Allmänpolitisk debatt

Herr talman! När det gäller en sådan här debatt är det förstås självklart att alla härinne vill samma sak, nämligen det allra bästa för dem som utsätts för brott. Men alla är också måna om att vi ska ha så hög rättssäkerhet som möjligt. Jag hoppas att vi slipper att ha något slags tävlan i att vilja mest för de utsatta. Jag är övertygad om att vi alla har exakt samma ambition. Frågan i dag kommer naturligtvis att handla om: Vad ska vi göra med en ny utvärdering? Vad innebär det? Vad ska finnas med? Vi införde enigt en ny lag år 2005. Det var en av de största förändringarna som har gjorts. Vi sade redan då att det kommer att behövas en utvärdering. Med en så stor lagstiftningsförändring är det naturligt att det uppstår frågor i domstolarna som kräver att det görs en utvärdering. Vi kan nu se ett par år senare framför allt när det gäller personer som har varit berusade eller sovande att det har blivit klara förbättringar. Det har blivit fler anmälningar och fler dömda. Vi har också sett att det finns frågor som redan tidigt skapade en viss oro inte minst i Högsta domstolen. Det gäller åldersfrågan och gränserna för när det ska vara friande, sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Där är det så illa att Högsta domstolen i olika rättsfall har kommit fram till olika slutsatser. Det är den fråga som framför allt behöver utvärderas. Det gäller också gränsdragningen för hjälplöst tillstånd. Det är en svår fråga. Hjälplöst tillstånd är inte något bra uttryck. Det ger intrycket av att man måste ligga helt utslagen. Så är det inte. Även kvinnor som tar initiativ kan i vissa fall bedömas vara i hjälplöst tillstånd. Frågan var gränsen ska gå för att inte hota rättsäkerheten är inte alldeles enkel. Frågan om samtycke kommer naturligtvis att diskuteras. Just nu ställs en del märkliga krav samtidigt. Vi ska införa en samtyckesbestämmelse, och vi ska se till att fokus i rättssalarna inte är på kvinnan. Problemet är att om vi ändrar samtyckesregeln är det just vad som händer. Det är då fokus blir på kvinnan även i lagen. Låt oss en gång för alla slå fast hur det är i dag. Ett nej är ett nej. Även om någon tidigare kollega till mig inom advokatrörelsen har uttryckt sig annorlunda är det ingen diskussion om att ett nej är ett nej. Fokus i lagen är på mannen eller den som begår brottet. Att det sedan i praktiken ibland ställs frågor och fokus riktas mot brottsoffer på ett sätt som inte bör göras är en annan sak. Om vi ändrar bestämmelsen till samtycke tror jag att det varken blir en förbättring eller en försämring när det gäller bevisfrågor. Det blir varken fler eller värre fällande domar. Det kom den eniga Sexualbrottskommittén fram till där alla sju partier stod bakom. Där blir det ingen skillnad. Vi är väl ändå överens om att vi inte ska vända på bevisbördor och så vidare? Det som då händer är att fokus ställs på just frågan om det har blivit samtycke eller inte. Fokus flyttar över. Det är då frågor uppkommer om klädsel och tidigare sexualvanor. Vad tyckte du egentligen i den situationen och precis innan samlaget? Vad sade du på diskoteket? Hade du inte samtyckt? Borde inte männen ha trott att du hade samtyckt? Det är trots allt inte kontrakt vi talar om. Det är den risk som det innebär. Jag har full respekt för dem som ändå anför detta. Om det ska vara en utvärdering ska naturligtvis den här frågan också utredas. Även om sju partier var överens förra gången är det klart att vi ska ha med den frågan. Fram till dess är det viktigt att vi diskuterar det. Det är en av de mest central frågor som nu finns med i hela debatten. Det är viktigt att ändå klargöra de skillnader som finns. När det gäller de frågor som ställs i vissa fall till kvinnorna på ett felaktigt sätt finns det regler i dag. Rättens ordförande ska avbryta alla frågor som inte har med målet att göra. Advokatetiska regler säger att inga frågor får ställas i syfte att kränka motparten. Målsägandebiträdets uppgift är att skydda målsägande. De reglerna finns. Men de måste tillämpas bättre. Reglerna blir aldrig bättre än deras tillämpning. Vi ska ändå ha utvärderingen. Det är viktigt. Vi hörde tidigare i våras att det skulle dröja ända till år 2009. Nu har ministern ändrat sig. Det är bra att hon lyssnar på oss som tycker att den ska vara tidigare. Det är en förändring. Vi kunde i våras läsa att den skulle börja år 2009. Det är bra att den nu kommer till stånd. Tidigare har ministern sagt: Nej, det går inte, vi har inga HD-domar. Nu har hon ändrat sig och säger att man ska utvärdera bland annat tingsrättsdomar. Det tycker jag däremot inte är så lämpligt. Jag undrar när de har fått prejudikatvärde. Det jag tycker vore särskilt viktigt, Beatrice Ask, är att du nu kliver fram och säger vad du tycker om frågan om samtycke och inte hänvisar till en kommande utredning. Det är en fråga där alla har en stark åsikt. Vi kommer att respektera vilken åsikt du än har. Vi har stått på samma sida i den här frågan du och jag sedan år 2005, och jag tror att vi kanske gör det fortfarande. Det vore väldigt bra med ett klargörande. Jag kommer att ha respekt för vilken åsikt du än har. Men jag kommer kräva att du ändå har en synpunkt och inte bara hänvisar till kommande utredning. Jag hoppas att vi står på samma sida i den här frågan. Det behövs mer klargörande än att bara vänta på en utredning.

Herr talman! Thomas Bodström säger att vi var eniga om den nya sexualbrottslagstiftningen som antogs 2005. Om Thomas Bodström hade varit här i kammaren som minister då, när den debatten fördes och lagen antogs, hade han vetat att det inte var full enighet. Vi stod bakom förändringarna från Folkpartiets sida, men vi ville gå längre. Folkpartiet och flera andra partier liksom Lagrådet ville stärka kvinnors skydd ytterligare genom att utvidga begreppet hjälplöst tillstånd. Thomas Bodström var själv inne på att detta är alldeles för snävt. Man måste i princip vara helt medvetslös för att få något extra skydd av lagen. Jag har en uppmaning till Thomas Bodström nu när du är här. Du var inte här då, men nu är du det. Ge oss ett besked om varför ni inte utvidgade begreppet hjälplöst tillstånd till att omfatta även andra särskilt utsatta situationer så att kvinnor kunde ha fått ett ökat skydd mot våldtäktsmän!

Herr talman! Det ska jag gärna göra. Vi förde diskussioner, och vi förde dem med din partikamrat Johan Pehrson. Under hela gången med 75 större eller mindre förändringar kom det synpunkter allteftersom. Bland annat dök frågan om samtycke upp i sista stund. Delar av vissa partier ville att vi skulle skjuta på det. Vi sade att nu har vi 75 större eller mindre förändringar. Vissa frågor har dykt upp även i slutskedet. Men låt oss inte skjuta upp lagen! Låt oss inte svika alla dem som vi har lovat lagen, bland annat i det samarbete vi hade med Folkpartiet! Låt oss genomföra lagen, och låt oss se till att vi får en snabb utvärdering när det gäller de frågor som har kommit till i slutet! Det var precis på det sättet vi gjorde. Om vi hade valt den linje som Cecilia Wigström förespråkar hade det inte blivit någon lag alls. Då hade vi satt till nya utredningar och utvärderingar. Ett påpekande från Lagrådet var inte tillräckligt, utan då hade de krävts nya utvärderingar vilket hade lett till en försening av lagen. Det hade inte varit det bästa.

Herr talman! Jag tycker att Thomas Bodström blandar ihop korten. Det var många frågor som var uppe, bland annat samtycke, som kanske hade behövt ytterligare utredningar. Men just i frågan om hjälplöst tillstånd har vi ett antal HD-domar - Tumbamålet och Södertäljemålet - som gör att vi hade tillräckligt underlag för att vi redan för två år sedan när du var ansvarig minister hade kunnat se till att få en bättre lagstiftning. Vi hade kunnat se till att kvinnor som inte bara är i hjälplöst tillstånd utan också i en särskilt utsatt situation hade kunnat få bättre skydd.

Herr talman! Jag ber Cecilia Wigström att läsa den nya propositionen. Där står just om förändringar efter Tumbamålet. Men man kan inte lagstifta utifrån enskilda fall. Man kan hänvisa till dem, men man kan inte lagstifta direkt från olika rättsfall. Det man då får göra är att sätta i gång en ny utredning, vilket i sin tur innebär att det sedan ska remissbehandlas och beredas igen. Då hade vi skjutit lagen ett eller två år framåt. Det var väl mycket bättre att genomföra lagen och se till att vi får en snabb utvärdering?

Herr talman! Jag vill fråga Thomas Bodström om han är nöjd. Det lät så när du beskrev lagen. Du var glad för lagstiftningen. 2006 var det 5 procent fällande domar av över 4 000 anmälda våldtäktsfall. Det är inte sant att diskussionen om att ändra rekvisitet hjälplöst tillstånd till särskilt utsatt situation kom sent i behandlingen. Detta fanns med som ett stort krav från oss här i riksdagen och från många debattörer eftersom det redan hade prövats och man visste att det inte riktigt höll. Ångrar du att du inte tog in den förändringen, Thomas Bodström?

Herr talman! Det blir en upprepning: Nej, Inger Davidson, vi ångrar inte att vi genomförde den lag som gav ett ökat skydd för kvinnor som är berusade, sovande och så vidare. Vi tyckte att det var mycket bättre att genomföra förbättringarna för att sedan snabbt kunna göra en utvärdering och kanske ta in ytterligare förändringar. Det fanns inget underlag. Den sexualbrottskommitté där bland andra Kristdemokraterna stod bakom förslagen var det vi hade i beredningsunderlag. Det var därför vi genomförde lagen, och det var därför vi också sade: Se till att vi får en snabb utvärdering! Det var också därför vi ställde krav på ministern att göra den. Lyckligtvis kommer den nu också. Det är precis samma svar som tidigare: Ja, det var bra att vi genomförde lagen, men vi visste att det skulle till en snabb utvärdering. Det hade varit olyckligt att skjuta upp det här för att i stället sätta i gång nya utredningar. Är du, Inger Davidson, av uppfattningen att vi verkligen skulle ha struntat i lagen och satt i gång nya utredningar när vi hade utrett det här så länge? Det är ju en av de största förändringar som har gjorts på det här området någonsin. Hade du verkligen velat skjuta upp det och börja utreda i stället?

Herr talman! Det är en märklig historieskrivning som Thomas Bodström står för. Det fanns en enighet i Sexualbrottskommittén; det är sant. Men sedan upphörde den enigheten, och det fanns olika krav i reservationer och motioner här i riksdagen som man mycket väl hade kunnat gå på. Lagrådet var tydligt med att man ville ha den här förändringen för att fler fällande domar skulle kunna komma till. Det är det vi är ute efter. Fler ska dömas för de övergrepp de begår.

Herr talman! Återigen säger jag att vi hade varit tvungna att sätta i gång utredningar. Det var inte det som behövdes. Riksåklagaren skriver i dag i Dagens Nyheter att det inte är lagstiftningen det handlar om. Man är nöjd med den nya lagstiftningen, men andra saker kan bli bättre. Det är också de saker som vi har drivit fram. Vi har sett till att det har blivit bättre rättsintyg, utvidgad DNA och så vidare. Men det är viktigt att lagarna tillämpas på bästa sätt. Det kan leda till fler fällande domar. Vi kommer aldrig att se samma resultat som i trafikbrott och så vidare. Men naturligtvis kan det bli högre andel än i dag.

Herr talman! Thomas Bodström talar fortfarande om att samtyckeskrav i lagstiftningen skulle innebära större fokus på kvinnan. Jag är övertygad om att de kvinnor som har varit med om en våldtäktsrättegångssituation inte känner igen sig i Thomas Bodströms beskrivning av att fokus i dag inte ligger på kvinnan. Redan i dag måste ju åklagaren bevisa att mannen eller männen inte har förstått att kvinnan inte ville vara med om det som skedde, till exempel våldsinslag i de sexuella handlingarna. Jag kan inte låta bli att kommentera en sak när den före detta justitieministern vill ha ett svar av den nuvarande justitieministern före utredning. Thomas Bodström var själv expert på att hänvisa till kommande utredningar, blivande remissvar och annat. Han svarade aldrig på de frågor vi ställde till honom när han var justitieminister.

Herr talman! Jodå, Johan Linander, jag svarade. Men du lyssnar sällan. På samma sätt lyssnade du inte nu när jag sade att det i lagen är fokus på gärningsmannen, men i praktiken sätts fokus många gånger på kvinnan. Det var det jag sade. Om du hade lyssnat hade vi sluppit just den här diskussionen. Det som är viktigt är att man tillämpar de bestämmelser som finns. Det som jag nu förväntar mig av att få svar på av Beatrice Ask gäller hennes tidigare ställningstagande, som var detsamma som Johan Linanders. Det är också det som många i din och min ålder har stått för när det gäller de här diskussionerna. Det är därför det är viktigt att vi fortsätter diskussionen och inte bara hänvisar till kommande utredningar. Jag har hela tiden haft samma inställning när det gäller samtycke. Skulle det visa sig i en kommande utredning att det finns någonting som talar för detta är jag naturligtvis den första att ändra mig. Men det har inte framkommit någonting så här långt som ger detta vid handen. Det fanns en enig sexualbrottskommitté. Jag står fast vid den. Beatrice Ask gjorde detsamma. Ni andra gjorde det också. Därför är det viktigt att vi får en möjlighet att fortsätta diskussionen även under kommande utredningar.

Herr talman! Låt oss återgå till vad som hände 2005. Vi yrkade och reserverade oss därför att vi direkt ville tillsätta en utredning om samtyckeskrav i lagstiftningen. Vi ville inte skjuta på den förändring av lagen som gjordes då, utan vi yrkade på att det skulle tillsättas en utredning omedelbart. Det sade Thomas Bodström, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej till. Om vi hade satt i gång utredningen då, 2005, kanske vi hade varit nära en lagstiftning i dag.

Herr talman! Man kan inte börja utvärdera dag ett, Johan Linander. Då finns det inte ett enda mål att utreda. Däremot kan man göra det ganska snart, det vill säga efter ett eller två år. Det var precis det vi också förespråkade. Det fanns faktiskt domar när det gäller bland annat åldern för när man ska döma för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande. De kom redan under 2006. Då, 2006 eller 2007, hade det kunnat börja. Det var också därför vi ställde krav på Beatrice Ask om att detta skulle påbörjas tidigare. Men nu är det ju på väg, så nu ska vi väl inte kritisera eftersom vi faktiskt är överens om att det här ska påbörjas. Men vi kan som sagt inte avvakta med frågan i väntan på en utredning, remissvar och så vidare. Det är därför det är viktigt att vi för en diskussion.

Herr talman! Thomas Bodström säger att det finns ett antal åtgärder som han har drivit igenom som leder till att fler våldtäkter kan klaras upp. Det han inte drev igenom var fler poliser, vilket vi däremot levererar nu. Det torde också ha sin betydelse för brottsstatistiken framöver. Frågan om samtycke ska beredas på vederbörligt sätt. Thomas Bodström säger att han inte kan se några tungt vägande skäl för att införa en sådan reglering i dag. Jag kan se några stycken, till exempel den signalfunktion det skulle kunna ha i samhället att man uttryckligen i lagen reglerar detta och säger att samtycket och ingenting annat ska stå i fokus. En annan fråga till Thomas Bodström är om han tror att kvinnorna faktiskt kan få det värre i rättssalen än vad de har i dag med tanke på de många vittnesmål som kommer från utsatta kvinnor. Jag har svårt att se det. När det gäller utvärderingen vill jag ställa frågan om Bodström som minister verkligen hade låst sig för en position innan utvärderingen hade gjorts.

Herr talman! Ja, de kan få det värre. De kan få det som man har det i England där man har bestämmelsen om samtycke. Åk gärna på besök dit! Gå på Old Bailey i London! Där kan man se hur kvinnor utsätts i rättssalen. Där är det betydligt värre än i Sverige. Vi ska göra det ännu lättare för kvinnor i rättssalen, men vi kan inte förbjuda frågor till brottsoffer. Då gör vi nämligen avkall på rättssäkerheten, och det är inte dit vi vill komma. Vi vill i stället se till att det blir fler fällande domar för dem som är skyldiga till brott men inte på bekostnad av att oskyldiga döms. Sedan blir jag lite förvånad, Andreas Norlén, över att du som riksdagsledamot inte har följt med bättre. Vi såg till att det blev fler poliser än någonsin under sex år, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006. Stå inte i Sveriges riksdag och påstå sådana felaktigheter om du vill ha din heder kvar! Det är ohederligt. Du bör känna till att Socialdemokraterna gjorde den största satsningen någonsin på polisen. Jag tror aldrig att vi kommer att få se en så stor satsning igen.

Herr talman! I så fall var det den största satsningen utöver den som nu kommer från alliansregeringen. Jämförelsen med England är väl inte riktigt rättvisande. Som Thomas Bodström väl vet är det engelska rättsväsendet helt annorlunda mot det svenska på många sätt. Den engelska kulturen är helt annorlunda än den svenska. Det är bara att titta på den engelska tabloidpressen och jämföra. Då framstår Expressen som rena Lyckoslanten i sammanhanget. Det är inte riktigt en relevant jämförelse. Frågan kvarstår: Varför säger Thomas Bodström att det inte finns några argument för ett samtyckeskrav?

Herr talman! Nu är det fel igen, Andreas Norlén. Förra mandatperioden satsades det 5 miljarder. Om ni kommer upp i 5 miljarder ska jag bjuda dig på lunch. Det lovar jag dig, men ni kommer inte att göra det. Då kommer jag också att säga att ni har gjort den största satsningen någonsin. Det är rätt att det finns en annan kultur, men det är också så att man har fokus på samtycket i engelsk lagstiftning. Jag ser vissa fördelar, framför allt pedagogiska fördelar, med samtycke, men jag tycker inte att det är tillräckligt. Jag vill inte överdramatisera frågan. Jag tror inte att det blir sämre om man inför det, men jag tror inte heller att det blir några förbättringar. Det är därför som det egentligen är fel fokus. Det måste många andra saker som kan göra det bättre än att införa samtycke.

Herr talman! Först och främst vill jag tacka riksdagsledamot Thomas Bodström för det anförande som han höll. Jag tycker att ansatsen om den ökade rättssäkerheten och synen på rättssäkerheten i början var viktig. En siffra från den förra mandatperioden visade att mer än var fjärde kvinna ofta eller ibland var rädd att röra sig ute i sitt eget bostadsområde när det var mörkt. Det är en allvarlig situation när mer än var fjärde kvinna inte vågar gå ut när det är mörkt. En annan anmärkningsvärd siffra är att det under 2005 anmäldes 3 787 våldtäkter men bara 1 867 klarades upp. Jag vill fråga riksdagsledamot Thomas Bodström vilken syn han har på det stora antalet våldtäkter som inte ens klaras upp. Det är verkligen ett hot mot rättssäkerheten.

Herr talman! Det största problemet är att kvinnor över huvud taget inte anmäler våldtäkter. Det var också därför jag gav i uppdrag till dåvarande JämO, Claes Borgström, att komma med förslag som delvis har genomförts och delvis kommer att genomföras. Det är det största problemet. Nästa problem är att det är för få av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande dom. Men låt oss inte tro att det optimala är 100 procent! 100 procent av anmälningarna är inte samma sak som att det är ställt utom rimligt tvivel i 100 procent av fallen. Däremot kan betydligt fler fall klaras upp om man använder till exempel det som användes i det så kallade Stureplansfallet, nämligen att kvinnan direkt får möjlighet till behandling och får komma på polisförhör. Det sker nu i Stockholm, och jag anser att det ska ske i hela landet. Det är väldigt viktigt att kvinnan omedelbart blir omhändertagen, får sina skador undersökta och får en möjlighet att berätta detta för polisen. På så sätt kommer vi att få betydligt fler fällande domar.

Herr talman! Ja, Thomas Bodström, du sade att du drev igenom åtgärder så att fler våldtäkter klarades upp. Men det är inte bara den nya sexualbrottslagen som är ett hinder för att våldtäkter klaras upp. Det handlar också om möjligheten att anmäla, att man vågar anmäla en våldtäkt, polisens möjligheter att utreda de här brotten och också bemötande i tingsrätterna. Att så få våldtäkter klaras upp visar att det finns en väldigt stor problematik i just tingsrätterna. Dessa siffror är från din tid som justitieminister.

Herr talman! Det är helt riktigt, och det var just därför som vi inte bara nöjde oss med en ny lag. Det var därför vi krävde bättre rättsintyg, det var därför vi såg till att utvidga användningen av dna-tekniken och det var också därför vi låg på polis och åklagarna för att prioritera de här sakerna. Och inte minst försökte vi föra en debatt om hur det går till i rättssalen. Där finns det, som jag sade tidigare, klara och tydliga regler, men de är inte till något skydd för kvinnan om de inte används på rätt sätt. Där är det inte regelförändringar som behövs, utan där är det tillämpningen som ska göras mycket bättre.

