Allmänpolitisk debatt

Herr talman! Jag tänkte begrunda det faktum att det inte finns några gratisluncher. Vårt land, som de allra flesta är stolta över och tycker är ett föredöme i världen, bygger på att vi sedan efterkrigstiden har haft en balanserad politik där vi satsat på det offentliga och gemensamma och samtidigt utvecklat det privata näringslivet. Det har handlat om stora, offentliga investeringar i telefoni, järnväg, bostäder vilket lett till framgångar för svensk industri på hemmamarknaden och också lett till exportframgångar. Vi har använt resurserna till att ständigt höja kvaliteten i utbildningen, till att ge fler möjlighet till utbildning, sett till att människor mitt i livet kunnat skola om sig och få nytt jobb. På det sättet har vi hela tiden försett näringslivet med ny och bättre kompetens. Vi har ett trygghetssystem som gör att människor vågar mer i livet. Vi har ett system för människor som blir arbetslösa eller sjuka, eller råkar ut för något annat i livet. Då finns vi andra där och stöttar. Det är det som konstituerar den nordiska modellen, som på senare år blivit mycket uppmärksammad i världen. Det skrivs böcker om den, man sitter på universitet runt om i världen och försöker klura ut den hemliga kod som gör att länderna långt upp i norr klarar sig så bra. Det där börjar nu gå sönder. Vi har talat om arbetslösheten i dag. Vi har talat om skolresultaten. Vi vet att de mest utsatta människorna blir allt fattigare i vårt land. Vi hade en OECD-konferens här i våras där politiker från hela världen lyssnade på hur den nordiska modellen är konstruerad. När de fick klart för sig att den håller på att förflackas var den självklara frågan: Om ni har nyckeln, varför håller ni nu på och förstör den? Det var ganska pinsamt för regeringens företrädare, kan jag säga. Varför går det då inte åt rätt håll längre? Jo, det beror på de gigantiska skattesänkningar som har skett de senaste sju åren. Den gemensamma finansieringen, det samspel som har gjort att Sverige hela tiden har kunnat gå framåt och vinna nya marknader, nya innovationer och nya företag och samtidigt lyfta välfärden i vårt land, det kontraktet är brutet genom dessa enorma skattesänkningar, som är i storleksordningen att Bo Lundgren känner avundsjuka. Det är det jag menar med att det inte finns några gratisluncher. Man kan inte ha den svenska modellen, den nordiska välfärdsmodellen och utvecklingen av företagen och samtidigt låta bli att finansiera den offentliga delen av den här modellens sätt att fungera. Det är precis det som håller på att hända nu. Ni ärvde 2006 stora överskott på 4-5 procent. Tänk om ni hade sparat de pengarna till svåra tider, till finanskrisen! De kunde ha sett till att folk kunnat hålla i gång, som i andra länder i Europa. Nej, de pengarna brände i fickan. De skulle delas ut genom skattesänkningar. Och detta har bara pågått. Det har varit en liten paus, men när Sverigedemokraterna deklarerade att de var med på ytterligare ett jobbskatteavdrag var ni där igen. Men då var pengarna slut. Nu pratar vi om nästa år, 2014, då vi räknar med en hygglig tillväxt som närmar sig 3 procent. Då planerar ni för ett budgetunderskott på 1 ½ procent. Vad ska ni använda pengarna till? Jo, skattesänkningar. Den här politiken har verkligen gått till vägs ände. Och det är inte bara vi som säger det. Jag undrar om ni läser borgerliga ledarsidor, där de flesta inser att den här politiken inte längre håller, inte bara därför att den urholkar offentliga medel och tar bort möjligheterna för det som har byggt upp Sverige, utan också därför att motiven inte fungerar. Jobbskatteavdragen ger inte jobb. Alla är överens om det. Ändå ska ni envisas med att göra det ännu en gång, den här gången dock med lånade pengar. Än värre är det naturligtvis när olika expertmyndigheter, senast Konjunkturrådet, säger att det inom de närmaste åren kommer att fattas 70 miljarder om vi ska upprätthålla det vi kallar den svenska modellen. Vi har först använt ett överskott. När vi sedan är på väg in i en hygglig konjunktur börjar vi låna för att sänka statens inkomster. Det där kommer nog historien att ha en hel del synpunkter på. För oss socialdemokrater går framtidsinvesteringar och satsningar på välfärden före skattesänkningar. Vi hoppas att väljarna kommer att tycka detsamma.

Herr talman! Låt mig göra några konstateranden, Leif Jakobsson. Den kommunala konsumtionen ökade mellan 2006 och 2012 från ca 640 miljarder till 800 miljarder. Den offentliga sektorns andel av bnp ligger på strax över 52 procent. Om det har skett någon förändring har det ökat med någon tiondel. Den svenska statsskulden har minskat och ligger nu på runt 40 procent. Den statliga inkomstskatten har ökat med ca 10 procent mellan 2006 och 2012. Då var den 1 423 miljarder. I fjol var den 1 566 miljarder. Hur kan du stå och säga det du sade i talarstolen?

Herr talman! Den här bombmattan av siffror är ett försök att påstå att välfärden till och med blivit bättre när man sänkt skatterna. Ni är tillbakatryckta. Ni vet att människor runt om i landet ifrågasätter kvaliteten i välfärden och vad som händer. Vi kan ta vilket område som helst. Ta bara en sådan sak som att betydligt färre i en årskull nu kan erbjudas högskoleutbildning. Det är väl fullständigt självklart att det inte är vägen framåt för Sverige, inte om vi vill fortsätta med den framgångsrika modell som ni själva säger att ni står för. Det finns inga gratisluncher. Man kan inte ta bort 130 miljarder och sedan säga att man har samma verksamhet. Det är det som har hänt.

Herr talman! Det är med viss förvåning jag lyssnar på min riksdagskollega Leif. Faktum kvarstår. De statliga skatteintäkterna har ökat med i storleksordningen 10 procent. Till det ska läggas att vi har gjort stora framtidsinvesteringar. När det gäller till exempel forskning, innovation och infrastruktur har anslagen fördubblats i de senaste propositioner den här regeringen lagt kontra vad den föregående socialdemokratiska regeringen gjorde.

Herr talman! Begrepp som inflation, löneökningar och befolkningsökning säger en hel del om vad detta handlar om. Bombmattan kommer inte att fungera, Per Åsling. Per Åsling säger att statsskulden har sjunkit. Ja, men inte genom att vi gnetat ihop pengarna, utan genom att ni har sålt räntabla tillgångar. Det är en helt annan sak än det Göran Persson gjorde när han tog ned Sveriges statsskuld.

Herr talman! Jag ska ta upp de enorma skattesänkningarna i mitt huvudanförande. Nu ska jag ställa en annan fråga. Leif Jakobsson citerade Milton Friedman: Det finns inga gratisluncher. Det är naturligtvis alldeles rätt. Men, Leif Jakobsson, vice ordförande i skatteutskottet, har Sverige klarat sig bra eller dåligt i olika avseenden sedan krisen tog 2009 jämfört med andra stora europeiska industrinationer? Det är den reella jämförelsen. Har vi klarat oss dåligt eller ganska hyfsat? Det är en intressant fråga.

Herr talman! Det vi socialdemokrater i första hand mäter är hur pass bra vi klarar oss när det gäller att se till att alla de människor som vill arbeta också får arbeta. Där har vi klarat oss sämre än väldigt många jämförbara industrinationer här i Europa. Vår arbetslöshet har ökat mer och har stannat på den högre nivån på grund av den här politiken. Jag ska passa på att ställa en fråga. Gunnar Andrén är alltid intellektuellt spänstig. Jag kritiserade jobbskatteavdraget. I går insåg vi att även statsministern numera inte tycker att jobbskatteavdraget är någon bra idé, eftersom han sade: Det där ska vi inte lova inför nästa val. Kan Gunnar Andrén garantera att en fortsatt alliansregering - förhoppningsvis blir det ingen sådan - lovar att det inte blir fler jobbskatteavdrag?

Herr talman! Jag kan personligen inte garantera någonting i den vägen. Det finns ingen i det här landet som kan garantera någonting om det ena eller det andra, eftersom det är väljarna som har makten den 14 september nästa år. Detta kan jag alltså inte lova. Många industrinationer har klarat sig bättre än Sverige, säger Leif Jakobsson. Låt oss få höra två exempel på länder som klarat sig bättre än Sverige i nedgången sedan 2009!

Herr talman! Man skulle väl säga att både Tyskland och Österrike har klarat arbetslösheten mycket bättre, och det är det viktigaste måttet vi har att prata om. Det tapp vi fick på industrijobb i Sverige under finanskrisen var alldeles extremt. Vi såg andra länders regeringar som gjorde betydligt mer. Ta till exempel Tysklands insatser med korttidsarbete. Nu ligger det framme förslag om att man skulle kunna genomföra något liknande i nästa kris. Men det vi ställde krav på då var helt omöjligt, och vi såg ett fritt fall för svensk industri.

Herr talman! Jag måste få fortsätta på repliken. När Leif Jakobsson säger Österrike måste vi komma ihåg att man får vara försiktig med statistik. Den österrikiska förvärvsfrekvensen för kvinnor är mycket lägre än den svenska. Det måste man ta med i beräkningen. Österrike är inget bra exempel, för kvinnor har mycket lägre förvärvsfrekvens där. Jag tycker att de har en förskräcklig politik i Österrike. Men de har många andra goda saker. Fru talman! Så långt kommen i 2013 års allmänpolitiska debatt kan det vara befogat med några ord från Värmland med bäring på hela vårt land. Låt mig därför börja med att travestera Gustaf Fröding i Äktenskapsfrågan från 1891. Det är Erk som funderar: "Maja du! Så ska vi ha't! - - - Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta't?" Fru talman! Skattepolitik, bostadspolitik och skolpolitik har en sak gemensamt. Alla har vi som medborgare och oftast skattebetalare ett mycket personligt förhållande till dessa saker, egna erfarenheter och kunskaper, inte minst hur skattepolitiken borde vara utformad och är utformad, vad som borde göras och hur den ska fungera bättre och vara rättvisare. Jag har tillhört riksdagens skatteutskott sedan 2002 - en tid när fru talmannen var ordförande - nu på tolfte året. Det gör väl att man får både lite perspektiv på skattepolitiken och lite kunskaper om hur skattepolitiken och olika förändringar fungerar. Folkpartiet är ett mycket tråkigt parti i skattepolitiken. Vi tycker samma år efter år, decennium efter decennium. Hur illustrera detta? Jo, jag tog med mig en liten skrift daterad den 30 april 1950, Det måste löna sig att arbeta av Bertil Ohlin, Folkpartiets tidigare partiledare och senare också Nobelpristagare i ekonomi. Denna tes, Det måste löna sig att arbeta , är och förblir grunden för vår skattepolitik. Jag tror att vi behöver tre mål för skattepolitiken, som ju i övrigt är ett medel för att finansiera den välfärd vi som ombud för Sveriges folk gemensamt beslutar om. Det övergripande i skattepolitiken är alltid att skattebaserna ska vara breda, att skattesatserna ska vara låga och att det måste löna sig att spara. Men sedan kommer man till det mer konkreta. 1. Man ska kunna leva på sin lön, inte leva på lån. 2. Skatten på arbete behöver sänkas, främst av konkurrensskäl, i den nya värld vi lever i. 3. Skatten på konsumtion av varor och tjänster inklusive miljöresurser behöver ofta höjas, till exempel olja och andra ändliga resurser. Den behöver också höjas som andel av våra samlade inkomster. Centralt är här mervärdesskatten, som behöver göras mer enhetlig än den är nu. Tyvärr har vi under en lång följd av år gått i en annan riktning efter det att Socialdemokraterna och Folkpartiet 1990 gjorde upp om hur skattesatserna skulle se ut på detta område. Skattesystemet ser ut som en schweizerost på denna punkt just nu, fru talman. Det är inte bra. Därtill kommer, skulle jag vilja tillägga, att ägarskatterna förmodligen också behöver sänkas på grund av utvecklingen i omvärlden. Det är i och för sig inget mål för skattepolitiken. Det är en nödvändig konsekvens av utvecklingen i omvärlden. Vad har då hänt på skatteområdet sedan 2006? Det viktigaste, som jag ser det, är att skatten på arbete har sänkts i flera steg. Jag har aldrig begripit, fru talman, varför Socialdemokraterna - Vänsterpartiet förstår jag mer - är så förtjusta i höga skatter på arbete. Det har ju varit så i decennium efter decennium. Jag tycker att ett riktigt arbetarparti borde vara intresserat av att flytta skatten från arbete till konsumtion i stället. Det är ett viktigt mål för denna regering att få en bredare skattebas för konsumtionen. Jag har många gånger ställt frågan, eftersom det är en så väldig kritik mot jobbskatteavdraget: Hur många fler Volvobilar skulle ha sålts i detta land om vi inte hade haft ett jobbskatteavdrag? Men jag har inte av någon vice ordförande i skatteutskottet - Leif Jakobsson är nu den tredje som jag ställer denna fråga till - fått något svar. Hur många fler Volvobilar skulle ha sålts om vi inte hade haft jobbskatteavdraget i detta land? Det är en mycket viktig fråga, för den handlar om huruvida folk har tillräckligt med pengar för att konsumera. Leif Jakobsson eller någon annan var ju tidigare inne på att vi behöver konsumera. Det finns andra saker som är väldigt viktiga, men tyvärr medger inte tiden att jag går igenom alla. Bolagsskattesänkningen har varit viktig av den anledningen att den har fått flera företag att stanna kvar i Sverige och därmed flera jobb, till exempel nu senast Ericsson i Sigtuna. De två sista sakerna är att vi har fått stopp på bostadsskattehöjningarna - det finns nu ingen så död politisk fråga som fastighetsskatten - och att vi har fått stopp på skattehöjningarna på elektricitet. Jag tycker att det är mycket bra av den svenska regeringen.

Fru talman! Jag ska koncentrera mig på ett par saker. Hade jag vetat att vi skulle tömma bokhyllan hade det stått en bok av Ernst Wigforss här som heter Har vi råd att arbeta? , som nog är ett viktigare dokument i denna diskussion. Gunnar Andrén tar upp jobbskatteavdraget och säger: Ja, men det är till för att folk ska köpa Volvobilar. Men det är inte så Anders Borg har resonerat. Han har resonerat så att det är till för att folk ska sitta och läsa skattetabellerna och komma fram till att det nog är bättre att jobba än att inte jobba. Hade det varit så att skattesänkningarna var konsumtionsstöd måste Gunnar Andrén svara på frågan: Varför ska inte pensionärer, sjuka och arbetslösa få vara med i den köpfesten? Varför ska inte de få köpa Volvobilar i så fall? Jobbskatteavdraget är ju konstruerat så: konsumtion bara för dem som arbetar.

Fru talman! Det är samma konstruktion där som i förslaget om avdrag för fackföreningsavgifter. Det är exakt samma sak: Varför får inte pensionärer avdrag för det? Nu föreslår ni inte längre detta, men ni har tidigare gjort det. Vi har tidigare haft förvärvsavdrag för vissa familjer och så vidare, och det är exakt samma sak. Det slår lite olika. Jag håller med om att detta är en olycklig konsekvens och att det inte är bra. Men när vi skulle göra någonting 2006, 2007 och så vidare skulle vi se till att konsumtionen kunde öka. Då var detta också ett bra sätt att få ned skattetrycket. Därefter har vi vid fem olika tillfällen - om riksdagen godkänner det förslag som regeringen har lagt fram - sänkt skatten för pensionärer också med ett antal miljarder. Jag tar inte så många siffror, för det är väldigt svårt att lägga märke till dem. Under den tid som ni styrde hade ni säkert ingen ambition att inte sänka skatten för pensionärerna, men ni hade inte råd och kunde inte prioritera allt. Det är väl det som är orsaken till att ni inte klarade det. Jag tror säkert att ni ville sänka skatterna för pensionärerna den gången också.

Fru talman! Men det hade ju bara varit att sänka skatterna för alla, i stället för att införa jobbskatteavdraget. Visst - det hade blivit lite mindre till var och en, men då kunde pensionärerna också ha fått köpa Volvobilar, vilket i så fall hade varit bättre. Vi hade velat använda huvuddelen av pengarna för att utveckla. Det är det vi pratar om. Jag måste ändå ställa frågan: Hur ser Gunnar Andrén på att Konjunkturrådet pekar på att det fattas i storleksordningen 70 miljarder bara om några år, att skatterna behöver höjas 70 miljarder? Hur ska ni klara det?

Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på det ansvar som regeringen tar för olika bedömningar och vad olika intresseorganisationer gör. Nu är Konjunkturinstitutet visserligen inte en intresseorganisation utan en statlig myndighet. Men SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, talar om att de behöver flera hundra miljarder. På det sättet är det så att olika intressenter alltid behöver mer pengar. Det finns inte en statlig myndighet som vill ha mindre pengar. Jag anser att det är precis som Bosse Ringholm sade en gång i tiden: Det är kloka avvägningar som man gör, även om konjunkturinstitut och en del andra institutioner gör andra avvägningar just då.

Fru talman! Gunnar Andrén öppnar med att citera Fröding: Var ska vi ta't? Det är en mycket relevant fråga. Ökad arbetslöshet, ökad bostadsbrist och fler som går sjuka - det finns en del att göra. I nästa andetag säger Gunnar Andrén att man inte ska leva på lånade pengar, och det samtidigt som vi konstaterar att regeringen lånar till skattesänkningar. Vad är det som är fel i att investera i infrastruktur och bostadsbyggande? Vad är det som är fel i att investera i dem som är arbetslösa med utbildning och praktikplatser i stället för att satsa på just skattesänkningar? Gunnar Andrén och regeringen har en del att förklara i frågan var vi ska ta't.

Fru talman! Jag vet inte om Hannah Bergstedt är lika oerhört förtjust i skatter på arbete som en del andra socialdemokrater är. Men jag menar att det har varit väldigt värdefullt att vi har kunnat öka konsumtionsutrymmet under de svåra år som har varit för vanliga löntagare, till exempel sjuksköterskor, polismän, adjunkter och vad det nu kan vara. Det har varit väldigt bra för hela det svenska folkhushållet, och vi har därigenom kunnat öka basen för skatteuttag, så att det har kunnat bli ökade skatteintäkter. Det är ju effekten av detta. Vi har inte råkat ut för så låg förvärvsfrekvens bland kvinnor som Österrike, som Leif Jakobsson tyvärr sade är ett föredöme. Det är en väldigt dålig politik som man har fört i Österrike under de senaste åren. Det ska vi inte ha; vi ska ha hög förvärvsfrekvens bland kvinnor, liksom vi gärna ska ha det bland män.

Fru talman! Förutsättningar att skapa arbete och att kunna ta arbete är jag väldigt förtjust i. Därför tror jag att det handlar om att investera långsiktigt i bland annat infrastruktur men också att arbetslösa ska kunna ta jobben. Jag tror även att genom att höja till exempel barnbidraget eller bostadsbidraget ökar man också konsumtionsutrymmet. Men det vi pratar om är fördelningspolitik. Vem är det som får möjligheten att konsumera?

Fru talman! För att ta det sista anser jag att höjning av barnbidraget är ett väldigt effektivt sätt att öka konsumtionen. Det är mycket välriktat, och det har Folkpartiet varit med och gjort väldigt många gånger. Jag utesluter inte att höjda barnbidrag i framtiden kommer att kunna vara en väldigt bra konsumtionsinriktad åtgärd. Det har inte funnits utrymme de senaste åren för just detta - barnbidragen har varit ganska oförändrade under lång tid - men i den principfrågan anser jag att höjda barnbidrag är väldigt bra konsumtionsinriktade åtgärder.

Fru talman! För mig som centerpartist är det självklart att vi lägger grunden för framtiden genom mer frihet och lösningar som fungerar både i det lilla och i det stora. Det är ingen slump att jag ser det på det sättet. Det är så det fungerar hemma i Trångsviken, och det är så det fungerar på den svenska landsbygden. Det finns ingen "quick fix", ingen snabb lösning som magiskt rättar till de strukturfel som byggts upp under årtionden. Många platser i Sverige lider fortfarande av sviterna efter en målmedveten flyttlasspolitik signerad S. Hade det funnits en universallösning hade vi genomfört den för länge sedan. Politiken måste underlätta för människor, företag, kommuner och regioner att forma sin framtid utifrån sina unika förutsättningar och därigenom bidra till Sveriges hållbara tillväxt. Fru talman! För inte så länge sedan var konstant utökat regelkrångel och byråkrati kombinerat med högre skatter för företagen en del av företagens vardag. Nu minskar vi regelkrånglet och sänker företagens kostnader år för år. Steg för steg gör vi det enklare och mer lönsamt att leva och driva företag i hela landet. Sysselsättningen har ökat i bemärkelsen att det är fler människor i arbete nu än tidigare trots den utdragna globala och europeiska krisen. Men ännu är utanförskapet för stort och arbetslösheten för hög. Många viktiga strukturreformer saknas fortfarande för att öka tillväxten och sysselsättningen och därmed stärka välfärden. Fru talman! Vi måste fortsätta ställa frågor och arbeta med lösningar. Hur ska vi göra det lättare och billigare att anställa? Vad krävs för att företag ska kunna och vilja växa, så att vi därmed får en jobbskaparlinje? Hur möter vi utmaningen att skapa likvärdiga förutsättningar att leva och verka i hela landet? Dessa frågor har bäring på framtidens stora strukturreformer i Sverige. De ställs även av dem som på djupet analyserat Sveriges kvarvarande ekonomiska problem och utmaningar - Långtidsutredningen, Finanspolitiska rådet, Framtidskommissionen etcetera. Fru talman! Jobben är avgörande för såväl byns som stadens tillväxt. Runt om i Sverige finns kraften, entreprenörerna och företagen som är nyckeln till en långsiktigt hållbar grön omställning och maten, energin och råvarorna som de gröna näringarna står för och levererar. Centerpartiet arbetar för väl fungerande och starka regioner, vilket är avgörande för en hållbar tillväxt och god service och välfärd i hela landet. Centerpartiet har tagit ställning för en regionalisering av Sverige som innebär att varje del av landet får ett ökat självbestämmande. Centerpartiets mål är att flytta beslut så nära individen som möjligt. Fler ekonomisk-politiska beslut ska flyttas ned på kommunal och regional nivå, exempelvis skattebaser. Centerpartiet sätter företagsamheten i centrum. Inte för att vi vill gynna företagen eller företagare som grupp, utan för att företagsamhet är förutsättningen för välstånd och bra jobb för alla, både direkt genom skapandet och utvecklandet av arbetstillfällen och indirekt genom ökade skatteintäkter till gemensam finansiering av vård, skola och omsorg. Fru talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att Sveriges tillväxt är summan av alla regioners tillväxt. Goda förutsättningar för företagen och regionerna är bra för hela Sverige.

