Allmänpolitisk debatt

Fru talman! För inte så länge sedan önskade en kollega hålla en interpellationsdebatt med justitieministern om unga som spelar på kredit. Hon ville diskutera problemet med att många ungdomar under 18 spelar trots att det inte är tillåtet. Dessutom är det inte ovanligt att spelet sker just på kredit trots att det är olagligt att ge kredit till någon som spelar. Frågan bollades till finansministern, som i debatten enbart svarade att spelfrågan inte diskuteras eftersom den är under utredning. Dessutom är lagen glasklar - ungdomar får inte spela och kredit får inte ges. Därmed var det hela över. Nu är justitieministern här, och då tar jag chansen att prata vidare om spel. Problem som rör kriminalitet frodas ofta kring spel. Jag ska vara tydlig med kopplingen. I dag omsätter illegalt spel ca 3 miljarder kronor. En stor del av denna illegala verksamhet styrs av kriminella organisationer. Apparater sätts ut på krogar och andra ställen, och vinster drivs in med eller utan godkännande av krog- och butiksägare. Åldersgränser upprätthålls, som sagt, långt ifrån alltid - särskilt inte vid olagligt spel. Av polisen i Linköping, där jag kommer från, har jag informerats om att betydliga delar av ungdomsbrottsligheten har sin grund i spelmissbruk. I min hemstad förekommer det att olika gäng, krog- och butiksinnehavare lånar ut pengar mot tjänster eller ränta. Tjänsterna är inte sällan olagliga. De kan bestå i att köra stulna bilar eller att langa narkotika och alkohol. För att kunna betala tillbaka lånade pengar, med ränta, och därutöver finansiera fortsatt spelande händer det att spelmissbrukande ungdomar börjar begå brott såsom rån, stöld och väskryckning. Det handlar om ren desperation och starten på en brottslighet som kan utvecklas till något mycket allvarligt. Sedan finns det ungdomar som utnyttjas som indrivare av skulderna. De använder hot och påtryckningar i olika former. De begår således också brott. Fler än 130 000 svenskar har problem med spelande. Av dessa har åtminstone 30 000 så svåra problem att de kan anses vara spelberoende. Nästan alla dessa 30 000 har anhöriga. Problem med spel börjar få mycket stora proportioner. Insatser bör göras från många håll, även från Justitiedepartementet. Jag är allvarligt bekymrad över hur många unga som inte blir stoppade av vuxenvärlden förrän det är alldeles för sent. Ungdomar i allt yngre ålder begår allt grövre brott. Också narkotikamissbruket går ned i åldrarna. Insatser såsom att arbeta mot hopplöshet och ogynnsamma sociala förhållanden är det som förebygger bäst, men eftersom detta är en rättspolitisk debatt ska jag hålla mig till det rättsliga området. Reaktionerna måste komma snabbt och vara kännbara. Enligt lagen om unga lagöverträdare får det, om brottet kan ge fängelse i mer än sex månader, inte gå mer än sex veckor från det att en person under 18 blir misstänkt för ett brott till dess att åklagaren beslutar om fallet ska upp i rätten. Hemma i min stad Linköping dröjer det ofta flera månader innan åtal väcks. Den unge får ingen reaktion. Flera tror att de kan fortsätta att begå brott eftersom ingenting har hänt. När väl åtal väcks är det inte ovanligt att den unge har hunnit begå fler brott, och straffet blir högre än vad det skulle ha blivit fallet om en reaktion hade kommit direkt. Straffen för de unga behöver ses över. I dag döms många ungdomar till ungdomstjänst i socialtjänstens regi, men min erfarenhet är att den inte fungerar särskilt bra. En stor andel unga återfaller i brott efter att ha avtjänat den typen av straff - om det alls går att avtjäna eftersom det är svårt att hitta platser. Jag känner till ett fall hemma där två 16-åringar dömdes till ungdomstjänst efter att ha misshandlat andra ungdomar. Sex månader efter det att domen hade fallit hade bara en av dem börjat avtjäna sitt straff. Vad säger Socialdemokraterna om ett förslag till ny typ av straff eller påföljd? Vi kallar det för helgavskiljning. Det handlar om att avskilja den unge från sin normala miljö under en viss period. För en ung person är det mer kännbart att tvingas tillbringa ett antal helger instängd under övervakning än att dömas till 30 timmars ungdomstjänst som kanske inte blir av eller åtminstone dröjer väldigt länge innan den kan verkställas. Jag sade inledningsvis att många unga begår brott därför att de har skulder. Ligger de inte på minus har de i allmänhet inga eller små inkomster. Vi i Folkpartiet har funderat kring att avskaffa bötesstraff för ungdomar under 18 år. Bötesstraff kan tolkas av en ung som ett sätt att köpa sig fri från ett straff eller bara som en jobbig börda. Påföljder för unga ska ha tydliga pedagogiska och brottsavhållande innebörder. Vad sägs om ett sådant förslag? Jag vill säga något som har sagts förr men som tål att upprepas. Myndigheter måste samarbeta bättre. När utskottet i tisdags var hos Rikspolisstyrelsen fick vi än en gång höra att det är absolut nödvändigt med ett bättre samarbete mellan polis och socialtjänst. Med nuvarande anslag men med en bättre organisation och mer politisk vilja kan många ungdomar räddas från tragiska liv.

Fru talman! I mitt anförande ska jag först ta upp frågan om vi i vissa fall vid rättegångar skulle kunna ha sekretessbelagda vittnesmål. Avslutningsvis blir det lite rättspsykiatri. Först vill jag säga att det är glädjande att justitieministern finns med, och jag hoppas att han där han befinner sig i huset kan lyssna eftersom jag har en och annan fråga till honom i mitt anförande. Fru talman! Rättstryggheten kräver bland annat att vi kan lita på våra domstolar och att rättvisa domar avkunnas. Ett måls avgörande beror i hög grad på goda vittnesmål. Det förutsätter att folk vågar ställa upp och vittna i en rättegång. Under senare år har rädslan för att vittna ökat. Till stor del beror det på den allt grövre organiserade brottslighetens framväxt. De flesta som vet något om de kriminella gängens verksamhet tiger, övertygade om att de måste det för att överleva. För varje gång som gängens brottsliga verksamhet förblir ostraffad av samhället, stärks deras makt över dem som skulle kunna ändra på det. Att hota någon som ska vittna är att göra sig skyldig till övergrepp i rättssak, och antalet dömda för detta brott ökar dramatiskt. År 1981 lagfördes 158 personer för detta brott. År 1997 hade antalet stigit till 340 för att fem år senare vara uppe i 603 brott. Det innebär att först ägde en dubblering rum under en 15-årsperiod, sedan skedde i stort sett en fördubbling igen, men nu på bara fem år. Flera som begått grova våldsbrott förblir ostraffade, eftersom alla som vet något tiger, och då går inget att bevisa. Länskriminalpolisen i Stockholm, Västra Götaland och Skåne har ett tiotal olösta mord eller försvinnanden med kopplingar till just gängkriminalitet. I februari 1998 sköts en väktare i benet inne i Fittja centrum, i utkanten av Stockholm, inför 25 vittnen. Alla som visste något om motivet teg. Året efter knivhöggs en man till döds på samma plats. 70 personer fanns på plats när polisen anlände. Ingen ville vittna. Hur ska man kunna höja benägenheten att vittna i dylika fall? En idé som förts fram är att nyckelvittnen skulle få vara anonyma, att den som utpekas aldrig ska få veta vem som pekade. Det går inte i Sverige i dag. Ett samhällsprogram i Sveriges Radio, P1, belyste under våren den här problematiken. Bland annat kontaktades alla chefsåklagarna i våra tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö, för att utröna hur de såg på möjligheten att vittna anonymt. De var långt ifrån främmande för tanken. Bara var fjärde sade nej. Av sammanlagt 26 chefsåklagare i de tre städerna gick tre inte att nå. Av de 23 som svarade sade fem att de absolut vill införa möjligheten att vittna anonymt i Sverige. Elva tvekade men lutade åt att idén borde prövas. Sex åklagare svarade nej, medan en inte ville ta ställning. Intressant är att den för svensk rättskultur helt främmande tanken på anonyma vittnen har ett överraskande starkt fäste bland åklagarna. I Norge ändrades straffeprosessloven sommaren 2001 för att tillåta anonyma vittnen. I Danmark ändrades retsplejeloven 2002 på samma sätt. Också i Nederländerna och i Storbritannien finns möjligheten. Det är dags att fundera över sådana förändringar även i Sverige. Ett gangstervälde där ingen vågar vittna om brottsliga gärningar skulle på sikt hota vår demokrati. Kanske skulle anonyma vittnesmål vara tänkbara i vissa fall, till exempel vid grova brott och då vittnet inte har någon anknytning till vare sig brottsling eller brottsoffer. I andra fall vore det förmodligen otänkbart, till exempel när det finns anledning att befara att vittnet vill hämnas på någon inblandad i en rättegång. Kan justitieministern tänka sig att låta utreda om och i vilken omfattning anonyma vittnesmål bör möjliggöras för att behålla vittnesbenägenheten på en hög nivå för att gärningsmän ska kunna åtalas och domar avkunnas? Så över till lite rättspsykiatri. Fru talman! Redan när Mattias Flinck 1994 i Falun i ett tillstånd av psykotisk karaktär sköt ihjäl sju personer med sitt tjänstevapen stod det klart att rättspsykiatrin och ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare måste ses över. Nuvarande lagar medger inte fängelsepåföljd om någon begått ett brott under allvarlig psykisk störning men heller inte rättspsykiatrisk vård om störningen inte föreligger vid domstillfället. År 1999, fem år efter Flinckmorden, tillsattes den så kallade Psykansvarskommittén, som skulle föreslå en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Den sedan länge klara utredningen föreslår bland annat att ett restriktivt krav på tillräknelighet införs i lagen och att fängelseförbudet slopas. Psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse och som har behov av psykiatrisk vård ska ges adekvat sådan under fängelsetiden. Så sker inte i dag i den resursfattiga kriminalvården. Kommitténs betänkande Psykisk störning, brott och ansvar överlämnades till justitieministern i januari 2002. Den helt eniga kommittén ansåg att det var angeläget att reformen snabbt skulle kunna träda i kraft men bedömde samtidigt att det efter diverse beredningar kunde ske först den 1 januari 2004. Så blev det tyvärr inte. Nuvarande något luddiga lagar medför låg förutsebarhet, vilket leder till att olika instanser kommer till olika resultat. Det kan upplevas stötande. Anna Lindhs mördare, Mijailovic, fick livstids fängelse i tingsrätten men rättspsykiatrisk vård i hovrätten. Det blir spännande att se vad Högsta domstolen kommer fram till. Fru talman! Justitieministern förväntas vara inte helt ovetande på detta område. När kommer propositionen? Varför dröjer det så länge? När bedömer justitieministern att ett nytt regelverk för hur psykiskt störda lagöverträdare ska dömas kan träda i kraft?

Fru talman! Rättsväsendet och rättstillämpningen är en viktig del av ett demokratiskt samhälle. Utan ett väl fungerande rättsväsende får vi ett samhälle där den starkes rätt blir den lag som råder, och det vill ingen av oss se - det utgår jag från. Men det finns strukturer i vårt samhälle som rangordnar människor på grund av klass, kön, sexuell läggning och etnisk tillhörighet, strukturer som vi i Vänstern menar måste bekämpas. Vi menar att dessa strukturers inverkan ska motarbetas på många plan, också i rättsväsendet. Det är oerhört grundläggande att alla människor känner tilltro till rättsväsendet, och jag vill i det följande, fru talman, ta upp några aspekter på detta. I en interpellation i våras tog jag upp frågan om skillnader i domar mellan etniska svenskar och människor med annan etnisk bakgrund. Det finns sedan länge en debatt huruvida personer med invandrarbakgrund tenderar att dömas till hårdare straff vid jämförbara brott än etniska svenskar. Vänsterpartiet har tidigare krävt att en jämförande studie görs om rättstillämpningen skiljer sig åt när det gäller personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar. Som svar har vi fått att "ingenting framkommit som pekar på ett behov av en sådan utredning som efterfrågas". Vi menar att denna ståndpunkt verkligen kan ifrågasättas och att vårt krav på jämförande studier stärkts genom att undersökningar i medierna visat på skillnader i rättstillämpningen. I en medieundersökning i våras genomförd i våra tre största städer visade det sig att invandrade bestraffades hårdare vid rattfylleribrott än icke-invandrade. Mer än 50 % av de invandrade som dömts för grovt rattfylleri fick fängelse, medan siffran för icke-invandrade var 30 %, detta trots att de etniska svenskarna i genomsnitt hade högre promillehalt av alkohol i blodet. Undersökningen visade också att förklaringen inte stod att finna i tidigare belastning i kriminalregistret. Det finns också, fru talman, andra medieundersökningar som pekar i samma riktning, och det finns uttalanden från Diskrimineringsombudsmannen, DO, som påvisar etiskt betingade skillnader i rättstillämpningen. Vänsterpartiet har föreslagit att det ska göras en offentlig jämförande studie av om rättstillämpningen skiljer sig åt när det gäller personer med invandrar- eller minoritetsbakgrund och etniska svenskar. Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt och hoppas att riksdagen under detta riksmöte ställer sig bakom det här kravet. Fru talman! Ett annat område där orättvisorna tyvärr är uppenbara är när människor drabbade av sexuella övergrepp och sexualiserat våld försöker hävda sin rätt. Det vanligaste är kvinnor som utsätts för våld eller övergrepp av män. De berättar ofta att bemötandet från de institutioner i samhället som ska hjälpa dem upplevs som ett andra övergrepp. Erfarenheter från kvinnor som vittnar om att de inte blir trodda gör att många kvinnor inte vågar berätta om vad de har blivit utsatta för eller inte vågar anmäla övergrepp. Kvinnor upplever också att det är de och deras ageranden som blir ifrågasatta i stället för den misstänkte mannen. Myndigheter fokuserar på kvinnans klädsel, hur hon har agerat och om hon har varit berusad eller inte. Detta är förhållningssätt som utgår från mannens perspektiv och som bär vidare de strukturer som också är själva orsaken till våldet. Eftersom de patriarkala strukturerna finns överallt finns de även i rättsväsendet. Detta måste, menar vi, synliggöras, och det måste vidtas åtgärder. Endast en liten del av det anmälda könsrelaterade våldet leder till fällande dom. Alla led i rättskedjan måste därför höja sina kunskaper, anser vi, om könsmaktsordningen och om genusanalyser och sexualiserat våld. Fru talman! Homosexuella, bisexuella och transpersoner, alltså de som brukar föras samman till begreppet HBT-personer, utsätts ofta för olika typer av diskriminering, förtryck och våld, så kallade hatbrott. Lagstiftningen ger, enligt Vänsterns mening, inte dessa grupper tillräckligt skydd. Särskilt gäller detta transpersoner som i dag inte utgör någon skyddsgrund i lagstiftningen. I en nyligen publicerad lägesbeskrivning från Socialstyrelsen, Sexuell läggning och bemötandet i socialtjänsten , redovisas att HBT-personer får ett dåligt bemötande på det sociala området. Bemötandefrågan aktualiseras också i de fall HBT-personer är brottsoffer. Inte minst polisen måste därför bli mycket bättre på att bemöta HBT-personer som är brottsoffer. Detta skulle öka förtroendet för polisen bland HBT-personer och underlätta utredningsarbetet. Många drar sig för att anmäla brott på grund av en osäkerhet över hur de ska bli bemötta eller av erfarenhet av att ha blivit dåligt bemötta. Större kunskaper krävs hos polisen och hela rättskedjan. Detta var, fru talman, några exempel på områden där det finns allvarliga brister i rättstillämpningen som vi i Vänstern menar måste åtgärdas så att vi får ett mer rättvist rättsväsende.

Fru talman! Det gläder mig att Rolf Olsson tar upp våldet mot bland annat kvinnor. Antalet utfärdade besöksförbud har ökat mycket under de senare åren. Tyvärr är det väldigt svårt att beivra de här brotten. Det är en oerhörd kränkning av kvinnan som blir fånge i sitt eget hem. Det gäller både att komma på de här gossarna och att ta dem. Är Rolf Olsson och Vänstern beredda att sätta fotboja eller GPS på de här gossarna så att man vet var de är och också kan bevisa när de gjort en överträdelse?

Fru talman! Det är ett ganska smalt område, våld mot kvinnorna, som Jeppe Johnsson tar upp. Jag vill erinra om att problemet finns i hela samhället och att det är en strukturell fråga. Det är det vi trycker. Men icke förty är naturligtvis användningen av elektronisk intensivövervakning eller så kallad fotboja ett område som vi har tyckt har varit intressant och som vi nu kommer att få se en utvidgning av genom de nya bestämmelser som träder i kraft. Det är ett område som är värt att fortsätta att diskutera och utreda. Jag vill inte säga att jag är främmande för tanken, men jag vill inte heller binda upp mig.

Fru talman! Det må vara ett smalt område, men för de kvinnor som drabbas tror jag inte att det är en tröst att säga att det är ett smalt område. Jag vet inte om Rolf Olsson missuppfattade mig. Jag menade inte alls att man ska bestraffa dem med fotboja, det har vi redan, utan de ska ha en fotboja för att man ska kunna konstatera att de överträder besöksförbud. Det är det jag undrar om Rolf Olsson är med på.

Fru talman! Jag håller fast vid det jag sade tidigare. Det är en aspekt som vi kan fundera över. Jag har inget färdigt svar på den frågan från talarstolen i dag. Att hitta nya alternativa påföljdsformer är ett oerhört angeläget område. Detta kan vara ett sätt för individer att få sitt liv att fungera på ett bättre sätt. Det gäller både dem som är innanför och dem som är utanför fängelsemurarna.