Herr talman! Den debatt vi för i dag är oerhört viktig. Den är inte bara viktig för att vi diskuterar lagstiftningsfrågor, förändringar eller formuleringar i lagstiftningen utan just för att detta är något som pågår dag ut och dag in ute i samhället. Unga flickor kränks i skolan. Unga kvinnor kränks ute på gatan. Unga kvinnor kränks i krogmiljöer. Vi vet att antalet anmälda våldtäktsfall är långt ifrån det antal våldtäkter som verkligen sker. Därför är det viktigt att vi här i riksdagen för debatten om sexualiteten, om förtrycket mot kvinnor och om det yttersta förtrycket som våldtäkt och våld mot kvinnor är. Vi i Vänsterpartiet stod bakom den nya sexualbrottslagstiftningen. Vi såg fram emot att vi skulle få en förbättrad process i rättsväsendet. Satsningarna på polisen, satsningarna på åklagarväsendet och en förbättrad lagstiftning skulle ge ett ökat skydd för kvinnor och barn. Vi ser att detta har haft effekt. Det har blivit förbättringar. Men vi måste också vara ärliga och säga att vi inte nådde så långt som vi trodde att vi skulle göra. Det har varit problem när det gäller HD:s rättsfall som gäller barnen. Där måste det till en översyn och en förändring av lagstiftningen. Vi var alla eniga om vilken skyddsnivå vi ville uppnå, men den lagstiftning vi införde räckte faktiskt inte till. Flera i den här salen lyfte upp frågan om hjälplöst tillstånd i den debatten. Det fanns frågetecken om detta med hjälplöst tillstånd skulle vara tillräckligt, precis som Lagrådet påpekade. I det skedet i lagstiftningsarbetet, med den utredning och det material vi hade som underlag, valde vi i Vänsterpartiet att ändå gå fram med lagstiftningen med vetskap om att detta skulle utvärderas. I dag är vi i Vänsterpartiet beredda att säga att vi hade fel. Det visade sig att den oro och den kritik mot begreppet hjälplöst tillstånd som fanns var riktig. Det kan man alltid beklaga i efterhand, men jag tror, precis som Thomas Bodström, att det var oerhört viktigt att få till en lagstiftning i det läget. Det går inte att ångra i efterhand, men man måste också se de brister som fanns. Därför är det viktigt att vi nu får en utvärdering. För Vänsterpartiet är det självklart att kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet är en mänsklig rättighet. En sådan är vare sig kompromissbar eller förhandlingsbar. Vi ser också att det finns attityder ute i samhället som vi måste bearbeta. Det måste till mer kunskap i utbildningsväsendet och inom rättsväsendet - ja, på alla olika plan. Det finns insändare om man tittar i tidningarna i dag som faktiskt gör mig något mörkrädd. Där säger man att med de domar som nu har fallit vågar man väl inte ha sex med en kvinna längre, för då kommer man att bli anmäld och fälld för våldtäkt. Men statistiken talar sitt tydliga språk: 5 procent av de anmälda våldtäkterna leder till en fällande dom. Detta visar att vi som lagstiftare också har ett oerhört stort opinionsarbete att göra. Vänsterpartiet har också under denna period som gått faktiskt ändrat åsikt när det gäller begreppet samtycke. Vi var oroliga när lagstiftningen antogs att fokus skulle hamna på kvinnan, och att vi snarare skulle göra brottsoffret mer utsatt än i dag. Men när man har kunnat följa utvecklingen av hur rättegångar är - oavsett om det finns regler och om man behöver förändra detta - ser vi att det faktiskt är dags att utreda frågan om samtycke. Det borde ju i rimlighetens namn vara så att kvinnans rätt till sin egen kropp, som vi alla är överens om, givetvis borde leda till en lagstiftning där kvinnan ska säga ja till att någon får tillgång till hennes egen kropp. I dag är det faktiskt så att om man inte har sagt nej, sagt nej på ett tydligt sätt och om den som nu har kränkt en och utnyttjat en inte ens har förstått att man hade sagt nej är det ett slags allmän tillgång till kvinnors kroppar. Rätten till kvinnans kropp ska alltid ligga hos kvinnan. Därför är det faktiskt dags att utreda frågan om samtycke. Det kommer inte, tror jag, att leda till fler fällande domar. Jag tror inte att fler våldtäktsmän kommer att dömas, men jag tror att det har en normativ verkan, och jag tror att det på lång sikt är en tydlig signal från lagstiftarna att kvinnors kroppar är kvinnors egna kroppar och att det är de som har beslutanderätten över den. I detta anförande instämde Lena Olsson (v).

Herr talman! Jag tycker att det var insiktsfullt av Alice Åström att till skillnad från Thomas Bodström som inte ville vidgå det erkänna att det fanns brister i lagstiftningen 2005 och att Vänsterpartiet håller med Folkpartiet vad gäller begreppet hjälplöst tillstånd. Jag vill dock ändå ta upp detta med samtyckesfrågan. Varför driver ni nu med sådan kraft samtyckesfrågan när du själv säger i ditt anförande att det inte kommer att leda till att fler döms? Det kommer bara att ha en normativ verkan. Jag tycker att det är viktigt att vi stiftar lagar som har någon betydelse för människor och som har en verkan för kvinnor så att de kan känna en ökad trygghet. Då är begreppet hjälplöst tillstånd en sådan förändring som behövs. Däremot kommer samtyckesreglering att leda till ökat fokus på kvinnan. Hur var hon klädd, hur betedde hon sig och vilka signaler skickade hon ut för att ge sitt samtycke? Min fråga är: Är det verkligen tillåtet i dag att ha sex med en kvinna utan hennes samtycke? Det vill ju ni ge sken av.

Herr talman! Nej, precis som jag sade i mitt anförande tror jag inte att samtyckesfrågan kommer att ge fler fällande domar omedelbart i rättssalen, men jag tycker att det är viktigt att poängtera att man inte ska skapa förväntningar om någonting som faktiskt inte kommer att förändra. Det kommer fortfarande att vara en bevisfråga när det gäller samtycke. Men jag tror heller inte att vi ska underskatta den normativa verkan av lagstiftningen. Det är en av de effekter lagstiftning har. Den normativa verkan ger signalen att det är kvinnor som har den fullständiga rätten till sin egen kropp och att det är ett ja som ska gälla och inte frågan om jag sagt nej tillräckligt hårt. Det vore fullständigt absurt att tänka sig den lagstiftningsproblematiken när det gäller stöld. Sade jag tydligt nej att personen inte fick ta pengar ur min plånbok? Är det detta som ska prövas, eller är inte det fullständigt naturliga att pröva om jag sade ja till att någon fick ta pengar? Där har vi en helt annan syn.

Herr talman! Jag tycker ändå att det är märkligt att man vill ha en lagstiftning som inte kommer att ge kvinnor något ökat skydd i praktiken. Samtyckesregleringen kommer ju i stället bara att öka fokus på kvinnan. Som Alice Åström säger kommer ord fortfarande att stå mot ord, och det blir en jättesvår bevisfråga. Domstolarna kommer då med en samtyckesreglering att behöva utveckla en praxis för hur man ger samtycke. I de flesta sexuella relationer i dag skriver man inte under ett papper på att man har samtyckt. Det är inte ens så att man talar med varandra, utan i sexuella relationer ger man sitt samtycke via signaler, och det ska nu domstolen om Alice Åström får som hon vill behöva utveckla en praxis för.

Herr talman! I dag är det precis det domstolar gör. Man utvärderar signaler. Hur sade du nej? Sade du nej tillräckligt tydligt? Förstod den du sade nej till att du faktiskt sade nej? Precis den problematiken finns redan i dag. Men signalen om att det inte är om kvinnan sade nej som ska vara det vägledande utan om hon sade ja och den verkan detta kommer att ha på sikt, nämligen kvinnors rätt till sin egen kropp, är det som lagstiftningen också ska stå bakom.

Herr talman! Stor heder till Alice Åström och Vänsterpartiet för att de nu medger att det var ett misstag 2005! Om jag minns rätt var det dock faktiskt så redan 2005 att två vänsterpartister röstade för Centerpartiets reservation om en utvidgning av begreppet hjälplöst tillstånd. Det fanns alltså vänsterpartister som redan då hade insett problemet. Sedan vill jag bara ge en liten kommentar till att man inte hann med att få med allt i lagstiftningen 2005. Då ska vi minnas att det tog sju år från att Sexualbrottskommittén tillsattes till att vi hade en ny lagstiftning på plats. Sexualbrottskommitténs betänkande låg i departementet i över tre år - i nästan fyra år. Det gick alltså inte våldsamt snabbt den där gången att få fram en ny sexualbrottslagstiftning. Hade man från justitieministerns och departementets sida haft lite mer fart hade vi nog kunnat ha en bättre lagstiftning på plats i dag.

Herr talman! Ja, det tog lång tid, men man ska också se att detta var en utredning där man faktiskt var eniga om hur sexualbrottslagstiftningen skulle se ut. Det var inte så klockrent - även om jag nu erkänner att vi hade fel - hur hjälplöst tillstånd skulle komma att tolkas i domstolen. Det fanns farhågor om detta, och därför hade vi den diskussionen i Vänsterpartiet. Det är en av anledningarna till att vi hade vänsterpartister som valde att stödja Centerpartiets reservation i det läget. Vi såg ändå att helheten i lagstiftningen, vikten av att vi fattade beslut om den, faktiskt var det som blev prioriterat men också frågan om att vi skulle utvärdera och ha den uppföljningen. Jag tror att man vore oklok om man som politiker aldrig skulle säga: Vi hade fel, och nu måste vi göra någonting annat.

Herr talman! I princip är jag och Alice Åström överens. Vi behöver inte stå och framställa det som att vi är motståndare i den här frågan. Diskussionen kring sexualbrotten har förändrats. Från att sexualbrottskommittén tillsattes för snart tio år sedan till i dag har diskussionen utvecklats. Det är inte så konstigt att vi som politiker också tar intryck och kommer till nya ståndpunkter. Jag ser fram emot ett fortsatt arbete så brett som möjligt över de politiska gränserna.

Herr talman! Detta är ett sådant område där jag är övertygad om - precis som Thomas Bodström inledde med - att alla i denna kammare oavsett vilket parti man tillhör har den allra högsta ambitionen att skapa det allra bästa skyddet för våra barn, våra kvinnor och de som blir utsatta för brott. Sedan kanske vi ibland kommer fram till olika slutsatser om hur det ska göras, men ambitionen och viljan är jag övertygad om är exakt likadan hos alla partier.

Herr talman! Jag är också övertygad, precis som Alice Åström och tidigare Thomas Bodström, om att viljan är densamma hos oss alla. Vi vill åstadkomma det bästa. Något som är viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget är inte bara att skyldiga döms. I en rättsstat är det faktiskt ännu viktigare att oskyldiga inte blir dömda. I den typ av mål som vi diskuterar här är bevisproblematiken någonting som alltid finns närvarande. Den kan vi inte komma ifrån hur vi än försöker vrida och vända på några små enskilda bestämmelser. Just det här med samtycke är ju faktiskt inte någon lösning på något problem egentligen. Man kan diskutera att det har olika typer av signalvärden och normativ verkan, men svårigheten är också att det har ett samband med den reglering som finns i dag i brottsbalken. Vi har en ansvarsfrihetsgrund som heter samtycke, och enligt den ansvarsfrihetsgrunden är det tillräckligt med tyst samtycke. En eventuell samtyckesreglering skulle se likadan ut i någon mån, och det blir i varje fall med en sådan reglering inte bättre för kvinnor i en rättssal.

Herr talman! Som jag sade tidigare: Jag tror, som Anti Avsan sade, att bevisfrågan kommer att vara exakt likadan i domstolarna och prövningen. Men jag tror att den normativa verkan också har en betydelse. Vi ska ju inte bara ha lagstiftning för att se till att döma dem som har begått brott. Lagstiftningen har ju också den normativa verkan att vi vill förebygga brott. Vi vill ju egentligen inte att våldtäkter ska ske. Där tror jag att den normativa verkan ett samtyckeskrav kan ha faktiskt är förebyggande. Det kommer att ta tid, men får vi till ett samhälle där det är fullständigt självklart att kvinnan har den fullständiga rätten till sin egen kropp tror jag också att det kommer att kunna förebygga att män och unga pojkar anser att man kan utnyttja kvinnors kroppar.

Herr talman! Sexualbrottsutredningen berörde också frågan om den eventuella normativa verkan ett samtyckeskrav skulle ha, och man fann att det inte skulle ha någon större normativ verkan. Utifrån vad Alice Åström säger kan man också säga att om det inte har någon praktisk betydelse i rättsprocessen kan man också på den grunden ifrågasätta den normativa verkan. Nej, jag tror att det här handlar om attitydfrågor i bredare mening i samhället, och det är den vägen vi i första hand ska gå.

Herr talman! Jag är övertygad om att det behövs ett brett arbete på alla områden och att det egentligen i grunden är viktigare än lagstiftningen. Men jag tror ändå att det är en undervärdering av vilken normativ verkan detta skulle ha. Jag tycker att vi som lagstiftare också har en viktig roll att ge en tydlig signal till alla kvinnor och unga flickor att rätten till kroppen är deras egen och ingen annans.

Herr talman! Jag vill tacka Alice Åström för ett insiktsfullt anförande om att lagstiftningen inte riktigt räcker till. Jag kan nog instämma i att den kanske inte var tillräcklig. Alice Åström sade att 5 procent av anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Det är skrämmande siffror - fruktansvärda siffror. Det är också fruktansvärda siffror att endast ca 20 procent av anmälda våldtäkter leder till åtal. Det är ett svek mot varje person som har utsatts för detta allvarliga övergrepp att det inte ens leder till åtal. Jag vill fråga Alice Åström om hon anser att det behövs fler åtgärder än en eventuellt ändrad lagstiftning för att komma till rätta med de här allvarliga och anmärkningsvärda siffrorna som är alldeles urusla, speciellt när det gäller hur många som leder till åtal.

Herr talman! Vi har förslag på ett stort antal åtgärder. Det handlar bland annat om utbildningsfrågor. Vi ser att kvaliteten på förundersökningarna skiftar väldigt mycket i landet. Vi ser att de åtgärder som polisen vidtar vid allra första tillfället är oerhört skiftande. Vi vet att man på de ställen där man jobbar aktivt mellan polis, åklagare och familjebrottsenheter får en helt annan procentandel av fallen som går till åtal och att man även får mer fällande domar. Det finns alltså en mängd åtgärder som behöver vidtas för att vi också ska få en bättre utredning. Det handlar om utbildning, kunskap och att vi ser till att det rättstekniska fortsätter att utvecklas. Men vi får heller inte glömma att våldtäkt är ett av de brott där kvinnor i ren chock många gånger förstör all möjlighet till bevisning, och det är en stor problematik som vi behöver diskutera mer.

Herr talman! Det är bra och viktigt att vi diskuterar de här frågorna i ett vidare sammanhang än bara lagstiftningen. I dag säger riksåklagaren i DN att lagstiftningsförändringar inte är det enda verktyget att komma till rätta med detta. Han säger tvärtom att bevisproblematiken skulle vara densamma även med ny lagstiftning. Han säger också att man i huvudsak har den lagstiftning och de verktyg man behöver för att kunna utreda åtal och anmälda våldtäkter. Man behöver andra satsningar i stället. Därför vill jag påpeka att det inte hände så mycket under den förra mandatperioden mer än ändrad lagstiftning. Det är ett svek när man glömmer övriga satsningar.

Herr talman! Det skedde oerhört stora satsningar under förra mandatperioden, inte bara när det gäller resurser. Det handlade också om utbildning, om prioriteringar och om förbättrade verktyg och åtgärder. Men vi kan konstatera att det inte har räckt. Det arbetet fortsätter pågå. Det vet jag att den nuvarande majoriteten kommer att se till också. Men jag tror aldrig att vi kommer att bli nöjda.

Herr talman! Mäns våld mot kvinnor och våldtäkter i synnerhet, som talats om tidigare, är en viktig fråga inte bara för Miljöpartiet utan för alla partier som är representerade här i dag. Och ändå har vi i dag, 2007, i vad som betraktas som världens mest jämställda land, en våldtäktslagstiftning som inte skyddar alla kvinnor som blir våldtagna. Vi har en lagstiftning som inte omfattar alla påtvingade sexualhandlingar, en lagstiftning som inte förmår att skydda de kvinnor som inte gör motstånd - av rädsla eller för att de hamnat i ett chocktillstånd. Vi har med andra ord ingen lagstiftning som tydligt markerar varje människas rätt till sin egen kropp och integritet. Vår lag uppfyller inte Europakonventionens krav om de mänskliga rättigheterna att lagföra varje non consensual sexualakt. Herr talman! Är inte detta anmärkningsvärt? Jag vill påminna riksdagens ledamöter och alla lyssnare om att de jämställdhetspolitiska målen bland annat säger att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, det vill säga att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Detta antogs av riksdagen så sent som förra året. Ska dessa ord ha någon form av dignitet bör vi politiker och lagstiftare sluta huka för behovet av en modernisering av lagen som skulle öka kvinnors rättssäkerhet. Herr talman! Miljöpartiet har utvärderat våldtäktsparagrafen efter att den reviderades 2005. Vi har sett på tillämpningen av den som varit avsikten i propositionen om sexualbrottet. Och vi har, tråkigt nog, kunnat konstatera att förändringen vi var med och gjorde inte räcker till. Vi behöver ta steget ut och renodla lagen. Våldtäktslagen är i dag konstruerad för att hantera en överfallssituation - detta trots att vi vet att sju av tio våldtäkter begås av en man som är känd av kvinnan. Det innebär också att man underförstått ser fysiskt våld som en självklar del av brottet. Denna lucka i lagens bedömning måste stängas. Vi måste ge alla individer i samhället den absoluta rätten över deras egna kroppar och sexuella integritet. Under den senaste tidens debatter har vi fått höra vilka hinder och svårigheter det finns för en lagändring av detta slag. Det har sagts att rättssäkerheten skulle försvagas genom att bevisbördan skulle öka på mannen och därmed skifta från kvinnan till mannen. Det menar vi är en felaktig slutsats. Det är ju åklagaren som har bevisbördan och inte försvaret. Den viktiga skillnaden blir att samtyckeskravet i lagstiftningen uppmanar rätten att säkerställa hur mannen försäkrade sig om att kvinnan var med på samlaget. Vidare hävdar man att kvinnan med en lag som kräver samtycke skulle utsättas för fler kränkande frågor. Här kan ju rättens ordförande redan i dag protestera mot sådana irrelevanta frågor. Men visst, bevisningen i våldtäktsfall är svår, och den kommer också i fortsättningen att vara svår även om vi ändrar lagstiftningen. Enligt vår bedömning blir det ändå ett rättsligt mer jämställt förhållande med en samtyckeslagstiftning. Frågan handlar om lagstiftningens ansvar att agera normgivare i samhället. En ändring krävs för att skicka signalen till samhället, och till rättsväsendet, att sex är något som sker genom samtycke och att allt annat ses som en kränkning av den enskildes kroppsliga integritet. Det vilar ett ansvar på båda parter i sexualakten att inte utnyttja eller kränka utan i stället försäkra sig om att samtycke föreligger. Med en ny lag kommer fler våldtäkter att nå fram till domstolarna för ett avgörande. Herr talman! Justitieminister Beatrice Ask har flaggat för en ny utredning, och det är vi mycket glada över. Frågan är hur länge vi ska vänta för att få se en ny lag, och därför undrar jag hur ministern planerar att gå vidare med denna fråga. Har regeringen tänkt sig något annat än att tillsätta en utredning? Slutligen: En förändrad lagstiftning behöver naturligtvis också kompletteras med ökat stöd till misshandlade och våldtagna kvinnor för att dokumentera och följa upp anmälningarna. Erfarenheterna från olika landsting visar att polisens samarbete med mottagningarna för våldtagna och rättsmedicin lett till att fler kvinnor kunnat få rättslig upprättelse efter våldtäkt.

Herr talman! Samtyckeskravet, som nu förs fram av Miljöpartiet, kommer inte att skydda fler kvinnor. Vi hörde Alice Åström säga att det inte kommer att bli fler som döms. Däremot är hjälplöst tillstånd inte en fråga om att ord kommer att stå mot ord, utan det är lättare att bevisa. En sådan förändring av våldtäktslagstiftningen skulle skydda kvinnor mycket mer än ett samtyckeskrav. Jag tycker att det är beklämmande att höra Miljöpartiet ge sken av att det i dag är okej i vårt samhälle att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Det är inte okej i dagens lagstiftning. Där framgår mycket tydligt att man måste ha båda parters godkännande och vilja för att ha sex. Det är inte okej att kränka någons kropp i dagens Sverige. Det är förbjudet enligt den lag vi har. Lagen sätter i dag fokus på gärningsmannen. Det är ett problem att fokus i domstolarna inte enbart sätts på gärningsmannen utan också på kvinnan. Ni vill sätta mer fokus på kvinnan, och min fråga är därför: Hur tänker Esabelle Reshdouni att ett samtycke ska bevisas?

Herr talman! Vi tycker att det är viktigt med samtycke eftersom den normativa betydelsen av lagen har stort värde. Det som händer i samhället i dag är att våldet går allt längre ned i åldrarna. Det är inte så att killar i 20-årsåldern plötsligt kommer på att de ska börja våldta tjejer. På grund av lagens normativa betydelse är det därför viktigt att vi är tydliga i lagstiftningen.

Herr talman! Jag håller med om att ett problem i samhället är normerna bland ungdomar, men det är ingenting som vi kan lagstifta bort. Där måste vi vuxna ta vårt ansvar. Föräldrar måste ta ett ansvar. Lärare måste ta ett ansvar. Jag tycker att det är viktigt att få svar på hur ni tänkt att ett samtycke ska bevisas. Vad innebär ett samtycke? Kanske har Esabelle Reshdouni exempel från Storbritannien, som är ett av de få länder som infört detta. Vad har rättspraxis utvecklat? Vad är ett samtycke, och hur visar man det?

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande kommer bevisningen inte att bli enklare, men lagstiftning har en normativ verkan. Det innebär också, som någon sade tidigare, att vi måste ändra på beteenden. Lagstiftning finns till för att ändra människors beteende. Det kan man se om man tittar på förbudet mot aga av barn. Det finns i dag en förändring i attityden hos den svenska befolkningen vad gäller barnaga.

Herr talman! Först av allt vill jag välkomna att Miljöpartiet ändrat uppfattning i fråga om samtycke. Det var beklagligt att ni inte insåg det innan vi ändrade lagen 2005, men det är alltid bättre sent än aldrig. När detta sagts vill jag ändå försäkra mig om var bevisbördan ligger i dessa frågor. Det lät nämligen lite tveksamt i Esabelle Reshdounis anförande, där hon sade ungefär: hur mannen försäkrade sig om att samtycke fanns. Vi ska komma ihåg att det i domstolsprocessen räcker med att den tilltalade, den misstänkte, säger att det fanns samtycke. Då ligger bevisbördan fortfarande på åklagaren, som måste bevisa att samtycket inte fanns. Jag vill bara försäkra mig om att Miljöpartiet står bakom detta och inte vill ändra bevisbördan på något sätt.

Herr talman! Johan Linander kan vara helt försäkrad om det. Vi står bakom förslaget. Det är inga problem med det.

