Kampen om rösträtten

I slutet av 1800-talet försvagades kungens makt och riksdagen fick större inflytande. Men den största frågan väntade fortfarande på sin lösning – kampen för lika rösträtt och valbarhet för alla vuxna svenskar.

Rösträttskampen fördes av många grupper med skilda bakgrunder och intressen. Debatten handlade inte bara om ”för” eller ”emot” rösträtten. Det fanns ett otal varianter, reservationer och villkor i de förslag som fördes fram.

Rösträttens historia: Så fick vi allmän och lika rösträtt i Sverige

Från slutet av 1880-talet och många år framåt skulle frågan om den utökade rösträtten vara ett stående inslag i riksdagen. Många förslag lades fram – men nästan alla fick nej. 1901 infördes värnplikt för män mellan 18 och 47 år. ”En man – en röst – ett gevär” blir ett nytt slagord i kampen om rösträtten.

Men den kvinnliga rösträtten fick inte mycket uppmärksamhet i riksdagen. Därför ordnade Landsföreningen för kvinnans politiska rätt (LKPR) en namninsamling till stöd för kvinnlig rösträtt. 351 454 namnunderskrifter samlades in 1913 och överlämnades till riksdagen. Men trots att kvinnorörelsen debatterade och organiserade sig runt om i landet fick de ofta höra att kvinnor inte var tillräckligt intresserade eller kunniga för att syssla med politik.

Männen får rösträtt (1907–1909)

Trots att de konservativa under lång tid bromsat alla förslag om utökad rösträtt så blev det under Arvid Lindmans högerregering som beslut togs om allmän rösträtt för män.

Förslaget innebar framför allt utökad rösträtt för män över 24 års ålder vid valen till riksdagens andra kammare och att inkomst- och förmögenhetsstrecken avskaffades. Dessutom infördes proportionella val till båda kamrarna.

Flera frågor som snart skulle komma att stå i centrum för den politiska debatten behandlades inte alls i samband med rösträttsreformen 1907–1909. Rösträtt för kvinnor och parlamentarismens principer berördes inte i beslutet. Många hoppades att Lindmans begränsade reform skulle hålla tillbaka vänsterns mer långtgående demokratiska krav. Det visade sig vara en felbedömning.

Argumenten för rösträtten

Rösträttskampen fördes av många grupper med skilda bakgrunder och intressen. Debatten handlade inte bara om ”för” eller ”emot” rösträtten. Det fanns ett otal varianter, reservationer och villkor i de förslag som fördes fram.

Motiv som religion, pengar och nationalism kunde användas för att argumentera såväl för som emot en utökad rösträtt. Då som nu ville politiker och debattörer använda sig av aktuella och känslomässiga frågor för att vinna väljarnas stöd.

Här är några exempel på hur olika ämnen kunde användas för att framföra argument både för och emot den allmänna rösträtten.

Kristendom

För: Med krav på förmögenhet och rikedomar skulle inte ens Jesus få rösta – men däremot Judas.
Emot: Guds ord står över alla majoriteter, och i bibeln står ingen om rösträtt.

Kompetens

För: Alla kan lära sig ta ansvar om de bara får chansen.
Emot: Vanligt folk har vare sig kunskaper om eller intresse för politik.

Samhällsnytta

För: Om varje person får möjlighet att tillgodose sina intressen, ökar den totala samhällsnyttan.
Emot: Demokrati leder till att egenintressen och partikäbbel skadar landet.

Makt

För: Rösträtten är bara första steget mot att förverkliga socialismens idéer.
Emot: Först tar de fattiga makten i riksdagen – sedan kommer de stjäla våra företag och förmögenheter.

Omvärlden

För: Nästan alla andra länder har gjort det – varför ska Sverige vänta?
Emot: Se hur det gått i USA och Frankrike: moraliskt förfall, våld och pöbelvälde.

Biologi och genus

För: Se hur illa ställt det är i världen: Är det inte uppenbart att männen behöver kvinnornas hjälp att styra?
Emot: Kvinnans plats är i hemmet – vem ska ta hand om hem och barn om kvinnorna börjar med politik?

Pengarna

För: Det är skamligt att medborgarrätt heter pengar.
Emot: Den som betalar mycket i skatt ska förstås också få ett större inflytande i politiken.

Nationalism

För: Folket kan aldrig älska sin nation om de förvägras rösträtt.
Emot: Folkstyret kommer förstöra Sveriges tusenåriga politiska traditioner.

Förnuft

För: En arbetare med folkskoleutbildning är mer förnuftig än många galna professorer.
Emot: Kvinnor och proletärer kan inte tänka självständigt – de kommer luras av starka ledare.

Rättigheter och skyldigheter

För: Alla människor har rätt att delta i sitt lands styre.
Emot: Rösträtten är ett uppdrag för de kvalificerade – inte en rättighet som kan delas ut.

Ålder

För: 35-årsgräns till första kammaren leder till senilitet och åderförkalkning. Sverige behöver ungdomens kraft.
Emot: Det krävs erfarenhet och mognad av den som ska ta ansvar för vår gemensamma framtid.

Revolution

För: Låt oss införa rösträtten innan revolutionen kastar omkull både riksdagen och resten av samhället.
Emot: Det verkliga folkstyret uppnår vi genom revolution – inte genom borgarnas så kallade rösträtt.

Rösträtt för alla – överenskommelsen 1918

I samband med första världskriget (1914–1918) skakades Europa av kriser och revolutionära stämningar. Både män och kvinnor hade under krigsåren fått göra stora insatser i försvaret, jordbruket, industrin och i hemmen. Många ansåg att när folket gjorde så stora samhällsinsatser, borde de också få rätt att rösta. Dessutom rådde det matbrist under långa perioder, vilket ökade det allmänna missnöjet.