Fru talman! Flyttlasspolitik, sade Per Åsling. Jag förmodar att han är medveten om att Sverige just nu har den allra högsta urbaniseringstakten i hela Europa, så ni har tydligen lyckats väldigt bra med att göra någonting åt det. När jag hörde det här inlägget satt jag undrade: Hur tänkte ni? Politik handlar ju om att prioritera. Då måste jag efter diskussionen och resonemanget om småföretagen och sådant ställa mig frågan: Varför valde ni att sänka skatten för dem som bor på Solkusten framför att ta bort andra sjuklöneveckan för företag? Det är nämligen vad ni har gjort. Ni sänker skatten, SINK, för människor som inte bor här och som enligt Anders Borg inte får del av jobbskatteavdraget. Ni lägger pengar på att sänka deras skatt, men ni säger nej till vårt förslag om att ta bort andra sjuklöneveckan. Hur tänkte ni?

Fru talman! Vi lägger i budgeten för 2014 fram några skarpa förslag. För det första, när det gäller sjuklöneansvaret tillsätts en utredning som skyndsamt ska se över hur sjuklöneansvaret kan minska för de små företagen. Det är centralt. För det andra sänker vi egenavgifterna, vilket sänker kostnaderna för i storleksordningen 180 000 företag. För det tredje inför vi från den 1 december ett investeraravdrag, vilket medför att det blir enklare för nya företag att starta och för små företag att växa. Vi skapar ett skatteincitament som bidrar till att underlätta för riskkapital till dessa små företag, investeringskapital med andra ord.

Fru talman! Sänkningen av arbetsgivaravgiften generellt är egentligen en återställare. Det första Maud Olofsson gjorde som näringsminister var ju att ta bort den ersättning för småföretag som fanns. Det där får man sätta på samma konto som att vi nu efter sju år får rimliga a-kasseavgifter igen. Jag har en annan fråga om hur ni tänkte. Varför bestämde ni er för att det var viktigt att höja brytpunkten, så att de som tjänar över 36 000 i månaden ska få lägre skatt i stället för att täcka upp de brister i landsbygdsprogrammet som EU-budgeten innebär?

Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att tack vare Centerns medverkan i regeringen har landsbygdsprogrammet tillförts ytterligare 5 miljarder. Vi hade velat ha mer, men det är ändå 5 miljarder som vi medverkar till att programmet stärks med. Sedan konstaterade jag - jag blev tydligen missuppfattad - att egenavgifterna sänks med 2 ½ procentenhet, vilket gör att kostnaderna för de allra minsta företagen har sänkts med 8,5 procentenheter från 2006 i form av sänkta egenavgifter.

Fru talman! Jag kommer nyligen från Runö, några mil utanför Stockholm, där jag har träffat 300 chaufförer - 300 företrädare för svensk åkeri- och transportnäring. De är förbannade. De har sett tusentals jobb i svensk åkerinäring försvinna under den här regeringens tid vid makten. De har sett jobb flaggas ut. Jobb som förut sköttes av svenska åkerier sköts nu av åkare från Ukraina, Litauen eller till och med Filippinerna. Det är inget fel med det, men många av dessa transporter sker olagligt. Eftersom vi i Sverige inte kan upprätthålla svenska regler, svenska avtal och svenska villkor flaggas jobben ut. Det är som en repris av vad som har hänt på sjöfartsmarknaden, där tusentals jobb om året har flaggats ut. Det konstiga är att vi i flera år har vetat vad vi ska göra åt problemet. Jag tror att vi har haft enighet i riksdagens trafikutskott om vad som ska göras åt det. Ändå lyser åtgärderna med sin frånvaro - inte en skarp åtgärd från regeringen. Varför inför man inte krav på att frakthandlingarna för internationella transporter ska vara i förarhytten, så att polisen kan kontrollera och lagföra olagligt cabotage eller olaglig inrikestrafik? Varför har man inte gått vidare med klampning, som vi i trafikutskottet var överens om? Varför sker det inte mer kontroller på våra vägar? Varför röstade Moderaterna nej till att pröva den holländska modellen, det vill säga att det företag som har trafiktillståndet också är det företag som man ska vara anställd i? Jag kan inte tolka svaret som något annat än ett uttryck för regeringens ointresse för de här frågorna - ointresse för att hävda jobben och ointresse för att flagga in jobb i svensk åkerinäring. Svensk åkerinäring och svensk transportnäring står inför ett vägskäl. Antingen gör man som regeringen och handfallen stå och se på hur tusentals jobb försvinner ut i illegal verksamhet, eller så kan man börja vidta åtgärder och börja flagga in och skapa nya jobb i svensk åkerinäring: flagga ut jobben med regeringen eller flagga in dem med Socialdemokraterna. Fru talman! Jag ska byta ämne. De av oss som har lyssnat på Ekots nyhetssändning i dag kunde höra att Trafikverket, regeringens egen myndighet, varnar för vintern. Man sade att den här vintern skulle bjuda tågtrafikanterna på ett organiserat kaos. Om man är positivt lagd kan man se som en förbättring gentemot de senaste vintrarna med regeringen, då det har varit totalt kaos, inställda tåg, försenade tåg och resenärer som står och fryser. Man kan undra vad regeringen har dragit för slutsatser, för i den budget regeringen har lagt fram skär man ned järnvägsunderhållet med flera hundra miljoner kronor. Som en konsekvens av detta varslar Sveriges största underhållsföretag, Infranord, 400 personer om uppsägning. För bara några veckor sedan låg rälsen lös, så lös att den kunde lyftas med handkraft, på Stockholms central - Sveriges mest trafikerade järnvägssträcka. Resenärerna som ser kaoset på järnvägen måste ju undra: Hur ska det kunna lösas av mindre pengar och färre underhållsarbetare, som ju är vad regeringen föreslår. Sanningen är väl tyvärr att det kommer att bli nya år av tågkaos till dess att vi har bytt regering. Det finns ju saker att göra. Man kan, som vi socialdemokrater gör i vårt budgetförslag, anslå mer pengar till underhåll och göra en underhållssatsning. Man kan organisera underhållet bättre så att inte hundratals miljoner i skattepengar går förlorade som de gjorde i Göteborg, där Balfour Beatty efter att ha fått pengar drog sig ur Sverige. Man kan ställa krav på att banhållaren, Trafikverket, ska inspektera entreprenörernas arbete. Sverige är det enda landet i världen, mig veterligt, där det är entreprenören som själv godkänner kvaliteten på arbetet på järnvägen eller vägen. Detta har vi också sett har lett till tragiska dödsolyckor på våra vägar till följd av bristfälligt asfaltsarbete. Vi ser här också att punktligheten på svensk järnväg faller efter sju år med alliansregeringen. Så långt det finns statistik att tillgå kan man se att resenärernas förtroende för svensk järnvägstrafik aldrig har varit lägre. Det är en all time low efter ett antal år med alliansregeringen. Vill vi ha ordning på vägarna och på järnvägen är det dags att ordna en ny regering i Sverige.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på när Anders Ygeman ganska ogenerat drar i gång en budgetdiskussion. Faktum kvarstår: Järnvägen har förfallit under decennier. Nivån 2006 var de facto 3,8 miljarder. I dag är den närmast det dubbla. Sedan kan man alltid se på ett enskilt år och konstatera att det blir en variation, som Anders Ygeman gör, men det är de facto denna nivå det hela ligger på. Att man håller sig till ett enskilt år har kanske att göra med att det i S-budgeten finns siffror bara för 2014. Det handlar om långsiktighet. Alliansregeringen har lagt ned i storleksordningen 7 miljarder om året för drift och underhåll av järnväg och gör historiskt stora satsningar. Faktum kvarstår, som sagt: När ni vi tillträdde 2006 var nivån 3,8 miljarder.

Fru talman! Jag uppfattade faktiskt ingen fråga från Lars Tysklind. Jag uppfattade bara ett försvar av regeringens nedskärningar när det gäller underhållet på järnvägen och ett försvar av uppsägningen av 400 underhållsarbetare i Infranord. Det är män och kvinnor som skulle ha kunnat underhålla vår järnväg som i stället får gå till Arbetsförmedlingen, som så många har gjort under alliansregeringens tid. Arbetslösheten är högre nu än när ni tillträdde. Järnvägen är sämre nu än när ni tillträdde. Ni har haft sju år på er att fixa järnvägen. Det bästa Lars Tysklind kan komma med är att det handlar om socialdemokratiska regeringar under 70-talet eller 80-talet, att det är deras fel att alliansregeringen inte klarar järnvägen. Det duger inte, Lars Tysklind.

Fru talman! Det duger inte att föra det resonemang som Anders Ygeman gör heller. Man måste ändå inse att det här har förfallit under många decennier och att socialdemokratiska regeringar också får ta sitt ansvar för det. Sedan kvarstår faktum. I pengar räknat har alliansregeringen fördubblat ambitionen. Det faktumet kommer Anders Ygeman aldrig ifrån. Nu ligger det på 7 miljarder. År 2006 låg det på 3,8 miljarder. Och när det gäller den nu liggande budgeten har S bara redovisat siffror för 2014. Vad händer sedan, Anders Ygeman?

Fru talman! Att S bara har redovisat siffror för 2014 beror ju på att budgeten handlar om 2014. Sedan kommer vi att redovisa budgeten för 2015. Lars Tysklind lyckades inte svara på huvudfrågan. Om det nu har varit decennier av dåligt underhåll undrar jag: Hur skulle det kunna bli bättre av att man skär ned, som regeringen gör? Han svarade inte på frågan: Hur kan det bli bättre underhåll av att man sparkar 400 av de underhållsarbetare som ska utföra underhållet? De som ska bli oroliga av den här debatten är de tågresenärer som ska åka den här vintern.

Fru talman! Tack, Anders Ygeman! Jag tycker att du tar upp en bra och viktig fråga som vi ska debattera. Det handlar om åkerinäringens utmaningar i Sverige. På flera punkter har du dessutom rätt. Vi har mycket kvar att göra. Men låt oss börja i den andra änden. Sverige är ett litet exportberoende land i Europas periferi. Inget annat land i Europa tjänar så mycket på handel som Sverige gör. Det är det som gör att vi har det välstånd vi faktiskt har i det här landet. I grunden är det bra att vi finns inom Europeiska unionen och att vi försöker få till stånd gemensamma regelverk som gör att vi konkurrerar på lika villkor. Sverige och några andra länder i norra Europa har mer välordnade system än en del länder i södra Europa, men vi lever under samma regelverk. Det är bra att vi får till stånd just de här regelverken när det gäller åkerinäringen. Det vi måste jobba vidare med och jobba hårt för handlar om de andra länderna.

Fru talman! Det är jättebra om vi är överens, Edward. Problemet är bara att åtgärderna lyser med sin frånvaro. Varför lägger inte regeringen fram kravet på att frakthandlingarna från den internationella transporten ska finnas i hytten så att polisen och åklagarna kan kolla? Varför kommer man inte till riksdagen med förslag om klampning? Vi var överens i utskottet för två år sedan om att klampning var en bra åtgärd. Varför vill ni inte pröva den holländska modellen och så vidare? Det är jättebra att vi är överens om problembeskrivningen. Jag önskar också att vi kunde bli överens om de åtgärder som krävs för att komma till rätta med problemen.

Fru talman! Vi är ju överens om en hel del av åtgärderna. En del är på väg. Andra håller man på och utreder just nu. Man hänvisar ofta till många andra länder. Men låt oss komma ihåg att de också har en hel del utmaningar kvar. Sedan skulle jag vilja ta upp en fråga med Anders Ygeman. De rödgröna partierna, i lite olika ordning, vill höja skatterna på drivmedel, införa kilometerskatter, höja löneskatter och mycket annat. Det är inte direkt att flagga in jobben, som du stod och pratade om här i talarstolen, utan det är ett effektivt sätt att se till att jobben försvinner från det här landet.

Fru talman! Jag svarar bara för Socialdemokraterna - det är det parti jag representerar i Sveriges riksdag. I motsats till Moderaterna vill vi inte höja drivmedelsbeskattningen. När det gäller den stämma som börjar i morgon i Norrköping föreslår ni att man ska höja dieselskatten. Det vill inte vi. Vi vill införa en vägslitageavgift i stället. Visst, vi kan diskutera moderat politik hur länge som helst. Men jag tror inte att vi kommer till rätta med de här problemen, som vi är överens om finns, om vi inte vidtar åtgärderna. Och det gör inte regeringen.

Fru talman! Ygeman håller i alla fall en rak linje i sin debatt. Han tar den enkla vägen och ser inte helheten. När du pratar om budget för 2014 måste jag poängtera att samtliga partier utom Socialdemokraterna visar treårsplaner. Det är faktiskt märkligt. Men du glömmer att ta upp att vi också har en effektiviserad planprocess som vi har tagit beslut om, som ger 500-600 miljoner kronor, enligt ett enigt betänkande. Vi har effektiviseringsåtgärder inom Trafikverket som också tillfaller Trafikverket. Det finns mängder med åtgärder som vi inte har med som en budgetpost och som vi vet tillfaller verksamheten direkt. Ygeman önskar nästan att det blir en avsevärd vinter. Det hoppas inte jag att det blir, men jag hoppas att det blir en vinter. Och jag är ganska övertygad om att de åtgärder vi vidtar kommer att visa resenärerna att vi gör klara förbättringar när det gäller järnvägen.

Fru talman! Det var ett citat från Trafikverket om det organiserade kaoset. Det kom från Dagens Eko . Jag vet inte om Jan-Evert Rådhström har hört det. Det var inte min önskan. Du får väl höra med Trafikverket varför de tror att det ska bli kaos på järnvägen. Ett skäl kan vara att mitt i Stockholms city, efter sju år med alliansregeringen, på den mest trafikerade sträckan i Sverige, ligger rälsen lös. Du kan lyfta den med handkraft. Ett skäl kanske kan vara att den borgerliga regeringen lägger fram en budget där man skär ned hundratals miljoner kronor på järnvägsunderhållet. Ett skäl kanske kan vara att 400 personer varslas om uppsägning vid Sveriges största järnvägsunderhållsföretag. Med lös räls, med mindre pengar och färre personer är det inte så konstigt att Trafikverket varnar för tågkaos med den borgerliga regeringen.

Fru talman! Det hade då varit på sin plats om Ygeman i samma andetag hade sagt att han var glad över att det finns en alliansregering som insåg bristen på järnvägsunderhåll i vårt land. Precis som Lars Tysklind sade har vi fördubblat anslaget till järnvägen när det gäller drift och underhåll sedan Ygemans partikamrater ledde det här landet. Återigen: Vi har många åtgärder som gör att det finns bättre utrymme. Det är en effektivisering. Vi har samma budgetpost för väg och järnväg för att göra projekt effektivare. Jag ser med tillförsikt på denna vinter med tanke på resenärerna.

Fru talman! Det hade varit klädsamt om Jan-Evert Rådhström hade berättat att när vi lade den där budgeten om underhåll, som han nu är så stolt över, ville Jan-Evert Rådhström ha mindre underhåll av järnvägen, mindre underhåll än Socialdemokraterna. Du tyckte att det var för mycket järnvägsunderhåll på den tiden. Så är det väl även i dag. Det är därför ni lägger fram en budget där ni skär ned järnvägsunderhållet med hundratals miljoner kronor så att järnvägsunderhållsbranschen varslar om uppsägning. Det är 400 personer färre som ska underhålla järnvägsrälsen. Då blir det ingen bättre räls.

Fru talman! Medan trafikutskottets ordförande var på Runö hade vi en annan innovationsdebatt här, där bland annat Thomas Strand efterlyste mer långsiktighet i budgetplaneringen. Just ett år, som ni lägger fram här, är en ganska kort tid för en planeringsperiod till exempel när det gäller järnvägar. Det är klart att det kan vara olika för innovationer och järnvägar och trafikutskottet. Men någonstans är det lite svårt att se den socialdemokratiska linjen i den frågan. Men nu ska jag ta upp en annan fråga som vi också har diskuterat. Medan trafikutskottets ordförande var på Runö efterlystes det att man skulle prioritera höghastighetståg i Sverige, Europakorridoren, Norrbotniabanan och två spår på Malmbanan. Nu undrar jag: Räcker era pengar till alla de här sakerna? Det lät så. Men trafikutskottets ordförande kanske kan avgöra vilka socialdemokratiska satsningar som verkligen finns inom ramen för det här.

Fru talman! Jag håller med Gunnar Andrén, nämligen att ett år är en kort planeringshorisont. Därför har vi lagt fram förslag som gäller tio år framåt, från 2014 till 2025, precis som regeringen kommer att göra i vår när man ska lägga fram en skrivelse till riksdagen för den kommande planperioden. Men i budgeten för 2014 lägger vi fram 2014 års förslag. Det vet mina kamrater i trafikutskottet, men de låtsas inte om det i debatten eftersom det inte är lika retoriskt intressant. Räcker de socialdemokratiska pengarna? Ja, det får vi väl hoppas. I dag har vi en kostnadsutveckling i järnvägsinvesteringar och väginvesteringar på 25 procent. Om vi inte bryter den kostnadsutvecklingen kommer varken alliansbudgeten eller den socialdemokratiska budgeten att hålla. Där har vi en gemensam utmaning. Vi presenterar en sammanhållen motion där vi visar hur vi finansierar våra förslag. Vi kommer ännu mer i detalj att redovisa dem i mars. Då först kommer regeringen att i detalj visa hur man finansierar sina förslag. Än så länge finns bara en remiss från Trafikverket, en ramproposition från regeringen och motsvarande rammotion från Socialdemokraterna.

Fru talman! Anders Ygeman hoppas. Det är en klok ståndpunkt. Leif Pettersson från Boden har garantier. Då vill jag ställa en fråga till Anders Ygeman om exemplet Norrbotniabanan. Den är omkring 270 kilometer lång. Där har ni avsatt pengar så att det räcker till sju kilometer norr om Umeå. Hur har ni finansierat de andra 263 kilometerna? Jag går med på att ni har finansierat sju kilometer, men när kommer pengarna till de andra 263 kilometerna?

Fru talman! Jag tror att Gunnar Andrén är bättre på Norrbottens geografi än jag, men jag tror att det är några kilometer till. Jag tror att vi kommer upp i 1,4 mil norrbotniabana i vår motion. Men det låter jag vara osagt! Vi finansierar bara starten. I den borgerliga budgeten fanns ingenting. Det kommer att ta tid att få fart på Norrbotniabanan. Vi påbörjar bygget. Vi börjar med Dåva företagspark i Umeå - logiskt med närheten till Umeå. Vi hade gärna gjort mer, men med den borgerliga regeringens nedskärningar finns inte förutsättningarna för att börja. Det finns helt enkelt inte järnvägsplaner framtagna.

Fru talman! Vi lever i en tid där människor får det allt bättre. Världen har redan lyckats uppnå FN:s mål att till 2015 halvera den extrema fattigdomen, enligt Världsbanken. Även om det finns många anledningar till att glädjas över den positiva utvecklingen finns det också många orosmoln. Vår planet är fantastisk på många sätt, men dess naturresurser är begränsade. Det är vår skyldighet gentemot kommande generationer att ta ansvar för den värld vi en dag kommer att lämna över. Den globala trenden var tydlig under hela 1900-talet; utsläppen av koldioxid i atmosfären ökade för varje år. De svenska utsläppen av växthusgaser minskade däremot med 5 procent mellan åren 2011 och 2012, vilket är den lägsta noteringen sedan basåret för statistiken 1990. Totalt har utsläppen minskat 20 procent sedan år 1990. En viktig orsak till de minskade utsläppen är att vägtrafikens klimatpåverkan avtar. Alliansregeringens infrastruktursatsningar kommer att bidra ytterligare till att begränsa trafikens utsläpp, och vi genomför den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin. Bara under 2012 satsade regeringen 7,6 miljarder kronor på järnvägens drift och underhåll, vilket kan jämföras med hälften som Socialdemokraterna satsade 2006. Alliansregeringen anslår således dubbelt så mycket för att åtgärda de brister som uppstått på svensk järnväg under decennier. Fru talman! Ur ett regionalt tillväxt- och konkurrensperspektiv är en av de viktigaste parametrarna tillgänglighet till arbetsmarknad, service och utbildning. Arbetsmarknadsregionerna blir större och större, och goda kommunikationer och en väl utbyggd infrastruktur är grundläggande förutsättningar för rörlighet och möjlighet till arbetspendling. En välfungerande kollektivtrafik är en viktig hörnsten för att uppnå ett miljömål om en fossiloberoende fordonsflotta 2030. Låt mig uppehålla mig vid ett politiskt dilemma som uppstår när politiker i debatten ställer trafikslag mot varandra. Jag vill påstå att detta är förödande för svensk tillväxt, för ett hela-Sverige-ska-leva-perspektiv och även vår miljö. Sverige är ett glest befolkat avlångt land med några stora städer med europeiskt mått mätt. Förutsättningarna är med andra ord mycket olika i olika delar av landet. Det ställer stora krav på flexibilitet, nytänkande och realism hos oss politiker. Men dess värre hörs högljudda röster i debatten mot bussen och en enkelspårighet till förmån för spårbunden trafik. Men det går inte att bygga spår till varje by och vedtrave. Det är orealistiskt! En mil järnväg kostar ungefär 1 miljard, och en mil väg kostar 400 miljoner. Vi politiker måste alltid tänka rätt sorts kollektivtrafik, trafik över huvud taget, på rätt ställe. Bilen kommer aldrig någonsin att fasas ut helt. Det är betydligt enklare att bo i storstad och driva pålagor mot bilismen jämfört med kvinnan i glesbygd som ska ta sig till jobbet eller köra barnen till fritidsaktiviteter. En viktig förutsättning för en utbyggd och bevarad kollektivtrafik är en politisk samsyn kring att olika trafikslag behövs beroende på olika förutsättningar och behov i landet. El, biogas och etanol kommer att komplettera varandra. Tekniken utvecklas mycket snabbt, inte minst på bussidan. Därför måste vår lagstiftning vara teknikneutral. Det finns många spännande projekt i Sverige, till exempel Electricity i Göteborg, som är ett samarbete mellan Volvo, staden och Västra Götalandsregionen. Elbussatsningen i Umeå är också ett exempel på när det sker nytänkande och innovation. Elbussen kommer också att göra det möjligt att förtäta stadskärnor eftersom den är tyst och miljövänlig. Det är viktigt att se detta ur ett livscykelperspektiv. Om bussen körs på el från brunkol är den inte lika miljövänlig längre! Man måste tänka hela vägen när man pratar om vilken energikälla som ska vara förhärskande framöver. Fru talman! Tack vare den nya kollektivtrafiklagen har regionala kollektivtrafikmyndigheter bildats med syfte att i samverkan med kommunerna arbeta fram trafikförsörjningsprogram där bland annat nya översiktsplaner och stadsutvecklingsprogram tas fram. Det kan också bidra till att innovationer och innovativa lösningar kommer att bli vanligare framöver. Alliansregeringen är tydlig med att transportpolitiken och funktionshinderspolitiken ska medverka till ett ännu mer jämställt samhälle. Därför är det av stor vikt att de regionala trafikförsörjningsprogrammen lyfter fram jämställda och tillgängliga transporter ur ett hela-resan-perspektiv. Därför är det kontraproduktivt att ställa trafikslag mot varandra. (Applåder)

Fru talman! Jag vet inte om det blev en lapsus här. Klimatet är vår tids viktigaste fråga. På Lotta Finstorp lät det som att det råder en positiv utveckling. Men på det område Lotta Finstorp pratar om, trafiken, går utvecklingen i rakt motsatt riktning. I morgon träffas ni i Norrköping. På s. 194 i Moderaternas stämmohandlingar går det att läsa att utsläppen från trafiken har ökat med 44 procent sedan 1990. Vilka åtgärder tänker ni vidta för att bryta utvecklingen av ökningen av koldioxidutsläppen som sker från trafiken? Är det den dieselskattehöjning som föreslås i era stämmohandlingar? Är det höjning av koldioxidskatten, som Anders Borg har pratat om att han vill genomföra? Eller är det kilometerskatten, som regeringens egen utredare av en fossiloberoende flotta vill införa, som kommer att vara lösningen på ökningen av koldioxidutsläppen?

