Avfall och kretslopp

Fru talman! Vi ska nu debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 16 om avfall och kretslopp. Det är ett motionsbetänkande som tar upp motioner om insamling, återvinning, olika typer av pantsystem och sanering av mark. Betänkandet innehåller också ett antal socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1. När man läser rubriken på betänkandet tänker man kanske att det inte är så viktiga frågor. Ämnet kan till och med låta lite tråkigt. Men då bedrar man sig, för det här är viktiga framtidsfrågor. Det handlar om hur vi ska ta hand om vårt avfall och hur vi ska kunna återvinna det. Den ökade konsumtion som vi ser runt om i samhället ger inte bara den positiva effekten att vi kan handla en massa olika saker. Den leder också till ett gigantiskt berg av sopor och mer eller mindre begagnade prylar. Det här måste på ett eller annat sätt tas om hand, och det måste vi göra på ett så effektivt och klokt sätt som möjligt. Sverige har här legat långt fram. Vi har haft höga ambitioner och lyckats väl. Vi har arbetat med detta både nationellt och lokalt. Vi var tidiga med olika typer av sorteringssystem och stopp för deponier. Vi energiåtervinner en stor del av vårt avfall, och vi materialåtervinner också en stor andel av våra sopor. Det här ska vi vara stolta över. Det finns dock saker vi kan göra bättre, och det oroar mig att ambitionerna har avstannat på nationell nivå. Regeringen verkar inte ha några nya idéer för hur man ska jobba med dessa frågor. Det verkar inte finnas särskilt många nya verktyg, och ambitionerna är som sagt låga. På lokal nivå däremot kämpar man vidare. Jag ser i kommun efter kommun hur man arbetar med att hitta nya sätt att jobba på. Det handlar om viktbaserad soptaxa, olika typer av fastighetsnära insamling och så vidare. Man gör på lokal nivå ett mycket gott jobb för att uppnå en så stor klimatnytta som möjligt, för det är vad det i slutänden handlar om, och för att vara så resurseffektiv som möjligt. Men på nationell nivå skulle man dock som sagt kunna ha lite högre ambitioner. Jag återkommer till det. Fru talman! År 2009 uppgick materialåtervinningen tillsammans med den biologiska återvinningen till ca 2,2 miljoner ton. Det motsvarar ungefär 236 kilo per person eller 49,2 procent av hushållsavfallet. Det ligger nära det mål som riksdagen satte upp om att 50 procent skulle återvinnas 2010. Det här är mycket bra, och vi ska vara stolta över det. Man ska aldrig bli nöjd. Man måste spänna bågen ytterligare och ta nya tag. Vi socialdemokrater har i vår motion lyft fram något som vi kallar avfallshantering 2.0. Det kanske är ett fånigt namn, men för oss handlar det om att vi står inför ett nytt skifte. Det finns nya utmaningar att ta tag i och det behövdes nya mål som vi kan sträva efter och uppnå i framtiden. Vi kan inte stanna upp och bli självgoda. Trots framgången är det ett faktum att 30-40 procent av innehållet i de soppåsar vi slänger varje dag fortfarande går att återvinna. Det finns saker att göra. Samtidigt som återvinningen måste öka finns det ett annat stort problem som inte diskuteras i tillräckligt stor utsträckning, nämligen att vi måste minska konsumtionen. Framför allt måste vi minska antalet förpackningar som i dag svämmar över både konsumtionsledet och våra soppåsar. Här anser jag att vi har ett oerhört stort problem att ta tag i. Hur ska vi minska antalet förpackningar? I många fall är det en onödig produkt. Det krävs ambitioner, och det krävs nya mål. Vi socialdemokrater välkomnar den utredning som regeringen har tillsatt för en översyn av avfallsområdet. Utredningen tillsattes i juni 2011. Det är tråkigt att riksdagen inte har varit särskilt involverad eller fått insyn i vad utredaren jobbar med och vad utredaren har kommit fram till. Jag tror att det hade varit bra att involvera fler aktörer för att få reda på vad utredaren pysslar med. Det hade jag hoppats på. Det finns fortfarande tid för nu har utredningen blivit försenad. Vad det beror på kan man bara spekulera i. Vi i oppositionen har, som sagt, inte speciellt mycket insyn. När utredningen lämnar sitt förslag i september ska det bli oerhört spännande att läsa om det finns några ambitionshöjningar och om det finns några mål. Förutom att vi vill att man ska få en enklare insamling för hushållen och att vi ska se till att de nya systemen blir mer resurseffektiva vill vi socialdemokrater ha nya mål. Det krävs en ambitionshöjning på det här området. När jag nu står här i talarstolen och pratar avfall och kretslopp kan jag inte låta bli att faktiskt säga några ord om biogas och biogasens potential. Det är många vackra ord från regeringen, men det saknas ambitioner. Vi skulle behöva tydliga statliga mål för produktion och användandet av biogas. Det behövs en mer stabil och långsiktig politik, och det behövs incitament för att underlätta investeringar. Vi behöver bygga ut biogasen kraftigt. Till det behövs en övergripande plan för hur stat, region och kommun ska kunna samarbeta för att företag ska kunna utvecklas och testa innovationer. Biogasen är viktig, och den kommer att vara viktig för att vi ska uppnå en del av de miljömål som vi har satt upp. Energimyndigheten har lagt fram en biogasstrategi med många förslag. Jag tycker att den har behandlats alldeles för länge i Regeringskansliet. Jag hoppas att vi i höstens budget får se konkreta förslag om hur vi ska göra. Problemet är att biogasen nu riskerar att tappa mark som fordonsbränsle. Det finns inte tillräckligt mycket gas. Det rimmar illa med riksdagens mål om en fossiloberoende fordonsflotta 2030. Fru talman! En annan fråga som jag tänkte