Associationsrätt m.m

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2. Den första frågan som jag vill ta upp här gäller könsfördelningen i bolagsstyrelser. Det finns forskning som visar att kompetens i dag inte är det enda urvalskriteriet för att hamna i en bolagsstyrelse. De som sitter i valberedningen utgår mycket från vilka de känner och, kanske omedvetet, från likhet, det vill säga att män utser andra män. Därför är problemet inte bara att det är för få kvinnor i bolagsstyrelserna utan också att det är för få kvinnor i valberedningarna. Vi kan se att kvinnor inte har sämre kompetens än män, inte har lägre utbildning och inte mindre arbetslivserfarenhet. Argumentet att kvinnor skulle sakna kompetens i detta sammanhang håller alltså inte. Vi kan se en mycket långsam förbättring. Denna förbättring kan dessutom kopplas till att det har varit en debatt i samhället om dessa frågor och även hot om lagstiftning - att ha kvotering i bolagsstyrelser. I Norge införde man kvotering i bolagsstyrelser för sex år sedan. Man sade att det skulle finnas minst 40 procent av vartdera könet i de stora bolagens styrelser. Det fanns först ett motstånd mot detta. Men nu kan man se att det finns positiva erfarenheter av det. Man kan se att i och med att det har kommit in fler kvinnor i bolagsstyrelserna har utbildningsnivån generellt höjts. Man kan även se en föryngring. Det är alltså många unga kvinnor och många välutbildade kvinnor som har kommit in. På EU-nivå jobbar man också med denna fråga. EU-kommissionen har satt upp ett mål om att det ska vara minst 40 procent av vartdera könet i bolagsstyrelserna senast 2020. Detta är regeringen tyvärr emot. Europaparlamentet har tidigare röstat ja till det, och det finns ett stöd för det inom EU. Men regeringen här hemma är emot detta med hänvisning till att denna fråga inte är lämplig att besluta om på EU-nivå. Jag tror att det är ett svepskäl. Regeringen är nämligen emot detta arbete även på hemmaplan. Jag tror att det är den främsta invändningen. Annars säger man att frågor om jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati ska beslutas på EU-nivå där länderna har krav på att leva upp till detta. Det som vi nu vill är att få en lagstiftning i Sverige som innebär att både bolagsstyrelser och valberedningar ska ha minst 40 procent av vartdera könet. Förutom att detta skulle lösa problemet är vi övertygade om att det skulle snabba på den frivilliga processen i väntan på att lagstiftningen träder i kraft. Det som hittills har gjorts när det gäller kommunala bolag tycker vi är positivt. Även där finns det ett problem med att det inte är en jämn representation, och det är kvinnor som är underrepresenterade. En utredning har föreslagit att man ska bredda utnämningarna, vilket vi tycker är bra. Vi hoppas framför allt att utredningen kan titta på frågan om en jämn könsrepresentation. Den andra frågan som jag tänkte ta upp här i dag gäller jämställdhetsredovisning. Det finns utredningar, bland annat från Tillväxtverket, som visar att om man ökar jämställdheten i företagandet ökar man också produktiviteten. Det går alltså bättre ekonomiskt för de företag som har mer jämställdhet och mångfald. De företag som omfattas av årsredovisningslagen har i dag inte skyldighet att göra någon omfattande jämställdhetsredovisning. Om de hade varit skyldiga att göra det skulle det synliggöra problemen offentligt, men framför allt i företagen själva. Kanske är man inte medveten om hur illa det ser ut, och när man synliggör problemen kan man vidta åtgärder för att lösa dem. Därför vill vi att de företag som omfattas av årsredovisningslagen också ska omfattas av krav på att göra ordentliga jämställdhetsredovisningar. Bland annat handlar det om könsuppdelad lönestatistik. Lönediskrimineringen är ett av de allra största jämställdhetsproblemen. Kvinnor som utför samma arbete som män diskrimineras konsekvent med sämre lön. Även uppgifter om sjukfrånvaro är intressanta när det gäller redovisningen. Där kan man se att kvinnor ofta är sjukskrivna mer än män. Det är viktigt, inte minst för företagets egen lönsamhet, att man förebygger problemet. Det gäller till exempel arbetsmiljöfrågor. Föräldraledighet är en annan viktig sak som bör ingå i jämställdhetsredovisningen. Där kan man se att det för det mesta är ett ojämnt uttag. Männen tar bara en femtedel av föräldraledigheten. Detta missgynnar kvinnorna på längre sikt när det gäller karriär och löneutveckling. Man kan se att för varje extra månad föräldraledighet som män tar ut ökar kvinnans lön med 8 procent. Det handlar alltså om en man och en kvinna i ett förhållande; när mannen tar mer föräldraledighet och kvinnan därmed mindre ökar hennes lön. Detta är en intressant siffra för att öka jämställdheten och dessutom se till att både män och kvinnor är föräldralediga. En annan fråga som jag tänkte ta upp gäller ekonomiska föreningar. Kooperationen är viktig för Sverige, och det är en bra form för dem som jobbar där. Inte minst är kooperativt boende, där man kan få ned köpesumman för dem som vill komma in och bo där, en bra form. Tyvärr drivs de flesta kooperativa företag som ekonomiska föreningar. Det finns problem med denna företagsform; man kan till och med se att den missgynnas jämfört med andra företagsformer. Därför hoppas vi att regeringen kommer tillbaka i frågan och ser till att den ekonomiska föreningen fungerar lika bra som andra företagsformer. Min partikollega Börje Vestlund kommer att tala mer om franchising. Jag kan säga att vi står helt och fullt bakom det han kommer att säga. Franchisetagare är missgynnade. De är den svagare parten i förhållande till franchisegivaren. Det handlar om att vi behöver få förhandlingsrätt för franchisetagare, möjligheter till uppsägningsavtal, ekonomisk kompensation i samband med uppsägningar, förbud av oskäliga avtalsvillkor och så vidare. Börje Vestlund kommer alltså att utveckla detta.