Fru talman! Det är oerhört viktigt att vi inte ställer trafikslag mot varandra. Då kan vi inte sänka koldioxidutsläppen ytterligare. Debatten i kammaren förs alltid som att vi måste ställa trafikslagen mot varandra. Det är lätt om man bor i Stockholm. Här kan ni välja. Här går det att åka miljösmarta fordon. Men det går inte om vi bor i övriga delar av landet. Det kommer aldrig att se ut så. Låt stämman bestämma vad som kommer att ske i vårt politiska moderata partiprogram. Det kan jag inte föregripa i dag.

Fru talman! Jag ställde inga trafikslag mot varandra. Jag nämnde inte ens något trafikslag i min replik. I motsats till vad Lotta Finstorp verkar tro ökar utsläppen från trafiken dramatiskt. Jag läste högt ur de moderata stämmohandlingarna. De har ökat med 44 procent sedan 1990. Vad tänker Moderaterna göra åt detta? Det är väl bra om stämman kommer fram till en lösning om inte Lotta Finstorp har någon.

Fru talman! Jag vet inte om Anders Ygeman ställde någon fråga till mig. Man måste titta på hur en hel politikutveckling ser ut. Ju mer vi beskattar människor som arbetar, desto mindre incitament finns det att åka till jobbet, till exempel. Ni måste se hela-resan-perspektivet i allt ni gör. Med vilka ska ni samarbeta, Anders Ygeman? Er politik framöver kommer att påverkas av om ni ska samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som vill beskatta alla transporter ytterligare.

Fru talman! Lotta Finstorp nämnde i sitt anförande den ambition som regeringen har att ha en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. En vanlig personbil har en livslängd på ca 17 år. Människor frågar mig rätt ofta: Vilken bil ska jag köpa? Vad är en fossiloberoende bil? Människor vill göra rätt. Politiken har många förslag på olika typer av styrmedel såsom koldioxidskatter och så vidare. Men målet kräver en definition av vad en fossiloberoende bil är. Många med mig skulle vilja veta vad det är.

Fru talman! Jag lyssnade på Lena Eks anförande under gårdagens miljö- och klimatdebatt. Då tog hon upp dilemmat med att det inte finns någon tydlig definition av vad en fossiloberoende fordonsflotta är. Man jobbar dock med att få fram en tydlig definition. Precis som du säger, Jan Lindholm, vill människor göra rätt och köpa rätt fordon. Det måste också hålla över tid. Man måste veta att den bil man köper i dag håller ett antal år framåt. Vi väntar nog alla på att få en definition av vad exakt en fossiloberoende fordonsflotta är. Som jag uppfattar det har vi en samsyn om att detta är ett viktigt mål att uppnå.

Fru talman! Ja, det är viktigt att komma dit och ha ett transportsystem som inte är beroende av fossil energi. Det offentliga kan inte göra alla de investeringar som behövs, utan vi är beroende av att privatpersoner gör rätt investeringar om vi ska komma dit. Då måste vi ge dem förutsättningarna. En annan fråga som jag får är: Vad händer med min bil den 1 januari 2030? Kan regeringen svara på den frågan?

Fru talman! Vad som händer med bilen 2030 var också en fråga som ministern tog upp i går i debatten. Det är först när man har definierat vad en fossiloberoende fordonsflotta är som man vet vad som kommer att hända med bilen 2030. Bilen kommer aldrig att kunna fasas ut helt. Det är dock viktigt för den som köper en bil att kanske redan från 2025 veta vilka spelregler som gäller och vad som kommer att hända med bilen 2030.

Fru talman! Med alliansregeringen har infrastrukturen prioriterats. Anslagen till investeringar har ökat och kommer att öka. Bra transportleder och fungerande kommunikationer är en viktig och nödvändig tillväxtfaktor. Målet för den nationella transportpolitiken är att transportsystemet också främjar en positiv regional utveckling i hela landet. I södra Sverige har E22:an en nyckelroll för tillväxt och utveckling och är av strategisk betydelse. Företagen i regionen är direkt eller indirekt beroende av en modern transportled. E22:an spelar en viktig roll för näringslivets utveckling, vilket innebär att fler företag kan skapas och fler jobb komma till. I södra och sydöstra Sverige har tillkomsten av Öresundsbron och ökad hamntrafik medfört en alltmer ökad handel, en rörligare arbetsmarknad, en ökad turism och därmed ett ökat tryck på infrastrukturen. Tio hamnar i Sverige är prioriterade, och fem av dessa ligger längs E22:an: Trelleborg, Norrköping, Karlskrona, Karlshamn och Malmö. I mitt hemlän Blekinge sker stora satsningar i hamnarna i Karlskrona och Karlshamn. Det finns en utvecklad färjetrafik av såväl gods som persontrafik till Polen och de baltiska länderna. Sett i ljuset av detta är det av stor betydelse att en långsiktig och hållbar kvalitetsuppgradering av E22:an sker. Alliansregeringen har gjort och gör betydande insatser som också kommit E22:an till del. Vissa sträckor håller bra standard medan andra har rondeller och hastighetsbegränsningar, ända ned till 30 kilometer på några ställen. En så viktig transportled som E22:an, som fungerar som ett nav i ett alltmer handelintensivt område och förbinder Sverige med Europa, ska ha en jämnare kvalitet. Fru talman! Sveriges planering av väg- och järnvägsnät har under nästan hela efterkrigstiden till stora delar utformats för handel västerut. Men handeln mot öst ökar kraftigt, och Trafikverket bedömer att östhandeln år 2030 kan komma att kraftigt överstiga handeln västerut. Vi kan konstatera att det faktiskt har hänt en del efter murens fall. Handeln österut ökar och är inne i en expansiv period, och det är viktigt att Sverige och Blekinge är en del av denna utveckling. I Trafikverkets förslag till nationell plan för transportsystemet 2014-2025 nämns inte något om de viktiga investeringar som skulle behöva göras. Trafikverket har inte ens beaktat sina egna prognoser som presenterades i den så kallade Kapacitetsutredningen där de pekar på en kraftig ökning av behovet av infrastruktur i österled. Det är mycket anmärkningsvärt. Detta behov måste beaktas. En ny tid med nya förutsättningar kräver också nya lösningar. Fru talman! I västra delen av Blekinge tillsammans med de intilliggande kommunerna i Skåne och Småland finns den mest industriintensiva regionen i södra Sverige med välkända industrier som Volvo Personbilar, Ikea, Stora Enso södra med flera. Alla kännetecknas av tunga godsflöden. En utbyggnad av Sydostlänken skulle koppla samman järnvägarna mellan Södra stambanan och Blekinge kustbana. Företagen och kommunerna har tillsammans satsat resurser på förstudier. Man tror på denna satsning. Här finns också en stor miljövinst; många transporter som i dag går på väg kan flyttas till järnväg. En satsning på Sydostlänken är av stor betydelse både regionalt och nationellt. När Trafikverket lämnade över Kapacitetsutredningen prioriterades Sydostlänken högt. Nu finns den inte längre med i planeringen fram till 2025. Det är en märklig omsvängning av Trafikverket, och det är viktigt att man i detta sammanhang prioriterar Sydostlänken högre. Fru talman! Det är viktigt att satsa på de transportlösningar och investeringar som är kostnadseffektiva, tillväxtbefrämjande och hållbara. Bra infrastruktur är ryggraden i ett modernt samhälle. Sydost är en viktig port för handel, vilket ger oss fler företag, fler jobb och ökade exportinkomster.

Fru talman! I kommun efter kommun, i förort efter förort, i skola efter skola ser vi en ökad segregation, en ökad splittring. Vi kan se hur det växer fram parallella samhällen som en följd av de senaste årtiondenas massinvandring och mångkulturalism. Vi ser samma förändring runt om i Europa, i en rad olika länder. Det är kvinnoförtryck, patriarkala strukturer, hedersmord, slöjor och burkinis. Det är krav på särlagstiftning, skolundervisning som anpassas och skräddarsys för att inte stöta sig med muslimer, shariadomstolar och djurplågeri. Det är moskéer som sprider antisemitism och förakt för våra demokratiska, jämställda och sekulära samhällen. Det är judar som tvingas fly undan hot och förföljelse och en växande antisemitism. Det är stenkastning mot polis, stenkastning mot ambulans och brandkår och förortsupplopp. Det är svenska pojkar som misshandlas och rånas och svenska flickor och kvinnor som utsätts för överfalls- och gruppvåldtäkter. Det är människor som hotas, förföljs och till och med mördas för att de, som det heter, kränker Muhammed och islam. Det är terrordåd och självmordsbombare. Undersökning efter undersökning visar att lojaliteten hos en växande andel muslimer i Europa ligger hos islam och inte hos det nya värdlandet. En undersökning från Frankrike visar att ungefär hälften av muslimerna i landet är mer lojala mot islam än mot Frankrike. Det finns en undersökning från Storbritannien som visar att närmare 70 procent svarat att det är viktigare att vara muslim än att vara britt. Det är i sin tur 40 procent som säger att de vill införa muslimska sharialagar i de delar av Storbritannien där muslimer är den dominerande befolkningsgruppen. I Tyskland säger hälften av ungdomarna med turkiska rötter i en annan undersökning att de inte ska anpassa sig utan leva enligt islam. Två tredjedelar säger att de aldrig kommer att känna sig som tyskar eftersom de "inte hör hemma där". Jag är inte förvånad att segregationen och splittringen ökar. Fru talman! Muhammed är ett föredöme för alla muslimer - ett föredöme i ord, ett föredöme i handling. Han kan och får inte kritiseras. Hade Muhammed varit en man av fred, hade mycket sett annorlunda ut. Men det var han inte. Muhammed var en krigsherre och erövrare som förde krig med allt vad det innebär. Han ska själv ha dödat. Det finns beskrivet att han vid ett tillfälle avrättade så många som 600 judiska män med halshuggning. Vi vet att han överföll karavaner för att finansiera sin krigföring. Vi vet att tillfångatagna kvinnor och barn såldes som slavar. Det innebär, menar jag, att Muhammed inte är ett dugg bättre än andra som också använt, eller som fortfarande använder, våldet som en väg för att nå sina mål. Fru talman! Jag vill göra en jämförelse mellan Jesus och Muhammed, en jämförelse mellan islam och kristendomen. Muhammeds liv och gärning ligger till grund för islam. Om han nu var en erövrare som förde krig, avrättade krigsfångar, tog och sålde slavar, överföll karavaner och stal för att finansiera sin krigföring spelar det en oerhört stor roll för islam, dess framväxt, dess budskap, men också för dess utövare. Om vi då jämför detta med kristendomens grundare, Jesus, förespråkade han ett motsatt budskap, ett kärleksbudskap, vilket också genomsyrade hans liv och gärning. En muslim som använder våld för att sprida sitt budskap finner stöd för detta hos religionens grundare Muhammed. En kristen som däremot använder våld för att sprida sitt budskap finner inget som helst stöd för detta, eftersom Jesus budskap kort och gott var ett budskap om icke-våld och kärlek. Jag vill dra mig till minnes att när Jesus arresterades av romarna drog en av lärjungarna, Petrus, sitt svärd, varpå Jesus befaller honom att stoppa tillbaka det. Därefter spikas Jesus upp på korset. Jesus förlät också, som ni kanske minns, sina mördare. Det är en helt annan moral och logik än vad som finns inom islam. Jag menar att kristendomen och islam är varandras motpoler i mångt och mycket. Det är inte nog med det. Islam, som för övrigt betyder underkastelse, är inte bara en religion, utan också en ideologi med målet att detaljstyra inte bara den enskilda människans liv utan också hela samhället. Man gör ingen åtskillnad på det världsliga och det andliga. Islam vill styra allt. Detta till skillnad från kristendomen, som för det mesta skiljer på det världsliga och det andliga. Den islamiska lagen, sharia, kan inte underställas de västeuropeiska ländernas lagar eftersom Koranen är den enda lagen en muslim ska följa. Då sharia alltid ska gälla finns det inget behov av någon lagstiftande församling. Jag menar därför att islam inte är kompatibelt med frihet, jämställdhet eller demokrati. Ska man jämföra islam med något är det med andra totalitära ideologier som nazism och kommunism. Fru talman! Det är dags att inse att islam skiljer sig från övriga världsreligioner genom sin utbredda och oerhörda fanatism. Då säger någon kanske: Alla muslimer är inte sådana. Nej, det är de inte, och det påstår jag inte heller. Det finns liberala krafter inom islam i Europa men också i den muslimska världen. Men de har det inte lätt. Det är bara att ta en titt på den muslimska världen, hur det ser ut i land efter land runt om i Europa och hur ledande imamer uttalar sig. Dessa liberala krafter behöver vårt stöd. Men de gynnas inte av att vi, eller rättare sagt ni övriga partier, blundar, förnekar och kröker rygg. (Applåder) I detta anförande instämde Kent Ekeroth och Björn Söder (båda SD).

Fru talman! När jag valdes in i riksdagen 2010 och stod i matkön kom det plötsligt en tv-journalist med mikrofon och frågade mig: Hur känns det att stå i samma matkö som Sverigedemokraterna? Jag blev ganska förvånad. Jag sade helt spontant: Det kurrar nog i magen på dem också. Det var ett ganska barnsligt och naivt svar. Jag har tänkt på det efteråt. Det bygger på att man inte har ett demoniserande förhållande till sina medmänniskor. När jag lyssnar på Richard Jomshofs anförande här är det just en demonisering inte bara en människa utan av en hel religion. I dag höll Jimmie Åkesson ett anförande där han gång på gång talade om en vanlig människa. Nu skulle jag vilja veta: Vad är en vanlig människa?

Fru talman! Det var en ganska intressant och filosofisk fråga. Det finns förmodligen lika många svar som det finns människor på jorden. Jag vet inte riktigt vad jag annars ska svara. Jag förutsätter att du är en vanlig människa, att jag är en vanlig människa och att alla andra i denna riksdag, i detta land och i världen är helt vanliga människor. Vad gäller debattämnet jag tog upp här i dag kritiserar jag det jag anser vara en ideologi, islam, på samma sätt som jag anser att man kan kritisera alla andra ideologier, religioner eller vad det än må vara. Det innebär inte att alla dess utövare tycker precis samma sak, tvärtom. Det intressanta är att diskuterar man en ideologi brukar det vara accepterat att man kritiserar ideologin som sådan. Men på något sätt brukar man inte få göra det när det gäller religion. Jag förstår inte riktigt det synsättet. Jag tycker att det är viktigt. Jag tycker inte att religionen ska vara någon sorts fripass. Svaret på din fråga är väl att det finns lika många som det finns människor på vår jord.

Fru talman! Jag tycker också att en individ givetvis är vanlig människa och att vi tillsammans utgör mänskligheten alla vi vanliga människor. Jag är varken mer eller mindre vanlig än någon annan här på jorden. Min nästa fråga är: Gäller de mänskliga rättigheterna överallt och för alla, eller gäller de vara för vissa och här eller där? För mig är människovärdet okränkbart överallt.

Fru talman! Jag håller med om att människovärdet är okränkbart. Jag tycker att de mänskliga rättigheterna borde gälla allt och alla människor, men de gör inte det. Det är lite det som är min poäng här i dag. Tittar man på de länder där människovärdet kränks som mest är det till exempel i stora delar av den muslimska världen. Det kan vi inte komma ifrån. Jag tycker att det är fruktansvärt. De människor som vill någonting annat och vill känna frihet ska få vårt stöd. Men de lär inte gynnas av att vi inte vågar diskutera det jag anser vara kärnan i islam. Islam borde genomgå en upplysning på samma sätt som kristendomen gjorde.

Fru talman! I går hölls ett seminarium i riksdagen som leddes av Robert Harlef, en av mina kolleger i den kristdemokratiska gruppen. Inbjudna som talare var flera representanter från de olika kristna kyrkorna i Syrien. De beskrev ingående den fasa och de problem de har utstått under de senaste åren. Men på frågan om vad vi kan göra för att förbättra situationen för de kristna i Syrien var deras svar: Förbättra för Syrien! Rädda hela Syrien, för det är bara sida vid sida religionerna kan finnas! Deras svar var integration. Temat för denna debatt skulle vara integration, men jag hörde ingenting om integration i Jomshofs anförande. Vad vill Sverigedemokraterna göra för att förbättra integrationen?

Fru talman! Temat i mitt anförande var islam. Det är inte så konstigt, för det var det jag ville debattera. Det var också det jag meddelade, och det var den debatten jag ville föra. Jag hade gärna stått här i 6, 12 eller kanske till och med 18 minuter till. Jag tycker att det är en oerhört viktig fråga. Vad gäller integration tycker jag att vi framför allt ska ha en politik i Sverige som inriktar sig på assimilering - att de människor som kommer hit ska anpassa sig efter vårt samhälle, vårt sätt att vara och vårt sätt att leva. Om det nu ska förekomma integration ska den vara frivillig. Jag tror på en integration som innebär att om man anser att någon annan människa, någon annan kultur eller något annat land har något positivt att tillföra så tar man det till sig när människor möts. Det ska ske på helt frivillig väg. Den sortens integration tycker jag är bra. Den sorts integration som den nuvarande regeringen för och som den förra regeringen förde är däremot någonting mycket dåligt eftersom den till exempel innebär att man vill att det svenska folket ska göra avkall på en massa saker. Jag menar att om man kommer till Sverige ska det primära vara att man ska bli svensk. Det tycker jag är en viktig inställning och ett viktigt mål.

Fru talman! Jag tycker ändå att det är en belysande skillnad att de som lever på det ställe i världen där det nu finns större konflikter än på någon annan plats på vår jord betonar vikten av förmågan att leva sida vid sida. Om jag tolkar Richard Jomshof rätt låter det som att den enda möjligheten att leva sida vid sida är att de - i ditt perspektiv - tar till sig av det vi har att bidra med. Ska jag tolka det som att du anser att vi inte har något gott att lära av människor som kommer till vårt land?

Fru talman! Det har vi definitivt. Det var precis det jag sade. Jag anser att ungefär fram till mitten på 70-talet var målet med den svenska politiken just assimilering. Det var det som gällde. Därför menar jag att problemen i samhället också vad gäller invandring var betydligt färre än vad de är i dag. Sedan övergick man i någon sorts naiv integrationspolitik. Jag står fast vid det jag sade; integration som sker naturligt är någonting bra. Om jag vill ta till mig något så gör jag det frivilligt. Om det svenska folket vill ta till sig något så gör vi också det frivilligt. Det sker automatiskt i ett möte mellan människor. Men den integration ni förespråkar - där man vill tvinga svenska folket att ge efter - är någonting helt annat. Det kan jag inte acceptera.

Fru talman! Det var ett - vad ska man säga - intressant anförande av Richard Jomshof. Jag har dock lite svårt att förstå vart han vill komma och vad det är han vill uppnå med det. Att rabbla upp oförrätter begångna för 1 400 år sedan och vad män för 2 000 år sedan pysslade med kan te sig ganska irrelevant för dagens politiska debatt, kan i alla fall jag tycka. Att dessutom göra en religion till en ideologi och försöka dra alla troende av en och samma religion över samma kam är inte annat än oförskämt, skulle jag vilja påstå. Efter att ha hört Richard Jomshofs anförande måste jag fråga ifall han ställer upp på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Tycker Richard Jomshof att de är okränkbara och odelbara?

Fru talman! Då tycker jag att du ska läsa på om vad en ideologi är för någonting. Om man har som mål att styra allt i ett samhälle och att allt i ett samhälle ska genomsyras av en viss sorts tankar och en viss sorts åsikter och ska vara på ett visst sätt är det en ganska enkel beskrivning av en ideologi. Så är det oavsett om man talar om socialism, liberalism eller konservatism eller om man talar om islam. Även en religion kan naturligtvis vara en ideologi. Det slutar inte vara en ideologi bara för att man tillför en gud i ekvationen. Det är klart att det finns många riktningar. Det säger jag också, och de som är liberala krafter behöver ha vårt stöd. Men på samma sätt som att jag kan stå och diskutera kommunism, socialism, nazism och liberalism måste jag kunna diskutera kristendom och islam. Jag anser inte att religionerna ska ha ett frikort eller vara frikopplade från kritik. Det är klart att det finns ett människovärde som gäller alla människor.

Fru talman! Det är beklämmande att en ledamot i Sveriges riksdag inte omedelbart kan säga att man ställer upp på de grundläggande mänskliga rättigheter och tycker att de är okränkbara och odelbara. (RICHARD JOMSHOF (SD): Det sade jag precis.) Det hörde vi tyvärr inte, Richard Jomshof. Jag tycker att det är beklämmande och konstigt. Normalt sett brukar vi slå oss för bröstet och tycka att detta är något av det viktigaste vi står för tillsammans i det svenska samhället. Jag hade ytterligare en fråga, men jag förstår att talartiden är ute.

Fru talman! Det är synd att tiden är så kort, för det är en intressant diskussion. Svaret på din fråga är: Naturligtvis. Så - nu har jag sagt det en gång till. Bara för att alla människor har samma grundläggande värde och att man har vissa rättigheter innebär det inte att man ska vara frikopplad från kritik. Än en gång: Precis på samma sätt som jag har rätt att kritisera en politisk ideologi måste jag ha rätt att kritisera en religion. Och det gör jag också. Problemet med att det ser ut som det gör i stora delar av världen är att man är feg. Man vågar inte diskutera, och man sopar under mattan. Det är inte acceptabelt. Vi kan se hur Europa är på väg att förändras till någonting mycket sämre på grund av denna undfallenhet. Det är inte ok.

