

Lagutskottets betänkande
1999/2000:LU23
<h1>Ändringar i varumärkeslagen</h1>
<hr />
<h2>Innehåll</h2>
<ul><li><a href="#bsam">Sammanfattning</a></li><li><a href="#bprop">Propositionen</a></li><li><a href="#btext">Utskottet</a></li><li><a href="#bhemst">Hemställan</a></li></ul>
<pre>1999/2000</pre>
<pre>LU23</pre>
<a name="bsam"></a><h2>Sammanfattning</h2><pre>I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1999/2000:93 om
ändringar i varumärkeslagen. De föreslagna ändringarna innebär en anpass-
ning av varumärkeslagen till artikel 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG om
tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar såsom artikeln tolkats i
EG-domstolens praxis.</pre>
<pre>Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.</pre>
<pre>Propositionen, som inte föranlett någon motion, tillstyrks av utskottet.</pre>
<a name="bprop"></a><h2>Propositionen</h2><pre>I proposition 1999/2000:93 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644).
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.</pre>
<a name="bmot"></a><h2></h2>
<a name="btext"></a><h2>Utskottet</h2><pre>Bakgrund</pre>
<pre>Varumärkesrätten, som hör till den del av immaterialrätten som brukar be-
tecknas industriellt rättsskydd, ger innehavaren av ett varumärke en ensam-
rätt att använda varumärket som symbol för varor eller tjänster som tillhan-
dahålls i dennes näringsverksamhet. Ensamrätten innebär att någon annan
inte i näringsverksamhet får använda ett varumärke som kan förväxlas med
det skyddade för varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Genom sitt
varumärke kan varumärkesinnehavaren särskilja och framhäva sina varor i
förhållande till övriga varor på marknaden. Även för konsumenterna fyller
varumärket en viktig funktion genom att underlätta identifieringen av varor.</pre>
<pre>I likhet med vad som gäller för övriga rättigheter inom det industriella
rättsskyddet är ensamrätten till ett varumärke i princip nationellt begränsad.
Varje land bestämmer följaktigen, med de begränsningar som följer av inter-
nationella åtaganden, bl.a. vad ensamrätten till ett varumärke innebär.</pre>
<pre>Normalt gäller ensamrätten att använda ett varumärke för en viss vara en-
dast när den varan första gången förs ut på marknaden. I och med att detta
sker förbrukas - konsumeras - ensamrätten. Innehavaren av varumärket
förlorar därmed rätten att ingripa mot att någon annan använder varumärket
vid fortsatt omsättning av just den varan. En förutsättning för att ensamrätten
skall anses vara konsumerad är att varan förts ut på marknaden av rättig-
hetsinnehavaren eller med dennes samtycke.</pre>
<pre>Det finns olika konsumtionsprinciper. Anses ensamrätten konsumerad en-
dast i det land där den konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum brukar
detta betecknas nationell konsumtion. Om ensamrätten anses förbrukad
oavsett var i världen varan omsätts första gången brukar man tala om global
konsumtion. En annan princip är att ensamrätten anses konsumerad när varan
förts ut på marknaden inom en viss region, exempelvis ett visst frihandels-
område. En sådan ordning kallas regional konsumtion.</pre>
<pre>Principen om regional konsumtion innebär sålunda att en varumärkesinne-
havare kan motsätta sig att varor som han eller hon själv fört ut på markna-
den utanför en viss region förs in i den eller de delar av regionen där rättig-
hetshavaren har ensamrätt att använda varumärket. En tillämpning av global
konsumtion innebär däremot att en varumärkesinnehavare, så snart hon eller
han fört ut en viss vara under sitt varumärke på marknaden, oavsett var i
världen detta har skett, inte kan hindra andra från att använda sig av varu-
märket när varan säljs vidare. Om en varumärkesinnehavare säljer sina varor
dels i Sverige till ett visst pris, dels i ett annat land till ett lägre pris,
detta att var och en fritt kan köpa ett parti av varorna till det lägre priset,
in partiet till Sverige och här utbjuda det till försäljning i konkurrens med
varumärkesinnehavaren. Denna typ av import brukar betecknas parallellim-
port.</pre>
<pre>Gällande rätt</pre>
<pre>I den svenska varumärkeslagen (1960:644) finns bestämmelser som ger
innehavare av varumärken och andra varukännetecken ensamrätt att använda
kännetecknet som symbol för varor eller tjänster som tillhandahålls i deras
näringsverksamhet. Ensamrätten till ett varumärke kan förvärvas antingen
genom att varumärket registreras (1 §) eller genom att det inarbetas (2 §
första stycket). Genom inarbetning kan ensamrätt förvärvas även till andra