beröra gäller sanering av mark. Många industrier i Sverige har lämnat efter sig gifter i mark och vatten. Det behöver vi göra något åt. Enligt miljöbalken är det förorenaren som ska betala saneringen. Men oftast finns det inte någon förorenare kvar, och då faller ansvaret på fastighetsägaren. Om man inte klarar av att lösa ansvarsfrågan blir det till syvende och sist staten som måste gå in som finansiär. Naturvårdsverket har analyserat frågan och konstaterar att vi skulle behöva öka anslagen för att klara efterbehandlingen av olika typer av förorenade områden runt om i Sverige om vi ska klara miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö. Vi socialdemokrater menar att det system vi har i dag inte är hållbart i längden. Vi menar att det behövs en ny modell för att klara de ökade kostnaderna för sanering av förorenad mark. Det är inte rimligt att staten och kommunerna ska stå för kostnader som förorenare orsakat. I stället vill vi utreda möjligheten att ta ut en liten avgift på miljöfarlig verksamhet och placera den i en fond för att kunna finansiera de kostnader som dyker upp i framtiden för att sanera förorenad mark. (Applåder)

Fru talman! När man tänker på avfallspolitik tänker man kanske på vad katten man ska göra med avfallet. Det är en del, men egentligen börjar det ett snäpp tidigare, nämligen med hur vi ska göra för att inte skapa så mycket avfall över huvud taget. Hur kan vi utveckla produkter och levnadssätt som kräver mindre resurser? Hur kan vi gå från slit och släng till laga och reparera? Hur kan vi sluta kretsloppen så att gamla uttjänta produkter får nytt liv som råvaror för nya? Nu börjar vi glida över i frågan om vad vi gör med det avfall som ändå uppstår. Om vi förväntar oss att folk ska sortera sina sopor är det minsta vi kan göra som politiker att se till att det är så smidigt som möjligt. Jag har balanserat sophinkarna på styre och pakethållare på ett inte helt trafiksäkert sätt på väg till återvinningsstationen. Det kanske inte är det bästa sättet att bygga upp ett system på, åtminstone inte i stadsmiljö som det här exemplet handlar om, om man vill att människor ska vara med och bidra till en bättre miljö. Kan man däremot bygga upp systemen så att det är enkelt och smidigt - man kanske kan sortera i anslutning till där man bor - är det många fler som vill vara med och ge sitt lilla bidrag till en bättre värld. Just nu pågår en utredning om avfallspolitiken som bland annat ska titta på hur vi organiserar återvinningen. Det innebär att jag inte kommer att ta upp så många skarpa förslag här och nu utan väntar in den utredningen. Men några saker vill jag ändå ta upp. När jag är här i Stockholm under riksdagsveckorna grämer det mig att jag måste slänga skal och andra matrester i en vanlig soppåse. Hemma där jag bor samlar kommunen in livsmedelsavfallet och gör biogas av det som kan användas i kommunens bussar och sopbilar och en och annan bil. Man slänger kompostpåsen - en särskild grön påse - i ett eget kärl i soprummet. Det hämtas och man behöver inte bry sig så mycket. Det är himla smidigt. Om Eskilstuna klarar det, varför skulle inte Stockholm klara det? Varför skulle inte betydligt fler städer klara det? För att ta vara på den resurs som matavfall är menar vi att det skulle behövas ett mål, eller kanske ett krav, att alla tätorter som har minst 20 000 invånare skulle vara skyldiga att ordna med insamling av matavfall och organiskt avfall över huvud taget så att man kan ta vara på det och röta till biogas. Matavfall är ett exempel på avfall som inte bara är avfall utan också kan vara en värdefull resurs. Elavfall är ett annat exempel. I gamla mobiltelefoner, tv-apparater och datorer finns det en massa värdefulla metaller som kan göra nytta i nya produkter. Tyvärr finns där också en del otrevliga kemikalier som man måste vara vaksam på i hanteringen så att de inte skadar människor och miljö. När elskrot exporteras till fattiga länder i syd finns inte alltid garantin att de tas om hand på ett bra sätt. Det är tvärtom vanligt med en hantering som orsakar skador för både miljön och de människor som jobbar med återvinningen. Därför behöver vi skärpa hanteringen av elskrot i Sverige och underlätta insamling och återvinning av till exempel mobiltelefoner som alldeles för lätt hamnar i soporna. När vi ändå är inne på kemikalietemat tänkte jag säga några ord om sanering av förorenade marker. Det är en rätt osexig fråga, ska jag erkänna. Det har nog bidragit till att det har varit en ganska tacksam post för regeringen att skära ned på om man nu vill ge någon liten slant till något annat miljöområde och kunna presentera det som en stor miljösatsning. De ständiga nedskärningarna på anslaget till sanering av förorenad mark har inneburit att vi fortfarande har en rad förorenade områden som kommer att fortsätta att vara giftiga ett bra tag framöver om vi inte gör någonting åt saken. Vi gröna har i vår budget anslagit mer pengar till sanering av förorenad mark. Men om vi verkligen ska få fart på detta kan det också vara läge att börja fundera över andra finansieringslösningar som ligger mer i linje med förorenaren-betalar-principen. Fru talman! Det bästa sättet att hantera avfall är att se till att det aldrig uppstår. Sedan kan man börja jobba med återanvändning och återvinning. Med denna utgångspunkt yrkar jag bifall till reservation 1. (Applåder)

