yttr 1986/87 sou2y y (Yttrande 1986/87:sou2y)

Socialutskottets yttrande
1986/87:2y

om vissa alkoholpolitiska frågor

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal till
skatteutskottet hänvisade motioner på alkoholpolitikens område. Det gäller
motionerna Sk350 av Alf Svensson (c) yrk. 5, Sk506 av Görel Bohlin (m),

Sk537 av Rolf Clarkson m. fl. (m) yrk. 2, Sk801 av Marianne Karlsson (c),

Sk802 av Gullan Lindblad (m) och Göthe Knutson (m), Sk803 av Sten
Andersson i Malmö (m), Sk804 av Margareta Andrén (fp) och Olle Grahn
(fp), Sk806 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och Margareta
Andrén (fp), Sk807 av Björn Körlof (m), Sk808 av Karin Israelsson (c) och
Gunhild Bolander (c), Sk809 av andre vice talman Karl Erik Eriksson m. fl.

(fp), Sk810 av Oskar Lindkvist (s) och Hans Pettersson i Helsingborg (s),

Sk811 av Per Stenmarck m. fl. (m), Sk812 av Rune Thorén m. fl. (c), Sk813
av Sven Lundberg (s), Sk814 av Christer Eirefelt (fp) och Kerstin Ekman
(fp), Sk815 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), Sk816 av andre vice talman Karl
Erik Eriksson m. fl. (fp, c), Sk817 av Karin Israelsson (c) och Olle Grahn
(fp), Sk818 av Birger Hagård (m) och Per Westerberg (m), Sk819 av Knut
Billing m. fl. (m), Sk820 av Barbro Nilsson (s), Sk821 av Inga Lantz m. fl.

(vpk), Sk822 av Per Westerberg (m) och Birger Hagård (m), Sk823 av Alf
Svensson (c), Sk825 av Olle Grahn (fp) och Elver Jonsson (fp), Sk826 av
Gudrun Norberg (fp) och Margareta Andrén (fp), Sk827 av Karin Ahrland
m.fl. (fp), Sk828 av Margareta Gard (m), Sk829 av Gullan Lindblad m. fl.

(m, fp, c), Sk830 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp), Sk831 av Rune
Gustavsson m. fl. (c) och Sk832 av Nils Carlshamre (m) och Anita Bråkenhielm
(m).

Motionerna berör frågor om allmänna alkoholpolitiska åtgärder, en
utvärdering av 1977 års alkoholpolitiska beslut, åldersgränser, alkoholhaltiga
preparat, snabbvin, hembränning, skattefri införsel och försäljning,
reglerna om försäljning och servering av alkohol, samt beskattningen av
alkoholdrycker.

Socialutskottet har i ärendet hållit en hearing för att få en aktuell bild av
alkoholsituationen. Till hearingen inbjöds även skatteutskottet. I hearingen
deltog företrädare för Svenska läkaresällskapet, socialstyrelsen, rådet för
alkohol- och narkotikapolitiska frågor, Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN), Nykterhetsrörelsens landsförbund, Verdandi
och Systembolaget. Vissa uppgifter som lämnades vid hearingen har

inarbetats i bakgrundsredovisningen i yttrandet. 1

SoU

1986/87:2y

1 Riksdagen 1986/87. 12 sami. Nr2y

Socialutskottet tar liksom i liknande tidigare yttranden främst upp frågor
om utformning och inriktning i stort av de alkoholpolitiska åtgärderna.

Allmän bakgrund

Riktlinjerna för den nuvarande alkoholpolitiken beslutades år 1977 (prop.
1976/77:108, SkU 1976/77:40). Propositionen om alkoholpolitiken hade
föregåtts av ett omfattande utredningsarbete. Den s. k. alkoholpolitiska
utredningen (APU) tillsattes år 1965. Dess slutbetänkande överlämnades år
1974. Förslagen remissbehandlades och överarbetades härefter av en beredningsgrupp
innan de lades till grund för propositionen.

Riksdagen antog under bred enighet ett samlat alkoholpolitiskt program
med tonvikt på socialpolitiska insatser i vid mening och ökade resurser till
förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet. Målsättningen är att
begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen och att komma till
rätta med alkoholmissbruket. I riktlinjerna ingår en aktiv prispolitik,
försäljning av alkohol i kontrollerade former och en omfattande opinionsbildning.

En fråga som diskuterades när riklinjerna antogs var om ett preciserat mål
för sänkning av alkoholkonsumtionen skulle uppställas. I propositionen gav
emellertid socialministern uttryck åt tveksamhet vad gällde de praktiska
möjligheterna. Han anförde följande (s. 16).

Jag lägger här fram förslag till åtgärder som syftar till en sådan begränsning av
den totala alkoholkonsumtionen som kan bidra till att alkoholmissbruket
trängs tillbaka och alkoholskadorna därmed motverkas. Insatser av detta
slag kan dock få genomslagskraft först på något längre sikt. Det bör vidare
understrykas att en utveckling i den riktning som jag förordar tillfälligt kan
avbrytas, varvid nya åtgärder får prövas. Mot denna bakgrund har jag funnit
att någon i fråga om mängd och tid bestämd plan för en sänkning av
alkoholkonsumtionen inte är möjlig.

I flera motioner föreslogs dock att man skulle upprätta tidsplaner med
begränsningsmål för den totala alkoholförbrukningen. Socialutskottet, som
avgav yttrande till skatteutskottet över bl. a. nämnda motioner, erinrade om
uttalandet i propositionen om att någon i mängd och tid bestämd plan för en
sänkning av alkoholkonsumtionen inte var möjlig. Socialutskottet förklarade
sig dela denna uppfattning. Vidare uttalade utskottet att det är en mycket
komplicerad process att ändra ett invant dryckesmönster och att man endast
genom en långsam och kanske tidvis ojämn utveckling torde kunna få till
stånd en mera påtaglig sänkning av konsumtionen (SoU 1976/77:4y s. 4).

När frågan härefter behandlades i skatteutskottet konstaterade detta att
socialministern i propositionen anslutit sig till den av skatteutskottet tidigare
uttalade målsättningen men inte ansett det möjligt att genomföra en i fråga
om tid och mängd bestämd plan för en sänkning av alkoholkonsumtionen.
Beträffande motionsyrkandena anförde skatteutskottet följande (SkU 1976/
77:40 s. 74).

SoU 1986/87:2y

Enligt utskottets bedömning föreligger det inte någon motsättning mellan
den av utskottet formulerade och av såväl socialministern som vissa

motionärer godtagna målsättningen för alkoholoolitiken och de övriga
yrkandena i frågan, mer än vad gäller kraven pä preciserade delmål för
sänkning av alkoholkonsumtionen. För att kunna sänka den totala alkoholkonsumtionen
torde fordras samordning av flera olika insatser. Utskottet vill
här peka på behovet av information, på utnyttjandet av prissättningsinstrumentet
och på en övervakning av hur konsumtionen av drycker med olika
alkoholhalt inbördes kan styras. Det är inte utskottets uppgift att närmare
precisera behövliga insatser för att under en följd av år begränsa den totala
alkoholkonsumtionen, utan utskottet utgår ifrån att detta blir en uppgift för
socialstyrelsen. Utskottet finner alltså inte skäl ändra sin tidigare uttalade
målsättning och avstyrker de här behandlade motionsyrkandena i den mån
de inte är tillgodosedda genom vad utskottet anfört.

Riksdagen anslöt sig till skatteutskottets förslag.

Frågan om ett preciserat mål för alkoholpolitiken har härefter behandlats
upprepade gånger i riksdagen. Socialutskottet har behandlat den i yttrandena
SoU 1981/82:ly, 1982/83:7y och 1984/85: ly och skatteutskottet i betänkandena
SkU 1982/83:47, 1984/85:1 och 1985/86:1. Motionsyrkandena har
genomgående avslagits med hänvisning främst till svårigheterna att fastställa
den totala alkoholkonsumtionen.

I regeringens proposition Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m. m. (prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400), redovisades bl. a. Världshälsoorganisationens
(WHO) hälsostrategi för Europa, vilken antogs av medlemsstaterna
år 1984. Ett av målen för denna är att minska alkoholkonsumtionen
med 25 % till år 2000. Föredragande statsrådet anförde i propositionen
(s. 69) att det för Sveriges vidkommande skulle innebära en sänkning
från nuvarande genomsnittliga ca 6 liter ren alkohol per invånare över 15 år
till ca 4 liter. Statsrådet ansåg detta vara en angelägen målsättning. Hon
anförde vidare att om man lyckas sänka alkoholkonsumtionen till denna nivå
skulle det innebära stora välfärds- och hälsomässiga vinster samtidigt som
hälso- och sjukvården kunde minska de vårdinsatser man nu måste göra för
dem som drabbas av alkoholrelaterade sjukdomar. Något formellt förslag
beträffande målsättningen för alkoholpolitiken framlades dock inte i propositionen.

Det centrala ansvaret för samhällets alkoholpolitik lades år 1977 på
socialstyrelsen och en därtill knuten nämnd, a-nämnden. Det centrala
ansvaret ligger fortfarande på socialstyrelsen. A-nämnden har emellertid
avvecklats fr. o. m. den 1 juli 1985 (prop. 1984/85:19, SoU 1984/85:8). Dess
roll som initiativtagare och talesman för folkrörelserna i drogfrågor har i
stället lagts på ett alkohol- och narkotikapolitiskt råd med representanter
bl. a. för folkrörelser och organisationer som i sin verksamhet arbetar med
drogfrågor. Rådet är knutet till regeringen och skall skapa direktkontakter i
olika drogpolitiska frågor mellan folkrörelserna och regeringen. Avsikten är
att rådet skall vara ett forum för ömsesidig information om pågående och
planerad verksamhet samt för diskussion om behov av åtgärder. I rådet skall
också kunna tas upp olika förslag om t. ex. undersökningar av utvecklingen
på drogområdet. Samtidigt kvarstår Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN) som ett organ för folkrörelserna med uppgift
främst att förmedla basfakta på drogområdet, följa drogutvecklingen och
sprida information om förändringarna.