särskilda varukännetecken än sådana som omfattas av lagens definition av
varumärke (2 § andra stycket). Inarbetning sker genom att ett varumärke,
eller annat varukännetecken, används i sådan omfattning att det i Sverige
inom en betydande del av den krets som det riktar sig till, omsättningskret-
sen, blir känt som beteckning för de varor eller tjänster som det används för
(2 § tredje stycket).</pre>
<pre>En varumärkesregistrering gäller i tio år, men kan förnyas ett obegränsat
antal gånger (22 §). Ensamrätt på grund av inarbetning upphör när varukän-
netecknet inte längre är så känt som fordras för att det skall anses inarbetat.</pre>
<pre>Ensamrätten innebär att någon annan inte i näringsverksamhet får använda
ett kännetecken som kan förväxlas med det skyddade för varor eller tjänster
av samma eller liknande slag (4 § första stycket och 6 § första stycket). Inne-
havaren skall alltså inte behöva tåla att identiska eller liknande kännetecken
används för identiska eller liknande varor som de han själv marknadsför.</pre>
<pre>Varumärkeslagen innehåller inte någon uttrycklig regel om konsumtion. I
det utredningsbetänkande från Varumärkes- och firmautredningen som låg
till grund för varumärkeslagen konstaterades att ensamrätten till ett varukän-
netecken i princip var konsumerad beträffande den aktuella varan om den
under ett visst kännetecken tillhandahållits av innehavaren eller med dennes
medgivande. Enligt utredningen kunde innehavaren inte göra ensamrätten
gällande mot någon som sålde varan vidare under kännetecknet (SOU
1958:10 s. 238). Varumärkes- och firmautredningen utgick således från en
princip om global konsumtion. Principen har bekräftats i rättspraxis, bl.a.
genom två domar från Högsta domstolen (NJA 1967 s. 458 och NJA 1988 s.
543).</pre>
<pre>EG:s varumärkesdirektiv</pre>
<pre>EG:s varumärkesdirektiv (89/104/EEG) syftar till att eliminera vissa skillna-
der i de olika EG-ländernas nationella varumärkeslagar. Direktivet innebär
inte att de olika EG-ländernas varumärkeslagar harmoniseras helt, utan har-
moniseringen har begränsats till sådana nationella bestämmelser som på ett
mera direkt sätt kan motverka den fria rörligheten för varor eller tjänster.
Framför allt reglerar direktivet frågor om vad som behövs för att kunna få
och vidmakthålla en ensamrätt till ett varumärke och frågor om det rättsliga
skyddet av ensamrätten till ett varumärke. Alla artiklarna i direktivet är inte
obligatoriska utan beträffande en del av dem överlåts det åt den enskilda
staten att besluta om artikeln skall införas eller inte. I artikel 7 finns best
melser om konsumtion. Artikeln är obligatorisk.</pre>
<pre>Enligt den svenska officiella översättningen lyder artikel 7 i sin ursprung-
liga lydelse på följande sätt.</pre>
<pre>"1. Ett varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av
varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har förts
ut på marknaden under varumärket inom gemenskapen.</pre>
<pre>2. Punkt 1 skall inte gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig
fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har
förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden."</pre>
<pre>Lydelsen av artikel 7.1 har ändrats genom artikel 65.2 i EES-avtalet, jäm-
förd med bilaga XVII fjärde punkten till avtalet, genom att orden "inom
gemenskapen" ersatts av "i en avtalsslutande part". Artikelns geografiska
tillämpningsområde omfattar nu således hela EES.</pre>
<pre>Som en följd av tillträdet till avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) har Sverige åtagit sig att genomfö-
ra direktivet. Detta har föranlett ändringar i varumärkeslagen, vilka trädde i
kraft den 1 januari 1993. I samband med genomförandet av varumärkesdi-
rektivet hösten 1992 ställde sig utskottet avvisande till en särskild konsum-
tionsregel som skulle innebära att principen om global konsumtion övergavs.
Det då aktuella lagförslaget om regional konsumtion låg, enligt utskottets
mening, inte i linje med Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare
handel. Utskottet menade att det var ett viktigt konsumentintresse att den
konkurrens som parallellimporten från länder utanför EES (global konsum-
tion) medförde kunde fortgå. Vidare pekade utskottet på att det inom EG
rådde delade meningar om vad direktivet på den nu diskuterade punkten
innebar och att rättsläget därför fick anses oklart. Denna oklarhet kunde
enligt utskottet undanröjas endast genom ett avgörande från EG-domstolen.
Utskottet gjorde mot denna bakgrund bedömningen att det inte fanns till-