Fru talman! Som kanske är bekant vid det här laget är jag i flera avseenden kritisk till regeringens planeringsmål om den kraftiga utbyggnaden av storskalig vindkraft. Som jag har konstaterat vid tidigare tillfälle är den varken speciellt miljövänlig eller billig. Snarare kommer den att kosta samhället hundratals miljarder som hade kunnat användas på annat sätt för att utveckla samhället i andra sektorer, inte minst för miljöinsatser på olika plan. I det betänkande som vi nu behandlar har Sverigedemokraterna en reservation som berör vindkraften. Men här handlar det inte om vindkraftens vara eller inte vara eller liknande utan om att helt enkelt förebygga framtida problem med ansvarsförhållanden när det gäller vem som är skyldig att rent kostnadsmässigt demontera, forsla bort och sanera områden där uttjänta vindkraftverk har stått. Energimyndigheten räknar med att ett vindkraftverk på 2 megawatt, med en installationskostnad på 33 miljoner kronor, som beräknas producera el under 2 500 timmar per år och ha en livslängd på 20 år får en rivningskostnad motsvarande 2 procent av investeringskostnaden, eller 0,7 öre per producerad kilowattimme. Det vore högst rimligt att man kräver att verksamhetsutövaren fonderar medel för detta på låsta konton, vilket vi också förordar i vår reservation. Kommunerna saknar med nuvarande lagstiftning rätt att ställa krav på ekonomiska garantier på att den som uppför vindkraftverk också finansierar skrotningen när det blir dags. I en normal marknadsekonomi kan vi förvänta oss att en del av vindkraftsbolagen får ekonomiska bekymmer och i en del fall kanske också går i konkurs. Detta faktum kan bli problematiskt när vindkraftverkets tekniska livslängd har uppnåtts. I värsta fall kan markägaren tvingas stå för nedmonteringskostnaderna. Därför är det av största vikt att vi förebygger att detta problem kan uppkomma. Alltså: Precis som kärnkraftsindustrin fonderar pengar i Kärnavfallsfonden för att medel ska finnas för att ta hand om kärnavfall är det viktigt att vi har ett liknande system för uttjänta vindkraftverk. Detta får inte bli en kostnad för intet vetande markägare eller för kommuner. Jag yrkar därmed bifall till reservation 6 i betänkandet.

Fru talman! Det finns mycket kvar att göra vad gäller att komma till rätta med det stora berg av avfall som produceras varje år. Om vi ser oss runt i vilken livsmedelsbutik som helst ser vi att det är fullt av en massa förpackningar, emballage, flaskor, burkar och så vidare. Jag har inte gjort någon vetenskaplig studie på detta, men det känns som om det bara blir mer och mer av allt detta. Det är bra att det just nu pågår en utredning om just avfallet och om hur vi ska kunna komma till rätta med det och hur vi ska kunna samla in mer avfall. Det är viktigt att slå fast att det redan här och nu finns mycket som vi som politiker i denna församling eller i kommuner och landsting kan göra. Man kan till exempel besluta om fastighetsnära insamlingar av avfall, och man kan ålägga fastighetsägare att inrätta det. I Hammarby sjöstad där jag har bott ökar insamlingsnivåerna helt otroligt när man bara kan gå ned till ett soprum och separera sitt avfall i olika fraktioner. Vi behöver samla in mer avfall. Helena Leander berättade hur det fungerar i Eskilstuna. Här i Stockholm fungerar det på det sättet i vissa områden, men tyvärr inte överallt i hela kommunen, vilket jag beklagar. Bara en femtedel av det avfall som produceras i dag från livsmedel samlas in. Det är en alldeles för låg nivå. Vi vet också att om man lägger på en pant eller höjer den pant som redan finns på flaskor och burkar är det fler flaskor och burkar som samlas in. I Tyskland och Norge har man generellt högre pantnivåer än vad vi har i Sverige. Jag tror att vi rätt akut måste göra någonting åt producentansvaret. Nu är det producenterna som är ansvariga för att samla in burkar och så vidare. De flesta av oss håller nog med om att det inte fungerar. Många av de återvinningsstationer som finns runt om i våra bostadsområden är överfulla, de sköts inte, det är smutsigt och så vidare. Ska detta ansvar läggas på kommunerna direkt? Ska kommunerna då få ett bidrag från industrin, eller måste vi fatta några kompletterande beslut för att skärpa detta i förhållande till hur det fungerar i dag? Det är vi i Vänsterpartiet inte helt säkra på. Men vi tycker att det är mycket viktigt att man så snart som möjligt tittar noggrannare på detta. Elskrotet är en avfallsfraktion som växer kraftigt. Väldigt mycket mer skulle kunna tas om hand. Detta är egentligen en stor råvara av olika metaller som vi missar varje år. I dag bränns det upp eller deponeras i värsta fall eller exporteras till fattiga länder. Jag skulle också vilja understryka vikten av de återvinningscentraler som finns runt om i våra kommuner och dit människor åker med grovsopor och andra saker. Här borde det vara obligatoriskt med möjligheter för insamling av till exempel kläder, möbler och andra saker som kan användas av andra. I dag slängs av rena bekvämlighetsskäl och av praktiska skäl tonvis av saker som människor skulle kunna sälja second hand eller donera om de bara hade möjlighet att lämna dem åt sidan. Sedan skulle en frivilligorganisation eller ett företag kunna komma och hämta till exempel kläder och möbler. Så fungerar det tyvärr inte i dag på de flesta ställen. Men det tycker jag borde vara en självklarhet. Allt det som jag har tagit upp är saker som vi kan fatta beslut om här och nu. Våra kolleger på det lokala planet har också ett stort ansvar. Men till syvende och sist finns det en annan fråga som jag också måste adressera, och det är att det som vi kallar för avfall och det som ute i butikerna är förpackningar, påsar, emballage och så vidare, nästan alltid kommer från fossil energi. Inte minst produceras plasten av till exempel olja. Det kan vara aluminium eller andra metallförpackningar. Denna