SoU 1986/87:2y

1* Riksdagen 1986187. 12 sami. Nr2y

Radio och television har en betydelsefull roll i opinionsbildningen. Staten
har träffat avtal med programföretagen om hur sändningsrätten skall utövas.
I proposition 1985/86:99 behandlades frågor om verksamheten för en ny
sexårig avtalsperiod. I samband med propositionens behandling i riksdagen
togs också upp motioner om radions och televisionens roll för att motverka
olika former av drogmissbruk. Kulturutskottet hänvisade vid behandlingen
av propositionen till ett uttalande av föredragande statsrådet att radions och
televisionens genomslagskraft meför att ett stort ansvar vilar på programföretagen
. Det är därför viktigt, ansåg statsrådet, att program som speglar bruk
och missbruk av alkohol och droger inte förhärligar detta och på så sätt bidrar
till en falsk bild av verkligheten. Statsrådet ansåg dock inte att särskilda
avtalsbestämmelser med denna innebörd behövde införas. Kulturutskottet
delade denna uppfattning (KrU 1985/86:21 s. 16).

Regler om försäljning och tillverkning av alkohol finns i lagen (1977:293)
om handel med drycker (LHD), lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,
m. m., (LTD), lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat (LFTA) och lagen (1977:306) om dryckesskatt.

En översyn av reglerna på alkoholområdet har nyligen genomförts av
alkoholhandelsutredningen (S 1984:02). Utredningen har överlämnat två
betänkanden och en promemoria. I det första betänkandet, Handel med
alkoholdrycker (SOU 1985:15) finns förslag om enklare regler för alkoholservering
och enklare regler för försäljning av öl (klass II). Promemorian,
Partihandel med starköl (DsS 1986:4), innehåller en översyn av reglerna om
starkölsförsäljning. Slutbetänkandet, Handel med teknisk sprit m. m. (SOU
1986:35), innehåller en översyn av reglerna om tillverkning av drycker och
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. I betänkandet tas
även upp frågor om snabbvin, hembränning m. m. Utredningens första
betänkande och promemoria har varit på remiss och bereds nu inom
socialdepartementet. Slutbetänkandet har nyligen sänts på remiss. En
proposition grundad på utredningens betänkanden väntas till våren 1987.

Konsumtionsutvecklingen

Man brukar mäta alkoholförsäljningen omräknad i liter ren alkohol per
invånare 15 år och däröver. I denna mätning ingår Systembolagets försäljning,
försäljning av starköl till restauranger och försäljning av öl klass II.
Under 1950-talet sjönk försäljningen. År 1960 såldes 4,82 liter alkohol per
invånare 15 år och däröver. Fr. o. m. 1961 ökade försäljningen för att som
högst bli 7,70 liter 1976. Härefter har försäljningen åter minskat till som lägst
6,01 liter 1984. Förra året, 1985, var försäljningen 6,06 liter, vilket innebären
ökning, men fortfarande lägre än 1983 då försäljningen var 6,10 liter. Enligt
preliminära uppgifter från socialstyrelsen föreligger också en ökning första
halvåret 1986. Försäljningen räknad i ren alkohol per invånare från 15 år och
däröver har ökat från 2,85 liter första halvåret 1985 till 2,93 liter första
halvåret 1986. Detta innebär en ökning med närmare 3 %. Av ökningen
ligger merparten på öl. Försäljningen av starköl (inkl. försäljning till
restauranger) har ökat med 11,5 % och försäljningen av öl klass II med
6,5 %.

SoU 1986/87:2y

Till den mätbara konsumtionen skall läggas den konsumtion som inte
registreras i officiell försäljningsstatistik. Hit räknas privat tillverkning av vin
och maltdrycker, olovlig tillverkning av spritdrycker, privat införsel av
alkohol - legal eller illegal - samt konsumtion av sprit avsedd för andra
ändamål, t. ex. tekniska eller medicinska. Storleken av detta mörkertal kan
inte säkert bedömas. Mycket tyder dock på att den oregistrerade konsumtionen
utgör en betydande del av totalkonsumtionen (jfr nedan under avsnitten
snabbviner, hembränning och skattefri införsel och försäljning).

Ungdomars alkoholvanor har sedan 1971 undersökts i de s. k. skolungdomsundersökningarna.
De senaste som offentliggjorts är från 1985. Skolungdomarnas
konsumtion av alkohol är betydligt lägre nu än i slutet på
1970-talet. Andelen alkoholkonsumenter var 1971 ca 90 % och ligger nu i
storleksordningen 70-75 %. I årskurs 6 är förändringen mest markant. De
flesta i denna årskurs använder inte alkohol. Andelen elever i årskurs 9 som
druckit alkohol någon gång de tre senaste månaderna var i 1985 års
skolungdomsundersökning 73 %. Utvecklingen från 1983 tycks visa en
tendens till ökning av antalet alkoholkonsumenter i årskurs 9, men det
handlar inte om några statistiskt säkerställda förändringar. Det finns vidare
fortfarande elever i årskurs 9 som har en betydande konsumtion. 5 % dricker
systemvaror minst en gång i veckan, och 6 % av pojkarna och 4 % av
flickorna svarade vid undersökningstillfället att de den senaste veckan
druckit 20 cl starksprit eller mer.

Också de inskrivningsskyldigas drogvanor har undersökts fortlöpande.
Sedan 1969/70 har alla som infinner sig till mönstring tillfrågats om
drogvanor. Flertalet är då 18 år. Bl. a. efterfrågas hur ofta de värnpliktiga
dricker så de känner sig berusade. Andelen som känner sig berusade någon
gång i veckan har sjunkit kontinuerligt från 19 % år 1976 till 6 % år 1985. Till
skillnad från skolungdomsundersökningarna märks här en tydlig minskning
också mellan åren 1984 och 1985. Andelen värnpliktiga som uppger att de
aldrig är berusade har vidare ökat från 10 % år 1977 till ca 16 % år 1982.

I jämförelse med andra länder är den svenska alkoholförsäljningen
förehållandevis låg. Listan över försäljning år 1983 omräknad i ren alkohol
per invånare (alla åldrar) toppas av vinproducerande länder - Frankrike,
Portugal, Spanien och Italien - med en försäljning på omkring 13 liter.
Sverige kommer på trettioförsta plats med ca 5 liter per person. Lägre
försäljning än Sverige har bl. a. Norge och Island.

Hur konsumtionsminskningen fördelar sig mellan olika konsumentgrupper
är inte känt. Det är sålunda inte klarlagt om det grava missbruket följt
samma utveckling som genomsnittskonsumtionen. Konsumtionsfördelningen
är mycket sned - ca 10 % av konsumenterna svarar för uppemot 50 % av
konsumtionen. Till detta kommer att närmare 20 % av den vuxna befolkningen
inte konsumerar alkoholdrycker. Det är därför svårt att dra slutsatser
med hjälp av medeltal.

Olika försök har gjorts att uppskatta hur många personer totalt i vårt land
som har problem med alkohol. Resultaten varierar. En vanlig uppskattning
är dock att det rör sig om omkring 300 000 svenskar (se bl. a. den av
socialstyrelsen och Systembolaget gemensamt utgivna skriften Bakgrunden).
CAN planerar att så småningom försöka ställa samman alla de olika
uppgifter som finns om alkoholmissbrukets omfattning.

SoU 1986/87:2y

Alkoholskadorna

Alkoholskadornas omfattning och utveckling är svåra att precisera, även om
det står klart att alkoholskadorna utgör ett av vår tids största sociala och
medicinska problem. Världshälsoorganisationen (WHO) antog 1975 en
resolution om alkoholkonsumtionens nivå och dess betydelse för hälsotillståndet
i stort. Där angavs bl. a. att det föreligger ett klart samband mellan
totalkonsumtion och skadenivå. Ungefär samtidigt utkom en rapport med
sammanställning av forskningsresultat från olika länder. Enligt rapporten är
det klarlagt att högkonsumenter av alkohol har en kraftig överdödlighet av
levercirros (skrumplever). Man har också funnit att självmord och högkonsumtion
av alkohol har ett samband. Högkonsumenterna råkar också oftare
än andra ut för olyckor, såsom bränder och trafikskador.

En granskning av den internationella statistik som finns tillgänglig över
alkoholkonsumtion och dödsorsaker visar att antalet dödsfall i levercirros
ganska väl följer storleken av totalkonsumtionen av alkohol. Sambandet är
dock inte entydigt. Man kan här notera dels att det statistiska materialet är
osäkert, dels att en del av dödsfallen i levercirros kan ha andra orsaker än
överkonsumtion av alkohol.

För Sveriges del kan nämnas att socialstyrelsen i publikationen Alkoholdrycker-Försäljning/Missbruk/Skador
1985 redovisar utvecklingen av antalet
döda i vissa alkoholrelaterade dödsorsaker (alkoholism, levercirros, pancreatit
m.m.). Utvecklingstendensen är ökande t. o.m. år 1979, varefter en
minskning inträtt. 1984 inträffade åter en liten ökning. Socialstyrelsen anför i
anslutning härtill att det totala antalet alkoholrelaterade dödsfall med stor
sannolikhet uppgår till 6 000-7 000 fall per år (1984). Socialstyrelsen har
också i ett diagram jämfört antalet döda i dessa diagnoser per 1 000 invånare
med alkoholförsäljningen i ren alkohol per invånare 15 år och däröver. De
båda kurvorna visar en inte obetydlig likhet varvid nedgången i dödlighet är
några år fördröjd jämfört med nedgången i alkoholförsäljningen. Frågan om
ett samband mellan alkoholdödligheten och försäljning av alkoholdrycker
kommenteras av socialstyrelsen med att kurvorna synes ge skäl att tro att ett
visst samband föreligger. Styrelsen framhåller dock att relationen mellan
dessa två serier av siffror är sammansatt och komplicerad varför slutsatser om
orsakssamband mellan serierna bör dras med försiktighet. Styrelsen erinrar
också om att siffrorna är behäftade med fel av olika slag, som t. ex. att man
inte känner det verkliga antalet dödsfall som orsakats av alkoholmissbruk.