Herr talman! I civilutskottets betänkande 8 om associationsrätt behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Många av förslagen har behandlats av riksdagen tidigare. Det bör, inte minst av regeringen, uppfattas som att frågorna är mycket angelägna. Några nya initiativ kan man emellertid hitta bland motionerna. Herr talman! Var femte medborgare i vårt land är född utomlands alternativt har föräldrar födda utomlands. Det var länge sedan kvinnorna till antalet passerade oss män på de högre utbildningarna. Trots dessa båda fakta ser de flesta en vit man framför sig när de tänker på en ledande person i samhället, oavsett om det handlar om näringslivet, politiken eller statsapparaten. Det finns mycket att göra i vårt samhälle när det gäller fördelning av makt och inflytande. I betänkandet behandlas motionsförslag om åtgärder för en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelser. Miljöpartiet har länge drivit kravet på en lagstiftning om att det underrepresenterade könet ska ha rätt till minst 40 procent av antalet platser i en bolagsstyrelse. I nästan alla bolagsstyrelser handlar det om att öka kvinnors inflytande. Frågan utreddes under de år som Miljöpartiet hade inflytande över den socialdemokratiska regeringen, men förslaget hann aldrig bli lagstiftat före alliansregeringens tillträde. Den kvinnofientliga alliansregeringen valde då att snabbt avskriva alla tankar på att öka kvinnors inflytande. Bara som ett tips till den journalist som vill beskriva skiljelinjer mellan regeringen och en stor del av oppositionen: Skriv om en regering som anstränger sig för att hålla tillbaka kvinnorna och en opposition som kämpar för att lyfta fram dem! Varför är då detta en så viktig fråga att vi årligen återkommer till den? Förutom det uppenbara om dolda manliga maktstrukturer och orättvisor handlar det faktiskt om rent praktiska fördelar. Vi i Sverige har mer än någonsin behov av ett framgångsrikt näringsliv, och det är bevisat, många gånger om, att företag med stort kvinnligt inslag i ledande ställning gör ett bättre jobb än de där enbart män styr. Precis som Hillevi Larsson konstaterar jag att kvinnor helt enkelt är bättre företagsledare än män. Vi män borde därför av ren självbevarelsedrift anstränga oss för att lyfta fram fler kvinnor i ledande befattningar. Det argumentet kanske jag inte borde ha använt här, för det är väl inte politiskt korrekt att säga så. Det är ju för att öka jämställdheten i samhället som vi driver frågan och inte för att männen ska få fler fördelar. Jag tror ändå att det behöver sägas att även vi män vinner på att fler kvinnor får ledande positioner i näringslivet. Norge har, precis som Hillevi Larsson påpekade, med stor framgång infört kvotering i bolagsstyrelser - precis så som vi miljöpartister har föreslagit - trots att vi gröna när det skedde inte hade någon representation i det norska Stortinget. Det gör att det känns lite misslyckat att stå här. Det är märkligt att en enig riksdag i Sverige, som så ofta framställs som ett föregångsland när det gäller jämställdhets frågor, inte kan säga ja till den modell för könskvotering i bolagsstyrelser som vi i Miljöpartiet har föreslagit och som man har infört i Norge utan ett miljöparti i Stortinget. Herr talman! Betänkandet innehåller även en del andra intressanta förslag. Eftersom jag själv har ägnat en stor del av mitt vuxna liv till att initiera, bygga och förvalta olika former av ekonomisk verksamhet med utgångspunkt från lagen om ekonomiska föreningar är jag särskilt glad för förslaget i motion N210. Det råkar också vara så att en av mina gamla skolkamrater var huvudsekreterare i en utredning som 1980 - tror jag att det var - lade fram ett förslag om revidering av lagen om ekonomiska föreningar. Inom ramen för denna lag huserar såväl några stora företag med miljardomsättning som ett mycket stort antal små, praktiska kooperativa verksamheter - och allting däremellan. Det som förenar verksamheterna är en medlemsnytta som man sätter i fokus. Vi anser att det finns samma behov här som i aktiebolagslagen av att skilja på vinstdrivande och icke vinstdrivande verksamheter. Regler för kapitalbildning och beskattning skulle exempelvis kunna utformas på ett sätt som är bättre för om man genomför en sådan uppdelning. Exempelvis kreditgivningsfrågor är mycket speciella för ekonomiska föreningar; det har jag många gånger erfarit. En utredning för att se över villkoren för alla de verksamheter som i dag bedrivs inom ramen för lagen om ekonomiska föreningar borde emellertid inte vara så låst i sitt uppdrag att den inte skulle kunna komma fram till en än mer genomgripande uppdelning av alla dessa verksamheter med alla de olika karaktärer de har. Man skulle helt enkelt kunna få flera olika lagrum för olika typer av verksamheter. Herr talman! En näraliggande fråga är det som brukar benämnas socialt företagande. Det innebär att personer med nedsatt funktionsförmåga bedriver yrkesverksamhet i företagsform. Det kan självklart ske i form av enskilda firmor, handelsbolag eller aktiebolag eller i kooperativa former, till exempel inom ramen för lagen om ekonomiska föreningar. I dag växer det fram en hel del nya företag av den här typen. Totalt finns det i dag över 380 sociala företag i landet. Enbart i Dalarnas 16 sociala företag sysselsätts i dag totalt 104 personer. Jag besökte nyligen ett socialt företag som arbetar med enbart döva, Dalahänder. Deras främsta krav på oss politiker var en höjning av grundnivån för lönebidraget. Hörde ni det på allianssidan? Som lite kuriosa kan jag berätta att jag redan 2004 skrev en motion om just den frågan. Jag fick då inte stöd från Socialdemokraterna för att genomföra det. Men de motionsyrkanden på det här området som nu behandlas i betänkandet handlar om att vi i Sverige borde göra som i flera andra länder, nämligen skapa en lagstiftning som underlättar för socialt företagande. Det normala är att personer med nedsatt funktionsförmåga vill försörja sig genom eget arbete, precis som alla andra i samhället. Att underlätta det tycker man borde vara en självklarhet. I takt med att ny teknik hjälper till, så att allt fler med olika former av funktionsnedsättning kan vara så aktiva att ett arbete känns som en naturlig del av livet, blir detta ändå mer angeläget. Jag utesluter inte, herr talman, att en översyn av lagen om ekonomiska föreningar, om den får ett brett uppdrag, skulle kunna behandla de frågor som särskilt skulle underlätta för så kallade sociala företag. Samhället förändras snabbt, inte minst genom medicinska och tekniska framsteg. En genomtänkt arbetslinje borde även innehålla utveckling och översyn av regler som skulle underlätta för fler att bli en del av vår gemensamma försörjning. Herr talman! Jag står självklart bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 1.