fossila energi är alldeles för billig. Det är alldeles för lätt att bara pumpa ut alla dessa produkter på marknaden. Det är en stor fråga som vi måste ta tag i, men jag tror inte att det går att separera avfallsfrågan från själva naturresursfrågan. Reservation 1 från de rödgröna handlar om att vi vill höja målen för insamling. Denna reservation yrkar jag härmed bifall till. Avslutningsvis skulle jag vilja understryka vikten av att det finns erforderliga resurser för sanering av förorenad mark. Jag blir väldigt oroad när jag efter att under ett par års tid ha tittat på regeringens budgetar ser att det är nedskärningar på området sanering av förorenad mark. Det är inte okej. Vi behöver mer pengar till den här saneringen. På sikt kan vi, tycker jag, diskutera om det finns möjligheter att få producenterna, industrin, att ta ett större ansvar för det här. Vi rödgröna har en reservation om det - reservation 5. Vi vill att man ser över möjligheterna att inrätta en fond just för att komma till rätta med saneringen av förorenad mark. (Applåder)

Fru talman! Vi har här i dag att diskutera ett motionsbetänkande om avfall och kretslopp. I betänkandet behandlas 33 motioner som lämnades in under allmänna motionstiden 2011. Frågorna om vårt avfall - hur vi på bästa sätt minskar det avfall som produceras och tar till vara det avfall som trots allt bildas - har blivit stora och angelägna frågor i vårt samhälle. Beträffande det avfall som bildas har vi som grund avfallshierarkin som säger att i första hand ska avfallet återanvändas, i andra hand återvinnas, sedan användas till energiproduktion genom förbränning eller rötning och i sista hand deponeras. Fru talman! Det är dock viktigt att i första hand jobba med att minska våra avfallsmängder. Jag upplever en stor utmaning och även potential i att minska vårt avfall beträffande livsmedel. Det är inte i längden hållbart att vi slänger så mycket mat. En tredjedel av den mat som produceras äts aldrig. Det slängs runt 70 kilo fullt ätbar mat per person och år. Här har alla aktörer i kedjan ett ansvar. Konsumentens kunskap om hur man undviker matavfall måste bli bättre. Grossister och butiker måste ta ett större ansvar. Regeringen har aktualiserat frågan bland annat i sitt arbete med "Sverige - det nya matlandet" och i sin strategi för de gröna näringarna där man talar om att "bruka utan att förbruka". Under ordförandeskapet i EU arrangerade regeringen en konferens om klimatsmart mat. Ett resultat av konferensen är en plattform för forskning kring matsvinnet. Livsmedelsverket arbetar också med att ta fram information och råd till konsumenterna om livsmedlens miljöpåverkan och om hur livsmedelssvinnet kan minskas. Det finns en samverkansgrupp, Samma, som bildades våren 2010 och som jobbar med frågor om matsvinnet. I gruppen finns en bred representation för olika organ som SLU, Lantmännen, Avfall Sverige, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket, Svensk Dagligvaruhandel, Livsmedelsföretagen med flera. Miljömålsberedningen har i sitt delbetänkande som ett etappmål att matavfallet till år 2015 ska minska med 20 procent jämfört med år 2010. Matsvinnet ska minska i hela livsmedelskedjan, men den största effekten nås ju närmare konsumenten svinnet minskas eftersom livsmedlet där har producerats, bearbetats och transporterats. Livsmedelssvinn definieras som det matavfall som slängs men som skulle ha kunnat konsumeras om det hanterats annorlunda. Sedan finns det matavfall som är oundvikligt - äggskal, potatisskal, ben och kaffesump. Av matavfallet betraktas svinnet utgöra uppemot 60 procent. Det innebär att om vi vill minska matavfallet med 20 procent fram till år 2015 måste matsvinnet minska med nästan 40 procent. För att vi ska nå detta mål måste alla aktörer samverka, hjälpas åt. Inom avfallshanteringen i stort är det i dag ett delat ansvar för omhändertagande och behandling. För ett antal produkter - papper, förpackningar, däck, glas, batterier, lampor, elektroniska produkter med flera - finns det ett producentansvar. Den som producerar dessa produkter ansvarar också för att de omhändertas då de är uttjänta. Övrigt avfall från hushållen svarar kommunerna för. Det har funnits kritik mot dessa parallella system som anses ha blivit otydliga för konsumenten. Det har dessutom varit så att de olika parterna i vissa lägen kritiserat varandra. Man anser att var och en inte har tagit sitt ansvar. I stället har man gått in på varandras områden. Till följd av detta tillsatte regeringen förra sommaren en utredning i frågan för att förtydliga producentansvaret. Ursprungligen skulle utredaren avlämna sitt slutbetänkande den 1 juni. Det har nu skjutits fram till september. Fru talman! En fråga beträffande ansvaret för avfall som också diskuteras är ifall det ska bli möjligt för verksamhetsutövare att själva ta hand om sitt hushållsavfall - så kallat frival. I dag är det kommunerna som ansvarar för omhändertagandet av allt hushållsavfall. I vårt land har vi varit framgångsrika med att bygga upp ett system för att öka återanvändningen av vårt avfall och utvinna energi ur avfallet. I vårt land går i dag blott 1 procent till deponi. Av hushållens avfall går 49 procent till återvinning och 49 procent till energiutvinning. På tolv år har vi ökat mängden avfall som på något sätt återvinns från 70 procent till 98 procent. Vi har också klart bättre siffror än EU-genomsnittet då det gäller mängden avfall som går till återvinning. Mängden deponerat avfall har minskat. Där ligger vi klart bättre till än EU-genomsnittet. Under de senaste åren har mängden hushållsavfall minskat i vårt land, och i