Video


Herr talman! Inom konstitutionsutskottet får man hantera många olika frågor, och ganska många är relativt abstrakta till sin natur. En sådan kommer nu. Det betänkande som vi diskuterar heter 
Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen
. Det handlar i grunden om någonting som riksdagen har fått i uppgift att göra efter att Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, till slut har blivit antaget efter många om och men och åratal av problem med folkomröstningar som gick emot. I den kommer några nya uppgifter och möjligheter som också påverkar Sveriges riksdag. En sådan är var makten ska ligga. I det jobbet har de nationella parlamenten, alltså Sveriges riksdag och de andra parlamenten inom EU, fått en ny möjlighet. När EU lägger sin näsa lite för mycket i blöt får de nationella parlamenten möjlighet att säga till och säga ifrån. Och är man tillräckligt många som gör det har man möjlighet att påverka och stoppa ett förslag. 
Eftersom detta är en nyordning krävs det någon form av system och ordning för hur detta ska fungera. KU är satt att kolla om det fungerar, om det verkligen genomförs en subsidiaritetskontroll i det svenska parlamentet och dess olika utskott, hur man gör det och vad som händer. Vi ska ha något slags överblick över detta. Vi kan inte överpröva om utskotten eller riksdagen i övrigt gör rätt, men vi kan kolla hur läget är och möjligen föreslå förändringar. 
Subsidiaritet handlar alltså om var makten ligger. När EU-kommissionen, ministerrådet eller parlamentet kommer med förslag, lägger man då makten där den ska ligga, eller borde besluten fattas lokalt eller nationellt i stället? Ett annat begrepp som är starkt kopplat till detta är proportionalitet, det vill säga om man använder rätt medel för att hantera problemen eller om man kanske så att säga skjuter mygg med kanon.
Den koll som vi i KU har gjort visar att det under detta första år har varit 22 sådana här ärenden uppe till behandling. I alla fallen har de olika utskotten sagt att hanteringen inte har varit fel. Man har menat att EU har hållit på med frågor som EU rimligen ska göra och lagt sig på en någorlunda rimlig nivå - utom möjligen i ett fall. Civilutskottet ansåg nämligen att en fråga om hemskillnad, äktenskap och sådant, där man i ett så kallat fördjupat samarbete i en del av länderna i EU har tagit fram ett förslag, var något som EU kanske inte borde hålla på med. I samarbetet i den frågan är dock Sverige heller inte med. Där tyckte nog både utskottet och regeringen att EU lade näsan lite för mycket i blöt, men frågan berör alltså inte oss särskilt mycket eftersom vi inte är med i det samarbetet.
I ett av de andra fallen finns det en reservation från en miljöpartist. Den gäller ett ärende i justitieutskottet som handlar om EU:s yttre gränser. Frontex heter den byrå som EU har inrättat, och man har regler om hur man gemensamt ska hantera EU:s yttre gränser. Där hade Miljöpartiet en avvikande mening. I övrigt har det inte funnits några avvikande meningar i de olika utskotten.
Det kommer framöver att vara viktigt att se hur det här ska hanteras. Detta är ju första gången, och vi ser tydligt att om de nationella parlamenten ska kunna använda detta verktyg måste man få bättre information och kommunikation mellan parlamenten. Man måste se över rutinerna så att denna hantering blir en naturlig del av det svenska parlamentets och andra parlaments praxis. 
Det är kort tid man har på sig. Enligt Lissabonfördraget har man bara åtta veckor på sig att få till ett beslut i tillräckligt många nationella parlament om man tycker att en ny förordning är att lägga näsan för mycket i blöt.
Detta är egentligen vår slutsats denna första gång. Man behöver se över det hela så att vi får en bra kommunikation mellan de olika parlamenten så att man kan utnyttja det verktyg som Lissabonfördraget ger, och vi måste se lite vidare på hur det ska hanteras i framtiden.



