ställer vi kristdemokrater upp på. Vi vill dessutom höja taket. Här tar regeringen också steg i rätt riktning i de förslag som läggs fram. Det handlar om att ge rätt till förlängd tjänstledighet, så att man kan ha kvar ett arbete och kanske kunna kombinera detta med en heltidsomsorg om sina barn under en längre tid än i dag. Det handlar också om rätt till längre deltidstjänstledighet. I dag har man rätt att vara tjänstledig en fjärdedel av tiden till dess barnet är åtta år. Vi vill förlänga det till dess att barnet är tolv år. Det handlar om våra förslag om barndagar, vårdnadsbidrag och liknande som i kombinationer kan passa den enskilda familjen och underlätta vardagen. Det handlar om mer flexibla arbetstider. Det handlar om möjligheten att ta ut en del av semestern i form av förkortad arbetstid. Det är förslag som har diskuterats och som finns i utredningar men som regeringen ännu inte har lyckats få fram. Det handlar självklart också om att förstärka skyddet för föräldralediga. Och där kommer det nu äntligen förslag från regeringen. Men det har tagit ruskigt lång tid att få fram förslag som har legat färdiga och som det har funnits en politisk majoritet för sedan lång tid tillbaka. Och det är märkligt att denna regering ibland är så oerhört senfärdig, särskilt när det gäller frågor som är ganska oproblematiska i politisk och juridisk mening. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 19 och 27 och återkommer förhoppningsvis med övriga frågor i debatten.

Fru talman! Vi ska fortsätta att diskutera diskriminering och jämställdhet. Även om det här betänkandet i första hand tar upp specifik lagstiftning i de här frågorna tänker jag börja med att lyfta in en annan diskussion. Jag vill påminna om att de viktigaste redskap vi har för att motverka diskriminering är en generell välfärdspolitik, att vi har en politik som samlar samhället och som skapar sammanhållning och solidaritet, att vi försvarar och utvecklar den generella välfärden, att vi har ett skattesystem som inte söndrar utan håller samman befolkningen och att vi har en ekonomisk politik som skapar arbeten. Det finns ingenting som öppnar för diskriminering så tydligt som just hög arbetslöshet. Vi ser hur ungdomar, invandrare, kvinnor, funktionshindrade med flera inte får samma möjlighet som andra när det gäller trygga anställningsvillkor, inflytande över sin arbetssituation etcetera. Jag vill också knyta an till det som Martin Andreasson sade i sitt inlägg och som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen att vi, när vi pratar om diskriminering, är noga med vad vi talar om så att vi inte slarvar med begreppen. Det handlar om dolda värderingar. Om vi har orättvisor i samhället kan ju de orättvisorna vara ett uttryck för diskriminering. Orättvisor öppnar också för att de dolda värderingarna kommer i öppen dag och skapar diskriminering. Jag menar därför att grunden för att människors lika värde ska försvaras är generella insatser och en generell politik. Vi behöver också ha diskrimineringslagar. Vi måste ha skydd för den enskilde. Om jag känner mig diskriminerad ska jag ha möjlighet att protestera och jag ska få det rättsligt prövat och kunna få återupprättelse och skadestånd om jag är felaktigt hanterad. Vi har en diskrimineringslagstiftning som vi i kammaren är överens om är ett lapptäcke och oöverskådligt. Det har mycket att göra med att vi har implementerat olika EG-direktiv. Nu har vi ett system som inte ens de som är experter och dagligdags jobbar med det tycker sig ha en klar överblick över. Det finns därför samstämmighet om att det här ska ses över. Man ska se hur mycket som går att samordna och så vidare. Diskrimineringskommitténs förslag ska nu ut på remiss. Tidigare talare har varit lite kritiska till att inte arbetsmarknadsutskottet redan nu har slagit fast vissa ståndpunkter när det gäller förslagen. Jag tycker att det är riktigt. Flera av förslagen skulle vi visserligen ganska enkelt kunna säga att vi har en majoritet för. Vi har kanske också en samstämmighet om att det är bra förslag. Men det är också rimligt att invänta en remissrunda och lyssna till hur intresseorganisationerna ser på de här frågorna. Vi ska vara medvetna om att diskrimineringslagstiftning är komplicerat. Det finns all anledning, menar jag, att noga titta på olika förslag. En sådan fråga kan till exempel vara positiv särbehandling på grund av etnicitet. Vi måste också fundera noga över om det verkligen är så att kön är en diskrimineringsgrund bland alla andra. Man måste också noga tänka sig för när det gäller frågor som reglerar arbetsgivare-arbetstagare. Ska det vara en egen lagstiftning eller ska det ingå i ett större lagstiftningspaket? Jag tycker att det förhållningssätt som utskottet har, nämligen att vi avvaktar remissrundan, är helt riktigt. Jag instämmer visserligen i det som tidigare talare har sagt om att det blir en avslagen debatt, men det får vi ta, menar jag. Det är intressant att fundera lite kring mekanismerna bakom diskriminering och vilka uttryck de tar sig och var samhällsdebatten egentligen befinner sig. Det är en sak att säga att man är emot diskriminering. Det finns väl knappast någon som säger: Jag är emot jämställdhet. Jag tycker att det ska vara orättvisa villkor mellan kvinnor och män. Alltfler bekänner sig till att vara feminister. Man tycker att även kvinnors rättigheter är något viktigt. Det är en sak att säga det. Det är en annan sak när man kommer till konkreta politiska förslag som faktiskt siktar in sig på att stärka kvinnors rättigheter och som kräver att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Då blir det annat ljud i skällan. En sådan fråga har varit uppe i debatten i dag. Den återkommer i debatten i vår. Det handlar om kvinnors rätt till heltid. När man lyfter fram en sådan fråga och säger att kvinnor ska ha samma rättigheter som män att få heltid kommer en rad motargument. Det första är: Det är de offentliga arbetsgivarna som diskriminerar. Om vi river upp monopolen och privatiserar blir det jättebra. Av statistiken vet vi att det inte handlar om offentliga arbetsgivare. Det är på kvinnodominerade arbetsplatser som man har deltidsanställningar. Det gäller både i offentlig och i privat sektor. Då kommer nästa argument. Man säger att det finns olika verksamheter som ställer olika krav på service, öppettider och så vidare och därför måste man ibland organisera arbetet med deltider. Det är ju märkligt att i branscher med samma krav på öppettider och service har man heltid på manligt dominerade arbetsplatser och på kvinnodominerade arbetsplatser har man deltid. Det är så det ser ut. Då tar man till storsläggan och vädjar till kvinnor: Ni måste tänka på tillväxt och sysselsättning eftersom rätt till heltid hotar jobben och tillväxten. Det argumentet hör man aldrig när man pratar om mäns arbetsvillkor. Det är när kvinnor kräver samma rättigheter som män som den här diskussionen uppstår. Man kräver att kvinnor ska förstå att de måste stå tillbaka och ta hänsyn till samhällsekonomin. Det här menar jag visar var samhällsdebatten egentligen befinner sig. När det kommer till konkreta krav där man vill stärka kvinnors villkor och rättigheter är det inte så enkelt längre. Rätten till heltid är en central fråga som handlar om fördelningen av det oavlönade och avlönade arbetet, tillgång till kompetensutveckling och om löneutveckling. Det är en mycket strategisk fråga i jämställdhetsarbetet. Vi vet en massa när det gäller lönerna, precis som när det gäller heltid. Vi har statistik och uppgifter. Knappast någon kan väl längre säga att vi inte har lön på grund av kön, utan det är vi överens om. Men trots att vi vet det politiskt, trots att facken vet det, trots att arbetsgivarna vet det och trots att alla säger att det är oacceptabelt, händer ingenting. Det går år ut och år in, och det är fortfarande så att kvinnor tjänar mindre än män. Det måste vi göra någonting åt, både vi som är politiker och arbetsmarknadens parter. Som politiker kan vi göra en del. Vi kan införa en rätt till heltid, vilket är en fråga som har bäring på ekonomisk självständighet. Vi kan förändra jämställdhetslagen. Och då vill jag passa på att yrka bifall till vår reservation 15 som handlar just om att den lagstiftning vi har i dag enbart tar sikte på hur det ser ut på en arbetsplats. Där kommer man inte åt de strukturella orättvisor som finns, nämligen att kvinnor och män tjänar olika på olika avtalsområden och att kvinnodominerade yrken nedvärderas. Där kan vi politiskt göra någonting genom att skärpa jämställdhetslagen. Vi kan också se till att kommuner och landsting, där vi har stora kvinnodominerade arbetsplatser, har ekonomiska möjligheter att höja kvinnors löner. Vi kan politiskt se till att vi skapar styrinstrument för att de här resurserna till dels används just till att eliminera orättvisor på grund av kön. Nu jobbar den socialdemokratiska regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med att ta fram en nationell handlingsplan mot lönediskriminering. Det kommer att bli ett mycket viktigt dokument. Men lönebildningen ligger på parterna, och vi är ju överens om att vi inte vill ha någon statlig lönepolitik. Då vill jag skicka över bollen till arbetsmarknadens parter. Om vi ska ha den här ordningen måste också parterna ta sitt ansvar, och det gör inte parterna i dag. Jag menar att det är nog nu. Det är dags att parterna kliver fram, tar det här ansvaret och tar konsekvenserna av hur lönebildningen ser ut. Vi menar att man bör ta initiativ till en gemensam trepartsöverenskommelse mellan regeringen och parterna med konkreta, tidsbestämda mål om hur lönediskrimineringen ska avskaffas. Vi behöver det instrumentet, vi behöver ha en generell välfärdspolitik, vi måste politiskt ta ansvar, vi har rätt till heltid, vi har jämställdhetslag med mera, men bollen ligger också hos parterna. Från den här riksdagsdebatten vill jag skicka med till både fackliga organisationer och arbetsgivarsidan: Nu är det dags att ni kliver fram och tar ert ansvar!

Fru talman! Det fanns mycket i Camilla Sköld Janssons resonemang som jag kan instämma i, och inte minst det sista när hon vill uppmana parterna att ta sitt ansvar när det gäller löneskillnaderna mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Jag tror också att vi kan åstadkomma mycket med hjälp av kollektivavtal och med hjälp av parternas engagemang. Men just därför blir jag också lite förvånad över den brist på tilltro till parterna som Camilla Sköld Jansson, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har när det gäller exempelvis heltidsanställningar, visstidsanställningar och mycket av de regelverken. Det finns nämligen ett vänsterperspektiv som Camilla Sköld Jansson alltid intar i de här frågorna. Det innebär att hon tittar uppifrån och säger så här: Nu ska det bli på ett visst sätt som jag tycker är rätt. Sedan stiftar hon en lag och glömmer att verkligheten ser så oerhört olika ut i olika sammanhang. Vi hade en belysande föredragning i förmiddags i arbetsmarknadsutskottet från Svenskt Näringsliv och ett antal branscher som visade hur lagförslaget om visstidsanställning, som vi behandlar i utskottet just nu, slår tokigt, obarmhärtigt, galet och vilka kraftfulla ord som helst som man kan använda mot vissa branscher och vissa företag. En lag uppifrån är inte den rätta metoden. Då förstår man inte hur näringslivet fungerar, hur företag fungerar, hur anställningsbeslut ser ut och hur verksamheter fungerar. Det är bland annat därför som vi kristdemokrater, och jag trodde också Vänsterpartiet, tycker att kollektivavtalsmodellen är bra. Där försöker man förhandla och hitta en lösning och lägger inte golv, ribbor, tak och väggar via en lagstiftning. Låt oss ta rätten till heltid. Vi vet att många kvinnor och män, men färre män, vill jobba deltid en tid under vissa perioder i livet. Men man vill också ha rätten till heltid när man upplever att det är det riktiga. Jag håller med om att det är kvinnodominerade yrken som har mer deltider. En del av denna deltid är ett problem. Men frågan är då om vi ska lägga ett raster över hela arbetsmarknaden eller om vi ska ta det via kollektivavtal, via förhandlingar och via enskilt ansvar hos fackliga företrädare och arbetsgivare och gå den vägen fram.