Till vad socialstyrelsen anfört kan framhållas att variationer i den
oregistrerade konsumtionen utgör ytterligare en felkälla.

Socialstyrelsen redovisar i samma publikation också uppgifter om alkoholrelaterad
sjukvård. Antalet utskrivningar frän sluten kroppssjukvård med
alkoholrelaterad huvuddiagnos beräknas ha sjunkit mellan år 1977 och 1981
med 12 % och utgjorde 1981 mindre än 1 % av samtliga utskrivningar.
Diagnoserna är alkoholpsykos (minskning med 3,6 %), alkoholism (minskning
med 9,7 %), levercirros (minskning med 11,2 %) och alkoholförgiftning
(minskning med 18,2 %). Socialstyrelsen konstaterar att antalet
utskrivningar i dessa diagnoser minskade mellan 1977 och 1981 ungefär lika
mycket som alkoholförsäljningen och de alkoholrelaterade dödsorsakerna.

SoU 1986/87:2y

Detta ger enligt styrelsen anledning att tro att det kan finnas ett samband.
Styrelsen framhåller dock att andra förklaringar inte kan uteslutas, t. ex.
sådana som hänför sig till vården och dess organisation.

Socialstyrelsen redovisar även antalet utskrivningar från sluten psykiatrisk
värd med diagnoserna alkoholpsykos och alkoholism. Antalet utskrivningar i
dessa diagnoser ökade kraftigt från början av 1970-talet till 1977 för att sedan
sjunka. År 1970 var antalet utskrivningar 320 per 100 000 invånare 15 år och
däröver; 1977 var antalet 733 och 1983 var det 546. Socialstyrelsen anser att
den kraftiga ökningen och den därefter följande minskningen inte utan
vidare kan tas till intäkt för att alkoholmissbruket i sin helhet förändrats lika
mycket. Alla missbrukare blir inte föremål för vård och en del erhåller annan
vård än sluten psykiatrisk vård. De redovisade siffrorna torde dock enligt
styrelsen vara ett uttryck för ett tilltagande missbruk till 1979 varefter
ökningen synes ha avstannat och därefter i vart fall en viss stagnation skett.
Styrelsen framhåller att närmare hälften av minskningen i det absoluta
antalet utskrivningar i alkoholdiagnos beror på ett minskat antal utskrivningar
totalt.

Samhällsekonomiska kostnader

Mångå försök har gjorts att uppskatta de kostnader bruket av alkohol medför
i form av sjukfrånvaro och produktionsbortfall, kostnader för vård och
behandling inom sjukvård och socialtjänst, skador till följd av olyckor och
kriminalitet m. m. Något entydigt resultat har inte framkommit, vilket främst
sammanhänger med svårigheterna att bestämma vilka kostnader som skall
anses orsakade av alkohol.

I en undersökning från 1981 av nationalekonomen Anders Johnsson
angavs att det enligt en försiktig uppskattning fanns skäl att förmoda att
svenskars konsumtion av alkohol var en bidragande orsak till produktionskostnader,
produktionsbortfall, vård, egendomsskador och förebyggande
åtgärder under 1981 till en samhällsekonomisk kostnad av åtminstone 50
miljarder kronor eller motsvarande omkring 9 % av bruttonationalprodukten.

I en underlagsstudie till Hälso- och sjukvården inför 90-talet (HS 90)
Alkohol och ohälsa (1980) redovisades att omkring 10 000 personer vid ett
och samma tillfälle befann sig på sociala vård- och behandlingsinstitutioner
eller inom den psykiatriska sjukvården på grund av alkoholproblem.
Ytterligare flera tusen vårdades på kroppssjukhus. Över 3 000 vistades på
ungkarlshotell eller liknande bostadsenheter för ensamstående med stora
inslag av alkoholmissbrukare. Dessutom erhöll många öppen vård för
alkoholproblem. Hur många var svårt att uppskatta. Det konstaterades att
det inte gick att med rimlig säkerhet uppskatta de totala kostnaderna för
samhällets vård av skador och sjukdomar vilka har samband med överkonsumtion
av alkohol. Det ansågs emellertid röra sig om flera miljarder kronor
årligen.

I en av socialstyrelsen nyligen utgiven rapport från en konferens om
alkoholbetingad sjukvård berörs också dessa frågor (SoS PM 106/85). I här

SoU 1986/87:2y

aktuellt avsnitt i rapporten framhålls vanskligheterna med beräkningar av
samhällskostnader i stort, bl. a. svårigheten att göra jämförelser med den
hypotetiska situationen att alkohol inte förekommer. En mera hanterbar
uppgift anses vara att undersöka hur stor del av sjukvårdskostnaderna under
ett år som kan relateras till alkohol. Även detta är emellertid svårt att
fastställa. I ett avsnitt i rapporten anförs (s. 42) att det mest frapperande i de
beräkningar som gjorts av de kostnader som orsakats av alkohol är de
enorma överdrifter som förekommit. Det har förekommit uppgifter på både
20, 30 och 50 %. Den troliga siffran ligger enligt denne författare i
storleksordningen 5—10 % för sjukvården som helhet. Det kan här tilläggas
att de totala löpande kostnaderna för hälso- och sjukvårdsändamål år 1983
uppgick till 63,4 miljarder eller 9 % av bruttonationalprodukten (Socialstyrelsen
redovisar 1986:10 s. 10). I ett annat avsnitt i samma rapport (s. 30)
nämns siffrorna 5—10 miljarder för sjukvården, 3-5 miljarder för socialtjänsten
och 0,5-1 miljard för kriminalvården.

Här kan vidare nämnas att det vid de s. k. Läkardagarna i Örebro våren
1986 presenterades vissa muntliga uppgifter om alkoholens samhällsekonomiska
kostnader. Ekonomen Sten Köpniwsky presenterade därvid en
beräkningsmetod som skulle leda till resultatet 70-80 miljarder per år.
Köpniwsky framhåller emellertid att de olika antaganden som läggs till grund
för sådana beräkningar är osäkra, t. ex. hur många våldsbrott som skall anses
”orsakade” av alkohol. Olika antaganden leder till olika resultat. Köpniwsky
håller för närvarande på att slutföra en akademisk avhandling om metoder
att beräkna alkoholens samhällsekonomiska kostnader. Avhandlingen beräknas
bli klar i början av år 1987.

Inriktningen av alkoholpolitiken
Motioner

Flera motioner tar upp 1977 års alkoholpolitiska beslut och önskar en
uppföljning därav.

I motionerna Sk815 (fp) yrkande 1 och Sk816 (fp, c) begärs en utvärdering
av 1977 års alkoholpolitiska beslut. I den förstnämnda motionen anförs att
det är angeläget att söka fastslå de närmare sambanden mellan alkoholpolitikens
medel och konsumtionsförändringar. I den senare motionen begärs en
utvärdering vad gäller effekten av information, utnyttjande av prisinstrument,
avveckling av privat intresse m.fl. åtgärder. Motionärerna anför att
det finns en rad åtgärder riktade mot alkoholbruket, marknadsföring av
alkoholbruket, distribution och försäljning, i syfte att minska skadorna som
måste ställas i relation till alkoholens samhällsekonomiska belastning.

I motion Sk831 (c) yrkas att riksdagen beslutar uttala att intentionerna i
1977 års alkoholpolitiska beslut skall fullföljas. Motionärerna anför att 1977
års beslut generellt sett har fungerat väl trots att dess intentioner inte
genomförts fullt ut. Enligt motionärerna är det angeläget att betona att
någon nyorientering för det alkoholpolitiska arbetet inte bör komma till
stånd.

Närliggande frågor behandlas i två motioner.

SoU 1986/87:2y

I motion Sk815 (fp) yrkande 4 hemställs att riksdagen beslutar att som sin
mening ge regeringen till känna vad i motionen anförs beträffande förbättrad
alkoholstatistik. Enligt motionärerna vet man för lite om alkoholskadornas
utbredning, utvecklingstendenser och effekterna av olika alkoholpolitiska
åtgärder.

I motion Sk823 (c) yrkande 6 begärs en utredning om det privata
vinstintresset i samband med alkoholhantering.

I motion Sk832 (m) yrkande 1 hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag till alkoholpolitiska åtgärder riktade direkt mot storförbrukning och
missbruk. Motionärerna anför att information och prishöjningar främst
påverkar de relativt problemfria låg- och måttlighetskonsumenterna medan
de redan alkoholberoende storförbrukarna är mycket motståndskraftiga mot
sådana åtgärder. Därför måste den fortsatta alkoholpolitiken riktas mot de
verkliga storförbrukarna.

Flera motioner föreslår tillsättande av en alkoholkommission med uppgift
bl. a. att planera ett försök med inköpsbegränsning.

I de delvis likalydande motionerna Sk812 (c), Sk823 (c) och Sk830 (fp)
yrkas att en parlamentarisk alkoholkommission och en vetenskaplig expertgrupp
tillsätts. Kommissionen och expertgruppen skall ha till uppgift dels att
göra en kartläggning av alkoholens skadeverkningar, bl. a. på de familjesociala
och medicinska områdena och av skador i form av olyckor, vålds- och
egendomsbrott, försämrad samhällsekonomi etc., dels att planera ett treårigt
vetenskapligt försök med inköpsbegränsning av alkohol, dels ock att
informera om alkoholmissbrukets skadeverkningar (yrkande 1). Motionärerna
yrkar vidare att riksdagen skall begära också ett treårigt vetenskapligt
försök med inköpsbegränsning av alkohol (yrkande 2) och att resurser skall
ställas till kommissionens och expertgruppens förfogande (yrkande 3).