Fru talman! Jag får väl erkänna att om detta enkom är en rättspolitisk debatt är jag möjligen en udda fågel i den debatten. Jag tänker inte beröra hela det rättspolitiska området. Skulle jag så göra skulle vi också, precis som Rolf Olsson på ett förtjänstfullt sätt gjorde, få diskutera diskrimineringen inom rättsväsendet av olika grupper, hatbrotten mot HBT-personer och inte minst det sexualiserade våldet. Det var en intressant replikväxling med Jeppe Johnsson om det. Nej, när jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten tänkte jag att jag skulle prata om ett ämne som gäller såväl rättspolitik som socialpolitik och samhällsliv i stort, nämligen våldet bland unga människor. Fru talman! För någon vecka sedan mördades en ung pojke i Sollentuna. Han blev knivhuggen till döds. Det var inte det första fall av mord som sker på grund av brott bland unga människor - tvärtom. Vi har sett det på skolor, vi har sett det utanför skolor, i storstäderna och på landsbygden som ett ökande problem. Det är inte heller det enda problemet med ungdomsvåldet. Vi ser hur lokaltrafiken i Stockholm får ställa in vissa turer därför att det är våld på pendeltågen. Vi ser hur man ställer in andra turer därför att det är stenkastning mot bussarna. Det är inte heller det enda problemet bland unga människor. Enligt Ungdomsstyrelsens rapport och analys av den statliga ungdomspolitiken förra året kan man se att alkoholkonsumtionen har ökat. 70 % av unga människor i nionde klass har provat alkohol. 30 % beräknas vara intensivkonsumenter av alkohol. Som Karin Granbom redovisade tidigare i debatten har också narkotikaanvändningen bland unga människor ökat. Fler lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Ungdomsarbetslösheten ökar, och våldet bland unga ökar. Enligt samma analys från Ungdomsstyrelsen från förra året har 31 % av niondeklassarna blivit utsatta för stöld, 10 % för hot om våld och 5 % för grovt våld. Likaså har de sexuella övergreppen och ökad prostitution blivit ett problem bland unga människor. Jag har varit ute på en mängd skolor den senaste tiden. Jag har använt den tid då riksdagen gör uppehåll för sommarlov och skolorna är slut för att besöka skolor över hela landet. På varje skola har jag ställt en och samma fråga: Varför? Vad är det som gör att ungdomsvåldet ökat? Vad är det som gör att det någonstans i bakgrunden ligger problem med gängbildning? Vad är det som gör att man söker sig till gäng? Svaret har blivit detsamma på varje skola: Otrygghet, att man inte känner sig sedd, att man inte känner sig trygg, att man inte känner att man har någonting att komma till. Det är någonting kommer automatiskt i en generation som har blivit en nedskärningsgeneration. Den generation jag tillhör är inte den generation som byggde upp det samhälle vi har. Det är inte heller den generation som får njuta av frukterna av det välfärdssamhälle som byggdes upp. Tvärtom har vi sett saker och ting raseras och sett klasser slås samman i skolan, sett att fritidsgårdar stängts, fått se att arbetslösheten har ökat från nära nog en nollnivå till en stadig nivå på ett par procent och ibland mycket mer. Vi har sett att ungdomsarbetslösheten har ökat och sett att ungdomar kommit ut på den osäkra arbetsmarknaden och sett att man inte har en framtidstro. Vi har sett en otrygghet. När samhället inte erbjuder trygghet då söks tryggheten någon annanstans. Då söks den i gäng. I gäng kan sådana saker som ursprung och symboler bli tydliga ursprungsmärkningar för vilket gäng man tillhör. Sådana saker som våld kan bli en tydlig signal om att befästa sin plats i det gänget. För ett tag sedan var Professor of Human Development från Cornell University i USA James Garbarino i Sverige - han har skrivit den mycket intressanta boken The Lost Boys. Han sade en sak som jag tyckte var rätt intressant när han skulle lämna Sverige. Han blev intervjuad av SVT på Arlanda. Man frågade honom: Vad har du att säga till svenskarna om det ökande ungdomsvåldet i Sverige? Jo, sade han, om ni fortsätter på den inslagna vägen med inskärningar för unga människor och skapar en nedskärningsgeneration då kommer ni snart att få se en situation som den ni tror finns i USA. Jag var ute och pratade med unga människor - människor i min egen ålder - för första gången om det här när jag själv gick på gymnasiet och var politiskt aktiv. Jag åkte runt i högstadieskolor och bad att få prata med dem som trodde skolan hade lite problem med kanske främlingsfientlighet eller rasism och som utnyttjades av dem som försökte skapa rasistiska grupper på olika skolor. Jag var på en skola i Sundsvall. Jag minns det särskilt. Jag satt och pratade med fyra fem elever, och vi pratade om hatbrott och flyktingpolitiken, som de menade var alltför generös. Jag tog upp exempel där den var verkligt inhuman och bister. Vi kom att ha ett bra samtal. Efteråt kom en kille fram till mig, i bomberjacka, stålhättade kängor och inte så mycket hår på huvudet. Han tittade på mig och sade - jag minns formuleringen så väl för han skulle kunna bli politiker, det var en typisk politikerformulering: Jag tror att vi har kommit fram till någonting här i dag. Men vad spelar det för roll? När du lämnar och jag går ut så är jag en del av ett krig, och i det kriget vill jag inte bli ensam. När unga människor mördas pågår det ett krig. Mot det har vi bara ett vapen, och det är att satsa på unga människor, att åter bygga det välfärdssamhälle som en gång var, att ge tillbaka de fritidsgårdar som fanns, att åter satsa på skolan och inse att satsningar på människor är investeringar och att det lönar sig att satsa på människor. Den norske rättssociologen Tomas Mathiesen har räknat ut att en medelkriminell, om man nu kan använda ett sådant mått, under en hel livstid kostar samhället ungefär 50 miljoner. Det skulle kunna ge en satsning på flera nya lärare och på flera fritidsgårdar som skulle kunna bekosta sig själv. Jag tycker att vi bör tänka på det när vi hamnar i budgetsammanhang.

Herr talman! Jag har mycket lätt att hålla med Gustav Fridolin om de åsikter han har om hur viktigt det är att man tidigt inkluderar ungdomar i samhället i stället för att exkludera dem. Jag tycker dock att det är en väldig betoning på mer resurser, säkert i form av pengar, tid och kraft. Jag tror att det är väldigt viktigt med resurser i form av sociala insatser. Jag är personligen mycket tveksam till att det är just poliser som till exempel jagar unga människor som kommer i kontakt med narkotika. Det finns många bra exempel i vårt land där det är socialtjänsten som gör detta. De tänjer på lagen till det yttersta. De är minipoliser och irriterar, stör men stöttar också ungdomar som vill sluta använda narkotika och gå sig djupare ned i narkotikaträsket. Men vi måste också vara beredda att ställa krav på ungdomar. Det finns till exempel en tro i skolan att allt ska vara roligt. Det är väldigt konstigt. Det är viktigt att man tidigt i skolan kommer in och ställer krav och ser till att de som missar elementära kunskaper får dem, så att de kan lära sig läsa, räkna, skriva och har en framtid.

Herr talman! Jag gissar att Johan Pehrsson har varit ute och besökt många skolor, men jag måste ändå ställa mig främmande inför tron att det finns en upplevelse i skolan att allting ska vara roligt. Tvärtom möter jag många elever som kämpar på också med det som är tråkigt och jobbigt. Tvärtom ser jag att mycket mer har börjat bli tråkigt och jobbigt för de elever som hamnat lite snett, som riskerar att bli de 27 000 unga utanför som vi har i Sverige - människor mellan 16 och 24 år som inte har någon plats i samhällets trygghetssystem eller utbildningsväsende. Just för dem har det blivit tråkigare genom de stora nedskärningarna, genom att inte kunna bli sedda av en lärare, genom att inte kunna ha en kurator att gå till, genom att det inte längre finns en klasstorlek som är hanterbar för lärarkollegiet. Där har skolan verkligen blivit tråkigare på ett sätt som jag tror att ingen tjänar på. Nej, de vet att inte allt kan vara roligt här i livet. Men man måste också ge möjlighet att känna lust att fortsätta i skolan för just dem som har lätt att hamna utanför.

Herr talman! De unga människor som jag känner i dag - jag är inte så jättegammal själv, även om man kan tro det - inser vad som kan krävas, hur tufft det kan vara och vikten av att ställa krav på sig själv. Men väldigt många vuxna verkar ha svårt för detta. När det gäller hur man ska se på mobbning och på kunskapkrav är det otäckt med utvärderingar. Man får inte säga att någon har svårt med matten, för då kanske han eller hon blir ledsen. Det är alltså de vuxna och de politiska partierna i den här riksdagen som bestämmer synen på att ställa krav. Och jag hävdar att ställa krav är faktiskt att bry sig väldigt, väldigt mycket, för har vi inga krav och inget att mäta kan vi inte se vad som går snett. Men om vi kan finna varandra en bit på vägen, så ska vi jobba tillsammans, Gustav Fridolin och jag.

Herr talman! Det förvånar mig att när man pratar om de här problemen väljer man att skjuta in sig på att ställa mer krav och göra det hårdare, som det ofta upplevs, för dem som finns i skolvärlden och de unga människor som finns i samhället i dag i stället för att prata om hur man kan investera i dem och vilka ökade satsningar man kan göra. Jag tror nog inte att vi i sak är så oense om vilka krav som bör ställas. Men jag tror nog ändå att jag får avböja tanken på att vi ska samarbeta med tanke på att du företräder en allians som vill göra rätt stora skattesänkningar. Då finns det inga pengar över till de satsningar som behövs på unga människor.

Herr talman! En viktig grundbult, ja, kanske den viktigaste, i vårt demokratiska samhälle är vårt domstolsväsende - att domstolarna fungerar och hur de fungerar. I ett civiliserat och demokratiskt samhälle ska oberoende och kompetenta domstolar sköta rättsskipningen. Första steget mot en samhällsupplösning sker nämligen när denna fallerar. Därför har domstolarna en särställning i samhället, en särställning med makt att bestämma straff och lösa tvister. Domstolsorganisationen måste därför vara rationellt utformad och begriplig för medborgarna. Sedan några år pågår en omfattande reformering av hela domstolsväsendet. Det övergripande syftet är att mål och ärenden ska avgöras med högt ställda krav på rättssäkerhet och effektivitet. Verksamheten ska i möjligaste mån renodlas till dömande verksamhet. Förutsättningarna för allmänheten att få tvister och andra rättsliga angelägenheter prövade ska, med utgångspunkt i rättssäkerhet och effektivitet, vara lika över hela landet. Tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i våra tingsrätter och i våra länsrätter. Detta förutsätter tillräckligt stora domstolar som kan möta krav på stabilitet, skicklighet och flexibilitet. Domstolarna ska ha en funktionell geografisk spridning i förhållande till allmänheten, myndigheterna och näringslivet. Domstolarna ska vara moderna och attraktiva arbetsplatser. Arbetet ska organiseras så att det finns utrymme för specialisering och delegering. Därmed får också domstolsväsendet bättre förutsättningar att attrahera och bibehålla kvalificerad personal inom alla personalkategorier. Reformarbetet kan delas upp i fyra huvudområden: Förändringar av den yttre organisationen. Förändringar av den inre organisationen. Renodling av verksamheten. Förbättringar av det processuella regelverket. Renodling av verksamheten är ett av huvudområdena för den pågående reformeringen av domstolsväsendet. Avsikten är att domstolarnas verksamhet så långt som det är möjligt ska utgöra rättsskipning. Som ett led i renodlingen av domstolarnas verksamhet har ett antal funktioner flyttats bort från allmän domstol till förvaltningsmyndighet under senare år. Herr talman! Förändringarna av den yttre tingsrättsorganisationen målas stundtals upp som en "slakt på tingsrätter". Det kan jag tycka är lite löjligt eftersom oppositionen är väl medveten om att det ena förutsätter det andra, det vill säga att vi måste ha tillräckligt stora domstolar för att kunna garantera att domstolsärenden avgörs med högt ställda krav på rättssäkerhet och effektivitet. Alla vi som arbetat på en domstol vet att det är stor skillnad på förr och nu. Många av de beslut som tidigare togs i våra domstolar tas nu någon annanstans. Jag kan bara påminna er om bouppteckningar, lagsökningar och betalningsförelägganden. Det innebär att närheten inte alls är av samma nödvändighet som tidigare. Översynen av tingsrättsorganisationen har skett, med riksdagens stöd, stegvis region för region och fortsätter på det sättet. Domstolsverket har utrett regionerna utifrån deras speciella förutsättningar, parat med de principiella utgångspunkterna för reformarbetet. När domstolsverket har presenterat en utredning har den sänts på remiss till berörda tingsrätter och kommuner som då fått tillfälle att framföra sina synpunkter på utredningen och hur tingsrätterna bör vara organiserade. Också rättsväsendets övriga myndigheter och nämndemannaföreningar har fått den möjligheten. Efter beredning i Regeringskansliet har frågan kommit till riksdagen för beslut. Genom att reformeringen av domstolsväsendet har hanterats på det här sättet har man garanterat att frågor om förändringar i tingsrättsorganisationen har fått en allsidig belysning, och alla berörda har haft möjlighet att framföra sina åsikter. Vi vet att genomförda förändringar varit lyckade. De har varit och kommer att vara en garanti för att ge domarna en större möjlighet till rättssäkra avgöranden.

Herr talman! Det var mycket bra att Susanne Eberstein tog upp det här med domstolarna, för det är oerhört viktigt. För att vara lite slängig kan jag väl säga att ordet reform ibland får en annan innebörd än vad jag trodde att det hade. Det brukar handla om neddragningar och längre avstånd för människor. Men Susanne säger så här: Att rekrytera och behålla personal av alla personalkategorier är viktigt. En viktig personalkategori i tingsrätterna är nämndemännen. Dem har ni behandlat väldigt styvmoderligt under de tio år som ni suttit vid makten. Arvodet har inte höjts på 15 år. I Socialdemokraternas Sverige får nämndemännen väldigt långt att åka till tingsrätterna. Och hovrätterna kallar oftast bara de nämndemän som bor riktigt nära hovrätten. Från andra län som ligger vid sidan om kommer de aldrig därför att domstolsväsendet inte har råd att ta kalla in dessa nämndemän. Jag har en fråga till Susanne Eberstein. Om det är så viktigt med personalen i tingsrätterna, är Susanne Eberstein då beredd att i år ge en liten och berättigad förbättring för nämndemännen?

Herr talman! Det är riktigt, Jeppe Johnsson, att vi har haft en utredning angående nämndemännen. Den utredningen följde inte sina direktiv. Utredningen kom bara med ett förslag om att ge mer pengar till nämndemännen. Det tycker jag var en dålig lösning eftersom detta inte var vad som angavs i direktivet. Den utredningen bereds i vilket fall som helst just nu i Regeringskansliet. Och det är möjligt att det finns utrymme för en ökning. För egen del skulle jag egentligen vilja se att man i stället för tre nämndemän har två nämndemän. Då skulle man på ett enkelt sätt kunna få resurser.

Herr talman! Jag tycker att direktiven är ganska oväsentliga. Det är sakfrågan som är viktig. Är nämndemännen värda mer pengar? Och Susanne Ebersteins förslag att man skulle ha bara två nämndemän skulle innebära 300 kr plus 150 kr alltså 450 kr i ersättning, vilket jag tycker är alldeles på tok för lite. Är Susanne Eberstein beredd att ge nämndemännen en vettig ersättning för den viktiga insats som de gör, så att vi också kan nyrekrytera och så att vi också har råd att ha nämndemän som bor mer än fem minuters väg från domstolen och är pensionärer?

Herr talman! Det allra viktigaste när det gäller nämndemän är att få en föryngring. Eftersom nämndemän i dag får ersättning för utebliven förlorad arbetsförtjänst är det inte så särskilt svårt att rekrytera yngre. Det är framför allt de pensionerade nämndemännen som är ledsna, det vill säga de som är över 65 år. Jag är beredd att, när det finns utrymme i budgeten, säga att de kommer långt fram. Men vi har väldigt många väldigt högt prioriterade områden som ligger framför det. Men vi får se vad som händer när vi går igenom denna utredning.

Herr talman! Man kan säga mycket om detta med att göra om tingsrätterna. Om man ska hålla sig till sanningen - det sägs att den brukar förloras i krig, men jag hoppas att den inte ska förloras i debatter - så görs ju detta för att spara pengar. Generaldirektören för Domstolsverket var mycket tydlig när han var i justitieutskottet och berättade att man med detta skulle spara något hundratal miljoner kronor. Det är därför som man slår ihop tingsrätter. Och man tycker att i stort sett alla tingsrätter som har färre än tio domare är ineffektiva. Jag tycker att man ska tänka på det. Men jag håller med om att det processuella är ganska viktigt att förändra och att vi är smarta när vi placerar rättsliga tvister på rätt sätt och så att säga trycker ned dem så långt man kan. Man har bland annat avskaffat arvsbeskattningen. Det är ju en välgärning. Men bodelningar och framför allt bouppteckningar ligger hos skattemyndigheten i dag. Och vi som har läst juridik, och det vet jag att Susanne Eberstein har gjort, vet att det är mycket komplicerat med testamenten och så vidare. Ska vi inte föra tillbaka detta till domstolarna så att det hamnar på rätt ställe i stället för att kosta en massa administration?

Herr talman! Alla förvaltningsbeslut går att överklaga. Jag tycker tvärtom att i första instans ska det vara en förvaltningsmyndighet som fattar besluten, sedan ska det överklagas till domstolarna. Jag tror att det har varit väldigt välgörande för till exempel bouppteckningar. Det kommer att tillsättas en utredning, eller om det redan har gjorts, som handlar om att ta bort ytterligare ärenden från tingsrätterna. Jag tror att det är bra. Jag tycker inte att de ska hamna där från början, utan det ska handla om rättskipning.

Herr talman! Jag ska ta upp ytterligare en sak. När det gäller den inre processen och hur man jobbar i domstolar är också viktigt. Ekobrott är något som är förfärligt för samhällsmoralen och solidariteten i samhället. De måste bekämpas. Ska man göra det effektivt tror jag att man måste titta på sådana saker som man har fört fram bland annat i Förtroendekommissionen. Det är ett tidigare statsråd och en partikamrat till Susanne Eberstein som ledde den, nämligen Erik Åsbrink. Där tittade man på åtalsförhandling. Vad tycker Susanne Eberstein om åtalsförhandling för att man verkligen ska få kraft i bekämpningen av ekobrott?

Herr talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi gör allt vi kan för att komma åt ekobrotten. Det intressanta är att jag träffade en advokat häromdagen som sade att den här världen som håller på med ekobrott är riktigt skakad på grund av de åtgärder som faktiskt redan har genomförts. På den vägen ska vi fortsätta att gå. Men jag vill använda mina sista sekunder till att säga något om att spara pengar. Till vissa domstolar har man över huvud inte kunnat få lagmän och domare, och det tycker jag har varit väldigt besvärligt. Om man som ett plus dessutom spar pengar genom att slå samman väldigt små domstolar tycker jag att det är positivt.

Herr talman! Susanne Eberstein och Socialdemokraterna står för en centralisering av landets domstolar. Det kan vi vara överens om. Det har skett utan övergripande beslut och debatt. Regeringen lägger ned tingsrätter län för län utan att se till helheten. Det är i sig upprörande. Men ännu mer upprörd blir jag när Susanne Eberstein står och säger att vi i dag har domstolar där man inte klarar av rättssäkerheten. Vilka små domstolar har i dag dålig rättssäkerhet? Vilka lagmän och rådmän är det som inte klarar av rättssäkerheten? Det är ju det som hon säger när hon säger att vi måste slå ihop domstolarna till större enheter för att klara av rättssäkerheten. Alltså finns det några domstolar i dag som inte klarar av det. Jag är mycket intresserad av att få höra vilka det är. Och jag tror att även allmänheten är intresserad av det.

Herr talman! Vi vet att det finns väldigt olika kvalitet på våra domstolar. Det vet vi som faktiskt är insatta i den här världen. Det är därför som vi måste ta till sådana här åtgärder för se till att det blir förbättringar. Jag talade också om att det till exempel inte har gått att rekrytera domare. Det är ett exempel på att rättssäkerheten är i fara. Därför är det viktigt med stora och bra arbetsplatser som gör att domare vill komma dit och söker sig dit. Jag tror att vi egentligen är överens om detta och att det bara är något slags glesbygdsromantik att man kämpar för mycket små domstolar som ofta ligger väldigt tätt, till exempel i Skåne. Varför vi går län efter län är väl alldeles självklart. Domstolarna i Norrbotten har väl inte ett skvatt med domstolarna i Skåne att göra?

Herr talman! När det gäller glesbygdsromantik i Skåne kan jag berätta att vi inte har någon glesbygd i Skåne. Däremot vill vi ha ett decentraliserat tingsrättsväsende. Jag kan ta upp ett exempel på problem som uppstår. Vittnesstödjare och brottsofferstödjare finns lokalt. Ofta är det mycket enklare att få frivilligarbetare utanför de största städerna. Med en sammanslagning av tingsrätterna blir det svårare att uppnå målen i fråga om vittnesstöd och brottsofferstöd som regeringen själv har ställt upp. Är det värt att offra vittnens och brottsoffers trygghet för att centralisera domstolarna?

Herr talman! Det gör vi på intet sätt. Och det är faktiskt inte så att vi ska behålla domstolarna bara i de största städerna. Det är fullständigt struntprat. Men det kan ju vara mer än två mil mellan vissa domstolar. Det är alldeles riktigt att det inte finns någon glesbygd i Skåne. Då kan man faktiskt ha lite längre mellan domstolarna just där. Därför är det viktigt att vi fullföljer detta arbete. Det tycker jag att Johan Linander också borde inse.