Fru talman! Jag noterade att Stefan Attefall i sitt första inlägg förde samma resonemang som jag när det gäller att ställa krav på parterna. Så den här retoriska frågan om att inte känna tillit till parterna kan Stefan Attefall också ställa till sig själv. Alla som sitter i arbetsmarknadsutskottet vet ju att man har lagstiftning och kollektivavtal som samverkar. Anledningen till att vi har en lagstiftning är att vi behöver ha skydd för löntagarna. När det gäller rätten till heltid är det ju så uppenbart att kvinnor inte kommer fram avtalsvägen. De har inte den förhandlingspositionen. Vi har en arbetsmarknad där vi, i samma stund som kvinnor flyttar ihop med en man, kan se i statistiken hur kvinnorna börjar deltidsarbeta. Man kan titta på vad det är som gör att kvinnor har lägre livsinkomst än män. Jo, det är deltidsarbetet. Det är inte föräldraledighetsuttaget, utan det är deltidsarbetet. Det är orsaken till att kvinnor får sämre kompetensutveckling, sämre timlön med mera, och det är inte rimligt. Kvinnor och män har olika förhandlingspositioner på arbetsmarknaden. Varför inte ge kvinnor samma möjligheter som män? Heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet.

Fru talman! Jag håller med om att alla kvinnor och män ska kunna jobba så mycket som de önskar. Problemet är att vi har ett utanförskap med en till en och en halv miljon människor som inte kommer in på arbetsmarknaden eller jobbar deltid mot sin vilja. Frågan är om vi löser problemet med en lagstiftning som blir fyrkantig per definition därför att den ska täcka alla behov. Eller löser vi det genom att Camilla Sköld Janssons partikamrater och socialdemokratiska kommunalråd - liksom också borgerliga, men det är en majoritet av socialdemokratiska och vänsterpartistiska majoriteter - tar sitt ansvar och löser problemen i kommuner och landsting? Dessutom måste man självfallet sätta tryck på de andra områden där de här problemen finns. Är det där vi ska lösa problemet? Eller ska vi lösa det med en fyrkantig lagstiftning? Det är förståelsen för hur vi skapar fler jobb och bättre förutsättningar som Camilla Sköld Jansson saknar. Hon tror att man med ett planekonomiskt tänkesätt kan lösa problemen genom en fyrkantig lagstiftning uppifrån. Det är det som skiljer oss åt. Jag menar att faran med Camilla Sköld Janssons resonemang är att vi befriar de enskilda aktörerna från sitt personliga ansvar därför att vi skjuter det till något slags maktstrukturer som ligger där uppe och styr allt detta. Jag, som facklig företrädare, arbetsgivare eller medarbetare i ett företag, behöver inte bekymra mig om mitt eget personliga ansvar. Det är de värderingarna vi måste ändra på. Men vi ska inte ändra på de värderingar som styr att man i vissa lägen kanske vill jobba deltid. Många vill jobba deltid under en tid av livet, och de ska ha rätt till det också. Det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi ska se till att alla som vill jobba mer får göra det. Lösningen är inte mer lagstiftning som stänger ute alltfler från arbetsmarknaden. Det handlar om att förändra attityder. Där kan vi göra mycket på många håll i vårt samhälle. Jag vill också förlita mig mycket mer på parterna i det avseendet än vad Camilla Sköld Jansson verkar vilja göra.

Fru talman! Å ena sidan tycker Stefan Attefall att riksdagen inte ska lägga sig i det här, å andra sidan tycker han att vi politiskt borde ta vårt ansvar i kommuner och landsting. Det håller inte. Jag tycker att vi ska ta vårt ansvar både i riksdag och i kommuner och landsting, och det gör vi. Det har satsats stora pengar på olika projekt som handlar om hur man kan omvandla deltidstjänster till heltidstjänster i offentlig sektor. Det finns också en rad goda exempel, bland annat i Piteå, som visar att det inte kostar mer. Vi tar vårt ansvar, och vi kommer att fortsätta att ta det ansvaret. Sedan håller jag med Stefan Attefall om att heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet. Det är inte fyrkantigt. Det geniala med vår svenska modell är att vi har en lagstiftning i botten men att vi sedan via kollektivavtal kan göra branschanpassningar - just för att undvika fyrkantigheten. Återigen är det uppenbart att kvinnor som vill ha heltid inte får heltid. Män som vill ha heltid får det. Då handlar det om ren och skär diskriminering. Vi kan göra som Stefan Attefall säger, nämligen låta dem ta hand om detta. Då blir det som det blir. Det tycker jag inte är att ta ansvar. Att ta ansvar är att se till att kvinnors rättigheter stärks.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 25. I Bibeln står det: Allt vad ni vill att människorna ska göra er ska ni också göra dem. Det finns ett ordspråk hemma i Småland: Inför vår Herre är vi alla smålänningar. Kanske det någonstans ligger en sanning att det är människor vi ska se, att vi inte ska ha så många fördomar och framför allt att vi inte ska vara så rädda. Väldigt mycket av det som blir diskriminering beror på rädsla. Det beror på att vi inte vet, och det beror på att vi inte vågar lita på andra människor. Bristen på tillit i samhället upplever jag som ett av de stora problemen som orsakar mycket av de svårigheter som människor råkar ut för. Att bli diskriminerad, oavsett om det beror på ålder, kön, hudfärg, funktionshinder, sexuell läggning, om du är ung eller gammal, gör så fruktansvärt ont. Det gör ont för det lilla barnet som blir diskriminerat i skolan, som inte får vara med, som inte får den hjälp och det stöd barnet behöver. Det gör ont för ungdomar som inte får vara med, som inte får komma in på krogen, som inte får vara med i olika sammanhang därför att de är för unga. Men det gör också ont för den som är gammal och räknas ut bara för att man har uppnått en viss ålder. Det är en massa sådana frågor som vi behöver diskutera, ta vara på och försöka bearbeta och bekämpa. Det här är alltså allmängiltiga frågor. Det är frågor som finns i alla samhällen. Det är frågor som vi många gånger inte heller kan lösa politiskt, men vi kan jämna vägen på många sätt med hjälp av politiska beslut. En del tidigare talare har vidrört att det handlar om etiska ställningstaganden, det vill säga ställningstaganden som vi människor gör om varandra oavsett i vilket sammanhang vi träffas. Betänkandet rör framför allt arbetsmarknadsrelaterade frågor. Det är på det området som vi i vårt utskott arbetar mest. Därför behövs för att vi ska få en bättre fungerande arbetsmarknad en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Som det är i dag är det många arbetsgivare som blir rädda. De vågar inte riktigt tro på att de klarar av alla lagarna. Då väljer de det enklaste. De väljer det som de känner igen. Eftersom de flesta arbetsgivare är män är det lättare för en man att få ett jobb, framför allt om det är i en högre position. Det är lättare för den som talar svenska, är vit och har ett svenskklingande namn att få ett jobb än för en person som kommer från ett utomeuropeiskt land med ett namn som vi kanske har svårt att uttala. Arbetsgivarna är också rädda för kostnader. Det kan kosta lite mer. Man kanske måste bygga om något. Man kanske måste ha något mer för att underlätta för en funktionshindrad att ta ett jobb i företaget. Man litar inte riktigt på att samhället kommer att hjälpa till så att man inte drabbas av kostnaderna. Man vågar inte, och sedan avstår man i stället från att anställa. I många engelsktalande länder, USA, Australien, Storbritannien och Sydafrika, finns en tydligare och mer distinkt diskrimineringslagstiftning än vår lagstiftning. Det är en antidiskrimineringslagstiftning, och den ställer tydligare krav. Det är kanske också något som vi behöver överväga i vårt samhälle. Vilka krav ska du som enskild människa kunna ställa på att få delta i samhället? Det kan gälla allt från att vara med i allmänna val, att se, höra och förstå vad politiker säger, att få förklarat om du inte talar svenska så bra eller om du har ett funktionshinder som gör att du har lite svårare att hänga med i en snabb diskussion. Det finns en massa sådana frågor som vi behöver diskutera och som vi också behöver fundera över. Hur ska lagstiftningen se ut? Det är en mänsklig rättighet att få vara helt och hållet delaktig i samhället. Det är viktiga frågor som i stort sett bara bankas igenom i betänkandet eftersom det på det här området inte finns en proposition än. Vi kan bara hoppas att regeringen kommer att utarbeta en bra proposition - oavsett vilken regering det blir - med utgångspunkt i den utredning som nu har funnits. Fler människor ska kunna delta i samhället, i arbetslivet, på bostadsmarknaden, kunna gå ut och ha trevligt och ta sig fram på olika håll och kanter. Att vara diskriminerad är att bli kränkt i sin rätt att vara människa, precis på det sättet som jag, du eller någon annan råkar vara född. Därför är det så viktigt. Därför kräver också Centerpartiet att det ska finnas en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Det ska vara en lagstiftning som gäller för alla och för alla områden. Det är inte bara arbetsmarknaden eller vissa utsnitt som är viktiga. Hela livet ska hänga ihop. Därför behöver vi en sådan lagstiftning.