Herr talman! Ärendet vi debatterar nu är som tidigare sagts ett motionsbetänkande om associationsrätt. Ordet associationsrätt kan låta torrt, men det är det inte, för det handlar om grundstenarna för näringslivet. Näringslivsfrågor är oerhört intressanta och viktiga. Vi behöver näringslivet för vår välfärd och sunda statsfinanser, men också för att människor ska ha möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar, driva företag, utvecklas och bidra till samhället. Det går inte att ta miste på intresset för näringslivsfrågor. Vi debatterar dem nu, men det har också funnits ärenden tidigare i dag som berört näringslivsfrågor. I mitt anförande kommer jag att beröra i huvudsak tre områden. Jag börjar med könsfördelningen i bolagsstyrelser. Det är ingalunda någon ny fråga. Vi har debatterat frågan om könsfördelning i bolagsstyrelser under flera års tid. Jag skulle vilja lyfta fram att det naturligtvis är en oerhört angelägen fråga att kvinnor kan driva företag och att kvinnor kan finnas med i bolagsstyrelser. Det handlar om något så självklart som möjligheten att göra karriär och utvecklas, men också om ett samhällsekonomiskt perspektiv och ett företagarperspektiv. Men det finns också andra kriterier som är viktiga, och det är något som vi inom Alliansen har lyft fram. Det handlar om grundförutsättningarna för ett fungerande näringsliv och om ägaransvaret. Att vi via lagstiftning skulle besluta hur en styrelse ska vara konstruerad skulle vara ett stort intrång i äganderätten. Det skulle också vara ett sätt att via lagstiftning ta över hur en valberedning ska arbeta. Det skulle vara att ta över aktieägarnas ansvar. Detta är något som vi inte vill i Alliansen. Vad kan vi då göra för att andelen kvinnor ska öka i bolagsstyrelser? Vi har vidtagit flera åtgärder. Först och främst vill jag säga att det finns en stor mängd kvinnor i statliga bolag. I statligt ägda företag är 45 procent av styrelseledamöterna kvinnor. I helägda statliga bolag är det 49 procent. Detta visar att det är möjligt att öka andelen kvinnor i styrelser utan lagstiftning. Vad har vi då gjort inom Alliansen? Jo, vi har startat mentorprogram för att välkvalificerade kvinnor ska kunna utveckla sin kompetens och bygga nätverk. Almi har också fått i uppdrag att stödja kvinnors företagande, så att kvinnor ska starta företag, driva företag och expandera. Man ska se till att det växer. Det finns en annan fråga som jag vill lyfta fram. Många kvinnor arbetar inom vård och omsorg. Många kvinnor inom vård och omsorg har också en vision om att kunna utveckla företag. Jag tycker att det är oerhört angeläget att säga detta, eftersom det finns en pågående debatt som lyfts fram från framför allt vänstersidan om att begränsa företagande inom vård och omsorg. Självklart måste det också finnas med i perspektivet att kvinnor är yrkesverksamma inom vissa områden. Då tycker jag att det skulle vara fel att säga att den delen inte skulle kunna vara föremål för företagande. Jag vill gå vidare och säga några ord om lagen om ekonomiska föreningar och socialt företagande. Precis som det har sagts här tidigare, men inte riktigt lika tydligt, pågår det inom Regeringskansliet en utredning, Föreningslagsutredningen. Den handlar bland annat om hur fler föreningar ska kunna utvecklas och bedriva företagande. Det skulle vara väldigt fel att föregripa en utredning här i riksdagen. Vi har normalt inte gjort det i andra sammanhang, och därför bör vi inte göra det nu heller. Slutligen vill jag ta upp frågan om franchising. Jag vet att oppositionen inte har nämnt franchising ännu men att det kommer senare. Därför vill jag också säga några ord om denna fråga. I Sverige finns det ca 500 franchisekedjor och ca 2 400 franchisetagare. Det visar att det här är en intressant och spännande företagsform. Men för den som ingår ett franchiseavtal är det som alltid viktigt att ta reda på vad som står i avtalet, att förhandla, att ta hjälp av andra som har kunskap och att undersöka hurdant franchiseföretagets rykte är. Det underlättar och minskar risken för att hamna i ett felaktigt avtal. Franchisetagaren är oftast en småföretagare. Många ingår ett franchiseavtal som sitt första steg som företagare, just därför att man upplever att det är positivt med franchise. Det känns tryggt, och det finns ett stöd. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Herr talman! Man skulle naturligtvis önska att jämställdheten blir bättre i bolagsstyrelser på frivillig väg. Problemet är att som utvecklingstakten är nu kommer det att ta 70 år innan vi når upp till 40 procent av vardera könet, alltså inte ens 50 procent som skulle vara total jämställdhet. Min fråga är: Är det inte dags att göra någonting mer radikalt för att öka jämställdheten? Man kan dessutom se att hot om lagstiftning är det som till stor del har påskyndat takten, även om det går väldigt långsamt. Är det inte dags att vi gör någonting mer? Ser man på erfarenheten från Norge har den lag som de har om minst 40 procent av vardera könet i bolagsstyrelser inte slagit sönder det norska näringslivet. Man kan tvärtom se att kompetensen har ökat i bolagsstyrelserna genom att det kommer in fler med hög utbildning, och det sker också en föryngring. Det är till stor del de unga välutbildade kvinnorna som står för det. När det finns forskning som visar att jämställdhet och mångfald ökar lönsamheten i företagen borde det heller inte vara ett hot för företagen själva. Vi har dessutom problemen med valberedningarna. Där skulle också krävas ett arbete för att få in fler kvinnor och på det sättet öka jämställdheten även i bolagsstyrelserna. Jag skulle också vilja fråga om jämställdhetsredovisning och varför ni inte kan tänka er att ställa lite högre krav på företagen. Det handlar om de företag som omfattas av årsredovisningslagen. Det är inte en totalt ny redovisning men ändå lite mer omfattande så att företagen själva ser de eventuella könsskillnader som finns.