Herr talman! Jag blev väldigt förvånad när jag i ett replikskifte fick höra Johan Pehrson säga att generaldirektören för Domstolsverket hade sagt att man skulle spara så mycket pengar med denna förändring. Jag vill minnas att justitieministern i en interpellationsdebatt för något år sedan sade att man inte räknade med att spara några pengar. Vad är sanningen i fråga om detta? När det gäller små och stora tingsrätter så finns det ingen vetenskaplig sanning som säger hur stora eller hur små tingsrätter bör vara, utan det handlar om politiska beslut. Den nuvarande politiska majoriteten har bestämt att tingsrätterna ska vara relativt stora. Regeringen har satt upp verksamhetsmål för alla tingsrätter. I allt väsentligt uppfyller de små tingsrätterna verksamhetsmålen. Det är inte på grund av konstaterade bristfälligheter som de läggs ned eller slås samman med andra, utan det är helt enkelt därför att man vill ha större tingsrätter. Domstolsverket har i en utredning visat att mål ställs in mindre ofta i mindre tingsrätter än i stora. Man kan därför lite grann fundera på vad som är effektivt. Vad anser Susanne Eberstein om värdet i fråga om ett lokalt förankrat rättsliv?

Herr talman! Det är väl alldeles självklart att vi ska ha ett väl förankrat rättsliv, även om jag kanske tvekar när det gäller vad det kan betyda. Det är självklart att man spar administrativ personal, administrativa kostnader och lokaler när man lägger ihop små enheter till en större. Det vore därför väldigt märkligt om man inte sparade pengar när man effektiviserar. Tingsrätterna har en helt annan funktion i dag än vad de hade för 20-30 år sedan och för 40-50 år sedan då en del av dem faktiskt tillkom, och ännu längre tillbaka. Det är väldigt mycket lättare att röra sig mellan olika ställen i Sverige i dag. Vi är rörliga på ett helt annat sätt. Det är väl alldeles självklart att domstolarna måste vara med i den utvecklingen.

Herr talman! Justitieministern kan kanske i sitt anförande här förklara vad han menade när han för ett år sedan sade att man inte räknar med att spara några pengar. Sedan vill jag lite grann protestera mot skönmålningen av Domstolsverkets agerande. Domstolsverkets idéskisser har många gånger visat sig vara förklädda påbud. Man säger bara: Så här vill vi ha det. Remissförfarandet kan man också ha synpunkter på. Jag känner till ett fall i Västra Götaland där utredaren hade en uppfattning som inte stämde överens med Domstolsverkets. När Domstolsverket skickar ut utredningen på remiss skickar man med ett följebrev och säger till utredaren: Vi tycker inte som utredaren.

Herr talman! Lyssna och lyda är inte samma sak. Många människor har fått komma till tals, och det tycker jag är viktigt. Det är inte så säkert att den egna domstolen precis alltid vet vad som är absolut bäst.

Herr talman! Det måste för vissa moderater - jag säger alltså inte alla - som är väldigt fixerade vid antalet poliser vara ytterst besvärande att den största satsningen på fler poliser kommer från Socialdemokraterna när man nu byggt upp hela sin politik på antalet poliser. Till exempel Jeppe Johnsson hör väl till dessa. Dock gäller det alltså inte alla moderater. Det är faktiskt så att det vid examinationen i januari kommer att finnas 17 200 poliser i Sverige. Om man går fyra år tillbaka och ser till den examination som var fyra år dessförinnan ser man att det fanns det 16 089 poliser. Då var examinationen i december. Det är alltså en ökning med ungefär 1 100 poliser netto, med nästan en polis per dag. Därutöver har också antalet civilanställda ökat ordentligt. Det här är alltså en ökning som vi inte sett tidigare i Sverige. Det innebär att vi nu har fler poliser än vi kanske haft i Sverige på minst 20 år. Då ska vi komma ihåg att då fanns ordningen med 125 olika myndigheter som inte var särskilt effektiv. Man har alltså utomordentligt bra möjligheter att nu utveckla polisens arbete. Kanske kan vi också koncentrera oss på andra saker när vi nu kan se denna ökning - en ökning för femte året i rad nästa år. Svensk polis är väldigt bra på mycket. Men självklart måste också svensk polis utvecklas. Svensk polis är väldigt bra när det gäller att se till att personer som begår grova brott får ställas till ansvar och dömas i domstol. Däremot kan polisen bli betydligt bättre när det gäller att klara upp så kallad vardagsbrottslighet. Men vi ser en del ganska otroliga beskrivningar av situationen när det gäller vardagsbrottsligheten. En siffra har nu nämnts i Dagens Nyheter. Man talar om en ökning som definitivt inte återfinns i till exempel BRÅ:s redovisning. Men det är riktigt att vi har en viss ökning av inbrotten i Stockholms län. Det rör sig om 3 000-4 000 inbrott i Stockholms län. För var och en av de personer eller familjer som drabbas är detta ett enormt ingrepp. Det kunde kanske vara värt att nämna att det för bara drygt tio eller tolv år sedan - eller kanske i början av 1990-talet - var 8 000 inbrott i Stockholms län. Det har alltså skett en ordentlig minskning - en minskning med över 50 %. Det nämner man inte! Men jag tycker att det är viktigt att nämna detta därför att många gånger vid en räkning av till exempel av antalet bostadsinbrott är det lite underförstått, och man talar gärna i sammanhanget om att det gäller personer som kommer från andra länder, från öst och så vidare. Men vi hade betydligt fler inbrott i Stockholms län och i Sverige över huvud taget när det inte fanns möjligheter att på samma sätt som nu resa från till exempel de baltiska staterna till Sverige. Det tycker jag av många skäl är viktigt att hålla fram. Polisen måste alltså utvecklas och bli bättre på att klara upp vardagsbrotten. Detta är inte ett ansvar bara för polisen, utan också vi har ett ansvar. Vi har ett ansvar för att se till att polisen får så bra verktyg som möjligt. Ett konkret exempel är att se till att man nu får möjlighet att ha ett större DNA-register, att ta DNA-prov på en lägre bevisgrad än man i dag kan och att det ska vara samma bevisgrad som den när man tar fingeravtryck. Detta är viktigt, för polisen behöver de här redskapen för att kunna lösa fler brott. Men svensk polis behöver också fortsätta att utvecklas - det händer ju väldigt mycket inom svensk polis nu - så att man blir ännu modernare. Det gäller att se till att det kommer in fler kvinnor, framför allt på chefsnivå, och att se till att det kommer in fler personer som har en annan etnisk bakgrund än de som är födda i Sverige. Vidare måste vi se till att det blir en ännu mer öppen polis - det har ju blivit en öppnare polis; det råder ingen tvekan om det. Förra veckan beslutade vi om ett etiskt råd därför att vi behöver ha också den dimensionen när vi diskuterar alla tekniska möjligheter och den tekniska utveckling som vi ser äga rum. Vi har också tagit initiativ till att det ska vara en ökad parlamentarisk kontroll av hemlig tvångsavlyssning i stället för att regeringen bara ska avge en skrivelse till riksdagen. Som sagt: Det gäller att få polisen mer effektiv beträffande den här typen av brott, en brottslighet som också vanliga människor riskerar att drabbas av - inte den brottslighet som man kanske läser om i tidningen. Vi måste även se till att polisen utvecklar det brottsförebyggande arbetet och blir mer synlig på gator och torg. I går besökte jag Polisfackets dag - flera av er var också där. Då kunde man konstatera att det är just detta som polisen själv i den undersökning som polisfacket gjort tar som sitt viktigaste mål. Bland de viktigaste sakerna är just att vara synlig på gator och torg. Det tycker jag är en utomordentligt bra inställning hos polisen. Man måste också öka samverkan med andra myndigheter. Det handlar då förstås om andra rättsliga myndigheter. Det kan bli ännu bättre i samarbetet med åklagare. Många gånger kan det på lokal nivå vara så att polisen kan göra ett större arbete, på andra håll kanske åklagaren. Det gäller att man anpassar sin situation så att man på bästa sätt kan arbeta på att bli så effektiv som möjligt - därmed också i medborgarnas tjänst. Dessutom måste vi se till att man ökar samverkan med andra myndigheter, till exempel med tullen och kustbevakningen. Många gånger handlar det om informationsutbyten. Nu har vi gett de här myndigheterna i uppdrag att visa hur man bäst vill ha olika förslag till förändringar så att man kan effektivisera sitt arbete. På många ställen runtom i landet handlar det om ett ökat samarbete mellan polisen och socialförvaltningen, givetvis inte minst när det gäller unga lagöverträdare. Vi kan konstatera att man i till exempel Örebro län, framför allt i Örebro stad, på ett fantastiskt sätt har lyckats bygga upp ett samarbete mellan polis och socialförvaltning. Det har gjort att ungdomsbrottsligheten, enligt uppgift från Örebropolisen, har minskat med bortemot 50 % på några år. Tänk om vi kunde se en utveckling i hela Sverige där ungdomsbrottsligheten går ned med 50 %! Det handlar alltså om att polisen och socialförvaltningen har fått ett ökat samarbete. En väldigt enkel åtgärd är helt enkelt att man har blivit grannar. Man har inte flyttat ihop, men man har flyttat så att man har blivit grannar och sitter vägg i vägg. När det gäller det arbete som pågår i form av brottsförebyggande och brottsutredande arbete hos polisen är det samma personer som socialförvaltningen arbetar med. Kan man då utveckla det här samarbetet är det förstås till fördel för alla. Det som har skett i Örebro - utöver att man där haft väldigt duktiga poliser som gjort det här arbetet - visar att man kan göra väldigt mycket. När det nu dessutom blir ökade anslag har man ännu bättre möjligheter att utveckla detta. Förutom att vi nu gör dessa satsningar och satsningar på i stort sett samtliga myndigheter inom rättsväsendet får man inte glömma bort brottens orsaker. Man får inte tro att allting löser sig bara genom att se till att vi får fler poliser. Det ser vi till, men det går inte att bortse från frågan om varför brott begås. Det allra bästa sättet att minska brottsligheten är att se till att brott över huvud taget inte begås. Där handlar det givetvis om sociala orsaker. Det gäller, som tidigare sagts här, att bygga upp ett starkt skydd för de ungdomar som är i behov av det. Det gäller också att minska sociala skillnader mellan dem som har det allra svårast och dem som har det bäst i samhället. Därför kan man inte bortse från de förslag som nu läggs fram av Moderaterna om en mycket kraftig sänkning för dem som har det allra allra sämst. När det gäller de människor som inte ser detta som ett incitament för att arbeta mer eller för att få tillbaka ett arbete som man har förlorat innebär det förstås en enormt svår situation för barnen och ungdomarna - för dem som har föräldrar som drabbas av det här. En nedgång till 65 % drabbar förstås i första hand barnen och ungdomarna. Men det innebär naturligtvis inte att barn och ungdomar i sådana familjer omedelbart skulle hamna i kriminalitet eller droger. Men det innebär en ökad risk för de barn och ungdomar som är i riskzonen om man också ska förstöra den ekonomiska situationen på ett sätt som inte drabbar deras kompisar. Här behövs det inga vetenskapliga undersökningar. Det är bara att titta runtom i världen och titta hur det har varit historiskt. Där det är stora sociala skillnader, där det är stora sociala spänningar, frodas brottsligheten. Det är en grogrund för ökad kriminalitet. Det går aldrig att bortse från det faktumet. Det går heller aldrig att bortse från det faktum att alkoholen och dess utbredning har ett direkt samband med till exempel våldsbrottslighet. Därför kan man inte heller ha en så generös inställning till alkoholen som Moderaterna har när de säger att det ska vara möjligt att köpa alkohol dygnet runt och att man ska sänka åldern för inköp av alkohol. Det är en inställning som man i alla fall har haft tidigare och också har givit uttryck för nyligen. Det här tillsammans - samverkan, en ökad satsning på rättsliga myndigheter och ett arbete för att satsa på dem som har det allra svårast - är det bästa sättet att minska brottsligheten.

Herr talman! Jag är säker på att många ämnen kommer att tas upp, men kanske inte mitt. Därför ska jag förvåna ministern genom att inte ta upp polisen. Det gör säkert alla andra. Det finns anledning att göra det. Jag skulle i stället vilja ta upp något som kanske inte är så medialt som sommarens spektakulära rymningar och fritagningar, där ministen sköt från höften och helt plötsligt blev handlingskraftig. Jag ska ta upp något som kanske inte ger så mycket eko i medierna och som kanske inte ens jag tar upp på torgmöten - fast jag gör det ibland. Jag läser ur en debattartikel som har varit inne i våra tidningar hemma från en advokat, alltså en före detta kollega till ministern. Partifärgen har jag ingen aning om, men det står så här: För ett fungerande rättsväsende krävs inte enbart fler poliser och så kallade rymningssäkra fängelsebunkrar. Sedan kommer han in på något väsentligt, och det är förvaltningsdomstolarna: Ingen förälder ska behöva vänta i två, tre eller flera år på att det i första instans avgörs hos vem av föräldrarna barnet ska bo eller vem av föräldrarna som ska vara barnets vårdnadshavare. Det är också flera andra frågor som människor får vänta på i förvaltningsdomstolarna. Herr minister, är detta rättssäkert?

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade Jeppe Johnsson rätt. Var det vårdnadsmål det handlade om? De handläggs faktiskt inte i förvaltningsdomstolar. De handläggs i allmänna domstolar. Sedan är det verkställighetsmålen som handläggs i förvaltningsdomstolar. De har en väldig förtur. Där är det inte fråga om att vänta några år. Däremot kan jag hålla med Jeppe Johnsson om att vårdnadsmål är förödande för barnet. Men problemet är inte att det är lång handläggningstid utan att man kan ta upp det på nytt igen. Det missbrukas förstås av en del föräldrar. Problemet är att den möjligheten måste finnas om förhållandena är annorlunda på så sätt att frågan om barnets bästa förändras. Det är alltså egentligen inte så konstigt. Nu pågår ju en vårdnadsutredning där man tittar på att på olika sätt försöka förbättra situationen när det gäller vårdnads- och umgängesmål.

Herr talman! Det fanns 2001 en utbildningsplan för att höja kompetensen hos domarna när det gäller vårdnadstvister. Men den har inte kunnat genomföras på grund av pengabrist. Känner ministern sig ansvarig för det här?

Herr talman! Det pågår en rad olika utbildningsinsatser i domstolarna i en massa olika hänseenden. Jag skulle däremot inte gå in och tala om exakt vad man ska och inte ska satsa på. När vi ändå talar om de ekonomiska konsekvenserna kan jag ändå berätta, om inte Jeppe Johnsson känner till det, att anslagen nu ökar med 100 miljoner för varje år på ram. De stiger år efter år också för domstolarna. Och det är välbehövliga pengar. Jag säger inte annat än det.

Herr talman! Ett fungerande rättsväsende är en av de fundamentala byggstenarna i en demokrati. Begreppet demokrati har ju diskuterats ganska livligt här i kammaren och i Sverige de senaste veckorna. Min fråga till Thomas Bodström är: I valet mellan en demokrat och en kommunist att skaka hand och samarbeta med, vad väljer Thomas Bodström?

Herr talman! Det behöver jag inte trettio sekunders talartid för att svara på: en demokrat.

Herr talman! Då uppstår ju frågan varför justitieministern och hans regering samarbetar med kommunister. Kommunister är inte demokrater. De förordar en elitistisk, lagbunden utveckling som inte är styrd av demokratiska beslut, proletariatets diktatur och så vidare. Så det är uppenbarligen så att justitieministern och hans regering är beredda att samarbeta med odemokratiska rörelser när så passar. Om det kom ett reformerat nazistiskt parti i denna kammare och sade: Vi är inte gamla tiders nazister. Vi är ett reformerat, demokratiskt nazistiskt parti där 30-talet är borta - kommer då justitieministern och hans regering att vara beredda att samarbeta även med dem? Socialdemokraterna stänker sin trovärdighet över på kommunisterna!

Herr talman! Jag tror att de allra flesta håller med mig om att Vänsterpartiet i Sverige är demokratiskt. Sedan har det varit en diskussion om vad personer inom Vänsterpartiet har för åsikter i olika frågor. Men att det svenska vänsterpartiet i sig är demokratiskt tror jag inte att det råder något tvivel om.

Herr talman! Det här med sanningen är viktigt, justitieministern. Det kommer ju inte att finnas 17 200 poliser, för en mängd kommer att vara sjukskrivna. En mängd kommer att vara föräldralediga. En mängd kommer att vara i utlandstjänst. De kommer att finnas på papperet. Dessutom pratar justitieministern om sina satsningar. Han talar om 100 miljoner, 80 miljoner, de miljonerna, de miljarderna. Enligt Rikspolisstyrelsens ansvariga för ekonomi räcker den så kallade satsningen på 1,1 miljard kronor, färdigt först 2007, till en tredjedel av de löften som är utställda. Vi kommer återigen att se hur dåligt man med den ekonomiska styrningen leder våra viktiga rättsvårdande myndigheter, själva kärnan i demokratin. Anslaget är för viktigt för att hålla på och låtsas om sanningen. Vi måste hålla oss till sanningen, och vi måste lyssna på Rikspolisstyrelsen.

Herr talman! Jag håller fullständigt med Johan Pehrson, herr talman. Av de 17 200 poliserna är det självklart att vissa är sjukskrivna och föräldralediga. Det vore konstigt om poliser vore de enda som inte är det. Sanningen är också att antalet sjukskrivna går ned hos polisen, så att det blir färre och färre sjukskrivna. På lördag går jag in på mitt femte år som justitieminister. Jag har sedan den tid då jag började gång på gång fått höra från de borgerliga att pengarna inte räcker till att anställa poliser. Och gång på gång har det visat sig vara felaktigt. Varenda polis som har utbildats på de polisutbildningar som vi har haft under de här åren har anställts. Jämför det med andra yrken, där man inte har den garantin. Varenda polis har anställts. De poliser som nu utbildas kommer också att anställas.

Herr talman! Jag var i Hällefors i fredags, hos närpolisen. De har fyra anställda. De ska ha åtta. De har inte fått någon ny polis på fem år. Det utbildas 4 000 nya poliser, men det försvinner ju en massa. Ålderspuckeln är enorm. Vi behöver utbilda ännu fler. År 2002 kom det 29 nya poliser netto i Sverige. År 2003 kom det 113 enligt uppgift från Riksdagens utredningstjänst, och det brukar ju stämma. Det är inte den enorma satsningen. Vi måste hålla oss till sanningen. Jag tycker mycket av det som justitieministern ställer fram här om reformering och effektivitet är rätt väg att gå. Låt oss göra det tillsammans, men låt oss hålla oss till sanningen.

Herr talman! Ja, låt oss verkligen hålla oss till sanningen. De uppgifter vi får från RPS, för att nu verkligen hålla på med sifferexercis, är alltså 17 200. Jämför man fyra år tillbaka, då examinationen var i december och inte i januari, var det 16 089. Ganska enkelt kan man räkna ut att detta är 1 100 netto, vilket alltså nästan är en om dagen. Sedan vet Johan Pehrson, som liksom jag företräder Örebro län, att även Örebro län har fått ett ordentligt tillskott av poliser netto. Hur de sedan fördelas inom länet ska nog varken Johan Pehrson eller jag lägga oss i.

Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid en annan fråga, som inte är ekonomisk men ändå väldigt viktig. Det gäller polisens inre arbete och organisation. Jag fick en uppgift i går på ett seminarium som justitieministern också deltog i om att frågan om polisväsendets organisation inte diskuteras i Rikspolisstyrelsens styrelse. Den diskuteras inte i polisstyrelser och nämnder. Den diskuteras aldrig här i kammaren. Då är det angeläget att veta när och var frågan om de 21 polismyndigheterna och de projekt som bedrivs diskuteras, det vill säga En nationell polis med gemensam kommunikationscentral. När kommer vi beslutsfattare och förtroendevalda in i den processen? Eller är det så att polisens organisation är en fråga endast för justitieministern och rikspolischefen?