Sverige produceras en något mindre mängd sopor än i EU i genomsnitt. Regeringen har satt upp ett mål om totalt 70 procents återvinningsgrad, och detta har vi lyckats uppnå inom de flesta fraktioner. Exempelvis ligger vi för papper på 74 procent, för glas på 90 procent och för metallförpackningar på 73 procent. Även om vi i vårt land nu ligger bra till får vi givetvis inte slå oss till ro, utan vi måste sätta upp nya och ännu tuffare mål. Detta har också lyfts fram av Miljömålsberedningen. Naturvårdsverket säger i förslaget till ny avfallsplan att materialåtervinningen måste öka. EU:s mål för 2020 är att materialåtervinningen av åtminstone papper, metall, plast och glas från hushållen ska öka med minst 50 procent. Men ytterst när det gäller att kunna uppnå en god materialåtervinning är den avgörande faktorn hur goda och praktiska insamlingssystem vi har. Vill vi bli framgångsrika med vår avfallshantering förutsätter det för konsumenten enkla och praktiska system. Det måste finnas system som känns logiska och som är enkla att nå för konsumenten. Fru talman! 25 procent av hushållsavfallet återvinns genom biologisk behandling. 154 kommuner i vårt land erbjuder i dag sina kommuninvånare en separat insamling av matavfall för central behandling. Ytterligare 63 kommuner har planer på att inom kort införa detta. Här arbetar man hela tiden för att öka andelen matavfall som kan behandlas biologiskt. Det finns stora fördelar med detta då man ur avfall kan utvinna miljövänlig energi för uppvärmning och drift av fordon. För att vi ska kunna nå längre gäller dock även här att finna system som är praktiska och lättillgängliga för konsumenten. I några kommuner har vi sett exempel på protester från kommuninvånarna då det krävts separering av matavfallet och att detta samlas i särskilda sopkärl. Det handlar mycket om att skapa förståelse hos kommuninvånarna och få dessa att känna delaktighet. Naturvårdsverket har i den nationella avfallsplanen satt upp som mål att 2015 ska minst 40 procent av matavfallet från hushåll, storkök, restauranger och butiker behandlas biologiskt. Fru talman! En viktig fråga är också att arbeta för att nedskräpning i hav och sjöar och vid kuster minskar. Mycket av det skräp som slängs i våra hav orsakar i sin tur skada, icke minst på levande fisk. Mycket av den plast som slängs bryts ned till mikrofibrer som gör att fisk som får i sig dessa blir sjuk och i värsta fall dör. Det finns en EU-lagstiftning och internationella överenskommelser som ligger till grund för att arbetet med nedskräpning i havet ska minska. Det är givetvis viktigt att arbeta för att ingen slänger skräp i havet utan tar det med sig till land och där ser till att det omhändertas på ett miljöriktigt sätt. Helcomländerna har enats om att det inte får släppas något avfall i havet och att medlemsländerna ska anordna mottagningsstationer på land för att ta emot skräpet. Man har också enats om rekommendationer kring att det skräp som fastnar i fiskeredskapen ska omfattas av ett no special fee-system. Regeringen har uttryckt att man vill få till stånd en enhetlig hantering inom EU och speciellt i Östersjöområdet. Frågan om nedskräpningen i havet har också varit på dagordningen hos Kimo, Kommunernas internationella miljöorganisation. Organisationen bildades en gång i tiden av länderna kring Nordsjön. För några år sedan, i min politiska gärning i Simrishamns kommun, var vi med och bildade en dotterorganisation, Kimo Baltic Sea. Inom Kimo Baltic Sea, som har medlemmar från kommunerna runt Östersjön, har man ett antal viktiga frågor på sin dagordning, och en av de frågor som nu är på dagordningen är just Fishing for Litter. Med detta, herr talman, vill jag avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! I går hade jag möjlighet att lyssna till ett spännande panelsamtal mellan politiska företrädare för städer i Afrika, Asien och Europa. Temat var hållbara städer. För att uppnå de framtida och oftast, nästan obligatoriskt, växande städerna krävs såväl minskning av avfallsmängderna som smarta avfallslösningar i både Hongkong, Stockholm, Hamburg, Machakos i Kenya och Palu i Indonesien som var städer som var representerade. I Sverige har vi internationellt sett kommit mycket långt. Det finns en vilja att göra rätt och en stor medvetenhet. Sopor deponeras inte längre. Vi har exempelvis källsortering, producentansvar, pilotkommuner och bostadsbolag som är framåt, kraftvärmeverk och biogasframställning för att nämna några exempel. Men trots allt detta finns det fortfarande mycket kvar att göra. Det finns brister både vad gäller ansvar för insamling och omhändertagande av avfall från hushåll och verksamheter. Mängden avfall ökar, och resurserna kunde utnyttjas mycket bättre. Mellan år 1997 och 2008 ökade avfallet per person i Sverige med i genomsnitt 100 kilo. Nu är vi uppe i 500 kilo avfall per person och år. Sverige är det land i EU som har högst förbränning. Vi är inte bäst på materialåtervinning. Var fjärde matkasse som bärs hem till hushållen slängs. Man beräknar svinnet, oäten mat, till 50 kilo per person och år. Till detta kommer restaurang- och butikssvinn. Potentialen för ökad återvinning och klokare avfallshantering är stor. Därför, herr talman, är det mycket välkommet med den avfallsutredning som regeringen tillsatt och som också har lyfts fram här i kammaren. Utredningen ska föreslå hur man på bästa sätt, miljömässigt och resurseffektivt, ska kunna ta hand om avfallet. Ansvaret för näringslivets hushållsavfall, förpackningar och returpapper nämns särskilt. Utredningen har också fått ett tilläggsdirektiv och en något förlängd tid och kommer