Även i motion Sk821 (vpk) hemställs om tillsättande av en alkoholkommission.
Kommissionen skall överväga vad som kan göras för att påskynda en
nedgång av alkoholkonsumtionen. Motionärerna anför att om det inte går att
nedbringa alkoholskadorna på annat sätt så bör en alkoholransonering
prövas.

I motion Sk832 (m) yrkande 2 hemställs att en inköpsbegränsning
planläggs. Motionärerna anser inte att tiden är mogen för en begränsning
men vill att en sådan förbereds.

1 motion Sk815 (fp) yrkande 2 hemställs om ett tillkännagivande beträffande
restriktioner och förebyggande åtgärder. Motionärerna anför att om
alkoholberoendet hos de mest utsatta inte går att bryta med nuvarande
instrument andra åtgärder måste prövas.

Bakgrund

Under åren 1919—1955 tillämpades i Sverige en allmän inköpsbegränsning av
alkohol, det s. k. Brattsystemet. Rätt att köpa alkohol hade endast den som
beviljats särskilt tillstånd, motbok. Tillståndet knöts till en viss butik. Det
föregicks av en individuell prövning av den enskildes livsföring, familjeomständigheter
och ekonomi. Bara den som hade egen bostad och betalade sina
skatter fick motbok. Gifta kvinnor hade inte motbok, inte heller t. ex.

SoU 1986/87:2y

hembiträden som bodde hos arbetsgivaren. I praktiken tillämpades en
åldersgräns på 25 år trots att lagstiftningen medgav en åldersgräns som
sammanföll med myndighetsåldern.

Den högsta tilldelningen var efter första världskriget fyra liter sprit per
månad, men sänktes 1941 till tre liter, vilket var den maximala tilldelningen
när systemet avskaffades. Vin var inte generellt ransonerat, men inköpen
kunde i individuella fall begränsas. För starköl gällde försäljningsförbud. För
ölförsäljningen i övrigt uppställdes komplicerade regler.

Andelen motböcker i befolkningen varierade mellan 5 och 11 % för
kvinnorna och 60 och 77 % för männen. De flesta hade begränsad tilldelning.
Andelen som hade full tilldelning varierade efter 1921 mellan 17 och 35 %.
Den som hade stor representation kunde få extra tilldelning. Alkohol som
konsumerades på restaurang inräknades inte i ransonen. Utskänkning på
restaurang var emellertid föremål för en omfattande reglering.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har tidigare behandlat frågor om en utvärdering av effekterna
av 1977 års beslut och tillsättande av en alkoholkommission.

I yttrande SoU 1984/85: ly uttalade utskottet (s. 9) att man i och för sig
kunde dela uppfattningen att det är önskvärt att utvärdera effekterna av olika
slag av alkoholpolitiska åtgärder. Samtidigt konstaterade utskottet att
alkoholfrågan redan utretts i många olika sammanhang. Utskottet ansåg
därför att vad som i första hand behövdes var att finna en lämplig
organisation för en effektiv bevakning av alkoholfrågorna. Utskottet hänvisade
därvid till förslaget att inrätta ett särskilt råd med direkt anknytning till
regeringen.

Detta råd, rådet för alkohol- och narkotikapolitiska frågor, inrättades i
april 1985.

Socialutskottet behandlade i samma yttrande också motioner om alkoholransonering
(s. 6). Utskottet, som avstyrkte motionerna, hänvisade till ett
tidigare yttrande samt anförde följande (s. 6).

Utskottet vill tillägga att det är många delvis okända faktorer som påverkar
utvecklingen av alkoholkonsumtionen. Det har förekommit såväl upp- som
nedgångar i konsumtionen, både medan ransonering gällt och därefter. För
närvarande har den registrerade försäljningen gått ned till en nivå motsvarande
den vid mitten av 1960-talet. Sannolikt är den verkliga konsumtionsnedgången
inte lika stor, till följd av den utbredda hemtillverkningen av vin,
införsel av turistsprit m. m. samt inte minst den illegala hembränningen.
Denna oregistrerade alkoholkonsumtion kan inte sänkas genom ransonering.

Utskottet anser därför liksom tidigare att man i första hand bör försöka
åstadkomma en fortsatt konsumtionsminskning med hjälp av information
och upplysning, förebyggande åtgärder i form av särskilda insatser för
ungdom, alkoholfria alternativ, prisinstrumentet etc. Detta hindrar inte att
utvecklingen självfallet måste följas med uppmärksamhet. Skulle den
inledda utvecklingen med en sjunkande alkoholkonsumtion ta en mera
oroande vändning får - som utskottet framhöll förra året i yttrande SoU
1982/83:7 y-förutsättningslöst prövas om andra åtgärder, t. ex. restriktionsåtgärder
av olika slag, kan te sig motiverade.

SoU 1986/87:2y

Skatteutskottet behandlade senast i betänkande SkU 1985/86:1 motioner om
en utvärdering av 1977 års beslut och tillsättande av en alkoholkommission
(s. 16). Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det är förenat
med utomordentliga svårigheter att inom en rimlig tid göra en meningsfull
utvärdering av ett så vittomfattande beslut eller att på detta sätt uppnå
resultat av större värde för den kommande alkoholpolitiken. Utskottet ansåg
att det i stället bör ankomma på en central ledningsgrupp att följa upp
alkoholpolitiken och ta de initiativ som erfordras.

Liksom socialutskottet hänvisade skatteutskottet till rådet för alkohol- och
narkotikapolitiska frågor och avstyrkte motionsyrkandet om en alkoholkommission.

Skatteutskottet behandlade samtidigt ett yrkande om förbättringar av
alkoholstatistiken. Utskottet förutsatte att syftet med yrkandet såvitt möjligt
kommer att tillgodoses av socialstyrelsen och genom verksamheten i rådet
för alkohol- och narkotikapolitiska frågor och av CAN. Utskottet ansåg
därför att det inte fanns anledning för riksdagen att ta initiativ i frågan.

Skatteutskottet har behandlat frågan om ransonering, bl. a. i betänkande
SkU 1984/85:1. Utskottet konstaterade där att den mätbara konsumtionen
sjunkit väsentligt under senare år men att missbruksproblemen inte reducerats
i motsvarande mån. En följd av det effektivare utnyttjandet av
skatteinstrumentet för att dämpa konsumtionen var att hembränningen och
hemtillverkningen av vin har ökat. Skatteutskottet uttalade vidare följande
(s. 18).

Ser man alltså till utvecklingen i stort är det enligt utskottets mening inte
någon överdrift att påstå att verkningarna av 1977 års reform hittills i
huvudsak motsvarar förväntningarna. Det som främst återstår att åstadkomma,
förutom en fortsatt konsumtionsminskning, finner utskottet vara att
långsiktigt ändra attityderna till alkoholbruket genom bl. a. ökad information
till ungdomen och att på alla sätt hjälpa alkoholproblematikerna ur deras
svåra situation. Det fortsatta arbetet bör i huvudsak kunna bedrivas efter de
riktlinjer som gäller och utan några väsentliga ändringar av försäljnings- eller
beskattningsregler. När den alkoholpolitiska utvecklingen i stora drag
överensstämmer med statsmakternas intentioner saknas enligt utskottets
mening anledning att tillgripa åtgärder som inte har stöd i någon bredare
opinion för att påskynda utvecklingen, särskilt som sådana ingripanden kan
skapa negativa attityder mot de alkoholpolitiska strävandena överlag. De
motionärer som förordar införandet av alkoholransonering gör det främst i
det vällovliga syftet att begränsa storkonsumenternas alkoholförbrukning.

Det är möjligt men långt ifrån säkert att en ransonering skulle vara till gagn
för denna grupp. Däremot är det helt okänt hur övriga konsumenter kommer
att reagera. Några av de bärande skälen för motbokens avskaffande var att
den inte visat sig kunna skydda dem den var avsedd att skydda - främst
ungdomen - och att man ville avveckla den suggestionseffekt som ansågs
ligga i ransoneringssystemet och som antogs verka så att ett flertal konsumenter
köpte ut sin ranson och drack upp den för att den inte skulle frysa inne.
Även med den - jämfört med motbokstiden - väsentligt lägre ranson som
förordas av rikskommittén för alkoholransonering kan det inte uteslutas att
ett ransoneringssystem kan medverka till att öka konsumtionen hos vissa
grupper. En ransonering kan också bidra till att konservera alkoholvanorna
och till att bibringa konsumenterna den uppfattningen att alkoholförtäring

SoU 1986/87:2y

1** Riksdagen 1986187. 12saml. Nr2y

inom gränserna för den fastställda ransonen alltid är riskfri.

Mot denna bakgrund och med instämmande i vad socialutskottet anfört i
denna fråga anser skatteutskottet att man i första hand bör fortsätta den
hittills förda politiken, helst med intensifierade insatser i fråga om alkoholproblematikerna
och ungdomen och att restriktionsåtgärder alltså bör
övervägas först om utvecklingen mera påtagligt försämras.

Skatteutskottet behandlade frågan om ransonering på nytt i betänkande SkU
1985/86:1 (s. 15). Utskottet erinrade därvid bl. a. om vad utskottet tidigare
anfört om utvecklingen av konsumtionen av alkohol och om att en fortsatt
minskning av totalkonsumtionen borde kunna leda till en reducering av
missbruket. Utskottet fann att några nya synpunkter som föranledde
ändrade bedömningar inte tillkommit och vidhöll därför att det fortsatta
arbetet borde kunna bedrivas efter de riktlinjer som gäller utan några
väsentliga ändringar av försäljnings- eller beskattningsreglerna. Ökade
restriktioner borde enligt utskottet endast övervägas först om utvecklingen
mera påtagligt försämrades.