Fru talman! Detta betänkande tar upp två stora och viktiga delblock, dels diskrimineringsfrågorna, dels jämställdhetsfrågorna. Vi har väckt en hel del motioner. Som det också har sagts pågår utredningar. Diskrimineringskommittén har lagt fram sitt slutbetänkande om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning som nu är ute på remiss. Det är väl vettigt att vi lyssnar på remissinstanserna innan vi från riksdagen tar ställning i de olika frågorna. Däremot kan man nu göra en del statement över partiernas utgångspunkter i hur man vill jobba i frågorna eller eventuellt kommer att agera längre fram. Utgångspunkten måste vara att alla i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det är likhet inför lagen som ska gälla. Men så är det tyvärr inte i samhället i dag. I dag hotas många människors grundläggande rättigheter, och det förekommer dagligen att människor kränks på grund av ursprung, hudfärg, kön, könet på den person de attraheras av, funktionshinder eller ålder. Vi i Miljöpartiet arbetar för att sträva efter ett samhälle där människor och kulturer möts, ett samhälle som motverkar främlingsfientlighet och diskriminering. För att komma det mångkulturella samhället närmare och för att underlätta för människor att förverkliga sina livsval krävs förändring av synsätt och strukturer. Det gäller såväl stat, kommuner och näringsliv som den ideella sektorn. Diskriminering kostar. En sak att jobba vidare med är att sätta en prislapp på vad dagens diskriminering kostar. Jag hävdar bestämt att samhället skulle tjäna stora summor ekonomiskt om vi fick bort diskrimineringen. Det är något som vi måste jobba vidare med. En person som kränks på grund av diskriminering är lika kränkt oavsett vilken grunden är. Det är därför otidsenligt, ineffektivt och förvillande att olika diskrimineringsgrunder ska hanteras av varsin myndighet och ett otal olika lagar. All antidiskrimineringslagstiftning, utom den som finns i grundlagen, bör därför samordnas i en enhetlig antidiskrimineringslag. I dag saknas också ett tydligt förbud mot diskriminering på grund av ålder. Den nya lag som förhoppningsvis ska komma innehåller också ett sådant förbud, enligt vad som föreslås i Diskrimineringskommitténs slutbetänkande. Det tycker vi är väldigt bra. Vidare är vi i Miljöpartiet mycket glada över att man också föreslår att könsidentitet ska ingå som diskrimineringsgrund, vilket innebär att exempelvis transpersoner får diskrimineringsskydd i arbetslivet. De ombudsmän som finns i dag vill vi behålla, men vi tycker att deras arbete ska samordnas inom en och samma administrativa enhet. De arbetsuppgifter som ombudsmännen har bör inte som i dag splittras mellan tillsyn, utbildning, metodutveckling och så vidare, utan ombudsmännens roll bör renodlas till att avse endast tillsyn inom den enhetliga antidiskrimineringslagens område. Det bör vi jobba för. Ett sätt att motverka ofrivillig segregation är att införa positiv kvotering, vilket vi från Miljöpartiets sida ser positivt på. Kvotering är inte den enda åtgärd som behövs, men den kan tillsammans med andra åtgärder bli ett effektivt vapen i kampen mot diskriminering. En annan sak är antidiskrimineringsklausuler, som har visat sig vara ett effektivt medel mot otillbörlig diskriminering i offentlig sektor. Dessa bör göras obligatoriska i till exempel offentlig upphandling. Klausulerna bör också användas vid offentlig tillståndsgivning och vid fördelning av offentliga resurser i övrigt. Den som bryter mot antidiskrimineringsklausulerna ska få sina tillstånd återkallade och avtal hävda och vara skyldig att betala skadestånd till motparten och till den som diskrimineras. Slutligen bör man inom detta område också ta fram att samtliga arbetsplatser med fler än tio anställda bör vara skyldiga att utarbeta mångfaldsplaner som ska innehålla en strategisk plan för hur ökad mångfald ska nås och för hur arbetsgivaren tillsammans med de anställda ska arbeta mot fördomar och otillbörligt diskriminerande beteende. Jag tror också att det är viktigt att man fortsätter att arbeta för att förhindra diskriminering på grund av sexuell läggning. Homofobi är i dag ett väldigt vanligt fenomen trots den goda lagstiftning vi har. Homofobin är ett fenomen som eldar på och bevakar den heterosexuella manliga respektive kvinnliga normen. Jag tror att homofobi är ett av de starkaste uttrycken för att upprätthålla den manliga normen. Den försvårar ytterligare för män som vill ge uttryck för en identitet som i dag inte ryms inom den i dag givna normen. Motsvarande problematik gäller naturligtvis även kvinnor, även om uttrycken ser olika ut. Därför måste homofobin aktivt motarbetas. När man talar om att förändra mansbilden kommer vi snabbt in på jämställdhetsfrågorna, som är det andra stora området i det här betänkandet. Där har vi från majoritetens sida precis lämnat över ett förslag på nya mål för jämställdhetspolitiken, Makt att forma sitt eget liv . Det kommer vi att diskutera inom några veckor här i kammaren, så jag tänker därför inte gå in så mycket närmare på det, men jag kan, fru talman, naturligtvis inte låta bli att säga några ord om detta område. Miljöpartiets jämställdhetspolitik bygger på kunskap om den rådande könsmaktsordningen. Då kommer vi snabbt in på de könsroller som finns. Det är viktigt att motarbeta den inarbetade könsrollen för hur män respektive kvinnor ska vara. Jag blir ledsen över att ofta få höra att man framställer kvinnan som ett offer. Jag tycker att det är väldigt nedlåtande att framställa bilden på det sättet, liksom man gärna framställer en schabloniserad bild av mannen. Det är inte bra att göra så, eftersom vi är olika, män och kvinnor, inom de här grupperna. Det är viktigt att vi försöker motarbeta den invanda roll vi har. Därför är det också viktigt att man inom skolan, idrottsrörelsen, förenings- och kulturliv ifrågasätter den givna normen för hur pojkar och flickor, män och kvinnor ska vara och i stället ser på ett bredare sätt. Jag tror att en sådan förändring är möjlig. Jämställdheten är på många områden främst en fråga om kvinnofrid. Mäns våld mot kvinnor är tyvärr alltför vanligt. Det ska inte alls förekomma, helt enkelt, men det förekommer. Vi i Miljöpartiet tycker att alla som utsätts för våld eller hot om våld i en nära relation ska ha rätt till skyddat boende. Rättsväsendets bemötande måste vara kunnigt och respektfullt, och barn som bevittnar våld i hemmet betraktas som brottsoffer. Män som är dömda för misshandel ska tvingas genomgå behandling. Vi tycker också att våld i samkönade relationer måste uppmärksammas tydligare. Sedan har vi naturligtvis också frågan om de ojämställda lönerna, där vi förhoppningsvis kommer att ta fram en ordentlig handlingsplan. Miljöpartiets utgångspunkt är att vi vill se ett handslag mellan staten och arbetsmarknadens parter, fack och arbetsgivare, om att ta bort de könsrelaterade skillnaderna mellan lönerna så fort som möjligt. Jag tror att det är viktigt att man ger signalen att man måste jobba för detta. Jag tycker inte att staten ska lägga sig i lönepolitik, men jag tror att det är viktigt att vi ger en tydlig signal om åt vilket håll vi siktar. Sedan måste fack och arbetsgivare ta ett större ansvar än hittills. Vi har inte kommit tillräckligt långt. Vi borde kunna ta steg närmare, och det måste vi göra med det snaraste.

Fru talman! Mycket av det Ulf Holm har sagt om diskriminering och om jämställdhet håller jag helt med om. Vi är helt överens om hur viktigt det är att motarbeta diskrimineringen i samhället. Vi är nog också i stort överens i analysen om vad det är som ligger till grund för diskrimineringen - detta att människor inte ses som individer utan av andra placeras in i fack och definieras utifrån gruppnormer som andra bestämmer över och inte individen själv. Just därför blir jag förvånad och faktiskt också lite besviken över att Miljöpartiet i en av sina reservationer talar sig varmt inte bara för aktiva åtgärder för att motverka underrepresentation på arbetsmarknaden - för det är vi nog alla överens om behövs - och inte heller för en positiv särbehandling i en lite svagare form, som finns i vissa länder, utan för kvotering. För mig går detta inte ihop. För mig är detta raka motsatsen till att se till att människor får rätten att bli bedömda för dem de är. Kvotering handlar om precis raka motsatsen: Det är någon annan som sätter upp kategorier och placerar in människor i dem. Problemet är att det i dag finns en dold kvotering som leder till att svenskar har lättare att få jobb, att män rekryterar män till ledande uppdrag och så vidare. Jag har två frågor till Ulf Holm. Den första är: Vem är det som ska ges rätten att placera in människorna i dessa fack? Vem ska ha rätten att avgöra var du och jag ska hamna i de här kvoterna? Den andra frågan är, fru talman: Vad finns det för positiva erfarenheter som Miljöpartiet stöder sig på från andra länder?

Fru talman! Kvotering är inte målet utan ett medel. Jag skulle helst av allt inte vilja ha kvotering, men den erfarenhet vi har i Sverige i dag är ju att det går för sakta. Det händer ingenting. Ta frågan om kvinnliga styrelseledamöter i bolagsstyrelser! Vi har pratat om detta i hur många år som helst, och knappt någonting händer. Någon gång måste vi från politisk sida säga: Om inte marknaden själv kan sköta detta måste vi hjälpa den på traven. Därför är jag positiv till exempelvis en lagstiftning om kvoterade bolagsstyrelser så att kvinnorna tar makten där också. Sedan kan man alltid hoppas att vi en dag kan ta bort denna lagstiftning, när marknaden - eller rättare sagt männen - har börjat förstå att det kanske inte var så hemskt med kvinnor i bolagsstyrelserna, att de faktiskt var kompetenta. Det verkar nämligen männen i de här förbaskade nomineringskommittéerna inte tro. De försöker bara hitta andra män och säger att det inte finns några kvinnor. Det gör det visst! Det finns jättemånga. Ge dem bara chansen! Kan inte marknaden sköta detta själv får vi minsann hjälpa den på traven. Till exempel har kvotering till bolagsstyrelser i Norge hittills varit ett bra steg. Där har det nu börjat hända saker, just därför att man ska införa en lagstiftning.

Fru talman! Ulf Holm svarar på en annan fråga än den jag ställde. Hur det går till när man väljer människor till bolagsstyrelser är en intressant debatt som vi gärna kan ha, men jag tror inte att den hör hemma i just det här betänkandet. Där handlar det nämligen inte om att man anställer personer. Jag tror att vi båda är helt överens om att ifall man vid anställning av personer, oavsett om det gäller företagsledningen eller andra poster i en organisation, könsdiskriminerar folk så är det ren diskriminering, och det ska vara förbjudet. Problemet med bolagsstyrelser är ju att det där handlar om vad oberoende ägare utser för representanter. Det är inga anställningsbeslut. Det ligger inte i den här lagstiftningen över huvud taget. Om Miljöpartiet vill att val till styrelseuppdrag i föreningar eller företag ska inkluderas i den här lagstiftningen är det en stor nyhet. Vad detta handlar om är kvotering på arbetsmarknaden och i utbildningssektorn. Jag tror att detta är en farlig väg att slå in på. Om nu Miljöpartiet på andra områden säger att man vill vänta på remissrundan vill jag bara vädja till er att också här vänta på de remissvar som kommer. Vi är överens om den sjukdom som diskrimineringen är, men kvotering är en medicin som kommer att riskera att ta livet av patienten. Jag tror att man är inne på en farlig väg om man tror att etnisk kvotering kommer att lösa diskrimineringen.

Fru talman! Jag instämmer kanske inte riktigt i bilden av att det skulle leda till döden eller så långtgående effekter som Martin Andreasson tror. Jag tror att det är en väg som kan ses som möjlig att pröva på. Givetvis måste vi dock invänta remissinstanserna och höra hur organisationer och andra uppfattar detta, om det kan vara en möjlig väg. Jag är beredd att vänta på det, men jag ser också detta som en möjlighet. Det finns problem även inom högskola och universitet med vilka som kommer dit, och jag kan mycket väl tänka mig att man kanske måste kvotera för att fler grupper ska kunna komma in. Jag är inte så rädd för att det skulle leda till sådana effekter som Martin tror. Självklart ska vi invänta Diskrimineringskommitténs remissinstanser och ta ställning efteråt, men jag är som sagt inte främmande för detta. Kvotering till bolagsstyrelser finns också med, men på jämställdhetsområdet. Du har säkert inte läst den biten i betänkandet, men det finns med i diskussionerna där också.