Fru talman! Ingen ska hållas tillbaka eller lämnas efter - ingen, inte någon gång och inte någonstans. Det är det samhälle som Kristdemokraterna outtröttligt arbetar för. Jag vet att det är en långtgående ambition. Men varje annan ambition vore, med tanke på den kristna etiken som ledstjärna, orimlig, omöjlig och oanständig. När vi kristdemokrater inte längre för en politik för alla, utan bara för säg 99 procent, upphör vårt existensberättigande. Samhällsgemenskapen omfattar alla, alltid och överallt. Tyvärr vet vi att alla inte ser det så. De andra tre som är anmälda som talare i denna debatt om integration och invandring har en annan värdemätare. De börjar med att ställa frågan: Är du lönsam lille vän? innan de avgör vem som ska få inkluderas i vårt samhälle, vilka som ska stängas ute och vilka som ska stoppas i dörren och skickas tillbaka till krigets inferno, till förföljelse och förtryck. Den här debatten handlar om vilket Sverige vi vill ha - ett varmt, öppet och mänskligt Sverige eller ett främlingsfientligt Sverige som inte bryr sig om medmänsklighet. Det handlar om ifall vi vill ha ett samhälle där ditt värde beror på var du är född eller vad du kan åstadkomma eller ett samhälle där ditt värde kommer av att du är människa. Kristdemokraterna vill ha ett samhälle som håller ihop och där vi när en känsla för det gemensamma och för varandra. För oss kristdemokrater är det centralt. Vi är beroende av varandra. Och vi har ansvar för varandra oavsett tillhörighet eller var vi har råkat födas någonstans. Temat för den här debattrundan är invandring och integration. En sådan debatt måste alltid ha sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter. För Kristdemokraterna är alla människor unika med samma absoluta och okränkbara människovärde. Den människosynen begränsas inte till vårt land eller till våra landsmän, utan den är universell och omfattar alla människor överallt och hela tiden. Och den är inte förhandlingsbar. Vår ideologi och våra värderingar är tydliga. Vi kan aldrig välja egoism framför solidaritet. Vi kan inte sluta cirkeln, stänga gränsen och vända ryggen åt omvärlden. I stället behöver vi omsätta våra värderingar i politisk handling. Vi behöver öppna våra hem för dem som är hemlösa. Vi behöver dela med oss av vår mat till dem som svälter och erbjuda en familj till den som är föräldralös. Vi står för ett samhälle som inte gör skillnad mellan olika grupper. Vi är alla medmänniskor. Det är för att värna människovärdet vi arbetar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet samhälle. Vi ska ha våra gränser öppna för dem som söker sig bort från förföljelse och förtryck. Vi ska göra det för att vi kan, för att vi haft förmånen att växa upp i frihet och trygghet och för att det är vår skyldighet som medmänniskor. Det får konsekvenser i vårt samhälle. Det ska vi inte blunda för. När många personer med krigets trauman och fasor i bagaget kommer till kommuner uppstår ett behov av bostäder och platser i skola och förskola. Det uppstår ett behov av vård som många av oss drabbas av någon gång i livet eller vård som många av oss slipper drabbas av eftersom vi inte drabbats av de fasor som de människor som kommit hit drabbats av. Vi har blivit bättre på att klara den utmaningen. Vi har sett hur utmaningarna ser ut i de kommuner som tar det största ansvaret, och vi satsar för att de ska få ännu bättre förutsättningar att hantera det. Men samtidigt som det finns en tuff utmaning i att ge dem som söker sig till tryggheten i Sverige en bra start för sitt nya liv innebär det en stor möjlighet för vårt samhälle. Vårt lands historia visar att vår öppenhet tjänar oss väl och att mångfald ger tillväxt. 750 000 utrikesfödda har ett arbete. De är med och tryggar vår välfärd, och de är med och för vårt samhälle framåt. Var tredje läkare och var fjärde tandläkare är utrikesfödd. 70 000 företagare är utrikesfödda. De skapar 250 000 arbetstillfällen. Det är klart att de är med och bygger vårt samhälle starkare. De bidrar till finansieringen av välfärden, vården, skolan och pensionerna. Fru talman! Svensk migrations- och asylpolitik utgår inte från vad vi har att vinna, fast vi har mycket att vinna, utan den utgår från mänskliga rättigheter. För Kristdemokraterna handlar inte integration om omhändertagande utan tillvaratagande av unika människor.

Fru talman! Man blir inte förvånad när man hör Emma Henriksson eller någon annan i sjuklövern prata invandringspolitik. Man har hört det många gånger, och det är lika verklighetsfrämmande varje gång. Det är nästan chockerande att lyssna på. De gör det trots att verkligheten talar emot dem varenda gång. Det finns mycket att kommentera i Emma Henrikssons anförande. Låt mig börja med att hon tror att det här bidrar till finansieringen av välfärden. Det finns ingenting och ingen forskningsrapport någonstans som pekar på att det bidrar till vår välfärd. Tvärtom visar alla forskningsrapporter att det är en enorm kostnad. Det kostar mellan 30 och 150 miljarder netto varje år. Regeringen har till och med själv erkänt i sin budget att ekonomin påverkas negativt av invandringen. Svenskt Näringsliv säger att den kostar 19 miljarder om året. Sveriges moderatstyrda och alliansstyrda kommuner bönar och ber att få slippa krossas under trycket av invandringen, och ändå står Emma Henriksson här och fantiserar. Jag tycker att det är fantastiskt.

Fru talman! Jag vet inte om jag uppfattade någon fråga i den repliken. Det är självklart att de människor som kommer till vårt land är med och bidrar. Det finns visst siffror som visar det. Ta själv ansiktet och fötterna och gå ut här! Se de människor i ögonen som är med och bygger vårt samhälle varje dag! Möt de undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som har kommit till vårt land och som upprätthåller vården! Besök äldreboendena i vilken liten stad som helst i vårt land och se de människor som är där och håller våra äldres hand när de har behov av det! Se alla dem som jobbar och sliter för att vi ska kunna få vårt dagliga bröd! Människor som kommer till vårt land bidrar till vårt land, men det är inte därför vi ska ha våra öppna gränser. Vi ska ha öppna gränser därför att vi har ett mänskligt ansvar.

Fru talman! Det är typiskt att det låter så när man lyssnar på sjuklövern. De säger att vi har si och så många läkare som har utländsk bakgrund och att vi har si och så många taxichaufförer som borde vara raketforskare. Vet du vad siffran blir när man räknar på totalen av nettobidraget för invandringen, det vill säga när man räknar med de invandrare som bidrar eftersom det finns de som gör det, Emma Henriksson? Den blir alltid negativ, och så har det varit i 20-30 år. Det gäller också i Malmö, det mångkulturella lyckoriket där man har försökt med den här fantastiska invandringen i 20 år. Det är en katastrofal ekonomi där. Borde inte deras ekonomi blomstra om det du säger här är sant?

Fru talman! Den grundläggande skillnaden mellan kristdemokrater och sverigedemokrater är att vi inte börjar med att ställa frågan: Är du lönsam? När vi skickar ut en ambulans till någon som är sjuk frågar vi inte först: Om vi räddar ditt liv kommer du då att bidra positivt till samhällsekonomin? Utan vi skickar ut en ambulans därför att en människa behöver vård. På samma sätt har vi ett medmänskligt ansvar att ställa upp för människor som flyr från förtryck. Vi har skrivit under internationella konventioner om rätten att få söka asyl.

Fru talman! Emma Henriksson är så god när hon står i talarstolen. Hon tror kanske att hon är någon sorts godhetsapostel när hon pratar om hur vi ska hjälpa andra människor. Jag håller med. Vi ska hjälpa så många människor i världen vi kan. Emma Henriksson företräder alliansregeringen, och jag vet inte om Emma Henriksson lever i villfarelsen att det finns en outtömlig skattkista i Sverige eller att pengarna växer på träd så att vi bara kan ta dem. Politik handlar om prioriteringar. Vi sverigedemokrater prioriterar att hjälpa så många människor som möjligt. Merparten av människorna kan inte ta sig till Sverige. Vi satsar 5,5 miljarder mer än regeringen till UNHCR:s flyktinghjälp till människor som inte kan ta sig hit. Men Emma Henriksson vill uppenbarligen spendera pengarna i Sverige på det fåtal som kommer hit med de sociala följder som det får. Ni tar pengar från biståndsbudgeten och lägger på invandringspolitiken i Sverige. Är det att hjälpa fler, Emma Henriksson?

Fru talman! Det är sant att vi använder biståndsbudgeten såsom ramverket tillåter, det vill säga till en viss del av det vi gör i vårt land för att ta emot flyktingar. Inte minst under den katastrof som nu pågår i Syrien använder vi medel, helt enligt Dacreglerna, för att hantera den situationen. Det är människor som har rätt att få sin ansökan om asyl prövad i vårt land enligt internationella konventioner. Men ni upprörs över de 700 000 vi tar från biståndsbudgeten för att hantera asylfrågor i Sverige samtidigt som ni själva föreslår att den budgeten ska minskas med 7 miljoner.

Fru talman! Om man ska moralisera och vara god ska man i alla fall inte använda sig av dubbelmoral. Ni tar pengar från biståndsbudgeten och lägger på människor som har lyckats ta sig till Sverige, Emma Henriksson. Genom det kan ni rädda ett fåtal människor. Vi vill å andra sidan utöka flyktinghjälpen och hjälpa människor i närområdena kring till exempel Syrien. Vi kan hjälpa många fler. Min fråga är: Vem är mest god? Är det den som vill hjälpa flest människor eller den som vill hjälpa ett fåtal som tar sig till Sverige?

Fru talman! Med de neddragningar som Sverigedemokraterna föreslår i sin budget på integration, bistånd och den verksamhet som bedrivs både här och i de katastrofzoner som finns i världen blir inte konsekvensen att fler kan få hjälp. I er egen budgetmotion står det att ni kan tänka er att ett fåtal personer ska kunna få komma till Sverige, i samarbete med UNHCR. Totalt skär ni dock ned kraftigt på biståndet i er budget.

Fru talman! Emma Henriksson ställer frågan: Är du lönsam? Hon menar att vi sverigedemokrater räknar på människor. Som politiker måste man göra det och värdera om man ska satsa pengar på det ena eller det andra. Politik handlar om att prioritera. Det finns inte heller någon stor pengakista att hämta pengar ifrån. Det innebär att om man satsar på det ena måste man ta från det andra. Emma Henriksson säger att 700 000 människor har ett arbete. Då undrar jag hur många av de människor som kommer hit som inte har ett arbete. Vad kostar det Sverige med alla de människor som kommer hit? Det är människor som inte får möjlighet till en dräglig tillvaro, till sysselsättning eller en inkomst och inte får förutsättningar att bidra till samhället. Vad innebär dessa kostnader för Sveriges välfärd? Det är frågor som vi ställde oss men som Kristdemokraterna inte ställer sig. Varför?

Fru talman! Jag ställde mig inte frågan: Är du lönsam lille vän? Det är dock den frågan Sverigedemokraterna ställer. Ni ställer den just därför att ni räknar på människor. Det är helt riktigt att politik handlar om att prioritera. Vi kan inte göra allt, men vi kristdemokrater prioriterar människovärdet när vi prioriterar. Vi värnar om de mänskliga rättigheterna, de grundläggande förutsättningarna för att vi duger som människor över huvud taget, därför att vi är människor. Det är de mänskliga rättigheterna. Det är det vi står upp för. Vi gör prioriteringar. Ni ondgör er till exempel över rätten till vård för människor som vistas i vårt land permanent. Det är vård som totalt handlar om några mjölkpaket per år för oss enskilda medborgare. Det är de storheter som ni skrämmer människor med. Några mjölkpaket är vad vi är beredda att prioritera. Vi prioriterar nämligen människovärde.

Fru talman! Jag sitter i EU-nämnden varje vecka. Vi diskuterar inte utrikesfrågor varje vecka, men vi gör det ganska ofta. Varje gång frågan om människorna som flyr från Syrien kommer på tal - det handlar om en miljon, kanske två miljoner intern- och externflyktingar - tar jag upp det faktumet att vi kan hjälpa många fler på plats än vi kan hjälpa här i Sverige. Jag menar inte att vi inte ska hjälpa människor här i Sverige, men vi måste också hjälpa människor på plats. Faktum är att man kan hjälpa fler människor för ned till 7 kronor per dag på plats än vad man kan göra här i Sverige. Varför kan vi inte hjälpa fler människor på plats än färre som vi tar emot här i Sverige till en mycket högre kostnad?

Fru talman! Ja, vi ska hjälpa människor på plats. Det är nämligen där den stora mängden flyktingar finns. Länderna runt Syrien bär den absolut tyngsta bördan. Man räknar med att ungefär en fjärdedel av landets befolkning i ett av grannländerna kommer att bestå av flyktingar vid årsskiftet. Att hjälpa människor på plats utesluter dock inte att vi också ska ta vårt ansvar och hjälpa de människor som har kommit hit, som har sökt asyl och som enligt internationella konventioner har rätt att få den ansökan prövad.

Fru talman! Sverige kunde ha varit paradiset på jorden med vår fantastiska natur, med det fantastiska svenska folket som lyfte sig själva från fattigdom till det förmodligen mest välorganiserade, rika och fredliga samhället på denna jord. För inte alltför länge sedan var Sverige också ett av världens mest homogena länder. Den sociala tilliten var stor. På den tilliten byggdes ett välfärdssamhälle som i undersökning på undersökning visade sig skapa det lyckligaste samhället, eller som i alla fall låg i topp. Svenskarna lyckades. Vi hade ett välmående, rikt och fredligt samhälle med världens vackraste natur. Det är närmast som en saga. Men sedan kom ni, ni som sitter framför mig i dag, SD undantaget, och de som satt här innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ni i sjuklövern som nu under decennier har förvandlat sagan till en mardröm för allt fler människor, för allt fler av dem som en gång skapade detta paradis. Häromdagen var jag i Göteborg och hälsade på en barndomsvän som bor i Länsmansgården, mitt i smeten av alla de beskjutningar som sker i det ni kallar det nya spännande Sverige. Jag satt vid deras köksbord med honom, hans mor och en vän till familjen som var en äldre dam, runt 80 år gammal. Hon berättade om utvecklingen i hennes område, om hur hon inte längre känner igen sig i sitt Sverige. Hon sade: Snart har vi inte vårt land kvar. Detta var inte någon inbiten sverigedemokrat, inte någon som ni i sjuklövern gillar att kalla inskränkt rasist eller fascist. Det var en helt normal svensk dam som var född och uppvuxen i sitt land, som hade levt och jobbat hela sitt liv här och som föddes i ett fattigt Sverige och gjorde det till ett paradis. På grund av er politik känner hon sig nu inte längre trygg och känner sig inte längre hemma. Hon är inte ensam, och det gäller inte bara våra äldre. Våra skolungdomar är de som kanske allra tydligast blir utsatta för er galenskap. Medan ni politiker, och för den delen även våra fantastiska medier, gömmer er i fina, rika och homogent svenska områden prackar ni mångkulturen på alla andra och kräver dessutom att de ska gilla den. Ni vägrar själva leva i den. Det hyckleriet når inga gränser. Inför valet 2010 var jag runt på skolor och där såg jag återigen det som ni vägrar att se och det som jag själv har sett under min egen skoltid, nämligen förtrycket mot svenskar, mobbningen, otryggheten och våldet. Det är ett mångkulturellt kaos där svenskar blir tillsagda av invandrargängen var de får vara, vad de får säga och vad de får tycka. Varför tror ni att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet i skolvalet, och varför kommer vi att slå vårt tidigare rekord i valet om ett år? Är det på grund av er fantastiska politik? Vid ett besök i Kiruna för omkring två år sedan träffade jag en skogssame. Det var en dam som var född i en kåta ute i skogen i Norrland. Hon och hennes förfäder hade bott där i generationer och vårdat landet och älskade det passionerat. När hon kom till sin ålders höst vill hon dock ha ett boende inne i Kiruna stad. Hon kunde inte längre ta hand om sig själv ute i sin lilla stuga. Då fick hon svaret, av er igen, att hon tyvärr inte kunde ta del av de nya lägenheterna som byggdes. Vet ni varför? Jo, för att ni i stället valde att ge dem till ett gäng invandrade somalier. Jag vet att sådant här inte biter på er. Somliga av er sitter och hånler och inbillar er att det bara är inskränkta gamla svenskar som inte förstår sig på ert mångkulturella lyckorike. Ni får i stället era ryggdunkar från er lilla konsensusklubb någonstans och tror att ni har gjort något gott när ni kommer hem till ert homogent svenska område. Men ni borde skämmas, och historien kommer att döma er hårt. 52,5 procent av alla som sitter inne för de värsta brotten i Sverige är enligt Kriminalvårdens långtidsrapport utlänningar eller folk med invandrarbakgrund. 30 procent av alla som sitter i våra fängelser är inte ens svenska medborgare; de är utlänningar. Detta är vad ert mångkulturella lyckorike har skapat. Denna situation har orsakat att en 16-årig tjej blev ihjälslagen utanför Västerås av en invandrad irakisk kurd som ni valde att inte utvisa. Man kan undra varför ni ville ha kvar den mördaren i vårt land. En 81-årig dam blev nedslagen av en invandrad rom när hon skulle hämta ut pengar från banken för att betala sin tandläkarvård. Han blev inte heller utvisad. Hon skulle hämta pengarna för att betala tandvård. Ni vet den tandvård som ni ger gratis till illegala invandrare. Ni förnekar dock alla dessa fakta. Ni förnekar de enorma kostnader vi har för invandringen. Ni förnekar brottsligheten som är invandrardominerad, och ni förnekar att svenskar inte längre känner sig hemma i sitt land. Allt detta förnekar ni. Ni går i stället upp och babblar om utmaningar och hur vi ska lösa dem. Ni säger att problemet inte är invandringen; problemet är att vi måste lösa problemen. Då måste man fråga sig vad poängen är med att skapa problem i landet som vi inte har från början. Är det för att ni vill ha något att göra? Om det inte vore för er hade vi kunnat prioritera varm mat till våra äldre. Det har dragits in. Om det inte vore för er skulle vi kunna ge de 1,5 miljarderna till våra stora sjukhus som de bad om. I stället valde ni att spendera dem på illegala invandrare som är här i strid med svensk lag. Detta är den enkla sanningen om det samhälle och mångkulturella kaos ni har skapat under snart 30 års tid. Om det inte vore för er hade Sverige kunnat vara ett paradis. (Applåder) I detta anförande instämde Richard Jomshof och Björn Söder (båda SD).

Fru talman! Kent Ekeroth talar mycket om historiska fakta som jag inte anser vara av den dignitet som Kent Ekeroth vill få det till. När det gäller assimilering och det fantastiska Sverige som har varit vill jag säga att jag inte anser att assimilering är förenligt med mänskliga rättigheter. Mina far- och morföräldrars modersmål var finska respektive samiska. Min släkt har bott i landet i flera hundra år. Vi har fått utstå kränkningar som inneburit trauman för oss. Vi fick inte utveckla vårt språk, våra skallar mättes, vi dög inte. Kent Ekeroth talar om det som någon fantastisk historisk händelse. När vi inte fick tala vårt språk i skolan innebar det att vi blev tystade. Därför funderar jag naturligtvis: Definierar Sverigedemokraterna mig, mina föräldrar och min släkt som riktiga svenskar? Anser du, Kent Ekeroth, att vi har samma rätt som alla andra när det gäller mänskiga rättigheter?

Fru talman! Det vi hör är symtomatiskt. Vi fick höra att assimilering inte är förenligt med mänskliga rättigheter. Återigen har vi perspektivet att det inte spelar någon roll vad svenskarna tycker, vad svenskarna är eller vad Sverige är. Här kommer vi och nu ska vi minsann inte assimilera oss. Nu är det svenskarna som ska integreras i något slags mångkulturellt lyckorike. Redan den utgångspunkten är horribel. Den är horribel, och den har gjort att Sverige i dag ser ut som det gör. Den har gjort att allt fler människor inte känner igen sig i Sverige. Den har gjort att svenskar flyttar ut från Malmö. När Malmö stad frågar dem i en enkätundersökning varför de flyttar ut svarar de att de inte känner sig hemma i Malmö längre, att det inte är Sverige längre. Det händer på allt fler områden, och ändå står ni här och talar om att assimilering går mot mänskliga rättigheter. Jag tycker tvärtom. Jag tycker att det är en rättighet för svenskar att kunna känna sig hemma i sitt eget land. Det är en rättighet som ni tagit ifrån svenska folket.

Fru talman! Det icke-svar som Kent Ekeroth gav tolkar jag som att Sverigedemokraterna inte anser mig vara svensk, inte heller mina föräldrar eller mina far- och morföräldrar. Min släkt har bott här i flera hundra år, och ändå är vi inte svenskar. Vi ska tydligen inte ha samma mänskliga rättigheter som andra, för det är en mänsklig rättighet att få tala sitt modersmål. Det är en mänsklig rättighet att slippa få sin skalle mätt. Det är en mänsklig rättighet att få vara den man är.

Fru talman! Det fanns ett parti i det här landet som mätte skallar. Det var, om jag inte missminner mig, Socialdemokraterna, er samarbetspartner, Siv Holma. Det var de som hade det rasbiologiska institutet. Det var de som steriliserade folk. Er samarbetspartner gjorde det. Kom inte och snacka om det med oss! Vi har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, delaktiga i det. Jag tänker inte stå här och yttra mig om ifall du är svensk eller inte. Det handlar inte om dig. Det handlar om det mångkulturella kaos som ni skapat. Ta ansvar för det i stället!

Fru talman! Sverigedemokraternas förste talare i den här debatten anspelade en del på kristendomen. Jag kan för enkelhetens skull tala om att jag är medlem i Svenska kyrkan, och jag har tagit en hel del intryck av det kärleksbudskap som finns i vissa delar av kristendomen. När man lyssnar på Kent Ekeroth är det där med människokärlek, tolerans och öppenhet så otroligt osynligt. Det är som om Kent Ekeroth levt i en frysbox, öppnat locket och stigit ut i den varma idyllen. Det ska då vara Sverige - helt historielöst. Jag skulle vilja fråga: Finns det inget samband mellan historiens folkvandringar runt om i världen och vår egen tid, vårt eget land?

Fru talman! Kan ni vara snälla och sluta med era floskler, Bengt Berg? Ni säger absolut ingenting. Det blir snömos av allting ni säger, för ni har ingenting att komma med. Ni kan inte tala om ekonomi, ni kan inte tala om kriminalitet, för all verklighet är emot er. Därför måste ni tala om rosa moln när ni går upp i talarstolen. Det är löjligt! Ska vi tala om folkvandringar? Jag vet vad folk brukar ta upp i de debatterna. Det är folkvandringen när svenskarna flyttade till USA. Är det den du tänker på? Ska vi prata lite om den? Då gör vi det. Fråga indianerna vad de tyckte om de invandrare som kom till USA, ifall ni kan hitta dem, för de dog ju nästan allihop. Fråga indianerna i Sydamerika vad de tyckte om den invandringen, ifall ni kan hitta några, för de dog ju nästan allihop. Fråga aboriginerna i Australien vad de tyckte om den invandringen, om du kan hitta dem, för de dog ju nästan allihop. Där har du folkvandringen. Halleluja! Grattis! Är det bra exempel? Finns det något annat exempel du vill ta upp, någon fantastisk folkvandring som varit berikande för dem? Fråga dem själva så får du höra vad de tycker!