Här kan också nämnas att socialminister Gertrud Sigurdsen med anledning
av två interpellationer om alkoholpolitiken den 20 maj 1986 uttalade sig om
olika insatser för att åstadkomma en konsumtionsminskning. Hon ansåg inte
att det går att på ett enkelt sätt peka ut vissa instrument som mer värdefulla
och effektiva än andra. Som särskilt viktigt framhöll hon opinionsbildningen
och det omfattande arbete som bedrivits av myndigheter och organisationer
sedan slutet av 1970-talet. Hon redovisade att en diskussion tagits upp i det
alkohol- och narkotikapolitiska rådet om behovet av en ny central insats
liknande de båda rikskampanjer som socialdepartementet genomförde åren
1980-1982. Rådet hade uttryckt intresse för detta. Fortsatta diskussioner om
hur arbetet skall läggas upp skulle komma att föras i rådet efter sommaren.
Ministern anförde vidare att alkoholfrågan åter borde lyftas fram i blickpunkten
bl. a. genom samordnade insatser för det opinionsbildande arbetet.
Man borde särskilt sikta på att minska alkoholkonsumtionen i ungdomsgrupperna
och på att höja debutåldern. För att åstadkomma detta var det enligt
socialministern viktigt att insatserna inte ensidigt riktas mot ungdomar utan
också mot föräldrar och andra vuxna i ungdomarnas närhet. Socialministern
uttalade vidare att det är viktigt att öka förståelsen för det regelsystem som
den svenska alkoholpolitiken innehåller. Man bör också öka förståelsen för
personer som har alkoholproblem och stimulera människor att stödja och
hjälpa anhöriga, vänner och arbetskamrater som har sådana problem.

Åldersgränser

Motioner

I motion Sk803 (m) yrkas att riksdagen beslutar att anpassa minimiåldern för
inköp på Systembolaget till myndighetsåldern. Motionären anför att det är
inkonsekvent att 18-åringar har rösträtt, är valbara till riksdagen osv. men
inte får göra inköp av alkohol.

I motion Sk817 (c, fp) hemställs att riksdagen som sin mening tillkännager
vad som anförts i motionen rörande höjning av åldersgränsen för utskänk -

SoU 1986/87:2y

ning av alkohol. I motionen anförs att en höjning av åldern för alkoholinköp
och utskänkning av alkohol ger mycket positiva effekter på antalet olyckor i
trafiken.

Bakgrund

Åldersgränsen vid inköp i systembutik knöts vid 1954 års reform till
myndighetsåldern. När myndighetsåldern sänktes 1969 från 21 till 20 år
sänktes också inköpsåldern till 20 år. När myndighetsåldern senare har
sänkts till 18 år har dock inte inköpsåldern sänkts. I proposition 1976/77:108
hänvisades till att alkoholmissbruk bland ungdomar är ett mycket allvarligt
problem. Ett ställningstagande borde därför anstå tills följderna av mellanölets
avskaffande kunde överblickas. Skatteutskottet tillstyrkte propositionen
med uttalandet att verkningarna av de då beslutade alkoholpolitiska
åtgärderna i sin helhet borde avvaktas.

Åldersgränsen för att bli serverad alkoholdrycker på restaurang är 18 år
liksom åldersgränsen för inköp av öl klass II.

Alkoholhandelsutredningen tar upp åldersgränserna i sitt första betänkande
(SOU 1985:15 s. 136) men föreslår inga ändringar. Utredningen anför
vissa skäl för en höjning av åldersgränsen för servering av alkohol till
densamma som beträffande inköp. Enligt utredningen inger det å andra
sidan starka betänkligheter att inskränka myndiga personers handlingsfrihet.
För detta krävs mycket starka skäl. Utredningen har inte funnit att
situationen vad gäller ungdomars bruk av alkohol för närvarande är sådan att
en höjning är motiverad.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet behandlade senast frågan om åldersgräns för alkoholinköp i
yttrande SoU 1984/85:ly (s. 5). Utskottet uttalade då att det är en väsentlig
del av alkoholpolitiken att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. En sänkt
inköpsålder skulle få rakt motsatt effekt. Utskottet avstyrkte därför ett
motionsförslag om sänkning av åldersgränsen.

Skatteutskottet har också avstyrkt liknande förslag, senast i betänkande
SkU 1985/86:1 (s. 19) med hänvisning till sina tidigare ställningstaganden i
frågan. Utskottet erinrade i betänkande SkU 1984/85:1 (s. 22) om att det
tidigare uttalat att innan man övervägde att samordna inköpsåldern med
myndighetsåldern man borde avvakta såväl erfarenheterna av mellanölets
avskaffande som verkningarna av de 1977 beslutade alkoholpolitiska åtgärderna.
Utskottet ansåg inte att man ännu i erforderlig omfattning kunnat
begränsa ungdomens alkoholkonsumtion.

Alkoholhaltiga preparat
Motioner

SoU 1986/87:2y

I motion Sk804 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag i
syfte att stimulera ansvariga myndigheter och organisationer till att driva

återkommande informationskampanjer för att minska missbruk av alkoholhaltiga
preparat (yrkande 1); att riksdagen hos regeringen begär att
forskningen stimuleras till att få fram ofarliga tillsatser som ändock gör
alkoholhaltiga preparat odrickbara (yrkande 2), samt att riksdagen hos
regeringen begär att villkoren för försäljning av alkoholhaltiga preparat
skärps (yrkande 3). Motionärerna förordar att en rad olika åtgärder vidtas
för att stoppa förtäringen av alkoholhaltiga preparat, såsom informationskampanjer,
och att all försäljning av alkoholhaltiga preparat sker över disk. I
motion Sk801 (c) (delvis) hemställs att socialstyrelsen ges i uppdrag att
utreda frågor om T-sprit m. m.

Bakgrund

De alkoholhaltiga preparat som missbrukas är framför allt konsumentprodukter
som baserats på sprit (etanol, etylalkohol) och där etanolens
fysikaliska och kemiska egenskaper utnyttjas. De vanligaste preparaten är
brännvätskor, karburatorskydd och andra bilvårdsmedel samt rengöringsmedel
och hårvatten.

Regler för hantering av alkoholhaltiga preparat finns i lagen (1981:161) om
försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Socialstyrelsen har
utfärdat särskilda verkställighetsföreskrifter (SOSFS 1978:70).

För införsel av alkoholhaltiga preparat fordras som regel tillstånd av
socialstyrelsen. Försäljningen av preparaten är däremot fri. Samma regler
som för handel i allmänhet gäller med ett undantag: Alkoholhaltiga preparat
får inte säljas om det finns särskild anledning att anta att varan skall användas
i berusningssyfte. Brott mot bestämmelsen är straffbelagt.

I princip skall alkoholhaltiga preparat vara denaturerade, dvs. ämnen skall
tillsättas för att förhindra missbruk. Varan ges därigenom en avskräckande
smak och lukt. Denatureringen får dock inte göra varan direkt hälsovådlig
om den ändå förtärs. Preparatet måste också gå att använda till det avsedda
ändamålet.

Alkoholhandelsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande (se s. 4) att lagen
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat ersätts med en ny
lag om handel med teknisk sprit och alkoholpreparat. Den föreslagna lagen
innehåller materiellt sett i huvudsak oförändrade bestämmelser. Utredningens
avsikt är att modernisera lagtexten och göra den mer överskådlig. En
förändring jämfört med nuvarande lagtext är dock att det enligt förslaget inte
krävs särskild anledning att anta att en vara är avsedd att användas i
berusningssyfte för att det skall vara förbjudet att sälja den. Det räcker med
att det finns anledning att anta detta. Ändringen motiveras inte närmare av
utredningen.

Socialstyrelsen genomförde år 1983 en kommunenkät om missbruk av
alkoholhaltiga preparat. Syftet med enkäten var bl. a. att få en översikt över
situationen i hela landet och med detta som grund initiera åtgärder mot
missbruket. Av enkätsvaren framkom att de flesta missbrukarna var män
(90 %) över 25 år (95 %). En tredjedel av alla kommuner (101 st) hade sökt
förebygga och/eller avhjälpa missbruket genom särskilda insatser.

Socialstyrelsen har vidare med anledning av att flera kommuner efterlyst

SoU 1986/87:2y

informationsmaterial framställt foldern Missbruk av alkoholhaltiga preparat,
vilken kortfattat behandlar missbruk. Foldern har utformats på sådant
sätt att dess ena sida kan användas som affisch i affärslokalen.

Socialstyrelsens hittillsvarande erfarenhet är enligt uppgift att enbart
skriftlig information till försäljningsställena ger liten effekt. Kommuner som
kombinerat skriftlig information med personliga besök och andra insatser,
t. ex. Landskrona kommun, har däremot lyckats bra i sina strävanden att
minska missbruket. I Landskrona, som genomförde en kampanj hösten
1981, lyckades man inom ett år få i stort sett alla butiker att sälja preparaten
över disk eller förvara dem undanskymt. Alla de klienter som vid försökets
början missbrukade T-röd upphörde med detta. Mot bakgrund av denna
erfarenhet distribuerade socialstyrelsen den nämnda foldern till landets
socialnämnder, trots att foldern i huvudsak riktar sig till handeln. Vidare har
handelns olika branschorgan informerats.

Socialstyrelsen anordnade år 1984 ett s.k. rådslag rörande missbruk av
alkoholhaltiga preparat med företrädare för socialvården, polisen, nykterhetsorganisationer
m.fl.