Herr talman! Enligt riksdagsordningen ska konstitutionsutskottet följa subsidiaritetsprincipens tillämpning inom riksdagen och i ett betänkande meddela kammaren vilka iakttagelser som har gjorts, och det är vad det här betänkandet handlar om. Som Peter Eriksson påpekade är detta första gången efter att riksdagen antog det så kallade Lissabonfördraget som KU lämnar sin redogörelse. 
För mig handlar detta om både mål och medel. Dels är det ett mål att där det finns delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna ska en åtgärd vidtas av unionen endast om målen med den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan vidtas av medlemsstaterna själva. Detta var närmast ett förslag till citat ur fördragstexten, och den behöver väl översättas. Med andra ord skulle man kunna säga att målet är att beslut om åtgärder ska tas så nära medlemsstaterna och dess medborgare som det är ändamålsenligt möjligt. Beslut ska inte tas längre bort än vad som är nödvändigt. 
Dels är det ett medel. Det handlar om att vi i riksdagen utnyttjar de möjligheter som Lissabonfördraget ger att tillsammans med andra parlament antingen påverka innehållet i ett förslag eller till och med förhindra att förslaget antas. Det handlar alltså om att den svenska riksdagen tillsammans med andra parlament utifrån fördragstexten har ett verktyg att agera för att stoppa ett förslag som skulle hamna för långt bort från medlemsstaterna och deras medborgare.
Herr talman! Som Peter Eriksson framhöll kan detta vara abstrakt och tråkigt. Det här betänkandet kommer kanske inte att bli någon kioskvältare. Men jag menar att detta är oerhört viktigt och intressant. I diskussionen inför att riksdagen antog Lissabonfördraget var ett av våra grundargument just att vi ökade de nationella parlamentens inflytande. Om vi menade något med det måste vi ju använda verktygen och också veta att vi använder dem på ett ändamålsenligt sätt. Därför tycker jag att det är tråkigt att vi inte är fler som vill delta i diskussionen. Möjligen kan det ha att göra med att detta är första gången som vi ger en mer sammantagen redovisning.
Vi är ense i utskottet om de iakttagelser som vi har gjort, men trots det kan det väl finnas anledning att ha en diskussion och komma med reflexioner. Jag kan tycka att det är synd att inte fler deltar, för detta var ju ett av grundargumenten när vi diskuterade Lissabonfördraget.
Herr talman! Jag skulle vilja kommentera några delar i detta eniga betänkande. Inför riksdagens utvidgade roll i arbetet med att granska de förslag som kommer från kommissionen med avseende på subsidiaritet - man borde hitta på ett enklare ord, egentligen - tog ju KU fram ett förslag till modell för hur utskottens prövning skulle gå till. Den kom att kallas för tvåstegsmodellen.
Av uppföljningen går det inte att dra några bestämda slutsatser om hur tvåstegsmodellen har använts. För min del skulle jag gärna vilja slå fast att jag tror att det är både nödvändigt och önskvärt att själva prövningen formmässigt går så lika till i de olika utskotten som det är möjligt, så att vi får en formmässigt likvärdig hantering oavsett vilket utskott det gäller. Mot den bakgrunden vore det värdefullt om utskotten hittar sin egen tillämpning av tvåstegsmodellen.
Peter Eriksson var också inne på att vi har tittat på hur den så kallade proportionalitetsprincipen ska kunna vägas in. Det är lite intressant att återigen åberopa fördragstext, för det var den vi tittade på från KU:s sida. Där står: Om och endast i den mån - och det syftar på förslaget - ska besluten kunna prövas.
Vi har kommit fram till att det är för utskotten oförhindrat att ett proportionalitetstest också sker inom ramen för subsidiaritetsprövningen. Det är vad Peter Eriksson lite träffande kallade för att skjuta mygg med kanoner. Det ska jag ta med mig. Det är en ganska bra liknelse. Det är viktigt att utskotten uppmärksammar att det också finns den aspekten att titta på den så kallade proportionalitetsprincipen.
Herr talman! Under rubriken Utfall av gjorda subsidiaritetskontroller konstaterar utskottet att underlaget är lite väl litet för att göra några bestämda uttalanden. Men för egen del skulle jag vilja göra följande reflexion. När man granskar utfall av någonting finns det två dimensioner. Det ena är en rent kvantitativ dimension, och det andra är en kvalitativ dimension. Den kvantitativa är relativt enkel, men den kvalitativa är däremot mer grannlaga. Det är viktigt att understryka det som utskottet skriver. Vi måste utveckla metoder som gör det möjligt att bedöma genomförda kontroller ur ett helhetsperspektiv.
Jag ska också ta upp något som vi ser som en brist. Vi har kunnat konstatera att kommissionens motiveringar för sina förslag inte håller tillräcklig kvalitet eller till och med saknas i en del av ärendena. För mig är det mycket anmärkningsvärt. Den rättsliga grunden för subsidiaritetsprövningen gäller att pröva hur den planerade åtgärden ska beslutas i förhållande till de mål man vill uppnå.
För mig är det ett mycket nära samband mellan mål och motiveringar för en åtgärd. Undermåliga eller till och med uteblivna motiveringar gör det mycket svårare eller rent utav omöjligt att göra en subsidiaritetsprövning. Den här granskningen innehåller förvisso ganska få ärenden. Men det är ett oroväckande tecken som vi har kunnat konstatera. Om det inte blir någon bättring måste Sverige som medlemsstat agera.
Herr talman! Jag ska ta upp en sak till. Det förefaller som att inga kontakter har förevarit med andra parlament i de ärenden vi har tittat på. Bortsett från att det inte alltid finns behov av kontakter mellan parlamenten tycker jag att vi i den svenska riksdagen bör observera anledningen till de uteblivna kontakterna. Det är bland annat att informationssystemet Ipex inte har innehållit behövlig information. Det har berott på bristande uppdatering av systemet.
Det har lagts ned mycket pengar på att utveckla Ipex som ett verktyg att stärka medlemsstaterna utifrån det nya fördraget. Det är viktigt att Sverige tar ett ansvar för att kvalitetsinriktade åtgärder vidtas så att informationssystem och kontakter mellan parlamenten kan utvecklas på det sätt som det var tänkt.
Herr talman! Med detta ber jag om överseende med att jag har överskridit talartiden med 1 minut och 24 sekunder och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.