räckliga skäl att överge principen om global konsumtion. Samtidigt uttalade
utskottet att frågan fick övervägas på nytt i den mån EG-domstolen skulle
avge ett tolkningsbesked som utvisar att global konsumtion är oförenlig med
direktivet.</pre>
<pre>Sammanfattningsvis förordade utskottet att det materiella rättsläget på va-
rumärkesrättens område bibehölls såvitt gäller principen om global konsum-
tion. Utskottet avstyrkte därmed den då aktuella propositionens förslag om
införande av en regel om regional konsumtion i varumärkeslagen. Riksdagen
följde utskottet (prop. 1992/93:48, bet LU17, rskr. 125).</pre>
<pre>Under senare delen av 1990-talet har EG-domstolen meddelat flera domar
som rör tolkningen av artikel 7 i direktivet. Dessa domar har medfört att
frågan om varumärkeslagens anpassning till direktivet nu har aktualiserats på
nytt.</pre>
<pre>Propositionen</pre>
<pre>I den nu aktuella propositionen föreslås att det införs en bestämmelse om
regional konsumtion i varumärkeslagen. Den föreslagna konsumtionsbe-
stämmelsen innebär att en varumärkesinnehavares ensamrätt att använda ett
varukännetecken för en viss vara förbrukas endast om varan av innehavaren
eller med dennes samtycke förts ut på marknaden inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet. I propositionen föreslås vidare att den regel i va-
rumärkeslagen som innehåller undantag från konsumtionsprincipen utvidgas.</pre>
<pre>De föreslagna ändringarna innebär en anpassning av varumärkeslagen till
artikel 7 i varumärkesdirektivet såsom artikeln tolkats i EG-domstolens
praxis.</pre>
<pre>Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.</pre>
<pre>Till grund för förslagen ligger Varumärkeskommitténs delbetänkande
(SOU 1999:19) Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv - Ändringar i varumär-
keslagen. Betänkandet har remissbehandlats.</pre>
<pre>Utskottets ställningstaganden</pre>
<pre>Av propositionen framgår att EG-domstolen åren 1998 och 1999 avgett
sådana tolkningsbesked rörande varumärkesdirektivet som lagutskottet be-
rörde i samband med att direktivet genomfördes i varumärkeslagen hösten
1992. Det får mot den bakgrunden nu anses stå klart att artikel 7.1. i varu-
märkesdirektivet medför att medlemsstaterna är skyldiga att generellt tilläm-
pa regional, dvs. EES-vid, konsumtion i fråga om varumärkesrättigheter, och
utskottet motsätter sig inte det framlagda lagförslaget i denna del. Inte helle
i övrigt har utskottet några erinringar mot lagförslaget.</pre>
<pre>Lagändringarna medför att en varumärkesinnehavare kan hindra parallell-
import av varor som han eller hon har fört ut på marknaden utanför EES.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att regeringen, såväl i föreva-
rande proposition (avsnitt 6) som i skrivelse 1999/2000:60 Årsboken om EU
- Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1999 (avsnitt
22.4), som sin inställning uttalat att parallellimport bör tillåtas, bl.a. efte
den medför positiv priskonkurrens som gynnar konsumenterna samt att rege-
ringen verkar aktivt inom EU för att få till stånd en ändring som möjliggör
sådan import av varor även från länder utanför EES.</pre>
<pre>Utskottet ställer sig enhälligt bakom regeringens hållning i denna fråga.</pre>
<a name="bhemst"></a><h2>Hemställan</h2><pre>Utskottet hemställer</pre>
<pre>beträffande EG:s varumärkesdirektiv</pre>
<pre>att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i varu-
märkeslagen (1960:644).
Stockholm den 9 maj 2000</pre>
<pre>På lagutskottets vägnar</pre>
<pre>Tanja Linderborg</pre>
<pre>I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Christina Nenes (s), Tasso Stafili-
dis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Vivi-
ann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Christina Pettersson (s) och Anne-
Katrine Dunker (m).</pre>
<pre>
Propositionens lagförslag</pre>
<pre>Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)</pre>
<a name="bres"></a><h2></h2>
<a name="bbil"></a><h2></h2>
<a name="binh"></a><h2></h2>




<br />




Betänkande 1999/2000:LU23 Ändringar i varumärkeslagen

Video

Debatt om förslag

Varumärkeslagen anpassas till EG:s varumärkesdirektiv. Direktivet syftar till att eliminera vissa skillnader i de olika EG-ländernas nationella varumärkeslagar. Framför allt reglerar direktivet frågor om vad som behövs för att kunna få och vidmakthålla en ensamrätt till ett varumärke och frågor om det rättsliga skyddet av ensamrätten till ett varumärke. Varumärkesrätten ger innehavaren av ett varumärke en ensamrätt att använda varumärket som symbol för varor eller tjänster.