att presentera sin slutsats och sina direktiv den 3 september. Jag skulle vilja rekommendera Johan Löfstrand som efterfrågade och kände brist på delaktighet att, precis som andra partier har gjort, ta kontakt med utredaren och bjuda in honom till gruppen för samtal. Det här är något som vi alla kan ta ett ansvar för att göra. Det är också välkommet att Naturvårdsverket har tagit fram ett förslag på en nationell avfallsplan. Den har remissbehandlats och kommer att vara klar i slutet av maj. Planen innehåller prioriterade områden som bland annat handlar om avfall i byggnads- och anläggningssektorn, hushållsavfall och något som jag skulle vilja lyfta fram eftersom Helena Leander nämnde det, det vill säga export av vissa produkter. Det ligger också i den nationella avfallsplanen. Textilier, som finns i betänkandet, finns också här. Jag vill också lyfta upp att även Nordiska ministerrådet arbetar med textilfrågor, till exempel hur man ska kunna förebygga textilavfall. Det finns alltså många aktörer. Nu är jag rädd att det blir tjatigt, men jag vill ändå nämna Miljömålsberedningen. Här har vi kommit fram till konkreta resultat, det som också efterfrågas när man säger att det bara bereds och bereds. Men här har vi lämnat förslag på etappmål. Det handlar om att matavfallet ska minska med 20 procent till 2015 med utgångspunkt i 2010 års nivå. Som Christer Akej nämnde ska minst 40 procent av matavfallet från hushåll, restaurang och butiker behandlas biologiskt. Minst 60 procent av fosforföreningarna i avlopp ska tillvaratas, och då ska hälften av det tillbaka till åkermark och resten till produktiv mark, som det står. Här har vi också tagit upp icke-farligt byggmaterial och också etappmål för återanvändning och återvinning av papper, metall, plast och glas. Det är förstås nödvändigt, och det har också efterfrågats från oppositionen, med en höjning av målen för materialinsamling. Det exakta målet kommer att komma när vi får ytterligare underlag, framför allt från Naturvårdsverket. Om materialåtervinningen ska fungera måste materialet också vara fritt från farliga ämnen. Det ska vara attraktivt att kunna använda återvunnet material. Det är bra att denna fråga lyfts fram i Avfallsutredningen. EU har för övrigt helt nyligen antagit ett ramdirektiv för avfall. Där ser vi också den här hierarkin som vi känner igen: förebygg, återanvänd, återvinn. Herr talman! När jag nu har räknat upp alla de här delarna hoppas jag att alla känner och upplever att det är mycket på gång. Det är många pusselbitar som ska falla på plats. När vi på ett klokt sätt tar hand om vårt avfall vet vi att vi också samtidigt förbättrar människors hälsa, vi minskar gifterna i miljön, vi medverkar till att minska den negativa klimatpåverkan och vi får en bättre hushållning och hållbar energi. Med tanke på att saneringsfrågan har varit uppe skulle jag vilja informera om att vi har satsat 472 miljoner kronor på saneringsåtgärder. Då har man velat precisera den satsningen och den summan genom att ha ett prioriteringsunderlag men också använda medel till de akuta saneringsinsatserna. Sist men inte minst, eftersom det här med en fond har varit uppe, finns det ett förslag från regeringen att pengar också ska användas till ansvarsutredningar. Jag tycker att det är viktigt, för principen är att det ska vara förorenaren som betalar när det händer något sådant här. De akuta områdena ska givetvis prioriteras. Det är och har varit oerhört värdefullt med de medel som kommunerna får ta del av där man har kunnat underlätta för kommuner att arbeta med sanering. Kommunerna, herr talman, har ett stort ansvar i dessa frågor. De har ett ansvar för att informera kommuninvånare. Vi vet att det är olika hur informationen ges i olika kommuner. Men ett stort ansvar åvilar både kommuner och landsting, precis som har varit uppe här. Märkning och information är förstås oerhört viktigt, inte minst märkning av farligt avfall. Det ska aldrig behöva råda någon tvekan för konsumenterna när det gäller var de ska lämna sitt avfall för att göra rätt. Jens Holm tog upp frågan om återvinningscentraler. Jag ska inte säga att det finns väldigt många återvinningscentraler, för då överdriver jag. Men det finns ett antal sådana som fungerar så bra som de ska kunna fungera. Där finns det särskilda rum där man kan lämna in sina produkter och varor som man inte har användning för men som skulle kunna vara till stor nytta för någon annan person. Det är välorganiserat på många håll. Men det finns en negativ punkt här, nämligen att runt två kilo farligt avfall och elavfall per person och år hamnar i hushållssoporna. Det visar att det krävs ytterligare behov av information. Kunskap är A och O tillsammans med attityder och fungerande och enkla system. Herr talman! I en tidigare debatt i kammaren framförde min kollega Karin Granbom Ellison behovet av en nationell hemsida med information om hur man hanterar de flesta varor. Hon efterfrågade också en möjlighet till telefon på återvinningsstationer för att man på ett enkelt sätt ska kunna få vägledning om man inte vet hur man ska hantera det hela eller vilken fraktion det tillhör. Det behövs också fler pedagogiska och lätta bilder och information på flera språk. Detta är idéer som är värda att upprepas, och jag hoppas att de också kommer att kunna bli verklighet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman, riksdagskolleger och åhörare! I betänkandet hanterar vi 33 motionsyrkanden från allmänna motionsperioden som handlar om avfall och kretslopp. Egentligen reagerar jag redan på rubriksättningen, för det är fel att tala om avfall. I naturens ekosystem