Herr talman! Ledamöter! Vi har den senaste tiden på ett ganska brett plan och i flera sammanhang fått anledning att fundera över hur vi beter oss mot varandra. Våldtäktsdebatten är en sådan anledning. Debatten om våld bland unga en annan. Dessa debatter har rört olika typer av våldshandlingar. De har emellertid en gemensam utgångspunkt eller beröringspunkt, nämligen värderingar. Hur beter vi oss egentligen mot varandra? Vilka krav kan vi ställa på oss själva och på våra medmänniskor? Vilket är vårt eget ansvar? Hur kan vi bryta våldsspiralen och bidra till ett mer värdigt samhälle där vars och ens rätt att bestämma över sig själv, sin kropp och sin sexualitet respekteras? Att få bestämma över sin egen kropp borde vara en självklarhet, och enligt svensk lag ska det vara så. Både grundlagen och brottsbalken innehåller regler till skydd för den kroppsliga integriteten. Men denna för oss så självklara utgångspunkt respekteras inte av alla. Vi vet det. Alldeles för ofta utsätts människor för övergrepp. Det är det vi diskuterar i dag. Antalet anmälda sexualbrott är fortfarande för högt, och antalet anmälda våldtäkter ökar. Kvinnor vittnar om att de känner rädsla för att gå ut, och medierna lyfter fram skrämmande exempel på hur illa det går när sexualiteten missförstås, misshandlas och missbrukas. För mig är det självklart att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Ska man ha sex är utgångspunkten rimligen den att man är överens om saken. Att omsätta det i en lagreglering är dock inte lika enkelt. Ett beteende som är önskvärt när de inblandade är överens kan, om samma beteende sker mot någons vilja, bli avskyvärt, kränkande och straffvärt. Sexualbrott är därför svåra att hantera. De är svåra för brottsoffret, som ofta upplever utredningen som kränkande. De är svåra för polis och åklagare, som möter chockade och traumatiserade människor och ändå måste ställa känsliga och närmast privata frågor under förundersökningen. Domstolarna har en krävande uppgift i att bedöma bevisningen. Vi måste ha respekt för alla dessa moment när vi diskuterar sexualbrott och sexualbrottslagstiftning. Lagstiftningen är relativt ny, men jag vill ändå påminna om att den innebar flera steg för ökat skydd mot sexuella övergrepp, inte minst på barn. Det var också en tämligen enig riksdag som fattade beslutet. Vi ville mycket. Redan när den nu gällande sexualbrottslagen infördes drev vi moderater kravet på en skyndsam utvärdering av lagstiftningen eftersom vi insåg att den skulle vara viktig. I dag är vi där. Arbetet med att utvärdera sexualbrottslagstiftningen kommer att inledas nästa år. Vi kommer att noga överväga de närmare formerna för hur det arbetet ska genomföras. Det har i debatten sagts att jag skulle ha tyckt att det skulle ske 2009. Ibland undrar jag om det är någon som hittar på olika saker man skulle ha sagt. Jag var ganska tydlig med att vi inte kommer att försena arbetet, men att vi inte kunde starta i går, därför att det finns en del som man måste bereda innan man sätter i gång en så viktig insats som utvärdering av en lag. I den kommande utvärderingen ska vi analysera och överväga frågan om en eventuell samtyckesreglering på nytt. Detsamma gäller för begreppet "hjälplöst tillstånd". I det kommande arbetet menar jag också att det finns anledning att inkludera och analysera den så kallade Bulgariendomens betydelse för den svenska sexualbrottslagstiftningen. Den fanns med i debatten när vi diskuterade frågan 2005, men det finns naturligtvis skäl att fundera över hur det ser ut i dagsläget. För mig är det viktigast att skapa ett starkt och väl fungerande skydd mot sexuella kränkningar och övergrepp. Lagen ska stämma överens med samhällets värdegrund och kunna tillämpas på ett tydligt och rättssäkert sätt. Exakt vilka tekniska lösningar som ska väljas tycker jag att man behöver utvärderingens analys för att bedöma. Min enkla utgångspunkt är att om man tillsätter en utredning är det därför att man inte har tänkt färdigt i alla led själv. Det är därför fullständigt meningslöst för mig att säga exakt hur det ska se ut och sedan tillsätta en utredning. Det blir en konstig ordning. Diskussionen i kammaren kretsar mycket kring lagstiftning. Den diskussionen är viktig, men lagstiftning är inte det enda verkningsfulla sättet att komma till rätta med sexualbrott. Det krävs också åtgärder på andra områden, vilket bland annat riksåklagaren påpekar i tidningen i dag. Regeringen har redan sjösatt en bred satsning för att stärka rättsväsendets möjligheter att bekämpa sexualbrott och för att öka stödet till brottsoffer. Det är viktigt att stärka stödet till dem som drabbas av sexualbrott, dels därför att den som drabbats är den som är kränkt, dels därför att ett professionellt bemötande av brottsoffer och vittnen ger säkrare och tryggare bevispersoner. Det är särskilt viktigt när det är fråga om så allvarliga och svårutredda brott som våldtäkt och övergrepp mot barn. Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor i Uppsala har fått ett uppdrag att utarbeta ett nationellt program för hälso- och sjukvården avseende omhändertagande av offer för sexualbrott. Bemötandet behöver förbättras och provtagning och dokumentation ska genomföras, så att rättsväsendets beslutsunderlag blir så fullständigt och ändamålsenligt som möjligt. Jag delar den uppfattning som har framförts i debatten om att vi har ett bra omhändertagande i Stockholm. Men kvinnor i Hedemora, Sveg och Säffle ska också veta att när de kommer till vårdcentralen eller distriktsläkaren gör man rätt saker för att en utredning så småningom ska fungera. Jag är också angelägen om att vården ska försöka förmå kvinnor att anmäla övergrepp av det här slaget. Många vågar inte eller tänker inte på att ringa polisen, men är tvungna att söka sjukvård. Därför måste vi ha en nationell hållning om hur man i sjukvården ska möta människor som har utsatts för detta. Brottsoffermyndigheten ska utforma och genomföra ett utbildningsprogram som riktar sig till personal inom polisen, åklagarväsendet och domstolarna. En del är redan på gång. Syftet är att öka personalens kunskaper om bemötande av dessa brottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. När det gäller barn som har utsatts för sexualbrott ska programmet särskilt fokusera på att öka kunskaperna om barns särskilda utsatthet och behov vid just sådana här brott, för det är rätt komplicerat. Rikspolisstyrelsen ska säkerställa att det inom varje polismyndighet finns tillgång till kvalificerad kompetens för att förebygga mäns våld mot kvinnor och våld riktat mot barn. De ska också vidta åtgärder för att säkerställa att varje myndighet kan ge brottsoffer relevant information om det stöd man kan få från olika håll. Man blir ofta lämnad efter anmälan, men det är väldigt mycket man kan behöva ta tag i. Finns då inte den typ av kompetens som till exempel Sös här i Stockholm har är det viktigt att polisen kan ge den information som man kan behöva. Åklagarmyndigheten har fått i uppdrag att redovisa vad man gör för att vidareutveckla åklagarnas kunskaper och kompetens när det gäller brottsoffer. Insatser beträffande sexualbrottsoffer ska redovisas särskilt. Det är naturligtvis också av stor vikt i utredningar om våldtäkt vilken bevisning som kan säkras. Det visar till exempel den utvärdering som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg har gjort om domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottsmål. Ett arbete för att förbättra utredningarnas kvalitet i ärendena pågår inom rättsväsendets myndigheter. Polis och åklagare har nyligen slutfört en inspektion som rör brottsutredningar om våldtäkter. Med tanke på den låga uppklaringsprocenten är det naturligtvis helt nödvändigt. Domstolsverket och domstolarna ska till regeringen redovisa vilka ytterligare åtgärder som vidtagits för att säkerställa att parter, målsäganden och vittnen får ett korrekt bemötande. Det gäller naturligtvis särskilt brottsoffer och kvinnor utsatta för olika former av sexualbrott. Domstolsverket har vidare satsat resurser inom ledarskapsutbildning för att öka personalens självinsikt om deras egna värderingar och hur de uppfattas av andra, och det är bra. Det finns en diskussion om objektivitet som är viktig att ta till sig och fundera över. Att utreda och lagföra sexualbrott är nog så svårt och viktigt, men vi gör en rad insatser för att stärka förmågan att klara det. Men vi måste naturligtvis också förebygga återfall i brottslighet för dem som begår den här typen av brott. Behandling för sexualbrottsdömda och dömda för våld i nära relationer är därför en prioriterad fråga. Det ställer stora krav på kriminalvårdens verksamhet med den här kategorin dömda. Regeringen vill utveckla innehållet i verkställigheten genom tydliga satsningar på behandling och rehabilitering. Ytterligare medel har tillförts innevarande år, och vi har för avsikt att inom ramen för arbetet med handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor ge Kriminalvården i uppdrag att genomföra en särskild satsning på åtgärder ägnade att öka insatserna för behandling av sexualbrottsdömda. Det tror jag är otroligt centralt. Även våra förslag om att öka möjligheterna för kriminalvårdens personal att neka intagna att inneha visst material har bäring på frågan. Mer kommer att behöva göras - i regering och riksdag, men av oss alla som medmänniskor också. Vi har ett uppdrag att förmedla och värna sunda värderingar och gedigna rättsprinciper. Vi har ett uppdrag att agitera för människors fri- och rättigheter och för att vinna unga människor för den grund som vi måste ha för att få en bättre situation. Vi ska ta det ansvaret på allvar. (Applåder) I detta anförande instämde Inge Garstedt och Ulrika Karlsson i Uppsala (båda m) samt Cecilia Wigström i Göteborg (fp).

Herr talman! Jag kan instämma i väldigt mycket av vad justitieministern sade i sitt anförande. Det känns väldigt glädjande. Men jag har ett par konkreta frågor. Den ena är: Är justitieministern beredd att ta initiativ till ett arbete i Regeringskansliet med frågor som gäller det förebyggande, till exempel genuskunskap i lärarutbildningen och genuspedagoger ute i kommunerna, för att få en helt annan kunskap? Det är sådant som inte ligger på justitieministerns bord, men som kan ha effekt på justitieministerns område. Den andra är: Är justitieministern beredd att pröva frågan om att man ska kunna ge juridiskt biträde redan under förundersökningen vid den här typen av brott? Precis som justitieministern beskrev handlar det om en ganska svår situation där man är väldigt utlämnad som brottsoffer. Ändå måste svåra frågor ställas. Är justitieministern beredd att gå vidare med en sådan fråga?

Herr talman! När det gäller fortsatta förebyggande insatser kan jag säga att vi arbetar väldigt brett med handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor. Det arbetet leds av jämställdhets- och integrationsministern, och där kommer det olika förslag. Jag tänker inte föregripa det, men det är viktigt att jobba inom en rad olika områden. När det gäller frågan om juridiskt biträde under förundersökningen har vi gett en massa uppdrag för att se vad det finns för förslag och vad som behöver göras. Jag har inte prövat exakt den här frågan, men det handlar väldigt mycket om hur man kan stärka målsäganden och få situationen att fungera bättre. Det är en pusselbit när det gäller att nå en bättre uppklaring. Men jag vill inte ta ställning till frågan direkt. Det är klart att vi vänder och vrider på den.

Herr talman! Jag är glad att justitieministern är beredd att pröva det. Jag tror att det är en väldigt viktig åtgärd. I det tillstånd som man befinner sig som brottsoffer i förundersökningen är det viktigt att man får det juridiska biträdet att förstå processen. Jag tror att det är viktigt att kunna skilja på vad man upplever att man blir utsatt för som person och vad juridiken säger. Jag har en annan fråga: Är inte justitieministern beredd att vidta åtgärder för att vi ska få en obligatorisk utbildning för domare? Det är tydligt att många domare inte bryr sig om att ta till sig ny kunskap.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att det är viktigt för brottsoffer att förstå processen och hur undersökningar och domstolsförhandlingar går till. Vi riktar in många åtgärder på det. Vi arbetar för att klara det på ett bra sätt. Frågan om obligatorisk utbildning för domare är naturligtvis en väldigt het potatis. Skillnaden mellan Vänsterpartiet och det parti som jag företräder är att vi oftast vill ha frivilliglinjen. Vi gör en massiv insats för att erbjuda möjlighet till diskussion domare emellan. Det tror jag räcker.

Herr talman! Jag är också glad över att justitieministern har höga ambitioner. Jag vill bara erinra ministern om att det saknas väldigt mycket pengar. Jag lyssnar på kvinnojourer och länsstyrelser. Viljan finns, men det finns inga pengar. Jag skulle vara tacksam om jag i vårpropositionen kunde se lite mer pengar i budgeten. Har justitieministern för avsikt att knyta en parlamentarisk grupp till den här utredningen?

Herr talman! Vi kommer att ha en budgetdebatt så småningom, och den blir naturligtvis viktig. Medel till kvinnojourer och den typen av verksamhet är en fråga som vi arbetar med inom handlingsplanen Mäns våld mot kvinnor. Det är viktigt att stödja de här insatserna. De är betydelsefulla för dem som utsätts för sexuella övergrepp. När det gäller frågan om en parlamentarisk referensgrupp ska vi nog tillsätta utredningen innan vi bestämmer exakt hur den ska utformas. Det är klart att det är viktigt med ett brett anslag i arbetet.

Herr talman! Justitieministern sade något om samtyckeslagstiftning i sitt anförande. Jag vill bara än en gång höra om justitieministern har för avsikt att pröva samtyckeslagstiftningen i utredningen.

Herr talman! Frågan om samtycke ska prövas i den utvärdering som kommer att göras. Vi hade en lång diskussion om det förra gången. Vi var eniga om det beslut vi tog. Sexualbrottsutredningen var också enig. Frågan är fortsatt väldigt aktuell. Det finns anledning att se vad som har flutit under broarna sedan dess. Jag tycker att det är viktigt att pröva frågan eftersom det finns många goda argument för två olika slutsatser.

Herr talman! Även vi socialdemokrater ställer självklart upp på justitieministerns tal om att det är viktigt att föra ut sunda värderingar för att förhindra den här typen av brott. Däremot blir jag lite förvånad över justitieministerns svar till Alice Åström om ett eventuellt obligatorium för domare. Det är ju jättefint att justitieministern företräder ett parti som har en frivilliglinje. Men jag tycker inte att det ska vara frivilligt att göra ett bra jobb och ha kompetens när man dömer i sådana här frågor. Jag tycker att det ska vara obligatoriskt att de som dömer över andra människors framtid och liv har den kompetens som erfordras för det.

Herr talman! Vi har väldigt kompetenta domare. Det ska vi vara klara över. Det finns ändå många frågor där man skulle önska att flera domare hade ännu bättre kompetens än vad de redan har. Vi är inte inriktade på att välja vägen specialdomstolar i första hand. Vi tror att många domare måste arbeta brett. Då är det omöjligt att kräva obligatorium för varje sak som är viktig. Generellt är den här typen av ärenden mycket komplicerade och kräver särskild kompetens. Därför vill vi erbjuda det. Jag tror att det är ett bra första steg. Det har inte gjorts tidigare. Därför är det här en viktig satsning.

Herr talman! Tack för svaret. Det är klart att det är de domare som inte vill gå utbildningarna och först anmäler sig på deltagarlistan som kanske är mest i behov av sådan fortbildning. Därför hoppas jag att justitieministern tar större krafttag för att fylla de kompetensluckor som jag tror finns på många olika ställen i rättskedjan. En annan fråga som jag vill ta upp med justitieministern är frågan om grov oaktsam våldtäkt. Vi har en socialdemokratisk motion om det. Jag undrar vad justitieministern tycker om det.

Herr talman! När man ser att det uppkommer en ny fråga brukar det behövas en utredning och en utvärdering. Jag tror att vi alla har stor förståelse för att man inte kan ha en färdig slutsats. Så är det inte när det gäller samtycke. Det har utretts ordentligt. Vi har tagit ställning. Vi har olika åsikter. Det har även du, Beatrice Ask. Du har haft en klar och tydlig uppfattning. Vid flera tillfällen har du sagt: Nej, vi ska inte ha en bestämmelse om samtycke. Det går ju inte att nu säga: Det ska utvärderas och utredas. Därför kan jag inte ange någon ståndpunkt. Det är oerhört viktigt för alla här att höra vad du tycker. Jag har full respekt för Johan Linander, Alice Åström och andra som tycker att det här ska införas. De har säkert goda argument för det. Men så enkelt är det inte. Det är viktigt att en justitieminister för debatten framåt. Därför frågar jag: Har du ändrat uppfattning eller har du kvar samma uppfattning när det gäller frågan om samtycke?

Herr talman! För mig är det viktigt att arbeta utifrån att vi ska ha självständiga domstolar och självständiga domare. Då är det svårt att komma med krav på obligatorisk utbildning av olika slag. Då måste man stå för en annan hållning. Jag tror däremot att många domare själva känner att de behöver fortbilda sig. Grovt oaktsamma våldtäkter är ett begrepp som är hämtat från Norge, om jag inte är helt felunderrättad. Det är intressant att följa den norska debatten. Man diskuterar olika inriktningar fram och tillbaka och ska ompröva sin lagstiftning igen.

Herr talman! Nu är vi ju helt överens. Jag sade också att om det kommer fram bärande argument för en samtyckesreglering, som inte kom fram förra gången är jag den förste att ändra mig. Det har ju inte gjort det ännu. Nu fick jag faktiskt ett klargörande svar. Jag vill bara kontrollera att det verkligen är rätt att Beatrice Ask inte har ändrat uppfattning, men är beredd att ändra uppfattning om någonting kommer fram i utredningen. Det är ett klart och tydligt svar på att Beatrice Ask i dag inte anser att det ska införas en bestämmelse om samtycke, bara att det kan utredas. Sedan kan hon eventuellt inta en annan ståndpunkt.

Herr talman! När man ser att det uppkommer en ny fråga brukar det behövas en utredning och en utvärdering. Jag tror att vi alla har stor förståelse för att man inte kan ha en färdig slutsats. Så är det inte när det gäller samtycke. Det har utretts ordentligt. Vi har tagit ställning. Vi har olika åsikter. Det har även du, Beatrice Ask. Du har haft en klar och tydlig uppfattning. Vid flera tillfällen har du sagt: Nej, vi ska inte ha en bestämmelse om samtycke. Det går ju inte att nu säga: Det ska utvärderas och utredas. Därför kan jag inte ange någon ståndpunkt. Det är oerhört viktigt för alla här att höra vad du tycker. Jag har full respekt för Johan Linander, Alice Åström och andra som tycker att det här ska införas. De har säkert goda argument för det. Men så enkelt är det inte. Det är viktigt att en justitieminister för debatten framåt. Därför frågar jag: Har du ändrat uppfattning eller har du kvar samma uppfattning när det gäller frågan om samtycke?

Herr talman! Det är alldeles riktigt att jag hade en mycket bestämd uppfattning och också fattade beslut i riksdagen på samma linje som du, Thomas Bodström, när vi sade att vi inte skulle ha en samtyckesreglering. Jag kommer att säga till om det blir en förändring på den punkten. Det jag har sagt i debatten - och det är uppenbarligen det som gör Thomas Bodström nervös - är att jag tar intryck av att det finns en hel del engagerade människor som presterar hyfsade argument för att vi möjligen inte hade rätt då. Därför har jag sagt att jag är beredd att lyssna. Jag är beredd att se om det har hänt något mer. Jag tycker att det finns skäl att ta intryck av det i en utredning. Det betyder inte att jag har en annan uppfattning. Jag är inte övertygad än. Men det betyder att jag är öppen för att lyssna på dem som är övertygade om att vi fattade fel beslut då. Jag ändrar mig självklart inte förrän vi har gjort en sådan utredning.

Herr talman! Det är självklart att man berättar om man har ändrat uppfattning. Vi moderater brukar stå fast vid våra uppfattningar tills något annat bevisats. Vad jag har velat säga i debatten är att jag har stor respekt för dem som har en annan uppfattning och att det faktiskt har gått en tid. Jag tycker att man måste ta intryck av det. Jag är beredd att lyssna. Som någon sade tidigare i debatten kan man ha haft fel. Jag tror att det var Alice Åström som kände att hon hade haft fel när hon fattade beslut tillsammans med Socialdemokraterna. Det kan man ju förstå.

Herr talman! Jag kan också ställa mig bakom mycket av det som ministern säger. Men jag vill på nytt fråga när det gäller en obligatorisk utbildning för domare. Ni tycker att frivilligheten ska gälla. Vi tycker att det ska var mer tvingande. Domare kan nu välja att gå utbildningen eller att inte göra det. Men det är inte frivilligt för den kvinna som står i rättssalen att bli utsatt för de domare som frivilligt avstår från utbildningen. Ministern borde tänka sig för. När man läser protokoll och sådant från rättegångar ser man att det ofta ställs väldigt mycket konstiga frågor som inte har med fallet att göra. Jag anser att det är nödvändigt med en utbildning.

Herr talman! Vi har ju en ordning för vad som krävs för att bli domare. Det ställs rätt rejäla krav. Det blir man inte hur som helst. Det krävs väldigt hög kompetens och bra erfarenhet av svensk lagstiftning och allt vad det nu kan vara innan man får den typen av positioner. Vad frågan nu gäller är om man kan tänka sig en obligatorisk kurs eller utbildning i just sexualbrottsfrågor. Jag vänder mig emot det av det enkla skälet att jag då kan se 50 olika utbildningar till som vi skulle behöva. Då skulle de aldrig ha tid att döma i några mål. Jag tycker därför att det finns en väldigt bra ordning. Det är att man erbjuder bra vidareutbildningar och bra möjligheter för dem som känner att de behöver jobba med det här. Jag är övertygad om att svenska domare själva kan känna om det är någonting de behöver fördjupa sig i eller uppdatera. Då klarar man det utan påbud från riksdagen.

Herr talman! Men ministern säger ju i sitt anförande att det här är väldigt komplicerade mål att driva. Av just den anledningen är det väl ganska nödvändigt att man har en utbildning på det här området, att man kan bemöta de här kvinnorna på ett sjyst sätt, att man ställer de rätta frågorna och att man som domare också går in och bryter där det finns irrelevanta frågor. Du säger själv i din inledning att det är väldigt komplicerade fall. Behövs det då inte en obligatorisk utbildning?