Fru talman! I detta ärende behandlar vi ett 90-tal motioner från den allmänna motionstiden 2005 och några motioner från den allmänna motionstiden 2004. Huvuddelen av motionerna rör diskrimineringsfrågorna, och resterande rör jämställdhet. I mitt anförande kommer jag att ta upp de yrkanden som rör diskriminering. Min kollega och partivän Ronny Olander ska senare ta upp frågorna kring jämställdhet. Fru talman! När vi för ett år sedan debatterade diskrimineringsfrågorna här i kammaren stack jag ut hakan och hävdade att ingen regering tidigare investerat så mycket i kampen mot diskriminering som den vi har i dag. Jag sade då också att vi socialdemokrater tillsammans med våra samarbetspartier skulle göra mer om så krävdes. Därför förstärker vi nu antidiskrimineringsarbetet ytterligare - för det krävs mer insatser! För att förbättra tillsynen gällande lagstiftningen och för att nå utsatta grupper ökas anslaget till ombudsmännen mot etnisk diskriminering med 13 miljoner åren 2007 och 2008. Det statliga bidraget till antidiskrimineringsbyråerna ökar med 1 miljon år 2006 och 4 miljoner per år från och med 2007. Regeringen kommer att genomföra ett försök med avidentifiering av ansökningshandlingar vid rekryteringsprocessen vid ett antal myndigheter. Vi passar inte i denna fråga, Magdalena Andersson! För att belysa den etniska segmenteringen av arbetsmarknaden kommer betydelsen av etnicitet i arbetslivet att utredas. Brottsförebyggande rådet kommer att få uppdraget att genomföra en undersökning om diskriminering i rättsprocessen. Det har ju talats väldigt mycket i medierna om hur diskrimineringen påverkar domar och hur människor hanteras. Regeringen har också beslutat om en förordning där vi inför en så kallad antidiskrimineringsklausul. Varje år upphandlas det för över 400 miljarder i Sverige. Det ska kännas för de företag som inte jobbar aktivt mot diskriminering, och detta är en viktig åtgärd för att ytterligare skärpa kampen mot diskriminering. Också när det gäller bostadspolitiken stärker vi skyddet mot diskriminering. Vi anslår också pengar för de kommuner som använder sig av hyresgaranti så att man inte där också ska börja sortera människor som ser annorlunda ut, som har sämre inkomster och så vidare. Därtill har vi fått en ny lag som skyddar barn och ungdomar mot kränkande behandling i skolan. I den nya nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter har också ett särskilt fokus på icke-diskrimineringsarbete antagits. Fru talman! Allt detta tillsammans med tidigare års satsningar på kampen mot diskriminering gör att vi hävdar oss väl internationellt. Migration Policy Group rankade 2005 Sverige tillsammans med Nederländerna på andra plats bland alla EU-länder vad gäller politik för integration och mot diskriminering. Vi ser också att det nu börjar vända uppåt. Förvärvsfrekvensen och sysselsättningen bland utrikesfödda ökar snabbare än bland inrikesfödda. Förhoppningsvis - det är ingenting jag kan påvisa - är alla de här insatserna mot diskriminering en viktig faktor bakom att vi ser en vändning, att klyftan i sysselsättning minskar mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Men vi kan inte vara nöjda så länge människor förnekas arbete för att de råkar ha ett namn som inte klingar svenskt. Vi kan inte vara nöjda så länge människor vägras bostad eller inträde på en restaurang för att de har ett utseende som inte stämmer med schablonbilden av hur en svensk ska se ut. Vi är inte nöjda så länge också våra myndigheter och institutioner diskriminerar genom sina föråldrade, slutna strukturer som borde höra hemma i historieböckerna. Diskrimineringen skadar nämligen inte bara den enskilde som utsätts; diskrimineringen drabbar också samhällsutvecklingen och vår förmåga att ta till vara allas kompetens, kunskaper och erfarenheter. Detta har inte Sverige råd med. Fru talman! Diskrimineringskommittén, som många har berört, har nyligen avlämnat sitt slutbetänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning . Utredningen är på väg ut på remiss och där finns en rad förslag som tangerar eller direkt är de som vi behandlar i dag med anledning av motionsyrkanden. Jag satt med i utredningen halva vägen. Jag kom in efter två år. Det har varit ett mycket stimulerande och intressant arbete. Vi har under resans gång också fått tilläggsdirektiv ett par gånger, bland annat från riksdagen, men vi har också fått uppdraget att tillämpa EU-direktiv. Det är därför arbetet har pågått så mycket längre än vi trodde från början. Men jag är ganska nöjd med det förslag som majoriteten lägger fram i den utredningen. Vi föreslår en lag mot diskriminering i stället för sju samt en ombudsman mot diskriminering. Vi föreslår skydd för nya diskrimineringsgrunder, könsidentitet och ålder samt skydd för juridiska personer. Vi föreslår skydd på nya samhällsområden och åtgärder för ökad tillgänglighet. Vi föreslår utökade krav på aktiva åtgärder, likabehandlingsplaner för alla arbetsplatser med mer än tio anställda och positiv särbehandling på arbetsmarknaden. Vi föreslår därutöver en ändrad sammansättning i Arbetsdomstolen vad gäller ärenden som rör diskriminering, med mera. Jag vill här flagga för att jag personligen inte delar kommitténs uppfattning rörande positiv särbehandling på arbetsmarknaden. Jag vill nämligen inte att någon människas chans att få ett jobb eller en högskoleplats över huvud taget ska påverkas av var man är född, varken negativt eller positivt. Jag tror dessutom att det kommer att förstärka vi-och-de-tänkandet i samhället och inte minska det. Jag vill att vi nu respekterar den beredningsprocess som är på gång. Och jag känner mig trygg i att regeringen sakta men säkert kommer att lägga fram förslag tagna ur det gedigna arbete som Diskrimineringskommittén ägnat sig åt under de här fyra åren. Sannolikt kommer vi under nästa mandatperiod att kunna se ett förslag på en sammanhållen lagstiftning. Målet är att ett sådant lagförslag ska läggas fram 2008. Fru talman! Jag tror att vi i Sverige har förutsättningar att göra vårt land till den första diskrimineringsfria zonen i världen, åtminstone i Europa. Sverige har det som krävs. Vi har en svensk befolkning med mycket positivare inställning till invandring och mångfald än många andra länder ute i världen, inte minst runtomkring oss i Europa. Och vi har en politisk majoritet, ett regeringssamarbete med Vänstern och Miljöpartiet, som tar dessa frågor på största allvar. Jag vill uppehålla mig lite vid de kommentarer som kommit upp i kammarens debatt. Magdalena Andersson kritiserade att vi inte är tydliga nog i vårt betänkande. Då vill jag fråga Magdalena: Hur ser ni på att vi nu inför en antidiskrimineringsklausul vid offentlig upphandling? Är det någonting som Moderaterna stöder? Är det också så att ni stöder kravet på likabehandlingsplaner för alla företag? Det är någonting som också finns i betänkandet från Diskrimineringskommittén. Magdalena nämnde inte det förslaget. Hur ser det ut om olyckan skulle vara framme och det blir en borgerlig majoritet ledd av Moderaterna, kommer stödet till diskrimineringsbyråerna vara kvar, öka i den takt som vi tillsammans nu lägger fram förslag om eller försvinna? Martin Andreasson, Folkpartiet, slog fast att kampen mot diskriminering var en liberal stridsfråga. Då vill jag fråga Martin Andreasson om han delar Lennart Rohdins analys av Diskrimineringskommitténs arbete när han i Dagens Nyheter skrev följande: Det förslag som Diskrimineringskommittén i dag presenterar kan däremot inte ligga till grund för en ny diskrimineringslag. Jag har inte tolkat Martin Andreasson så när han stått i talarstolen. Men det är ändå det som Folkpartiet har sagt i Diskrimineringskommittén, och jag undrar om det är Folkpartiets linje eller om det är Martin Andreassons linje som gäller i fråga om förslagen till en sammanhållen lagstiftning, likabehandlingsplanen inte minst. Hur ser Martin Andreasson på de frågorna? Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på de reservationer som finns.

Fru talman! Det var ju, som vanligt när socialdemokrater framträder, en skrytvals över allt man har gjort och allt man är på väg att göra. Det är i och för sig sant att det finns en del utredningar som har kommit i gång ganska sent, för det har varit ganska trögt med initiativ från den socialdemokratiska regeringen. Jag känner igen många förslag som nu ska utredas som vi och andra partier har drivit sedan många år tillbaka. Diskrimineringskommitténs betänkande och det huvudarbete som har gjorts om en sammanhållen lagstiftning var ursprungligen inte heller riktigt spontant från Socialdemokraterna utan den kom till tack vare ett starkt tryck från oppositionen. Men det är en del saker på gång, det ska erkännas. Förhoppningsvis blir det också bra resultat av en del av det utredningsarbete som är i gång, även om det kanske var trögt i portgången. Problemet är kanske inte vad som ska dras i gång utan det är vad resultatet blir. Det andra är den praktiska politiken. Den aktiva diskrimineringen kan man bekämpa med lagstiftning. Men den indirekta diskrimineringen, de faktiska beteenden som gör att människor blir diskriminerade i praktiken, sker på grund av alla andra mer generella åtgärder ute i samhället. Exempelvis tog jag i min tidigare debatt med Camilla Sköld Jansson upp hur vi skapar möjligheter för människor med invandrarbakgrund som kanske har lite sämre förutsättningar än vi andra, med språket, med att kunna det svenska systemet, att bli egenföretagare eller att komma in på arbetsmarknaden när man möter regelkrångel, när man möter en lagstiftning som gör det allt svårare för människor som är utanför att komma in över huvud taget. Där gör ju Socialdemokraterna faktiskt ingenting, och gör man någonting gör man det snarare i fel riktning, försvårar ytterligare. Den effekten gör ju att vi har betydligt lägre förvärvsfrekvens bland människor med invandrarbakgrund. Och bland dem som formellt har ett arbete finns det många sjukskrivna, många förtidspensionerade, många i åtgärder och liknande saker. Siffrorna, som är dystra på papperet, även om de kan jämföras med andra länder och se hyfsat bra ut, är de facto sämre i verkligheten. Varför inte lägga energi på de områdena, Luciano Astudillo?

Fru talman! Först och främst instämmer jag inte i Stefan Attefalls beskrivning av att det har gått långsamt och att det har varit en trög process. Faktum är att vi har tagit initiativ i stort sett varje gång vi har kunnat. Varje ny budget har vi förstärkt på det här området. Vi har också stärkt lagstiftningen på det här området. Den verklighetsbeskrivningen får Attefall själv stå för. Sedan får väljarna bedöma vilka som har varit aktiva på det här området och vilka som har röstat emot vad gäller de frågorna. Sedan är det intressant att när man inte har någonting att komma med när det gäller kampen mot diskriminering ger man sig på den generella välfärdspolitiken, trygghetssystemen och inte minst arbetsrätten till exempel. Det är talande tycker jag. Det är intressant att Attefall använder invandrarna som ett bräckjärn för att ge sig på den välfärd och de skydd som vi ändå har byggt upp i det här samhället. Jag tycker att det är allvarligt. Dessutom är det allvarligt att han någonstans underförstått utgår från att människor som ser ut som jag har ett sämre språk, för så beskriver han det i sin replik. Man har sämre språk, man förstår inte krångel. Varför skulle inte jag kunna klara av att förstå byråkrati och krångel och starta ett eget företag precis som alla andra? Det är väl lika svårt för alla eller lika lätt för alla. Den beskrivningen bottnar i dina fördomar, Attefall, och inte i hur det egentligen ser ut. Det är klart att det finns en etnisk diskriminering som drabbar till exempel människor som ska starta företag och kanske inte har möjligheten att få lån. Vi har till exempel där stött IFS, Internationella företagare i Sverige, så att de kan ge råd till nyanlända människor när det gäller att kunna starta företag. Det går ganska bra. De senaste åren har 4 000 företag, var femte företag som startats i Sverige, startats av en person med utländsk bakgrund. Det har alltså gått ganska bra på det här området. Nu föreslår vi i Diskrimineringskommittén dessutom, som jag sade, ett skydd för juridiska personer för att ytterligare stärka skyddet på det här området.