Fru talman! Jag antar att den här debatten inte är till för att man ska leka recensent av varandras inlägg. Kent Ekeroth ger ett väldigt omoget intryck, ett desperat intryck, ett intryck av att vara en väldigt rädd människa. Jag undrar om det är den drivkraften som ni ska vinna så många procent på i valet, Kent Ekeroth. I så fall är det väldigt, väldigt illa. Jag tänker också på de barn som är lika mycket svenskar som du och jag och vem som helst här, alltså de barn som är adopterade och uppvuxna och till exempel har en dialekt.

Fru talman! Jag ska berätta för Bengt Berg vad som är omoget. Det är att inte våga se sanningen. Det är att inte våga se den uppenbara verklighet som alla med lite sunt förnuft kan se. Bengt Berg talade tidigare om att jag levt i någon skyddad värld. Det har jag inte gjort. Jag har levt i den mångkulturella verkligheten. Jag har gått i de där skolorna. Jag var där. Jag såg det. Det var därför jag blev SD:are. Jag vet inte riktigt var du lever, Bengt Berg, men jag vet var Mona Sahlin levde på sin tid. Hon levde i det etniskt homogena Nacka. Det är så ni arbetar. Ni prackar det på andra, men ni vill inte själva ha det.

Fru talman! Jag blir mörkrädd när jag hör Kent Ekeroth. Han kommer säkert att säga någonting om att bara vi stoppar alla invandrare så kommer det här att bli det gyllene land som det en gång var. En sak som säger ganska mycket är att vi i går hade en jämställdhetsdebatt men inte en enda SD:are fanns på plats, för det är inte en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Tidigare i dag talade vi om jobb och tillväxt. Inte en enda sverigedemokrat var på plats - jo, en som talade om hur viktiga svenska bolag är, och sedan stack han. Nu talar vi om integration, men det glömmer man bort. Man har inte ett enda förslag på integration, utan man talar om invandring och vilka hot det innebär. Och då sitter en, två, tre, fyra plus tre backbenchers, halva Sverigedemokraternas partigrupp sitter här och tycker att det här är den viktigaste frågan. Alla ska bli svenskar. Är jag svensk? Är jag ett stort hot mot Sverige? Det kan vara bra att veta för alla där ute som har röstat på mig.

Fru talman! Jag är glad att Adnan noterar att det är många SD:are i salen. Det är för att detta är vår viktigaste fråga. Varför är det vår viktigaste fråga? Jo, därför att invandringen påverkar precis alla politikområden. Den påverkar jobb och tillväxt. Den påverkar bostadspolitiken. Den påverkar statsfinanserna. Den påverkar kriminalpolitiken. Den påverkar sjukvården. Den påverkar äldrevården. Den påverkar precis alla områden eftersom invandrare belastar precis alla områden i samhället. Jag håller med Adnan Dibrani om att det är konstigt. Till denna debatt hade anmält sig tre SD:are och en kristdemokrat, alltså totalt fyra talare i Sveriges ödesfråga. Ni låtsas som om det här är en icke-fråga, inget problem. Ni låtsas som om allt är bra. Det är ganska talande nu när vi slår rekord i invandring. Det kommer 2 000 om dagen på grund av den politik som förs. Ja, eftersom det är fri invandring till Sverige. Ändå är ingen intresserad av att tala om denna ödesfråga för Sverige. Jag är stolt över att vi är så många närvarande. Vi borde ha haft många fler som lyssnat på den här debatten i dag.

Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är pinsamt att stå framför en sverigedemokrat som rent ut sagt ljuger. Det är väl bara att vara överens om att we agree to disagree. Du svarade inte på min fråga, Kent Ekeroth, och du lever mycket i ett vi-och-de-samhälle. Jag ska vara väldigt tydlig. Det här är en enkel fråga som du som svensk borde förstå, för jag tycker mig ändå tala svenska: Är jag svensk, och om inte, när blir jag det, eller borde jag kastas ut?

Fru talman! Om Adnan är svensk eller inte spelar absolut ingen roll. Jag bryr mig inte om dig, Adnan. Du betyder ingenting för mig. Det som betyder någonting för mig är mönstret i samhället. Jag kommer inte att stå här och referera till om du är svensk eller inte. Jag är politiker, och politik handlar om mönster. Förstår du? Du säger att jag ljuger om invandringen. Berätta hur! Berätta om de fantastiska ekonomiska vinster vi ser! Berätta att kriminalpolitiken inte domineras av invandrare! Vi har statistiken och presenterar den för er, men det är aldrig vice versa.

Fru talman! Jag vill börja med att korrigera mig själv vad gäller vissa storheter i ett tidigare inlägg. Det är förstås så att det är 700 miljoner från biståndsbudgeten som vi hanterar på grund av den situation vi har med flyktingar från Syrien och 7,5 miljarder som Sverigedemokraterna minskar biståndsbudgeten med. Det är helt uppenbart att du inte bryr dig om människor, Kent Ekeroth. Det uttryckte du själv väldigt tydligt alldeles nyss. Men är det så att Sverigedemokraterna, om man insåg det ekonomiska värdet av en människa, skulle välkomna människor som flyr till vårt land?

Fru talman! Bryr jag mig inte om människor? Jag är här för att jag bryr mig om människor. Jag hade ett replikskifte med dig nyligen, Emma Henriksson. Jag bryr mig om det lidande som er mångkulturella politik skapar dagligen för massor av människor. Det är därför jag står här. Det jag inte bryr mig om är om en enskild ledamot frågar om jag tycker att han är svensk eller inte. Det bryr jag mig inte om, för politiken handlar inte om det över huvud taget. Skulle vi välkomna invandrare om de skulle ge ett ekonomiskt bidrag? Inte nödvändigtvis. Det beror på hur det ser ut. Det finns tre faktorer som gör att invandringen är skadlig: ekonomi, kriminalitet och kultur. Jag vill att svenskar ska kunna känna sig hemma i sitt eget land. Kommer det hit invandrare som vill assimileras till det svenska och göra rätt för sig har jag inga problem med det. Men så ser tyvärr inte situationen ut i dag.

Fru talman! Då skulle man kunna ställa en fråga som jag har ställt tidigare en gång: När börjar något räknas som svenskt? Det är ganska mycket i de traditioner jag firar, med julgran och midsommar och annat, som har vissa influenser från andra länder. Men tillbaka till grundfrågan! När Sverigedemokraterna pratar om vårt samhälle räknar de inte in alla de människor som finns i vårt samhälle. Ser ni människovärdet som något värdefullt över huvud taget när vi pratar om invandrings- och integrationspolitik?

Fru talman! Här kommer flosklerna igen. Man får slut på argument. Det finns inga ekonomiska eller andra argument att ta till. Då frågar man om människovärdet betyder någonting för oss. Ja, det gör det. Det är därför vi står här. Vi står här allihop för att vi vill göra Sverige till ett bättre ställe. Vi står här allihop för att vi vill kunna prioritera våra resurser på rätt sätt. Vi vill förhindra invandrarbrottsligheten. Vi vill förhindra att svenskar inte känner sig hemma i sitt eget land, att svenskar känner att de måste flytta för att deras stadsdel eller stad inte längre är svensk. Det är att bry sig om människovärdet.

Fru talman! Jag får börja med att medge att jag är av polsk-ukrainskt ursprung. Det hör till saken! För tre år sedan debatterade jag med den numera framlidne ledamoten William Petzäll om volymen på invandringen till Sverige. Han hävdade då - och jag förstår att Sverigedemokraterna gör det även nu - att 90 procent av dem som försöker komma till Sverige inte bör få komma in. Det innebär ändå att 10 procent bör få komma in och beviljas uppehållstillstånd här. Min fråga är: Vilka är dessa 10 procent? Jag har en gång tagit hit en illegal invandrare. Hon var en polsk judinna som var förföljd av den polske politikern Olszowski omkring 1968. Var det rimligt att jag tog in henne via Finland på fullständigt illegal väg?

Fru talman! Jag noterar ett tema bland dem som går upp och debatterar. De vill att vi ska ta ställning i separata frågor om huruvida den ena eller andra är svensk eller vad man gjorde på 60-talet. Det blir alldeles löjligt. Jag står här för att diskutera den politik som förs i dag. Vi vill minska invandringen med 90 procent. Det är den beräkning vi gjort i vår budget. Gissa hur många som är riktiga flyktingar av alla de 1 640 000 personer som fått uppehållstillstånd sedan 1980! Det är ungefär 5 procent. 95 procent är med andra ord svenskt påhitt. Vi går till val på en politik där vi minskar invandringen med åtminstone 90 procent. Det gör vi för att kunna förbättra situationen för både invandrare och svenskar i det här landet. Det är en prioritering som helt gått er förbi.

Fru talman! Jag ställde en mycket konkret fråga: Vilka är det som ska få stanna, enligt Sverigedemokraterna? Sverigedemokraterna vill att 90 procent ska avvisas. Men nu ställde jag en helt annan fråga: Vilka ska få stanna? Detta fick jag absolut inget svar på, fru talman. Jag ska inte ens säga att det var floskler som jag fick till svar - det är ett ovärdigt ord. Nej, jag lade märke till att herr Ekeroth valde att inte svara på någonting av det jag frågade om. Det kan jag förstå. Vilka är de 10 procent som ska få stanna?

Fru talman! Vi har sagt att vi ska ta emot riktiga flyktingar. Historiskt har ungefär 5 procent varit riktiga flyktingar. Där har vi 5 procent till att börja med. Det behöver inte nödvändigtvis vara permanenta uppehållstillstånd, men åtminstone tillfälliga. Senare kan de återvända hem. Vi har alltid sagt att vi är för en reglerad arbetskraftsinvandring, där man tar emot folk som vi behöver specifikt i det här landet. Då kanske vi hamnar någonstans kring 10 procent sammantaget. Varsågod!

Fru talman! År 2009 avstod 77 000 svenskar från medicinering. 48 000 svenskar avstod från sjukvård. Så många som 490 000 - alltså närmare en halv miljon - svenskar avstod från tandvård. Orsaken var att de inte hade råd. Men den 22 maj i år tog man i denna församling ett beslut som inte är annat än skamligt. Man beslutade nämligen att utlänningar som bryter mot svenska lagar genom att uppehålla sig illegalt i landet ska få mediciner, sjukvård och tandvård avgiftsfritt. Man ger alltså kriminella utlänningar som vistas i landet illegalt privilegier som varken svenskar eller andra som vistas lagligt i Sverige har. Jag kallade det skammens dag när detta beslut fattades, och det är precis vad det var. Från och med den 1 juli i år kan alltså utlänningar som vistas illegalt i landet erhålla avgiftsfria mediciner, avgiftsfri sjukvård och avgiftsfri tandvård. De ska förvisso betala en mindre patientavgift eller en mindre avgift för medicinen. Men eftersom dessa personer vistas illegalt i landet har de inga personuppgifter eller adresser. De behöver alltså inte identifiera sig. Detta innebär att den faktura som medföljer personen efter vård inte behöver betalas, eftersom ändå ingen kan söka upp personen för att driva in skulden. Nästa gång personen behöver vård upprepas proceduren. Det blir således avgiftsfri sjukvård, avgiftsfri tandvård och avgiftsfria mediciner för dessa personer. Man kan söka sig till både offentliga och privata vård- och tandvårdsaktörer. Eftersom ingen kan verifiera dem som "erhållit" vården kan detta bli lukrativt för de aktörer som vill fylla ut tid då de inte tar emot patienter eller ge bort vård avgiftsfritt för vissa patienter, då aktörerna ändå erhåller ersättning. Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården, vet inte hur man ska hantera situationen. Bitte Fritzson, tillförordnad chef på avdelningen för regler och tillstånd, säger till tidningen Dispatch International att man ska vara klar med en utredning i februari om dokumentation, uppföljning och rutiner för identifiering. Fram till dess saknas alltså rutiner kring hur sjukvården ska hantera vård av personer som befinner sig i Sverige illegalt. De sju riksdagspartierna i den så kallade sjuklövern har alltså i denna kammare sjösatt en lag innan man ens tagit fram rutiner för hur det ska fungera. Hela det förslag som låg för beslut byggde på en massa antaganden. Man antog hur många som vistas i landet illegalt, för man vet inte. Man antog vilka kostnader förslaget skulle innebära, för man visste inte och vet inte. Man antog hur mycket vård som kommer att tas i anspråk, för man vet inte. Man antog att inte fler människor kommer att söka sig till Sverige på grund av dessa privilegier, men man vet inte. Antaganden, bedömningar och uppskattningar genomsyrade hela förslaget. Trots det sjösatte man alltså en lag utan att man egentligen visste någonting. Snacka om ren dumhet! Detta beslut har drivits igenom i all hast bara för att alliansregeringen tvingats till detta av det mest extremistiska partiet i migrationsfrågor, Miljöpartiet, för att rädda den uppgörelse på området som man kommit överens om bara för att stänga oss i Sverigedemokraterna utanför inflytande i migrationsfrågorna. Det är inte att ta ansvar för landet, och jag undrar vad alliansregeringens väljare egentligen tycker om detta. Jag undrar också vad regeringens och även Socialdemokraternas väljare tycker om beslutet att låta kriminella utlänningar få privilegier i form av avgiftsfria mediciner och avgiftsfri sjuk- och tandvård, medan svenska folket i allt större utsträckning tvingas avstå detsamma för att de inte längre har råd. I mitt anförande i våras tog jag upp två exempel på svenskar som inte längre hade råd att hämta ut sina mediciner. Det var multisjuka Maria och cancersjuke Calle. När jag ställde frågan till övriga sju riksdagspartier här i kammaren om man anser det rättvist att utlänningar som inte har rätt att vistas i landet ges privilegier som inte svenska folket har var det bara Vänsterpartiet och Folkpartiet som svarade ett klart ja, det är rättvist. Övriga fem partier slingrade sig och ville inte svara ja eller nej på min enkla fråga. Dock ställde sig hela sjuklövern bakom beslutet att ge kriminella utlänningar avgiftsfria mediciner och avgiftsfri sjuk- och tandvård, samtidigt som svenskar får avstå från detsamma för att de inte har råd. Sverigedemokraterna var det enda parti som sade nej till detta ogenomtänkta, dumdristiga och orättvisa beslut. Jag skulle i dag vilja ta tillfället i akt att fråga övriga partier om de är stolta över detta djupt svenskfientliga beslut de fattat. Herr talman! I våras lät jag också illustrera ett exempel på den politik som övriga partier här i riksdagen förespråkar och talar sig varma för. Jag jämförde en svensk pensionär med en utlänning som vistas illegalt i landet. I mitt exempel nyttjar de vården exakt lika för exakt samma åkomma. Av mitt exempel framgick att den svenske pensionären, som har levt hela sitt liv i Sverige och betalat skatt, kommer att betala 7 490 kronor om året för den vård som personen behöver. För utlänningen som vistas illegalt i Sverige blir summan 1 830 kronor. Sedan ska vi komma ihåg att det blir i stort sett avgiftsfritt eftersom man ändå inte kan driva in skulden. Den arma pensionären får dock se till att betala, för han eller hon kommer inte undan skulden. Således får pensionären betala 7 490 kronor medan den kriminella utlänningen inte behöver betala en enda krona. Är det inte en orättvis och svenskfientlig politik att ge särskilda privilegier, som inte svenskarna eller andra som vistas i landet har, till människor som aldrig bidragit till vårt gemensamma välfärdssamhälle och som bryter mot svenska lagar? Det är skamligt, och jag anser att politikerna från de övriga sju riksdagspartierna bör skämmas - och det rejält. Herr talman! Jag sade i våras att jag inte kommer att försitta en möjlighet att påtala detta för svenska folket, vare sig nu eller i kommande valrörelse. Svenska folket har rätt att veta vilken politik övriga partier här i riksdagen förespråkar. Svenska folket har rätt att veta vilken svenskfientlig politik övriga partier här i riksdagen förespråkar. Svenska folket har rätt att veta att det finns ett parti här inne som värnar vårt folk och vårt land - och det partiet heter Sverigedemokraterna. (Applåder) I detta anförande instämde Kent Ekeroth och Richard Jomshof (båda SD).

Herr talman! Björn Söder kallade det en skammens dag när vi införde en begränsad rätt till sjukvård på samma villkor som för svenskar för människor som vistas här utan tillstånd. Han kallade det en skammens dag när människor som inte vågade gå till doktorn eller till sjukhuset trots smärta, värk och sjukdom äntligen fick möjlighet att göra det. Han kallade det en skammens dag när en mamma eller en pappa med ett barn som hade blindtarmsinflammation väntade in i det sista med att gå till sjukhuset för att ge barnet vård. Det är inte några privilegier som svenskar inte har, utan det är samma avgifter. Min principiella inställning var att den som vistas här utan tillstånd inte kan ha alla rättigheter, men alla människor har rättigheter till liv och hälsa. Jag tycker att det är andra som ska skämmas om de inte vill ge människor den rätten. (Applåder)

Herr talman! I mitt anförande i våras tog jag upp Maria från Boden, som är multisjuk och lider av bland annat lungsjukdomen KOL och behöver kortisontabletter. Hon lider av reumatism, astma och diskbråck. Hon lever på sjukpenning och får ut mindre än 8 000 kronor i månaden. När boende och räkningar är betalda har hon kanske 1 000 kronor kvar till mat och mediciner. Med ett högkostnadsskydd på 2 200 kronor blir det svårt att betala. Fram till 2004 kunde hon däremot liksom andra handla på kredit, men sedan skärptes reglerna. Jag tog också upp cancersjuke Calle, som inte längre får läkemedlen subventionerade. Vad är detta, Ulf Nilsson, om inte skammens dag när ni här inne sitter och beslutar att människor som - trots Europas mest liberala flyktinglagar - har fått avslag på sin asylansökan, gått under jorden och bryter mot svenska lagar ska få avgiftsfri sjuk- och tandvård och avgiftsfria mediciner, medan svenskar inte längre har råd att få detsamma? Är inte det skammens dag? Vad är då skammens dag, Ulf Nilsson?

Herr talman! Det är typiskt för nivån på den här debatten från vissa håll att man räknar upp eventuella brister i sjukvården som det är omöjligt att ta ställning till. Men en sak kan vi säga med hundraprocentig säkerhet, och det är att om människor får felaktig cancervård och om människor får vänta för länge i en kö beror det inte på de få människor som får vissa rättigheter - dessutom begränsade rättigheter - till vård. Det är djupt osakligt att försöka hitta fall från den allmänna vårdapparaten och skylla på invandrarna. (Applåder)

Herr talman! Det här är inte några få människor, för man vet inte hur många som befinner sig illegalt i landet. Man har avsatt hundratals miljoner till det här, men man vet inte vad det kommer att kosta. Man vet ingenting, och ändå har man sjösatt den här lagen. Det handlar om vård som inte kan anstå. Man har inte heller definierat det: Vad är vård som inte kan anstå? Det kan vara en invandrare som kommer hit illegalt som har hiv och behöver bromsmediciner. Det är också vård som inte kan anstå. Ska vi bekosta bromsmediciner mot hiv för människor som kommer hit och vistas här illegalt, när svenskar inte längre har råd att hämta ut sina mediciner? Det är skamligt.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att reagera på tonfallet och retoriken. Det känns inte riktigt värdigt denna kammare. En av de saker som tas upp i anförandet av Björn Söder är att vi bör skämmas. Jag kan fundera över vad det är jag verkligen borde skämmas för. Är det att jag bryr mig om andra människor, att jag står upp för människovärdet eller att jag faktiskt tror på att de mänskliga rättigheterna är odelbara och okränkbara? Det vägrar jag att skämmas för. Det kommer jag att vara stolt över i hela mitt liv, hoppas jag, och i hela min politiska gärning. Jag har ändå en fråga till Björn Söder, och det har att göra med hur han uttrycker sig. Han försöker göra människor som är här och söker skydd till kriminella. På vilket vis är det kriminellt att vara här? Kan du svara på det, Björn Söder?

Herr talman! En person som kommer till Sverige och söker skydd under tiden som hans asylärende hanteras har rätt till sjukvård enligt vad asylsökande har rätt till. Det är också något som staten finansierar. Däremot handlar detta om människor som har fått avslag därför att de inte har skäl att stanna i landet och alltså ska förvisas från landet. Dem har ni nu gett privilegier som inte svenska folket eller andra utlänningar som vistas i landet legalt har. Jag tycker att det är skamligt. Jag tycker att det är skamligt när svenskar som har levt hela sina liv i Sverige, betalat skatt och slitit, för att Jonas Gunnarsson ska kunna stå här i riksdagen och må ganska väl, inte längre har råd att hämta ut sina mediciner, inte har råd att gå till sjukvården och få hjälp och inte har råd att sköta om sina tänder. Men ni har gett människor som bryter mot svenska lagar genom att uppehålla sig i landet privilegier som innebär att de ska få avgiftsfri tand- och sjukvård och avgiftsfria mediciner. Det är skamligt, Jonas Gunnarsson.

Herr talman! Vi har redan i ett tidigare replikskifte klarat ut att det inte är gratis, så det tänker jag inte gå in på. Frågan kvarstår ändå: Varför väljer man att kalla några som uppenbarligen inte är kriminella för kriminella? De är inte brottslingar på något vis. Det är en sak. Sedan har vi detta med att man från svensk sida faktiskt väljer att ge möjligheten att få tillgång till vård och mediciner. Är det så fruktansvärt orimligt? Det handlar trots allt om människor - inget mer, inget mindre. Det handlar om människors liv och leverne.

Herr talman! Människor som bryter mot svenska lagar är, i alla fall enligt min definition, brottslingar. Det är mycket möjligt att Jonas Gunnarsson tycker att de inte är brottslingar utan att man tvärtom ska ge dem privilegier. Det finns ingenting som är gratis. Någon får betala det. Det här är avgiftsfritt för dem, för även om de ska betala en viss summa är det ingen som kan kräva in den om de inte betalar in den. Jonas Gunnarsson, om du ska löpa linan ut ska hela världen ha rätt till svensk sjukvård. Du sätter själv gränser. Ditt eget parti sätter gränser. Då är ju ni också inhumana eftersom ni sätter gränser.

Herr talman! SD gör allt för inte framstå som ett enfrågeparti, men den här debatten talar ju sitt ganska tydliga språk. En god vän till mig sade en gång att det närmaste talibaner man kan komma i Sverige är sverigedemokrater. Med tanke på att ni inte ens ställde upp på jämställdhetsdebatten i går eftersom ni tycker att det är fullständigt trams kan man väl tycka att min vän har helt rätt. Ni och talibanerna vill ju helst ha kvinnorna vid spisen, så det var mycket bra sagt. Men jag går vidare till den viktigaste frågan. Björn Söder, du värnar om vården. Det gör jag som socialdemokrat också. Vi antar att jag är med på din bana och tycker att jag ska skicka hem mig själv först eftersom jag inte är någon riktig svensk. Sedan skickar jag hem alla andra invandrare också. Men det kommer inte att hjälpa ekonomin från första dagen. Då kan jag ställa frågan till dig: Om nu vården är så viktig - jag kritiserar borgarna när det gäller skattesänkningar som urholkar vården - varför är det då så att borgarna aktivt, tillsammans med dig, röstar igenom fler jobbskatteavdrag? Vi pratar om många miljarder som skulle kunna satsas på vården från och med väldigt snart.