Herr talman! Ja, men man måste se helheten. Det är väldigt komplicerade frågor i nästan alla familjerättsliga fall och i väldigt många civilmål. Ekobrotten är mycket besvärliga. Jag tänker på grov organiserad brottslighet och på våldsbrott över huvud taget. Det vore fel att bara lyfta ut denna viktiga pusselbit och kräva ett obligatorium. Jag tycker att vi ska ha rejäla krav på domare i svenska domstolar, men vi måste ge domarna den självständighet som är viktig. Vi ska inte ha politiskt styrda domare.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är bra att vi har denna debatt om sexualbrottslagstiftningen här i dag efter den livliga debatt som har varit i medierna och i samhället de senaste veckorna. När jag skulle förbereda den här debatten plockade jag fram mitt eget gamla anförande från debatten 2005, alltså den vi hade inför ändringen av sexualbrottslagstiftningen. Jag blev nästan förvånad. Jag skulle kunna hålla samma anförande här i dag. Den kritik som vi från Centerpartiet hade mot Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag 2005 gäller i ännu högre grad i dag. Det var framför allt två saker som jag inriktade mig på 2005. Jag ska hålla mig till samma två frågor i dag, nämligen samtyckeskravet och att begreppet hjälplöst tillstånd borde utökas eller utvidgas till att även innefatta särskilt utsatta situationer. Jag återkommer till det och ska förklara det senare. Det finns många missförstånd kring kravet på samtycke, framför allt i mediedebatten. Från Miljöpartiets sida har missförstånden varit beklagligt stora. Då menar jag inte enbart att Peter Eriksson i diverse debatter och artiklar har påstått att Miljöpartiet nu helt plötsligt skulle vara först med att ställa det här kravet på samtycke. Han borde åtminstone veta att han röstade emot det själv för två år sedan. Men det är väl så ibland inom politiken att man har selektivt minne. Nej, det allvarligaste felet i Miljöpartiets argumentation har varit att ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen automatiskt skulle leda till fler åtal och fler fällande domar. Det är att dra alldeles för långtgående slutsatser. Det har också många talare här i dag sagt. Det har vid tidigare tillfällen, som jag har följt i medierna, verkat som att Miljöpartiet inte har förstått att åklagaren fortfarande har bevisbördan när det gäller att visa vad som hänt, även om ett samtyckeskrav införs. Men jag vill också säga att Esabelle Reshdouni här i dag gav ett betydligt mer genomtänkt och påläst intryck än vad hennes partiledare tidigare har gjort i tv och tidningar. Trots allt är det bra att Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu inser att det var fel att rösta emot en utredning om samtyckeskravet år 2005. Anledningen till att vi i Centerpartiet då, 2005, drev och nu, 2007, driver kravet på ett samtycke i sexualbrottslagstiftningen är inte att vi tror att det automatiskt skulle leda till fler fällande domar, utan vi menar att det är principiellt rätt och att det har en normativ verkan i samhället. Dagens svenska sexualbrottslagstiftning utgår från att det är okej att genomföra sexuella handlingar med en annan person tills denna säger nej eller gör motstånd. Med andra ord skulle man kunna säga att kvinnan eller mannen är sexuellt tillgänglig tills hon eller han säger ifrån eller visar på annat sätt att hon eller han inte vill vara med. Jag tycker att detta är en mycket förlegad syn på sexualitet. Det är en förlegad syn på kvinnan. Det är också en förlegad syn på mannen. Det självklara för mig, och säkert för alla er andra som sitter här i dag, är att det är okej med sexuella handlingar först när man vet att den andra personen är med på det. Det är självklart. Då kan man fråga sig varför inte denna självklarhet speglas i lagstiftningen. Det är, som sagt, inte för att vi tror att det automatiskt kommer att bli fler fällande våldtäktsdomar utan för att människors sexuella relationer ska bygga på bådas fria vilja och inte på att kvinnor eller män är sexuellt tillgängliga tills de säger nej eller gör motstånd. Herr talman! Samtyckeskravet i sexualbrottslagstiftningen vill vi ha för att det har en normativ verkan i samhället och för att vi tycker att det är principiellt rätt. Men det är självklart också viktigt att genomföra lagändringar och andra åtgärder som gör att fler som begår sexualbrott också kan dömas för dessa. Ett lämpligt sätt är att utöka begreppet hjälplöst tillstånd genom att lägga till "särskilt utsatt situation". I våldtäktsparagrafen, brottsbalkens 6 kap., befinner sig den som är berusad, som är drogad, som sover, som är medvetslös, som är sjuk, som har någon kroppslig skada eller psykisk störning eller annat i ett hjälplöst tillstånd. Då anses det vara en våldtäkt. Men vi menar att man ska tala om den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd eller i en annan särskilt utsatt situation. Det skulle öppna för åtal om våldtäkt i fler fall, även där den utsatta kvinnan inte varit direkt i ett hjälplöst tillstånd. Det kan till exempel vara en situation där kvinnan är så rädd för att över huvud taget göra något motstånd, kanske på grund av tidigare våld, att hon bara är passiv. Då befinner hon sig i en särskilt utsatt situation. Det skulle också kunna vara en våldtäktssituation. Detta tror vi är en viktigare lagstiftningsändring för att fler ska kunna dömas för våldtäkt än just samtyckeskravet. Samtidigt ska man komma ihåg - det måste alltid betonas - att sexualbrottsmål är svåra. De kommer att förbli svåra. Men det visar sig, som också Alice Åström var inne på, att ett strukturerat arbetssätt ger bättre resultat i vissa polisområden än i andra, så polisen och övriga rättsväsendet måste ta lärdom av varandra och utveckla sina arbetsmetoder. På det sättet kan vi få bättre utredningsresultat, en bättre bevissäkring och i förlängningen fler fällda våldtäktsmän, detta utan att vi tummar på rättssäkerheten.

Herr talman! Det gläder mig, Johan Linander. Jag instämmer i allt det du säger. Skillnaden mellan dig och mig är att du nu sitter i regeringsställning och har makten. Du har även tagit ställning i frågan. Du säger uttryckligen att du är för ett samtyckeskrav. Då undrar jag hur långt du är beredd att driva den här frågan i ditt samarbete.

Herr talman! Det är klart att jag önskar att jag satt i regeringen, och visst är det så att mitt parti, Centerpartiet, sitter i regeringsställning. Vi kommer att tillsätta en utredning. En utredning är alltid viktig, även om jag i dag tycker att ett samtyckeskrav är bra. Det finns andra personer, vilket kanske har varit uppenbart, också inom alliansen som tycker att detta kanske inte är riktigt lämpligt. Utredningen är oerhört viktig för att vi ska få fakta på bordet. Det är så svensk lagstiftning går till, och så ska det gå till även i det här fallet. Visar utredningen entydigt och remissvaren också att en samtyckeslagstiftning inte är den bästa vägen att gå är jag beredd att ändra mig. Det är just därför vi har ett utredningsväsende. Man ska alltid lyssna på goda argument.

Herr talman! Jag blev lite nyfiken på hur den borgerliga alliansen ska klara av att sy ihop det här. Jag är också otroligt tveksam till samtyckeskravet. Jag tycker att Cecilia Wigström på ett väldigt bra sätt under replikskiftena har redogjort för varför det finns mycket synpunkter på samtycket. Tror du att ni kommer att gå på Centerpartiets linje, eller kommer ni att gå på de andra borgerliga partiernas linje? Det är annars en kritik vi i oppositionen får, att vi är så spretiga. Här kanske den kritiken kan komma tillbaka till den borgerliga alliansen. Ni är väldigt spretiga i er syn.

Herr talman! Ungefär lika spretiga som oppositionen, kan man väl säga. Socialdemokraterna säger en sak, och Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger en annan. Det är därför vi tillsätter en utredning. Jag är helt övertygad om att om vi hade haft en socialdemokratisk, vänsterpartistisk och miljöpartistisk regering, även om inte alla i den konstellationen tycker om varandra, så hade ni gjort på precis samma sätt. Det är just för att man ska få sakkunskapen. Man ska få alla argument. Därför tillsätter vi en utredning. Vi kommer att titta på den. Vi kommer att lyssna på remissinstanserna. Sedan är jag övertygad om att regeringen kommer till en ståndpunkt. Den tror jag kommer att vara riktigt bra faktiskt.

Herr talman! Ungefär lika spretiga som oppositionen, kan man väl säga. Socialdemokraterna säger en sak, och Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger en annan. Det är därför vi tillsätter en utredning. Jag är helt övertygad om att om vi hade haft en socialdemokratisk, vänsterpartistisk och miljöpartistisk regering, även om inte alla i den konstellationen tycker om varandra, så hade ni gjort på precis samma sätt. Det är just för att man ska få sakkunskapen. Man ska få alla argument. Därför tillsätter vi en utredning. Vi kommer att titta på den. Vi kommer att lyssna på remissinstanserna. Sedan är jag övertygad om att regeringen kommer till en ståndpunkt. Den tror jag kommer att vara riktigt bra faktiskt.

Herr talman! Skillnaden mellan oppositionen och majoriteten är väl att vi aldrig har stuckit under stol med att vi tycker många olika saker, och vi tycker att det är sunt att våra åsikter bryts mot varandra för att bli ett rättvist alternativ för Sverige i nästa val. Ni har hela tiden sagt att ni alltid är eniga. Så därför var den här diskussionen väldigt intressant, tycker jag.

Herr talman! Jag står här och är förvånad. Har vi någonsin sagt att vi alltid är eniga? Vi ser väl här i dag att det finns olika ståndpunkter. Vi är fyra olika partier, men till skillnad från den andra sidan kan vi fyra samarbeta. Vi kan kompromissa med varandra, och vi trivs tillsammans. Det är skillnad mot hur det ser ut på oppositionssidan. Vi kommer att lösa det här också, kan jag lova dig.

Herr talman! Är det okej att säga nej efter att man har blivit bjuden på en drink? Är det okej att säga nej när man dessutom kanske har stått och hånglat i ett hörn på en bar? Är det okej att säga nej när man väl har satt sig i en gemensam taxi? Är det okej att säga nej när man har stigit innanför tröskeln till en mans bostad? Ja, det är okej att säga nej när som helst. Man kan ångra sig. Man kan säga nej. Sådan är den rådande normen i samhället, och så är också lagstiftningen utformad. Det ser vi efter domen i hovrätten angående Stureplansprofilerna. Men tyvärr är det inte självklart bland ungdomar. De frågor jag ställde ställdes i ett ungdomsprogram på radion för en vecka sedan. Det var nästan ingen som sade att det var okej att säga nej när som helst. Det finns ett förråat klimat bland ungdomar. Man har inte respekt för varandra. Tjejer hånas, blir kallade för könsord. Bris rapport visar i dag att en tredjedel av killarna har blivit slagna. Det behövs mer vuxennärvaro. De normer som vi i den här salen har, att det är okej att säga nej när som helst och att allas kroppar respekteras, är normer som vi som vuxna måste föra ut till ungdomar och barn. Det behövs en skola med arbetsro, där lärare markerar mot oacceptabla attityder. Våldtäkt är något fasansfullt. Jag tror att det är det värsta en kvinna kan tänkas utsättas för. Det är det som gör att vi nästan som legosoldater tittar efter varenda rörelse när vi går hem på nätterna. Vi undrar vad som kommer efter nästa gathörn. Våldtäktslagstiftningen skärptes 2005, men vi ville då från Folkpartiets sida se att den gav ytterligare skydd för kvinnor mot våldtäktsmän. Vi är väldigt besvikna på att Thomas Bodström, Vänsterpartiet och Miljöpartiet då inte lyssnade på oss och andra partier - och Lagrådet som ville utvidga begreppet hjälplöst tillstånd till att också gälla andra särskilt utsatta situationer. I dag måste du i princip vara medvetslös för att lagen ska erkänna att du är hjälplös och inte kan värja dig. Det behöver vara klarare och fler situationer där män måste vara mer försiktiga, där det finns en större risk att fällas. I stället driver Miljöpartiet och Vänstern i dag ett krav på samtycke i lagstiftningen. Man ger sken av att det i dag skulle vara tillåtet att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Så är det inte. Det är inte lagligt att ha sex med en person mot den personens vilja. Det låter bra, men det är förrädiskt mot brottsoffret. Eftersom sexuella kontakter i dag inte sker efter att man har slutit ett avtal eller kanske ens uttalat några ord kommer domstolarna att behöva utveckla en praxis för vad som är samtycke. Det innebär en grillning av offret i stället för gärningsmannen. Det är vad vi har sett i Storbritannien, och det var därför en enig sexualbrottskommitté avvisade samtyckeskravet. Samtyckeskravet ändrar inte heller bevisfrågan. Ord kommer fortsatt att stå mot ord. Vi har också hört i debatten att samtyckeskravet, som Alice Åström säger, inte kommer att spela någon roll. Det kommer inte att innebära att fler döms för våldtäkt. Jag har blivit väldigt illa berörd. Jag fick mejl - det kanske andra av er också fick - för någon vecka sedan med bild på Stureplansprofilerna, foto, hemadress, och inte bara det. Det var knogjärn och knivar inklistrade i mejlet. Det var en uppmaning att ta lagen i egna händer och inte vänta på domstolens domslut. Jag ser det som mycket allvarligt. Vi lever trots allt i en rättsstat där vi i riksdagen stiftar lagarna, och det är domstolarna som dömer. Det är inte vi i riksdagen som dömer. Det är inte folket som ska döma. Det är domstolarna som dömer. Jag tycker att det är viktigt att vi här står upp för detta. Vi ska ha höga beviskrav. Står ord mot ord är det väldigt svårt att fälla någon om man inte har stödbevisning. Vi har slagit fast att principerna i en rättsstat är att det måste vara fastställt bortom rimligt tvivel innan man kan döma någon som skyldig. Hellre ska vi fria än fälla. Justitiekanslern har visat i sin rapport över felaktigt dömda att i 60 procent av fallen med de få men dock felaktigt dömda handlar det om människor som blivit dömda för sexualbrott. Jag vill inte och jag är övertygad om att ni i den här kammaren inte heller vill se fler oskyldigt dömda. Det ska vara färre oskyldigt dömda. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga: Låt inte våldtäktsoffrets klädsel, beteende eller tidigare sexualliv bli ännu mer centralt i våldtäktsdomstolarna! Det som behövs är en utvidgning av begreppet hjälplöst tillstånd. I dag måste man i praktiken vara medvetslös för att man som kvinna ska få ett extra skydd. Om Bodström hade lyssnat på Folkpartiet och Lagrådet hade vi haft en lag i dag som i betydligt högre utsträckning hade skyddat svenska kvinnor.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag givetvis instämmer i Cecilia Wigströms anförande när det gäller vikten av rättssäkerhet och att man inte tar lagen i egna händer. Det är våra domstolar som ska döma. Vi ska akta oss väldigt noga för att skapa ett system där vi frångår rättssäkerheten och där det snarare är gatans parlament som är den dömande makten. Men i den här situationen har vi skyldighet att som lagstiftare se hur våra domstolar agerar, hur vår lagstiftning fungerar och då vidta de förändringar som behövs. Då blir ändå min fråga till Cecilia Wigström: Är det inte principiellt rätt att man faktiskt säger ja och inte nej som utgångspunkt i all lagstiftning?

Herr talman! Jag håller helt och hållet med Alice Åström om att vi som lagstiftande församling självklart har ett ansvar att se hur lagarna implementeras i domstolsväsendet. Hovrättens bedömning visar nu att lagen är tillräcklig vad gäller att skydda kvinnor som ångrar sig i en sexuell situation. Vi har dock också sett att lagen inte har varit tillfyllest när det gäller att skydda kvinnor som har varit i ett hjälplöst tillstånd. Domar i Högsta domstolen, till exempel Södertälje- och Tumbamålet, pekar på detta. Det gjorde att vi och Lagrådet ville ha en sänkt ribba för "hjälplöst tillstånd". Däremot skulle samtyckeskrav inte hjälpa någon kvinna på något sätt.

Herr talman! Det är oerhört viktigt att se att förutom denna hovrättsdom och några andra fällande domar har vi också lika många domar där det inte blivit det här utfallet. Jag tror alltså inte att vi som lagstiftare ska fokusera för mycket på den senaste domen och utgå från att lagstiftningen fungerar, utan se det i ett mycket bredare perspektiv. Där ser jag att just den normativa verkan är det som kan förändra i grunden. Men vi får återkomma till frågan. Det lär vi göra flera gånger.

Herr talman! Jag tycker ändå att det blir väldigt tydligt i debatten att ett samtyckeskrav inte kommer att få fler våldtäktsmän dömda. Ord kommer fortfarande många gånger att stå mot ord, och då har inte domstolen tillräcklig bevisning för att fälla någon. Anledningen till att jag känner att ett samtyckeskrav absolut bör avvisas är hur det har varit i Storbritannien. Där har det blivit ett ökat fokus på offret i stället för på gärningsmannen. Man måste utveckla en praxis för vad ett samtycke är. Det blir mer fokus på kvinnan med frågor som: Hur uppträdde du? Hur betedde du dig? Vad hade du för kläder på dig?

Herr talman! Cecilia Wigström är uppenbarligen emot en förändring som innebär samtyckeslagstiftning. Problemet i dag är att för få anmälningar går till prövning, och vi hävdar att det bästa sättet att få människor att förändra attityd är via lagstiftning. Min fråga till Cecilia Wigström är: Hur tror du att man påverkar människors attityder? Hur tror du att man kan få människor att tänka om? Det handlar om att vi måste ändra synen på vad en våldtäkt är och inte bara gå i samma tankar som i dag, för då blir det ingen förändring.

Herr talman! Jag tror framför allt att vi vuxna har ett ansvar att förändra attityder. Jag håller med Esabelle Reshdouni om att det är oroväckande med de attityder som finns bland vissa unga. Jag berättade här om radioprogrammet jag lyssnade på. Det ska vara självklart för ungdomar att man bestämmer över sin egen kropp. Ingen ska tvingas ha sex mot sin vilja. Man har rätt att säga nej. Men jag tror inte på endast lagstiftning. Vi måste jobba på många andra sätt. Justitieministern redovisade en rad åtgärder från regeringen, och jag tror framför allt på fler vuxna som engagerar sig, en skola där lärare säger ifrån, där man har arbetsro, och där man markerar mot oacceptabla attityder. Det är väldigt viktigt. Jag tycker också att det vore intressant att få ett svar från Miljöpartiet, eftersom du inte svarade i vårt tidigare replikskifte: Hur tänker du dig att samtycke ska visas av en kvinna?

Herr talman! Nu är det jag som ställer frågor. Jag menar ändå att det är väldigt konstigt att vi i den här församlingen ska stifta lagar om vi ändå inte själva tror på lagstiftningens verkan. Det räcker inte med att tro att det beror på informationsproblem att människor uppför sig på ett visst sätt. Jag vill peka på lagstiftningen mot barnaga. Den har gett effekt, och jag undrar fortfarande vad Folkpartiet tycker att man ska göra.

Herr talman! Självklart har lagstiftning en roll att spela, och jag säger som jag har sagt tidigare: Jag tycker att vi har en bra lagstiftning i dag. Vår lagstiftning bygger på att båda parter måste samtycka till att ha sex. Miljöpartiet vilseleder när ni ger sken av att en kvinna som går ut på gatan bara är ett hett villebråd för vilken man som helst. Så är det inte. Det är förbjudet i lagen i dag att ha sex mot någons vilja.

Herr talman! Vi känner till Cecilia Wigströms principiella inställning till samtycke. Däremot påkallar hon att man kan göra en massa åtgärder. Jag skulle vilja ställa frågan: Är du beredd att driva frågan om en obligatorisk utbildning kring sexualbrott för domare? Domare kan i dag frivilligt välja en sådan utbildning. Det innebär att en kvinna som har blivit våldtagen och kommer in i förhandlingen kan bli utsatt för en domare som har valt att avstå från utbildning. Är du, Cecilia Wigström, beredd att stödja en obligatorisk utbildning?

Herr talman! Ett klart besked är att jag inte är villig att stödja en obligatorisk utbildning för domare. Vi har en kompetent domarkår i Sverige. Domarna genomgår en lång obligatorisk utbildning innan de blir domare. Där ingår utbildning kring sexualbrottslagen. Men eftersom vi har en oberoende domarkår ska vi som politiker inte sitta som i Kina och styra domarna som parlamenten gör i många diktaturer. Jag vill inte göra annat än att erbjuda utbildning. Alliansen har gett ett uppdrag till Brottsoffermyndigheten att ta fram en utbildning för domare, åklagare och poliser i hur man bättre bemöter offer för sexualbrott. Det finns mycket mer att göra. Vi har en handlingsplan mot kvinnovåld på gång. Vi har satsat rejält på polisen. Vi gjorde den största satsningen på rättsväsendet förra året, och det är ett otroligt stöd för utsatta kvinnor.

Herr talman! Men vi ställer ju faktiskt dessa krav på polisen. På polis och åklagare ställer vi kravet att de ska ha utbildning inom det här området. Vore det då inte principiellt viktigt att se till att de kvinnor som står i rättssalen inte blir utsatta för de domare som avstått från utbildning? Vi har en åldrande domarkår som hade en helt annan lagstiftning med sig när de började jobba. Det är en annan sak med de nya.

Herr talman! Det finns rötägg inom alla organisationer. Det är självklart. Jag vill ändå slå fast att vi har en väldigt kompetent domarkår. Obligatorisk utbildning finns möjligen för poliser och åklagare, men det är en väsentlig skillnad mellan dessa och domstolarna. Domare och domstolar ska vara oberoende och självständiga. Vi har en maktdelning som innebär att vi stiftar lagar och de dömer. Det är dock viktigt att vi försöker underlätta för domare att hålla sig uppdaterade med omvärldens förändringar genom att erbjuda utbildningar.

Herr talman! Inte minst efter den senaste tidens händelser finns det anledning att föra denna debatt. Jag tycker att det finns all anledning att fråga sig och fundera över vad som har lett fram till att unga män anser sig kunna utnyttja en tjej sexuellt som om hon vore vilken sak som helst. Var har de fått den kvinnosyn ifrån som de ger uttryck för i de referat som kommit från rättegångarna? Vad har fått den våldtagna tjejen att tro att hon förväntas ställa upp på vilka sexuella handlingar som helst, eftersom hon är kär i en av killarna? Hon uttryckte det ungefär så. Det finns ingen enkel förklaring - det är självklart. Men det är inte så långsökt att se ett samband till exempel med de porr- och våldsfilmer som många unga är storkonsumenter av, där kvinno- och mansidealen ger en förvrängd bild av verkligheten. En av de nu dömda männen hänvisar själv till hur det går till i porrfilmer i ett väldigt spydigt svar till kvinnans advokat under rättegången. Handlingar börjar ofta med ord. Ordets makt över tanken är stor, och på senare år har språkbruket, inte minst i våra skolor men också i medierna, förråats på ett sätt som jag inte kunde föreställa mig när jag slutade som lärare för 20 år sedan. Att bli kallad hora är vardagsmat för både tjejer och många kvinnliga lärare i en del skolor, så vanligt att de flesta tjejer rycker på axlarna och många lärare inte orkar reagera längre. På idrottsläktarna är kvinnliga könsord det mest nedsättande uttryck man kan ta till, och det står pappor och skriker intill sina söner. Det är klart att de tar intryck av de orden. Nu har de två unga männen i det uppmärksammade rättsfallet dömts för våldtäkt. Rättssamhället har sett till att de får ta ansvar för sina handlingar och de våldsamma kränkningar som de har utsatt sitt offer för. Men är inte alla de här ungdomarna produkter av det samhällsklimat som vi alla är medskyldiga till? Visst behöver lagen skärpas. Det har jag och Kristdemokraterna krävt och kommer att kräva i dag också, men det räcker inte. Det behövs också en mer djupgående diskussion om etik och moral i hela samhället. Skolans sexualundervisning måste inriktas mer på relationer än på teknik. Unga män ska lära sig att ett nej till sex är ett nej och alltid måste respekteras, oavsett omständigheter. Alkoholens och drogernas roll måste också uppmärksammas mer. Fler manliga förebilder behövs. Uppropet i en kvällstidning häromkvällen tycker jag är ett väldigt gott tecken. Det kanske kan leda till ändrad jargong och attityd, för tyvärr finns jargongen och attityden i hela samhället, också inom rättsväsendet. Det gäller att börja hos sig själv. Vi måste hjälpas åt varenda en för att få ett mjukare samhälle. Om den råa och respektlösa människosynen tillåts sprida sig ännu mer blir samhället bara otryggare i takt med att kylan breder ut sig. Nu diskuterar vi sexualbrottslagen, hur vi kan skärpa den och täppa till de luckor som jag och många med mig anser finns. Då handlar det om hjälplöst tillstånd. Jag ska inte gå in på det. Det har så många andra talare gjort. Men det rekvisitet måste skärpas, och där verkar det finnas en ganska stor enighet. Tyvärr lyckades inte Thomas Bodström ändra just den delen, och det kan jag bara beklaga. Det tog faktiskt sju år, så det var ingen kort tid, och debatten fördes i alla sammanhang, både här i riksdagen och bland många debattörer som ville ha den förändringen redan då. Den här fördröjningen har faktiskt lett till att kvinnor har varit väldigt utsatta. Vi har Jordbrofallet som ett varnande exempel, men det finns fler, där en ensam tjej på rymmen tillsammans med tre män inte gjorde så stort motstånd som hon förväntades göra, och därför kunde bara två av männen dömas. Det är viktigt att vi ändrar den delen. När det gäller frågan om samtycke finns det stöd för en lagändring på högsta nivå. Europadomstolen krävde redan 2003 att varje land inom EU ska kriminalisera och effektivt lagföra varje sexuell handling mot någon som inte samtycker till den. Så står det. Lagstiftningsarbete är en utdragen process. Därför måste vi börja med det här nu. Vi ska självklart utreda den här delen, som flera har varit inne på. Jag hoppas för min del att det ska kunna leda till att vi får en förändring också på det här området, därför att jag tror, som flera också har varit inne på, att det har en normativ effekt. Vi ska när vi har sexualundervisning i skolan kunna säga att det inte finns någon tvekan. Det är samtyckesregeln som gäller och ingenting annat. Tillsammans tror jag - jag hoppas i alla fall det - att skärpt lagstiftning och förändrade attityder kan leda till att färre kvinnor i framtiden behöver utsättas för sexuella övergrepp och att de som ändå drabbas får upprättelse genom att de som har begått övergreppen döms för det.