Herr talman! Visst är det så, som Hillevi Larsson har lyft upp, att företag som har tagit in kvinnor i ledande positioner både på operativ nivå i företagen och i styrelsen är mer lönsamma generellt sett än enkönade företag. Men det finns så många fler kriterier att ta hänsyn till här. Det finns en hel del organisationer och stiftelser. Precis som det står i betänkandet finns det en stiftelse som heter Allbright som har lyft fram flera andra kriterier som är viktiga. Det är till exempel att det finns en stor konformitet i styrelsen, att många i styrelsen har en bakgrund inom ekonomi eller som ingenjörer, att det är enkönade styrelser, att ledamöterna är svenskfödda och även att det är ett snävt åldersspann. Är det något som vi ska lagstifta om? Tycker Hillevi Larsson det? Nej, vad frågan handlar om är att det är ett ägaransvar att utse styrelse. Jag är helt övertygad om att det inte bara handlar om en hotbild för att företag ändrar sig. Det handlar om det arbete som till exempel Allbright, Styrelseakademien med flera bedriver men också Svenskt Näringsliv. Det handlar om att arbeta aktivt för ökad lönsamhet och ta vara på de resurser som finns. Jag stannar med detta.

Herr talman! Det som är lite speciellt när det gäller jämställdhet är att kvinnorna är halva befolkningen. Det är inte någon minoritet utan det handlar om hälften. Det får enorma konsekvenser om man diskriminerar. Om man jobbar för jämställdhet får det konsekvenser åt andra hållet, det vill säga positiva konsekvenser. Det är självklart önskvärt att man får en större mångfald generellt med både yngre och äldre och människor med utländsk bakgrund, med olika yrkesbakgrund och olika kompetensområden. Låt inte det bästa bli det godas fiende. Låt oss inte hindra jämställdhetsarbetet för att vi även vill ha in de andra aspekterna. Det som är intressant med frågan om kvotering är att det har prövats i vårt grannland Norge som är ett ganska likt land. Man kan ta till sig erfarenheterna som de har där och applicera dem på svenska förhållanden. När det nu har haft så positiva effekter där kan jag inte se något hinder för att gå vidare här i Sverige. Det finns ett annat problem, och det är att det finns extremt få kvinnor som är vd:ar eller ordförande i styrelser. Kan man få in fler kvinnor kan vi också lösa det problemet. Det blir en bättre rekryteringsgrund för de högsta posterna, vilket också är väsentligt i sammanhanget. När vi talar om mentorsprogram är det så klart positivt. Jag tror att det kommer att accelerera med fler mentorsprogram inte minst för kvinnor om man går ut med att vi ska ha 40 procent av vardera könet i bolagsstyrelser. Det är tråkigt att vi som har gjort oss kända som ett av de länder i världen som har kämpat hårdast för jämställdhet går emot det arbete som EU bedriver. Där skulle vi kunna vara en viktig förebild och dessutom hjälpa till att driva på det arbetet så att vi får jämställdhet i hela Europa.

Herr talman! Jag vill lyfta in frågan som jag också hade i mitt huvudanförande men som jag inte har hört Hillevi Larsson nämna ett enda ord om. Det handlar om att många kvinnor är yrkesverksamma inom vård och omsorg. Många kvinnor vill driva företag inom denna verksamhet. Många kvinnor är också intresserade av och har kunskaper inom området för att kunna sitta i styrelser. Varför vill ni så aktivt motarbeta ett företagande inom de sektorer där det finns en stor andel kvinnor som är yrkesverksamma? Jag får inte ihop den ekvationen. Vad vi behöver för ett fungerande näringsliv är ett starkt ägaransvar. Det är ägarna som styr företaget och tillsätter styrelser. Det är också ägarna som på det sättet påverkar hur en vd ska utses, det vill säga den operativa ledningen. Detta är vi inte beredda att på något sätt förändra. Däremot arbetar vi aktivt för att det ska finnas kvinnor i styrelser för de statliga bolagen. Jag har nämnt att vi där har lyckats riktigt bra och faktiskt bättre än de 40 procent som Hillevi Larsson talar om.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I betänkandet finns en rad motionsyrkanden om lite olika frågeställningar. Jag tänker ta mig friheten att bara fokusera på punkt 1, Könsfördelningen i bolagsstyrelser m.m. Min och Folkpartiets utgångspunkt är tveklöst att den könsfördelning som finns i dag i börsbolagsstyrelser är oacceptabelt ojämn. Det är en stor majoritet män och väldigt få kvinnor i dessa styrelser. Det är också en väldigt viktig jämställdhetsfråga att könsfördelningen blir jämnare i det ekonomiska beslutsfattandet. Det kan vi nog vara helt överens om. Frågeställningen i debatten är helt klar. Är det genom lagstiftning om kvoteringar som vi ska lösa frågan, eller ska en förändring uppnås på något annat sätt? Där är vi från Folkpartiet tydliga att det ska ske på ett annat sätt. Vi är väldigt eniga om att jämställdhet egentligen gynnar alla. Det gynnar individen, och här talar jag om både kvinnor och män, och samhället i stort, och jag inkluderar då näringslivet i detta. Jag tillåter mig ändå att göra en liten reflexion om det. Jag förstår egentligen inte att företag och ägare till företag med berått mot avstår från kvinnlig kompetens i sina styrelser. Precis som det sägs här finns det en lönsamhets- och produktivitetsfaktor i detta. Det borde i sig vara en så stor drivkraft att det vore en icke-fråga. Slutsatsen är att ägarna måste ta sitt fulla ansvar och se till att både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och att man skapar en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelserna. Men det betyder inte, som sagt, att det är lagstiftningsvägen vi ska gå för att lösa detta. När det gäller jämn könsfördelning i bolagsstyrelser är det populärt att prata om börsbolagsstyrelser, för där är det så tydligt. Men det finns även kommunala styrelser som vi säkert kan titta på, liksom de statliga styrelserna, även om man ändå har lyckats ganska bra där. Det finns något som heter Svensk kod för bolagsstyrning som vissa börsbolag har anslutit sig till. Man är tydlig där med att en jämn könsfördelning i styrelser ska eftersträvas. Med andra ord handlar det mycket om att man ska leva upp till sina egna regelverk och sina egna föresatser i det sammanhanget. På det sättet verkar frågan vara enkel - det finns ekonomiska drivkrafter, och man har ett regelverk kring