Fru talman! Vi har exempelvis försök med avidentifiering av ansökningshandlingar och liknande förslag som har drivits från vårt håll i riksdagsmotioner. Vi har också haft det i exempelvis Stockholms stad. Det har varit oerhört trögt att få gehör för detta. Nu äntligen har det kommit i gång försöksverksamhet på området. Det finns många andra exempel på utredningsarbete som dragits i gång men som det har varit oerhört trögt att få gehör för tidigare. Men som sagt var: Det kan vi först utvärdera när vi ser vad vi gör av allt det arbete som Socialdemokraterna lagom till valet verkar vara intresserade av att dra i gång. Det är intressant att jag blir beskylld för att angripa den generella välfärdspolitiken när jag vill få in mer människor i arbete. Jag håller kontakt med många människor som är företagare, människor med invandrarbakgrund, och diskuterar den här typen av problem med dem, och det är deras verklighet jag beskriver. Jag vet att många svenskar, oavsett om man har utländsk bakgrund eller inte, har problem med svensk byråkrati och regelkrångel, vart man ska vända sig och liknande saker. Jag vet också att många som har kommit till Sverige nyligen upplever de problemen större än vad de som är infödda gör. Skulle Luciano påstå att den verklighetsbilden är felaktig tycker jag att han ska gå ut i valrörelsen och tala om det. Jag tror att ju krångligare vi gör det att anställa och ju krångligare vi gör det att komma in på arbetsmarknaden, desto hårdare slår det mot människor som har invandrarbakgrund, ungdomar och andra som inte har samma erfarenhet, samma ingångar på arbetsmarknaden och samma kontaktytor. Det är en verklighet som Luciano borde lära sig, och den finns där ute. Det gör att de åtgärder som Luciano Astudillo och hans partikamrater tar till försvårar ytterligare, och därför har vi ett så stort utanförskap, mycket större än vi skulle behöva. Vi ska komma ihåg att vi är mitt uppe i en mycket stark högkonjunktur. Då borde de här problemen vara mycket marginella, men de är gigantiskt stora, och det bär faktiskt Socialdemokraterna ansvaret för efter tolv års regeringsinnehav.

Fru talman! När det gäller integrationen i Sverige är det klart att ingen kan vara nöjd med hur Sverige ser ut och att mycket mer behöver göras. En rad åtgärder generellt när det gäller integrationspolitiken behöver bli bättre. Nu fokuserar jag här på diskriminering och vad vi kan göra åt det. Jag har i den här debatten hört att Attefall har haft väldigt svårt att hålla sig till just det vi debatterar här, diskrimineringsfrågor, utan i stället dragit upp det kristdemokratiska valmanifestet här från talarstolen. Men det får stå för honom. Det är inte så att man genom att luckra upp anställningstryggheten gör det lättare för människor att få jobb. Den logiken förstår jag inte över huvud taget. Faktum är ju att redan i dag är det så att människor, födda i andra länder - också ungdomar - är de som oftast har otrygga anställningar. Faktum är att redan i dag - det gäller också debatten om jämställdhet, den som Attefall förde tidigare med Camilla Sköld Jansson - diskrimineras kvinnor på arbetsmarknaden på grund av att de inte ges samma möjlighet till heltid. Den generella politiken är kanske det absolut bästa skyddet mot diskriminering. När man börjar luckra upp den finns det en risk att människor som har en svagare förankring och position på arbetsmarknaden är de som först faller undan. Det ser vi bland annat på undantaget i turordningsreglerna. Ja, visst finns det människor som har svårt när de kommer till Sverige att klara av att lära sig landet och förstå hur reglerna ser ut här. Men att utifrån det hävda att invandrare generellt har det problemet bygger, menar jag, på dina föreställningar om människor med rötter i andra länder och ett gammalmodigt sätt att se på Sverige. Vi har stöttat bland annat IFS, som jag sade, med flera miljoner under flera år. Varje år ser vi flera hundra nya företag bildas av människor med rötter i andra länder. Var femte företagare i Sverige i dag har utländsk bakgrund. Det är en annan verklighetsbeskrivning än den som Attefall försöker ge.

Fru talman! Såvitt jag vet är en passning när man får bollen och sparkar den vidare till någon annan. Det är faktiskt precis vad Socialdemokraterna har gjort när det gäller motionerna i betänkandet om diskriminering. Man har skickat vidare, hänvisat till att Diskrimineringskommitténs betänkande ska behandlas och lämnat frågan ifrån sig, i stället för att sätta ned foten, säga vad man tycker och ge en signal för det vidare arbetet framåt. Det tycker jag är trist och tråkigt att man inte har kunnat göra. Det borde inte ha varit så svårt. Luciano Astudillo frågar mig om Moderaterna delar åsikterna i Diskrimineringskommitténs arbete. Jag har slutbetänkandet av Diskrimineringskommittén här, och det borde Luciano också ha eftersom han har varit ledamot av den och vet om vilka reservationer som finns i den. Vi delar åsikterna i de reservationer som Anna Lindgren, vår ledamot i utredningen, har ställt sig bakom. Vi delar också åsikterna i hennes särskilda yttrande. I övrigt har vi alltså inte motsatt oss Diskrimineringskommitténs förslag. Det hedrar Luciano, tycker jag, att han talar om att han inte ställer sig positiv till Diskrimineringsutredningens förslag om positiv särbehandling eller kvotering. Det hedrar honom och ska, hoppas jag, göra att han får med sig sina partikamrater här i kammaren när frågan så småningom kommer hit. Jag skulle vilja fråga: Varför kan Socialdemokraterna inte ställa sig positiva till frågan om anonymiserade ansökningshandlingar? Varför tycker man inte att det är en värdefull sak att pröva, eftersom vi vet om att det finns etnisk diskriminering?

Fru talman! Vi säger inte i betänkandet att vi inte tycker att det är en metod väl värd att pröva. Tvärtom är det ju så att regeringen kommer att införa det systemet på försök, och vi vet att flera kommuner, bland annat kommuner ledda av socialdemokrater, har sådana metoder redan i dag. Jag kan berätta apropå förfarandet att efter att man väl har utrett en fråga är det traditionellt sett så att man skickar ut det på bred remiss, och i den processen händer väldigt mycket. Jag såg att min egen kommun i samband med att man fick Anonymitetsutredningen, som handlar om det här med att avkodifiera jobbansökningar, i remissvaret sade att man var väldigt positiv till det här och att man också avsåg att göra det här på försök i Malmö, vilket man inte gjort tidigare. Det är en oerhört bra effekt av att skicka ut utredningar på remiss på det här sättet. Man påverkar fler. Magdalena behöver inte vara rädd för vad som händer här sedan. Om vi behåller makten, vilket jag är absolut säker på att vi gör, kommer mycket av det som lagts fram i den här utredningen kring Diskrimineringskommittén att läggas fram som lagförslag också. Men då passar jag tillbaka och försöker få svar på de frågor jag ställde tidigare. Passningar känner jag till. Jag har varit ordförande i en fotbollsklubb i Rosengård och är fortfarande aktiv där. Vad tycker Moderaterna om likabehandlingsplaner? Är det så att en moderatledd regering kommer att behålla en antidiskrimineringsklausul? Kommer stödet till de antidiskrimineringsbyråer som nu får ett ökat stöd att finnas över huvud taget, eller kommer man att plocka bort det? Det är frågor som väljarna behöver få reda på svaren på.

Fru talman! Om Luciano vet så väl vad passning är borde han också kunna stå för att det är precis just det man gör, både när det gäller frågan om behandling av Diskrimineringsutredningens förslag om att slå ihop ombudsmännen till en myndighet och frågan om etnisk diskriminering. Man passar. Man sätter inte ned foten och säger att detta är bra. Det är så förvånande, tycker jag, att man inte orkar göra det. Det blir ett väldigt tamt, tunt och handlingsförlamat betänkande där man bara säger: Det får vi skjuta på. Det får någon annan göra. Detta hänvisar vi till framtiden. Jag tycker att det var väldigt rejält att deklarera att Luciano inte ställer sig bakom förslaget om positiv särbehandling. Det hade också varit väldigt intressant att få veta hur han räknar med att Socialdemokraterna kommer att behandla den här frågan framöver. Kommer det att bli positiv särbehandling? Kommer det inte att bli så? Vi svävar fortfarande i okunnighet. Vi vet bara var utredningens förslag ligger. Vi ställer oss starkt kritiska till detta, precis som Luciano själv gjort, men vi vet inte vad som kommer att hända med detta. En sak, fru talman, som jag också saknar i Lucianos anförande, när han tar upp problematiken med människor med funktionshinder som fortfarande stängs ute från arbetsmarknaden, är en rättighetslagstiftning, en antidiskrimineringslagstiftning för dem, det vi brukar kalla ADA-lagstiftning. Inte med ett ord berördes detta. Det tror jag att handikapprörelsen är mycket besviken över.

Fru talman! Jag ska läsa en mening från mitt anförande, som Magdalena Andersson kanske missade, med anledning av det sista hon sade. Jag sade så här: Vi föreslår skydd på nya samhällsområden och åtgärder för ökad tillgänglighet. Jag tror att det rymmer en del av det som kritiken i slutet av repliken gällde. Vad gäller positiv särbehandling kommer jag att göra vad jag kan för att ett sådant förslag inte läggs fram här i kammaren. Jag känner mig trygg i min utskottsgrupp, och inte bara där utan också i socialdemokratin och arbetarrörelsen brett, för att den här frågan delvis är om inte död så åtminstone halvdöd. Alla de som är tveksamma till den här vägen kan fortsätta att kämpa emot att sådana förslag läggs fram. Detta om positiv särbehandling. Jag kan avslutningsvis konstatera att Moderaterna här i kammaren i dag inte kan ge ett svar om man kommer att behålla antidiskrimineringsklausuler om man får regeringsmakten. Man har inte heller gett svar om hur man ser på antidiskrimineringsbyråer.

Fru talman! Jag tycker att det har varit en väldigt intressant diskussion, även om den har varit ganska lågmäld. Roten till mycket av det vi ser av diskriminering finns i människors okunskap och människors fördomar. Då undrar jag vilka konkreta förslag Socialdemokraterna har för att komma åt det. Det krävs andra insatser. Det hjälper inte med bara lagstiftning. Man måste också få människor att förstå vad det handlar om, få människor att ta till sig nya kunskaper. Jag undrar om Luciano Astudillo har något bra svar på det.

Fru talman! Jag har flera bra svar om olika åtgärder, inte bara rena lagstiftningsförslag. Jag pekade på hur DO får mer resurser, bland annat att jobba med arbetsgivare för att de ska bli bättre på att ta fram mångfaldsplaner. Jag nämnde också en rad andra åtgärder kring offentlig upphandling, där man markerar att inte bara en viss åsikt är fel utan att också en viss handling är fel. Om ett företag ägnar sig åt att diskriminera minoriteter på arbetsplatsen kommer staten, och ibland kommuner - det finns kommuner som har gått före i det här - inte att vilja fortsätta att handla med dem. Visst finns det mycket mer att göra. Man kan kombinera det med generella åtgärder, informationskampanjer och ge arbetsmarknadens parter mer resurser - det får de - för att jobba med information kring antidiskriminering. Allt det är positivt. Den stora utmaning som vi står inför i Sverige över huvud taget är större än så. Jag tror att det är väldigt få, till och med här i kammaren, som har förstått vilken strukturomvandling vi ser i Sverige i dag vad gäller befolkning. I dag är 12 % i Sverige utrikes födda. År 2010 kommer vart tredje barn som föds att ha en eller båda föräldrarna födda i ett annat land. I min stad Malmö har 52 % av alla ungdomar under 18 år en eller två föräldrar födda i ett annat land. Det är ett nytt Sverige vi ser växa fram, och fortfarande pratar vi om invandrare och svenskar. Jag tror att detta är den stora utmaning som Sverige står inför, hur vi skapar detta nya vi, där också jag blir en del av den nya svenskhet som vi ser födas i dag.