finns kretslopp av resurser. Det finns inget avfall. Allt tas till vara. Avfall är en rest från samhället. Jag återkommer till denna bild. Som framgår av betänkandet och även av reservationerna har vi kommit långt när det gäller avfallshantering och återvinning efter den kretsloppsproposition som den borgerliga regeringen i början av 90-talet presenterade för riksdagen. Då var Olof Johansson, Centerpartiets dåvarande ledare, miljöminister. Vi hade då precis haft en stor miljökonferens i Rio 1992. Nu, 20 år senare, har vi en miljökonferens, Rio + 20. Precis i dagarna pågår också en miljökonferens här i Stockholm. Frågorna är alltså hyperaktuella. När kretsloppspropositionen presenterades i början av 90-talet fanns det inte så mycket värde i det återvunna materialet. Det var någonting som vi behövde göra för att minska deponering och för att återanvända resurser. Men det fanns inte så mycket värde. Så är inte fallet i dag. I dag är det material som återvinns värdefullt. Det har ett värde, och därmed blir avfallet en resurs. Herr talman! För att fortsätta vara framgångsrik och fortsätta att utveckla avfallshanteringen och återvinningen har regeringen tillsatt en särskild utredare som ser över avfallsområdet. Framför allt ser man över förhållandet mellan återvinningsindustrin å ena sidan och kommunerna å andra sidan. Detta är en fråga som egentligen har diskuterats ända sedan kretsloppspropositionen lades på bordet på 90-talet. Jag tror att det var rätt då att det var återvinningsindustrin som fick ansvaret. Frågan är vad utredaren kommer fram till. En sak kan vara rätt i en tid och fel i en annan. Jag ser fram emot avfallsutredarens förslag. Jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet välkomnar utredningen. Det skriver de uttryckligen i sin reservation. Jag känner att det är lite sent att komma med ett tilläggsyrkande när utredningen ska komma med sitt betänkande i september. Sedan kan vi se om det finns behov av ytterligare utredningar, men detta blir lite av att skicka jästen efter degen. Det är klart att man ska vara fri att reservera sig för vad man vill i riksdagen, men det är lite sent påtänkt att nu komma med ett tilläggsbetänkande till utredaren. Herr talman! Jag kommer nu in på en annan del, som inte reglerades i kretsloppspropositionen, nämligen livsmedelsavfall. Det har kommit till mål i miljömålssystemet och i hur vi hanterar avfall och återvinning om just livsmedelsavfall senare. Om våra tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, hade varit lika bra som övriga kommuner på att samla in matavfall hade vi uppnått det mål om 35 procent som var satt till 2010. Vi hade uppnått målet om de stora städerna hade varit lika duktiga som övriga kommuner. Nu bereder regeringen och Regeringskansliet ett nytt förslag på mål från Miljömålsberedningen. Beredningen föreslår ett mål om 40 procent återinsamling av matavfallet. Det gäller både energiutvinning och återföring av näringsämnen. Detta är ett viktigt mål. Det är viktigt att kommunerna erbjuder enkla system för utsortering av matavfall. När man sorterar ut matavfallet blir det synliggjort. Jag tror att det är pedagogiskt. Då kan man också få chansen att minska matsvinnet, som har diskuterats här. Det är i sig ett otroligt resursslöseri att vi slänger så mycket fullt användbar mat eller mat som hade kunnat ätas om den hade hanterats på ett korrekt sätt. Det är inte bara i Sverige vi gör det här. FN:s livsmedelsorgan FAO kom med en rapport för något år sedan som pekar på att det är 1,3 miljarder ton mat per år som slängs globalt. Det motsvarar 30 procent av livsmedelskonsumtionen i världen. Detta är rätt jämnt fördelat över olika länder, men det är lite olika struktur på det. I utvecklingsländer är det mer av livsmedelsförluster tidigt, innan livsmedlen ens har kommit till marknaden. Det beror på dålig infrastruktur och dåliga lagringsmöjligheter. I industriländerna är det mer av matsvinn, alltså att vi tycker oss ha råd att kasta mat. Vi slänger maten i hushållen och mer kopplat till butik. I Sverige slängde hushållen 674 000 ton livsmedel år 2010. 239 000 ton av detta uppskattades som helt onödigt. Det är inte för inte det i varje kultur finns något slags resträtt. Sverige har pyttipanna, det finns nasi goreng och det finns paella. Jag skulle vilja slå ett slag för detta. Det borde finnas fler kokböcker för hur man tar till vara rester. Kunskap är viktig. Men det handlar också om attityd och att det ska vara enkelt. Hushållen ska kunna sortera ut livsmedelsavfallet, och det ska synliggöras på ett bättre sätt. Därför är regeringens kommande beslut om insamlingsmål viktigt. Det vi kan göra då är att vi kan få biogas. Det är egentligen restprodukten, för det viktiga är det biogödsel som skapas när man kan röta livsmedelsavfall. Biogödseln kan då föras tillbaka till åkermarken, vi kan börja sluta kretsloppen och få en hållbar livsmedelsförsörjning. Det här handlar återigen om att komma ifrån det här med avfallstänk. Biogödseln, som är gjord av livsmedelsavfall, kan vara fantastiskt bra och Kravgodkänd men betraktas ändå som avfall enligt våra regler i dag. En lantbrukare som ska lägga ut det på sin åker måste ha tillstånd. Jag hörde något om att det i Norrköpings kommun krävdes att man fyllde i 43 olika saker. Det är helt sjukt. Det här är en resurs och inte ett avfall. Det ska ses som den resurs det är. Därför finns det en stor potential när det gäller regelförenklingar på det här området. Jag ser verkligen fram emot Avfallsutredningens förslag. Som andra varit inne på finns det parallella saker som pågår. Naturvårdsverket håller på med sin avfallsplan. Det händer mycket på området, och jag ser med tillförsikt fram emot att vi också kan komma tillbaka här i riksdagen och fatta beslut om nödvändiga åtgärder. (Applåder)