Vid rådslaget konstaterades att det totala antalet missbrukare av alkoholhaltiga
preparat kan uppskattas till 4 000 i landet och att de vanligaste
preparaten är brännvätskor. Vidare konstaterades att det i allmänhet rör sig
om personer med ett långt framskridet missbruk av såväl alkoholdrycker som
tekniska alkoholprodukter. Motivet till att någon dricker dessa preparat i
stället för varor från Systembolaget är främst det låga priset men också
tillgängligheten. Socialstyrelsen har utgivit en rapport från rådslaget, PM
78/84.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet behandlade i betänkande SoU 1983/84:20 (s. 19 f.) ett
motionsyrkande om åtgärder för att förhindra inköp av alkoholhaltiga
preparat i berusningssyfte. Utskottet sade sig dela motionärens uppfattning
om nödvändigheten av att förhindra inköp i berusningssyfte av alkoholhaltiga
preparat. Utskottet hänvisade dock till att socialstyrelsen redan arbetade
aktivt på detta område och till att positiva resultat uppnåtts i det s. k.
Landskronaprojektet. Utskottet fann det angeläget att socialstyrelsen följer
upp resultaten härav och tar fortsatta initiativ för att förebygga missbruk.
Utskottet ansåg det inte påkallat med något initiativ av riksdagen med
anledning av motionen.

Snabbvinsatser

Motioner

Flera motionärer tar upp försäljningen av snabbvinsatser. I motion Sk801 (c)
(delvis) yrkas förbud mot snabbvinsatser. I motion Sk808 (c) begärs förbud
mot att sälja snabbvinsatser till ungdomar under 20 år (yrkande 1) och
särskild beskattning av snabbvinsatser (yrkande 3). I motion Sk825 (fp)
begärs förslag till åtgärder mot snabbvinsatser som innebär att alkohollagstiftningen
inte kan kringgås eller saboteras.

SoU 1986/87:2y

I motionerna framhålls att försäljning av snabbvinsatser strider mot den
allmänna målsättning för alkohollagstiftningen som riksdagen har slagit fast.
Snabbvinsatser innebär en möjlighet för ungdomar under 20 år att få tillgång
till alkohol. Staten går också miste om skatt.

Bakgrund

Att tillverka vin i hemmet med s. k. snabbvinsats har blivit vanligt förekommande
sedan början av 1970-talet. Snabbvinsatser säljs i dagligvaruhandeln
utan några restriktioner och kan köpas även av underåriga. De snabbvinsatser
som säljs innehåller vanligtvis råsaft, jäst, jästnärsalt, medel för att
avbryta jäsningen och klarningsmedel. Vid tillverkningen erfordras tillsats av
vatten och socker (3-6 kg per sats). Förfarandet är enklare än traditionell
hemtillverkning och ger vanligen en färdig produkt på 2—3 månader.

Sifo har på uppdrag av socialstyrelsen 1982 gjort en intervjuundersökning
om bl. a. hemtillverkning av vin. Samma fråga ställdes i en liknande
undersökning 1980. Av de tillfrågade 1982 hade 19 % tillverkat vin i
hushållet de senaste tolv månaderna. Drygt en tredjedel hade använt en s. k.
snabbvinsats. Antalet personer som tillverkat vin i hemmet hade ökat något
mellan 1980 och 1982. Andelen som använde snabbvinsats var dock lika stor
vid båda frågetillfällena.

Vid utskottets hearing gjordes en jämförelse mellan Systembolagets
försäljning av lättvin och hemtillverkningen av vin. Utifrån resultatet av Sifos
undersökning (se ovan), där 19 % av de tillfrågade uppgav att de tillverkat
vin i hushållet, beräknades att hemtillverkningen av vin uppgick till 25
miljoner liter 1982. Under samma tid sålde Systembolaget 75 miljoner liter
lättvin. Var fjärde flaska var således hemtillverkad. Omkring en tredjedel av
det hemtillverkade vinet beräknades vara gjort på snabbvinsats. Siffrorna är
av naturliga skäl osäkra.

I undersökningen 1985 av skolungdomarnas alkoholvanor uppgav 5 % av
eleverna i årskurs 9 att de tillverkat vin själva. Det framgår inte om de använt
snabbvinsats.

De ovan beskrivna undersökningarna av värnpliktigas alkoholvanor (s. 5)
berör också konsumtionen av hemtillverkat vin. På frågan om vilka drycker
som användes i berusningssyfte svarade 7,6 % år 1984 och 7,1 % år 1985 att
de drack snabbvin, medan 8,6 % resp. 8,3 % svarade annat hemgjort vin.
Socialstyrelsen lät i januari och februari 1984 genomföra en kartläggning av
snabbvinsmarknaden genom intervjuer med ett hundratal företagare i
branschen. Därvid framkom bl. a. att försäljningen inom landet år 1983
uppgick till ca 530 000 snabbvinsatser. Av detta antal satser kan tillverkas ca
11 miljoner liter snabbvin.

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och som vänder
sig till konsumenter regleras genom lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker. Lagen har som grundregel att
särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av alkoholdrycker -dvs. spritdrycker, vin, starköl och öl. Marknadsföring av snabbvinsatser för
hemtillverkning av vin omfattas inte av alkoholreklamlagen. Däremot kan
frågan huruvida en viss marknadsföringsåtgärd beträffande snabbvinsatser

SoU 1986/87:2y

är otillbörlig och därför bör förbjudas prövas med tillämpning av marknadsföringslagen
(1975:1418).

Alkoholhandelsutredningen tar i sitt slutbetänkande upp försäljningen av
snabbvinsatser. Utredningen finner att det är önskvärt att söka få bort eller i
vart fall begränsa snabbvinstillverkningen. Enligt utredningen är det dock
inte någon framkomlig väg att införa någon form av förbud mot försäljningen
eller användningen av vare sig sammanhållna snabbvinsatser eller olika
beredningsämnen, då det finns risk för att en förbudslagstiftning skulle
kringgås så lätt att den skulle framstå som meningslös.

Alkoholhandelsutredningen föreslår i stället att man försöker begränsa
den marknadsföring som i dag förekommer. Utredningen föreslår dock inga
förändringar i marknadsföringslagstiftningen beträffande snabbvinsatserna.
Enligt utredningen bör myndigheter och andra organisationer som är
verksamma på alkoholområdet försöka träffa frivilliga överenskommelser
med företrädare för såväl detaljhandels- som postorderföretag för att få till
stånd en begränsning eller nedtoning av marknadsföringen av snabbvinsatser.

Tidigare riksdagsbehandling

Reglerna om hemtillverkning av vin och de s. k. snabbvinsatserna har
behandlats upprepade gånger i riksdagen, dock utan att leda till lagstiftning i
frågan.

1 proposition 1980/81:91 föreslogs vissa ändringar av reglerna i syfte att
förbjuda försäljning och användning av snabbvinsatser. Förslaget innebar
bl. a. att man vid hemtillverkning endast skulle få använda färska eller
torkade frukter, bär, rabarber eller druvor och att förpackningar som
innehöll två eller flera separat förpackade råvaror eller beredningsämnen för
tillverkningen inte skulle få saluhållas.

Propositionen avslogs på förslag av skatteutskottet (SkU 1980/81:23).
Utskottet ansåg att den föreslagna lagstiftningen var komplicerad och
svårkontrollerbar och att det med hänsyn till olika omständigheter som
redovisades i betänkandet knappast fanns något avgörande argument för det
föreslagna förbudet.

Socialutskottet behandlade frågan senast i yttrande SoU 1984/85:ly,
varvid följande anfördes (s. 5).

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna att
syftet med alkohollagstiftningen allvarligt motverkas genom den fria försäljningen
av snabbvinsatser. Det var inte en sådan som avsågs när man
ursprungligen tillät hemtillverkning av vin. Snabbvinet torde också medföra
en inte oväsentlig höjning av totalkonsumtionen. Särskilt oroande är att en
del av denna konsumtionsökning kan befaras avse ungdomar, som på detta
sätt tidigt kan grundlägga alkoholproblem. Den omständigheten att det visat
sig svårt att finna en lagteknisk lösning på problemet innebär alltså inte att
man kan avstå från att försöka komma till rätta med den utbredda
försäljningen av snabbvinsatser, särskilt sådan som sker till ungdomar under
eller omkring 20 år. Utskottet förutsätter att regeringen i lämpligt sammanhang
ånyo överväger denna fråga.

SoU 1986/87:2y

Skatteutskottet anförde i betänkande SkU 1984/85:1 (s. 20) bl. a. följande
om snabbvin:

De svårigheter som är förenade med en lagstiftning av angivet slag hänger
närmast samman med att alla de komponenter som ingår i snabbvinsatserna,
med undantag av fruktsaften, normalt funnits att köpa i de affärer som
tillhandahållit tillbehör för vanlig hemtillverkning av vin. Snabbvinsatsen
innebär alltså bara att man gjort ett paket som innehåller saft, vissa
kemikalier och en bruksanvisning. Utan tvivel underlättar vinsatserna
hemtillverkningen av vin, särskilt som de numera saluförs i flertalet större
varuhus och genom postorderfirmor, men det torde vara svårt att fastställa i
vilken omfattning snabbvinerna bidragit till en ökad totalkonsumtion. Den i
början snabbt ökande försäljningen av vinsatser synes numera ha avtagit.
Verkställda undersökningar tyder på att snabbvinsatserna svarar för en
tredjedel av hemtillverkningen av vin. Den som anskaffat utrustning för
tillverkning av snabbvin kan vid ett förbud mot vinsatserna lätt övergå till
ordinär hemtillverkning på samma sätt men med billigare råvara. Utskottet
vill med dessa synpunkter inte försvara det kommersiella utnyttjandet av
hemtillverkningsreglerna som snabbvinsatserna innebär utan endast framhålla
svårigheterna att med bibehållen rätt till hemtillverkning av vin
förbjuda saluförandet av vinsatser. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen
följer utvecklingen med uppmärksamhet och föreslår de åtgärder som
påkallas härav.