Herr talman! Invandringsfrågan är övergripande alla andra frågor. Den genomsyrar alla samhällsområden. Adnan Dibrani hade precis ett replikskifte med Kent Ekeroth där Kent Ekeroth också framförde det. Jag vet inte om det fastnade hos Adnan Dibrani, men jag vill påpeka det än en gång: Invandringsfrågan är en ödesfråga för Sveriges överlevnad. Den genomsyrar alla samhällsområden. Därför är den också den viktigaste frågan för Sverigedemokraternas del. Jobbskatteavdraget är den enskilt viktigaste reformen för att öka sysselsättningen. Det är många institut som har slagit fast det. Vi kan avsätta pengar till att genomföra ett femte jobbskatteavdrag, samtidigt som vi kan avsätta pengar till att sänka pensionärsskatten och så vidare. Vi kan göra otroligt många satsningar på välfärdsområdet eftersom vi minskar på invandringen, den förödande invandringen till Sverige, som kostar väldigt mycket pengar. Vi kan göra det. Det kan inte ni, och det kan inte den borgerliga alliansregeringen.

Herr talman! Väldigt snabbt vill jag bara säga att ja, jag har invandrat till det här landet en gång i tiden, men det kan jag lova att även Björn Söder och hans kamrater har gjort. Alla i det här landet har invandrat - vissa för väldigt länge sedan, medan andra kommer varje dag. Än en gång: Vården är otroligt viktig. Om jag nu slänger ut mig själv och alla mina vänner som har invandrarbakgrund är det fortfarande så att det tar lite tid innan det sätter avtryck i ekonomin. Björn Söder, du röstar igenom massiva skattesänkningar som kommer att slå hårt mot vården. Tycker du att det är rimligt? Varför inte satsa de där 12 miljarderna på vården om nu vården är så pass viktig för dig?

Herr talman! Jag tycker att det är lite fräckt av Adnan Dibrani att komma hit som invandrare, som han stoltserar med, och förringa Sverige, svenskheten och svenska folket. Vi är alla invandrare i Sverige, säger han. Då är ju alla invandrare överallt i hela världen. Jag tycker det är lite fräckt att stå här i Sveriges riksdags kammare, Sveriges högsta beslutande organ, och förringa mitt folk, svenska folket. Det tycker jag är lite fräckt. (Adnan Dibrani (S): Då är jag inte svensk. Då fick jag det svaret i alla fall.)

Herr talman! De som inte just nu lyssnar på den här debatten, och det verkar vara några stycken, kanske sitter och tittar på Uppdrag granskning , som i kväll, vad jag har förstått, tar upp situationen för barn som har vistats i vårt land under lång tid och som har blivit omhändertagna enligt LVU. Det är några av alla de situationer som jag konfronteras av varje vecka där människor hör av sig och säger att de skäms för att vara svenskar eftersom vi inte förmår att ge skydd till människor som vi borde klara av att ge skydd. Det är människor som mer än gärna avstår de där mjölkpaketen per år, även om de själva lever med små marginaler. Vi hörde tidigare i debatten att Sverigedemokraterna inte vill ge skydd till andra än dem som lever upp till kriterierna för asyl, det vill säga inte till några övriga skyddsbehövande. Är det Sverigedemokraternas uppfattning?

Herr talman! Jag tog ett replikskifte tidigare på Emma Henrikssons inlägg och påtalade och betonade då att vi i Sverigedemokraterna vill hjälpa många fler människor än vad Kristdemokraterna eller den övriga alliansregeringen vill eftersom vi vill hjälpa människor på plats. Vår politik gör mycket större nytta än den politik som ni förespråkar, den förda massinvandringspolitiken. Ni tar hit ett fåtal människor som kostar väldigt mycket för samhället. Ni ställer inga krav på att de ska anpassa sig till det svenska samhället, vilket skapar sociala problem med konflikter och så vidare. Vi kan se hur hela det svenska samhället i dag har splittrats. Det är den politik ni förespråkar. Vi däremot satsar 5,5 miljarder mer på flyktinghjälp i UNHCR:s regi under kommande budgetperiod än vad regeringen gör. Våra pengar kommer att hjälpa många fler människor som inte har privilegiet att kunna ta sig till Sverige. Vår politik är human. Er politik är inhuman.

Herr talman! Alternativ skyddsstatusförklaring handlar om människor som riskerar att straffas med döden i sitt hemland, som flyr från kroppsstraff och tortyr, det vill säga människor som går döden till mötes om Sverigedemokraterna får sin vilja igenom. Är det Sverigedemokraternas vilja? Jag är övertygad om att det inte är det svenska folkets vilja. Ja, vi ska satsa pengar på plats för att hjälpa så många vi kan. Men precis som vi skickar ambulanser när någon har råkat ut för en trafikolycka ser vi också till att vi har skydd i systemen med bilbälten och krockkuddar. Vi måste klara av att göra både och. Är inte det Sverigedemokraternas uppfattning?

Herr talman! Vi kan inte göra allting. Det finns ingen outtömlig skattkista. Politik handlar om att prioritera. Vi prioriterar att rädda så många människoliv vi kan. Den prioriteringen gör inte ni. Vi satsar på att hjälpa människor på plats, för då kan vi hjälpa många fler. Givetvis är vi öppna för att ta hit kvotflyktingar - det skriver vi också i vårt program. Men den stora andelen som vi ska hjälpa ska vi hjälpa på plats i deras närområde genom UNHCR:s försorg. Där ska vi satsa pengar, och där satsar vi mycket mer pengar än Kristdemokraterna och alliansregeringen gör eftersom vi vill hjälpa fler. Vår politik är human. Er är inhuman, både mot oss och mot flyktingarna i världen. (Applåder)

Herr talman! Svensk försvarsindustri omfattar ca 30 000 arbetstillfällen. Totalt genererar denna sektor ca 100 000 arbetstillfällen med alla leverantörer och bieffekter. En långsiktig och samlad strategi för denna sektor är nödvändig. Annars kommer den svenska försvarsindustrin att successivt försvagas. Det handlar om att utveckla försvarsindustrin på ett sådant sätt att den har bäring även på den civila sektorn. Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU. Stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga kan vara exempel på vad det kan handla om. Försvarsutskottet i Sveriges riksdag har tidigare tydliggjort att de svenska säkerhetsintressena bör definieras, men i praktiken har mycket lite hänt. Vi är starkt kritiska mot detta. Regeringen deltar i arbetet med att skapa en så kallad fri marknad inom EU för försvarsmateriel. Det är en läpparnas bekännelse från många håll och från många länder, men verkligheten handlar oftast om stora företag som är nära lierade med nationalstater och som i detta arbete mest sneglar på hur man kan öka de egna marknadsandelarna på andras bekostnad. I praktiken är inte marknaden fri, och mycket lite talar för att den kommer att bli det. Den kvalificerade kompetensen inom svensk försvarsindustri är mycket viktig att bevara och utveckla. Den position man skapat beror på kombinationen av beställningar från staten och utvecklingsarbete. Det har funnits en nära samverkan mellan staten och näringslivet. Därför har också orter som Linköping, Karlskrona, Karlskoga och Örnsköldsvik utvecklats till regionala knutpunkter. När synen på denna sektor förändras och köp från hyllan i huvudsak ska prägla utvecklingen ändras förutsättningarna. Dessutom är stora delar av den svenska försvarsindustrin ägda av internationella företag. Vi kan se att detta inte alltid är i samklang med svenska nationella intressen. Då är det viktigt att patent kontrolleras av svenska staten. Men patent bygger på egen teknologiutveckling, forskning och kompetens. Annars blir det inga patent som Försvarets materielverk har att hantera. Att i denna snåriga verklighet enbart sätta sin tillit till marknadens osynliga hand kan i praktiken visa sig vara naivt och i förlängningen skadligt för svenskt kunnande, svensk teknikutveckling, svenska arbetstillfällen och möjligheten att försörja det svenska försvaret med rätt materiel till rätt pris och till rätt kvalitet. Vi riskerar på viktiga områden att hamna i händerna på andra, så att vi får ta det som andra tycker att det är rimligt att låta oss ta. Vi ska vara öppna för samarbete med andra länder. Så är fallet i dag. Men ett fungerande samarbete för att utveckla försvarsmateriel kräver eget kunnande och stor kompetens. Därför måste det också i botten finnas en nationell vilja som är tydlig. Där ingår bland annat förmågan att markera vilka system som är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ska vi kunna bygga ett fungerande och långtgående försvarsindustriellt samarbete i Norden krävs en stark nationell plattform. I dag kan vi konstatera att länder som Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. I Norge, som är bundet till den så kallade fria handeln genom EES-avtalet, har man inte införlivat försvarsdirektiven från EU. Att skapa den så kallade fria marknaden är betydligt svårare än vad EU-kommissionen förutspått. Detta är något som regeringen måste ta till sig och inte hänge sig åt att ideologisera verkligheten. Risken är då stor för att man i praktiken spelar bort svenska intressen och riskerar att försvaga svensk försvarsindustris utvecklingskraft, vilket i förlängningen drabbar arbetstillfällen. Den som ska manövrera i svår terräng måste ha en känsla för överensstämmelsen mellan kartan och verkligheten. Därför bör inte regeringen agera som om Sverige ska vara frontnation i ett projekt där en fri marknad ska skapas, men där de nationella intressena i praktiken är starka och nära knutna till stora vapenkoncerner så att slutresultatet riskerar att bli att små länder som Sverige blir förlorare. Det krävs betydligt mycket mer av kyla och realism i detta arbete och mindre av ideologiska marknadsambitioner.

Herr talman! Vi befinner oss i budgettider. Alliansen presenterade sin budgetproposition här nyligen. I den beskrevs en anslagsökning till både förbands- och materielsidan om 200 miljoner kronor redan nästa år och med en gradvis ökning upp till 500 miljoner kronor 2017. Peter Hultqvist var inte sen att beskriva denna ökning som "puts i marginalen". Det är ett ganska drastiskt ordval, och det väckte därför stor förvåning när det visade sig att Socialdemokraternas egen storsatsning på området uppgick till exakt 0 kronor mer än regeringens. Däremot fanns det en hel del nya vaga löften om satsningar på materiel och nya förband. Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är "puts i marginalen", hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Herr talman! Vi lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten. Det som Johan Forssell inte vill tala om är existensen av Försvarsberedningen. Problemen inom Försvarsmakten är stora och komplexa när det gäller både personal och materiel. Det krävs tydliga och klara prioriteringar. Det är ett jobb som måste göras. Det handlar om hur vi ska se på ytfartygen i framtiden, hur vi ska se på olika typer av beväpningssystem, på luftvärnet och många andra sådana frågor. Det är ett grannlaga jobb som ska göras. I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser. Jag skulle vilja fråga dig, Johan Forssell: Varför gör ni så lite när det gäller att definiera de nationella säkerhetsintressena, som vi ju har varit överens om i försvarsutskottet?

Herr talman! Peter Hultqvists svar förvånar mig en smula. Jag tror att han själv inser att hans ord får konsekvenser. När Peter Hultqvist åker land och rike runt och lovar saker och beskriver nya satsningar och nya förband som ska sättas upp - det handlar inte om sådant som ska ske senare, utan detta har ni redan nu skrivit in i er budget - väcker det förväntningar hos människor. Den typen av politik kanske ger rubriker, men det är inte ansvarsfullt.

Herr talman! Om Johan Forssell har lyssnat på vad jag har sagt kan han se att det finns ett genomgående besked som har getts hela tiden. Nämligen att när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut. Man bör lyssna på allt innan man fäller omdömen som inte stämmer med verkligheten. Sedan har ni ett problem. Ni vill inte lägga fram sanningen om hur det ser ut på olika områden inom Försvarsmakten. Det är vad vi vill göra genom att utreda ytfartygen, titta på de olika vapensystemen, personalförsörjningen och hur det ska vara med luftvärnet i framtiden. Detta vill ni inte göra, och det tycker jag är märkligt.

Herr talman! Jag vill ha ett Sverige som satsar på kulturen. Jag är nämligen övertygad om att en bra kulturpolitik skapar ett kreativt samhälle med ett kulturliv som underhåller, ifrågasätter och ställer saker på sin spets. Med kulturens hjälp vidgas oftast våra perspektiv och vi får nya tankar och nya idéer. För mig är den en viktig del av ett modernt och dynamiskt samhälle. För oss socialdemokrater är det viktigt att alla människor ska ha rätt att ta del av men också själva vara utövare av kultur. Vi ser också att många av de framtida jobben finns inom kulturen och den kreativa sektorn. Men för att ge möjlighet för alla att bli kreativa måste vi också se till att många fler får pröva på att vara kreativa, till exempel spela ett instrument, spela teater, teckna och måla, dansa eller något annat. Detta kan man som barn till exempel göra genom den kommunala musik- och kulturskolan. Det är jättebra. Många, inte minst duktiga musiker, lyfter ofta fram musikskolan eller folkbildningen som sin möjliggörare in i musiken. Ett problem är bara att möjligheterna för barnen ute i kommunerna ser väldigt olika ut. På vissa håll är innehållet väldigt smalt, och på vissa håll är avgiften för hög för barnens föräldrar. Denna utveckling är inte bra. Likadant kan vi höra om möjligheterna för barn och unga att vara med och spela till exempel fotboll eller innebandy eller att vara medlemmar i scouterna. Medlemsavgifterna kan ibland bli så höga att barn och unga stängs ute, helt enkelt för att familjens ekonomi inte tillåter dem att vara med. Att delta i föreningslivet är både roligt och stimulerande. Men det är också en viktig del av unga människors möjlighet till demokratisk fostran. För mig och för oss socialdemokrater är det viktigt att alla barn och unga ska ha möjlighet att delta i idrotts- och fritidsverksamhet. Men så är det tyvärr inte i dag. Därför har vi valt att göra en stor satsning på alla barns och ungdomars rätt till kultur och idrott. Det gör vi dels genom ett handslag med föreningslivet som innebär 300 miljoner extra inför nästa år i budgeten, dels genom att satsa på ett stimulansbidrag till de kommuner som håller nere avgifterna på musik- och kulturskolan. Det handlar om att de ska kunna hålla nere avgifterna men också kunna utveckla sin musik- och kulturskola. På det lägger vi 50 miljoner kronor. Detta, herr talman, tycker vi socialdemokrater är en mycket bättre investering för framtiden än ytterligare skattesänkningar som den moderatledda regeringen väljer att prioritera. Herr talman! Inom kulturområdet har den moderata kulturministern vid ett flertal tillfällen stått här i kammaren och försvarat sitt misslyckade kulturarvslyft. Jag och flera med mig har vid flera tillfällen ifrågasatt prognosen om 4 400 arbetstillfällen, som skulle bli resultatet under perioden 2012-2014. I går fick jag och flera av ledamöterna i kulturutskottet höra av Riksantikvarieämbetet, som administrerar det här projektet, att 277 personer har kommit in i någon typ av sysselsättning. Det är jättebra för de 277 personerna. Men om målet var 4 400 personer kan man faktiskt inte kalla det något annat än ytterligare ett bevis på regeringens misslyckade jobbpolitik. Under drygt ett års tid har vi från Socialdemokraterna ifrågasatt detta, och vi har kommit med andra alternativ. Men kulturministern har vägrat att lyssna. Det skulle vara okej om det bara var oss hon vägrade att lyssna på, men så är det faktiskt inte. Det har kommit kritik också från andra håll. Nu har regeringen äntligen aviserat att man ska avsluta detta ett halvår tidigare än vad man först sade. Men det är lång tid som har gått till spillo, då man kunde ha gjort det som vi vid flera tillfällen föreslagit. Man kunde ha använt de här resurserna, som har varit avsatta i budgeten men som inte har kommit till användning, till sådant som vi vet faktiskt fungerar. Vi har föreslagit, både för året som snart är slut och för nästa år, att man ska återinföra Access. Det är ett projekt som har funnits tidigare, då med inriktning på att bevara, vårda och tillgängliggöra vårt kulturarv. Det var huvudsakligen arbetstillfällen inom museer och arkiv. Det var ett projekt som var väldigt populärt och som skapade arbetstillfällen inom kultursektorn. Nu vill vi socialdemokrater utveckla det så att fler inom kultursektorn ska kunna anställa personer, till exempel på scenkonstsinstitutioner och inom ideella föreningar. Det går, herr talman, att göra kulturen tillgänglig för fler. Och det går, herr talman, att skapa arbetstillfällen inom kultursektorn. Men då måste vi ha en politik som vill det. Vi socialdemokrater har den viljan, till ett kreativt kulturliv som skapar ett kreativt Sverige för framtiden. I detta anförande instämde Jonas Gunnarsson (S).

Herr talman! Jag tänkte denna kväll ägna mig åt temat läsning. Förmågan att läsa är verkligen en nyckel till delaktighet i vårt samhälle. Den lilla flicka eller pojke som inte knäcker läskoden kommer hopplöst efter i skolan. Och den vuxna person som inte förstår en vanlig tidningsartikel är hopplöst utanför i vårt aktiva samhällsliv. I gamla och även nya diktatur- och terrorstater har härskarna ibland bränt böcker för att hindra folk från att tänka för mycket själva. Men man kan faktiskt skada kulturen även på andra sätt. Ray Bradbury, författaren, sade bland annat: Man behöver inte bränna böcker för att göra slut på en kultur. Det räcker med att få människor att sluta läsa. Medborgare som har en förmåga att tänka kritiskt och självständigt är en förutsättning för en välfungerande demokrati. Och förmågan att ta till sig kunskap, analysera informationen och fatta självständiga beslut grundläggs genom en god läsförmåga. Dessutom skapar det konstnärliga upplevelser som leder till reflexion och insikt. Det är bland annat därför som en bra läsförmåga hänger ihop med det abstrakta tänkandet och hänger ihop med hur man till exempel klarar skolämnen. Tyvärr har vi fått många larmrapporter som visar att läsförmågan under många år har försämrats i Sverige. Vi läser mindre och sämre och har svårare att förstå vad vi läser. Särskilt pojkarna kommer efter. Var fjärde pojke i nionde klass har faktiskt svårt att läsa en vanlig dagstidning. Det är alltså en utveckling som har pågått i 25 år, i alla fall. Vi i Folkpartiet har länge arbetat dels för en kursändring av den gamla skolpolitiken, dels för en ambitionshöjning när det gäller kulturpolitiken. Mycket av detta har nu förverkligats med alliansregeringens politik. Den sammanlagda kulturbudgeten är nu ungefär 1 miljard högre än vad den var när alliansregeringen trädde till. Och politiken för både skolan och kulturen har en nyckelroll när det gäller läsning. Viktiga förändringar i skolan handlar om nationella prov, att speciallärarna kommer tillbaka och om tydliga kunskapsmål. Den nya skollagen säger att alla skolor ska ha skolbibliotek, något som vi folkpartister har kämpat för länge. I kulturpolitiken har vi två viktiga propositioner att ta ställning till denna höst. Det är propositionen om en ny bibliotekslag och propositionen om läsning, Läsa för livet . I förslaget om bibliotekslag förstärks bibliotekets uppdrag att arbeta aktivt med att stärka läsande och bildning. Det slås fast att lån även av e-böcker ska vara gratis. Särskilt lyfter den nya lagen fram bibliotekens skyldighet att arbeta med att nå barn och ungdomar, personer med funktionsnedsättning och personer med annat modersmål. I propositionen om läsning finns flera förslag för ett läslyft för Sverige. Bland annat föreslås en förstärkning av Kulturrådets läsinsatser utanför den traditionella skolan. Folkhögskolor och bildningsförbund har alltid gjort viktiga insatser när det gäller vuxnas kunskapssökande. Nu får folkbildningen extra resurser för att hjälpa vuxna som inte läser så mycket. Från Folkpartiets sida är vi glada för alla de satsningar på läsning som görs. Samtidigt inser vi att lässatsningar inte hjälper om författare och andra kulturskapare har för dålig ersättning för sitt arbete. Den självklara förutsättningen för böcker är ju att det finns författare, översättare och fotografer. Därför är det viktigt att de som är upphovsmän får rimliga förhållanden. I dag har de ofta en närmast beklämmande liten ersättning för sitt arbete. Därför är det bra att biblioteksersättningen till författarna blir kvar. Den står för en viktig princip. Författarna ska få ersättning för att de låter biblioteken låna ut deras böcker gratis. Därför värnar vi från Folkpartiets sida också upphovsmännens rättigheter. Och därför vill vi gå vidare med att skapa goda möjligheter för kultur med kvalitet, även den kultur och det skapande som inte omedelbart är lönsamt. Vi vet att många författare till många stora verk kan få stor betydelse för flera generationer, även om det periodvis har varit få människor som har läst böckerna. Herr talman! Vi vill inom Alliansen fortsätta att driva en kulturpolitik som ska ge kulturen bra förutsättningar men inte styra innehållet. Vi vill fortsätta att driva en politik som klart säger att kulturen ska vara ett kärnområde inom politiken.

Herr talman! Det var intressant att höra Ulf Nilsson lyfta upp läsningen. Jag instämmer i att läsandet är otroligt viktigt. Vi ser tyvärr alldeles för många i dag som inte läser. Jag har funderat över vad Ulf Nilsson sade i talarstolen, nämligen att det är bra att folkbildningen har fått mer resurser för att jobba med läsning för vuxna. Jag har läst budgetpropositionen för nästa år och propositionen Läsa för livet . Jag ser inte riktigt var pengarna till folkbildningen finns. Jag skulle vilja att Ulf klargör detta i talarstolen.

Herr talman! Vi får komma till mer detaljerade beskrivningar i budgetsammanhang. I propositionen Läsa för livet bedömer vi att 30 miljoner kronor av det statliga stödet till folkbildningen ska destineras för planerad läsfrämjande verksamhet. Man kan säga att det är ett uppdrag till folkbildningen att arbeta med läsfrämjande verksamhet. Det är viktigt.

Herr talman! Det var skönt att höra. Det var egentligen ett tillrättaläggande av vad Ulf Nilsson sade. Tidigare sade du att det var ett extra tillägg av pengar, men så var det inte. Det är faktiskt så att man öronmärker pengar till folkbildningen. Det är anmärkningsvärt att Folkpartiet, som brukar värna om den fria folkbildningen, är med om att börja öronmärka pengar till folkbildningen. Är det första steget, eller tycker Ulf Nilsson att vi här ska bestämma att folkbildningen ska få sitt anslag och att vi sedan ska styra exakt vad de ska göra?

Herr talman! Folkbildningen ska ha en stor frihet, och det får vi verkligen ha respekt för. Att man styr en mycket liten del av den summa de får mot en viss insats, nämligen att arbeta med läsfrämjande åtgärder, hindrar inte att folkbildningen är fri att lägga upp arbetet med olika pedagogiska modeller och enligt folkbildningens traditioner. Det är inte detaljstyrning men ett mycket angeläget uppdrag för regeringen.