det. Herr talman! När det gäller de kommunala bolagen pågår en utredning om modernisering av kommunallagen. Det finns ett speciellt uppdrag där också som handlar om att man ska beakta vikten av jämn representation av kvinnor och män just i kommunala bolagsstyrelser. Den här utredningen pågår till mars 2015, men helt oberoende av detta menar jag att de politiska partierna har ett stort ansvar, det ansvar som staten har tagit. Man har haft ett tydligt mål och en strategi för att jämna ut könsfördelningen i statliga bolag. Det är inte riktigt lika uttalat på den kommunala sidan. Det finns nog inom alla partier utrymme för viss självrannsakan när det gäller nominering av folk till de kommunala bolagen. Jag tycker inte att det finns någon anledning att säga att utredningen hindrar utvecklingen, utan det är ett ansvar som vi som, i det här sammanhanget, politiska ägarrepresentanter får ta. Om vi tar staten som exempel kan vi se att man har haft tydliga mål och en tydlig strategi, och vi kan se att man lyckas. Det finns även tydliga exempel på näringslivssidan. Margareta tog upp ett exempel här, men jag känner även till andra exempel där man har jobbat mycket med jämn könsfördelning, och det gäller inte bara styrelser utan befattningar över huvud taget. Drivkraften har varit just att bolaget går bättre och att man ser att det finns en ekonomisk fördel. Bara det är ju en stark drivkraft i näringslivet. Jag tycker att det är helt självklart att även andra ägare än staten kan åstadkomma detta. Jag var på ett seminarium i förra veckan då representanter för ett bolag som rekryterar människor till både styrelser och ledande befattningar höll ett anförande. Det var helt tydligt att om de jobbar för ett företag som har tydliga mål och en tydlig strategi för att få in fler kvinnor i ledningen lyckas de med det. Det är inte svårt att hitta kvinnlig kompetens, utan den finns naturligtvis i samhället. Det handlar mycket om ren vilja och att man känner att det här är en viktig fråga. Regeringen för via sina ministrar en ständig dialog med näringslivet om den här frågan. Jag tror att man måste föra en aktiv dialog så att man får samma verklighetsbild av samhället. I grunden ska man ju inte behöva det, men nu är det som det är. Herr talman! När det gäller arbete på EU-nivå hade vi en ingående diskussion för ungefär ett år sedan om var någonstans som den här frågan ska avgöras. Vi anser väl oss själva vara ganska jämställda i Sverige, och det är inte alls fråga om ifall man är för eller emot kvinnor i ledande befattning, utan det handlar om hur man ska komma dit. Det sade jag tydligt i början. Det är helt sant att bolagsstyrelserna inom EU generellt sett kännetecknas av en sned könsfördelning. Det är sant att det varierar mycket mellan medlemsländerna. Det är sant att många medlemsländer inte har vidtagit några åtgärder alls. Men det betyder inte per definition att problemet ska lösas på EU-nivå. Det finns problem som lämpar sig att lösas nationellt även om de är generella. När vi diskuterar detta ur subsidiaritetssynpunkt kan vi inte variera oss från sakfråga till sakfråga, utan vi måste gå efter vissa principer. Jag skulle vilja drista mig till att ändå sätta in frågan i ett större sammanhang. Utan att förringa den här frågan kan vi se att vi i Sverige, trots att vi i ett internationellt perspektiv anser oss och nog också ses som väldigt jämställda, har en könssegregerad arbetsmarknad, omotiverat dåligt betalt i vissa kvinnodominerade yrken trots att de kräver lång utbildning, att det har varit svårt att starta företag i de kvinnodominerade sektorerna och så vidare. Det finns politiskt styrda mekanismer som vi verkligen råder över. Vi råder i viss mån över detta också, men något som vi verkligen råder över är föräldraförsäkringens utformning. Det har visat sig att utformningen av den har ganska stor betydelse för jämställdheten. Det stämmer säkert att för varje månad som männen tar ut ytterligare stärks kvinnornas ställning när det gäller lönebildningen. Det är i det perspektivet som Folkpartiet nu har lyft fram förslaget att ett politiskt beslut som vi kan ta är att ytterligare en månad märks för vardera föräldern. Det finns något slags tipping point när det blir så naturligt att göra en jämn fördelning att det inte behövs någon lagstiftning, men vi ser att det i detta läge skulle kunna vara ett bra förslag. (Applåder)

Herr talman! Jag vill först och främst vara tydlig med att jag och Hillevi Larsson, Jan Lindholm och övriga är helt överens i sak när det gäller att vi måste öka jämställdheten i näringslivet och att en jämnare könsfördelning också ska återspeglas i börsbolagens styrelser. Den ekonomiska ojämlikheten är ett stort problem i hela samhället. Inom näringslivet finns fortfarande mängder av patriarkala strukturer och en grabbighet som med kraft behöver synliggöras och motverkas. Den kampen börjar hemma med hur vi män och kvinnor, pappor och mammor, fostrar våra söner och döttrar. Jag tänker inte ge mig in i någon vidare diskussion kring det som inte hör till sakfrågan, men vi behöver på alla nivåer i hela samhället synliggöra genusfrågorna och hur de påverkar oss i vardagen. En jämnare könsfördelning är något som ökar konkurrenskraften för bolagen. Det finns undersökningar som visar att de företag i Sverige som har fler kvinnor i ledande befattningar är lönsammast. Företag med fler än tre kvinnor i toppen är lönsammare i genomsnitt än de som har färre. Det gäller inte i bara Sverige, utan en global undersökning visar detta. De har 41 procent bättre avkastning, 56 procent bättre rörelsemarginal, en bättre personalpolitik, större delaktighet för personalen och är bättre på att belöna duktiga medarbetare. I Sverige har vi under lång tid haft en väl utbyggd förskola och en hög andel kvinnor som skaffar sig, vilket har sagts tidigare, en högre utbildning och gör yrkeskarriär. Sedan Alliansen tog över regeringsmakten kan vi också se en ökande andel kvinnor som äger och driver företag, eftersom vi har öppnat de sektorer där kvinnor har varit och är överrepresenterade på arbetsmarkanden för företagande, valfrihet och konkurrens. Vad frågan gäller här i dag är om vi litar på Sveriges företag och i synnerhet deras ägare. Våra gemensamma bolag, de statligt ägda, är en föregångare. Där är fördelningen i det