I betänkande SkU 1985/86:1 (s. 17) uttalade skatteutskottet förståelse för
uppfattningen att syftet med alkohollagstiftningen motverkas av försäljningen
av snabbvinsatser och för oron över att ungdomar kan lägga grunden till
alkoholproblem genom en enkel vintillverkning. Utskottet hänvisade dock
bl. a. till att man tidigare konstaterat att det visat sig svårt att med bibehållen
rätt till hemtillverkning förbjuda eller beskatta vintillsatserna. Utskottet
pekade också på möjligheterna att ingripa mot olämplig marknadsföring när
det gäller direktreklam till ungdomar under 20 år. Man ville även nämna det
från alkoholpolitisk synpunkt diskutabla förhållandet att reklam- och
marknadsföringsförbudet på alkoholområdet inte tillämpas i fråga om
snabbvinsatser. Utskottet utgick liksom tidigare ifrån att problemen kommer
att uppmärksammas, förutom av alkoholhandelsutredningen också av socialstyrelsen,
konsumentverket och det alkohol- och narkotikapolitiska rådet.
De aktuella motionerna avstyrktes.

Lagutskottet behandlade i betänkande LU 1985/86:24 en motion om
begränsning av marknadsföring av snabbvinsatser. Lagutskottet hänvisade
till skatteutskottets ovan redovisade betänkande (SkU 1985/86:1). Lagutskottet
hade inhämtat att alkoholhandelsutredningen skulle komma att ta
upp frågan. Med hänsyn härtill ansåg lagutskottet inte något uttalande från
riksdagens sida påkallat.

Hembränning

Motioner

I motionerna Sk808 (c) yrkande 4 och Sk826 (fp) begärs åtgärder för att
motverka hembränning. I den senare motionen föreslås ett tillkännagivande
om ökade insatser för att säkerställa att lagen om tillverkning av drycker följs

SoU 1986/87:2y

(yrkande 1), en översyn av lagen (yrkande 2) och en kampanj mot
hembränning (yrkande 3). Motionärerna anför att tillbehör för hembränning
säljs öppet bl. a. via postorder.

Bakgrund

Regler om tillverkning av alkoholdrycker finns i lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker. Till lagen har socialstyrelsen meddelat verkställighetsföreskrifter
(SOSFS 1977:99).

Spritdrycker får endast tillverkas av Vin- och Spritcentralen. Framställning
av vin, starköl och öl klass II kräver tillstånd av socialstyrelsen om det
inte är fråga om tillverkning i hemmet för eget behov.

Den som saknar tillstånd får inte importera, tillverka, överlåta eller inneha
destillationsapparat eller föremål som är avsett att ingå i en sådan apparat
(18 §). Den som innehar aktivt kol eller annat renings- eller filtreringsmedel
får inte sälja detta, om han insett eller bort inse att varan skulle komma till
användning vid rening av olovligen tillverkad sprit eler vid olovlig rening av
teknisk sprit o. d. (19 §).

Överträdelse av reglerna är förenat med straffansvar. Den som olovligen
tillverkar sprit kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet
grovt, är straffet fängelse i högst fyra år (27 §).

Årligen upptäcker polisen hundratals fall av hembränning, vanligen i
mindre skala. Antalet hembränningsbrott som kommit till polisens kännedom
under 1985 uppgick till 853. Motsvarande siffror 1983 och 1984 var 921
resp. 802. Om förändringarna beror på polisens aktivitet eller förändringar i
förekomsten av hembränning har inte undersökts.

På uppdrag av Systembolaget har Sifo 1985 gjort en undersökning rörande
hembränning. Undersökningsresultatet har ännu inte publicerats. Liknande
frågor har också ställts 1974,1976,1980 och 1982. Med ledning av svaren har
försök gjorts att uppskatta omfattningen av hembränning i landet. Av vad
som kan utläsas har omfattningen ökat sedan 1970-talet, men befinner sig på
samma nivå 1982 och 1985. En klar tendens är att inställningen till
hembränning fortsätter att bli alltmer tolerant. I den senaste undersökningen
ansåg endast en tredjedel av de tillfrågade att det var ett mycket allvarligt
brott att själv tillverka spritdrycker.

Vid olovlig tillverkning av spritdrycker används vanligen jäst avsedd för
bakning. En metod att mäta hembränningens omfattning är att jämföra
förbrukningen av hushållsjäst med mjölförbrukningen. Metoden anses ha
stora brister. Under år 1980 till 1982 har kvoten jäst/mjöl visat ökande
tendens, vilken upphörde 1982 och minskade 1984 (prel. uppgifter från
C AN).

Vid olovlig tillverkning av sprit används ofta aktivt kol för att rena spriten.
Aktivt kol kan också användas för att ta bort denatureringsmedel från
alkoholhaltiga preparat.

Alkoholhandelsutredningen tar upp problemet med hembränning i sitt
slutbetänkande. Utredningen anser det obestridligt att olovlig sprittillverkning
förekommer i betydande omfattning och att det mesta tyder på att
hembränningen ökat under de två senaste decennierna men att en viss

SoU 1986/87:2y

stabilisering skett under senare år. Av intervjuundersökningarna om hembränning
(se ovan) drar man slutsatsen att det höga priset på alkoholdrycker
är orsak till den ökande hembränningen. En bidragande orsak kan vara att
metoderna för framställning förfinats.

Utredningen har inhämtat från företrädare för socialstyrelsens alkoholbyrå
att förbudet i 19 § lagen om tillverkning av drycker (se s. 19) mot
överlåtelse av aktivt kol i vissa fall inte fått avsedd effekt. Aktivt kol säljs i
stora mängder från varuhus, bensinstationer och färgaffärer, uppenbarligen
för att i huvudsak användas vid illegal sprittillverkning.

Utredningen anser att det behövs ytterligare insatser för att komma till
rätta med hembränningen. Man föreslår därför att reglerna för hantering av
aktivt kol skärps. Enligt förslaget skall det krävas tillstånd för att importera,
tillverka eller överlåta aktivt kol.

Tidigare riksdagsbehandling

Straffen för illegal alkoholhantering höjdes av riksdagen vid riksmötet
1980/81. Året därefter behandlade skatteutskottet en motion med yrkande
om åtgärder mot hembränning (SkU 1981/82:50 s. 10). Utskottet ansåg sig i
och för sig inte ha något att erinra mot resonemangen i motionen men
avstyrkte denna mot bakgrund av att straffen höjts året innan.

Skattefri införsel och försäljning
Motioner

I två motioner, Sk806 (fp) och Sk823 (c) yrkande 5, föreslås avskaffande av
den skattefria försäljningen och införseln för resande. I tre motioner, Sk506
(m), Sk537 (m) yrkande 2 och Sk811 (m), vill motionärerna tillåta skattefri
försäljning vid ankomst till flygplats (ankomstförsäljning).

Bakgrund

Resande som kommer till Sverige får införa vissa varor fritt från tull, skatt
och andra avgifter. Vanligtvis får den som fyllt 20 år också medföra viss
kvantitet alkoholdrycker.

Det har inte gjorts någon omfattande undersökning av hur mycket
alkoholdrycker som resande årligen för in i landet. De uppgifter som finns är
av äldre datum och något osäkra. Socialstyrelsen redogör i sin rapport
”Alkoholvanor”, Socialstyrelsen redovisar 1984:31, dels för generaltullstyrelsens
uppskattning av den totala volymen av privatimporterade alkoholhaltiga
drycker 1979, dels för Systembolagets uppskattning 1970. Generaltullstyrelsens
bedömning var att det 1979 infördes 5-6 miljoner liter spritdrycker
och 4—5 miljoner liter vin, vilket motsvarar 8—10 % av den registrerade
spritförsäljningen och 5—6 % av vinförsäljningen. Systembolagets uppskattning
för 1970 var ca 3 miljoner liter starksprit, vilket motsvarar 6-10 % av
den registrerade försäljningen. Siffrorna tyder på att resandeinförseln av
alkoholhaltiga drycker sannolikt ökat under 1970-talet.

SoU 1986/87:2y

Nordiska rådet har flera gånger behandlat frågor om utformningen av den
skattefria införseln av alkohol. Rådet rekommenderade 1981 regeringarna i
de nordiska länderna att genom samfällt uppträdande på internationellt plan
verka för enhetliga regler som innebär begränsningar i rätten att tullfritt
införa skattefria alkoholvaror (rekommendation nr 26/1981).

Rekommendationen behandlades i en särskild arbetsgrupp under ministerrådet.
I arbetsgruppen deltog experter från de berörda departementen i de
olika länderna. Arbetsgruppen avgav 1982 en rapport. I rapporten pekas
bl. a. på att de nordiska länderna till en viss grad har olika restriktioner på
området och i övrigt olika inställning till alkoholpolitiken. Enligt arbetsgruppens
åsikt finns det inte något internationellt forum där en diskussion i
rekommendationens syfte framgångsrikt kan föras. Den internationella
utvecklingen kommer antagligen att gå mot en större liberalisering. Det är en
förutsättning att ett nordiskt land överlägger med de övriga nordiska
länderna innan begränsningar införs i rätten att tullfritt införa alkoholvaror.
Arbetsgruppens slutsats var att det kommer att vara förenat med betydande
svårigheter att uppfylla rekommendationen.

Ministerrådet avgav i november 1985 en rapport till Nordiska rådet med
redogörelse för vidtagna åtgärder. Det föreslogs att frågan skulle avskrivas.
Detta godtogs dock inte varför rekommendationen fortfarande är aktuell.
Nordiska ministerrådet väntas avge nytt meddelande inför nästa session.

Nordiska rådet har numera också behandlat en fråga om ankomstförsäljning
på flygplatserna men har inte funnit anledning att vidta någon åtgärd.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet behandlade frågan om skattefri införsel i yttrande SolJ
1984/85:ly s. 7. Utskottet uttalade då att man delade den uppfattning som
tidigare uttryckts av skatteutskottet att dessa frågor i första hand borde
behandlas mera övergripande i ett internationellt perspektiv och att ensidiga
åtgärder från Sveriges sida tedde sig svåra att genomföra. Vidare hänvisades
till att frågan fortfarande var aktuell i Nordiska rådet.