Herr talman! Vissa historieförfalskningar måste korrigeras. Det var inte så att vi satt i sju år med detta. Utredningen kom 2001 och gick ut på remiss varvid remissinstanserna kunde konstatera att den inte höll för lagstiftning, varvid vi fick göra hela arbetet själva på departementet. Vi kom fram med förslag 2003 och 2004. De gick ut på ny remiss. Sedan kom lagstiftningsarbetet i riksdagen. Så gick det till, Inger Davidson. Det borde du känna till. Då kom det också frågor, eftersom det var 75 större eller mindre förändringar, bland annat hjälplöst tillstånd. Vi var helt överens med v och mp liksom med Johan Pehrson från Folkpartiet som ursäktade sig lite och sade: Vi stöder det här, men det kommer också att vara så att vi måste motionera. Men vi vill ju inte försena detta. Vi vill inte tillsätta nya utredningar. Det var det som var bakgrunden till att vi genomförde den största lagstiftningsförändringen någonsin till skydd för kvinnor och barn. Jag förstår att det retar upp borgerliga ledamöter, men ni var faktiskt med på det, så ni kan ta åt er äran också.

Herr talman! Thomas Bodström kan inte komma ifrån att det här var en otroligt lång och utdragen process från det att Sexualbrottskommittén tillsattes och kom med sitt förslag. Sedan kan man skylla på att det inte var så bra och att departementet fick göra om det och så vidare. Det är möjligt att det ligger någonting i det. Men det var en otroligt utdragen process, och det tillsattes inte någon ny utredning omedelbart efteråt, trots att alla de nya förslagen hade kommit till. Om man nu tyckte att det låg någonting i dem behövde det faktiskt inte vara en så långdragen process att tillsätta en ny utredning och säga: Nu tycker jag att detta har kommit en bit på väg, men eftersom de här frågorna också har kommit upp och så många, inklusive Lagrådet, vill ha en förändring när det gäller hjälplöst tillstånd ser vi över det snabbt. Man kunde ha gjort det i särskild ordning, inte sett över hela lagen utan gjort det i särskild ordning. Jag tycker att Thomas Bodström har ansvar för att det inte gjordes.

Herr talman! Om vi hade påbörjat en utredning omedelbart hade vi kommit i den situationen att den utredningen hade blivit klar innan det fanns tillräckliga fall att utreda. Då hade vi kommit i den otroliga situationen att ytterligare en utredning hade behövt tillsättas för att vara av något värde. Det hade inte varit särskilt lyckosamt. När det gäller hjälplöst tillstånd tycker jag att man kanske ändå bör ha en viss respekt för riksåklagaren och inte minst det som har framförts från åklagarhåll om att detta inte ger fler fällande domar. När vi nu hör det från olika håll är det väl bättre att vi genomför förändringar som leder till fler fällande domar än en som bara ska ha symbolvärde.

Herr talman! Men detta är ju struntsnack. I den dom som jag hänvisade till, som brukar kallas Jordbrofallet, hänvisar domstolen till att eftersom inte lagstiftarna utvidgade lagen så att den också omfattade en särskilt utsatt situation kan vi inte döma de här männen. Så står det i domslutet. Då kan man inte säga att vi har gjort allt vad vi har kunnat för att se till att kvinnor skyddas i tillräcklig omfattning. Men nu går vi vidare, och det är bra. Det måste gå fort, Beatrice Ask, vill jag bara säga. (Applåder)

Herr talman! Det talas väldigt mycket om ungdomars värderingar. Där tror jag att det är väldigt farligt att isolera ungdomar som en grupp i samhället och säga att ungdomarna har de här värderingarna och att vi som vuxna, vi som vet bättre, ska berätta för ungdomarna vad de ska tycka. Barn och ungdomar får ju sina värderingar någonstans ifrån. De får värderingarna från vuxna, och de får dem från det samhälle de växer upp i. Ända från det man är liten får man hela tiden värderingar som man naturligtvis påverkas av. Jag tror att det är väldigt viktigt att man även riktar kritik mot vuxenvärlden. Vi har faktiskt inte gjort tillräckligt. Vi kan inte heller komma ifrån, oavsett hur välutbildade domarna är och hur bra rättsväsendet är, att värderingar och attityder finns även där. Det är faktiskt människor som finns i rättsväsendet. Det kan också vara en förklaring till de skillnader vi har kunnat se. Det finns ju forskning nu som visar att det kan vara helt avgörande var man bor och var övergreppet har skett, beroende på vilken domstol man kommer till, vilka människor som finns och verkar där. Det gäller naturligtvis inte bara domare utan även åklagare, poliser och hela rättsväsendet. Vi kan naturligtvis inte lagstifta om värderingar. Däremot får vi göra vad vi kan för att förbättra värderingarna, attityderna och bemötandet av brottsoffren. Jag tycker när det gäller domarna att det faktiskt vore lämpligt om i alla fall de domare som dömer i de här fallen, kanske inte nödvändigtvis domare som dömer i andra fall, ändå har någon form av utbildning. Det kommer inte att lösa alla problem. Det är ändå en människa som i grunden har med sig värderingar, som kan ha verkat under en tid när lagarna såg annorlunda ut. Det finns eldsjälar, och det finns sådana som, tyvärr, kunde anstränga sig lite mer. Vi kan ändå på det sättet verka i rätt riktning. Attityderna är tyvärr helt avgörande i många domar. De som försvarar de misstänkta gärningsmännen har förstått det. Tyvärr går en del av arbetet ut på att skandalisera offret. Man har sett att det sänker offrets trovärdighet. Det är svårt att bevisa i de här fallen. Där finns de faktiska bevisen, men det är också en trovärdighetsfråga. Det som hände i Malmö, där jag kommer från, är skrämmande. Det var en plastikkirurg som begick övergrepp på en nedsövd flicka. Hon skulle genomgå en plastikoperation. Flickan hängdes ut i medierna. Det påstods att hon hade varit utvikningsbrud och att hon till och med varit prostituerad. Hon hade haft sex på kliniken med plastikkirurgens son. Allt detta gjorde gärningsmännen och deras försvarare för att hänga ut henne. Det är bara ett av många exempel. Detta gick tack och lov inte vägen den här gången. Det fanns för övrigt inget som helst belägg för anklagelserna mot henne. Även om det hade varit så är det viktigt att också en flicka som har den bakgrunden ska bli trodd. Det finns en gammal syn som tyvärr är levande, nämligen att det bara är fina flickor som kan våldtas och de andra flickorna får man göra vad man vill med. Det är tyvärr lite den synen som ibland genomsyrar en del ungdomars värderingar. Ungdomar är ofta väldigt ärliga och säger vad de tycker, men värderingarna genomsyrar hela samhället. Vi som lagstiftare kan inte bortse från detta. Därför räcker det inte med bra lagar utan vi måste också se till att tillämpningen av lagarna blir bättre. Självklart ska vi i de fall det går flytta fram positionerna även när det gäller lagstiftningen i sig. Det var det som skedde med den nya sexualbrottslagstiftningen. Det skedde förändringar på ett sjuttiotal punkter. Det var många viktiga steg framåt där riksdagen var enig. Men det är naivt att tro att man kan göra allt på en gång. Man får ta det stegvis, men det viktiga är att vi rör oss framåt i rätt riktning. Det här handlar om tillämpningen, nämligen värderingsarbete från det att barnen är små, i skolan. Det handlar om utbildning för domare, och det handlar om en debatt i samhället där dessa frågor lyfts upp. Problemet anser jag är mörkertalet. I fall av överfallsvåldtäkt på en tjej som går ensam har många lättare för att anmäla. Det blir ingen diskussion. Man ska inte bli överfallen när man går ute. Däremot om man känner gärningsmannen, eller gärningsmännen, om man har följt med dem hem, om man har druckit, om man har sänt ut så kallade signaler, då börjar skuldbeläggandet av kvinnan. Några tjejer i Stockholm som ibland festar vid Stureplan har kommenterat att de nu vågar anmäla om något sådant händer. Det är många som inte vågar anmäla, just för att de är rädda för att inte bli trodda och för att bli skandaliserade. Det är ett stort rättssäkerhetsproblem. Det sker trots allt en hel del, men vi måste som lagstiftare se att det inte bara handlar om lagarna i sig utan också om tillämpningen. Där har vi också ett ansvar. I detta anförande instämde Maryam Yazdanfar (s).

Fru talman! Jag undrar om Hillevi Larsson anser att den socialdemokratiska politiken som har varit förhärskande i vårt land under lång tid har någon grund till de värderingar som ungdomar har i dag när de kallar varandra för både det ena och det andra i till exempel skolorna.

Fru talman! Jag kan inte se att vi har kommit med någon lagstiftning i den riktningen eller att vi på något sätt skulle ha uttalat oss i den riktningen. Självklart kan det alltid göras mer. Jag tycker att vi har gjort mycket, men vi måste alltid vara självkritiska och göra mer. Det gäller oss alla över partigränserna.

Fru talman! Hillevi Larsson menar att den socialdemokratiska politiken inte alls har påverkat samhällets värderingar och barns och ungdomars värderingar i frågorna?

Fru talman! Jag tror tvärtom att bland annat det vi gjorde häromåret, där Thomas Bodström modigt gjorde verkliga framsteg på många punkter, har en normativ effekt. Om lagstiftaren tydligt säger att detta inte är acceptabelt tror jag också att det påverkar människor. Det gör domarna i sig också. Men det gäller även vad vi lagstiftar, gör och säger. Till exempel lagen om barnaga har påverkat värderingarna.

Fru talman! Hillevi Larsson berör frågan om domares utbildning och en hel del annat också. Vad som är viktigt att komma ihåg i den diskussionen är att domstolar prövar enskilda fall. Vi har ett beviskrav som heter "ställt utom rimligt tvivel eller styrkt". Om bevisningen inte räcker till kan man aldrig ersätta det gapet upp till beviskravet med utbildning. Om man tror detta tror man fel. Det är möjligen så att det är syftet med alla propåer som finns om obligatorisk utbildning för domare och annat - just att beviskravet ska fyllas på ett annat sätt med andra medel. Jag vill bestämt säga att det inte är möjligt om vi ska ha något som kallas rättssäkerhet i det här landet. Om man diskuterar från den utgångspunkten har man blandat ihop korten.

Fru talman! Problemet är att i många fall finns det bevis. Det har funnits allvarliga skador på kvinnornas kroppar. Det gäller till och med minderåriga flickor. Ändå har man inte fällt - där det finns tydliga vittnesmål, bevis och så vidare. Sedan är det ytterst en tolkning och en värdering. Det senaste Stureplansfallet visar att det kan bli olika resultat. Även om det tillkom lite i bevisning i hovrätten fanns en större del av bevisningen redan i tingsrätten. Det handlar uppenbarligen mycket om värderingar. Det är också en fråga om huruvida kränkande frågor släpps fram. Många domstolar har tyvärr släppt fram sådana frågor till offren. Jag vet inte om det kan räknas som otillåtet, men det kan vara en fråga om man väntar sig att få dricka te om man följer med två män hem. Det är ett kränkande exempel.

Fru talman! Just Stureplansmålet är egentligen ganska glasklart. Där var ju massiv bevisning. Sedan är dessa fall självklart svåra eftersom det - av naturliga skäl - saknas vittnen. Det blir ord som står mot ord. Men när det finns tung bevisning tycker jag att det är viktigt att kvinnorna ska våga anmäla. Det finns ett enormt stort mörkertal. Vi ska inte ha som inriktning att döma över lag, men i de fall där det finns tung bevisning ska man kunna döma.

Fru talman! Hillevi Larsson är som vanligt bra på att beskriva vilka problem som finns i samhället, men samtidigt är förslagen till lösning få. Självklart ska domare som dömer i sexualbrottmål ha tillräcklig kunskap. Frågan är vem som ska bedöma om en domare som har fått ett mål tilldelat sig har tillräcklig kunskap. Där är vi inne på en farlig väg. Glöm inte bort att domare är oavsättliga. Eller vill Hillevi Larsson ändra på det?

Fru talman! Självklart sker det en prövning. Men det är en bevisprövning som sker, inte något allmänt psykologiserande. Om man har kunskap är det inte säkert att just den kunskapen är tillämplig på det fallet. Därför menar jag att den typen av utbildning rent generellt inte är lösningen. Hillevi Larsson drar slutsatser utifrån de olika domar som meddelas bland sexualbrottmål. Då riskerar man att missa det som var avgörande, och det tror jag att Hillevi Larsson har gjort i det här fallet.

Fru talman! Att de är oavsättliga gör det väl ännu viktigare att se till att de har rätt kompetens. Det är märkligt att man just i de här fallen säger att domarna inte behöver ha rätt kompetens. Jag tycker att det är extra viktigt här. Man har genom forskning kunnat se att för vissa kvinnor - till exempel gifta kvinnor som inte har haft många partner, som inte hade kort kjol och så vidare - är det betydligt lättare att bli trodd, självklart även med stöd av bevisning, medan trovärdigheten minskar om man har kunnat skandalisera någon. Detta är alltså värderingar och attityder, och det kan man inte bortse från. När det gäller vad man ska göra åt det här har jag nämnt några saker. Men jag tror att man också till exempel måste ändra regeln när det gäller ålder - där har det faktiskt brustit - flickor under 15 år som har blivit våldtagna av äldre män, alltså inte bara män som har varit ett eller två år äldre utan betydligt äldre män. Det är en sak som vi måste göra något åt, som exempel.

Fru talman! För att inget tvivel ska råda ska domare självklart ha rätt kompetens. Det är väl ingen som tycker något annat. Man ska också komma ihåg att den domare som väljer att inte gå en utbildning kommer att fortsätta att vara domare i alla fall. Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga till Hillevi Larsson gällande samtyckeskravet. Du har inte tagit upp det under ditt anförande, men jag skulle vilja ha ett kort svar på huruvida du tycker att samtyckeskrav borde införas i sexualbrottslagstiftningen eller inte.

Fru talman! Just Stureplansmålet är egentligen ganska glasklart. Där var ju massiv bevisning. Sedan är dessa fall självklart svåra eftersom det - av naturliga skäl - saknas vittnen. Det blir ord som står mot ord. Men när det finns tung bevisning tycker jag att det är viktigt att kvinnorna ska våga anmäla. Det finns ett enormt stort mörkertal. Vi ska inte ha som inriktning att döma över lag, men i de fall där det finns tung bevisning ska man kunna döma.

Fru talman! Nej, det tycker jag inte. Och det är många som väldigt väl har förklarat varför. Här handlar det också om attityder och värderingar. Om man följer med någon hem, har man då samtyckt? Man kanske till och med har inlett ett samlag och sedan ångrar sig. Då har man ju samtyckt. Jag är rädd för att det här kommer att göra kvinnans situation ännu svårare. Däremot ansluter jag mig gärna till min partikollega Maryam Yazdanfars förslag om grov oaktsam våldtäkt, att om gärningsmannen borde ha förstått att kvinnan inte ville ska han dömas.

Fru talman! Hillevi Larsson är som vanligt bra på att beskriva vilka problem som finns i samhället, men samtidigt är förslagen till lösning få. Självklart ska domare som dömer i sexualbrottmål ha tillräcklig kunskap. Frågan är vem som ska bedöma om en domare som har fått ett mål tilldelat sig har tillräcklig kunskap. Där är vi inne på en farlig väg. Glöm inte bort att domare är oavsättliga. Eller vill Hillevi Larsson ändra på det?

Fru talman! I dag står jag i den här talarstolen och är väldigt glad och tacksam. Det är jag med anledning av att jag för ungefär ett år sedan stod här och efterlyste att våldtäkter skulle komma högre upp på den politiska dagordningen. I dag kan jag konstatera att våldtäktsfrågan är en av de politiska frågor som har fått mest uppmärksamhet under det här året. Men tyvärr har de som bidragit till att frågan har uppmärksammats fått betala ett väldigt högt pris, till exempel den kvinna, 20 år, som fick över 40 olika skador på kroppen eller den kvinna som för tjugonde gången blev våldtagen av sin sambo. Bakom varje anmälan, brott och åtal finns en stor tragedi, och det är viktigt att vi inte glömmer det. Fru talman! Den stora utmaningen handlar inte om att förändra lagtexten. Jag håller med om att den nuvarande lagstiftningen behöver ses över. Jag är också glad att justitieministern har initierat en översyn av lagen. Den stora utmaningen, och det vet ni som sitter i den här salen, är att förändra normer, attityder och värderingar. Det är först då som vi kan förebygga att fler våldtäkter begås. Visst kan vi tala om fler poliser ute på gator och torg och om skärpta lagar. Men det viktiga är att vår roll som opinionsbildare - som mammor, pappor, syskon och vänner - talar om för våra unga killar att en full tjej nödvändigtvis inte är en billig tjej och att det är mer macho att avbryta en gruppvåldtäkt än att titta på. Vad kan vi då göra, fru talman? Det är inte så att lagstiftningen inte alls är viktig. Jag tror att en översyn av lagen är viktig. En skärpning av lagstiftningen kan också innebära ett viktigt symbolvärde, vad som är rätt och fel, för samhället. En sak som har debatterats mycket under den senaste tiden är kravet på samtycke. Jag upplever att frågetecknen är lite för många, framför allt eftersom det i efterhand är svårt att bevisa om samtycke förevarit eller inte. Däremot har jag stor respekt för de argument som till exempel Alice Åström har anfört här i talarstolen i dag. Jag förordar i stället en översyn av möjligheten att införa grov oaktsamhet i sexuallagstiftningen. Det har införts i Norge. Det innebär att man inte kan skylla ifrån sig med att kvinnan var med på det hela. Vad jag har förstått av erfarenheterna är det inte så många fall som har anmälts under den här rubriceringen eller ens lett till åtal, så det finns anledning att ifrågasätta om det här ger resultat. Men man kan i alla fall se över möjligheten. Fru talman! Jag skulle vilja lista en rad åtgärder som jag är övertygad om kommer att ge effekt och som inte innebär en skärpning av sexuallagstiftningen. En är ökad forskning om våldtäktsbrott. I dag finns det massor av forskning kring statistik och siffror, men vi saknar fortfarande information om vilka faktorer som ligger bakom våldtäkter och sexualbrott. Handlar det om normer, om makt, om förövare som själva blivit utsatta när de var små, om frustration eller psykisk sjukdom? Allt det här måste vi få svar på. Och är det ett önskemål som jag skulle vilja skicka med justitieministern i dag så är det att det ska satsas på forskning om sexualbrott. Vi vet att vuxna sexualförövare ofta begår sexuella övergrepp som unga. Därför är det av stor vikt att de unga som i dag döms genomgår behandling. De kan placeras ut på Statens institutionsstyrelses behandlingshem. Trots komplexiteten i behandlingen och den mycket svåra målgruppen har ingen av dem som behandlats återfallit i brott. Men problemet är att längden på de utdömda LSU-påföljderna, som givetvis är i enlighet med straffskalan, inte alls behöver motsvara den behandlingstid som behövs på två år. Forskning visar också att de som påbörjar behandling men sedan avbryter den är farligare än de var innan behandlingen inleddes. Därför bör det finnas en möjlighet för socialtjänsten att ansöka om att pojkarna blir fortsatt omhändertagna enligt LVU. Den möjligheten finns men har bara använts vid ett fåtal tillfällen, för problemet är att då börjar det kosta pengar för kommunerna. Här har regeringen en viktig uppgift att bedriva påtryckningar på kommunerna, så att de här unga verkligen får den behandling som de behöver, alternativt att ta över kostnaderna för unga sexualförövare. Vi har varit inne på frågan om målsägarbiträde. Jag tror att det är viktigt att offren får tillgång till målsägarbiträde, från anmälan ända in i rättegångssalen. Det är också viktigt att målsägarbiträdena inte bara är tillgängliga utan också aktiva, därför att det är minst lika viktigt att förklara för ett offer varför ett brott ej kan styrkas, att motivera varför en utredning läggs ned. Ytterligare en viktig åtgärd är att kvaliteten på utredningarna som ligger till grund för åtal förbättras. Forskning har bedrivits här i Stockholms län. Den visar att en tredjedel av de misstänkta utpekade gärningsmännen inte ens har hörts, och det tycker jag är det minsta man kan begära. Det finns också forskning som visar att det finns ett samband mellan sämre utredningskvalitet och icke ideala brottsoffer. Det kan handla om tonåringar, det kan handla om kvinnor i misshandelsförhållanden eller kvinnor med missbruksproblem. För att komma åt alla de här problemen tror jag att det är viktigt att i alla fall fundera över införande av en brottsutredningsgaranti, lik den patienträttighetslag som nu bereds inom Regeringskansliet, som kan bidra till kvalitetsmässiga utredningar inom tydliga tidsramar. Det finns givetvis väldigt mycket mer att säga, men jag tror att jag stannar här. Jag vill tacka alla som har engagerat sig i frågan. Och jag hoppas att vi fortsätter att samarbeta även efter debatten om den här viktiga frågan.

Fru talman! Även Anna König Jerlmyr pratar om normer och värderingar - väldigt viktiga frågor. Jag undrar om Anna König Jerlmyr anser att de härskande normerna och värderingarna på ställen som Stureplan och på somrarna Båstad och Visby kan bidra till att sådana normer och värderingar sprids i samhället.

Fru talman! Jag kan inte riktigt svara på hur det ser ut i Båstad - jag tror faktiskt att jag aldrig har varit där - eller på andra ställen. Jag tror att normer och värderingar grundas i tidig ålder. Därför är det viktigt att man som förälder, som jag var inne på, och skolan talar om sexualitet. Hur ser manlig sexualitet ut? Hur ser kvinnlig sexualitet ut? I dag finns det otroligt mycket snedvridna attityder och fördomar om vad som är manligt och kvinnligt. Det som vi måste göra och som är vårt ansvar är att ta upp de här frågorna till diskussion och på så sätt förebygga att de här attityderna och fördomarna cementeras.