Herr talman! När det gäller polisens organisation och struktur har vi gått från 25 till 21 län. De fördelas länsvis. Jag har ingen ambition att på något sätt ta initiativ till en förändring av detta. Däremot har jag utifrån det som kom fram av Göteborgskommitténs utredning välkomnat en ökad nationell polis. Man ökar alltså utvecklandet av en nationell polis när det till exempel gäller utbildning och utrustning. Vi följer det arbetet, men det föranleder inte några lagändringar, vilket också Göteborgskommittén konstaterade. När det blir fråga om en lagändring kommer naturligtvis Hillevi Engström och alla andra att få reda på detta i god tid.

Herr talman! Polisens organisation skiljer sig åt väldigt mycket. Det är stora skillnader i storlek mellan de 21 olika myndigheterna. Det intressanta är att veta om pengarna används rationellt - om de ger högsta kvalitet, bästa effektivitet och någon form av uppföljning. Samtidigt pågår projektet En nationell polis, vilket vi vet väldigt lite om. Det som skrämmer mig är att vi kan ställas inför samma faktum som i fråga om tingsrätterna, nämligen att vi får ett brev från regeringen som säger att de gjort det och det och lagt ihop vissa myndigheter utan att vi får en chans att påverka detta. Jag är rädd för att en nationell kommunikationscentral kommer att ytterligare förändra och försämra polisens möjligheter.

Herr talman! Alla de frågor som kan beröra lagändringar är självklart sådana som vi i god tid kommer att diskutera med andra politiska partier. När det gäller polisens egen utveckling kan vi naturligtvis alla följa den. Det finns ingen anledning att på något sätt försöka hemlighålla den. Tvärtom är en öppen och fri diskussion till gagn för oss alla.

Herr talman! Justitieministern återkommer ofta till de satsningar som han anser att den socialdemokratiska regeringen gjort på just polisen. Tidigare har han hävdat att vi ska ha 17 000 poliser vid utgången av år 2004. I dag har det sagts 17 200 poliser. Medierna har rapporterat att Rikspolisstyrelsen säger att det kommer att finnas 17 000 poliser vid utgången av år 2004. Samtidigt är långtidssjukskrivningarna många, aspiranter är under utbildning och deltidspensioneringarna - från 61 års ålder - är i sig ett nytt fenomen för polisen. Finns dessa deltidspensionerade poliser med i den statistik som uppger 17 200 poliser?

Herr talman! Detta är personer som enligt RPS ska vara anställda inom polisen. Sedan har det redan tidigare funnits poliser som till exempel förtidspensionerats. Det innebär förstås att de inte fortsätter sin anställning inom polisen. Hade de gjort det hade poliserna varit ännu fler. De närmaste åren kommer många poliser att pensioneras och i vissa fall också förtidspensioneras - kanske inte de allra närmaste åren, men inom några år framöver. Det får vi återkomma till då. Med tanke på den ålderspuckel som finns har vi varit medvetna om detta under en längre tid. Vi är också medvetna om att det finns geografiska skillnader. Bland annat i Värmland och norra Sverige är många poliser äldre.

Herr talman! Halvtidspensioneringarna har de senaste två åren ökat genom möjligheten att vid 61 års ålder kunna gå i förtida pension med nästan bibehållen lön. Och en halv polis, Thomas Bodström, är trots allt en halv polis, och borde vara så även i statistiken. I annat fall är han inte rättvis.

Herr talman! Om vi talar om folk som pensioneras i förväg är det förstås något som påverkar antalet. De poliser som är sjukskrivna är naturligtvis anställda, även om de inte är i aktiv tjänst. Nu kan vi dock konstatera att sjukskrivningarna går ned. Man kan givetvis göra beräkningar - vilket vi inte gjort - på hur många timmar poliser jobbar totalt. Även detta är något som talar till vår fördel med tanke på att sjukskrivningarna minskar.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att antalet poliser under de senaste åren förvisso ökat, om än långsamt, men fortfarande har vi år 2004 färre poliser i Sverige än vi hade 1994 när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten. Sorgligt nog. Justitieministern säger att polisen kan bli bättre på vardagsbrott, och det är ju det minsta man kan påstå. Stöldbrotten har inte ökat, fortsätter ministern. Nej, de anmälda stöldbrotten har inte ökat. Det jag möter när jag är ute och reser, särskilt på landsbygden, är att man slutat anmäla stöldbrott eftersom polisen ändå inte gör någonting. Det är inte lönt. När den som anmäler en stöld samtidigt med kopian på stöldanmälan får en avskrivning i sin hand är det en tydlig signal om att det inte är lönt att göra anmälan. Anledningen till att inte ännu färre stölder anmäls är att människor vill få ut sin försäkringsersättning. Jag ser ett stort problem i att människor inte längre har förtroende för polisen och inte ens anmäler de stölder som sker.

Herr talman! Det är klart att det finns ett stort mörkertal inom olika delar av brottsligheten. Det ser vi bland annat när det gäller sexuella övergrepp på barn även om anmälningsbenägenheten lyckligtvis ökat. I fråga om till exempel villainbrott kan man konstatera att det inte finns något större mörkertal just med tanke på att i stort sett alla hus är försäkrade. Detta gäller alltså inbrott i fastigheter. Därför kan man mäta detta ganska säkert på det sätt som jag redovisar. Man kan också mäta i form av brottsofferundersökningar. De ger på intet sett något annat resultat.

Herr talman! Ganska få av stölderna är villainbrott. Det finns stölder av helt andra saker som det kanske inte är lönt att få ut någon försäkringsersättning för eller som inte är försäkrade. Så till en helt annan fråga. Kriminalunderrättelsetjänster, så kallade KUT, finns i dag vid varje länspolismyndighet, tullen, skattemyndigheterna, Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen - tror jag - och på rikspolisnivå. Var och en av dessa sitter med sin information. Jag tror att här finns ett stort problem och vill därför höra vad justitieministern tycker om detta.

Herr talman! Det kan nog uppstå problem över huvud taget med den utvecklingen, men framför allt ges det möjligheter när det gäller underrättelseinformation. Det gäller samverkan med andra myndigheter och det gäller polisen i sig. Men det gäller också att reglera detta på rätt sätt så att de problem som Johan Linander kanske tänker på inte ska uppstå. Därför arbetar vi nu med en - i och för sig mycket komplicerad - lagstiftning som innebär att vi kommer att kunna presentera en ny polisdatalag.

Herr talman! Jag vill fortsätta att tala om unga och brott. Det ser inte bra ut på den fronten. Vi vet att många av de förebyggande insatserna skurits ned, socialtjänsten fungerar inte särskilt bra på många håll, tillgängligheten på narkotika har ökat och vi har ineffektiva påföljder för ungdomar. Jag har varit runt i kriminalvården, och det är mycket tragiskt att se att många av dem som sitter där begått brott under lång tid, redan som unga, och ingen fångade upp dem. Det måste vi få en ändring på. Justitieministern sade för ett tag sedan: Tänk om vi kunde få ned ungdomsbrottsligheten med 50 %. Ja, tänk om vi kunde det. Men vi ska inte bara tänka. Vi måste handla också. Därför vill jag fråga justitieministern vad han planerar att göra inom detta område.

Herr talman! Jag tror att Karin Granbom kan vara ganska nöjd med det svar jag nu ger. Vi håller nämligen på med ett helt nytt arbete när det gäller påföljderna för ungdomar. Jag hann inte säga det tidigare. Jag hann inte svara på alla de frågor som ställdes i era anföranden. Det pågår en översyn av påföljderna för unga, och den kommer att presenteras inom de närmaste veckorna. Den har pågått sedan 2002. Det handlar om att få bättre, tydligare och skarpare påföljder utan att stöta bort de unga. Precis som Karin Granbom säger - och jag tror att vi är helt överens om det - är påföljderna skrivna av vuxna, de döms ut av vuxna och de är också anpassade för vuxna. Påföljder som fängelse och böter är inga bra påföljder för ungdomar. Ändå är böter den vanligaste påföljden för ungdomar, vilket innebär att det många gånger inte blir någon konsekvens av den eftersom ungdomarna inte kan betala böterna. Därför gör vi nu det arbete som vi inom kort kommer att kunna presentera. Jag tror att det då kommer många nya och spännande förslag som går i den riktning som Karin Granbom talar om.

Herr talman! Det gläder mig. Jag ska läsa arbetet med intresse. Vi måste få bättre påföljder och även en snabbare reaktion rent allmänt från rättsväsendet. Det får vi fortsätta att jobba med. Jag sade tidigare att spelmissbruk leder till brottslighet. Vi vet att narkotikamissbruk naturligtvis också gör det. Narkotikamissbruket går alltmer ned i åldrarna, och samhället blundar. Inte sällan möter jag poliser som träffar på ungdomar som missbrukar. Men de kan inte bevisa detta. Kan justitieministern tänka sig att polisen får ta blod- och urinprov för att kunna konstatera det så att åtgärder verkligen sätts in?

Herr talman! Det är en avvägning av vilken ålder barnet befinner sig i. Det är en avvägning om det till exempel innebär en kränkning för en 14-årig flicka i förpubertal ålder att klä av sig naken inför främmande poliser, även om det är kvinnliga poliser. Jag är inte beredd att vidta några ändringar i den saken nu. Det finns möjligheter i vissa fall att också göra den typen av undersökningar. Men man ska ha klart för sig att de ungdomar som hamnar i den här svåra situationen i första hand är i behov av stöd och hjälp. Det är väldigt viktigt att de inte utsätts för olika kränkningar.

Herr talman! Jag har två frågor. För det första: Hur var det med inbesparingarna på förändringarna i den yttre tingsrättsorganisationen? Ska man lita på generaldirektören för Domstolsverket som i justitieutskottet sade att man sparar 100 miljoner? Eller ska man lita på justitieministern, som i en interpellationsdebatt här i kammaren för något år sedan sade att man inte räknar med att spara några pengar? För det andra: Rättspsykiatrin har varit i fokus under senare tid, mycket på grund av två uppmärksammade mordrättegångar. År 1999 tillsattes en statlig utredning, den så kallade psykansvarskommittén. Den fick i uppgift att föreslå ny lagstiftning för hur psykiskt störda lagöverträdare ska dömas. En helt enig utredning lämnade över sitt betänkande i januari 2002 till justitieministern. Man bedömde att med beredningar och sådant som krävs skulle ett nytt förslag kunna träda i kraft den 1 januari 2004. Det blev inte så. Nu undrar jag: När räknar justitieministern med att komma med en proposition? När räknar justitieministern med att förslag ska kunna träda i kraft?

Herr talman! Jag är rädd att jag inte hinner med båda frågorna. Vi får väl ta diskussionen senare. När det gäller Domstolsverket och förändringarna har jag mycket riktigt sagt att det inte på något sätt i första hand sker av ekonomiska skäl. Jag har inte heller kunnat konstatera att det har kunnat ge sådana resultat. Hur det däremot blir på sikt kan jag inte svara på. För min egen del har jag sett de principiella fördelarna. Det är en samordning som kan behövas. Det är en utveckling som vi ser inom andra rättsliga myndigheter och domstolar, till exempel i de övriga nordiska länderna. De förändringarna är en naturlig utveckling i det samhälle vi lever i. Däremot måste man ändå ta hänsyn till avståndet. Man kan inte agera likadant när det gäller norra Sverige som i södra Sverige med den närhet som finns där. Det allra viktigaste är att vi måste tänka på att ha den bästa kvaliteten för våra medborgare. Det är min ledstjärna i arbetet för att kunna få den bästa rättssäkerheten för alla. Det ska inte vara någon skillnad för var man bor.

Herr talman! Om det kan glädja justitieministern tror jag mer på justitieministern än på Domstolsverkets dåvarande generaldirektör när det gäller inbesparingar på tingsrättsorganisationen. Jag väntar med spänning. När kan det komma en proposition angående hur psykiskt störda lagöverträdare ska dömas? När bedömer justitieministern att en färdig lagstiftning ska kunna träda i kraft?

Herr talman! Jag kommer inte att kunna svara på det. Det har skett många saker sedan förslaget har givits. Det visar också remissvaren. Det finns delar som är väldigt positiva, men det finns andra delar som definitivt inte är det. Det gäller till exempel att fler psykiskt sjuka kommer att finnas ute på gator och torg. Kan vi reglera det på ett bra sätt i kombination med öppenvården är jag den förste att tycka att det är fantastiskt bra. Men vi är inte riktigt färdiga med analysen av hur vi ska kunna gå vidare. Jag kan säga så mycket att vi kommer att göra det inom de närmaste veckorna. Vi har under den senaste tiden kunnat konstatera att vi är färdiga för att kunna göra ett ställningstagande.

Herr talman! Polisen är i mångt och mycket symbolen för trygghet i samhället. Nu är inte det en fråga om enbart numerär. Det är lika mycket en fråga om organisation, som jag ser det. I mitten på 90-talet genomförde man ett närpolissystem efter ett mycket bra koncept. Innehållet i begreppet närpolis har dock ändrats under de senaste åren. Det är i dag helt utarmat. Ministern talar själv om den förebyggande verksamheten och närpolisen. I det ursprungliga konceptet stod det verkligen för den förebyggande verksamheten inom polisen. Min fråga är: När det nu blir fler poliser, innebär det också att man kommer att intensifiera det förebyggande arbetet och återgå till det ursprungliga närpoliskonceptet?

Herr talman! Ja, vi kommer att fortsätta att arbeta för att polisen ska arbeta förebyggande. Däremot finns det på exakt samma sätt som när det inrättades i mitten på 90-talet skäl att utveckla det. Många poliser säger att det blev för plottrigt och för många små enheter. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Det är däremot viktigt att polisen är synlig, jobbar brottsförebyggande och nära ungdomarna. Detta är en uppfattning som finns hos polisen. Jag har också sagt till den nye rikspolischefen att det är en av de absolut viktigaste sakerna att tänka på. Det är också viktigt för framtiden att polisen finns i närheten av ungdomarna. Därför tycker jag att det är viktigt att närpolisen utvecklas.

Herr talman! Det låter bra. I min hemkommun har inte eleverna sett en polis på många år. Kommunen betalar vaktbolag för att klara den allmänna ordningen eftersom staten inte klarar det. Jag hoppas att när det blir fler poliser ska de inte hamna i orter som Örebro och Västerås utan att det även kommer att finnas poliser i orter som Arboga och Nora.

Herr talman! Det ska definitivt finnas poliser i Arboga, i Nora och i alla delar av samhället. Därmed inte sagt att det alltid ska finnas en station på varje ort. Nu nämner jag inte närmast Arboga eller Nora. Det finns andra ställen. Det viktigaste är att polisen finns på plats när den som bäst behövs. Det arbetet pågår också inom polisen. Polisen ska arbeta under de tider när den bäst behövs. Det är minst lika viktigt.

Herr talman! Jag vill vända mig till justitieministern eftersom ett samarbete på regeringsnivå pågår med Miljöpartiet. Miljöpartiet vill nu skriva in i sitt partiprogram att även djur ska ha en nödvärnsrätt. Underförstått är att personer som ingriper när djur plågas ska kunna slippa straff. Enligt Miljöpartiet har man tänkt sig att det ska kunna vara till exempel när angrepp pågår på djur i känsliga naturmiljöer eller vid plågsam behandling av djur. Det brukar för dem vara till exempel en möjlighet att göra intrång på gårdar, släppa ut minkar eller hota farmare. Min fråga till justitieministern är: Är det någonting som även Socialdemokraterna tycker vore en rimlig rättsordning?

Herr talman! När vi tre partier samarbetar är det, som alla känner till, efter ett 121-punktsprogram. Det innebär inte att inte varje parti för sig får komma med olika idéer. Det visar sig också att vi kan samarbeta i en del andra frågor. Jag har inte på något sätt avsikt att införa en sådan ordning som här nämns. Det är viktigt att respektera de regler och lagar som finns. Det ska inte finnas möjlighet att med brottslig verksamhet bryta sig in på till exempel olika gårdar där man bedriver den typ av djurskötsel som nämns här.

Herr talman! När vi tre partier samarbetar är det, som alla känner till, efter ett 121-punktsprogram. Det innebär inte att inte varje parti för sig får komma med olika idéer. Det visar sig också att vi kan samarbeta i en del andra frågor. Jag har inte på något sätt avsikt att införa en sådan ordning som här nämns. Det är viktigt att respektera de regler och lagar som finns. Det ska inte finnas möjlighet att med brottslig verksamhet bryta sig in på till exempel olika gårdar där man bedriver den typ av djurskötsel som nämns här.

Herr talman! Jag tänker inte använda de 30 sekunder talartid jag har. Jag vill bara säga: Tack, och lycka till! Stå på dig i det läget, justitieministern.

Herr talman! Jag behöver inte använda några sekunder alls. Tack.

Herr talman! Jag behöver inte använda några sekunder alls. Tack.

Herr talman! Debatten om rättsväsendet handlar ofta om tillkortakommanden i olika avseenden. Det har funnits mycket att debattera de senaste åren just när det gäller tillkortakommanden. Det har handlat om nedläggning av polisstationer, utredningarna som blir liggande hos polis och åklagare, spektakulära rymningar från våra förment säkraste kriminalvårdsanstalter och få poliser. Det är få poliser i Hällefors, få poliser i Bollebygd, få poliser i Tranemo och få poliser till och med i den stora kommunen Borås. När man borrar i alla dessa brister och tar sig in mot kärnan finner man en gemensam sak. Människors upplevda trygghet i vardagen har försämrats de senaste åren. Många känner sig inte trygga i närområdet. Moderaterna har länge lyft människors frihet och möjlighet att själva påverka sina liv som en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den friheten och möjligheten att påverka rör många samhällsområden. Ett viktigt område är rättsområdet, där bristen på upplevd trygghet begränsar och inhiberar människors möjlighet att själva påverka sina liv. I debatten om rättsfrågorna har resurser av naturliga skäl tagit stor plats. Och det är viktigt att betona att resurser och pengar till verksamhet är viktiga, men initiativförmåga och förändringsbenägenhet har också sin givna roll i debatten. Herr talman! Initiativförmåga och förändringsbenägenhet måste finnas i verksamheterna och hos oss politiker. Det som har slagit mig under de senaste åren är den brist på analys och initiativförmåga som den socialdemokratiska regeringen gång på gång manifesterar på rättsområdet. I dagens debatt ska jag uppehålla mig vid ett mycket viktigt område, och det är brott som begås av unga människor, det vill säga unga lagöverträdare under 18 år. Jag har tagit upp den här frågan tidigare i kammaren. Jag kan konstatera att behovet av att ta upp frågan fortfarande är mycket stort. Det är alltid viktigt att samhällets reaktion på brott är snabb, tydlig och konsekvent. Det är förmodligen aldrig viktigare än när brotten begås av unga människor under 18 år. En tidig repressiv reaktion med efterföljande rehabiliteringsinsatser kan i väldigt många fall förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det förtar inte vikten av att arbeta preventivt. Där är myndighetsöverskridande samverkan absolut nödvändig för ett framgångsrikt resultat. Det är viktigt att polis, sociala myndigheter, kommunens fritidssektor och skolan kan samverka kring ett gemensamt mål, att föra en ung människa mot en framtid utan kriminalitet och droger. Det är också viktigt att påverka människors attityder till droger och kriminalitet. Utredningar av ungdomsbrott är en process som inleds med en polisutredning och åklagararbete för att förbereda målet för en tingsrättsbehandling och slutar med arbetet i domstolen. Det är helt nödvändigt att alla delar av denna process fungerar för att man ska nå det uppsatta målet att ungdomsbrotten ska utredas med särskild skyndsamhet. Herr talman! Det räcker att en länk bryts för att förstöra möjligheten att uppfylla skyndsamhetskravet. Faktum är att det finns problem med långa handläggningstider i alla delar av rättsprocessen. Ärenden blir liggande, och den unge får en skev bild av samhällets inställning till kriminalitet. Just nu är en 16-åring misstänkt för att ha knivdödat en 14-åring i Stockholmstrakten. Det visar sig att den misstänkte pojken redan i våras var misstänkt för brott mot knivlagen och förhördes av polis. Därefter har ärendet uppenbarligen blivit liggande utan åtgärd. Vilka signaler skickar denna passivitet från rättssamhället till en ung människa som har passerat riskzonen för kriminalitet med råge? Varje dag ser man notiser i tidningarna som beskriver grovt våld som unga människor riktar mot andra unga människor. Herr talman! Rättssamhället misslyckas gång på gång och år efter år att leva upp till kravet på snabbhet här det gäller brottsutredningar som rör ungdomar. Rättskedjan brister, och den samverkan över formella myndighetsgränser som är helt nödvändig för att lyckas fungerar praktiskt mycket olika i olika delar av landet. De här problemen är som sagt var inte nya. De är förskräckande ålderstigna, herr talman. Det krävs politiska initiativ för att komma till rätta med dessa missförhållanden, och ansvarig för att ta de initiativen i regeringen är Thomas Bodström. Jag har som sagt var tagit upp den här frågan tidigare, och resultatet av den tidigare debatten har varit oerhört tunt.