närmaste 50-50. Det är något som åstadkommits främst under Maud Olofssons tid som näringsminister och ansvarig för de statliga företagen. Det är under hennes ledarskap och nu Annie Lööfs som satsningar har gjorts på kvinnors företagande. Projektet Styrelsekraft genom Almi, som nämns i betänkandet, är ett av flera sådana exempel. Andra har nämnts tidigare. Valfrihetsreformer har genomförts, och det har lett till fler företag inom vård, omsorg och skola. Införandet av RUT-avdrag för hushållstjänster är ett annat exempel. Alltsammans har gjort att vi i dag har fler kvinnor som äger och driver företag. Vi har fått en arbetsmarknad i traditionellt kvinnodominerade yrken som har öppnats för den som vill byta jobb och öka sina karriärmöjligheter, få en bättre lön och gå vidare mot ett ledarskap. I betänkandet finns också en undersökning som SCB låtit göra och som ger oss ett underlag för hur vi ska arbeta vidare med frågorna och ta olika initiativ för att komma i ett ännu bättre läge. Som bekant pågår också förhandlingar om det EU-direktiv som subsidiaritetsprövades här för lite drygt ett år sedan, i december, och som vi debatterade då - tänk vad tiden går. Vi tycker inte att det är EU:s sak att bestämma hur ägare till våra börsbolag i Sverige ska vara representerade i styrelserna. Om man verkar för att inskränka den rätten menar Centerpartiet att man inskränker företagarnas rätt att själva bestämma hur de kan utvecklas eller för den delen vara mindre framgångsrika genom att välja fel väg i frågan. Herr talman! All tillgänglig statistik och kunskap visar att det bästa för svenskt näringslivs möjligheter att fortsätta utvecklas, skapa fler arbeten och vara konkurrenskraftiga globalt är att ha med sådan bredd och sådan kompetens i sin ledning att de kan fortsätta vara framgångsrika och bli ett föredöme för allt fler, både här i Sverige och internationellt. Samtidigt ska ägarnas intresse av att vara representerade i bolagens styrelser förstås tillgodoses. Det gäller givetvis såväl styrelsernas sammansättning som ska spegla inte bara kön utan även ålder, kulturell bakgrund, olika slags utbildning och yrkeskunskap, som deras chefer och personal. Styrelsefrågan är inte alltid en enkel kombination för valberedningarna att hantera. Vägen till framgång går genom ökad mångfald och ökad jämställdhet. Frågan har diskuterats många gånger. Positionerna är kända, och vi lär återkomma den dagen vi - kanske - ska forma en lagstiftning som möter EU:s krav på att minst 40 procent av vartdera könet ska vara representerat i bolagsstyrelser senast 2020. Sverige ligger väl framme i en europeisk jämförelse redan nu; det är inte vi som är sämst i klassen. När det gäller statliga företag är vi bäst, näst intill perfekta. En utredning om de kommunala bolagen ger oss nu möjlighet att åstadkomma ett lika bra resultat i de kommunägda företagen, som ofta sysslar med fastighetsförvaltning, är bostadsbolag eller driver olika former av teknisk verksamhet. Det handlar om verksamheter som typiskt förknippas med traditionellt manliga könsroller. Det är ett jätteangeläget arbete. Det finns dock ingen anledning att binda fast oss vid skampålen på det sätt som till exempel Jan Lindholm gör. Arbetet för jämställdhet går långsamt. Det är två steg fram och ett tillbaka, men det viktigaste är ändå sådant som sker i vår vardag, i familjerna, i skolorna, på arbetsplatserna för att inte tala om i medier och reklam. Det finns dock vissa som har ett särskilt ansvar att gå före. Det är vi som arbetar med politik, och det är näringslivet. Än så länge förlitar vi oss på deras förmåga och vilja att förändras. Men det tålamodet är inte oändligt. Det finns fördelar med att ha ett hot om lagstiftning också. Det kanske gör att man blir lite mer angelägen om att jobba med frågorna. Det är alltså inget fel med hotet, och det är inget fel i debatten på något sätt. Men låt oss ändå hoppas och tro att de börsbolag som här diskuteras själva förmår att nå 40-procentsmålet före 2020, innan de påverkas av en eventuell lagstiftning. Centerpartiet har, genom Emil Källström, en motion som vi behandlar i det här betänkandet och som pekar på behovet av en jämnare könsfördelning genom aktiv ägarstyrning vilket jag har talat om här. Det är på det sättet vi vill arbeta vidare. (Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och därmed också avslag på reservationerna. Dagens debatt om associationsrättsliga frågor handlar till stor del om den viktiga frågan om ifall kvinnor ska ges plats i bolagsstyrelser. När jag lyssnar på debattörerna här i dag upptäcker jag att vi är överens om målsättningen med fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men vi är djupt oense om hur vi ska komma dit. Målet om att fler kvinnor ska beredas plats är alltså gemensamt. Oppositionen företrädd av S, V och MP är inne på linjen om att lagstifta. I Alliansen låter vi det här uppdraget ligga hos aktieägarna i bolagen, som det har varit i Sverige under lång tid. År 2011 var det första året då den kvinnliga representationen i privata bolags styrelser passerade 20 procent. De senaste siffrorna är 25,5 procent kvinnor i näringslivets bolagsstyrelser. I Europa är snittet 13,7 procent. Det går åt rätt håll även om takten är alldeles för långsam. Det säger jag ödmjukt och håller med samtliga som har varit uppe i talarstolen. Sedan 2004 kan man se att andelen kvinnor i börsnoterade bolags styrelser har ökat med 0,9 procentenheter per år. Det är positivt, men jag tror att utvecklingen skulle kunna gå mycket snabbare om näringslivet ansträngde sig lite mer. Någon har räknat ut att med den här takten kommer det att dröja ytterligare 15 år innan världens mest jämställda land har jämlik representation i sina bolagsstyrelser. De senaste siffrorna jag har hört om andelen kvinnliga verkställande direktörer i börsnoterade företag är dessutom 3,8 procent. Det här verkar sitta i kulturen och i väggarna på bolagens styrelserum. Visst skiljer vi oss åt - oppositionen och regeringspartierna. Det är en ideologisk skiljelinje som jag tror säger en del om hur mycket vi litar på och har förtröstan i människors goda avsikter och initiativ. Frågan har, som sagt, varit uppe i kammaren ett antal gånger, och som relativt ny i civilutskottet brukar jag roa mig med att ibland lyssna på tidigare debatter