Fru talman! Jag fick bara den funderingen, för när man läser dokumentationen av till exempel Stureplansvåldtäkten ser man att det finns en härskande norm som säger att tjejer ska vara snygga och villiga och att killar ska vara manliga och väldigt översexuella, kort uttryckt. De normer och värderingar som sprids på sådana ställen och i sådana kulturer tror jag är mer avgörande för att sådana här saker händer än till exempel ett långt socialdemokratiskt maktinnehav.

Fru talman! Det är klart att det finns snedvridna attityder och normer. Var de sedan föds, om det är på geografiska platser eller i vissa kulturer, kan man ifrågasätta. Helt klart är det att vi måste föra upp frågan och initiera att detta diskuteras på skolnivå och i familjer. Den lätta vägen är inte lagstiftningsvägen, utan det viktiga är att vi sätter i gång ett samtal om vad som är manligt och kvinnligt och hur vi sätter stopp för de fördomar som finns.

Fru talman! Kan en kvinna som gillar lack och läder eller en tjej som gillar att ha sex med två killar samtidigt inte bli våldtagna? Kan homosexuella tjejer eller killar bli våldtagna? Kan direktörer eller familjefäder våldta? Alla dessa frågor skulle kunna besvaras med ett ja. För det är så. Alla kan bli våldtagna och alla kan våldta. Men frågan är om sanningen kan utrönas i domstol och om rätt person kan bli dömd för rätt brott i Sverige i dag. I vad som kallas världens mest jämställda och sexuellt frigjorda samhälle är våra föreställningar om kön, genus, makt och sexualitet så stereotypa att jag menar att de ibland hindrar rättssystemet från att göra rätt tolkningar av lagen. När jag påstår det är det många som slår ifrån sig och vägrar diskutera detta. De blir arga. Inte skulle väl rättsväsendet, denna objektivitetens högborg, döma utifrån något annat än lagstiftarens, det vill säga denna kammares, intentioner. Men det är människor som har ett rättsmedvetande, det är människor som stiftar lagar, det är människor som tolkar lagar och det är människor som är aktörer i rättssystemet. Därmed spelar vår förförståelse, uppfattning och åsikt roll, även i rättskedjan. Fru talman! Föreställningarna om den kvinnliga sexualiteten är starka och stereotypa. Det är den fina flickan, madonnan, och den stygga, som vissa kallar horan. Däremellan, eller utanför dessa två stereotyper, finns ingenting. Föreställningarna om mannens sexualitet är om möjligt kanske ännu mer stereotyp. Mannen är alltid villig och känslokall och begriper absolut inte subtila signaler. Unga kvinnor vittnar om en känsla av att det enda som kan leda till en fällande sexualbrottsdom är den perfekta våldtäkten. En fin flicka, en madonna, som rastar hunden i sitt bostadsområde blir påhoppad av en riktig våldtäktsman, en obildad slusk. Polisen kommer till platsen efter några minuter, och både offer och gärningsman är kvar på plats. Tjejen åker till sjukhus och blir undersökt, killen körs till polisen och erkänner. Då kan man kanske få en fällande dom. Problemet är att den bild som jag målar upp av den perfekta våldtäkten till stor del saknar verklighetsförankring. Den typiska våldtäkten ser inte ut så här. Den typiska våldtäkten sker i det egna hemmet. Den typiska våldtäkten begås av en man som har ett förhållande med kvinnan som blir våldtagen. Den typiska våldtäkten har inga vittnen. Kanske har den senaste veckans debatt om hovrättsdomen mot de så kallade Stureplansprofilerna gett ett något bättre intryck av vårt rättssystem. Men fortfarande frågar sig många om det är någon idé att anmäla en våldtäkt, om det är någon idé att fläka ut de allra mest intima delarna av sin person för en domstol och sedan inte bli trodd. Debatten har pågått i många år och hela tiden varit perifer. Så kan det inte fortsätta. Frågan om rättssäkerhet och människors förtroende för rättssystemet är en av de viktigaste i vår tid. Lagändringar kan förvisso vara ett sätt att förbättra rättssäkerheten. Därför tycker jag att vi ska utreda det norska exemplet med lagen om grov oaktsam våldtäkt. Men det räcker inte. Till syvende och sist är det människor som dömer, och människor i rättsväsendet måste ha tillräcklig kompetens. Det gäller för såväl den nyutsedda nämndemannen som domaren med 40 års arbetslivserfarenhet. Det duger inte att erbjuda domarna frivilliga utbildningar lite vid sidan om. Det duger inte att bara diskuterar dessa frågor i kammaren. Diskussionen måste föras av rättsväsendets aktörer. Diskussionen måste in under huden på rättsväsendet. Fru talman! Justitieminister Beatrice Ask säger att sexualbrottslagen ska ses över efter årsskiftet. Det är bra. Men jag blir förvånad över att hon inte vågar tänka högt innan översynen har påbörjats. Jag trodde att politik handlade om att bryta sina åsikter, att stå för något och sedan ta diskussionen för att komma fram till ett bra beslut. Det är svårt när vi har en minister som hela tiden hänvisar till utredningar. Det är skarpt läge nu. Frågan står på dagordningen och diskuteras. Vi i kammaren måste vara med. I detta anförande instämde Ameer Sachet (s).

Fru talman! Maryam Yazdanfar sade i sitt anförande att alla kan bli våldtagna och alla kan våldta, och i tidigare replikskifte förde hon ett resonemang om Stureplan, Båstad och Visby, kanske med en inriktning på en klassfråga. Med anledning av detta och det Maryam Yazdanfar sade om kön och genus i sitt anförande vill jag fråga om Maryam anser att klass, kön och genus är ställt över rättssäkerhetsperspektivet.

Fru talman! Självklart inte!

Fru talman! Tack för svaret! Det låter betryggande att Maryam Yazdanfar säger självklart nej. Samtidigt för Maryam ett resonemang om att könet ska vara överordnat i en rättegång. Kvinnan ska bli trodd, och det ska vara ställt över rättssäkerheten.

Fru talman! Det gör jag inte alls.

Fru talman! Jag reagerade också på anslaget som Maryam Yazdanfar hade, nämligen att detta skulle handla om en klassfråga. Hon lyfte fram Stureplan och Båstad som miljöer med särskilt förgripliga värderingar. Det är ingen hemlighet att det uppmärksammade Stureplansfallet har offentliggjort en hel del synnerligen unkna värderingar som vi alla har anledning att utan tvekan ta avstånd från. Frågan är om Maryam Yazdanfar anser att det är så enkelt att det bara är i sådana miljöer som denna typ av värderingar frodas eller om det är ett mer allmänt och brett samhällsproblem. I så fall är det ärligare att föra resonemanget utifrån lite andra utgångspunkter. Man kan också fundera på detta som Maryam Yazdanfar beskrev som den typiska våldtäkten och att den inte ser ut som hon beskrev. Nej, det gör den absolut inte. Och det är ett grundläggande problem att det finns allvarliga svårigheter när det gäller att utreda dessa frågor. Samtidigt för hon ett resonemang som bygger på att skrämma unga kvinnor ytterligare från att anmäla. Frågan är om det är särskilt konstruktivt när mycket har gjorts för att förbättra rättsväsendets värderingar.

Fru talman! Jag börjar med det sista. Mycket har gjorts och det är bra. Det jag beskriver är intryck från möten på kvinnojourer och med expertis som jobbar med dessa frågor. Det här är vad de kvinnor som har blivit utsatta känner. Svaret på fråga ett är nej. Men däremot var det en av dina partikamrater som undrade om dessa normer och värderingar kunde bero på ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Då kan man fråga sig om det kanske inte beror på de normer och värderingar som råder på Stureplan. Det var inte jag som tog in den aspekten.

Fru talman! Tack för de klargörandena, Maryam Yazdanfar! Mäns attityd till kvinnor och kvinnors attityd till sin egen sexualitet är en viktig diskussion. Det har vi all anledning att diskutera seriöst. Det finns mycket kvar att göra i de frågorna. Det man kan fundera på är ungas attityd till sexualitet mer allmänt. Vi ser att man har flera olika partner och mer riskfyllt sex i många olika sammanhang. Det är snarast ageranden som i viss mån har understötts av vänsterrörelsen och den kulturrevolutionära strömningen att allt sex är bra sex. Det är lite 68-attityd, och jag undrar om det är så lyckat.

Fru talman! Jag vet inte om Maryam Yazdanfar vet hur en process i domstol går till. Det är mycket möjligt att hon gör det. Det är viktigt att framhålla att det som är ramen för processen är åklagarens gärningspåstående. Den fråga rätten ska ta ställning till är om åklagaren har styrkt att den tilltalade har gjort sig skyldig till den påstådda gärningen eller inte. Det är detta som är domstolens fråga. Det är alltså inte fråga om något allmänt tyckande utifrån olika värderingar, som Maryam Yazdanfar kan ägna sig åt. Frågan som domstolen ska besvara är alltså om bevisningen räcker för en fällande dom. Om den tilltalade befinns skyldig är det styrkt. Det kan också vara så att det inte är styrkt. Det kan finnas flera förklaringar till att det blir en friande dom. Antingen kan man konstatera att den tilltalade är oskyldig eller att domstolen inte vet för att bevisningen inte räcker till. Där vill vissa fylla gapet med någon form av utbildning och allmänt psykologiserande.

Fru talman! Jag tycker att allt sex mellan jämlika vuxna människor som kan säga ja till det sex de vill utöva är bra sex. När det är tvång, barn eller andra avarter med i bilden är jag inte med längre.

Fru talman! Jag talar inte alls om allmänt psykologiserande utan om kunskaper om vilka normer och värderingar som styr vårt samhälle. Anti Avsan låter som vissa jag har debatterat med inom rättsväsendet som säger: Vi behöver inte det där. Vi står fria från de normerna och värderingarna. Om man tycker på det sättet är man naiv. Som domare, åklagare eller advokat måste man rimligtvis vara en del av det samhälle vi lever i och påverkas av samma strukturer som alla andra. Annars låser man in sig i ett tyst rum och reflekterar inte över samhällsutvecklingen.

Fru talman! Man kan ägna sig åt allmänt tyckande. Det är helt uppenbart. Men frågan är hur det är i verkligheten. Det är det som är avgörande. Det jag har redogjort för är hur en sådan här prövning går till i verkligheten, vilket är en viss kontrast mot vad Maryam Yazdanfar ger sken av. Det går inte till på det sättet. Det är viktigt att framhålla det. Man kan komma med en massa fantastiska förslag om man har fel utgångspunkter. Jag tycker att det är viktigt att vi har rätt utgångspunkter för diskussionen, om vi nu alla har denna goda ansats.

Fru talman! Jag kan citera en domare som jag har mött i mina många samtal med aktörer inom rättsväsendet. Hon sade: Det krävs en domare med unken kvinnosyn för att saker och ting ska barka åt skogen. Jag tror att det finns unken kvinnosyn också inom rättsväsendet. Jag tror att det finns unkna föreställningar även där. Vågar vi inte diskutera det är vi naiva.

Fru talman! Sexuella övergrepp är vidriga. För den som drabbas sätts outplånliga spår. Offret, den drabbade, måste alltid få allt stöd och all hjälp som är möjlig, vilket också justitieministern har poängterat. Samtidigt är det oerhört viktigt att inte en oskyldig döms. Stureplansfallet har nu väckt starka känslor, och kvinnor kanske känner sig lite säkrare. Samtidigt måste man komma ihåg att Stureplansfallet visar hur viktigt det är att man inte följer instinkten att rusa hem och tvätta sig innan man anmäler utan i stället omedelbart kontakta polisen och få en bevissäkring. Kompetens och arbetsmetoder måste hela tiden utvecklas hos alla som har att utreda sexualbrott. Det är därför väldigt tillfredsställande att det nu i den nya domarutbildningen ingår obligatorisk utbildning om sexualbrott. Domarutbildningen sker innan man får sin fullmakt. Sedan kan man inte tvinga domare att gå utbildning, men självklart är det önskvärt att man på olika sätt påverkar så att så många domare som möjligt går den här utbildningen. Det är också viktigt att det görs en kompetent utredning oavsett om det är i Malmö eller Sveg. Så är inte situationen i dag. Det är något som vi i alliansen trycker hårt på att vi bör förändra. När det gäller sexualbrott är det oerhört viktigt att man hela tiden flyttar fram positionerna. Det har skett successivt under det förra århundradet, och det sker nu. Det finns kvinnor i vårt land som kommer ihåg att det var fullständigt meningslöst att anmäla våldtäkter på grund av samhällets inställning och det bemötande man fick. Detta har gudskelov förändrats. Själv kommer jag ihåg hur urbota ilsken jag blev när jag hörde om hur domare hade frågat vilken klädsel offren hade - om det var lång eller kort kjol och urringning etcetera. Detta kunde till och med finnas med i skrivningarna i domen. Så är det inte i någon större utsträckning längre, och man hittar det sällan i domstolarnas skrivningar. Huruvida offret gör motstånd eller inte har egentligen ingen betydelse i svenskt rättsväsende. Samtidigt frågar man ibland hur kvinnan har agerat i situationen. Då måste man vara medveten om att män och kvinnor reagerar olika i olika situationer. Mäns reptilhjärna är lite annorlunda än kvinnors reptilhjärna. Här finns en risk för att domstolar fortfarande utgår från männens sätt att reagera och inte från kvinnans sätt att reagera. Där behöver vi en större forskning och en bättre kunskap. Sedan kommer jag till detta med ålder. Det är inte rimligt att man i ett rättssamhälle, där man i lagstiftningen har specifika åldersgränser utsatta, gör bedömningar av huruvida en 14-årig flicka ser äldre ut. En 14-årig flicka är ett barn, och det är fullständigt irrelevant om hon ser ut som 17 eller 18. Det finns åldersgränser. Här kan vi se hur man på olika sätt har slirat. Nu bortser jag från fall där parterna är ungefär jämnåriga. Här krävs också mer utredning, men framför allt måste man här få till stånd en diskussion och debatt så att man flyttar tillbaka normer och värdering till vad lagstiftaren säger. Offrets mognad och utseende får i Sverige 2007 aldrig ha någon betydelse för rättsutslaget.

Fru talman! En förmån med att vara sist i en debatt är att man kan snabbrecensera de andra. Jag vill passa på att tacka samtliga deltagare. Jag tycker att det har varit en väldigt bra debatt. Man skulle egentligen kunna knyta ihop det på samma sätt som Thomas Bodström inledde: Egentligen vill vi alla samma sak. Det är faktiskt glädjande i en så viktig fråga. Våldtäkt är en fruktansvärd kränkning av en individ. Det är en ohyggligt viktig utgångspunkt. Om man träffar våldtäktsoffer är det svårt att inte bli berörd och inte ta till sig historierna in i märgen. Man minns våldet, förödmjukelsen och smärtan, och man talar ofta om att man aldrig känner sig riktigt hel, riktigt ren eller riktigt säker igen. Även om många av mina partikamrater reagerade annorlunda tycker jag att det var bra att Maryam Yazdanfar tog upp ett antal situationer som inte rör det nu omtalade Stureplansmålet. Vi vet ju faktiskt om att de flesta våldtäkterna äger rum i hemmet och i relationen. Där finns ganska mycket forskning som är intressant om att våldtäkter ofta är betingade som en våldshandling. Det är ofta ett ytterligare steg i en misshandelsutveckling som är rätt skrämmande. Familjen och skolan har en uppgift i att lära ut en människas omistliga rätt att inte behöva bli kränkt. Polisen behöver resurser och kompetens för att ingripa och helst förhindra att våldtäkter äger rum. Domstolsväsendet behöver förmåga att hantera svåra och komplicerade brottmål. Även sjukvården, som inte har tagits upp här, har en väldigt viktig inte bara vårdande utan faktiskt uppsökande roll för att finna riskpersoner och vårda dem i preventivt syfte. Riskpersoner behöver nämligen nås tidigt då de flesta inte är kända förövare. Vi är nog alla eniga om att samhället har ett ansvar för att varje våldtäktsoffer ska få bästa tänkbara stöd och hjälp tillbaka till ett värdigt och bra liv. Samhället har också ett särskilt ansvar att inte låta förövare få begå samma brott igen, och här brister det i dag. Jag tycker att vi har ägnat för lite uppmärksamhet åt det. Var tredje person som döms för sexualbrott lämnar kriminalvården utan behandling. Det finns en hormonmodulerande behandling som kallas kemisk kastrering. Det är ett mycket provokativt ord. Men det är en hormonmodulerande behandling som hämmar könshormoner under en-tre månader. Det är en behandling som används i Tyskland, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Finland, Norge, USA, Kanada och Sverige. Den används i Sverige inom relations- och samlevnadsprogrammet för behandling av sexualbrottslingar. Den kopplas ihop med ett motivationsprogram och olika terapiinsatser för att en människa inte ska gå tillbaka till ett destruktivt våldtäktsbeteende. Det finns stater i USA som har infört lagbestämmelser om införande av kemisk kastrering som en straff- och behandlingsmetod. Socialdemokraterna i Danmark har föreslagit just detta, och man hänvisar där till studier som visar att metoden är hundraprocentig, det vill säga att ingen återfaller och begår nya sexualbrott. Jag tycker att det är dags att vi i Sverige gör en översyn av om inte vi också ska införa kemisk kastrering som en straff- och behandlingsmetod. Det är ett straff för den lagförde våldtäktsmannen som inte under några omständigheter kan betraktas som värre än det öde som drabbar ett våldtäktsoffer.

Fru talman! Jag tänkte tala om rehabilitering och finansiell samordning. Rehabiliteringsarbete är mycket viktigt för att hjälpa människor till arbete eller tillbaka till ett arbete. Samhällets olika organisationer är till för att ge den enskilde stöd, och detta arbete måste ske mycket mer samordnat än i dag och med utgångspunkt i den enskilde. Men regeringen minskar andelen köp när det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering. Nästa år minskar stödet med 200 miljoner kronor, 2009 med ytterligare 500 miljoner kronor och 2010 med 800 miljoner kronor. Dessa resurser ska i stället användas till arbetsförmågebedömningar och utredningar. Dessutom drar man ned på anslagen till rehabiliteringspenning. En närmare granskning visar att det som regeringen kallar sin rehabiliteringsgaranti snarare är en sorteringsgaranti, inte minst den så kallade rehabiliteringskedjan som man nu inför i kombination med ensidiga tidsgränser när det gäller sjukpenningsprövningar. Vi socialdemokrater tror inte att det bara är arbetsförmågebedömningar och tester som behövs. Regeringen börjar i fel ände. Man är på jakt efter de långtidssjukas och de förtidspensionerades villkor i stället för att lägga kraft på att nysta i de system som vi har och den oförmåga som finns i dag och på att hitta lösningar på de problem som alla medborgare ser - orimligheten i att sjukskriva människor till passivitet när kostnaderna vida överstiger kostnaderna för just rehabilitering. I stället behövs åtgärder som ska underlätta tidiga insatser och förhindra att människor faller mellan stolarna. Individens behov måste alltid stå i centrum. Under den förra mandatperioden pekade vi socialdemokrater i regeringsställning ut sjukskrivningarna och de höga ohälsotalen som en av mandatperiodens största utmaningar. Vi vidtog också en rad åtgärder i syfte att sätta individen i centrum och öka resurserna för att varje individ ska komma tillbaka till arbete för att man därigenom ska få ned de höga ohälsotalen. Att individen ska stå i centrum låter sig lätt sägas, men i praktiken är det svårare. Det borde vara så att tjänstemän som ska hjälpa till med rehabilitering oftare ska vara mindre än en meter från den som de ska hjälpa. När det gäller rehabilitering tillskapade vi finansiell samordning, Finsam. Jag engagerade mig en hel del för att få i gång Finsamsamarbete, inte bara i mitt eget hemlän Dalarna utan även på andra platser i landet. I Dalarna har vi fem samordningsförbund som omfattar nio kommuner. Finsam omfattar Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, landsting och kommuner som gemensamt var och en satsar 25 procent och bildar ett förbund som har till uppgift att hjälpa och stödja människor med det gemensamma målet att den enskilde ska få ett eget arbete och en egen försörjning. Detta samarbete är mycket viktigt och framgångsrikt. Finsam i Avesta-Hedemora, som jag känner väl till, har varit i gång i snart två år. Där har vi valt att i första hand arbeta med människor mellan 20 och 40 år. Vi har fyra medarbetare som var och en har sin anställning i respektive organisation men som arbetar tillsammans i gemensamma lokaler. Där möter dessa medarbetare hela tiden de enskilda människorna med utgångspunkt i att hitta olika former av rehabiliterande insatser som den enskilde behöver. Utgångspunkten är alltid den enskilde. Det gemensamma målet är att hjälpa den enskilde till en egen försörjning. Detta har varit ett mycket bra sätt att skapa en bra samordning mellan samhällets olika instanser som tillsammans stöder den enskilde till en egen försörjning. Vi har under dessa knappa två år konstaterat att det som ungdomar i väldigt stor omfattning behöver är stöd i vardagen. De flesta behöver inte några ytterligare utredningar, utan de behöver faktiskt stöd i vardagen för att komma tillbaka. Vi har fört en diskussion om att nu höja målsättningen och öka resurserna för att också nå en grupp äldre, nämligen personer över 40 år. I den första diskussionen som vi har haft med huvudmännen har Försäkringskassan och länsarbetsnämnden varit mycket positiva. När vi sedan ber att få ett mer definitivt besked när budgeten har lagts fram säger man att man är tveksam om resurserna räcker till. Personer med behov av socialt bistånd under en lång tid kommer tillbaka till arbetsmarknaden förbluffande snabbt. Därför vill jag ställa en fråga till regeringens företrädare. Varför är man inte beredd att satsa resurser för att faktiskt genomföra rehabilitering för den enskilde?

Fru talman! Det är ljuv musik i öronen att höra Kurt Kvarnström från Socialdemokraterna tala om individen i centrum och göra det dessutom upprepade gånger. Det är sällan man hör sådana väsentliga ord om vårdens innehåll. Låt mig ställa en fråga till Kurt Kvarnström. Samtidigt som man säger dessa vackra ord, hur fyller man dem med innehåll? Jag skulle gärna vilja veta vilka konkreta reformer som Socialdemokraterna, under den gångna regeringsperioden av Socialdemokraterna med hela tolv år, har föreslagit och röstat igenom här i riksdagen som har ökat möjligheten för just individen att själv välja, att få ett fritt vårdval, oavsett som det gäller hälso- och sjukvård eller äldrevård? Vad har den ambitionen i verkligheten lett till? Låt mig dessutom ställa en annan fråga. För att vårdvalet ska fungera måste det även finnas en möjlighet för den som utför vården att ha ett fritt val vid sidan om en toppstyrande, ofta landstingets, organisation. Vilka var de reformerna under denna tolvårsperiod?