Herr talman! Våldsbrotten ökar. Våldtäkterna ökar. Antalet våldtäkter där offret är ett barn under 15 år ökar. Från maj till augusti i år anmäldes 41 sådana brott bara här i Stockholms län. Jag tänker uppehålla mig vid överfallsvåldtäkter utomhus. Det är brott som alltid har anmälts i samhället, och därför är det enkelt att följa brottsutvecklingen. Den beror inte på en ökad anmälningsbenägenhet. År 2000 anmäldes 94 våldtäkter mot barn under 15 år utomhus. År 2001 anmäldes 120 våldtäkter mot barn utomhus. År 2003 anmäldes 153 våldtäkter mot barn under 15 år utomhus. Det är en mycket beklaglig utveckling som är chockande och alarmerande för de flesta av oss, ja, jag säger alla. De här brotten har fortsatt trots att justitieministern säger att regeringen har gjort den största satsningen på rättssamhället någonsin. Det märks i alla fall inte i statistiken över begångna våldsbrott. Ännu värre är det när en tolvårig skolflicka blir våldtagen mitt på ljusa dagen på en gång- och cykelväg i min hemkommun Sollentuna där människor normalt går. Alla är överens om att det innebär ett totalt misslyckande för rättssamhället. Oavsett om just det här överfallet kommer att klaras upp är skadan redan skedd. Brottsoffret kommer alltid att ha kvar den här fruktansvärda händelsen i minnet, även om min förhoppning och förväntan är att hon med rätt vård och stöd kan gå en ljus framtid till mötes. Det primära brottsoffret, i det här fallet den tolvåriga flickan, har vi all sympati för. Men det finns också sekundära brottsoffer. Hennes klasskamrater, familj, vänner, grannar och andra boende i kommunen Sollentuna och runtom i landet är chockade och upprörda. Det har dessutom inträffat ett ökat antal våldtäkter just i den här kommunen under sommaren. Det är någonting som man tidigare har varit förskonad ifrån. Herr talman! Som samhällsmedborgare, mamma och riksdagsledamot är jag väldigt oroad över den här utvecklingen. Jag märker att unga flickor, kvinnor och äldre damer får sin frihet starkt begränsad och beskuren. Man vågar inte gå ut. Man vågar inte gå själv ut i skogen. Man vågar inte gå på cykel- och gångvägar och genom tunnlar. Friheten för kvinnor är ifrågasatt, och jag märker detta mycket tydligt. Jag undrar varför flickors och kvinnors frihet ska begränsas på det här sättet, herr talman. Under de senaste tio åren har landet styrts av socialdemokrater med Thomas Bodström som ansvarig för rättsutvecklingen. Justitieministern sade tidigare i debatten att man måste gå till brottets orsaker och ställa sig frågan: Varför begås brott? Jag tycker att det är viktigt. Då är det också angeläget att vi vågar titta på förövarna av just överfallsvåldtäkter utomhus mot okända kvinnor. Vi måste veta mer om varför de här brotten begås och av vilka. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport 1996 finns det en väldigt stark överrepresentation av invandrare som gärningsmän vid den här typen av brott. Siffran är så hög som 47 %. Det här framkom i den här undersökningen 1996. Sedan dess har mig veterligt ingenting gjorts åt den här situationen. Man försöker på något sätt mörklägga de problem som finns på grund av Socialdemokraternas misslyckande när det gäller integration av invandrare, arbetslöshet och den nedmonterade psykvården. Vi vet mycket om gärningsmännen och varför de begår de här brotten, men vi vågar inte lyfta upp det till ytan. Jag är rädd för att om den här utvecklingen får fortsätta och om regeringen fortsätter att ha skygglappar för ögonen kommer samhället att reagera med en ökad främlingsfientlighet, rädsla och kanske i värsta fall en ökad rasism. Det är ingenting som någon av oss vill ha. BRÅ skriver också i den här rapporten - och det kan ju vara kul att säga någonting positivt - att den här brottsligheten avtar när en person blir bättre integrerad i samhället. Men vi har en väldigt lång väg att gå innan så är fallet. Många personer som kommer till Sverige lider av trauman från tidigare upplevelser. Människor kommer från kriget på Balkan, och vi vet att systematiserade våldtäkter var en metod som man använde i det kriget. Det är viktigt att de som kommer i kontakt med invandrare tar till sig signaler redan på Migrationsverket om hur människor som har all rätt att komma till Sverige mår och vad de har för erfarenheter med sig i bagaget. Vi måste få bukt med de här överfallen på helt oskyldiga barn och kvinnor i vårt land. Det här kan inte tillåtas få fortsätta. Jag tycker att vi måste börja se på dem som är gärningsmän och inte tro att det här är ett problem som alla bär något kollektivt ansvar för.

Herr talman! Nu pratar vi återigen i riksdagen om rättsfrågor i det breda perspektivet. Det är i det perspektivet som vi måste debattera hur man får en bättre rättstrygghet och rättssäkerhet i vårt land. Jag är särskilt glad över att jag just nu ser så många socialdemokrater i salen. Förra året ville inte en enda socialdemokrat debattera de här frågorna, fast de är så viktiga. Därför är jag glad och tacksam för att ni har tagit er tid i dag. Det är viktigt. Jag tycker att Hillevi Engströms inlägg var mycket bra. Det är naturligtvis så att många känner att tryggheten, friheten och livschanserna i Sverige har minskat till följd av en ganska betydande brottslighet. På detta problem finns det inga enkla lösningar. Vi ska möta krav på både integritet och humanitet och samtidigt skydda samhället. Vi ska ha både rättstrygghet och rättssäkerhet. Detta rymmer mycket svåra målkonflikter. De här frågorna är som en strömförande skena för oss som jobbar med detta, men vi måste våga ta i den, för om vi inte tar itu med de här svåra målkonflikterna kommer ingenting att bli bättre. Jag känner att Hillevi Engström med stor behållning skulle kunna läsa Folkpartiet liberalernas motion om våld mot kvinnor och om utsatta kvinnors livssituation. Vi försöker där ta upp detta, och jag vill påstå att det inte alltid är fråga om några enkla lösningar. Vi balanserar detta, men vi är konsekventa och försöker hela tiden ställa oss på brottsoffrets och de framtida brottsoffrens sida. Om vi inte lutar något mer åt att skydda de människor som har utsatts för eller riskerar att utsättas för brott, innebär det att man låter människor fortsätta att terrorisera, hota och begå våldshandlingar. Detta är mycket svårt, och lösningarna ligger inte alls bara inom det som vi jobbar med i justitieutskottet, om polis, domstolar och fängelser. Det handlar mycket mer om vad vi har för samhälle. Det gäller inte minst jämställdhetsfrågor när vi pratar om mäns våld mot kvinnor. Det handlar om att vi tidigt ska lära unga människor att visa respekt för varandra. Det gäller att upprätta jämställdhetsplaner i förskolan och att se till att det inte är okej att kalla någon för hora i skolan. Vi ska inte ha ett sådant språk utan ska ha respekt för varandra. Unga män ska visa respekt för kvinnor. Jag går nu snabbt över till att prata om polisen, som är ett populärt ämne. Vi har haft ett replikskifte med justitieministern om detta. Jag befann mig i fredags bland cannabis och hembränt tillsammans med närpolisen i Hällefors. Något som är väldigt bra med en lokalt förankrad polis är att den känner till buset och vilka brott som begås. Det är därför viktigt att ha fasta poliser även i mindre kommuner, men tyvärr kan vi se att alltfler kommuner inte har en egen polis utan verksamheten centraliseras. Man kan känna en viss oro över att den nuvarande generaldirektören på Domstolsverket, som har lagt ned många tingsrätter, kommer att fortsätta med att stänga flera polisstationer i Sverige. Risken är den att kunskapen, motivationen och förmågan att bekämpa brott lokalt kommer att minska, och det kommer människor på mindre orter att förlora på. Det pratas ibland som om det inte spelar någon roll ifall man har en polisstation eller inte. Jag var för några dagar sedan i Skellefteå, där vi debatterade nedläggning av polisstationen i Bureå. Det var väldigt bra, för många människor där var väldigt ärliga, till exempel ansvarig polis, som sade: Vi stänger polisstationen därför att det inte finns några pengar. Jag måste välja mellan att avskeda poliser och viktig civilanställd personal och att stänga den här polisstationen. Då väljer man att stänga polisstationen, i en tid när bureåborna tycker att skadegörelsen ökar och att ungdomarna har börjat begå fler brott, buskörningar och annat. Polisen har försvunnit, och tryggheten har minskat. Det är väldigt tydligt att det inte är fråga om något nytt polisarbete, utan det saknas pengar på polisens konto. Då kan man inte betala hyran, och man måste säga upp kontraktet. Det talas mycket om vardagsbrott. För ytterligare ett par veckor sedan var jag i Mjölby. Jag är ibland i riksdagen, herr talman, men till och från försöker jag resa en del för att se hur det ser ut i vårt vackra land. I Mjölby har man hälften så många poliser som man hade för ett antal år sedan. En ganska uppgiven polisman berättade för mig att han för några år sedan åkte ut och gjorde tre, fyra brottsplatsundersökningar i veckan. Nu åker han ut en gång vartannat år för att reda upp skadegörelse och inbrott och andra brott som har begåtts. I en situation där det saknas poliser i Mjölby minskar tryggheten. Man har löst detta med en storsatsning i två dagar mot vardagsbrott i Östergötland, alltså en storsatsning i två dagar. Men vad gör man de andra dagarna? Det är viktigt att prioritera polisen. Det finns många lokalt förankrade poliser i Sverige. Den centralisering som vi kan se är inte bara av godo. Om man ser poliser på gatan kan det förebygga brott som annars riskerar att bli begångna, vilket skadar människors livschanser och trygghet.

Herr talman! För ett antal år sedan antog polisen ett mål om att utföra 1,2 miljoner alkotest per år i trafiken. Man har aldrig nått det målet. Det har blivit bättre, men det är inte bra. Rattfylleriet är ett av de största problem som vi har på trafiksäkerhetens område. Varje år dödas ca 150 personer därför att några kör onyktra. Dessutom skadas ett tusental personer i rattfylleriolyckor. Nu ökar rattfylleriet. Inte minst verkar ungdomar ha en tillåtande attityd till att köra bil efter det att man har druckit. Polisens kontroller med utandningsprov är så länge som alkolås inte blivit obligatoriska det effektivaste sättet att upptäcka och få bort berusade ur trafiken. Vägverket anser att polisen utför alltför få kontroller. Polisen måste naturligtvis prioritera sina resurser på ett effektivt och bra sätt, men jag tror att man mycket enkelt skulle kunna utföra ett betydligt större antal test utan att det krävs mer resurser. Herr talman! Jag har en dröm, och det är att varje patrull på varje skift ska utföra minst ett alkotest. Det tar bara några minuter, och jag är helt övertygad om att man har tid att utföra detta. Jag tror också att det skulle få en mycket stor preventiv verkan om man som bilförare upptäcker att det görs alkotest väldigt ofta. Med andra ord: En mycket blygsam insats från polisen skulle ge mycket stora trafiksäkerhetseffekter.

Herr talman! Jag kan dela Göran Norlanders starka engagemang när det gäller problemen med rattfylleriet. Jag är dock oroad över att Göran Norlander fäster så stor tilltro till polisens konstiga målsättning att man ska mäta kvalitet i hur många utandningar som har gjorts i ett visst blåsrör. Det där kan faktiskt missbrukas. Jag fick i går av en polis som också är polisforskare höra talas om hur poliser lägger upp alkometrar på rad, går förbi med radion och sänder. Då kortsluts de, och det registreras en mätning trots att ingen har blåst. Kör man i 70 kilometer i timmen och håller ut mätaren genom fönstret registreras också en mätning. Sedan slängs de vita rören. Jag vet inte om detta är sant, men tänk om det är sant. Det var en polis och polisforskare som sade detta till mig. Det hänger naturligtvis ihop med denna riksdags konstiga mål om nollvisionen och dess totala oförmåga att möta detta med verklig politisk handling. Där känner jag mig lite oroad. Jag vill också ha få trafikdöda, men polisens mål ska vara att minska antalet döda i trafiken. Antalet blås är en dålig värdemätare.

Herr talman! Det är spekulationer. Det som Johan Pehrson säger här kan jag inte uttala mig om. Det har jag ingen som helst kunskap om, huruvida polisen utför sitt arbete riktigt eller inte. Jag personligen har stor tilltro till polisens arbete, tror och är övertygad om att man utför ett gott arbete. När det gäller antalet alkotest skulle det vara väldigt enkelt för en patrull att stanna till på en busshållplats eller parkeringsficka en gång per skift och göra ett test. Som förare skulle jag upptäcka att det utförs test väldigt ofta. Därigenom skulle man kunna minska antalet onyktra i trafiken.

Herr talman! Absolut. Jag tycker att man ska ha med sig alkoholmätaren och använda den så ofta man kan. Men det ska blåsas i den. Den ska inte användas på ett dåligt sätt, som jag nyss gav exempel på. Det var en polis, en forskare i polisarbete, som presenterade det som exempel. Om man står en tisdag på en stor motorväg och tar ett antal blås kan man gå upp i tusen blås utan att det betyder att man gör något vidare arbete för trafiksäkerheten. Om man däremot en lördagskväll står på en av skogsvägarna, kanske hemma där du bor, Göran Norlander, kanske det blir två blås och man får fast en som kör rattfull.

Herr talman! Det är precis som Johan Pehrson säger. Man står på en plats och tar ett antal blås per gång. Det är det jag tycker man ska komma ifrån. Om man gjorde testen oftare skulle de få en större preventiv verkan.

Herr talman! Låt mig inleda med några ord beträffande domstolsväsendet, som en hel del har diskuterat här tidigare. Vi vet, inte bara genom Domstolsverkets skrivelse till regeringen utan genom människor vi träffar, advokater, domare och så vidare, att måltillströmningen ökar och har ökat konstant i flera år i domstolarna. Regeringen har tagit fasta på det. Man stärker nu ekonomin, vilket naturligtvis är mycket glädjande, även om inte förstärkningen är så stor som det skulle behövas om vi ska utgå från vad Domstolsverket säger. För vår del, i Folkpartiet liberalerna, lägger vi på ytterligare ett antal miljoner till domstolarna för att försöka komma i balans med den ökande måltillströmningen. En sak gör mig bekymrad i det här sammanhanget. Det är att medan måltillströmningen, balansen, ökar i domstolarna håller man på med en stor omflyttning av framför allt tingsrätter med nedläggningar, flyttningar och sammanslagningar. Jag delar justitieministerns uppfattning. Jag tror inte att det finns några besparingar. Jag tror tvärtom att det här är kostnader. Det är korta kostnader för flyttningen, högre lokalkostnader och investeringar i nya inventarier och så vidare. Det tar dessutom våldsamt mycket tid i anspråk för personalen inom domstolarna, vilket gör det ännu mer bekymmersamt med måltillströmningen. Jag hade hoppats på att vi någon dag skulle ha fått besked från regeringen att man kunde göra åtminstone tillfälligt stopp på sammanslagningarna och försöka ta ett större grepp. Så tycks det tyvärr inte bli. Anledningen till att jag anmälde mig till den här debatten var dock inte domstolarna utan en sak som i förhållande till vad som har debatterats här de senaste timmarna kan upplevas som ganska udda. Den är ändå väsentlig för väldigt många, nämligen organisationen av våra hyresnämnder och arrendenämnderna som hör ihop med hyresnämnderna. Vi har i dag tolv hyresnämnder i Sverige. Regeringen vill nu att vi ska få åtta i fortsättningen. Tre av dem ligger i Stockholm, Göteborg och Malmö. Resten ska täcka övriga landet. Det blir alltså fem kvar för övriga Sverige. Det är jättelika områden. Hyresnämnderna är i dag förvaltningsmyndigheter och icke domstolar. Den frågan har Domstolsverket utrett, och man kom fram till att man borde integrera hyresnämnderna i tingsrätterna, förhoppningsvis då i fastighetsdomstolarna som ju finns i varje län. Men så blev det inte. Orsaken var sannolikt remissutlåtandena från Hyresgästföreningen, Riksbyggen och andra organisationer på hyresmarknaden. I stället gör man ett slags mellanting, för in hyresnämnderna administrativt i vissa tingsrätter och gör lagmannen till chef, vilket kommer att göra att man måste återkomma med en del lagändringar för att klara till exempel instansordningen. Det är ett halvhjärtat förslag som man lägger beträffande organisationen. Det är dessutom skrämmande, tycker jag, när det gäller storleken. Det blir alltså väldigt långa avstånd. Det är redan långa avstånd i dag för hyresrådet i Örebro att åka till Hagfors, men det blir betydligt längre för hyresrådet i Göteborg att åka till Hagfors för att handlägga ärenden om en lokal eller en bostadslägenhet. Förutom långa avstånd som kommer att dra kostnader för organisationen tappar man ju lokalkännedomen, någonting som vi känner väl igen från debatten om tingsrätterna. Min förhoppning, herr talman, är att jag på detta sätt fick den här frågan väckt och att ledamöterna i justitieutskottet ska ta sig en rejäl funderare på om inte frågan om hyresnämnderna och arrendenämnderna bör skickas tillbaka till Justitiedepartementet och arbetas igenom än en gång.

Herr talman! Jag vill bara protestera lite. Jag vet att Hyresgästföreningen i Örebro län är mycket oroad över den här utvecklingen. Man känner att möjligheten att påverka tvisterna när det gäller människors sociala rättigheter, inte minst, i fråga om hyreskontrakt och så vidare minskar. Det är allvarligt. Jag tycker att människor i Örebro län har en rättighet och ska ha en möjlighet att få sina ärenden med en trilskande jobbig hyresvärd prövade nära sig, till exempel i Örebro tingsrätt.

Herr talman! Till mig har inkommit uppgifter inte bara från Örebro när det gäller den här frågan utan även från Växjö, Gävle och Luleå, som är de orter som kommer att mista hyresnämnderna om det här förslaget går igenom. Bakgrunden är naturligtvis mycket enkel. Förhandlingar hålls nästan alltid på den plats där lokalen eller lägenheten i fråga finns. Av den anledningen behöver man närheten, och av den anledningen protesterar fastighetsägarföreningar, hyresgästföreningar och andra som arbetar på hyresmarknaden.