Herr talman! Jag vill börja med att dela Billy Gustafssons uppfattning att konstitutionsutskottets ordförande gjorde ärendet lite väl abstrakt i sin redovisning. Det är en ganska praktisk fråga som i hög grad berör vårt interna arbete och inte bara behöver ses utifrån abstrakt och politisk utgångspunkt. En del av det som både Billy Gustafsson och utskottets ordförande anförde var ganska konkret när det gäller hur riksdagen handlägger dessa frågor.
Jag tänkte försöka att vara lite abstrakt jag också och i första hand försöka fokusera på vilken roll subsidiaritetsprövningen har politiskt i vårt arbete här men också i det gemensamma arbetet i de nationella parlamenten och i relationerna mellan de nationella parlamenten och EU:s olika organ.
En stor del av den politiska debatten om vårt medlemskap i Europeiska unionen handlar och har handlat om hur den politiska makten ska fördelas mellan den nationella och den europeiska nivån. I vulgärdebatten - och då inspireras jag inte i det uttalandet av något av de tidigare anförandena - framställs ibland medlemskapet i EU som att unionen är överordnad de nationella parlamenten och att nationella, regionala och lokala organ numera enbart fungerar som verkställare av beslut som fattas på den europeiska nivån.
Vissa frågor kräver överstatlighet för att besluten ska vara verkningsfulla. Ett sätt att beskriva det är att gränsöverskridande problem kräver överstatliga beslut. Enligt Lissabonfördraget har unionen genom sina organ ensam beslutanderätt inom vissa områden. Det gäller till exempel tullunionen, vissa konkurrensregler och den gemensamma handelspolitiken.
För övriga områden är befogenheten delad mellan EU och medlemsländerna. Det gäller den inre marknaden, miljö, konsumentskydd, transport, energi och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det gemensamma för dessa områden är att samarbetet framför allt syftar till att harmonisera och samordna lagstiftningen och regelverk för att underlätta den fria rörligheten och integrationen mellan de enskilda medlemsländerna och medborgarna.
Det europeiska samarbetet sker i första hand genom samarbete mellan medlemsländernas regeringar. Det yttersta ansvaret för att föra Sveriges talan i EU ligger hos regeringen genom Europeiska rådet och indirekt kommissionen. Det gäller framför allt på de områden där EU har exklusiv beslutanderätt.
Genom Lissabonfördraget har de nationella parlamentens möjligheter att direkt påverka förslag inom de områden där befogenheten är delad kunnat tillgodoses genom införandet av den så kallade subsidiaritetsprincipen. Unionens institutioner ska tillämpa principen i enlighet med det protokoll som Billy Gustafsson hänvisade till tidigare, det vill säga protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Kommissionen ska skicka över sina utkast till lagstiftningsakter och ändrade utkast till de nationella parlamenten samtidigt som de översänds till unionens lagstiftare. Även Europaparlamentet och rådet ska översända utkast till lagstiftningsakter som kommer från parlamentet eller från en grupp av medlemsstater, EU-domstolen, Europeiska centralbanken eller Europeiska investeringsbanken. De ska motiveras avseende subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Subsidiaritetsprincipen, som vi ibland brukar översätta som närhetsprincipen, utgår från att synen på samhällsgemenskapen byggs underifrån och uppåt. Makten kommer underifrån. Det är bara i de fall där gemenskapen inte på ett ändamålsenligtsätt kan besluta om en uppgift som den ska flyttas till en högre nivå. I de fall en överordnad gemenskap övertar en uppgift ligger bevisbördan på denna att visa att uppgiften sköts på ett mer ändamålsenligt sätt på den högre nivån. Om den överordnade gemenskapen skulle överta en uppgift trots att så inte är fallet innebär det en kränkning av den underordnade gemenskapens rätt. Det är från den utgångspunkten som de nationella parlamenten har att pröva att förslag från unionen följer principen.
I betänkandet redovisas hur riksdagens utskott har genomfört prövningen av de ärenden som har anmälts för subsidiaritetsprövning under perioden den 1 december 2009, då fördraget trädde i kraft, till den 30 juni 2010. Fortsättningsvis kommer redovisningen att omfatta kalenderår.
Redovisningen omfattar bland annat underlag för föredragning av ärendena, användandet av metod för prövningen - den så kallade tvåstegsmetoden som konstitutionsutskottet har föreslagit - kommissionens motiveringar eller avsaknad av motiveringar avseende subsidiaritetsprincipen, förekomst eller avsaknad av information från regeringen och den samlade utvecklingen hittills på de olika politikområdena vad gäller lagstiftning på EU-nivå.
Redovisningen gäller bara i ett halvt år. Det är det första halva året av det nya fördragets verksamhet. Självfallet kommer antalet ärenden att öka i kommande prövningar. Subsidiaritetsprövning är och kommer att bli en levande process som kommer att påverka riksdagens och övriga medlemsstaters arbete med de gemensamma frågorna. Det kräver ett proaktivt arbetssätt och förutsätter ett ökat samarbete mellan de nationella parlamenten och de gemensamma EU-organen. Det är bra, vilket också har påpekats här tidigare.
I en alltmer globaliserad värld kommer allt fler frågor att bli och definieras som gränsöverskridande. Inte minst kan vi notera i debatterna i det europeiska parlamentet att olika partier och ledamöter har olika uppfattningar om var gränsen går mellan den överstatliga, den nationella och den regionala nivån.
Möjligheten till subsidiaritetsprövning i de nationella parlamenten blir en viktig kanal för parlamenten och för de lokala nationella folkvalda parlamentsledamöterna när det gäller att fungera som en kontrollstation i utvecklingen. Förhoppningsvis innebär detta också att balansen mellan det nationella och det överstatliga i det europeiska samarbetet kan upprätthållas.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.