Fru talman! Det jag beskriver är en av de åtgärder som vi vidtog under den förra mandatperioden för att faktiskt placera människor mer i centrum. Det visar sig väldigt tydligt efter de knappa två åren att det inte är något vårdbehov de flesta av de här människorna har. Det är mycket begränsat i den här gruppen människor. Vad man behöver är hjälp och stöd i vardagen för att hitta formerna tillbaka till ett aktivt arbetsliv. Det är inte på vårdens område som behoven finns. Som jag sagt tidigare behöver de absolut inga ytterligare utredningar eller bedömningar. De behöver hjälp i sin vardag för att kunna komma tillbaka. Det är ett av de tydligaste exemplen där man har placerat människor i centrum för att ge dem hjälp och stöd att komma tillbaka till sitt arbete. Jag har flera exempel som jag nu inte hinner ta upp på människor med långvarigt socialbidragsberoende som med det här stödet i vardagen har hittat tillbaka till arbete.

Fru talman! Min erfarenhet kommer från Östergötlands län, där jag satt som ledamot i landstinget under förra mandatperioden. Gång efter annan under socialdemokratiskt styre fick vi höra att det inte fanns utrymme för just individen att välja. Individen var inte i centrum. Det var för kollektivets skull som man tog på sig manteln att skydda alla sina medborgare genom beslut som ju tyvärr ofta ledde till ransonering i stället för expansion av den här typen av insatser. Har Kurt Kvarnström någon kommentar till detta på riksplanet?

Fru talman! Nej, jag kan egentligen bara upprepa det väldigt tydliga i finansiell samordning och en lagstiftning som man har skapat, där man faktiskt ordentligt sätter individen i centrum och där man över huvud taget inte "fackar in" personer enligt olika behov. Den enskilde är utgångspunkten utifrån de behov som man faktiskt har. Det visar sig att väldigt få i den grupp människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden är i behov av medicinska insatser. Några av dem finns inom den psykiatriska vården, men de behöver samtal och stöd i sin vardag.

Fru talman! Jag vet inte om jag skulle använda ordet ljuv musik, men det är mycket intressant att höra Kurt. Du talar om att du vill ha mer samarbete. Sedan talar du emot regeringen som just arbetar för mer samarbete mellan de instanser som du själv nämner. Du pratar om att du vill ha mer rehabilitering, men du är emot att man inför regler för att man ska få i gång snabbare rehabilitering. Du är emot att man inför en rehabiliteringsgaranti. Min fråga är: Vad är du emot egentligen av de här sakerna sakligt sett? Eller är det bara så att den alliansregering som överglänser vad din tidigare regering gjorde är vad du är emot? Finns det något sakligt så skulle jag gärna vilja höra det.

Fru talman! Det jag är emot är att de aktiva åtgärderna för att möta människor saknas. Utgångspunkten - och jag skulle kunna göra den här diskussionen mycket längre om det fanns utrymme - är arbetsplatsen, som är det centrala. För all rehabilitering är det centrala arbetsplatsen. Det är min utgångspunkt. Det är det som gör att de flesta kommer tillbaka till arbete. Därför beklagar jag att man tog bort det lilla krav som ändå fanns på arbetsgivarna att ta initiativ i de här frågorna och ge ett stöd till sina medarbetare. Med de förslag som kommer nu blir det inte aktiva åtgärder som möter människorna, utan det blir ett antal utrednings- och sorteringsinsatser som man genomför. Det viktiga med att flytta tillbaka detta till arbetsplatsen finns inte med. Jag beklagar att företrädare för alliansregeringen vid konferensen uttalade att man såg fram emot ett femprocentigt i stället för tioprocentigt stöd när det gäller Finsam. Nu verkar resurserna tryta för att gå vidare.

Fru talman! I sak håller jag med i väldigt mycket av det du säger. Dina slutsatser är dock häpnadsväckande. Det här ska ske på arbetsplatsen, säger du. Ja, det som är det tungt bärande i det som händer just nu är satsningen på företagshälsovården. Det är precis vad du egentligen ber om. Jag ska passa på att bemöta det du, lustigt nog, ställer en fråga om till allianspartierna. Med det minskade utanförskapet och med den minskade arbetslösheten överförs resurserna till dem som verkligen mest behöver det. Är det också någonting som Kurt Kvarnström är emot?

Fru talman! Jag går över till ett annat område, nämligen äldreomsorgen. Jag kan säga att i äldreomsorgsdebatten i dag finns uttryck och ord som faktiskt skrämmer mig. Äldre kvinnor och män som behöver stöd i vardagen hemma för att klara inköp, städning, tvätt eller mycket nära personlig omvårdnad betecknas som kunder. Som den verkliga valfriheten lanseras att man ska kunna välja vilket företag som utför den här hjälpen. I förrgår gick Almega och Nutek ut med sju punkter för att stärka vård- och omsorgsbranschen. Då pratar man om äldreomsorgen helt enkelt som en näringsgren. All vård och omsorg, all äldreomsorg från A till Ö, ska konkurrensutsättas. Överallt ska man ha kundvalsmodeller. Man anser det viktigt för att skapa acceptans för att vårdbolagen ska kunna tjäna pengar på äldre människors behov av stöd och hjälp. Jag säger stopp och belägg, och det gör vi i Vänsterpartiet. Äldre människor är inte kunder som ska ut och leta äldreomsorg på en alltmer kommersialiserad marknad där vinstintressena är med och styr. De är medborgare med rätt till bästa möjliga äldreomsorg utifrån sina behov. Det är det äldreomsorgen ska handla om - om de äldres välfärd. Våra skattepengar ska inte hamna i fickorna på privata företag utan användas för att förbättra kvaliteten i äldreomsorgen. Vi i Vänsterpartiet vill verkligen ha en valfrihet i vardagen, men då handlar det inte i första hand om att välja mellan olika vårdbolag utan om att kunna påverka den hjälp som ges. Det handlar om att strikta biståndsbedömningar och stelbenta regler ska ändras, att kvinnor och män som behöver äldreomsorg ska kunna välja och tänka så här: Vad behöver jag hjälp med i dag? Är det städningen eller kanske tvätt och klädvård? Det kanske är just i dag som jag känner att min favoriträtt ska lagas hemma hos mig, och jag ska ha någon som är hos mig och äter den tillsammans med mig. Det här sättet att arbeta på finns på många ställen, men långt ifrån alla. På många ställen är det lite i sin linda. I Tynnered i Göteborg har man något som heter Önskemålet. Man kan alltså önska sig att någon kommer hem och lagar en viss maträtt hemma hos en själv. Inom äldreomsorgen i Eslöv kan man få två timmar att välja vad man själv vill göra. I Örgryte i Göteborg jobbar man likadant i delar av hemtjänsten. Det finns timmar där man kan lägga in vad man vill ha hjälp med. Det är väldigt mycket av sociala grejer. Man kan också slå ihop de här timmarna och ta ut dem varannan vecka eller en gång i månaden. Din Dag i Göteborg arbetar med att de äldre ska kunna påverka den hjälp de får. Falun är det ställe som har jobbat väldigt länge med det här. I Falun säger man att äldreomsorgen eller omsorgsbehovet egentligen är färskvara, man måste titta varje dag på vad man behöver. Jag tycker att verklig valfrihet speglas väldigt av vad personalen säger i Falun. Där säger undersköterskorna i hemtjänsten: Förr sade vi att nu ska vi städa, ringde på dörren och gick in till den äldre kvinnan eller mannen. Nu frågar vi: Vad vill du ha hjälp med? I stället för att satsa 300 miljoner på privatisering vill vi stötta den utveckling jag har berättat om med 100 miljoner om året tre år framöver. Men det stora arbetet måste naturligtvis göras ute i kommunerna. Verklig valfrihet kräver också att det finns tillräckligt med resurser i äldreomsorgen. Vi har en slimmad äldreomsorg med ont om tid och strikta bedömningar där hemtjänstens personal stressar mellan de äldre vårdtagarna. Då känner inte de äldre att de kan fråga den människa som de tycker så mycket om och som hjälper dem, oftast en kvinna men ibland en man, om hon eller han kan göra det extra som de behöver ha hjälp med. De äldre ser ju hur bråttom personalen har till nästa ställe. För lite personal är någonting som hindrar verklig valfrihet. Vi vet att Socialstyrelsen många gånger har sagt att detta saknas för att man på våra äldreboenden ska kunna känna att det händer något trevligt och roligt just i dag - att de ska få en meningsfull vardag. Det fattas personal för det. Vi vet att man stressar inom hemtjänsten. Det som ska vara mertid i form av att sitta ned och prata eller verkligen göra det som människor känner är viktigt utifrån sina sociala behov och kontakter finns inte. Därför prioriterar inte vi i Vänsterpartiet skattesänkningar och skattesänkningar där de rika får ut mest. Vi vill i stället satsa de pengarna på bättre välfärd. Ett av de områden vi satsar på är just äldreomsorgen. Under de närmaste tre åren vill vi ha 25 000 fler anställda i äldreomsorgen - 15 procent fler som jobbar där. Det här är en viktig del i den verkliga valfriheten. Men det är också viktigt att äldreomsorgens personal faktiskt får utrymme för att reflektera över sitt jobb och fundera över vilket arbetssätt vi har och hur vi bemöter äldre. De 40 procent som saknar rätt utbildning måste få möjlighet att få det. Äldreomsorgens personal måste få möjlighet att få spetskompetens när det gäller att jobba med dementa, när det gäller rehabilitering och när det gäller hur man jobbar med kost och näring. Därför var de kompetenspengar på 1 miljard som Vänsterpartiet satsade ihop med våra samarbetspartier så viktiga. Därför känns det nu så konstigt att alla de pengarna tar slut och stoppas i alliansens budget. Här vill vi fortsätta att satsa på verklig valfrihet. Det kräver att äldre har ett verkligt inflytande, det kräver tillräckliga resurser och det kräver att man satsar på äldreomsorgens personal.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Eva för ett minst sagt intressant anförande, där du slår fast att valfriheten ska vara viktig. Det är precis det som alliansregeringen lägger sig vinn om - att sätta den enskilda äldre i centrum och öka hans eller hennes makt över sitt eget liv. Men jag är också frågande inför några saker. Tycker du verkligen att ni tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet under den förra mandatperioden drev en trovärdig och trygg äldreomsorgspolitik när antalet äldreomsorgsplatser de facto minskade i princip i hela landet? Tror du att det är den offentliga sektorns begåvning på området som gör att allt fler företag växer fram inom äldreomsorgssektorn? Och tror du verkligen att det är just vinsten som är det drivande motivet när allt fler kvinnor väljer att driva företag inom äldreomsorgen? Om det är vinsten som driver dem - vad är det som är så fel med att göra vinst på att driva en god, trevlig, trygg, bra och säker äldreomsorg? Vad är det för fel med att tjäna pengar på att göra en bra omsorg? Tror du att man jobbar bättre som undersköterska om man gör en förlust än om man gör en vinst?

Fru talman! Det är nog inte undersköterskorna som kommer att göra den stora vinsten. Det mesta av den privata äldreomsorgen drivs av stora vårdbolag som inte bara finns i Sverige utan också i Danmark och England. De har ambitioner att växa och fungera som företag. Jag tycker att våra skattepengar ska gå till att förbättra äldreomsorgen. De ska inte gå till aktieutdelning eller till att företag expanderar utomlands. Däremot tycker jag att det kan finnas ideella och kooperativa företag som kan bidra till utvecklingen. Men då tror jag att vi får se över lagen om offentlig upphandling och se till hur den fungerar i dag. I dag har de små företagen små möjligheter, och de blir ofta uppköpta av vårdbolagen så småningom. Det finns brister i äldreomsorgen. Det är därför vi vill satsa på mer personal och på utbildning. Men vi gjorde också en stor satsning, och vi är överens om de satsningar som görs nu på fler äldreboenden, på mer pengar till äldreomsorgen och på bättre kvalitet. Där skiljer vi oss inte åt. Vi skiljer oss åt i synen på privatisering.

Fru talman! Om man med samma pengar kan driva en mer effektiv och bättre kvalitativ vård och ändå göra en vinst så måste det betyda något. Det du säger om att du vill ta mer pengar av folket i skatter och lägga dem på äldrevården betyder egentligen att man inom befintlig budget skulle kunna göra stora effektiviseringar. Helt uppenbart har inte den offentliga sektorn mäktat med det. Därför växer privata företag fram där det faktiskt - förneka inte det - är många kvinnor som får nya karriärmöjligheter, ny förmåga att lära sig ledarskap inom det som traditionellt anses vara ett manligt område. Är inte det någonting positivt för jämställdheten?

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har gått in och tittat hur det ser ut i de största vårdbolagen - Aleris, Attendo Care och Carema. Toppen består av män. Botten består av kvinnor. Det är alltså männen som sitter på de flesta chefsjobben och i bolagsledningarna på de här företagen. Jag tycker att vi ska satsa på kvinnorna. Vi har förslag, men ni tar ju bort de viktiga kompetenspengarna. Vi satsar 10 miljarder som man kan styra över till att höja kvinnolönerna - en oerhört viktig fråga. Rätten till heltid är en jätteviktig fråga för äldreomsorgens personal.

Fru talman! Det som Eva Olofsson säger är i grunden positivt och någonting som vi strävar efter att uppnå såväl i majoritet som i opposition. Men vi har olika vägar dit. Det blev tydligt under Eva Olofsson anförande att skattehöjningar är en central del i Vänsterns politik för att lösa detta. Vi har det omvända; vi har skattesänkningar och får ändå ihop ekvationen. Låt mig ställa en fråga till Eva Olofsson när det gäller den verkliga valfriheten, som du nämnde. Det kräver naturligtvis en trygg samhällsfinansierad välfärd, men det kräver också att man har lite pengar kvar i plånboken efter sitt lönearbete så att man kan köpa de saker som därtill alltid kommer att behövas. Då är det bra att det finns skattesänkningar. Om man tittar på er motion Fler i arbete - fler vägar framåt ser man att ni varslar om 150 000 nya arbeten, varav du nämnde att 25 000 är välkomna till äldreomsorgen. Det är blott en sjättedel av de 150 000. Hur kan Eva Olofsson göra trovärdigt att skattehöjningar kommer att leda till att just äldresatsningen kommer att genomföras av den överbudspolitik som Vänstern anför i sin motion?

Fru talman! Vi vill inte sänka skatterna. Du pratar om skattehöjning, Finn Bengtsson. Vad ni har gjort är att plocka ut miljarder på miljarder som kunde ha använts till att förbättra välfärden. Det är många som redan har det gott ställt som får mycket pengar i fickorna. Vi vill - och kommer också att göra det - gå till val på att driva en bättre välfärd, en bättre skola, en bättre äldreomsorg, en bättre förskola och en bättre sjukvård. Detta ska fungera över hela landet, och det är viktigare än att människor med goda inkomster får ännu bättre inkomster. Om man sänker skatten och i stället använder de pengarna till att betala fler privata tjänster inom äldreomsorg och alltså får betala mycket mer grejer som den offentliga sektorn står för blir det inte billigare för den enskilde individen. Vi får i stället ett starkare klassamhälle med större skillnader mellan kvinnor och män och större skillnader mellan fattiga och rika. Det vill inte vi ha i Vänsterpartiet. Vi tycker att det är fullt möjligt att satsa på mer personal i äldreomsorgen.

Fru talman! Detta var vänsterretorik. Min konkreta fråga var en annan. Den handlar om de 150 000 jobb som ni föreslår i motionen budgeterat till 7 miljarder kronor varav du nu talar väl för en sjättedel - de 25 000. Min fråga var: Hur ska ni finansiera de 7 miljarderna för att göra trovärdigt att just de 25 000 just i äldreomsorgen verkligen kommer på plats? Vilka skattehöjningar blir det, och vem drabbar de 7 miljarder som ni ska dra in? Det är ju pengar ni plockar ur fickorna på löntagare, förmodar jag.

Fru talman! Vi tror faktiskt att de som jobbar i Sverige vill ha en bra välfärd och är beredda att betala skatt för den. Välfärden är en trygghet. Det kanske inte alla gånger är fler saker att köpa vi vill ha. Det handlar kanske om tryggheten att veta att få det bra på ålderdomen även om man är en kvinna som har jobbat i äldreomsorgen, kanske på deltid, och inte kommer att få så hög pension och inte kan köpa hushållsnära tjänster och inte kan köpa den där bostadsrätten i seniorboendet. Det är för att alla människor ska kunna ha en bra äldreomsorg vi vill göra de här satsningarna.

Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården håller på många områden världsklass. Samtidigt har hälso- och sjukvården stora problem. Tillgängligheten, bemötandet, psykiatrin, primärvården, regionala skillnader - redan det är fem områden som man behöver utveckla och jobba med. Centerpartiet var mycket kritiskt och tydligt i sin kritik mot den gamla regeringens och vänsterkartellens oförmåga att hantera problemen. Vi har fört fram en lång rad förslag om vilka förändringar som krävs. Sedan snart ett år har vi en regering som vi deltar i från Centerpartiets sida, och vi börjar också se resultat av vår politik. För oss är det självklart att vården ska vara solidariskt finansierad och fördelas efter behov. Basen är en välfungerande primärvård. Den ska finnas nära befolkningen och vara lättillgänglig. Den ska präglas av två principer. Det är för det första patientens självklara rätt att välja fast kontakt i primärvården och för det andra personalens rätt till fri etablering inom ramen för den utformning av primärvården som görs i respektive landsting. För att stärka primärvården har alliansregeringen tillsatt Patienträttighetsutredningen för att föreslå reformer som stärker patientens rätt i vården. En del i den utredningen är att föreslå en etableringsfrihet i primärvården som ska kunna utformas med ett bibehållet regionalt sjukvårdsansvar. Utredaren ska även föreslå hur kravet på allmänmedicinsk kompetens ska kunna slopas för de läkare som väljer att etablera sig i primärvården. Genom detta kan mångfalden i vården öka. Centerpartiet anser att vårdens kvalitet och tillgänglighet kan förbättras om flera aktörer är med och berikar och utvecklar vård och omsorg. I alltför hög utsträckning utformas vården enligt professionens arbetsrutiner och behov i stället för patientens. Det är ett traditionellt socialdemokratiskt tankemönster att individen närmast är en hjälplös varelse som måste tas omhand av samhället. Jag menar att vi ska se det precis tvärtom. Vi behöver ett värderingsskifte som innebär att vården utgår från patienten och att patienten och den enskilda är en resurs. Här har vi vårdgarantin som ett viktigt redskap. Att få vård inom rimlig tid är grunden för en god hälsa och en vård på lika villkor. Alliansregeringen har satt av pengar för vårdgarantin. Vi i Centerpartiet är övertygade om att vårdgarantin kan skärpas ytterligare både i tid och i lagstiftning. För en vård som organiserar sitt arbete ur ett genuint patientperspektiv är detta en sporre och inte ett problem. Vi i Centerpartiet är också glada över alliansregeringens kvalitetssatsningar med effektivare IT-system i vården, nödvändiga satsningar inom äldresjukvården, förstärkningar av den medicinska forskningen och att den nationella cancerplanen vi lovade före valet nu faktiskt är på väg fram. Patientsäkerheten förbättras. Omregleringen av apoteksmarknaden genomförs i syfte att öka konkurrensen och förbättra tillgängligheten. En stor tandvårdsreform är en annan viktig reform som nu är på väg att genomföras. Fru talman! Vi är alla unika, och vi vill också bli behandlade som de unika varelser vi är. Jag kan välja mellan restaurangen som serverar svensk husmanskost, falafel eller sushi. Men i vården är jag oftast hänvisad till ett alternativ. Så vill inte alliansregeringen och Centerpartiet ha det. Vi vill att alla goda idéer ska ha en chans att utvecklas och komma fram. Sedan är det vi som använder tjänsterna och har behovet som avgör om idéerna också håller i praktiken. Vi vill se ökad valfrihet och mångfald, och vi vill inte minst öppna för en dialog med den ideella sektorn. Under tolv år av socialdemokratiskt styre har psykiatrin nedmonterats. Det kommer att ta tid att få psykiatrin på rätt köl, och alliansregeringen har påbörjat det arbetet. För Centerpartiet är utgångspunkterna: 1. Lös samarbetssvårigheterna mellan framför allt landsting och kommuner. 2. Ge psykiatrin och socialtjänsten tillräckliga verktyg i lagstiftningen. 3. Öka effektiviteten i psykiatrin. Ge tydliga uppdrag och ställ krav på evidensbaserad vård och på att vi får resultat och uppföljningar. 4. Öka tillgängligheten och skapa en väl fungerande närsjukvård med psykiatrisk kompetens. Mer resurser krävs, och vi ska bemöda oss om att göra rätt saker i rätt ordning. Barns och ungas psykiska hälsa ska prioriteras. Centerpartiet vill göra psykisk hälsa till ett uttalat folkhälsomål. Fru talman! Det gör skillnad när Centerpartiet och alliansgeringen lägger grunden till framtidens hälso- och sjukvård byggd på en helhetssyn på människan. Vi har i varje fall kommit en bit på väg.

Fru talman! Det är häpnadsväckande när Kenneth Johansson jämför behovet av hälso- och sjukvård och att välja mellan sushi och falafel. Jag kan faktiskt laga min mat hemma. Men skulle jag få bröstcancer kan jag inte fixa det själv. Jag ställer helt andra krav på sjukvården. Jag träffade Vänsterpartiets landstingspolitiker häromdagen. Det vore lite intressant utifrån sushi- och falafeldiskussionen att fundera på läget i Västmanland. Det var ett program på tv i Kalla fakta. Våra landstingspolitiker verifierade också att det finns stora skillnader mellan hur man ger möjligheter till sjukgymnaster, insatser av samtal och åtgärder med den formen av stödkaraktär hos flera av de privat drivna vårdcentralerna. När Vänsterpartiet har krävt en redovisning av vad alla använder sina pengar till har vi fått nej. Hur ska Kenneth Johansson garantera att man inte skriver färre remisser till sjukgymnastik för dem som behöver det för att man vill ha bättre vinst till dem som driver vårdcentralen?

Fru talman! Skillnaden mellan Eva Olofsson och mig är att jag har tilltro till att den enskilda människan kan göra egna val. Jag tror att den enskilda människan som har erfarenheter av vård själv kan bedöma om man tycker att det ena eller andra alternativet är bättre. Jag är övertygad om att det är mycket bättre än det uppifrånperspektiv som Eva Olofsson och hennes parti företräder. Valfrihet för patienten och för personal att göra egna val är något som Centerpartiet och alliansregeringen står för. Det ska ske på ett klokt sätt. En upphandling ska göras, och det ska ske enligt klara och tydliga regler. Det är kvalitetsmål som i hög grad ska sättas upp. Jag har tilltro till att sjukvårdshuvudmännen och andra kan göra de bedömningarna mycket bättre än vad Eva Olofsson och hennes parti kan göra.