Herr talman! Det övergripande målet för rättsväsendet är att garantera den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Målet med kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Det individualpreventiva syftet med straff handlar om att utforma påföljderna och straffen på ett sådant sätt att den som begått brottet motiveras att inte göra om det. Här kommer kriminalvårdsaspekten in. Straffet ska inte bara vara ett straff, utan det ska också vara en ny chans i livet. Kriminalpolitiken ska avse åtgärder inom alla samhällsområden under förutsättning att de är relevanta för att förebygga brott, reagera mot brott eller lindra skadeverkningar av brott. Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken blir då viktiga pusselbitar i det kriminalpolitiska arbetet. Herr talman! Kriminalpolitiken måste bygga på kunskap. All kriminologisk kunskap visar att just strängare straff har liten effekt på brottsligheten. För att kunna förebygga och bekämpa brottsligheten krävs kunskap om den och om de effekter som olika åtgärder kan leda till. Kriminalpolitiska beslut måste bygga på denna kunskap. Åtgärder för att förebygga återfall i brott måste prioriteras. Kriminalvårdens insatser ska redan från början utformas på så sätt att den som är intagen på anstalt förbereds för en tillvaro utanför anstalten. Alla tillfällen att utveckla den intagnes kompetens vad gäller såväl arbete och kompetens som förmågan att socialt anpassa sig måste tas till vara. På så sätt utvecklas också det personliga ansvaret. Programverksamheten är därför ett viktigt medel för att intagna ska få stöd och behandling för bland annat drogmissbruk och psykiska störningar. För att de intagna ska kunna återanpassas till ett liv utan kriminalitet är det angeläget att sociala kontakter med familj och vänner kan upprätthållas. Barn till intagna föräldrar måste också få tillfälle att träffa sina föräldrar. Herr talman! En kriminalvård där det brottsförebyggande arbetet sätts i centrum förutsätter bra och effektiva frigivningsförberedelser. Sådana förberedelser är särskilt viktiga för dem som suttit lång tid på anstalt. Det är angeläget att samarbetet mellan kriminalvården och andra myndigheter utvecklas för att intagna ska vara bättre förberedda inför en frigivning. Ett övergripande mål för rättsväsendet och därmed också för kriminalvården är att tillgodose den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Kriminalvården ska upprätthålla en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete. Respekt för den enskildes integritet och säkerhet ska iakttas. Verksamheten ska inriktas på att motverka återfall i brott. De barn och ungdomar som gör sig skyldiga till brott tillhör också ofta den grupp som har störst behov av stöd och hjälp. Familjen är viktig, men vi har olika förutsättningar här i livet. Vi föds i olika förhållanden, ibland i splittrade familjer, ibland i familjer som har missbruksproblem. Vi måste därför driva en välfärdspolitik som gör att vi stärker de barn och ungdomar som har en särskilt utsatt situation. Det är det sammanhållna perspektivet som man inte får glömma bort i den kriminalvårdpolitiska debatten. Kriminalpolitik är en del av välfärdspolitiken. Både välfärdspolitik i form av åtgärder för att öka den sociala tryggheten och kriminalpolitiska åtgärder med respekt för den enskildes integritet och säkerhet måste gå hand i hand om vi ska vara framgångsrika i vår brottsbekämpning. Kriminalvården måste bygga på en helhetssyn. Det går inte att enbart med polisresurser, straff och krav på hårdare tag bekämpa brottsligheten. Ingen föds kriminell. Något måste ha gått snett i livet som ledde till att man hamnat i den det kriminella banan. Just därför måste vi också angripa orsakerna till brotten. Den kriminalpolitik som jag har beskrivit rymmer stora möjligheter att påverka utvecklingen. En realistisk kriminalpolitik, byggd på grundprinciperna om helhetssyn, kunskap och humanism har alla förutsättningar att leda till ett tryggare Sverige.

Herr talman! Jag och Yilmaz Kerimo har många gånger debatterat kriminalvård. Yilmaz säger att straffet har en uppgift för att man inte ska begå brott i framtiden. Han säger också att strängare straff inte har någon effekt. Men det har ändå den effekten att de kriminella gör färre brott när de sitter inne. Jag säger inte att de inte begår brott från fängelset. Det vet vi mycket väl att de gör. För några timmar sedan har man slagit sönder en avdelning på Mariefredsanstalten igen. Så till en helt annan sak. Strängare straff ger ingen effekt. Men hur är det med inga straff, Yilmaz Kerimo? Det finns några brott som jag vill nämna. Jag ska inte hålla mig till de allra grövsta, utan jag ska hålla mig till de så kallade snyltningsbrotten. Det kan vara att åka taxi utan att betala, att bo på hotell utan att betala, att äta på restaurang utan att betala. Anser Yilmaz att detta ska betraktas som kriminellt?

Herr talman! Jag förstår inte riktigt Jeppes fråga. Men, som jag sade i mitt anförande: Hårdare straff hjälper inte. Det är inte det som är lösningen. Vi måste se helheten i brottsbekämpningen. Vi måste jobba förebyggande i tidig ålder. Om vi jämför Sverige med USA eller Turkiet, som jag kommer ifrån, där man har mycket mycket hårdare straff ser vi att brottsligheten är sju gånger större där än i Sverige. Vi måste jobba förebyggande. De sociala aspekterna är jätteviktiga. Familjen måste jobba förebyggande i tidig ålder så att ungdomarna inte hamnar i brottslighet. De som har begått brott ska självklart sitta inne så att man skyddar samhället.

Herr talman! Jag menar kanske inte att man ska sitta inne om man inte betalar på restaurang, men jag tycker att man ska få någon påföljd. I det Sverige där Socialdemokraterna haft makten och skött kriminalpolitiken i tio år kostar det ingenting att snylta på en restaurang eftersom åklagarna i stort sett är ålagda att inte åtala. Kostnaderna för samhället i processkostnader är för stora. De är större än de pengar man kan få in. Anser Yilmaz att det ska vara någon påföljd för de här brotten?

Herr talman! Självklart, om det finns en anmälan. Om restaurangägaren anmäler gärningsmannen och om det är ett brott ska det självklart vara en påföljd.

Herr talman! Det hjälper inte med längre straff, säger Yilmaz Kerimo. Yilmaz Kerimo har ju själv, tillsammans med den socialdemokratiska avdelningen på Justitiedepartementet, medverkat till att vi har skärpt straffen på en rad områden. Tycker Yilmaz Kerimo att det är dåligt att vi har gjort det, eller tycker han att det är bra? Jag hävdar att det generellt sett inte hjälper med längre straff, om vi höjer alla straff med det dubbla eller så, men för vissa brottstyper är det tvunget att skärpa straffskalan. Man kanske skulle få använda tvångsmedel och liknande, som till exempel när det gäller att bekämpa klottret som förstör våra städer och andra miljöer och förfular och bidrar till ytterligare kriminalitet. Det var min ena fråga. Så till min andra fråga. Vi vet att förutom påverkan av sociala betingelser finns det människor som faktiskt har olyckan att födas med ett neuropsykiatriskt funktionshinder. För inte så länge sedan träffade jag en förening för föräldrar som har barn med detta funktionshinder. Det handlar om ADHD, DAMP och så vidare. De är oroade över att det görs så lite inom kriminalvården för dessa. Vill Yilmaz att det ska göras mer?

Herr talman! Brotten har blivit grövre. Därför har det blivit längre straff i hela systemet. Jag tycker att de skalor vi har är bra. Det ska självklart vara straff utifrån de brott som begås. Att bara låsa in dem utan att rehabilitera dem eller hjälpa dem och påverka dem inne på anstalterna tycker jag inte är någon lösning. Det hjälper inte att bara låsa in dem längre och längre tid utan program eller påverkansarbete. På Johan Pehrsons andra fråga vill jag svara: Ingen föds kriminell. Något måste ha gått snett i livet som har gjort att man hamnat i det kriminella livet. Därför tycker jag att vi ska jobba mycket förebyggande.

Herr talman! Steve Eriksson på kriminalvårdsmyndigheten i Örebro har kartlagt hur det ser ut på ett antal av våra anstalter när det gäller de neuropsykiatriska funktionshindren. Han kan visa att det är väldigt många. Den stora majoriteten hamnar naturligtvis inte i kriminalitet. Men det är jobbigt med detta funktionshinder, och de som hamnar i kriminalitet måste ju få hjälp. I dag vet vi att det ges väldigt lite hjälp. I ditt Sverige, Yilmaz Kerimo, låser man in människor, och de får ingen hjälp trots att de har detta funktionshinder. Tycker du att det är bra att det är så som det är i dag och som det har varit de senaste tio åren?

Herr talman! När dessa människor har begått brott är det inte kriminalvårdens problem att ta hand om dem. Det är en psykisk störning eller något annat. Det är då landstingen eller någon annan instans som måste ta hand om dem. Kriminalvården kommer in just när de har begått brott. Det är kriminalvården vi debatterar just nu. De sociala aspekterna är viktiga innan de begår brott.

Herr talman! Det är måndag morgon, och massmediernas svarta rubriker slår emot mig: Våldsam helg på Trossö. En våg av våldsbrott i helgen. Återigen konfronteras jag med våld och misshandel som sker i min kommun. Det mest oroväckande är att massmediernas rubriker efter en helg ser likadana ut var vi än befinner oss i landet. Ofta är det unga människor som är inblandade. De begår brotten, och de är offer för våldet. Att motverka denna utveckling är allas vårt ansvar. Varje debatt om hur vi kan arbeta brottsförebyggande för att förhindra att unga människor hamnar i kriminalitet är en viktig debatt. Varje debatt om att samhället måste agera tydligt och snabbt mot ungdomsbrottsligheten är en särskilt viktig debatt. Det har hänt mycket under senare år när det gäller unga lagöverträdare. Men mycket är inte nog! Ingenting är någonsin så bra att det inte kan göras bättre. Därför är det nödvändigt att vi fokuserar både på brottet och på brottets orsaker. Just nu pågår en omfattande översyn av det allmännas ingripande vid ungdomsbrott. Uppdraget är en direkt uppföljning och vidareutveckling av 1999 års påföljdsreform som införde ungdomstjänst som en tilläggspåföljd då rätten anser att vård inom socialtjänsten inte är tillräckligt. Som vi hört av justitieministern i dag kommer utredaren att lägga fram sitt förslag inom de närmaste veckorna. Vi socialdemokrater är mycket tydliga med att de vägar som ger ungdomar hjälp tillbaka till ett icke-kriminellt liv måste utvecklas. Därför, herr talman, är vi glada över att sådant arbete pågår runtom i vårt land. Det är glädjande och oerhört spännande att följa det utvecklingsarbete som pågår inom socialtjänstens ungdomsgrupp i Tyresö sedan 2003, ett arbete som sker i samarbete med Länsstyrelsen i Stockholms län och kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Vad är det då som har gjorts och görs i Tyresö för att sätta gränser för våra unga lagöverträdare, gränser som reparerar och ger trygghet på ett strukturerat och metodiskt sätt? I februari tog man ett fullt utvecklat ungdomstjänstprogram i bruk. Det består av tre olika delar. Man har en aktiv referensgrupp med polis, åklagare, domare, forskare, ledande politiker och socialarbetare som regelbundet träffas för att utbyta erfarenheter och följa ungdomstjänstprogrammets utveckling och resultat. Ungdomstjänsten innehåller sedan de andra två delarna, som riktar sig direkt mot den unge. Den ena delen är oavlönat arbete på en anvisad arbetsplats med en ansvarig arbetsledare. Fokus ligger på att arbetet ska beröra. Genom möte med andra människors livsstilar skapas en ökad förståelse hos den unge. Därför engageras frivilligorganisationer vars arbete i samhället berör, exempelvis Frälsningsarméns arbete bland hemlösa. Den andra delen i ungdomstjänsten innehåller ett obligatoriskt påverkansprogram där fokus ligger på det kriminella beteendet. Föräldrarna involveras i programmet, och ur den unges nätverk rekryteras en mentor som följer den unge genom hela programmet. I många fall har den unges pappa blivit utsedd till mentor. Vi talar ju ofta om unga lagöverträdare som är pojkar, och detta har då varit mycket bra. På det här sättet har man stärkt föräldraauktoriteten, och föräldrarna har fått insyn i den unges liv. De kan också se till att överenskommelser hålls och tider följs och hela tiden vara ett stöd. Påverkansprogrammet i sig är uppbyggt av sju samtal med fokus på brott, våld samt droger och alkohol. Två samtal handlar om att göra nätverkskartor - dels en aktuell, var jag befinner mig i dag, dels en framtidskarta, vart jag vill komma i framtiden, det vill säga bort från ett kriminellt liv. Leder då det man gör i Tyresö framåt för den unge? Ja, efter att jag tagit del av det arbete som gjort hitintills är mitt svar ja. Frågan kan också ställas till Ersta-Sköndals högskola, som följer upp arbetet. Nu går man vidare i Tyresö. Just nu håller man på att arbeta fram ett stödprogram för unga brottsoffer med fokus på våra unga lagöverträdare och våra unga brottsoffer - eller både-och, eftersom det är vetenskapligt belagt att det finns en koppling mellan egen brottslighet och egen utsatthet. Herr talman! Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är med tidiga insatser för våra barn och ungdomar. Men det finns inga enkla lösningar. Det behövs insatser av olika slag. Det behövs engagerade medmänniskor. Det behövs möte mellan ungdomar och vuxna i en dialog. Och dialog är mycket mer än bara ett samtal där ord möts. Det är blickar, hållning, gester, tonfall och minspel som avgör om vi över huvud taget möter den unge i ett samtal. Det är vår förhoppning att vi snart får se förslaget från utredaren. Jag hoppas att man har tagit till sig erfarenheterna från Tyresö och att utredningen visar på nya vägar att gå, men också att utredaren överväger frågan om att göra ungdomstjänst till en egen påföljd. När det gäller att återföra ungdomar från ett kriminellt liv behövs beröring och påverkan. Det är viktigt att vi aldrig någonsin ger upp hoppet om att detta är möjligt. Det är ett ansvar vi har mot våra barn och ungdomar.

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det Kerstin Andersson säger. Jag är också glad för det engagemang du visar i den här frågan och att du vill dela med dig av detta till oss i denna debatt om hur vi ska få färre brott i Sverige och ett tryggare Sverige. Det är bra. Du visar själv att debatten är viktig, och därför är det bra att du och kolleger till dig från Socialdemokraterna är här i kammaren i dag. Det var nämligen ingen här förra året. Men nu tar vi nya tag och lär av misstagen. Ungdomstjänst tar Kerstin Andersson upp. Problemet är ju att detta bara finns i hälften av Sveriges kommuner i dag. Det är en enorm rättsosäkerhet. Begår man brott i en kommun eller i en annan kommun spelar det roll för vilken påföljd man får. Det är oacceptabelt, hävdar jag, i en rättsstat. Jag hoppas också att vi kommer vidare med ungdomstjänsten i den utredning som nu finns. Detta måste finnas i varje kommun. Man behöver kanske inte ha den själv, men man kan dela med en annan kommun.

Herr talman! Det är riktigt som du säger, Johan Pehrson. Det beklagliga är ju att ungdomstjänsten inte finns i alla kommuner. Det kommer dock sakta men säkert. Jag hoppas också att man tar till sig av de goda exemplen, som det jag just visat med Tyresö. Sedan vet vi att det också ligger i utredarens uppdrag att se på hur vi kan tydliggöra ansvaret för socialtjänsten och hur vi kan gå vidare med åtgärderna.

Herr talman! Det är också viktigt att vi ingriper tidigt, för annars kommer det inte att räcka med någon ungdomstjänst. Då kommer vi att fylla de ungdomsfängelser som var tänkta för några stycken ungdomar. I dag är de överfulla av ungdomar som är mycket skadade efter en fruktansvärd uppväxt - men som också har skadat andra, inte att förglömma. Våldsam helg, nämnde Kerstin Andersson. Kan Kerstin Andersson tänka sig att man har särskilda insatser på helger så att ungdomar i problemmiljöer som har begått brott plockas bort över helgen och då hamnar i någon form av ungdomstjänst i stället för att vara på stan, slå sönder och använda narkotika?

Herr talman! Nej, Johan Pehrson, den diskussionen vill jag inte ta här och nu. Jag förstår vad du är ute efter. Jag och mitt parti är dock av den uppfattningen att det i dag finns ett så stort engagemang bland socialtjänst, föräldrar på stan, polis och så vidare att man ska kunna klara av detta på plats. Sedan är det upp till myndigheterna och de människor som finns ute på våra gator och torg att se till att dessa ungdomar inte finns i gängbildningar. Där har Göteborg gått före. Där jobbar man i dag med ett projekt som heter Ung och trygg, och de är suveräna på att bryta upp gängbildningar.

Herr talman! I dag har vi fått en snabbt inknuffad kärnkraftsdebatt i stället för den aktuella debatt som vi kristdemokrater hade begärt. Vi tycker nämligen att frågan om kärnkraftens vara eller inte vara är så viktig i Sverige att den hade förtjänat en egen debatt. Framför allt är den alltför viktig för att tigas ihjäl. Det är en viktig fråga för trovärdigheten när det gäller svensk klimatpolitik. Miljömålen vad gäller koldioxidutsläppen blir svåra att klara, för att inte säga omöjliga, om vi stänger Barsebäck 2. Det är som om jag skulle slänga ut väl fungerande elelement från villan för att i stället installera en oljepanna. Den håller värmen, oljan är dyr och jag ökar koldioxidutsläppen. Alternativet är att jag behåller mina element och i stället väntar på kärnkraftselen från Ryssland och Finland. Dubbelmoralen vet just nu inga gränser. Det är en viktig fråga också för svenskt näringsliv. Konkurrensfördelar behövs eftersom vi med automatik har så många konkurrensnackdelar i det här landet. I dag har vi 28 000 färre företag än för tio år sedan, när den socialdemokratiska regeringen trädde till. En stängning av Barsebäck lär inte leda till en enda nyetablering av den anledningen. Däremot är risken överhängande att flera företag som har en produktion som kräver stor elåtgång flyttar. Kubal i Sundsvall är bara ett exempel. Det här är en viktig fråga också för svenska skattebetalare. Det är kapitalförstöring att lägga ned fungerande elfabriker. Kostnaden lär gå lös på någonstans mellan 150 och 200 miljarder. Det var måndagen den 4 oktober som korthuset rasade. Bylund kastade in handduken, och de tre samarbetspartierna sade: Vi stänger Barsebäck 2 år 2005. Men basindustrin protesterar. De s-märkta kommunalråden protesterar. De fackliga organisationerna protesterar och säger samfällt: Detta är vansinne. Det är förödande för jobben, det är förödande för elpriserna och det är förödande för klimatet för nyinvesteringar. Bryr sig inte näringsministern alls om det här? Har de alla fel och näringsministern rätt? Vi hade en kärnkraftsdebatt här i kammaren den 28 maj. Då föreslog jag en energipakt för miljö och tillväxt. Vi stod här och sträckte ut våra händer för en bredare uppgörelse som kunde gagna både miljön och tillväxten. Moderaterna gjorde detsamma. Ingen har ringt och ingen har stämt träff. Det fanns inget intresse för en bredare uppgörelse. Det är tråkigt, tycker jag, för det är just det som Sverige skulle behöva. Det vore intressant att i dag få veta varför den möjligheten, som säkert skulle applåderas av svenska folket, faktiskt har valts bort. Det skulle ha möjliggjort att man kunde hitta de långsiktiga spelreglerna och de rätta incitamenten för att få till stånd de nyinvesteringar som vi behöver i ny energiproduktion av olika slag. För mig är det här förstahandsalternativet: breda uppgörelser som människor i vårt land kan lita på håller och som satsar på att åter göra Sverige till en kraftfull nettoexportör av el till Europa och samtidigt minska koldioxidutsläppen på Europanivå. I dag hoppas jag att de tre samarbetspartierna i energifrågan redogör för sina framtidstankar. Kommer stängningen av Barsebäck 2 att genomföras 2005? Kommer det att föreläggas riksdagen för beslut? Kommer den konsekvensanalys för miljön och för ekonomin som aldrig kom till stånd när Barsebäck 1 stängdes att göras denna gång? De här frågorna behöver vi svar på. Och fortsättningen - hur ser framtidsvägen ut? Är ni inte beredda till de breddade samtal som jag har efterlyst så kan jag inte se någon annan väg än att vi åter överlåter den här frågan till medborgarna. Min partiledare Göran Hägglund ställde frågan om en folkomröstning i går i partiledardebatten, men ingen svarade. Nu har ni möjlighet att göra det. Samma år som folkomröstningen om kärnkraft ägde rum, alltså 1980, antog riksdagen en ny socialtjänstlag. Den ersattes 2002 av en ny socialtjänstlag. År 1980 beslutade riksdagen om en ny läroplan för grundskolan. Den ersattes 1994 av en ny. År 1980 antog riksdagen en ny sekretesslag. Den har ändrats 300 gånger sedan dess. Att dessa beslut har ändrats beror på att omvärlden har förändrats. Då krävs också en förändrad lagstiftning och nya beslut. Därför blir det oerhört konstigt, tycker jag, att just kärnkraften skulle vara undantagen behovet av en ny omvärldsanalys. Omvärlden har faktiskt förändrats. Vi har i dag fått massor av kunskap om koldioxidproblemet, växthusproblemet, som vårt största miljöhot. Vi har gått från att vara nettoexportör till att vara nettoimportör av el. Vi lever med en snart helt avreglerad europeisk marknad, och vi lever med nyinvesteringar i kärnkraft i våra grannländer. Den här nya situationen kräver en ny värdering av den kärnkraft som vi faktiskt har i det här landet och som är väl fungerande. Den ska fasas ut när vi kan ersätta den med miljömässigt bättre alternativ som också säkrar energitillgången till vår industri och därmed säkrar jobben och tillväxtmöjligheterna för Sverige. Det finns många frågor som behöver svar i den här debatten i dag.