Herr talman! Billy Gustafsson pratade tidigare om att detta är en fråga som hade stor betydelse i debatten inför Lissabonfördraget. Det är en viktig fråga.
Också Lars Elinderson pratar nu om att detta kan vara en fråga som har stor betydelse och som kan göra att de nationella parlamenten kan påverka direkt och upprätthålla balansen inom EU-systemet.
Jag vill bara säga att än så länge vet vi inte det. Än så länge har det inte haft någon vidare påverkan över huvud taget. Det har gått kort tid och så vidare. Reglerna för möjligheterna för de nationella parlamenten att påverka ger begränsat hopp, måste man nog ändå säga, om att detta ska ha någon stor betydelse för framtiden och effekt på förordningar och regler och de beslut som fattas på EU-nivå. Ska de enskilda parlamenten kunna ha den kommunikationen och den snabba handläggningen så att detta verkligen har effekt?
Jag vill bara göra en viss reservation inför möjligheterna, men jag tycker att vi ska göra vårt allra bästa. Vi ska verkligen försöka se till att detta har en betydelse. Det goda som det kan föra med sig är framför allt, som jag ser det, att vi i den svenska riksdagen och andra parlament får större intresse och fler möjligheter att lägga oss i och se vad som händer inom EU-systemet. Förr har det ofta varit lite för långt borta.



Herr talman! Inte heller jag kan vara bestämd när det gäller vilken utveckling detta kommer att leda till och vilken roll subsidiaritetsprövningen kommer att få.
Jag vill bara konstatera att redan tillkomsten av denna möjlighet att i förväg pröva förslag till lagstiftning kommer att påverka också handläggning av lagstiftningsförslag nere i Europa. Jag tror att detta institut som de nationella parlamenten nu har fått tillgång till kommer att ställa krav på oss, men det kommer också att ställa krav på dem som hanterar ärendena i de europeiska institutionerna. På samma sätt som övervakningen av trafiken har påverkat hastigheten på våra vägar är jag övertygad om att den övervakning av subsidiaritetsprincipen som de nationella parlamenten har också kan påverka hastigheten, omfattningen och inriktningen på de beslut som föreslås nedifrån Bryssel.



Herr talman! Jag håller med om det; det kan vara så. Jag tror att den viktigaste effekten handlar om att vi i Sverige, i riksdagen, sätter oss in lite mer i vad som händer och tvingas ta ställning. Det kommer säkerligen att ha en viss betydelse, men jag tycker att man ska vänta med att överdriva betydelsen.



Herr talman! Vi återkommer vid nästa års granskning.