Fru talman! Jag tror att Luciano Astudillo nu verkligen kommer in på att få ihop oss på olika sidor i många olika sammanhang till ett vi, att det kvittar hur många generationer tillbaka som vi hade en eller två förfäder som var invandrare. Jag tror inte att det finns någon som är född i Sverige som inte har tysk, fransk, engelsk, rysk eller någon annan bakgrund när man börjar leta lite grann. Sedan finns de som i dag är nyfödda som har en eller två föräldrar födda i ett annat land. Det är just här jag upplever att vi har kärnpunkten, att vi ska förstå varandra, inte bara vara informerade. Informera kan vi göra hur länge som helst, men vi måste ta det till oss och som människor inse att vi är ganska lika. Vi kan ha lite olika hudfärg, lite olika hårfärg och tala olika språk, men någonstans är vi ändå människor. Det är den kunskapen, den känslan, som är så viktig. Den kommer vi inte åt med information och kampanjer. Den måste komma djupare ifrån. Där finns utbildning som en bit, men den måste också komma på ett ännu djupare plan. Har Luciano Astudillo några funderingar på det?

Fru talman! Jag har flera funderingar, för jag delar helt Margaretas analys. Precis som Zlatan är en självklar del av vårt svenska landslag, precis som Tito Beltran blev en världstenor globalt men en svensk sådan, ser vi i område efter område hur de nya svenskarna - ett ord som jag egentligen inte gillar att använda - tar plats i musiken, i idrotten, här i kammaren, som statsråd. Det är den processen vi måste uppmuntra mer och mer. Jag tror att det på sikt kommer att kräva att vi ställer om Sverige från en homogen nationalstat till ett globaliserat, mångkulturellt land. Jag har en rad konkreta förslag på hur man kan göra det. Veckan före påsk var jag här i kammaren och höll ett anförande om synen på medborgarskap. Jag tror att vi har en förlegad syn på medborgarskap som bygger på var ens föräldrar är födda och vilket ursprung de har. Jag tror att man mer borde se på medborgarskapet där man föds. Alla som föds i Sverige borde få möjligheten att bli svenska medborgare från första dagen, även de barn som har föräldrar som är utländska medborgare. Så är det inte i dag. Detta är en stor reform, som kräver en lång process. Men det är sådant som måste göras på sikt för att ställa om Sverige. Detta är ett exempel, men jag har flera andra, som jag väntar med därför att jag vill utmana socialdemokratin i det här. Jag tror att vi har mycket att göra.

Fru talman! Först vill också jag säga att jag tycker att det är strongt av Luciano Astudillo att så tydligt här i kammaren ta avstånd från förslaget om positiv särbehandling på etnisk grund. Lycka till med arbetet att övertyga partikamraterna i socialdemokratin i den frågan! Vi från Folkpartiet har ju tagit ställning. Jag tycker att det som kom upp är lite intressant. Luciano Astudillo ställde frågan vad Folkpartiet anser om Diskrimineringskommitténs förslag. Det är ingen hemlighet att vi under hela tiden som kommittén har pågått har varit kritiska mot att kommittén fått en arbetssituation som tyngs av att det hela tiden duggar nya tilläggsdirektiv, samtidigt som det har spretat med att man har tillsatt andra utredningar som har jobbat parallellt. Luciano sade själv i sitt anförande att varje gång som regeringen har kunnat ta initiativ har ni gjort det. Ja, men problemet är att det ofta har gjorts genom att man har gjort en symbolhandling, genom att tillsätta ännu en ny utredning, och ännu en ny utredning. Till slut har man haft ett virrvarr av olika processer som har pågått parallellt, och man har tappat den helhetssyn som har varit så viktig med Diskrimineringskommitténs arbete. Det är ingen hemlighet att det finns mycket i kommitténs förslag som är väldigt bra och mycket som vi är kritiska till. Poängen är just att Folkpartiet ända sedan 90-talet har drivit att vi ska ha en gemensam lagstiftning, ända sedan 90-talet har drivit att vi ska ha en gemensam ombudsman. Det är i våra motioner som det hela tiden har stått att vi ska ha diskrimineringsskydd för funktionshinder, ålder och könsidentitet. Förslaget om anonyma ansökningsförfaranden finns med i en rapport som jag tror att Luciano Astudillo själv har uppmärksammat som lades fram av Folkpartiets integrationspolitiska grupp, ledd av Mauricio Rojas. På punkt efter punkt är detta förslag där kommittémajoriteten nappar på Folkpartiets politik. Det bjuder vi gärna på. Låt oss då tillsammans se till att Folkpartiets politik blir verklighet.

Fru talman! Jag fick inte svar på frågan om Diskrimineringskommitténs slutbetänkande kan ligga till grund för en ny diskrimineringslag. Är det Folkpartiets linje i frågan? Med mitt ställningstagande vad gäller positiv särbehandling hoppas jag också att ni övriga partier, inte minst från den borgerliga sidan, ser att det är väldigt högt i tak i socialdemokratin, att man faktiskt tillåts ha olika åsikter och kan rösta utifrån egna värderingar. Inte bara här i kammaren utan i korridoren hävdas det att partipiskan viner hit och dit. Så är det inte i socialdemokratin. Vi har en öppen och hjärtlig diskussion om hur frågor ska landa. Jag hoppas att vi kan få slut på den diskussionen framöver. Vad gäller om det är folkpartistiska förslag eller inte skrev jag en skriftlig fråga till Sven-Erik Österberg kring anonyma jobbansökningar. Jag fick ett väldigt positivt svar där han offentliggjorde att han skulle tillsätta en utredning, den så kallade Anonymitetsutredningen som därefter är ute på remiss och kommer att leda till att vi genomför det här provet. Jag vill inte tävla här med Folkpartiet om vem som var först med olika initiativ och förslag. Det viktigaste tror jag är att vi genomför de här delarna och förverkligar ambitionerna att bli bättre på diskriminering så att vi kan göra Sverige till en diskrimineringsfri zon. Det måste vara målet.

Fru talman! Det var ett ganska chosefritt svar. Nu släpper ju Luciano Astudillo den valmöteston han hade i sitt huvudanförande där han försökte göra det här till en fråga där regeringsinnehavet blir avgörande för i fall Sverige ska bli ett diskrimineringsfritt land eller inte. Jag tycker att det är ganska bra att vi ser att ända sedan diskrimineringsfrågorna kom på dagordningen som en stor politisk fråga, från 70-talet och framåt, så har borgerliga regeringar drivit på, och det har också kommit förslag som vi har stött när det har suttit socialdemokratiska regeringar. I det betänkande som vi nu här diskuterar - vi diskuterar trots allt inte Diskrimineringskommitténs betänkande, vi diskuterar ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet - ser vi också att det i vart fall på den borgerliga sidan finns en väldigt bred samsyn om att det nu är dags att gå vidare med en gemensam lagstiftning, gemensamma ombudsmän, stärkt skydd för diskriminering på grund av funktionshinder, ålder och så vidare. Det är saker som blir det borgerliga regeringsalternativets budskap till väljarna. Om vi sedan kan komma överens tvärs över blockgränserna kring detta är det desto bättre.

Fru talman! Folkpartiet ska ju inte regera ensamma. Det finns andra också. Det är bra att vi har en grundläggande samsyn kring det som finns i Diskrimineringskommitténs betänkande. Både Vänstern och Miljöpartiet har från talarstolen sagt att de ser positivt på att vi får en sammanhållen lagstiftning och ett ombudsmannaämbete. Det är ingenting som vi socialdemokrater tycker är konstigt heller. Vi tror också på det. Det är därför vi socialdemokrater röstar för det i kommittén. Nu måste det beredas. Men, som sagt, här från kammaren har vi inte fått tydliga besked. Jag ser det som Diskrimineringskommittén står för som ett golv för hur antidiskrimineringsarbetet och kampen mot diskriminering ska se ut i Sverige. Därefter måste vi göra mer. Precis som Centern sade måste det göras mycket mer i lagstiftning på området. Moderaterna har reserverat sig mot likabehandlingsplaner som jag tror är en oerhört viktig åtgärd för att gå vidare i kampen mot diskriminering. Vi har inte fått besked om hur man ser på antidiskrimineringsklausuler. Vi har inte fått höra om byråerna kommer att få ett stöd om det blir en borgerlig regering. Det är viktiga frågor för väljarna att få reda på också. Kampen mot diskriminering måste vara så mycket mer än lagstiftningen. Jag tror att den regering som sitter i dag i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet har en mycket mer offensiv politik på det här området än vad borgerligheten över huvud taget har att komma med.