Herr talman! Det var intressant att lyssna till Maria Larsson. Det var en gång i tiden som vi centerpartister och kristdemokrater jobbade väldigt mycket tillsammans mot kärnkraften. Nu kan jag konstatera att det inte finns minsta antydan till kritik mot kärnkraften. Det vore intressant att höra om Maria Larsson anser att kärnkraftens problem är lösta så att de inte behöver diskuteras. På Kristdemokraternas hemsida står det så här: I framtiden vill Kristdemokraterna se att all elproduktion kommer från vattenkraft och biobränslen kompletterade av solenergi och vindkraft. Då undrar jag: När inträder denna framtid? Om vi inte börjar nu är frågan när vi ska börja. Det kommer självfallet att ta lång tid att ställa om energisystemet. Men avvecklingen av kärnkraften måste börja någon gång. När är framtiden för Kristdemokraterna?

Herr talman! Ja, det fanns en tid när jag trodde att de alternativ som är förnybara skulle kunna utvecklas betydligt snabbare. Jag har fortfarande stor tilltro till de alternativen, men jag har sett att det tog längre tid än jag väntade mig. Jag har också sett att de nödvändiga satsningar som hade behövt göras på forskning av solcellsenergi och av vätgasenergi inte har skett i den omfattning som jag skulle önska, och därför satsar vi kristdemokrater mer pengar på den forskningen. Jag har gjort den omvärldsanalys som Håkan uppenbarligen inte har gjort, nämligen sett att om vi i dag avskaffar kärnkraften innebär det att vi får ersätta den med kol- och oljeeldad kraft från Europa. Det var så vi ersatte Barsebäck 1 och med kärnkraftsel från andra länder. Det tycker jag är ett sämre alternativ, Håkan Larsson.

Herr talman! För min del tror jag att det finns väldigt goda möjligheter att introducera nya energikällor på bredare front, framför allt bioenergi, vindkraft och så vidare. Jag tycker att det är dags att göra den storsatsningen nu och inte någon gång i framtiden. Sedan vill jag också ställa en fråga till Maria. Våra danska grannar har över alla partigränser länge krävt att Barsebäck 2 ska stängas. Vi har från svensk sida lovat att vi ska göra det. Tycker du att vi ska vänta med det ännu längre in i framtiden och göra dem besvikna en gång till?

Herr talman! För min del tror jag att det finns väldigt goda möjligheter att introducera nya energikällor på bredare front, framför allt bioenergi, vindkraft och så vidare. Jag tycker att det är dags att göra den storsatsningen nu och inte någon gång i framtiden. Sedan vill jag också ställa en fråga till Maria. Våra danska grannar har över alla partigränser länge krävt att Barsebäck 2 ska stängas. Vi har från svensk sida lovat att vi ska göra det. Tycker du att vi ska vänta med det ännu längre in i framtiden och göra dem besvikna en gång till?

Herr talman! Jag skulle också önska att vi hade ett förhållande där vi omedelbart kunde ersätta med vindkraft, med solkraft, med allt det där som både Håkan Larsson och jag vill ha. Men jag råkar vara realist, till skillnad från Håkan Larsson, och ser att det inte är möjligt i dagsläget. Då tycker jag att det är ett sämre alternativ både för danskarnas del och för vår del att öka koldioxidutsläppen. Det är den stora framtidsfrågan, med växthuseffekten hängande över oss, med smältande ismassor vid polerna. Jag kan inte förstå att Håkan Larsson inte vill fokusera den verkligheten. Det är det verkligt stora miljöhotet i dag.

Herr talman! Förr i världen trodde man att den bästa watten var megawatten. Under 2002 och 2003 minskade den temperaturkorrigerade elförbrukningen med tillsammans fyra terawattimmar. Och under den senaste ettårsperioden har den också minskat. Det här beror dels på ökande priser, dels på ett ökat genomslag för ny teknik. Där finns fjärrkyla, som är väldigt effektiv och ersätter 80 % mer än tidigare. Där finns bergvärmepumpar som ersätter elvärme, LCD-skärmar som ersätter andra sorters skärmar, lågenergilampor, effektivare kylar, frysar, tvättmaskiner, kopieringsapparater och så vidare. Har inte Maria Larsson någon tilltro till effektivare energiteknik och att vi faktiskt kan komma till en stabiliserande, till och med minskande, trend i förbrukningen?

Fru talman! Jo, absolut. Det ingår definitivt i vårt program. Vi håller till skillnad från Ingegerd Saarinen - som har en hattig energipolitik trots att hon sitter i budgetförhandlingar, där hon lägger fram ett bidrag ett år som tas bort nästa år - fast vid att skapa incitament för att människor ska kunna spara energi i sina hus. Vi har ett system där man kan få ett bidrag för att skapa ett annat uppvärmningssystem i sin villa än den direktverkande elen. Det har ni som samarbetsparti till regeringen hattat alldeles otroligt med. Jag tror på långsiktighet. Jag tror på att vi kan energieffektivisera. Jag har tagit fram en hel rapport om det. Den skickar jag gärna över till Ingegerd Saarinen. Men ni vägrar se att detta inte räcker till i dag. Stängs Barsebäck 2 nu kommer det att öka koldioxidutsläppen. Det är en allvarlig fråga för en miljöpartist att tänka på.

Fru talman! Eftersom förbrukningen av el har minskat mellan 2002 och 2003 och den även har minskat sedan dess är det ingen naturlag att det är en trendmässig ökning. Maria Larsson verkar vara väl snabb med att räkna bort effekterna av ny teknik som ändå kan tas fram.

Fru talman! Tvärtom. I min kalkyl ingår att Sverige är exportör av energi. Då inkluderar det ett antal energieffektiviseringar i vårt eget land för att vi ska komma dithän. På Europabasis borde Sverige kunna fylla en större roll med att spela ut mer av kol- och oljeeldad kraft i kraftverk i Europa, nämligen genom att producera miljövänligare energi som kan minska koldioxidutsläppen, som kan mildra växthuseffekten.

Fru talman! Regeringens energipolitik är både extrem och destruktiv. Den är extrem därför att den bygger på att Socialdemokraterna har gjort upp med förlorarna i 1980 års folkomröstning om kärnkraften och förvandlat socialdemokratin från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti, om man nu får använda folkomröstningstermerna. Att dagens energipolitik bedrivs i strid med utfallet i 1980 års folkomröstning är för övrigt ett av skälen till att vi inte tycker att Maria Larssons och Kristdemokraternas idé om en ny folkomröstning är särskilt briljant. Vår erfarenhet av 1980 års folkomröstning är att folkomröstningar på det området skapar fler problem än de löser. Regeringens energipolitik är också extrem av det skälet att den inte har en bred förankring, precis som Maria Larsson också påpekade. Den har en bräcklig och smal parlamentarisk grund. Den bedrivs inte bara i konfrontation mot Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna i parlamentet utan också i direkt konfrontation mot hela den svenska fackföreningsrörelsen och ett samlat svenskt näringsliv. Det är en extrem energipolitik, Leif Pagrotsky. Den är också destruktiv därför att den bygger på kapitalförstöring, på att vi medvetet ska föröda tillgångar som vi mödosamt och gemensamt har byggt upp, som står till det svenska folkhushållets förfogande och som bidrar till välfärd och sysselsättning. Vi ska göra detta, vilket också är destruktivt, trots att vi vet att det skadar miljön. Man måste elda tre ton stenkol i minuten i danska kolkraftverk för att ersätta den el som kommer att falla bort när Barsebäck 2 stängs. Det är närmast cyniskt, vilket också Maria Larsson var inne på, när man stänger säker svensk kärnkraft för att i stället importera kärnkraftsel producerad i andra länder. I värsta fall förlängs livstiden för reaktorer av Tjernobyltyp, till exempel Sosnovyj Bor utanför S:t Petersburg i Ryssland. Att er energipolitik är så uppenbart destruktiv är huvudanledningen till att det Leif Pagrotsky och socialdemokratin håller på med aldrig kommer att få en folklig acceptans. Det strider helt enkelt mot sunt förnuft. Folk frågar sig, med all rätt, varför de ska betala stora pengar och försämra miljön för att stänga något som fungerar och som producerar billig el utan utsläpp. Det har ingen rim och reson. Hela teorin om att det skulle vara möjligt att åstadkomma tillväxt och sysselsättning genom kapitalförstöring ter sig bisarr. Hade den teorin varit korrekt hade inte Leif Pagrotsky behövt begränsa sig till att stänga Barsebäck 2. Då finns det en massa lönsamma industrier i vårt land som man skulle kunna stänga i den fåfänga och bisarra förhoppningen om att det skulle skapa tillväxt och sysselsättning och bygga upp något annat i stället. I juni 1997, när vi fattade det energipolitiska beslutet, läste jag högt ur LO-tidningen. Jag ska läsa upp det igen: Med beslutet att snabbavveckla kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck har den socialdemokratiska regeringen slagit in på en väg som äventyrar vårt lands framtid som industrination. Socialdemokratin är ett barn av industrialismen. Partiets unika framgångshistoria beror på att det har förmått att hantera spänningen mellan arbete och kapital med konstruktiv skicklighet. Partiet har i sin praktiska gärning demonstrerat hur tekniska framsteg kan användas för att främja mänsklig frigörelse. Stundtals har denna optimism framstått som oreflekterad. I grunden har det dock handlat om en sund tro på vetenskap, förnuft och rationalitet. Nu vänder partiet industrisamhället ryggen. Så sade Landsorganisationen då, och så säger den fortfarande. Precis så är det. Jag vänder mig till Leif Pagrotsky. Jag klandrar inte Centern så mycket. Jag har i 27 ½ år känt till vad Centern tycker om Barsebäck 2. Alltsedan Thorbjörn Fälldin mot sin vilja laddade Barsebäck 2 har jag vetat att Centern inte tycker om den reaktorn. Det är åtminstone konsekvent. Men Leif Pagrotsky och socialdemokratin har fladdrat runt mellan allehanda energipolitiska ståndpunkter under de 27 år som har gått. För er har taktikspelet tagit överhanden. Energipolitik har blivit lite energi och väldigt mycket politik. Därför splittrar er politik inte bara landet utan också ert eget parti. Hör bara LO:s kommentarer i dessa dagar. Kommunalråden i Kävlinge, Oxelösund och andra orter med elintensiva industrier organiserar sig i socialdemokratiska nätverk. Det är en motståndsrörelse mot Pagrotsky! Jag känner stor sympati med dessa arma kommunalråd, som landets näringslivsminister, av alla, väljer att svika. För oss moderater är energipolitik inget självändamål, utan för oss är det ett instrument att stödja produktion, välfärd och sysselsättning. Av precis samma skäl är inte heller kärnkraft något självändamål för oss, och inte heller avveckling av kärnkraft är något självändamål. Vi erkänner att all energiproduktion är förenad med sina fördelar och sina nackdelar. Vi har gjort vår värdering och givit vårt svar på frågan om det går att bemästra kärnkraftens nackdelar. Hade vi kommit till slutsatsen att det inte går att bemästra kärnkraftens nackdelar hade vi stått på barrikaderna för en stängning av inte bara Barsebäck 2 utan alla kärnkraftverk i Sverige. Men vi kom till slutsatsen att kärnkraftens nackdelar går att bemästra. Då tycker inte vi att det ska fattas politiska beslut i Sveriges riksdag om att stänga kärnkraftverk. Då ska vi göra det som elmarknadens avreglering ger förutsättningar för, och så som det går till i alla andra branscher, nämligen att överlämna till branschen att ansvara för utveckling och miljöanpassning av elproduktionsapparaten.

Fru talman! Mikael Odenberg talar mycket om splittring. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och fråga Mikael Odenberg hur en borgerlig energipolitik kommer att se ut i en fyrpartiregering. Där om något lär det vara splittrat. Folkpartiet vill starta en ny reaktor. Det vill inte Moderaterna, och det vill inte Kristdemokraterna. Centerpartiet har gått över blockgränsen och är med om den lösning vi nu diskuterar. Hur kommer det att se ut med en borgerlig regering? Det borde väljarna få reda på.

Fru talman! Vi ska återkomma till den frågan inför valet 2006. Enda trösten i den såpa vi befinner oss i är att det är hoppfullt att Centern skickar så tydliga signaler som man har gjort om att man vill bort från den årtalsexercis som vi nu olyckligtvis har fallit tillbaka i genom principöverenskommelsen att stänga Barsebäck under nästa år.

Fru talman! Jag tycker inte att det är riktigt hederligt att stå här och kritisera ett förslag utan att själv kunna presentera ett förslag om hur en borgerlig hantering kommer att vara. Har ni en arbetsgrupp för detta som kommer att arbeta vidare, eller hur ser det ut? Jag tycker att det är väldigt viktigt att man avvecklar kärnkraften som planerat. Det är inga evighetsmaskiner. Det går inte att ta elva reaktorer ur drift under loppet av ett fåtal år. Hur tänker ni göra med detta?

Fru talman! Inte på något annat område fattar vi väl riksdagsbeslut och säger att nu är det dags att stänga bilfabriken A, så att det kan börja produceras nya bilmodeller någon annanstans. Hela idén i marknadsekonomin är faktiskt att aktörerna ska agera inom de ramar som det politiska systemet sätter upp och sköta elproduktionen och möta kundernas efterfrågan inom ramen för de regler, lagar och säkerhetskrav som vi ställer upp. Då är det inte ett partipolitiskt beslut när man ska fasa ut en viss typ av elproduktion för att fasa in någon annan, utan det är ett ansvar som ska ligga hos de aktörer som agerar på kraftmarknaden.

Fru talman! Sommaren är slut, och höstmörkret sänker sig sakta men obönhörligt över landet. Den första snön har till och med redan fallit uppe i norr. Lamporna tänds och elementen slås på. Våra svenska kärnkraftverk noterar ett rekordår och producerar maximalt. Samtidigt jobbar hela den tunga basindustrin på för fullt och kräver mycket goda men också säkra leveranser av elenergi. Också den nya tekniken är väldigt energikrävande. Energimyndigheten har beräknat att den nya 3 G-tekniken kommer att kräva ett helt kärnkraftverk, fullt utbyggt. Kyotoprotokollet förpliktigar oss att uppfylla hårt ställda miljökrav, vilket gör att all energi som inte alstrar koldioxid är ett mål dit alla vill nå - till konkurrenskraftiga priser, förstås. Saabfabriken i Trollhättan kämpar på för sin överlevnad, och Sverige förlorar ca 3 000 industrijobb i månaden för närvarande. I det här läget pekar näringsministern och regeringen med hela handen och tar till tvångslagstiftning och stänger det andra aggregatet i Barsebäck redan nästa år, 2005. Efter det ska man tydligen med några års mellanrum bestämma vilket verk som ska stängas härnäst. Fru talman! Man tar sig för pannan och undrar vilken värld regeringen egentligen lever i. Det är i alla fall inte i samma värld som en majoritet av oss andra i Sverige lever i. En klar majoritet av svenska folket inser att vi inte kan eller bör stänga rena och säkra väl fungerande svenska kärnkraftverk i förtid. Det är en avstängning som dessutom drabbar ekonomin och miljön mycket hårt. Erfarenheterna från stängningen av det första Barsebäcksverket avskräcker. Då fick regeringen betala ut 8,3 miljarder direkt till industrin, 9,1 miljarder till omställningsprogrammet och ett antal extra miljarder för att importera el utifrån i stället för att använda vår egen. Nu ska man stänga även den kvarvarande reaktorn i Barsebäck. Kostnaderna för det, fru talman, kommer att räknas i miljarder och åter miljarder och i jobb och åter - förlorade - svenska jobb. Det här är pengar som i stället borde gå till att stärka skolan och vården eller till andra mycket prioriterade områden med stora behov. Fru talman! Röran när det gäller energipolitiken och regeringens oförmåga blir mycket tydlig vid en närmare granskning av de olika mål som fastställts för politiken. Många av målen är helt enkelt motstridiga. Det gäller bland annat målet att avveckla kärnkraften samtidigt som tillgången på el och annan energi ska tryggas på både kort och lång sikt, dessutom på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens. Vi kan heller inte uppfylla miljömålen genom en avveckling av kärnkraften. Utsläppen av koldioxid kommer att öka kraftigt. Det vet vi. Kol- och oljebaserad el är det som kompenserar när kärnkraften avvecklas, om nu inte regeringen väljer att dra en kabel från det kärnkraftssatsande Finland, vilket förstås är bättre rent miljömässigt men en ohotad toppnotering i grenen dubbelmoral. Riktigt obehagligt och smutsigt blir det om man dessutom öppnar för en import från gamla kärnkraftverk i Ryssland och Ignalina. Fru talman! På uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne genomförde SMHI för några år sedan en studie för att undersöka hur luftmiljön i Skåne skulle påverkas om kraften i en av Barsebäcks reaktorer stängdes. Om man ersatte den med fossilbaserad elkraft från Danmark skulle utfallet bli följande: Kväveoxider skulle öka med 14 000 ton per år, svaveloxider med 18 000 ton per år. Och det här skulle medföra en ökning av kvävenedfallet med 128 ton och av svavelnedfallet med 460 ton per år, bara över Skåne. Denna rapport är en av många där det varnas för de stora negativa konsekvenser som kommer att uppstå vid en stängning av Barsebäcks andra reaktor. Nu händer det här i alla fall. Regeringen förvandlar Skåne från en kornbod till en sotbod - sakta men säkert. Fru talman! Den svenska energipolitiken har havererat fullständigt. Man har fastnat i så gamla hjulspår att man inte längre förmår att se verkligheten som den faktiskt är. Regeringen menar att den är modern när den stänger våra svenska kärnkraftverk. Men sanningen är att det är fler länder runtom i världen som bygger nya kärnkraftsanläggningar än vad det är som stänger av just nu. Just nu byggs och projekteras ca 35 kärnkraftverk runtom i världen. Ett tydligt exempel är Holland, som för en tid sedan beslöt att avveckla sin kärnkraft. De har ångrat sig och kör i gång sitt program igen. Det är precis vad den svenska regeringen borde göra. Be hela svenska folket att ha överseende med de 25 senaste årens kramp och haveri i fråga om energipolitiken! Ångra er och lyssna på vad era egna kommunalråd har att säga i den här frågan! Lyssna på det nätverk av förtroendevalda socialdemokrater som nu vägrar att ställa in sig i ledet och i stället aktivt försöker få er att ändra inställning! Häv också samtidigt alla de förbud som nu finns vad gäller att forska på en ny kärnkraft eller att uppföra nya kärnkraftverk! Gör här precis som i Finland! Lyssna på en bred majoritet av svenska folket!