Herr talman! Frågan är om vi snart räknas in i den kategorin. Vi har suttit här några timmar. Åtminstone får vi kanske lite komaartade känslor efter fyra fem timmars debatt i kammaren. Men det är också spännande och roligt att få dela tankar och idéer och se vad vi är överens om och vad vi inte är överens om. Detta betänkande om avfall och kretslopp behandlar slutprodukter som är mer eller mindre nyttiga och användbara för oss. En alternativ rubrik på det här betänkandet skulle kunna vara: Från avfall till en produkt med värde. Det är vad det handlar om i dag. Hur hanterar vi det vi själva inte längre behöver eller kan ta hand om? Det har hänt mycket på det här området under de 20-30 år som jag kan överblicka. Det gäller inte minst det som händer här i huset och som har hänt i Stockholm i veckan, nämligen Stockholm + 40, som nu håller på att avslutas. Vi har blivit mer och mer medvetna om vikten av att återbruka, återvinna och framför allt inte använda så många förpackningar och annat. Vi måste ta vara på mat på ett bättre sätt. Det är också tydligt att det är en sak vad vi vet och en annan sak vad vi gör, och som vanligt talar alltid handlingar högre än ord. Herr talman! Vi har mycket kvar att göra på det här området. Men ska vi som medborgare och konsumenter kunna göra detta krävs det enkelhet och tydlighet och inte minst en utveckling av insamlingssystem och hantering som följer med dagens behov. Det är en av anledningarna till att regeringen gav Lars Ekecrantz i uppdrag att utreda vikten av väl fungerande system. Han kommer bara man ber honom. Han var på vår interna partikommitté för några veckor sedan och gav en god bild av var arbetet står just nu. Det finns mycket att göra på det här området. Förra måndagen var jag på en lite annorlunda middagssittning där vi åt och pratade avfall under tiden. Bland annat var WWF, ett antal aktörer för förpackningsindustrin, användarna av förpackningarna, till exempel våra stora mejerier, Systembolaget med flera där. Det var oerhört spännande och intressant. Vi kom fram till att det är oerhört viktigt att vi blir bättre på information och tydlighet. Jag fick lära mig att vi återbrukar och återvinner alldeles för lite av våra mjölkförpackningar till exempel. Det beror på ren och skär okunskap hos oss, undertecknad inräknad. Därför behövs det mer information och tydlighet. Jag hoppas också att utredningen tar tag i vem som ska ge informationen och hur den blir tydlig för oss som kommuninvånare och nyttjare av produkterna. En annan viktig punkt som Jens Holm tog upp är detta med klädinsamlingar och klädbytardagar. Jag hoppas att ni vet att det pågår här i riksdagen ibland. På Stockholm + 40 var det mannekänguppvisning i måndags, cradle to cradle. Det var fantastiskt. Det fanns någonting för oss allihop i den här kammaren. Det visade vad en förnybar, ekologisk produktion som är möjlig att återvinna och återbruka kan göra för skillnad. Perspektivet var att vi inte ska slänga, utan vi ska återbruka och återanvända. Hur många av oss handlar våra kläder på second hand? Det kan vi nog också fundera över. Herr talman! För mig är det viktiga att lyfta upp att vi, var och en, kan göra skillnad. Det handlar också om något som fanns för 20-30 år sedan. Vi behöver ett Agenda 21 2.0, som jag har lärt mig att det ska heta numera. Vi behöver återuppväcka och recycla Agenda 21-arbetet. Vi behöver få med det uppväxande släktet och inte minst oss andra som kanske inte riktigt har hängt med på att var och en tar sitt eget ansvar. Vi måste ställa frågorna. En av arrangörerna i Stockholm konstaterade att de fick bjuda in ungdomsorganisationer och andra till ett parallellt seminarium eftersom de var rädda att de skulle storma lokalen. Jag tror inte att herr talmannen var rädd att någon skulle storma riksdagen i dag när det var möte här. Det ska vi kanske inte heller eftersträva, men vi behöver ett större och bredare engagemang. Över kassan i snabbköpet ska det kanske stå: Använd det du handlar! Jag tycker att Roger Tiefensees idé om en kokbok om hur vi tar till vara det som vi i förstone kanske inte ser att vi kan nyttja är mycket spännande. Vi måste också få ett bättre insamlingssystem. Jag förväntar mig att utredningen och aktörerna på det här området gemensamt tar tag i den här frågan. Även här har det varit sittningar de senaste veckorna. Det är väl en anledning till att utredaren har fått ett förlängt mandat. Jag förväntar mig också att de olika aktörerna i branschen gemensamt tar sitt ansvar som kommunala företrädare, producenter och företagare som jobbar med återvinning på olika sätt. Jag vill inte återuppleva det jag upplevde för någon vecka sedan när jag var på en av våra större insamlingsanläggningar i Sverige. Där såg jag bokstavligen berg med det jag upplevde som mat som var fullt tjänlig att använda. Det var frukt och grönsaker i det här fallet där bästföredatumet hade gjort att det hade åkt i väg. Det hade gått alldeles utmärkt att göra äppelmos på de äpplena. Vi behöver lägga mycket mer energi och kraft på det här arbetet. Det är viktigt att säga att vi partier här i kammaren i princip var överens om hur de mål som har tagits fram i Miljömålsberedningen skulle se ut. Jag hoppas nu att vi i närtid får en proposition eller en skrivelse, beroende på hur regeringen hanterar detta, som vi kan behandla här i kammaren och därmed sätta ljus på de här viktiga frågorna. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)