Fru talman! Vi har en något märklig och rörig debatt här i dag angående det här betänkandet. Nyss debatterade vi diskriminering. Min kollega Martin Andreasson har också debatterat det ämnet tidigare för Folkpartiets räkning. Själv kommer jag att fokusera på den andra delen av detta betänkande, det vill säga jämställdheten, eller vissa frågor i jämställdheten som det heter. Vi väntar ju gubevars allihop på det stora betänkandet som kommer, vilket innebär att vi kommer att ha den riktiga debatten om några veckor, som vi alla vet. Om jag på något sätt låter inkomplett så ta det till betänkandet denna gång. Det är faktiskt inte jag, utan det är betänkandet som är väldigt inkomplett och haltande. Själv hade jag föredragit att få ett helhetsgrepp över hela frågan så man ser hela från ax till limpa, för allting hänger nämligen ihop, ända från det faktum att vi har förskolor som behandlar flickor och pojkar på olika sätt till det faktum att vi har gigantiska löneskillnader, en arbetsmarknad som är starkt könssegregerad, kvinnor som blir våldtagna i högre andel än tidigare och så vidare. Allt hänger ihop. Därför blir vissa jämställdhetsfrågor något märkligt att debattera. Men vi gör det ändå i dag. Detta betänkande rör främst mäns och kvinnors förutsättningar att kombinera arbete, familj och barn och arbetsmarknadsfrågor generellt. Det är faktiskt också de frågor som en gång gjorde att jag engagerade mig i politiken, så det är dem ni ska skylla på om ni inte vill ha mig här. Nej, Ulf Holm, de flesta kvinnor är inte offer. Du har alldeles rätt i detta. Men det system som de flesta av oss faktiskt lever under gör oss till offer många gånger. På något märkligt sätt är det nämligen så att de strukturer som formar vår vardag från att vi stiger upp till att vi går och lägger oss lämnar kvinnor med Svarte Petter i handen. Det innebär inte att kvinnor är offer. Det innebär att strukturerna är fel. Det är dem vi ska förändra, inte kvinnorna som sådana. Det är strukturerna vi ska förändra. Det tror jag vi är överens om. Jag brukar säga när jag vill starta en debatt: Att vara liberal är att vara feminist. Det är nämligen att se och ha en politik för att bryta just de strukturer som låser oss inne i könsroller, som låser oss inne i kollektiva roller. Det innebär inte automatiskt att man om man är feminist också är liberal. Tack och lov! skulle jag vilja säga. För vi vill ha feminister i alla färger och former, alla kön också för den delen. I detta betänkande gör utskottsmajoriteten, det vill säga socialdemokrater, vänster- och miljöpartister - bara så vi har det i protokollet - samma konstateranden som jag som liberal feminist gör. Löneskillnader mellan könen kvarstår, någonstans mellan 3 % och 20 % beroende på hur vi räknar. Man har problem generellt att kombinera arbete, barn och karriär - de olika rollerna i livet. Unga kvinnors sjukskrivning ökar ständigt och jämt. Det är vi överens om, oavsett vilken färg vi har på feminismen. Män tar ut en alldeles för liten del av föräldraförsäkringen. Vid senaste räkningen år 2005 tror jag att det var 19 ½ %. 19 ½ % av föräldraförsäkringen tar männen ut. Det är vi överens om, oavsett vilken färg vi har på feminismen. Men sedan kommer vi till knutpunkten: lösningarna. Detta är ett bra betänkande som problemformulering, men var finns lösningarna? Efter att FN:s kommitté mot diskriminering av kvinnor poängterade det faktum att lönegapet mellan män och kvinnor i Sverige inte har minskat på tio år - det har faktiskt ökat - ska regeringen äntligen presentera en nationell handlingsplan mot könsdiskriminerande löneskillnader - kraftfullt. I vårpropositionen framgår det igen att man ska skjuta till ytterligare skattepengar till kommunsektorn under de närmaste åren för att höja lönerna på kvinnodominerade områden. Det är något flummigt formulerat. Varken jag eller min kollega Karin Pilsäter har lyckats hitta några pengar avsatta till detta. Men det är alltså förslagen från vänstermajoriteten - en utredning och att pengar som inte finns ska tillskjutas. Ja, vi har lön på grund av kön, precis som Camilla Sköld Jansson sade. Men vad man från vänsterhåll vägrar att se är det samband som finns mellan kvinnors taskiga löneläge och det faktum att Sverige faktiskt har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader där över 80 % av de anställda inom kommuner och landsting är kvinnor. Samtidigt säger man att parterna ska ta sitt ansvar för lönediskrimineringen. Ja, naturligtvis ska de göra det. Och i kommuner och landsting är vi som politiker parter. Vi är arbetsgivare. Men i riksdagen är vi inte arbetsgivare. I riksdagen är vi lagstiftare. Det handlar också här om det faktum att man inte kan se sambanden. Svenska kvinnor står för nästan två tredjedelar av antalet sjukskrivningar. Vi vet att det hänger ihop med arbetsplatserna eftersom det fortfarande sjukskrivs mest inom den kommunala sektorn och landstingssektorn. Men vi vet också att det hänger ihop med det faktum att kvinnor tar det största ansvaret för barn och hem. Var finns förslagen i detta betänkande för att lösa de problem som vi är överens om? Förutom att Folkpartiet och alliansen vill ge kvinnor samma rätt som män i jämställdhetens namn att ha flera arbetsgivare att välja mellan eller att starta eget inom den sektor som de vill verka, så vill vi också göra det möjligt för stressade människor utan höga löner att köpa hushållsnära tjänster, som det så vackert heter, vitt, inte svart. Folkpartiet har ett förslag om en jämställdhetsbonus till de familjer som delar jämställt på föräldraförsäkringen. Var är regeringens förslag? När det gäller avdrag inom traditionella manliga sektorer har socialdemokrater inget problem med att låta det kosta. Då är det solidariskt, gubevars, att skattefinansiera saker och ting. Men när det gäller kvinnor och jämställdhet, då talar kollektivet med manlig tunga. Vi är alla förlorare på den politik som har förts. Men kvinnor är de största förlorarna. Fru talman! Den liberala lösningen är att ha en balans mellan en stat som tydligt reglerar lagmässigt just det som vi var inne på tidigare, bland annat diskrimineringen, alltså grundläggande lagar, men att sedan släppa människor fria att faktiskt bygga den verklighet som de vill leva i. Konkret handlar det alltså om att ge kvinnor mer makt över sin arbetssituation och sitt arbetsliv. Men det innebär också att vi ser de kollektiva strukturerna som håller oss fast - alltså kollektiva strukturer och individuella lösningar. Ett exempel på denna kollektiva lösning och denna kollektiva struktur är den jämställdhetslag som vi har i dag och som också tas upp i detta betänkande. Man tycker att det är helt okej att man låter den vara som den är. Man konstaterar att den förmodligen inte fungerar men att man ändå låter den vara. Ingen annan lag som styr en arbetsgivare kan man låta bli att bry sig om. Vad skulle skattemyndigheten säga om jag som företagare säger att jag nog vill diskutera hur mycket skatt jag ska betala in? Däremot kan jag diskutera med Jämställdhetsombudsmannen och säga att jag inte riktigt har kunnat leva upp till den här jämställdhetsplanen men vi väl kan prata om den. Varför är jämställdhetslagen ett undantag? Varför är jämställdhetslagen en mjukislag? Alla de olika åtgärder som vi från liberalt håll föreslår, där vi ser människor som individer och inte som offer, står i bjärt kontrast till Socialdemokraternas alternativ. Socialdemokraterna är fullständigt nöjda med hur det är i dag, samtidigt som de konstaterar att det inte är riktigt bra. De säger: Låt oss använda samma medel som vi hittills har gjort men bara lite mer, så blir det nog bra. Det handlar om att vara stolt men inte nöjd. Eller också har de vänstersidan som ska lagstifta bort allt. Man ska lagstifta bort all privat frihet över huvud taget, och där man som kollektiv alltid vet bättre än vad du och jag gör om vad jag vill med mitt eget liv. Fru talman! Vi kommer att ha den stora debatten om några veckor. Men jag kunde ändå inte låta bli att lyfta fram detta betänkande som, som sagt, är en fantastisk bra problemformulering utan några konkreta förslag till lösning.

Fru talman! Tina Acketoft påpekar att Sverige har en väldigt könssegregerad arbetsmarknad, och det har vi. Min fråga till Tina är: Hur ser könssegregeringen ut i länder där man inte har en stor offentlig sektor?

Fru talman! Över huvud taget har vi två helt skilda synsätt. Jag antar nämligen att Camilla Sköld Jansson menar att man kan ta vilket annat land som helst som jämförelse. Man kan ta England som exempel. Där har man en helt annan historia bakom hur kvinnor en gång kom ut på arbetsmarknaden. Men vad Camilla Sköld Jansson hela tiden vägrar att se är det faktum att vi inte kan använda samma typ av lösningar i dag som vi har gjort tidigare. Jag säger inte att vi inte ska ha en stor gemensamt finansierad sektor. Men jag säger att man måste lösa upp den så att man ger kvinnor möjlighet att faktiskt starta eget även inom denna sektor i stället för att använda stopplagar för att ständigt låsa in kvinnor. Till skillnad från Camilla Sköld Jansson som vill ge kollektivet kvinnor en viss procent i löneförhöjning säger jag att man ska öppna upp kollektivet och släppa kvinnorna fria.

Fru talman! Jag fick inte riktigt svar på min fråga, och jag förstår det. Sanningen är ju att i alla de länder där man inte har en stor välfärdssektor som har omvandlat kvinnligt oavlönat arbete till avlönat arbete har man en könssegregering som går ut på att kvinnor är hemma, Tina Acketoft. Kvinnor har en mycket lägre förvärvsfrekvens. Och ni folkpartister borde någon gång kunna se vikten av att vi har en offentlig sektor som gör kvinnligt oavlönat arbete till en profession som ger en inkomst. Det finns inte något exempel på att man via Folkpartiets väg, att privatisera och låta marknadskrafterna sköta vården och omsorgen, har nått framgång när det gäller jämställdhet. Jag påstår, Tina Acketoft, att du sätter feminismen och jämställdheten helt åt sidan. Det är andra ideologiska och politiska skäl som driver politiken när ni för fram och ondgör er över att offentlig sektor skulle låsa in kvinnor. Offentlig sektor är en grundbult för kvinnors oberoende.

Fru talman! Jag tror att de flesta av oss har en ideologi som vi grundar vår politiska övertygelse på. Camilla Sköld Jansson tillhör i alla fall en ideologisk falang och jag en annan. Därmed inte sagt att det på något sätt går stick i stäv mot feminismen. Precis som jag sade tidigare ska feminister finnas i alla färger och i alla former. Det finns inte en feministisk lösning. Det är ett analysinstrument. Det är inte en ideologi. När Camilla Sköld Jansson gör jämförelser med andra länder säger jag också fortfarande att vi ska ha en stark offentlig sektor men att vi inte ska låsa in kvinnor i en offentlig sektor och säga: Här ska ni vara, och ni får ta det som er tillkommer! Vi ska ge dem möjligheten att själva bygga vidare. Ska man göra jämförelser med andra länder är det också mycket märkligt att Sverige inte ens har fem kvinnliga börsbolagschefer. Men utomlands har man fler. Sverige är väldigt duktigt på att hålla kvinnor nere på den låga dimensionen när man talar om arbetsmarknaden. Men när det gäller kvinnliga chefer, toppchefer och styrelseledamöter, är vi i Sverige usla. Camilla Sköld Janssons sätt att se på detta är som vanligt att så länge alla har det lika dåligt så är det jämställt. Det är inte mitt sätt att se på det. Mitt sätt att se på det är att man ska ge fler människor möjlighet att växa. Då blir det skillnader i samhället. Men det drar med sig andra också. De goda exemplen drar med sig fler. Det är inte genom att hålla folk nere som vi får ett jämställt och bra samhälle.