Herr talman! År 1902 genomförde den legendariske nykterhetskämpen och riksdagsmannen Oscar Olsson, kallad "Oscar med skägget", den första studiecirkeln. Idén byggde redan från början på att vuxna människor samlas för att fördjupa sina kunskaper på områden som de själva finner intressanta och angelägna. Studiecirkeln kom att bli ett viktigt redskap för svensk folkrörelse och för demokratiutvecklingen i vårt land. Än i dag är just studiecirkeln grundbulten i studieförbundens verksamhet. De flesta som har vuxit upp i Folkrörelsesverige har nog deltagit i en eller annan studiecirkel. Som 18-åring hade jag förmånen att själv leda min första studiecirkel. I dag är jag tjänstledig från mitt arbete som verksamhetschef för studieförbundet NBV i Örebro län, det största studieförbundet i länet. I folkbildningen ingår som bekant förutom studieförbunden också folkhögskolorna. Folkbildningens unika roll ligger framför allt i dess pedagogik, dess demokratiska roll och dess kunskapssyn. Folkbildningen är känd för att använda sig av metoder som kan härledas till flexibelt lärande. Det rör sig om utbildningsformer där stor hänsyn tas till den enskilda deltagaren och utgår från dennes kunskaper, erfarenheter och förutsättningar. Ett flexibelt lärande ger möjlighet att välja tid, plats och form för arrangemanget. Deltagarna står i centrum - organisationen förändrar sin pedagogik, metod och teknik om så behövs. På samma sätt som folkbildningen kom att spela en viktig och avgörande roll i vårt samhälle i samband med övergången från jordbrukssamhället till industrisamhället ser vi nu hur folkbildningen axlar ett stort ansvar och en stor uppgift för invandrares integration i det svenska samhället, inte minst i det län där jag själv har varit verksamhetschef där många invandrarföreningar är engagerade i folkbildningen. Av landets 150 folkhögskolor bedrivs drygt två tredjedelar av folkrörelser eller andra organisationer medan landsting och regioner står som huvudmän för övriga. Folkhögskolornas pedagogik och tradition betyder i dag mycket för att motivera och stödja unga arbetslösa som saknar komplett gymnasieutbildning. Därmed har folkhögskolan blivit en viktig resurs för att minska ungdomars utanförskap. Vi i Kristdemokraterna vill understryka att det är oerhört viktigt att folkbildningen står fri från statlig styrning och är frivillig för deltagarna. Genom statsbidrag och kommunala bidrag får det offentliga en viktig understödjande roll medan huvudmännen själva gör sina egna viktiga prioriteringar och profileringar av verksamheten. Det finns orosmoln som har tornat upp sig. Runt om i landet ses neddragningar av det kommunala stödet till folkbildningen. Några kommuner har till och med helt upphört med att stödja den folkbildning som studieförbunden bedriver, vilket är både oroande och anmärkningsvärt. Statens stöd till folkbildningen syftar till att stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Folkbildningen förväntas bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. Regeringen fastslår i budgetpropositionen det demokratiska värdet av folkbildningen och understryker inte minst den roll folkbildningen har att motverka utanförskap. Herr talman! År 2012 deltog närmare 664 000 fysiska personer i studieförbundens studiecirklar. Det är en omfattande verksamhet. Med regeringens höstbudget ökar anslaget till folkbildningen med nästan en kvarts miljard, till drygt 3,6 miljarder kronor. Under 2013 har antalet platser på studiemotiverande folkhögskolekurser utökats från 4 000 till 8 000 platser. Antalet årsplatser på folkhögskolornas allmänna kurser utökades med 1 000 platser under 2013. Medel har nu avsatts för att finansiera dessa 1 000 platser också för 2014. Regeringen anser att det finns behov av fler målgruppsanpassade insatser för nyanlända invandrare, särskilt för personer med kort utbildningsbakgrund. Därför vill regeringen ge folkhögskolorna möjlighet att ta fram särskilt utformade satsningar för målgrupper som omfattar såväl träning i svenska språket som orienterande och arbetsförberedande insatser. En annan viktig del i budgeten som rör folkbildningen är att regeringen också meddelar ambitionen att till riksdagen lämna en litteraturpolitisk proposition. Här understryks särskilt den betydelse som dagens studieförbund och folkhögskolor har genom de insatser de genomför på det litteratur- och läsfrämjande området. Ulf Nilsson tog upp de 30 miljonerna. De är öronmärkta, vilket också ordföranden i kulturutskottet påpekade. Med dessa ord vill jag säga att folkbildningen har en viktig uppgift att fylla även i framtiden.

Herr talman! Eftersom Lars-Axel lyfte fram folkbildningen i sitt anförande måste jag åter ställa en fråga. Du lyfte fram hur viktigt det är att folkbildningen ska stå fri från statlig styrning, men nu har ni lagt fram ett förslag till riksdagen om att vi ska öronmärka en del av resurserna till folkbildningen för att den ska börja jobba med läsfrämjande insatser. Jag tycker också att man ska göra satsningar på läsfrämjande insatser, men att kalla 30 miljoner som redan finns till folkbildningen för en satsning är inte rätt. Det är oroväckande att man börjar öronmärka och styra folkbildningen. Du säger att det är viktigt att folkbildningen står fri från statlig styrning, Lars-Axel, men är du alltså nu beredd att klubba igenom i riksdagen att vi ska styra folkbildningen till exakt vad den ska syssla med?

Herr talman! Jag tackar för frågan. Den kom inte helt överraskande; jag hade förväntat mig den. Det är riktigt att 30 miljoner av de 3,6 miljarderna destineras till att fokusera på läsfrämjande verksamhet. Jag tror inte att det är något problem för studieförbunden att fortsätta fokusera på det de redan gör. För mig har det därför inte varit ett svårt beslut att säga att det är okej. Självklart hade det varit bra om man tillfört mer resurser, men det gör man redan. En kvarts miljard har vi som sagt tillfört just folkbildningen. Det är ganska mycket pengar som tillförs. Man destinerar alltså inte enbart utan tillför även ytterligare resurser till folkbildningen för dessa mycket angelägna uppgifter.

Herr talman! Nu blir det ännu intressantare eftersom du här i talarstolen säger att det inte är något problem för folkbildningen som redan gör detta. Då blir det ännu märkligare att riksdagen plötsligt ska tala om att de ska göra något som de redan gör. Både du och jag har rötter inom folkbildningen. Vi vet att en stor del av folkbildningens verksamhet, och själva tanken med folkbildningen, är att jobba med det demokratiska och se till att människor är mer aktiva. Man jobbar ju med läsfrämjande och annat, och då blir detta väldigt märkligt.

Herr talman! Jag upprepar det jag sade. En kvarts miljard tillförs. Dessutom specialdestineras 30 av dessa miljoner till just denna verksamhet. Det är bara att hålla med, Gunilla. Du har alldeles rätt. De går dock till läsfrämjande verksamhet som jag tror att vi alla stöder. Ute i regioner och landsting kan man också ha synpunkter på och idéer om hur man ska fokusera på vissa saker. Detta är ett sätt för regeringen att fokusera på en angelägen fråga, och jag tror att vi kan vara överens om att den är angelägen.

Herr talman! Bostadspolitiken verkar vara politikens Rom; det är hit alla vägar leder. Vi har kommit till det sista blocket i en tre dagar lång allmänpolitisk debatt, blocket om just bostadspolitik. Tyvärr råder en stor bostadsbrist i många delar av vårt land. Det har gått så långt att i en tid av hög arbetslöshet och behov av fler utbildade människor kan inte folk flytta dit jobben och utbildningarna finns. Våra storstäder är i dag försedda med osynliga tullar bestående av ofantligt höga bostadspriser och långa bostadsköer. Näringslivsorganisationer i flera av våra storstäder har redan flaggat för att företag har fått det svårare att rekrytera människor på grund av att det saknas bostäder. Samtidigt vittnar studentorganisationer på flera av våra universitets- och högskoleorter om att antagna studenter inte kan påbörja den utbildning de har kommit in på för att de inte har någonstans att bo. Det är en situation som vi inte borde tillåta. Vi har ju som alla vet en skyhög arbetslöshet och ett stort utbildningsbehov. Rådande läge hämmar hela landets tillväxt och minskar våra storstäders möjlighet att utvecklas. Bostaden är central i en människas liv. Det är där vi umgås med vår familj och våra vänner, det är där vi tar igen oss efter en lång arbetsdag och det är där vi gör läxan eller testar det där nya receptet. Det är helt enkelt navet i våra liv. Vi väljer att bo olika, och kraven på våra bostäder förändras över tid. Studenter har andra krav än den som ska till att bilda familj eller den som blivit gammal. Det som förenar är behovet av en bostad som kan vara det där navet. Tyvärr förnekas i dag allt fler rätten till en bostad, och allt fler fastnar i en bostad som inte passar deras nuvarande livssituation. Tittar vi på gruppen unga vuxna finns det undersökningar som pekar på att bortåt 300 000 personer skulle vilja ha en egen bostad men saknar det i dag. Lägger vi kurvorna för befolkningsökningen i landet de senaste åren över kurvorna över färdigställda bostäder under samma period blir bilden tydlig. Det har byggts alldeles för lite under en lång räcka år men med en kraftig försämring från 2006 och framåt. Sverige lider av bostadsbrist. Den har blivit värre och värre under en lång rad år, och bristens omfattning har särskilt växt sig stor sedan den borgerliga regeringen övertog regeringsmakten 2006. Vad får då bostadsbristen för konsekvenser? De flesta av oss som redan har någonstans att bo och inte har för avsikt att flytta just nu kan framför allt i storstadstidningarnas bostadsannonser se att priserna stiger och har stigit kraftigt över ett antal år. De senaste 15 åren har bostadspriserna nära tredubblats. För dem som äger sin bostad kan det tyckas vara väldigt bra. Värdet på det man äger har ju förmodligen stigit lika mycket. Regeringen och vi som lagstiftare måste dock fråga oss vad det beror på och framför allt vad det får för konsekvenser. För mig är det tydligt vad det beror på. Det har byggts för lite över en radda år, och konsekvensen av det är att människor blir alltmer desperata och därmed alltmer villiga att lägga större och åter större summor på att ha någonstans att bo. Tyvärr är Sverige inte ett perfekt land. Alla har inte dessa summor, och väldigt få har föräldrar eller andra som är villiga att hjälpa till med de pengar som behövs för att ta sig in på det köpta boendets marknad. Vad har då de för alternativ? Att hyra såklart, är nog svaret från de allra flesta. Problemet är dock i mångt och mycket detsamma. Det är brist även på bostäder att hyra. För den som inte stått i kö i många år är det näst intill omöjligt att komma åt en hyreslägenhet. Herr talman! Sammantaget kan vi alltså konstatera att bostadsbristen är mer än ett individuellt problem. Det är inte bara de som inte hittar någon bostad som har drabbats av den krisartade bostadsbristen som råder i landet. Även vår ekonomi och landets tillväxt skadas. De jobb som faktiskt finns blir i större grad än tidigare vakantsatta just för att de som kan ta jobben inte hittar någonstans att bo. Samma sak gäller för platser på våra utbildningssäten. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tro att något av detta har undgått regeringspartierna. Det gör ju att jag måste ställa frågan: Varför gör man ingenting? Tittar vi i regeringens budgetproposition kan man tro att bostadsbristen inte existerar. Det är några nätta kosmetiska förändringar jämfört med tidigare år. Det redovisas inga som helst åtgärder som man på allvar kan hävda skulle kunna häva den situation vi står mitt i. Herr talman! Jag avslutar med att tacka för ordet och ställa frågan till företrädarna för regeringspartierna: Varför väljer man att sitta lugnt i båten när det ser ut som det gör?

Herr talman! Jag tackar Jonas Gunnarsson för anförandet. Jag återkommer alldeles strax i mitt eget anförande till det som jag skulle vilja kalla en helrenovering av bostadspolitiken och som jag tror att Jonas Gunnarsson skulle kunna se ännu mer resultat av om han läste lite noggrannare i propositioner och annat och dessutom var beredd att hjälpa till här i kammaren. För knappt ett år sedan stod vi precis här och diskuterade en av dessa viktiga frågor, nämligen att vi alla ville göra reglerna enklare för att kunna bygga mer. Men hur kunde vi också göra saker på kort sikt? Vi genomförde då reformen för att få mer transparenta, tydligare och tryggare regler för andrahandsuthyrning. Oppositionen avfärdade allt med att det inte skulle ge några bostäder utan bara leda till höjda hyror. Ingen skulle få en ny bostad till följd av detta. Nu börjar vi se resultaten. Enbart i den stad som vi nu är i har utbudet ökat med bortåt 50 procent, och skrämselsiffrorna för hyrorna verkar inte stämma. Jag skulle vilja ställa frågan till Jonas Gunnarsson: Är det inte dags att idka lite självkritik och i stället börja hjälpa till med att minska bostadsbristen?

Herr talman! Jag skulle snarare vilja säga att vi fick rätt. Om vi har följt de stora lokaltidningarna här i Stockholm och deras rapportering om just den här frågan ser vi att hyrorna i andrahandsuthyrningen har gått upp ganska kraftigt, precis som vi befarade. Förvisso har människor fått någonstans att bo. Men man måste fråga sig på vilka villkor. Det måste vara bättre att vi ordnar en bostadsmarknad där det byggs och det byggs till vettiga villkor så att människor har råd att hyra eller köpa. Nu är det inte på det viset. Vi är på intet vis avvisande till att försöka hitta en väg framåt. Vi har bland annat föreslagit en parlamentarisk kommitté om PBL som har avvisats och lite andra sådana saker. Att slå sig för bröstet på det här viset tycker jag är lite underligt när vi ser hur det ser ut. Det är inte så att några bostäder för unga som har det otroligt svårt har tillgängliggjorts på Stockholms bostadsmarknad i och med detta.

Herr talman! Det är ändå imponerande att först hålla ett anförande och säga att det inte blir någonting av, det kommer inga nya bostäder. Sedan ser man att den reform som Socialdemokraterna här i kammaren gjorde allt för att försöka stoppa nu ger konsekvensen att utbudet av andrahandslägenheter ökar och att fler får någonstans att bo. I stället för att erkänna att man hade fel står man bara kvar med exakt samma åsikt och konstaterar de människorna på något sätt hade trivts bättre i bostadskön. Detta fungerar. Det är dags att erkänna att man inser att den politik man har bedrivit inte fungerar.

Herr talman! Det är klart att det har fungerat. Det är som jag sade i mitt anförande. Människor är desperata, och då tar de vad de kan få. Frågan är om det är den bostadsmarknad vi vill ha med skyhöga hyror. Det är vad det handlar om när man jämför med det ordinarie hyresbeståndet. Att det skulle vara en bra lösning har jag svårt att se. Det är bättre att se till att människor har möjlighet att få tillgång till ett förstahandskontrakt till en vettig standard och en vettig kostnad i stället för att tvingas bo på nåder hemma hos någon annan.

Herr talman! Vi delar mycket av den problembeskrivning som Jonas Gunnarsson gav oss. Det är en ganska rättvisande bild av de problem som finns. Men vi delar absolut inte de förslag som Jonas Gunnarsson lägger fram och som många gånger leder åt fel håll. I er skuggbudget finns det en byggbonus på 1 miljard kronor för byggande av små hyreslägenheter och studentbostäder. Någon analys av vad det ska ge för effekter bjuds inte läsaren av er socialdemokratiska skuggbudget på. Det är samma gamla socialdemokratiska lösningar som på så många andra områden. Man tror att man löser problemen med mer pengar. I det här fallet vet vi om att det inte fungerar. Regeringen Persson provade 1997-2006 tre olika stimulanser för just mindre hyresrätter och studentbostäder. Trots det har vi under hela perioden sedan början av 90-talet byggt mindre än hälften så mycket som i våra nordiska grannländer. Min fråga till Jonas Gunnarsson är: Varför vill ni damma av gamla förslag som bevisligen inte fungerar?

Herr talman! Vi är inte ensamma om att förespråka subventioner på bostadsmarknaden till grupper som har det särskilt svårt. Din regering, Stefan Svanström, har faktiskt till exempel drivit igenom subventioner till äldreboenden för att stimulera det. Det är bara att konstatera att vi på något vis delar synen att grupper som har svårt kan behöva ha ekonomisk stimulans för att få till bostäder. Vi vet också att stimulanser har haft effekt. Det är bara att titta på hur det såg ut fram till 2006. Det byggdes mer. Det hade en effekt. Vi vet också att byggbranschen i stora delar har efterfrågat någonting sådant. Jag vet inte vart Stefan Svanström har fått det ifrån att det inte skulle fungera. Det känns väldigt konstigt med tanke på den politik man själv har drivit och hur verkligheten ser ut.

Herr talman! Det var bra att Jonas Gunnarsson själv tog upp det. Byggsubventioner är absolut inget nytt. År 1975-2006 lade staten ut 375 miljarder kronor på räntesubventioner. Det var en fullkomligt hisnande politik som drev upp byggkostnaderna till över 70 procent över snittet i EU. Vi har gjort mycket för att försöka dämpa det, men det har inte haft effekt. Jag frågar fortfarande: Varför vill ni tillbaka till den politik som inte fungerade?

Herr talman! Vi har redan konstaterat att vi båda två företräder grupperingar i svensk politik som ibland använder oss av subventioner inom ramen för den svenska bostadspolitiken. Vad jag är mer förundrad över är att man inte använder den politiska makt som man sitter på som regering. Jag tror att vi har sett 70 utredningar och initiativ från Socialdepartementet på bostadspolitikens område på sistone. Men det kommer inga förslag. Det känns väldigt underligt och allvarligt med tanke på hur det ser ut.

Herr talman! Talmannen och Jonas Gunnarsson får ursäkta mig. Jag har lagt fokus på att redovisa Centerpartiets politik. Jag hade egentligen inte tänkt att ta replik på Jonas, men jag gör det ändå. Du inledde med att tala om politikens Rom. Vi får i varje fall hoppas att inte den socialdemokratiska bostadspolitiken blir ett bostadspolitikens Karthago. Jag håller med Jonas Gunnarsson om att bostadsbyggandet inte är speciellt stort jämfört med vad som skulle behövas. Men effekten av den misslyckade politiken uppträdde långt innan denna regering tillträdde. Det är arvet från den tidigare regeringen som vi måste hantera. Vi har en ny PBL som trädde i kraft 2011. Det kom en rapport nu i dag från Trä- och Möbelföretagen om att det sker en ljusning med en försiktig uppgång av småhusbyggandet, och byggandet av bostäder ökade med 33 procent. Det är inte mycket att yvas över. Men det är ändå en tendens i rätt riktning. Det finns i Socialdemokraternas budget 1 miljard till små bostäder och studentbostäder. Exakt hur många bostäder blir det av denna miljard?

Herr talman! Det kan inte jag svara på. Vi kan i varje fall tro att det blir fler än de ungefär 300 studentbostäder som färdigställdes i fjol. Det är spännande att Ola Johansson tar upp den nya PBL som knappt har funnits i ungefär två år. Jag tror inte att båda händernas fingrar räcker till för att räkna upp alla de förändringar som vi har gjort i PBL sedan den trädde i kraft. Det är väldigt konstigt att man inte öppnar för att ta ett parlamentariskt initiativ där vi gemensamt sätter oss ned och försöker hitta lösningar för att få till en PBL som vi alla kan vara nöjda med i stället för att smådutta som man håller på med nu.

Herr talman! Mot bakgrund av behovet av ca 22 000 bostäder om året är inte denna miljard speciellt mycket att komma med. Det var inte mycket med 300 studentbostäder. I övrigt finns det inte så mycket konkret i Jonas Gunnarssons anförande att ta fasta på. Det finns tankar om en parlamentarisk kommitté om PBL. Jag kan konstatera att den nya plan- och bygglagen som trädde i kraft 2011 knappt har börjat verka ännu. Regeringen lägger fram förslag om att förbättra och förenkla planprocesserna, ändra instansordningen för överklagande och ta bort ett helt steg i vissa planprocesser och kravet på detaljplan. Det sker ständiga förbättringar. Det skulle vara intressant att få veta: Exakt utöver vad regeringen nu föreslår är det Jonas Gunnarsson och Socialdemokraterna vill få ut av en sådan kommitté?

Herr talman! Det var precis det jag sade. Det sker otaliga ändringar i en lagstiftning som är så pass ny. Jag tror inte att det ens går att räkna upp dem på båda mina händers fingrar. Det är vad som är problemet. Det är väldigt svårt att politiskt få en överblick av vad det innebär. Det vore bättre om vi kunde sätta oss gemensamt och ta oss an problemet som det ser ut i sin helhet i stället för att smådutta som regeringen och regeringens företrädare gör nu.