Fru talman! Uppenbarligen har man inte gjort det i Västmanland. Jag vill ställa en annan fråga. En annan stor oro som fanns här i Stockholm var detta med fri etableringsrätt. Man använder sig av denna på det sättet att det är patienterna som ska välja om man får starta vårdcentraler överallt. Man kan se att Rinkeby och Tensta inte är de ställen som kommer att få flest vårdcentraler, utan det är centrala Stockholm. Det är dyrt när man behöver tolk och annat. Det fanns också en jättestor oro för kranskommuner och glesbygden. Kommer man att få några läkare alls dit när man släpper fritt resurserna på det här sättet?

Fru talman! Vi vet hur det är i dag med den uppifrånstyrning som Eva Olofsson företräder. Där har vi problem att få bemanning i områden på landsbygd och glesbygd. Så är det i dag. Vi vill underlätta och ge nya förutsättningar för att det ska bli en annan tingens ordning. Det jag sade i mitt anförande står i det utredningsdirektiv som lagts fram. Det handlar om en etableringsfrihet som ska utformas med bibehållet regionalt sjukvårdsansvar. Titta till exempel på Halland. Det är ett sådant exempel. Där sätter man upp kriterier och ställer krav. Sedan överlåter man det till ett entreprenörskap.

Fru talman! Kenneth Johansson räknar upp vad som behöver göras. När jag läser alliansens budget på området och tittar på pengarna har jag svårt att se vad det egentligen är man vill göra. Man har tagit bort kompetenspengarna till utveckling och utbildning av personalen. Enbart i Stockholm är 70 procent av personalen inom hemtjänsten outbildad. Det finns inte extrapengar alls till psykiatrin trots att Milton har en bra utredning med många bra förslag som kostar ett antal miljarder. Det finns ingenting extra där. Man har heller inga extrapengar till handikapprörelsen. Man flyttar runt lite grann bland kontona och tror kanske att handikapprörelsen tror att den har fått extra pengar. Man monterar också ned det så viktiga narkotikaarbetet, Ett kontrakt för livet, som har pågått en tid, och man är i full färd med att slå sönder vårt fina apoteksmonopol. Jag är väldigt fundersam. Vad är det egentligen man vill göra mer än att sänka skatter?

Fru talman! Samtliga av de exempel Catharina Bråkenhielm tog upp träffar precis fel. I den budget vi har finns det 2 miljarder kronor mer till äldresjukvården än vad den gamla regeringen hade. Psykiatrin får 500 miljoner kronor mer 2007 och 500 miljoner kronor mer 2008 än vad den gamla regeringen tidigare har aviserat. Handikapprörelsen får 20 miljoner kronor mer. Där har anslagen varit oförändrade i många år under den regering som Catharina Bråkenhielm höjer till skyarna. Jag kan fortsätta att räkna upp på det här viset. Catharina Bråkenhielm har uppenbarligen inte tagit del av de förslag som har lagts fram hittills. Vi får komma tillbaka till det. Jag hoppas att hon läser budgeten mer noggrant till den budgetdebatt som kommer.

Fru talman! Jag har läst budgeten, men vi läser den kanske på olika sätt. Om man tar gamla siffror, som Kenneth Johansson gör, blir det så, men om man är uppdaterad blir det som jag sade. Är det när man är gammal och sjuk, Kenneth Johansson, och ligger hemma och behöver hjälp som man ska få en broschyr under näsan, vara kund och veta vilket bolag man vill ha hjälp av? Jag tror att det är precis då man vill känna att samhället finns där och att man är trygg. Därför vill jag inte ha det här valsystemet som alliansen nu inför. Vilken är din motivering till att man tycker att det är det absolut viktigaste?

Fru talman! Jag brukar läsa det som står i budgeten. Då brukar det bli ganska bra. Gör så också, Catharina Bråkenhielm! När det gäller valfrihet för de äldre vill jag säga att detta är ett erbjudande. Det handlar om att göra en lagstiftning som möjliggör för kommuner som så vill och som har en majoritet som vill att bygga upp system som ökar möjligheterna att göra egna val. Jag kan inte förstå varför man ska vara så rädd för att de äldre och deras anhöriga även på äldre dagar ska kunna få göra ett eget val.

Fru talman! Jag har berört det område som gäller finansiell samordning. Jag tror inte Kenneth hörde hela mitt anförande, men jag tänker i alla fall ställa frågor på det området. I sitt anförande berörde Kenneth vikten av samordning i samhället när det gäller psykiatrin, samarbete mellan kommun och landsting och den typen av frågor. Det här är väldigt konkret. För mig är arbetsplatsen mycket central och den allra viktigaste delen. Då förstår inte jag varför man tar bort arbetsgivarens skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar. Varför tar man ut det i samhället där man är ännu längre från det viktiga? Sedan vill jag ställa den viktigaste frågan. Kenneth Johansson, på den konferens som du och jag var på i Falun utlovade du att de 5 procenten när det gäller Finsam skulle bli 10 procent. Vart tog de pengarna vägen? Gick de allihop till fastighetsskattesänkningar och skattesänkningar på olika områden? Vart tog pengarna vägen? Nu är signalen den att det inte ens finns pengar till att gå vidare och bygga ut det Finsam som bara har kommit en liten bit på vägen.

Fru talman! Detta kommer från en person som representerar ett system som har slarvat bort hela den goda idén som fanns från början om finansiell samordning. Det handlar om att få en flexibelt utformad samordning där man lokalt avgör vilka parter som deltar. Det handlar också om att höja den finansiella delen i samordningen rejält. Det är bortslarvat, och det försöker vi rätta till. Det första steget tas nu i budgetpropositionen. Det är mycket klart uttalat att det ska vara lokalt utformat och öka möjligheterna för flexibilitet. Om man lokalt finner det lämpligt att nöja sig med två eller tre i stället för fyra parter ska det vara upp till den lokala och regionala nivån att lösa det. Det här är ett första steg. Det är min ambition att medverka till att steg två innebär att man också kan samordna mer finansiellt utrymme.

Fru talman! Det var inte riktigt svar på min fråga. Du utlovade mer resurser för att bygga vidare när det gäller finansiell samordning. Den signal man får nu är att det kanske inte ens finns pengar till det som redan har skapats. Du har pratat väldigt starkt för vikten av samordning med landstinget, och det är den part som i de flesta fall inte har medverkat i detta. Frågan är fortfarande: Varför finns inte resurser att bygga vidare på ett väldigt brett samarbete i de här frågorna?

Fru talman! När det gäller landstinget tycker jag att vi kan lyfta fram sjukvårdsmiljarden som ett positivt exempel. Jag tror att vi är ganska överens om sjukvårdsmiljarden. Om man minskar ohälsan ger det också ökade möjligheter att jobba ekonomiskt. Dalarna är ett exempel där vi har fått ganska mycket pengar nu genom att aktivt arbete. Det tycker jag är bra. Steg ett är taget. Förslaget är tydligt och klart. Det står ökad lokal och flexibel finansiell samordning. Jag utgår ifrån att steg två också kommer att få ett ökat finansiellt innehåll.

Fru talman! Samhället förändras i en rasande fart. Världen har blivit större, och samtidigt har avstånden krympt. Vi kan kommunicera med människor på andra sidan jordklotet i realtid när helst vi vill. Information och kunskap om världen runt omkring finns tillgänglig bara några knapptryckningar bort. Vi kan kommunicera och konsumera dygnet runt. Vi ska vara effektiva, tillgängliga, välinformerade och flexibla. Dagligen möter vi reklammakarnas budskap om hur vi ska vara och vad vi ska äga för att vara lyckliga och framgångsrika. Den goda ekonomiska standard som har gjort detta möjligt har också skapat nya problem. Psykisk ohälsa kopplad till stressrelaterade sjukdomar ökar markant. Psykisk ohälsa är ett problem att ta på stort allvar. Vi lever i en tid där vi ständigt förväntas leverera och visa resultat, där vi oftare får bekräftelse för det vi gör än för det vi är. Ny teknik och tillgänglighet är positivt, men vi måste få lära oss att förhålla oss till det utifrån våra förutsättningar. Världen har förändrats snabbt, men den mänskliga organismen förändras inte lika fort. Vår hjärna har fortfarande en begränsad förmåga att hantera ny information, och vi behöver vila och återhämtning. Marginalerna minskar ständigt. Utrymmen för återhämtning minimeras. Den viktiga sociala samvaron på arbetsplatserna minskar. I dag finns få platser i världen där det finns tystnad. Konsekvenserna för individen är skrämmande. Att vårt generella välstånd till trots må så dåligt att man inte längre orkar leva kan betecknas som ett i-landsproblem för många. Förvisso kan det vara så, men likväl är en utmattningsdepression inget tillstånd man ens en gång vill önska sin värsta fiende. Psykisk ohälsa drabbar inte bara individen utan även familjer och vänner. Forskning visar att psykisk ohälsa och sömnstörning ofta går hand i hand. På så sätt kan man säga att socialförsäkringsministern var rätt ute när hon stannade hemma och sov i några dagar. Men om ministern och regeringen på allvar tror att utmattningssyndrom eller utmattningsdepression är något man får en släng av, någonting man sover bort på ett par dagar, är det riktigt skrämmande. Det förklarar varför man som nästa enda åtgärd tar till greppet kortade sjukskrivningstider. Behovet av sjukvård kopplat till stressrelaterade sjukdomar ökar kraftigt i vårt samhälle. Det ledet till sänkt välbefinnande, lägre effektivitet, ökat mänskligt lidande och sänkt livskvalitet. För samhället innebär det kostnader i form av behandling och sjukskrivningar där den sjuke ofta behöver just tid för att kunna läka. Att unga kvinnor i högre grad finns med i siffrorna över människor med stressrelaterade sjukdomar är ingenting som förvånar. Möjligheterna för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden har ökat, men ansvaret för arbetet i hemmet och för barnen är fortfarande i stor utsträckning kvinnornas. Talesättet att kvinnor minsann kan göra flera saker samtidigt är ingenting annat en gigantisk kvinnofälla som riskerar att slå igen, och fångvaktarna heter ångest och depression. Myten om positiv och negativ stress florerar flitigt. Allt fler ser sitt arbete som en del av ett fritidsintresse och tycker att det är intressant och roligt. Och visst är det viktigt att tycka att jobbet är roligt, men risken är att vi arbetar oss till döds. Stress påverkar nämligen kroppen på samma sätt oavsett om man tycker att det är roligt eller om man tycker att det är jobbigt. Många som har utmattningsdepression är aktiva, mycket viljefulla och energirika människor. Fru talman! Den borgerliga regeringens politik förvärrar för den som redan drabbats, och jag blir rent av förbannad när jag ser förslagen. Kraftigt försämrad privatekonomi gör ingen friskare! Kortare sjukskrivningstider ger ingen positiv effekt på människors hälsa! Att komma tillbaka efter att ha drabbats av en stressrelaterad sjukdom tar i regel tid även om du får exakt den hjälp du behöver. Fokus bör vara på vad som hjälper människor tillbaka i stället för på att krympa det ekonomiska utrymmet och minska tiden du kan vara sjukskriven. Det ger nämligen bilden av att människor i psykisk ohälsa inte behöver vård och tid för att komma ur sin situation utan att ekonomiska incitament ska göra dem benägna att tillfriskna. Jag erfar att det är precis tvärtom. Den som lider av stressrelaterad sjukdom och utmattningsdepression skuldbelägger sig själv tillräckligt utan att behöva regeringens hjälp. I stället borde regeringen ta sitt ansvar och satsa på att ge stöd och hjälp till dem som drabbats och framför allt se till att starta det förebyggande arbetet mot den ökande psykiska ohälsan i samhället. Och det bör ske på bred front med folkhälsosatsningar som ger kunskap om stress och hur man undviker den och utbildningssatsningar mot företagsledare, chefer och fackliga organisationer. Vi måste lära våra barn att vila - det är jätteviktigt - och våga tro på och vara sig själva och att fatta besluten utifrån vem jag vill vara, inte från vem jag förväntas vara. Fru talman! Det som oroar mig är att regeringen inte bara för en politik som ökar klyftorna och orättvisorna utan att man också tydligt verkar sakna en medvetenhet om problembilden kring psykisk ohälsa. Det är dags att vakna upp. Sverige behöver även under denna mandatperiod en aktiv politik i denna fråga. Det behövs mer än någonsin. För inte tror väl regeringen att lösningen på problemet är att sova ett par dagar? I detta anförande instämde Caroline Helmersson-Olsson (s).

Fru talman! Detta tema som Hannah Bergstedt vällovligt talar om är ämnet för mitt huvudanförande som jag hoppas kommer som nästa inlägg. Däremot blir jag lite besviken när du presenterar en situation där du förutsätter att man efter ett års alliansregering har ett problem framför sig. Visst har vi det, men det har ju utmynnat ur tolv års misskötsel av psykiatrin! Du talade om den sociala samvaron på arbetsplatserna - att den minskar som en orsak till stress. Jag är böjd att hålla med dig. Om man efter ett långvarigt regeringsinnehav lämnar en och en halv miljon människor i arbetsför ålder i utanförskap och många av dem har berövats möjligheten till denna arbetsplatssamvaro för att just minska sin stress och vi dessutom på medicinsk grund vet att sådant utanförskap leder till en sju gånger ökad risk för förtida dödlighet, då kan man ju ställa sig den här frågan, Hannah Bergstedt: Känner du ingen skuld för ditt parti? Kan du inte bli förbannad på ditt parti lite grann också?

Tack! Får jag be ledamöterna att vårda språket.

Fru talman! Finn Bengtsson pratar om den socialdemokratiska regeringens politik. Det har varit väldigt ofta förekommande i denna talarstol, har jag märkt, att fokus ligger på vad vi har gjort eller vad vi tänker göra. Den borgerliga alliansen lovade i valrörelsen att storsatsa på psykiatrin, men det finns inte en enda ny krona till psykiatrin. Tvärtom föreslår man att resurserna till psykiatrin ska minska till 2009, medan man om man läser Socialdemokraternas budgetmotion kan se att de vill satsa 1,4 miljarder mer på psykiatrin under perioden 2008-2010. Samtidigt är detta ett problem som handlar om förebyggande åtgärder där vi behöver en bra bild av vad som är det bakomliggande problemet.

Fru talman! Jag får be om ursäkt för det ovårdade språket, men det uttrycktes från talarstolen och jag citerade det som sades. Jag ställde frågan retoriskt tillbaka. Jag tycker fortfarande att det är väldigt konstigt att läsa i budgetmotionen att ni säger att det inte satsas några resurser på psykiatrin. Det är ju faktiskt lögn. Vi satsar 1,25 miljarder kronor under en treårsperiod - budgeterat, planerat och uttalat - redan från den första budgetmotionen. Det är alltså inte sant. Däremot, sent under galgen, kommer nu Socialdemokraterna med pengar de ännu inte har förfogande över och erbjuder någonting. Det är skralt.

Fru talman! Det var ett mycket bra anförande du hade de första fyra minuterna där jag kan dela mycket av den verklighetsbeskrivning som du gav, Hannah Bergstedt. Men beskrivningen är också en historisk konsekvens av hur man tidigare har behandlat psykiatrin och hur det har sett ut på arbetsmarknaden, hur människor har haft svårt att få ekonomin att gå ihop, hur pressen har varit stor på enskilda människor som har befunnit sig i ett långvarigt utanförskap och därmed också många gånger hamnat i en depression och blivit föremål för sjukskrivning. Det är därför vi har tagit tag i de problem som har funnits med Försäkringskassan som tidigare hade en sjustegsraket där det sjunde steget var att vara tillbaka på arbetsmarknaden. När man tittade på dem som fortfarande var sjukskrivna efter år såg man att det var en enormt stor del av dem som fortfarande befann sig på steg ett. Vi inför nu en trestegsraket med inriktning på att få människor tillbaka till arbetsmarknaden. Jag kan instämma i det Finn sade om att man bör idka en del självkritik och inte tro att den egna vägen är den allenarådande. Tror du inte att det är bättre för människor att de får en bättre ekonomi och fler arbeten att välja mellan i stället för att befinna sig i ett utanförskap?

Fru talman! Fredrick Federley pratar om ekonomi. En trygg ekonomi är väl knappast någonting som en sänkt sjukersättning kan räknas som, utan detta är snarare ytterligare en belastning för den som är långtidssjukskriven! Det är ett problem med att människor hamnar i utmattningsdepression, men en kortare sjukskrivningstid visar sig inte vara till hjälp för den som är i utmattningsdepression. Snarare är det tvärtom - tid är en av de viktiga saker som man behöver för att återhämta sig från en utmattningsdepression.

Fru talman! Det vore skönt att höra Hannah kommentera det förändringsarbete som nu pågår på Försäkringskassan där vi tidigt lägger in rehabiliteringsresurser, företagshälsovård och direkt och omedelbart försöker arbeta för att få människor tillbaka till arbete. Det vore skönt att höra Socialdemokraterna ge regeringen beröm för att man här går åt rätt håll. En annan bit som jag vill ta upp är att oerhört mycket press som människor upplever i sin vardag ju beror på ekonomi och att man inte får pengarna att räcka till. Det är därför oerhört viktigt att vi sänker skatterna så att människor får behålla mer pengar i plånboken och därmed kan undvika den privatstress de upplever.

Fru talman! Jag markerar att detta med pengar är väldigt viktigt, i alla fall för dem som är i arbete, men tydligen inte för den som redan är sjukskriven. Jag tog mig tiden att titta lite grann på vad Socialstyrelsen säger. Det finns inga starka bevis för att generella arbetsplatsinriktade insatser ger någon effekt för den som är i sjukskrivning på grund av utmattningsdepression. Snarare är det tvärtom så att man behöver god tid på sig att läka innan man kommer i fråga för en sådan här åtgärd. Att korta tiden för sjukskrivning är alltså inte något som hjälper.

Fru talman! Nedrustningen av psykiatrin är en nationell katastrof. Den bedömningen har jag själv gjort både som politiker och yrkesverksam läkare sedan 25 år. Vid en moderat hearing i riksdagen nyligen bekräftades detta både av Svenska Psykiatriska Föreningen och av anhörig- och brukarrepresentanter. Fakta talar sitt tydliga språk. För 30 år sedan investerades nära 200 procent mer än i dag av hela sjukvårdsbudgeten i psykiatrin. Under samma tid har moderna psykiatriska metoder avancerat kraftigt. Socialdemokratiska regeringar såg inte unika möjligheter för de psykiskt sjuka. De ransonerade medlen och bortsåg från betydelsen av en enorm teoretisk och praktisk kunskapsutveckling till gagn för psykiatrin. Facit förskräcker. Antalet psykiatriska vårdplatser i Sverige är nu så begränsat att vi nått den lägsta nivån i Europa, från ca 18 000 platser 1986 till under 5 000 platser år 2006. Ansvarslöst nog drabbas extremt utsatta, svårt psykiskt sjuka och deras anhöriga mest. Fru talman! Euro Health Consumer Index 2007 visar att Sverige nu är sämst av 29 europeiska länder när det gäller tillgänglighet till vård. Bristen på tillgänglighet försämrar prognosen och livskvaliteten för samtliga psykiskt sjuka. Den största gruppen sjukskrivna i dag - 30 procent - har en psykiatrisk diagnos. Trots detta saknas tillgänglighetsstatistik i vårt land för dessa stora folksjukdomar. Det saknas till och med data om i vilken omfattning långtidssjukskrivningar i primärvården sker utan remiss till psykiatrin. Då är det inte underligt att den hastigt påkomna vårdgarantin sällan används för psykiatrins patienter. De svagaste av de svaga gavs lägst prioritet i Socialdemokraternas Sjukvårds-Sverige! Noteras bör att den enskilt största gruppen av alla sjukskrivna, 14 procent, faller inom depressionsdiagnostiken. Gruppen består främst kvinnor om vars möjlighet till vård man inte brytt sig. Så mycket för socialistisk feminism när det verkligen gäller! Men den politiska misskötseln har dessvärre satt djupare spår än så. En alarmerande kompetensflykt från fackpsykiatrin pågår. Riksdagens utredningstjänst anger en psykiaterkår med nära hälften över 55 år och en mycket orättvis fördelning över landet. I mitt eget län, Östergötland, som har haft socialdemokratiskt styre i landstinget parallellt med regeringsinnehavet, går det strax under 10 000 psykiskt sjuka på en enda specialist under åren 1995-2006. Detsamma gäller hela norra Sverige. Denna siffra är fyra gånger lägre än i Stockholm, som i sin tur inte imponerar i internationell jämförelse. Av alltför få psykiatrer har dessutom flera försvunnit genom att den fria etableringsrätten upphörde vid Socialdemokraternas maktövertagande för tolv år sedan. Vi finner i dag inte sällan duktig psykiatrisk vårdpersonal strävande i vanmakt inom en landstingskoloss med erkänt låg produktivitet. En öppnare politik stimulerar till avknoppningar och leder till en mångfald av konkurrerande alternativ. Konkurrens om brukarens gunst lyfter upp tillgängligheten men också vårdpersonalens frihet att välja arbetsgivare. Här ses alltså samtidigt möjligheter för en praktisk lösning på en försummad rättvise- och jämställdhetsfråga för många kvinnors arbetsliv. Fru talman! För få psykiatrer möter för få patienter. Det s-märkta styret har med ideologisk tjurskallighet kommit till vägs ände med världens högsta skatter i kombination med världens sämsta tillgänglighet till psykiatri i ett civiliserat land. Att Socialdemokraterna nu i sin skuggbudget, återigen under galgen, lyfter fram extra miljarder till psykiatrin är ett direkt hån mot de psykiskt sjuka och deras rättmätiga behov av en fungerande verksamhet. Med ointresse för problemets komplexa natur kan man inte med en fiktiv påse pengar hjälpa den psykiatri vars strukturella kris man själv bär ett huvudsakligt ansvar för. Om absolut brist på insikt och trovärdig politik har ett ansikte, fru talman, då är det socialdemokratins. Alliansens miljardsatsningar på psykiatrin är en reell vitamininjektion hand i hand med ett nytt ideologiskt tänkande. Vi ser vikten av det individuella vårdmötets unika funktion. Patient, anhöriga och vårdpersonal är nyckelspelare där effektiv och bra vård kan uppstå. Makten över vården ska ligga där, inte hos toppstyrande organisationer och politiker med tunnelseende på den egna budgeten. Patienter och personal är de främsta tillgångarna i vården, inte som i dag belastningar och problem inom en onödigt byråkratisk, centralstyrd och ineffektiv sjukvårdsorganisation. Fru talman! Alliansen ser behovet av förbättrat psykiatriskt kunskapsinnehåll. Med långsiktigt arbete syftar vi till ökad patientsäkerhet men också till ökad attraktionskraft som får förlorad kompetens att äntligen vilja återvända till psykiatrin. Fru talman! Fler kompetenta personer som bemyndigas bedriva vården med större befogenhet än i dag med därtill kopplat eget ansvar och i sund konkurrens - det är rätt medicin för ökat engagemang, vilket på ett naturligt sätt kommer att skapa god tillgänglighet som var och en i behov av kompetent psykiatri har en självklar rätt att kräva i vårt land.