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla reservationer. Motioner om vissa jämställdhetsfrågor avstyrks med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete och till den nyligen avlämnade propositionen Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken . Denna proposition kommer att behandlas senare i vår. Då kommer även motioner från den allmänna motionstiden 2005 som rör de jämställdhetspolitiska målen, metoder och institutioner att debatteras. Jag vill passa på att säga att propositionen berör 48 politiska områden, så det finns verkligen anledning att få en rejäl diskussion om jämställdhetsfrågorna vid det tillfället - och kanske även i dag. Fru talman! Alla som bor i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Likhet inför lagen och skydd mot diskriminering för alla och envar är grundläggande rättigheter. Jämställdheten har ökat i Sverige. Dock finns det fortfarande problem. För att uppnå målet om ett jämställt samhälle måste den rådande könsmaktsordningen brytas. Teorin om könsmaktsordning kan beskrivas som ett sätt att förklara varför ett samhälle är ojämställt och varför ojämställdheten består trots att åtgärder vidtas. Regeringen har identifierat fem så kallade fokusområden som lyfts fram i jämställdhetspolitiken under innevarande mandatperiod. Dessa områden är viktiga. De finns med som en ram i vårt betänkande och berör flertalet av de motioner som vi haft att behandla. Med tanke på hur diskussionen varit hade jag först, av tidsskäl, tänkt korta ned anförandet. Men det finns anledning att lyfta fram dessa områden mera. För det första handlar representationen om en jämnt fördelad makt och inflytande. Ett målmedvetet arbete för att öka kvinnors inflytande på olika nivåer i samhället har lett till att Sverige nu är världsledande när det gäller andelen kvinnor i direktvalda politiska organ. En väsentlig del av samhällsutvecklingen styrs dock fortfarande av män, och mäns erfarenheter är alltjämt norm. Detta gäller inte minst i nominerings- och beslutsprocesserna. En utredning - direktiv 2006:23 - har tillsatts för att kartlägga och redovisa könsfördelningen på maktpositionerna i Sverige. Utredningen ska avlämna sin rapport senast den 18 oktober 2006. En annan utredning har fått i uppdrag att utforma förslag till ändringar i aktiebolagslagen som säkerställer att minst en viss andel av styrelseledamöterna i ett publikt aktiebolag ska vara av vardera könet. Detta uppdrag ska redovisas senast den 1 juni 2006. Av inlägg här i dag förstår jag att vi kommer att få support här. För det andra gäller det lika lön för lika och likvärdigt arbete. Jämställdhetslagen innehåller krav på att åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader. Regeringen avser att under våren 2006 tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet presentera en nationell handlingsplan mot könsdiskriminerande löneskillnader. Det är inte bara lönerna som påverkar löneskillnaderna. Anställningsvillkor, anställningsformer - tillsvidareanställningar eller tidsbegränsade anställningar liksom deltid och heltid - yrkesval, befordringsmöjligheter och möjligheter till kompetensutveckling är andra viktiga faktorer som påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. Planen kommer därför att vara bred och omfatta de områden som direkt eller indirekt påverkar individens lön. Vi går nu mot slutet av detta arbete som har varit mycket intressant och seriöst och kommer att rejält ta tag i dessa oerhört viktiga frågor. För det tredje gäller det mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål. Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som inkräktar på och förhindrar kvinnors utnyttjande av sina mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Regeringen har fattat beslut om att ombilda Rikskvinnocentrum, RKC, till ett nationellt kunskapscentrum om mäns våld mot kvinnor. Gemensamt har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna avsatt 135 miljoner kronor årligen till detta centrum som ett ökat stöd till kvinnoorganisationer och till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Inom regeringen pågår även ett arbete med att ta fram ett handlingsprogram mot alla former av människohandel. Programmet kommer att bestå av två delar. För det fjärde gäller det mäns ansvar för jämställdhet. Jämställdhetsarbete handlar om att förändra villkoren för både kvinnor och män. Arbetet inom området syftar till att sätta fokus på det ansvar som män som grupp har för att förändra de strukturer som gör att män är överordnade och kvinnor underordnade. I propositionen föreslår regeringen bland annat att män och kvinnor ska ta samma ansvar för hemarbete och ha möjlighet att ge och få omsorg på samma villkor - detta som ett delmål för jämställdhetspolitiken. För det femte gäller det sexualiseringen av det offentliga rummet. En ständig exponering av bilden av att manlighet står för makt och kvinnlighet för underordning gör att vi riskerar att inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. Fru talman! Låt mig till sist få kommentera några motioner. Som några talare har sagt är vi överens om mycket i analysen på jämställdhetsområdet. Men när vi kommer till åtgärderna, till vad som behöver göras, skiljer det sig. Jag vill instämma i vad Camilla Sköld Jansson sade, nämligen att det också handlar om hur vi ideologiskt ser på samhällsuppbyggnad och om hur vi ideologiskt ser på mäns och kvinnors villkor att delta i samhället. Jag konstaterar också, som vi tidigare gjort, att den borgerliga alliansen tror att om vi bara konkurrensutsätter skolan, vården och omsorgen ökar vi jämställdheten. Vid ett flertal tillfällen tidigare har utskottet behandlat motioner med ett liknande innehåll. Det är uttalat att konkurrensutsättning inte är den givna lösningen. Det är i stället viktigt att parterna på arbetsmarknaden förses med verktyg för att i förhandlingar och avtal åstadkomma bland annat mer jämställda löner. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Jag vill understryka att de krav som ställs i jämställdhetslagen när det gäller löner och löneanalys är betydelsefulla verktyg i sammanhanget. Vad gäller att föra jämställdhetsmål från Arbetsdomstolen till allmänna domstolar delar utskottet inte den uppfattningen. Jag vill också passa på att fråga: Var finns lösningarna? Lösningarna finns bland annat i det vi pratar om när det gäller kvinnors och mäns villkor i arbetslivet. Tyvärr är inte Stefan Attefall med nu i diskussionen om just arbetsmarknadens parter, om den viktiga roll de har - en roll som de måste ha. I lönehandlingsplanen kommer vi på ett klart sätt att närma oss den så kallade gränsbommen mellan politikens ansvar, arbetsmarknadens ansvar och parterna där. Men vi är inte intresserade av att gå över till att diskutera statlig lönepolitik. Tina Acketoft tog upp frågan om hushållsnära tjänster och skillnader i förhållande till byggbranschens ROT-projekt. Skillnaden är markant. ROT-projekten och de resurser som satsats där har varit tillfälliga delar. Men ni pratar om en permanent del. Konstigt nog kom inte exemplet från Finland upp. Det har tydligen kostat 1 miljard kronor för 10 000 anställda. Det hade också varit tacksamt om den borgerliga regeringen i Danmark hade nämnts. Man har ju avskaffat detsamma därför att det blev för dyrt. I stället säger man: Okej, hushållsnära tjänster kan vi kanske ha för de äldre - alltså någonting i stil med vad statsministern här sagt, nämligen att om vi ska ha hushållsnära tjänster ska det vara för just äldre handikappade som behöver extra stöttning, inte för andra grupper i samhället som kanske har möjlighet att själva lösa detta. Fru talman! Som tidigare nämnts ska Diskrimineringskommitténs slutbetänkande remissbehandlas. Det är viktigt. Det har tyvärr framgått i debatten att vi redan nu ska ta ställning i många olika frågor. Men vi har alltid - i alla fall under alla mina år som riksdagsledamot - haft en respekt för att lyssna på remissinstanserna och inte gå förbi dem utan säga att det är viktigt vad de tyckt och tänkt, att vi ska lyssna in det och sedan besluta i stället för att omedelbart sätta ned foten. Utskottet kommer, som tidigare sagts, att senare i vår - någon gång i mitten av maj - behandla jämställdhetspropositionen.

Fru talman! Precis som Tina Acketoft sade är detta ett betänkande där vi mer tar upp motioner på ett område som det egentligen hade varit bättre att ansluta till debatten den 11 maj. Lite grann blir det ännu tydligare när Ronny lyfter fram den debatt som kommer senare, så den debatt vi har här i dag blir ett slags förmöte till debatten den 11 maj - lite uppvärmning. Det känns bra. Det finns trots allt en hel del motioner här som jag känner är viktiga. För Centerpartiets del finns det nio reservationer som jag självklart står bakom, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 26. Jag skulle vilja ta vid någonstans där Ronny gav en del goda exempel på hur det faktiskt ser ut i Sverige. Vi har kommit en bit på väg till exempel när det gäller representation. Där ser vi möjligheter för kvinnor, självklart. Jag skulle vilja påstå att läget är det att vi på många håll har nått kvantitativa mål, men på den kvalitativa delen är det fortfarande väldigt mycket kvar att göra. Margareta tog tidigare upp diskriminering. Ibland när jag pratar om de här frågorna brukar jag säga att jag företräder den minoritet som består av 51 % av Sveriges befolkning. Egentligen är det lite udda att de fortfarande buntas ihop och hålls ihop i samma område. Tyvärr har vi några år kvar innan vi har kommit förbi det. Arbetsmarknadsfrågor är den stora biten i det här betänkandet. Där har vi dels många gemensamma reservationer från alliansen, dels ett par som vi och Folkpartiet står bakom gemensamt. Det vi trycker på och som utgör en tydlig skillnad mellan de två blocken, mellan kartellen och alliansen, är synen på den könssegregerade arbetsmarknaden. I dag ser vi att kvinnor generellt sett är överrepresenterade hos lågbetalande offentliga arbetsgivare där man också har höga sjuktal. Männen återfinns generellt sett oftare i näringslivet där man har en bättre både löne- och karriärstege. Då kan man fundera på hur man ska komma åt att ändra detta. Det kan vara två olika vägar man väljer. Antingen väljer man att se till att det blir lika dåligt för alla och förstatligar näringslivet - det finns partier längst ut till vänster i den här kammaren som har det på sin dagordning - eller också väljer man att bryta upp monopolet. Självklart ska vi fortfarande ha en generellt finansierad välfärd. Det är det man brukar ger sig på och säga att det försöker vi få bort. Men det är inte detta det handlar om. Däremot måste de som ska utföra de här tjänsterna inte finnas i kommun eller i landsting, utan olika kollektiv kan bryta upp. Det kan finnas företag som etablerar sig. Och framför allt handlar det, inom de sektorer som har en majoritet av kvinnor som arbetar där, om att kvinnor ska kunna starta företag inom sin profession. Det här ger alternativa arbetsgivare, något som vore värdefullt för den som inte riktigt trivs på sitt arbete, inte tycker att hon får den lön hon vill ha eller kanske inte får den heltid som hon kräver. Då kan man byta till en annan arbetsgivare som faktiskt kan betala bättre och ge de villkor man vill ha. Det är en vinst med det här. Det handlar också om konkurrensutsättning, att få till stånd bättre vård och omsorg och en mängd olika saker. Det skulle komma som ett brev på posten med det här. Ja, brev på posten var ingen bra jämförelse, men ni förstår vad jag menar. Det handlar vidare om att man skulle kunna få en mångfald i service och i tjänsteutbudet. I dag ska det vara på ett och samma sätt överallt. Någonstans har vi omyndigförklarat de äldre, de kommer in i äldreomsorgen. Här skulle vi faktiskt kunna ha kvar möjligheten till olika val. Kvinnor skulle också komma åt möjligheten att ha andra karriär- och lönestegar än vad de i dag har tillgång till. Det skulle bli fler nya företag. Tittar vi på hur man har jobbat i andra länder ser vi att när de har börjat öppna offentlig sektor, där kvinnor oftast är aktiva och kanske har startat företag, har det lett till att kvinnor i nästa steg startar andra former av företag. Det leder till att det finns fler kvinnor att rekrytera till bolagsstyrelser och till höga ledande positioner inom näringslivet. Det vore något annat är att kvotera. Vi har ytterligare ett förslag som handlar om ett barnvänligt arbetsliv. Vi är väldigt stolta över att vi försöker se till att det går att kombinera barn och familj med ett bra arbete. Precis som många talare före mig som har talat om arbetsmarknadens parter ser jag det här som ett område som man inte har prioriterat tillräckligt högt. Jag skulle säga att bristen på möjligheten att påverka sitt arbete så att man får vardagen att gå ihop är av betydelse för de höga sjukskrivningstal som vi har i Sverige. När det gäller lönediskriminering har vi i Sverige ett system som bygger på att de som är ansvariga för diskrimineringen sedan ska avgöra synen på det här och eventuellt utdöma ansvar. Det är arbetsmarknadens parter som i en partssammansatt domstol ansvarar för det. Jag tycker att det är ett feltänk och tycker att det skulle vara bra om den här typen av fall blev granskade på allvar och fick genomslag när det gäller att förbättra situationen. Fortfarande efter tio år har kvinnor inte nått en enda krona mer, en enda procent mer i lön i förhållande till män. Vi lägger också fram ett förslag till en företagsbot. Den som lönediskriminerar ska inte bara eventuellt få skämmas lite inför domstol, utan det ska dessutom kosta att diskriminera. Vi har inte fått majoritet för det, och vi har inte fått igenom det i det här betänkandet, men vi ger inte upp så lätt. Vi tänker fortsätta att jobba med detta. För att vara ute i riktigt god tid tänker jag avsluta nu med att gratulera mig själv och Anneli som har namnsdag i morgon.