Herr talman! För några veckor sedan stod jag i en helt annan talarstol än denna och i ett helt annat sammanhang, men också i en debatt om bostadsfrågan. Den som modererade debatten började med att ställa en fråga som vi skulle svara på: Varför är ni så oense i bostadspolitiken? Vad är det ni bråkar om egentligen? Det var en fråga som inte bara ställdes för att känslan var sådan där och då, utan den baserades tydligen på en sammanställning som tidningen Riksdag & Departement hade gjort. Där hade man visat att det under de senaste åren var just i civilutskottet det hade varit mest osämja mellan Alliansen och de olika oppositionspartierna. Jag har funderat en del på det där. Det är klart att man å ena sidan kan säga att det är bra med konflikt. Det är bra med tydliga och olika uppfattningar i politiken. Det är bra med tydliga alternativ och åsiktsskillnader. Å andra sidan är det lite märkligt eftersom vi ändå i grund och botten verkar vara rätt överens om exakt åt vilket håll vi vill gå, det vill säga att vi måste skapa ett samhälle där det är enklare att bygga fler bostäder. Låt mig därför ta någon minut i anspråk och göra ett par konstateranden som jag tror att vi alla kan vara helt överens om. För det första: Sverige har under lång tid - kanske 20 års tid, vilket vi har varit inne på redan här - inte förmått bygga så mycket bostäder som behövs. Om vi jämför oss med andra länder ser vi att vi kanske har byggt hälften av vad man har gjort i våra grannländer. Vi har konsekvent hamnar efter vad våra jämförbara länder har lyckats förmå. För det andra: Den långvariga oförmågan att upprätthålla tempo i byggandet har skapat en bostadsbrist som är frustrerande för många av dem som upplever den personligen men som också är problematisk för hela samhället. Om man inte får möjlighet att hitta någonstans att bo när man får ett nytt jobb eller hoppar på en studieplats skapar det problem för hela samhället. Det hotar både tillväxten och arbetslinjen. För det tredje: Sverige urbaniseras just nu kanske snabbast i hela Europa. Det är ofta som denna debatt handlar om Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är sant och riktigt. Men precis samma situationer och problem ser vi i Örebro, Jönköping, Norrköping, Linköping, Helsingborg och Umeå. I stad efter stad ser vi behovet av att bli bättre på att förtäta. Vi måste bli bättre på att se till att processerna går snabbare och att bygga mer bostäder, helt enkelt. Allt detta, herr talman, är saker som jag tror att vi rimligen är helt överens om, eller sådant som vi helt enkelt bara kan konstatera är fakta; så är det. Då är den stora frågan: Vad gör vi åt det? Jag skulle vilja påstå att vårt svar från Alliansens sida är tydligt: Vi helrenoverar en bostadspolitik som under kanske 20 års tid inte har fungerat. Vi går på punkt efter punkt igenom precis de hinder som står i vägen. Vi förenklar regelverken, och vi ser över planprocessen. Instansordning för överklagande var uppe. Det handlar om allt möjligt sådant här som är bra och viktigt, även om det mestadels hånas av oppositionen. Vi tittar också, som jag var inne på i repliken alldeles nyss, på hur man bättre kan utnyttja de bostäder som redan finns. Det är också en viktig del av bostadspolitiken, åtminstone på kort sikt. För hur man än bär sig åt tar det ju tid. Om man ser på vad som är under luppen just nu är det just modernare och tydligare regler för att se till att det går snabbare från beslutad detaljplan till färdigställt bygge. Vi tittar på de tekniska särkrav från kommunerna som påverkar bostadsbyggandet, och vi ser till att det hela går lite snabbare och blir mer samstämmigt. Det handlar om villkoren för hyresrätten, strandskyddet och bullerfrågan för att se till att det blir enklare att bygga i städerna igen. Om man ser på saker som vi redan har genomfört kan man bara nämna en sådan sak som att fastighetsavgiften för hyreshus har sänkts. Skattebefrielsen för nyproducerade bostäder har förlängts. I början av sommaren kom det en proposition med förslag till en tydligare bostadsförsörjningslag som har lämnats på riksdagens bord. Den ska vi behandla senare i höst. I närtid har direktiv kommit till en parlamentarisk utredning om regional planering och bostadsförsörjning. Allt detta är oerhört centrala delar för att på punkt efter punkt helrenovera bostadspolitiken. Den har under alldeles för lång tid - bortåt de här 20 åren - skapat en situation där vi ligger efter. Man måste sätta i gång. Om vi gör detta rätt tror jag dessutom att vi kan möta de utmaningar som urbaniseringen innebär. Vi kan alltså både öka byggandet och införa ett regelverk och ett synsätt som gör att man kan bygga de städer som människor efterfrågar. Det är städer där vi blir mer beroende av varandra och mindre beroende av bilen. Det tror jag dessutom skulle vara bra. Herr talman! Då får man slutligen återvända till den frågeställning som jag började med: Varför är vi då så oense? Det här borde man väl kunna vara överens om? Jag tror att det beror på två saker. Dels har vi ett stort oppositionsparti som visserligen säger: Bygg mer! Men i praktisk politik förmår de inte förnya sin politik över huvud taget. De återvänder i stället, år efter år, till precis den subventionspolitik som inte har fungerat. Det är alltså den politik som man har jobbat med under alla sina år i regeringsställning och som under 20 års tid har skapat ett uppdämt behov av bostäder och en bostadsbrist. Det ska tydligen vara lösningen också för framtiden, när vi empiriskt har sett att det inte fungerar. Dels tror jag att vi även på detta område har en opposition som består av fyra partier som sinsemellan bara verkar vara överens om en enda sak: att de ska stoppa regeringen. Det är det som är det viktiga. Ta situationen och reformen om förenklade och förtydligade regler för andrahandsuthyrning eller uthyrning av privatbostäder. Det är ett typiskt exempel. Alla sade sig vara överens om att vi skulle utnyttja befintligt bestånd bättre. Alla sade att det var rimligt att de som hyr ut skulle kunna få ersättning för sina kostnader. Men när det väl kom fram och när det väl låg på riksdagens bord skulle man bara säga nej. Vi kan bara vädja till oppositionen: Kom igen nu! Hjälp till lite grann, och se till att de saker som vi har utrett också kommer på plats!

Herr talman! Jag börjar med en enkel fråga till Oskar. Det har snart gått åtta år med den här regeringen och den nuvarande bostadspolitiken. Det har inte hänt någonting vad gäller utvecklingen. Hur ser du på det?

Herr talman! Det är sant om man tittar på hur utvecklingen ser ut att det inte heller under de senaste åren har vänt. Vi har tvärtom sett fallande siffror. Det stämmer inte bara i Sverige, utan det är sant i hela Europa, i princip, på grund av den kris som vi har gått igenom. I alla de länder som vi kan jämföra oss med har byggandet minskat under krisen. Det är på ett sätt inte konstigt att det blir så. Det är problematiskt, men det är inte konstigt. Det som särskiljer Sverige är att det har fallit från redan låga nivåer. Det vi gör nu är att se till att ändra de strukturella problemen så att förutsättningarna ligger på plats när krisen vänder och vi är på väg tillbaka. Låt mig ställa frågan tillbaka: Är Jonas Gunnarsson beredd att ta de saker som ligger på bordet? Ta kommunala särkrav som är på väg fram, ta den förstärkta bostadsförsörjningslagen - kommer Socialdemokraterna att agera på något rimligt sätt och försöka hjälpa till att få igenom detta? Eller är det fortsatt bara nej som gäller?

Herr talman! Vi agerar alltid rimligt och utifrån våra väljares intressen. Om man tittar på det som har hänt under de gångna två mandatperioderna ser man att det är väldigt lite. Det man har gjort är att öppna upp för marknadshyror i andrahandsuthyrningen. Vi har fått en ny PBL som inte fungerar och som man förnyar och förändrar hur många gånger som helst. Vi har en bostadsminister som har gett och tillsatt ungefär 70 uppdrag och utredningar. Trots detta har inte bostadsbyggandet kommit i gång.

Herr talman! Återigen: Poängen är att bostadsbyggandet föll också i Sverige. Skillnaden är att det föll från redan låga nivåer. Det vi gör nu är att på punkt efter punkt gå igenom detta. Jag vet att Socialdemokraterna roar sig med att håna alla dessa utredningar. Jag tycker att utredningar är bra. Om man ska genomföra förändringar ska det vara utrett, och man ska veta att det blir rätt. Nu är vi i läget att mycket av detta ska genomföras. En hel del har hänt. Jag räknade upp en lång rad av saker som vi har genomfört. Mycket är nu på gång, men vi får inga besked från Socialdemokraterna om huruvida de tänker hjälpa till att få detta på plats i riksdagen.

Herr talman! Oskar Öholm vädjar om hjälp. Han säger till Socialdemokraterna och oppositionen: Kan ni inte hjälpa till? Om man har den inställningen borde man vara lite ödmjuk. Då borde man vara beredd att föra en konstruktiv diskussion. I det exempel som Oskar Öholm tar upp om privatuthyrning har han inte grund för det han påstår. Det som har hänt är att vi har fått precis rätt. Hyrorna har stigit och omsättningshastigheten har ökat därför att de som har förstahandskontrakt vill omsätta denna möjlighet. Det finns inget bevis för att det är fler bostäder som är ute på marknaden. Det är också fel att säga att bostadssubventionen inte fungerar. Vad är det som byggs i dag när det börjar byggas? Det är de bostäder som subventioneras. Vilka bostäder är det som har byggts som inte har subventionerats i det här landet? Det skulle jag vilja få en liten kommentar om.

Herr talman! Jag tar de två frågorna i tur och ordning. Det man kan se av reformen är att den handlar om att människor inte längre behöver smyga i trapphusen och inte längre behöver bo med grå och svarta andrahandskontrakt där ingen vet vad som gäller. Detta är nu förändrat när man vet att man bor lagligt och att man har ett kontrakt som är rätt och rimligt. Man kan se tendenser till att utbudet, åtminstone i den här staden av det man kunnat läsa i tidningarna, har ökat kraftigt. Det fanns en skrämselpropaganda om dubblerade hyror, men det ser vi inte. En del har säkert försökt att ta ut mer. Många får inte bostaden uthyrd när de höjer hyrorna på det sättet. Man ser inte de extrema hyreshöjningar som oppositionen pratade om när man började prata om dubbleringar. De finns inte där. Jag kan säkert återkomma till den andra delen i nästa replikskifte. Jag konstaterar bara att mycket av subventionspolitiken testades under den 20-åriga period som jag beskrev. Den skapade den situation som vi i dag befinner oss i. Varför återvända till det som vi såg inte fungerade?

Herr talman! De bostäder som har byggts i det här landet de senaste åren har nästan till hundra procent byggts med subventioner i någon form. Det är mycket svårt att hitta bostäder som inte har byggts med subventioner om man räknar in ränteavdragssubventionen. Det finns inget underlag för att påstå att utbudet har ökat. Det är omsättningshastigheten på befintliga andrahandslägenheter som har ökat. Jag vill också påstå att det är fel att inte ta in i resonemanget att det är olika födelsetalskonjunkturer, och därmed också olika byggkonjunkturer, i de länder man jämför sig med.

Herr talman! Jag håller med om att det inte finns någon exakt statistik att hänvisa till. Man kan se tendenser än så länge. När man har börjat kunna följa detta har man sett att utbudet har blivit större. Det var hela poängen. Den andra viktiga poängen är att man inte längre behöver smyga. Man får ett kontrakt och vet vad som gäller. Man kan gå till hyresnämnden och få hyran nedsatt om den inte skälig. Man behöver inte längre smyga i trapphuset. Man har ett kontrakt, och man har någonstans att bo. Det sker på kort sikt, och det fungerar.

Herr talman! Som den näst siste talaren i den här väldigt långa allmänpolitiska debatten måste jag inleda genom att ifrågasätta hur talmannen tänkte när han placerade den enskilda fråga som har störst betydelse för barns och ungdomars uppväxtvillkor, folkhälsa, utbildning, klimat, miljö, jobb, tillväxt och integration - för att nu nämna några av de många politikområden som har debatterats här - som den sista diskussionspunkten efter 30 timmar. Var och hur vi bor och planerar samhället för de människor som vill leva i Sverige i dag och i framtiden är avgörande om vi ska kunna skapa en hållbar tillväxt i hela landet där människor ges förutsättningar att förverkliga drömmar och leva ett rikt, hälsosamt liv tillsammans. Man kan fråga sig hur det kommer sig att bostadspolitiken i decennier har varit ett kirurgiskt utskuret område vid sidan av näringspolitiken, klimatpolitiken, välfärdspolitiken och regionalpolitiken. Herr talman! Det är beklagligt och kanske en del av förklaringen till att bostadsbyggandet är otillräckligt, att inte tillräckliga drivkrafter finns att investera i att bygga, äga och förvalta bostäder, att det finns en elefant i rummet som påverkar allt och alla. Om elefanter brukar man säga att ska man äta den måste man dela upp den i små bitar. Delar vi på samma sätt upp bostadspolitiken finner vi olika delar som alla har sin funktion att fylla, men det saknas en hjärna och en ryggrad som leder den i en bestämd riktning. Efter denna inledning vill jag presentera några av Centerpartiets förslag på hur vi får ett ökat bostadsbyggande och en bättre fungerande bostadsmarknad. Regelförenklingsarbetet måste fortsätta. Den nu gällande plan- och bygglagen behöver tillämpas på ett sådant sätt att planprocesserna blir kortare och mer förutsägbara. Vi ställer oss positiva till att det enkla planförfarandet nu blir standardlösningen och att vi i fortsättningen slipper en övernitisk detaljplanering hos kommunerna. Bullerkraven måste ses över. Det är orimligt att Naturvårdsverket och Boverket bråkar och har olika nivåer som inte är samordnade. Buller från trafik är ett miljöproblem, men det går att hantera genom att mäta det där det har verklig påverkan och bekämpa det vid källan. Det ska inte få hindra att attraktiva bostäder byggs. Överklagandeinstanserna är många och det finns många som tar sig rätten att överklaga. Utan att inskränka medborgerliga rättigheter måste man fråga sig hur många instanser det ska finnas och vilka som ska ha rätt att kalla sig för sakägare. Centerpartiet välkomnar en översyn av detta. De bostäder som har byggts de senaste 50 åren uppfördes med statligt stöd i varierande form. Den tidens politik påverkar oss i dag genom att vi har bostäder, ofta av hög kvalitet, som har bidragit till att skapa hem åt generationer inflyttare till storstäder och kommuncentrum. De står som en symbol över Socialdemokraternas flyttlass- och koncentrationspolitik. I dag förknippas några av dem med förfall, utanförskap och problem. Det är hyresnivåerna i miljonprogramsområdena som i dag påverkar hyrorna i de lägenheter som ännu inte har byggts och som hindrar nödvändiga reinvesteringar, energieffektiviseringar, tillgänglighetsåtgärder, stambyten och standardhöjningar. Moderna hyresgäster är konsumenter som ska kunna göra individuella val och själva bestämma vad de vill betala för värme och hushållsel, tilläggstjänster och standard på vitvaror. Centerpartiet följer med intresse den debatt som förs av ekonomer, forskare och företrädare för privata och allmännyttiga bostadsföretag som ifrågasätter dagens hyresreglering. Vi tror att en friare hyressättning med ökat inslag av marknadsanpassning skulle underlätta för dem som saknar en bostad. Det skulle öka utbudet av nyproducerade bostäder och stoppa omvandlingen till bostadsrätter. Om man med större utrymme för variation i hyressättningen kunde stärka drivkrafterna att investera i bostäder skulle utbudet genast öka, precis som hände när andrahandsuthyrningen förenklades för ett tag sedan. I Socialdemokraternas skuggbudget föreslås 1 miljard i byggbonus. Vill man på allvar få fart på bostadsbyggandet är det betydligt större summor man måste subventionera med. Men det vore katastrofalt och ett långt värre hinder mot bostadsbyggandet än någon lågkonjunktur, finanskris eller regelkrångel om byggföretagen förväntade sig en bonus eller ett statligt stöd som aldrig kommer. Herr talman! Det har varit mycket tal om bostadspolitik i kväll. Framför allt har socialdemokratiska talare undrat vad Alliansen och Centerpartiet vill göra för att öka bostadsbyggandet i de orter där gruvnäringen skapar ett behov. Själva har de inte presenterat en enda egen lösning och inte heller i kväll. Varsågoda! Här kommer ett batteri med centerförslag. Fortsätt att underlätta det strandnära byggandet ännu mer för att skapa attraktiva bostäder längs älvar, sjöar och vatten i hela landet! En sådan politik motsätter sig Miljöpartiet. Utveckla offentlig service och välfärd som är skattefinansierat men drivs i privat regi! En sådan politik motsätter sig Vänsterpartiet. Investera i infrastruktur, vägunderhåll och bredband med hjälp av landsbygdsprogrammet! Det är samma landsbygdsprogram som Socialdemokraterna ville halvera EU:s andel av för ett år sedan. Nu ökar Centerpartiet den svenska medfinansieringen med 5 miljarder och säkrar på så sätt bredbandsutbyggnaden. Skapa goda förutsättningar för hållbara resor och transporter i hela landet! Den samlade oppositionen vill på olika sätt beskatta och straffa avstånd genom att belägga mjölkbilen, färdtjänsttaxin och andra transportmedel med kilometerskatt. När bankerna inte tror på bodrömmen och bostadsinvesteringen finns det en kreditgaranti att hänvisa till, och den har Alliansen utökat genom att taket har höjts. Vi vill stimulera bosparandet och främja ägandet. Herr talman! Bostadspolitiken ska inte ses som en isolerad del av helheten. Det behövs en hållbar närings-, välfärds-, klimat- och jobbpolitik för att få fart på bostadsbyggandet. Tillgången till bostäder är nödvändig för en hållbar jobb-, klimat-, välfärds- och näringspolitik. Herr talman! Så ser elefanten ut. Vi föredrar den hel och levande.

Herr talman! Kristdemokraterna har inför nästa års val valt att fokusera på barns och ungas uppväxtvillkor. Vi är övertygade om att en politik som sätter barn och unga i fokus kommer att betala sig mångfaldigt, både ekonomiskt och socialt. En trygg uppväxt ger helt enkelt god tillväxt. Dess värre är bostadssituationen ett stort bekymmer för många barnfamiljer. Fler och fler familjer i storstäderna blir alltmer trångbodda. Svårigheten att hitta ett fast boende gör att unga familjebildare tvingas vänta innan de kan sätta barn till världen. Familjer i orter med svag utveckling riskerar att bli kvar i arbetslöshet och socialt utanförskap eftersom de inte kan hitta ett rimligt boende där jobben finns. Det är en djupt bekymmersam utveckling. Herr talman! Alliansen har sedan 2006 börjar angripa flera av de mest fundamentala orsakerna till dagens bristsituation. Vi har avskaffat en skadlig subventionspolitik som drivit upp byggkostnaderna till de högsta i Europa. Vi har stegvis börjat montera ned regleringar och särkrav som förhindrar, fördyrar och försenar ett ökat byggande. Vi har nyligen tagit viktiga steg för att underlätta andrahandsuthyrning så att det befintliga beståndet används bättre. Allt detta har oppositionen invänt mot i olika grad. Senast gällde kritiken att hyrorna på andrahandsmarknaden har stigit med mellan 20 och 30 procent. Det har nämnts här i debatten tidigare. Vad som inte nämns är att antalet lediga andrahandslägenheter ökar ännu snabbare, med upp till 50 procent enligt de uppgifter vi har att tillgå. Ett tydligare bevis för att en friare prisbildning också innebär ett större utbud och fler lediga bostäder går knappast att finna. Om det blir mer lönsamt och mer förutsägbart att hyra ut kommer också fler att vilja göra det. Fler kommer också att vilja bygga. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Bostadsbristen är emellertid skriande och spridd över hela landet. Mer än två tredjedelar av landets kommuner rapporterar brister, enligt Boverkets enkäter. Bara här i Stockholm köar drygt 400 000 människor för att få en hyresbostad. Det är en siffra som har vuxit med runt 40 000 personer per år de senaste åren. Paradoxen i vårt fria och relativt välmående land är att det i dag är svårare att komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad än det var att få tillgång till en hyreslägenhet i planekonomins Sovjet. Herr talman, i detta avseende är Sverige sannerligen den sista sovjetstaten. Det finns enligt min mening starka skäl att diskutera hur vi kan göra det mer lönsamt att bygga hyresrätter så att fler barnfamiljer och unga kan beredas plats på hyresmarknaden. Låt mig här påpeka att Hyresbostadsutredningen från 2012 entydigt pekade ut den nuvarande hyresregleringen som den enskilt viktigaste återhållande faktorn. Klas Eklund, S-ekonomen, gick i senaste numret av tidningen Fokus ännu längre. Han konstaterade att det nu är 50 år sedan Assar Lindbeck första gången kritiserade hyresregleringen. Jag citerar: "Ett halvsekel senare är hyresregleringen fortfarande svensk politiks galten Särimner. Den slaktas av ekonomerna varenda dag, men återupplivas av politikerna nästa morgon." Eklunds slutsats är enkel. Det är dags att låt galten somna in för gott. Men om det ska göras - jag säger om, eftersom jag inte har hela Alliansen och mitt parti med mig om det här - menar jag att vi måste säkerställa två saker. Det första är att de som idag har en hyresrätt inte får dramatiskt ändrade förutsättningar för att klara sitt boende. Enklast är därför att låta hyresregleringen och dess bestämmelser finnas kvar för redan tecknade kontrakt. Det andra är att skapa ökad trygghet för de boende som går in ett system med friare hyror. Även i en sådan ordning krävs ett starkt skydd för den svagare parten, det vill säga hyresgästen. Ett hyreskontrakt med avtalad hyra måste därför kunna gälla under en längre tid och endast justeras enligt en på förhand överenskommen mekanism till exempel ett index, gärna fastställt genom en förhandling. Här kan den tyska hyresregleringen fungera som inspiration, vilket också var vad Hyresbostadsutredningen föreslog. Det är dags att titta ordentligt på det förslaget. Herr talman! Låt mig slutligen varna för oppositionens faiblesse för subventioner och återställare i bostadspolitiken. Vi vet av erfarenhet att subventioner för en typ av bostäder tränger undan byggandet av andra. Subventioner tar också bort prispressen vid nybyggen vilket leder till högre byggkostnader. En stor del av de subventioner som betalas ut hamnar med andra ord rätt i byggherrarnas fickor. Det är måhända lätt att förföras av offentliga satsningar på något behjärtansvärt ändamål. Bostadspolitiken är ett sådant ändamål, men på detta område är den politik som förfäktas från vänster inget annat än en nostalgisk U-sväng in i en planekonomisk återvändsgränd. Det är hög tid att en gång för alla stänga den dörren, och låta barn och unga växa upp till en bostadsmarknad byggd på sunda marknadsprinciper, inte på förbud, överreglering och statligt stöd.

Herr talman! Det är lite skrämmande att lyssna på Stefan Svanström. Om han vill ta poäng på att han styr den sista Sovjetstaten vet jag inte, men han vidhåller att subventioner inte fungerar, trots att vi kan konstatera att det finns få bostäder byggda utan subventioner. År 2010 kom en rapport som Fastighetsägarna hade tagit fram tillsammans med Hyresgästföreningen och Saboföretagen. Där konstateras att ägda bostäder, villor och bostadsrätter, är subventionerade med 24 000-25 000 kronor per år i förhållande till hyresrätter. Jag undrar om Stefan Svanström är beredd att stryka de subventionerna?

Herr talman! Jag tror att man måste vara noga med att skilja på subventioner och subventioner. Marknadsmekanismerna kräver vissa former av investeringar, och vi gynnar investeringar generellt genom att till exempel tillåta ränteavdrag. Jag är inte emot ränteavdrag. Ränteavdraget är ett bra sätt och en del av kapitalbeskattningen som är homogen och lika i bägge ändar. Man får betala ränta på inkomst och göra avdrag för en ränteutgift. Det är en god politik. Frågan är varför Jan Lindholm förfäktar en mekanism där fri prisbildning ska gälla på en marknad men inte på en annan. Varför är man emot en friare prisbildning exempelvis vid andrahandsuthyrning när vi kan bevisa att det ger ett större utbud enligt vad vi nu kan se. Vi vet också att den köpta marknaden leder till ett högre byggande där en fri prisbildning slår igenom på ett ökat utbud.

Herr talman! Debattörer som plockar sina argument från sin egen fantasi är inte så intressanta att debattera med. Vi hade kunnat göra en mycket bra uppgörelse om regeringens företrädare hade varit intresserade av att göra en uppgörelse om andrahandsuthyrningen. Faktum är att det inte går att säga i dag att det har lett till den förändring som ni ville ha. Tvärtom ser vi att det har lett precis dit som vi förstod att ert förslag skulle leda till och det vi försökte förhindra, nämligen höjda hyror. Och antalet andrahandskontrakt har inte ökat. Det är fakta.

Herr talman! Jag vet inte vad Jan Lindholm har för vederhäftiga fakta. Det vi har statistik och indikationer från är de publika annonssajter som annonserar om sådant, och de rapporterar både högre priser och ett ökat utbud. Det är den effekten vi ser så här långt, och det är den effekten som vi från Alliansen ville ha, nämligen ett ökat utbud av bostäder genom en friare prisbildning. Det är enligt nationalekonomins teorier, och det fungerar i praktiken. Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.