1917 tillträdde en regering bestående av liberaler och socialdemokrater med allmän och lika rösträtt på programmet. Kung Gustav V lovade att inte lägga sig i politiken framöver, vilket innebar att parlamentarismen hade segrat. På hösten 1918 lade regeringen fram sitt förslag om allmän och lika rösträtt som till sist accepterades av högern. Detta gjorde att det kunde godkännas av riksdagens båda kammare. Kung Gustav V och vissa framstående företagsledare hade tidigare under hösten uttalat sitt stöd för rösträttsreformen, vilket också påverkade högerns inställning. Däremot anslöt sig inte ledamöterna av de så kallade vänstersocialisterna, som ansåg att förslaget innehöll för många inskränkningar av rösträtten.

Strax före klockan ett på natten onsdagen den 18 december 1918 slog talmannens klubba äntligen i bordet. Till slut kunde båda kamrarna fatta ett principbeslut. Sverige skulle införa allmän och lika rösträtt. Det skulle ske i två steg:

1.  Redan i valen till kommuner och landsting våren 1919 skulle alla myndiga svenska medborgare – kvinnor såväl som män – ha en röst var, oavsett kön, social bakgrund och förmögenhet. Beslutet påverkade även riksdagen, eftersom första kammarens ledamöter utsågs av landstingen.

2.  Riksdagen utlovade dessutom att allmän och lika rösträtt skulle införas även i valen till riksdagens andra kammare. Det krävde dock en grundlagsändring och ytterligare två beslut vid de ordinarie riksdagarna 1919 och 1921.

Varför blev Sverige en demokrati?

Demokratins genombrott berodde på flera samverkande faktorer. Upplysningen, industrialiseringen, urbaniseringen, befolkningsökningen, den ökade läskunnigheten, de framväxande folkrörelserna, ny kommunikationsteknik och friare massmedier – allt detta omformade samhället och medförde krav på nya politiska spelregler.

När så det rätta ”psykologiska läget” uppstod på hösten 1918, efter det tyska kejsardömets fall, kunde en majoritet i riksdagen övertygas. Om inte demokratin infördes genom kontrollerade reformer så riskerade samhället att vältas över ända med våld.

Det första demokratiska valet

När riksdagens andra kammare samlades i januari 1922 var det första gången ledamöterna hade röstats fram genom ett demokratiskt val enligt dagens definition. En stor majoritet av medborgarna var nu både väljare och valbara. Fler representanter från arbetar- och medelklassen tog plats i riksdagens båda kamrar. Dessutom blev de första kvinnorna invalda, efter hundratals år med endast manliga riksdagsledamöter.

illustration av de fem första kvinnorna
Illustration: Riksdagsförvaltningen

Kvinnorna utgjorde ungefär hälften av väljarkåren. Trots det blev bara fem kvinnor invalda i riksdagen 1921. Kerstin Hesselgren tog som ensam kvinna plats i första kammaren, medan Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring valdes in i andra kammaren.

Men det var männen som fortsatte att dominera politiken långt efter demokratins genombrott. Kvinnorna kämpade för att ta plats, men möttes ofta av motstånd. Männen placerades högre än kvinnorna på partiernas nomineringslistor, de lade beslag på posterna i partiledningen, bestämde i partigrupperna och satt ordförande i utskotten. Däremot påverkade kvinnornas inträde i politiken på ett annat sätt. Partierna försökte nu locka kvinnliga väljare med förslag de trodde skulle vara populära bland dem.

Det dröjde till 1960-talet innan kvinnorna började ta mer plats i partierna och i riksdagen. Då väcktes debatten om könsroller och jämställdhet, vilket bidrog till att kvinnor i högre grad nominerades och tilldelades tyngre uppdrag inom politiken.

Grupper utan rösträtt

Tusentals personer med funktionsnedsättning, psykiskt sjuka och dementa personer var långt in på 1900-talet omyndigförklarade och utan rösträtt. Först 1989 beslutade riksdagen att vuxna människor inte får omyndigförklaras. Även om en person behöver hjälp med att sköta sin ekonomi och många andra vardagsbestyr, påverkar det inte längre rösträtten eller andra medborgerliga rättigheter. Numera är endast barn under 18 år omyndiga i lagens mening.

Fram till 1945 stoppades även myndiga personer i fattigvården från att rösta, vilket drabbade många sjuka och personer med funktionsnedsättning. De kunde nämligen inte få någon annan hjälp än det lilla som erbjöds av fattigvården.

Under lång tid var det också självklart att endast svenska medborgare skulle få rösta. 1976 ändrades reglerna för de kommunala valen. Sedan dess kan även personer utan svenskt medborgarskap rösta (om de har bott i kommunen minst tre år). I riksdagsvalet är dock kravet på svenskt medborgarskap kvar.

Varannan damernas – jämn könsfördelning

Andelen kvinnor i riksdagen ökade stadigt, men i riksdagsvalet 1991 sjönk andelen kvinnor med nästan fem procentenheter, till 33 procent. Det ledde till en intensiv debatt om representationen i svenska riksdagen.

Inför det följande riksdagsvalet 1994 införde därför flera partier listor där varannan kandidat var kvinna. Att på detta sätt varva kandidaterna på valsedlarna brukar kallas för varannan damernas.

I valet 1994 steg andelen kvinnor i riksdagen med över sju procentenheter, till drygt 40 procent. Detta innebar att Sveriges riksdag då, för första gången, uppnådde målet om jämn könsfördelning. Sedan dess har andelen män och kvinnor i riksdagen legat inom intervallet 40 till 60 procent. 

Om sidan

Publicerad