Fru talman! Sverige är väldigt beroende av el. I dag kommer ungefär hälften av elen från vattenkraft och hälften från kärnkraft. Tycker Eva Flyborg att det är rimligt att vara så beroende och att ha alla ägg i samma korg? När vi tillsammans bildade linje 2 gjorde vi det efter en kärnkraftsolycka, när folk var väldigt oroade och det fanns stora krav på att man skulle göra någonting åt kärnkraften. Hur kommer Eva Flyborg och Folkpartiet att agera den dag det händer någonting nytt, för det kommer det att göra? Folkpartiet är väldigt känsligt för opinionsyttringar. Hur kommer man att förklara det här då?

Fru talman! Det är en väldigt bra fråga. Vi tycker att det är väsentligt mycket bättre att ha kvar den rena säkra formen av svensk kärnkraft än att till exempel i dubbelmoralens anda importera kärnkraftsel från Finland eller, ännu värre, från gamla, nästan uttjänta kärnkraftverk i Ryssland, som kanske blir fallet med regeringens politik. Jag är lite förvånad över att just Marie Granlund ställer den här frågan. Jag redovisade just vad SMHI rapporterade i form av nedfall över Skåne. Jag kanske ska repetera det. Till exempel skulle kväveoxider öka med 14 000 ton per år och svaveloxider med 18 000 ton per år över Skåne, för att inte tala om sot och annat nedfall. Är det det som Marie Granlund vill ha hemma i Skåne?

Fru talman! Nej, det är det självklart inte. Eva Flyborg som säger sig värna så väldigt mycket om miljön skulle då kanske sätta sig in lite i hur den nya utsläppshandeln kommer att fungera. Där finns det en bubbla och ett visst antal utsläpp, och detta får inte lov att överskridas. Sedan köper man och säljer av dessa. Det kommer alltså inte att bli på det sätt som Eva Flyborg säger. Vi har också elcertifikat och annat som vi jobbar för men som Folkpartiet hela tiden är skeptiskt till.

Fru talman! Jag nöjer mig med att kommentera det sista. Just de här gröna elcertifikaten är ett under av planekonomiskt misslyckande. Där har man till och med möjligheten - och man gör också så - att utmäta böter för de företag (ohörbart)köper sin tilldelade kvot av grön el, fastän det inte finns grön el nog att köpa. Det är den socialdemokratiska politiken i ett nötskal. Nej, Marie Granlund, titta på vad som händer hemma i din egen valkrets i Skåne i form av svavel, koldioxid och sot! Din regering är på väg att förvandla Skåne från en kornbod till en sotbod.

Fru talman! Först vill jag korrigera Eva Flyborg när hon säger att det skulle byggas fler reaktorer än avvecklas. År 2003 stängdes åtta reaktorer i världen, två nya startades. Men jag begärde ordet i första hand för att fråga vad Eva Flyborg menar när hon talar om rena, säkra och välfungerande reaktorer. De stora problemen med kärnkraftsindustrin är ju bränslet, som tas från några platser på jorden. De problemen är lika stora vare sig det är ett finskt eller ett svenskt kärnkraftverk, eftersom det är tungmetaller som läcker ut vid processerna som är det stora problemet. Ju fler kärnreaktorer vi är beroende av, desto större blir just de problem som du använder som argument för kärnkraften i Skåne. Det är när det kortsiktigt måste stoppas en reaktor eller två eller tre eller som ibland fem som vi får de här problemen.

Fru talman! Jag vet inte varifrån du har fått dina uppgifter. Men jag vet att det för närvarande byggs och projekteras 35 kärnkraftverk runtom i världen. För det mesta är det i Sydostasien. Jag vet att USA kommer att påbörja ett program snart. England omvärderar det hela. Holland har, som sagts tidigare, beslutat avveckla men har tagit tillbaka beslutet och kör i gång sina kärnkraftverk. Jan Lindholm frågar varför de svenska kärnkraftverken är rena och säkra. Det är det förhållandet att vi inte ska bryta ut någon koldioxid över huvud taget. (ohörbart). koldioxidneutralt som vi får den rena formen av kärnkraft och vattenkraft. Det är just koldioxiden som vi tycker är väldigt viktig. (ohörbart) för framtiden. Vad jag i övrigt kan annonsera om de olika konstellationerna är att vi får kritik för att det borgerliga alternativet ännu inte är tillräckligt sampratat. Det kommer det att bli, var helt lugn. Men det man kan notera är att dagens energipolitik inte stöds av den tredje samarbetsparten.

Fru talman! Visst byggs det många reaktorer, men hur många kommer att hinna avvecklas innan de är i gång? Vi vet inte ens om de kommer att sättas i gång. Man ska hålla sig till faktum och inte till vad som planeras och projekteras. När man säger att det skulle vara koldioxidneutralt tänker man uteslutande, som många - också Eva Flyborg - gör, på problemet vid själva reaktorn. Men kärnkraftsindustrin är en enorm process från råvara hela vägen över till slutförvar. Den kedjan är inte koldioxidneutral.

Fru talman! Jag kan bara upprepa vad jag sade till Marie Granlund, att den nuvarande energipolitiken är den som smutsar ned med kolkraft, med oljekraft. Det är den som vi behöver ta bort och inte föra in ny . (ohörbart) en naturgasledning en storskalig satsning i Sverige av fossila gaser, eller naturgaser, vilket man föredrar att kalla det. Jag fick naturligtvis inget svar, men det är värt att notera att de fyra borgerliga partierna står mycket närmare varandra än vad de tre traditionella samarbetspartierna gör. Miljöpartiet fanns inte ens med i energiuppgörelsen.

Fru talman! Eva Flyborg oroade sig för el från Ignalina. Jag kan lugna Eva Flyborg på den punkten. Det finns ingen förbindelse till det kärnkraftverket från Sverige. Dessutom ska Ignalina 1 och 2 läggas ned. Det får vi tacka EU för, som har krävt att det ska göras. Jag vill i alla fall fråga Eva Flyborg om det som hon har pratat om tidigare - återstart av Barsebäck 1. Är det bra med tanke på en reaktor som inte har underhållits under flera år och som man har börjat ta delar av, en reaktor som dessutom aldrig någonsin har varit säker?

Fru talman! Jag ska börja med det senaste som Ingegerd Saarinen säger: "en reaktor som aldrig någonsin har varit säker". Det är första gången någonsin jag hör någon påstå i riksdagen att en av våra reaktorer inte skulle vara säker. Beträffande det andra ska jag svara så bra jag kan. Jag var på Barsebäck för några månader sedan senast och pratade med ledningen och tekniker och även andra. Enligt dem är det fullt möjligt att på ett bra sätt och inom relativ kort tid återstarta Barsebäck 1, fullt möjligt.

Fru talman! Barsebäck 1 anses inte av SKI i varje fall som säker. Man kräver nästan 1 miljard för att gradera upp säkerheten där. Har Eva Flyborg någon annan information om det? Sedan vill jag kommentera alla dessa som är under byggande. Det är alltså 30 som enligt World Nuclear Association är under byggande, varav 9 i Indien, 1 i Iran, 3 i Japan, 1 i Kanada, 2 i Kina. Det är sådana länder som Nordkorea, Rumänien, Ryssland, Sydkorea, Ukraina som Eva Flyborg vill att vi ska sälla oss till.

Fru talman! Varför inte sälla oss till länder som Holland eller Finland? Det är väl bra sällskap, Ingegerd Saarinen? Att påskina att ett kärnkraftverk inte skulle vara säkert eller, i motsatt mening, vara farligt bara därför att man ska uppdatera och utföra underhåll tycker jag är väl grovt i en debatt i Sveriges riksdag. Självklart uppdateras våra kärnkraftverk hela tiden. Det måste man göra, och det vet Ingegerd Saarinen. När man gör det förlänger man dessutom livstiden och kan ta ut mer energi. Det är väl bra, Ingegerd Saarinen?

Fru talman! Det hade naturligtvis varit en stor fördel om vi hade lyckats med denna uppgörelse mellan kraftindustrin och staten. Det hade underlättat arbetet med energiomställningen, och vi hade kanske fått ännu mera kraft att klara av omställningen. Av olika anledningar, som kanske klarnar mer och mer, var det inte möjligt. Det är ingen överraskning att de tre partierna har velat stänga Barsebäck 2. Genom att uppgörelsen med kraftindustrin inte lyckades kommer det att ske nästa år. Det har länge diskuterats att kraftindustrin rimligen måste ta det fulla ekonomiska ansvaret för olyckor, vilket inte har varit fallet hittills. Det finns också med en nödvändig bit om att de gröna certifikaten naturligtvis måste fortsätta att gälla. Systemet kan inte helt plötsligt ta slut 2010, utan vi måste förlänga ordentligt - detta för att ge möjligheter för dem som vill satsa på vindkraftverk att få banklån. Barsebäck ligger fel. Det är vi alla överens om. Vi borde också vara överens om att vi inte kan lämna över alla problem som vi har skapat under kort tid till kommande generationer. Vi kan faktiskt komma i en situation där reaktorerna har kommit upp i en sådan ålder att det måste ske relativt snabba åtgärder för att stänga ned dem. Det vore inte ansvarsfullt att sätta kommande riksdagar och regeringar i situationen att behöva ta hand om de problemen. Vid flera tillfällen här under debattens gång har detta med miljömålen tagits upp, att vi stänger en ren elproduktion och öppnar för import av smutsig dansk, polsk eller tysk kolkraft eller till och med kärnkraft från andra håll. Jag kan i och för sig förstå att ledamöter pratar i de termerna fortfarande, men faktum är att från den 1 januari nästa år kan vi inte resonera på samma sätt om fossila bränsleanvändningar i Sverige eller någon annanstans i EU-området. Man har alltså kommit överens om att utforma ett system, det så kallade utsläppshandelssystemet, som gör att vi bestämmer hur mycket industrier och anläggningar får släppa ut av koldioxid i hela EU-området. När den bubblan väl är bestämd, vilket den faktiskt är nu, kan det alltså inte bli tal om att bubblan ska bli större. Man kan flytta produktion eller utsläpp från Grekland till Sverige, från Sverige till något annat land i Europa beroende på vem det är som köper och vill investera i nya anläggningar. Men koldioxidutsläppen på Europanivå ökar inte. Det gör att vid de tillfällen när Sverige måste importera elenergi kan det naturligtvis vara dansk kolkraft. Men vi ökar inte utsläppen på något sätt. Det kan också vara så att Sverige något år har bra tillgång på vatten, att vindkraftverken har kommit lite längre i utveckling, att vi har överskott på egen elenergi och därmed exporterar ut till Europa. Tyvärr är det inget som tyder på att koldioxidutsläppen minskar då heller, men naturligtvis får man då möjligheter att sakta men säkert börja minska på den här bubblan tillsammans i hela EU-området. Därför är utsläppshandeln ett helt nytt inslag i våra energidiskussioner som vi måste ta ordentlig hänsyn till. Det ska bli mycket intressant att se var vi hamnar i slutändan, hur det här lyckas. Det finns risker med det, naturligtvis. Utsläppshandelssystemet kan innebära att elpriset höjs i hela EU-området. Å andra sidan ska det naturligtvis innebära att vi pressar ut fossila bränslen, för alla företag med självaktning som kan minska eller effektivisera sin elanvändning kommer naturligtvis att vidta de åtgärderna eftersom de tjänar pengar på det. Slutligen, fru talman, vill jag föra fram de gröna certifikaten en gång till. De är ju effektiva, jätteeffektiva. Det innebär att man uppmuntrar förnybar elproduktion, och det ger ett helt annat intresse att satsa på en sådan utveckling. Vi ser för närvarande en ganska kraftfull investeringsvåg som går över hela den svenska skogsindustrin. Man har insett att man kan trimma upp sina egna anläggningar, få el till sin egen produktion och exportera el till marknaden. Det är mycket effektivt, mycket bra. Fru talman! Jag har naturligtvis också noterat att senaste gången vi diskuterade energifrågan var en del borgerliga partier beredda att samarbeta mera. Jag tolkar dagens diskussion som att man inte längre är det.

Fru talman! Jag vill bara protestera mot den mytbildning som Lennart Beijer ägnar sig åt när han säger att den svenska kärnkraften inte skulle ta ansvar för potentiella olycksrisker vid kärnkraftverken. Det är i och för sig sant att vi har ett internationellt konventionssystem som begränsar ansvarsförsäkringarna för kärnkraftsägarna och lägger ett ansvar på staten. Men man bör då notera att detta inte innebär en subvention, av det enkla skälet att staten tar ut en ganska stor skatt, särskild skatt, på den el som produceras i kärnkraftverken. En teoretisk beräkning av vad en försäkringspremie på en kommersiell försäkringsmarknad skulle innebära ger vid handen att premierna skulle vara långt lägre än den skatt som staten i dag tar ut på el som produceras i kärnkraftverken. Det andra jag vill säga är att det går inte att resonera som Lennart Beijer, att vi har ett antal kärnkraftverk som är gamla, att de kommer att bli jättegamla samtidigt och att de kommer att behöva stängas på kort tid. Det finns ingen teknisk livslängd för kärnkraftsreaktorer. Det är en ekonomisk fråga hur länge man är beredd att göra de reinvesteringar i aggregaten som behövs för att upprätthålla säkerhet vid drift. Den typen av bedömningar ska inte göras av Lennart Beijer eller hans kolleger här, utan de ska göras av kraftbolagen.

Fru talman! Jag tror inte att jag nämnde att detta med obegränsat ansvar skulle innebära en direkt subvention. Det är möjligt att man kan uttrycka det på det sättet också. Jag bara konstaterar att i dag har vi ett system där kärnkraftsreaktorägaren står för de första 3 miljarderna vid en olycka. Alla andra kostnader får tas av staten. Nu inför vi ett system där ägaren till kärnkraftsreaktorn får stå för hela kostnaden så länge man har egna resurser i kassan. Det är klart att det kommer att öka bolagens kostnader för försäkringspremier. Jag tror att det är en viktig utveckling. Beslut om detta har redan tagits i Tyskland, och nu kommer naturligtvis hela världen efter. Tidigare har detta inte varit möjligt. Men nu är det den här linjen som gäller. När det gäller hur lång tid ett kärnkraftverk kan fungera har vi ändå en siffra på ca 40 år, Mikael Odenberg. Och vi kan ju inte överlåta på dem som äger reaktorerna att bestämma det.

Fru talman! Jo, det är precis det som vi borde göra. Att en kärnkraftsägare vid en olycka bör ställa upp med hela sitt egna kapital är inget konstigt, och det är inget som jag protesterar mot. Den uppfattningen gav jag uttryck för redan i Energikommissionen. Men jag protesterar mot påståendet att den svenska kärnkraften skulle vara subventionerad av staten genom det konventionssystem och de försäkringslösningar som finns på det här området. I själva verket är de externa kostnaderna för el producerad i kärnkraftverk betydligt bättre internaliserade än för andra kraftslag.

Fru talman! Då är vi ju överens om att det inte är något konstigt med att kraftindustrin nu får betala fullt ut för sina reaktorer.

Fru talman! Jag ska vara mycket kortfattad. Lennart Beijer talade om att danskarna inte vill ha Barsebäck och att det därför är bra att vi stänger reaktorerna där. Men då glömmer väl Lennart Beijer åtminstone en sak, nämligen att danskarna var med när vi fattade beslutet. Det är kanske svårt att komma ihåg. Men när vi planerade Barsebäck ville danskarna ha minst motsvarande elproduktion i en kärnkraftsreaktor på sin sida av sundet. Man skulle alltså komplettera varandra med ledningar över Bälten. Det kanske Lennart Beijer har någon kommentar till. För övrigt: När frågade de oss om vi ville ha nedfallet från deras kolkraftverk över Skåne? Kvävenedfallet skulle öka med 128 ton och svavelnedfallet med 460 ton per år när vi stängde Barsebäck 1. Så Lennart Beijer kan fördubbla dessa siffror. Och jag skulle gärna vilja höra vad han anser om nedfallet som ökar över Skåne.

Fru talman! Jag sade i och för sig inte att danskarna inte ville ha Barsebäck och att det var därför som vi skulle göra detta. Det handlade mer om att Barsebäcksaggregaten har varit felplacerade. De ligger i ett område med alldeles för många människor i närheten. Det har sedan länge varit ganska naturligt att om man ska börja fasa ut kärnkraften bör man börja med Barsebäcksreaktorerna. Det är nog rätt många som har varit överens om detta. Sedan kan jag konstatera, som Eva Flyborg gör, att danskarna har reagerat positivt. Jag kan hålla med om att det nu är vår tur att ställa krav på att danskarna ska både stänga och förbättra sina egna kolkraftsanläggningar.

Fru talman! Lennart Beijer företräder ett parti som säger sig vilja slåss för den svenska arbetarklassen. Den är för närvarande väldigt hårt trängd i avindustrialiseringens Sverige. Ungefär 3 000 jobb i månaden försvinner från Sverige till ett annat land. Sverige håller på att avindustrialiseras. På vilket sätt, Lennart Beijer, hjälper den här kärnkraftsavstängningen till att värna de svenska jobben i Sverige?

Fru talman! Det är en något konstigt ställd fråga, men den är intressant ändå. Jag tror inte att svensk arbetarklass - industriarbetare och tjänstemän - kommer att drabbas av att vi stänger Barsebäck 2. De partier som har ingått den här uppgörelsen är nämligen väldigt intresserade av att vi har tillräckligt med energi i detta land för att klara industrin. Det är jätteviktigt. Däremot försvinner många jobb nu från Sverige, från Tyskland, från Frankrike och från andra västeuropeiska länder. Och det är ett problem, men det har knappast med Barsebäck 2 att göra.

Fru talman! När Lennart Beijer talar om kärnkraften och avvecklingen av den talar han utifrån ett ganska egendomligt perspektiv, ungefär som om vi levde i en sluten ekonomi. Det gör vi inte. Vi har nu en integrerad nordisk elmarknad. Och inom ett antal år räknar man med att hela den europeiska elmarknaden kommer att vara helt integrerad. Det innebär förstås att vi inte sitter här som en isolerad del i Norden, utan vi är sammankopplade. I den mån vi slår ut fungerande elproduktionsanläggningar i Sverige finns det över huvud taget ingenting som säger att de kommer att ersättas med svensk vindkraft. Det är snarast sannolikt att vi kommer att ersätta dem med import därför att den möjligheten nu ges. I själva verket är det mer troligt att vi kommer att importera mer el, i vart fall om den importerade elen har ett lägre pris än den el som vi själva kan producera via svenska vindkraftverk. Vore det inte på tiden att man lyfter fram den här diskussionen och fångar upp denna europeiska dimensionen i vårt sätt att resonera och sluta tala om Sverige och den svenska politiken i ett strikt svenskt perspektiv?

Fru talman! Jag håller väldigt mycket med Anne-Marie Pålsson. Jag har vid ett antal tillfällen här i kammaren försökt tala om att det inte finns någon nationell energipolitik i dag, utan den är nordisk till att börja med - nordeuropeisk - och kommer att bli europeisk. Det har tidigare varit lite märkligt att borgerliga debattörer gärna har velat stänga in sig inom Sveriges gränser. Huruvida vi ska importera eller exportera handlar självklart om att vi bör ha en egen elproduktion som gör att vi kan exportera. Men vi måste också erkänna att fyllnadsnivån i våra vattenmagasin betyder väldigt mycket, i och med att vi har ganska mycket vattenkraft, även om en ny tendens verkar vara att det regnar alltmer. Vi ska naturligtvis exportera och importera, och därför behöver vi kablar inom detta område så att vi kan vara så effektiva som möjligt.