här i kammaren. I mars 2011 uttryckte den socialdemokratiska debattören angående kvinnlig representation i bolagsstyrelser följande: "Ingenting händer av sig självt." Det går med andra ord inte att lita på bolagens ledningar; vi måste alltså stifta lagar som tvingar dem att kvotera in kvinnor. Finns det då inga rättesnören för bolagen? Jo, vi har den svenska koden för bolagsstyrning. Den säger att jämn könsfördelning i styrelsen ska eftersträvas. Jag välkomnar att koden för bolagsstyrning, som infördes 2004, uppmanar styrelser att eftersträva en jämnare könsfördelning. De kommunala bolagen tillsätts på samma sätt som de kommunala nämnderna, alltså av politikerna. Här kan man tala om att gå före och visa vägen. Men hur ser det då ut i de statligt helägda företagen? Som vi nyss hörde av Ola Johansson är det nästan 50-50. Det är de som verkligen ska gå före och vara goda exempel. De statliga bolagen har också gått i bräschen. Vi talar om siffror som 49 procent kvinnlig representation i bolagsstyrelserna. Det är ju nästan uppe i jämlik nivå. Jag tror att Margareta Cederfelt också nämnde den siffran. För att synliggöra kvinnors företagande och ge kvalificerade kvinnor tillgång till befintliga styrelsenätverk och möjlighet att vidareutveckla sin kompetens inom styrelsearbetet har regeringen tagit initiativ till ett nationellt styrelseprogram för kvinnor - Styrelsekraft. Intresset för att delta i programmet har varit mycket stort. 1 400 kvinnor från hela landet ansökte om att få delta. Nästa steg blir nu ett program som utbildar och certifierar valberedningsledamöterna för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Valberedningarna måste bland annat bli bättre på att definiera uppdraget och på att identifiera vilken kompetens som bäst kompletterar styrelsen. Jämställdhetsutvecklingen i bolagsstyrelser ska bygga på frivillighet. Men det betyder inte att vi ska luta oss tillbaka och vara nöjda med dagens situation. Staten har tagit sitt ansvar för styrelsers sammansättning utan kvotering. Nu är det dags för näringslivet att göra slag i saken, och vi utgår från att så sker framöver. Herr talman! EU trycker på för att få sina länder att anamma det förslag till direktiv som kommissionen presenterade hösten 2012. Förslaget innehåller i huvudsak en reglering av hur styrelseledamöter ska tillsättas. Målet med direktivet är att uppnå en viss kvot kvinnliga styrelseledamöter. Majoriteten av Europaparlamentarikerna röstade för förslaget, men i december 2012 röstade vår riksdag i enlighet med civilutskottets förslag att direktivet stred mot subsidiaritetsprincipen. Det är en princip som vi kristdemokrater håller väldigt högt och handlar om hur samhället ska vara organiserat och på vilken nivå makten ska ligga. Det ska sägas att regeringen deltar på EU-nivå för att försöka uppmuntra till frivillighet på området. Vi vill i Alliansen främja en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelser, men vi vill inte kvotera in kvinnor. Vi menar att det är viktigt att könsfördelningen blir avsevärt jämnare än den är i dag. Det gäller deltagande i allt ekonomiskt beslutsfattande och då inte minst i börsbolagens och övriga näringslivets styrelser. Det finns en annan viktig aspekt i det här. Kvinnor deltar aktivt i arbetslivet i Sverige, men fortfarande dominerar männen med omkring 6 procent högre andel i arbetslivet. En kvinna tjänar under sin livstid ungefär 3,6 miljoner kronor mindre än vad mannen gör. Jobbskatteavdraget har gett ett vårdbiträde ungefär en månadslön extra per år. RUT-avdraget har underlättat för många kvinnor att starta eget. Därtill kommer att Alliansen har genomfört stora förändringar i förskolan för att underlätta för ett mer jämställt arbetsliv. Regeringen arbetar dessutom aktivt för en konstruktiv dialog med näringslivets representanter. Sverige har gjort och gör mycket för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter i hela samhället. Men vi i Alliansen tror inte på kvotering av kvinnor. Ägarna ska bestämma sammansättningen även i fortsättningen. Det är ägarna som bär ansvaret, och jag upprepar att vi utgår från att det blir en skärpning så att fler kvinnor bereds plats i styrelserna. Det gläder mig att det har tagits flera initiativ från näringslivet för att öka jämställdheten på det här området. Det är inte bara en principfråga. Med fler kvinnor i ledande positioner tror jag att styrelser och ledningsgrupper blir mer dynamiska och därmed mer framgångsrika. (Applåder)

Herr talman! Var tid har sina utmaningar som kräver nya lösningar. Samhället är inte statiskt. Det förändras ständigt och i allt snabbare takt. Mänskligheten står inför enorma utmaningar - att hantera klimatförändringar och miljöförstöring, skenande ekonomiska och sociala orättvisor. Näringslivets uppgift i samhället är, eller rättare sagt borde vara, att skapa hållbart välstånd för alla berörda. Men hänsyn till människor och miljö prioriteras konsekvent ned i kvartalskapitalismens förödande kortsiktighet. Inte minst handlar det om kommande generationers intressen. Det är ett systemfel i vår nuvarande ekonomiska ordning att utdelning till aktieägare kommit att få högsta prioritet på bekostnad av alla andra intressen. Detta är särskilt uttalat i USA men ett problem även i andra länder. Sverige är inget undantag. Lyckligtvis är det ingen naturlag utan kan ändras genom politiska beslut. Lagar och regler om företagande kan inte och bör inte undantas från utveckling. Det är värt att komma ihåg att aktiebolag i den form vi nu har, med en jämfört med fysiska personer stark rättslig ställning, är ett relativt nytt fenomen i historien. När aktiebolagen introducerades en gång i tiden fick de tidsbegränsade tillstånd att verka för att uppnå ett specificerat mål, exempelvis att bygga en kanal. Men det var då det. Det behövs en ständig omprövning av företagens roll och villkor utifrån var tids behov. Och den pågår om än kanske inte så mycket här. På många håll i världen tas det fram nya koncept för att främja företagande som syftar till vidare nytta och mening för fler intressenter än aktieägare. En viktig del i det arbetet är att skapa företagsformer där alla som berörs - engelska stakeholders - av ett företags verksamhet har inflytande över driften. Det handlar om ägare, anställda, underleverantörer, konsumenter, ortsbor, framtida generationer som kan vara företrädda av miljöorganisationer eller annan ekologisk kompetens. Jag vill uppmärksamma ledamöterna på ett särskilt lovande och konkret utslag av denna strävan efter hållbart företagande, som vore väl värt att inspireras av i Sverige. Sedan 2010 har många amerikanska delstater infört lagstiftning om så kallade benefit corporations, en företagsform där strävan efter sociala och ekologiska överskott ges en med ekonomisk vinst jämbördig ställning, och ytterligare delstater är på gång med att införa det. I somras blev Delaware den 19:e delstaten som tog steget. Eftersom Delaware är säte för hälften av alla börsnoterade företag i USA och för 64 procent av dem som finns på Fortune 500 , en årlig lista över de 500 största företagen i landet, samt för de flesta riskkapitalägda företagen i USA, är det ett stort steg framåt. Det kan öppna för att näringslivet i stor skala kan bli en god kraft för samhället. Så växer en ny sektor fram i ekonomin, en sektor som utgörs av ett nytt slags privata företag som strävar efter att skapa nytta för alla som berörs av deras verksamhet, inte bara aktieägarna. Intresset är alltså stort både från politiken och från företagarna. Den icke-vinstdrivande organisationen B Lab i USA certifierar företag som så kallade B corps. Dessa fungerar på samma sätt som konventionella bolag men med högre krav på syfte, ansvar och transparens. Certifieringen kan jämföras med rättvisemärkning. Vad en sådan betyder för kaffe och bananer betyder B corp för hållbart företagande. Enligt B Labs hemsida finns i dagsläget fler än 900, jag tror att det är 935, certifierade B corps i fler än 30 länder och omfattar 60 branscher. Lagstiftning om detta slags företag finns redan på plats i 11 länder och i ytterligare 16 är processen på gång. Alla dessa företag arbetar, var och en på sitt sätt, mot ett gemensamt mål, att definiera om framgång i näringslivet. För att uppnå det krävs grundläggande ändringar av systemet. Man skulle kunna säga att det handlar om att ändra det ekonomiska systemets dna, dess arvsmassa. Jag menar att bolagsformen benefit corporation är en - mycket intressant men bara en - av många delar i den utvecklingen. Därtill pågår det diskussioner i olika amerikanska städer om att gynna benefit corporations i upphandlingar. Även skattelättnader för företagstypen diskuteras, motiverat utifrån dess samhällsnytta. Jag vill nämna en förespråkare för benefit corporations, nämligen professor Robert J Shiller, som var en av fjolårets Nobelpristagare i ekonomi. Han ger i sin bok Finance and the Good Society tio konkreta förslag på hur finansmarknaden kan reformeras så att den blir en god kraft i de mångas tjänst, inte bara i någras. Hans första punkt är förslaget att införa benefit corporations. Herr talman! För att hjälpa näringslivet tillbaka till sin rätta roll behövs även i Sverige en aktiv, offensiv och progressiv politik. Demokratin behöver ta ett steg framåt och aktivt ändra villkoren för den alltmer dysfunktionella marknaden, som nu domineras av ett fåtal vinstjagande storkoncerner. Lagstiftning om att inrätta en ny bolagsform och förbättrade förutsättningar för företag som vill skapa nytta för de många, inte bara för de få, vore ett viktigt steg. Därför har jag tillsammans med Valter Mutt föreslagit en utredning om en sådan lagstiftning och om hur bästa möjliga förutsättningar för det kan skapas genom åtgärder såsom förändrade regler i upphandling och skattelättnader. Det amerikanska exemplet är väl värt att följa i Sverige. Det är naturligtvis inte det enda exemplet men är förmodligen ett effektivt sätt att uppmuntra och underlätta för de goda krafterna i näringslivet, vilket är mer angeläget än någonsin.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation nr 6. Jag har hört alla borgerliga representanter i jämställdhetsfrågor diskutera det viktiga i ägaransvaret. Vi kan ha olika uppfattningar i den frågan, men i fråga om franchising handlar det om att aktivt beskära en företagare ägaransvaret. Låt mig säga lite grann om hur detta går till. Avtalet är naturligtvis viktigt när man startar ett företag, i synnerhet vid ett franchiseförhållande. Det innebär att man får ett avtal slängt på bordet och uppmaningen att skriva på innan man går. Har man någon chans att förhandla? Kanske, men i de allra flesta fall inte alls. Då reser sig franchisegivaren upp, går och tar in någon annan. Det är fråga om stora och mäktiga företag som har råd att göra så. Ett annat exempel är lagret. Man får köpa in ett lager. Om man kliver av som franchisetagare står man där med ett lager och kan ingenting göra. Bokföringen är ett annat intressant exempel där ägaransvaret beskärs. Bokföringen tas över. Det står i avtalet. Det sista och mest allvarliga är att man skriver bort rätten att gå till domstol. Det skrivs in i avtalet att det ska vara ett skiljedomsförfarande. Alla som vet vad ett skiljedomsförfarande innebär vet att inget litet företag har råd att gå in i en skiljedomsprocess. Det är mycket dyrt, långt utöver det som en liten företagare har råd med. Vi socialdemokrater har inte sagt exakt åt vilket håll en ny lagstiftning ska gå. Man måste se över lagstiftningen. Det råder inget tvivel om att franchisetagaren är den svagare parten och att franchisegivaren är den starkare parten. Oftast är det fråga om välkända stora företag som helt och hållet bestämmer villkoren för de små företagarna. Det är därför när det finns en brist i lagstiftningen som den understundom ändras. Situationen är beklaglig. Franchisetagarnas organisationer har påtalat detta under flera år. Den nuvarande regeringen har suttit i snart åtta år och hänvisat till att det är en bra företagsform. Låt mig slutligen kommentera Margareta Cederfelts inlägg om att det är så många som går vidare. Ja, en del går vidare, men de är inte särskilt många. De har helt enkelt inte råd. De sitter på ett lager och en lokal som de inte kommer loss från, och de får inte ens information om hur deras egen bokföring ser ut. Det är därför vi behöver en ny lagstiftning, och det är därför det är viktigt att regeringen omgående ser till att göra något åt frågan och att det tas fram en bra lagstiftning som skyddar franchisetagarna och att franchisegivarna vet vilka villkor de har att arbeta efter.