Skatteutskottet anförde följande i sitt betänkande SkU 1984/85:1 s. 26.

Utskottet har i olika sammanhang uttalat oro för den betydande ökning av
den skattefria resandeinförseln som ägt rum under senare decennier på grund
av charterresornas och färjetrafikens expansion och även förordat begränsningar
av möjligheterna att utnyttja färjetrafiken för olovlig skattefri
införsel.

Utskottet har från de angivna utgångspunkterna större förståelse för kravet
att beskatta all resandeinförsel men är samtidigt medvetet om att en sådan
åtgärd knappast kan räkna på stöd från någon bredare opinion. Vid tidigare
behandling av motsvarande yrkanden har utskottet också framhållit angelägenheten
av att söka nordiska samförståndslöningar på detta problem.
Framhållas bör dock att möjligheterna att nå sådana lösningar synes vara
begränsade. Under sådana förutsättningar anser utskottet att en fullständig
avveckling av resandeinförseln för i Sverige bosatta pesoner endast kan bli
aktuell om den alkoholpolitiska situationen förvärras så att man måste
överväga att införa ett ransoneringssystem.

SoU 1986/87:2y

Den skattefria införseln var aktuell även i betänkande SkU 1985/86:1 (s. 18).
Skatteutskottet hänvisade i betänkandet till tidigare uttalande och avstyrkte
den aktuella motionen. I samma betänkande behandlades också yrkanden
om s.k. ankomstförsäljning på flygplatser. Motionerna avstyrktes med
hänvisning bl. a. till att även denna fråga är aktuell i Nordiska rådet.

Handel och servering
Motioner

I motion Sk810 (s) tas frågan om etablering av systembutiker upp. Motionärerna
vill ha etablering i snabbare takt. Butik bör etableras i alla kommuner
som inte har butik och önskar sådan.

I tre motioner vill man ha ändrade regler för serveringstillstånd. I motion
Sk802 (m) anser motionärerna att hänsyn inte skall tas till ekonomisk
misskötsamhet vid bedömning av om serveringstillstånd skall meddelas. I
motion Sk829 (m, fp, c) anförs att beslut om serveringstillstånd inte skall
fattas enbart på grund av misstanke om skattebrott utan först sedan dom
fallit. I motion Sk819 (m), vill motionärerna att de fasta teatrarna skall få
servera öl och vin under paus i pågående föreställning.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Beträffande etablering av systembutiker uttalade socialutskottet i yttrande
SoU 1984/85:ly, s. 6 att man endast ville framhålla att servicesynpunkterna
inte får göra att de alkoholpolitiska målen kommer i skymundan.

Skatteutskottet förordade att riksdagen gjorde ett tillkännagivande beträffande
etablering av systembutiker i betänkande SkU 1984/85:1 (s. 21 f):

Systembolaget har efter 1977 års alkoholpolitiska beslut, då nu gällande
riktlinjer för butiksetableringen fastställdes, beslutat om nyetablering i 19
kommuner. Sex av dessa kommuner har dock ännu inte hunnit få någon
butik. Det kan i sammanhanget konstateras att bolaget i överensstämmelse
med gällande tilläggsavtal med staten prioriterat glesbygdskommuner med
långa avstånd till närmaste butik.

Utskottet finner att bolagets etableringspolitik står i god samklang med
riksdagens uttalanden i frågan, men Systembolaget bör vid sin fortsatta
etableringspolitik enligt utskottets mening vara oförhindrad att något öka
etableringstakten. Härvid bör bolaget tillgodose önskemål som inte enbart
grundas på avstånd till närmaste butik utan även beakta befolkningsmängden
i kommunerna och deras centralorter. Samtidigt måste givetvis serviceönskemålen
avvägas mot de företagsekonomiska synpunkter som bolaget skall
iaktta i sin verksamhet. I vissa fall kan etablering i folkrika kommuner
motiveras med att man därigenom lättar på trycket i närmaste butiksort.
Utskottet finner alltså att motionärernas önskemål till viss del kan tillgodoses
inom ramen för gällande tilläggsavtal mellan staten och Systembolaget
rörande butiksetableringen. Med hänsyn till att vad utskottet här uttalat
innebär en viss uppmjukning av tolkningen av nu gällande regler finner
utskottet det motiverat att riksdagen ger regeringen detta till känna.

SoU 1986/87:2y

Såväl social- som skatteutskottet har avstyrkt motioner om ändrade regler för
serveringstillstånd med hänvisning till att dessa frågor omfattats av alkoholhandelsutredningens
uppdrag (SoU 1984/85:ly, SkU 1984/85:1 och 1985/
86:1).

Alkoholhandelsutredningen har i sitt första betänkande (SOU 1985:15)
tagit upp reglerna för serveringstillstånd (jfr ovan s. 4). Utredningen föreslår
att det nuvarande regelsystemet skall kvarstå i huvudsak. Det innebär bl. a.
att tillstånd liksom i dag kan vägras om sökanden har gjort sig skyldig till
ekonomiska oegentligheter eller om han inte har förutsättningar att sköta
den tilltänkta rörelsen.

Alkoholfri representation
Motion

I motion Sk823 (c) yrkande 4 hemställs att riksdagen uttalar att all offentlig
representation skall vara alkoholfri.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet uttalade i sitt betänkande SoU 1979/80:31 (s. 21) att det
enligt utskottets bedömning inte kunde anses stå i överensstämmelse med
den målsättning som gäller för alkoholpolitiken att staten på olika sätt
främjar bruket av alkohol vid representation. Utskottet ansåg därför att all
statlig representation borde vara spritfri. Staten borde vidare visa stor
återhållsamhet i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga drycker i
representationssammanhang. Utskottet ansåg att en restriktiv inställning
från statens sida då det gäller alkohol i representationssammanhang var
ägnad att påverka landstings- och primärkommuner till motsvarande återhållsamhet
på området.

På utskottets förslag gav riksdagen regeringen som sin mening till känna
vad utskottet anfört.

Frågan om statlig representation behandlades på nytt av socialutskottet i
yttrande SoU 1982/83:7y (s. 5 f) varvid utskottet anförde följande:

Frågan om alkohol vid statlig representation har i någon mån minskat i
betydelse de senaste åren. Besparingarna inom den offentliga sektorn går
givetvis också ut över representationen, och den representation som
förekommer torde i allmänhet kunna bedömas som närmast ofrånkomlig.

Utskottets uttalande 1980 om spritfri representation har i praxis kommit
att tolkas som ett i det närmaste totalt förbud. Statlig spritrepresentation har
sedan dess knappast förekommit annat än vid svenska beskickningar
utomlands och då endast i samband med representation gentemot utländska
gäster. Utskottet delar motionärernas uppfattning att detta är alltför
stelbent. Det finns således anledning till viss uppmjukning av det tidigare
uttalandet, självfallet med bibehållande av den vägledande principen att
statlig alkoholrepresentation skall vara återhållsam och stå i överensstämmelse
med vedertagna alkoholpolitiska målsättningar. Det bör sålunda inte
ses som helt avgörande om det är spritdrycker eller vin som serveras i ett visst
fall. Det väsentliga är att alkoholanvändningen totalt sett är måttfull och inte

SoU 1986/87:2y

går utöver vad gästfriheten kräver. I de flesta sammanhang bör det emellertid
vara fullt tillräckligt att bjuda på t. ex. vin.

Utskottet vill vidare framhålla att man som ett alternativ alltid bör servera
lämpliga alkoholfria drycker. Det bör ses som en naturlig sak att vissa gäster
föredrar detta.

Utskottet tillstyrker att riksdagen förtydligar sitt tidigare uttalande i
enlighet härmed.

Vid behandlingen i skatteutskottet av den aktuella motionen förelåg delade
meningar. Reservanterna, vilkas hemställan bifölls av kammaren, instämde i
vad socialutskottet anfört om att det tidigare uttalandet varit alltför stelbent
och att det fanns anledning till viss uppmjukning. Reservanterna framhöll att
i flertalet fall alkoholhaltiga drycker över huvud taget inte torde behöva
serveras. Vid de tillfällen när detta kan anses motiverat är det väsentliga att
konsumtionen är måttfull, medan det däremot inte är helt avgörande om det
är spritdycker eller vin som serveras (SkU 1982/83:47, majoriteten s. 14 f.
och reservation s. 22).

Alkoholhalten i öl
Motion

I motion Sk822 (m) föreslås att alkoholhalten i öl klass II höjs till 3,2
viktprocent.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har många gånger behandlat motioner om hur hög alkoholhalt
som skall tillåtas i öl som får säljas i den allmänna handeln. Nuvarande gräns
är högst 2,8 viktprocent. I motionen yrkas att gränsen skall höjas till 3,2
viktprocent. Tidigare år har yrkats att gränsen skall höjas till 3,6 viktprocent,
dvs. man har velat återinföra mellanölet.

Socialutskottet anförde beträffande återinförande av s. k. mellanöl i
yttrande SoU 1984/85: ly (s. 9) att när mellanölet förbjöds från den 1 juli 1977
det helt avgörande argumentet härför var ungdomens missbruk av mellanöl.
Mellanölet hade visat sig vara en inkörsport för alkoholkonsumtion i allt
lägre åldrar (se vidare SkU 1975/76:64 s. 7-11). Enligt utskottets mening
talade de alkoholpolitiska skälen fortfarande mycket starkt mot att tillåta
allmän försäljning av mellanöl.

Skatteutskottet anförde med anledning av samma motion i betänkande
1984/85:1 (s. 23) att erfarenheterna under mellanölstiden visade ett ökande
missbruk bland ungdom i allt lägre åldrar. Utskottet fann inte skäl att åter
utsätta ungdomen för de risker mellanölet kunde medföra.

Påföljande år behandlade skatteutskottet på nytt ett yrkande om mellanöl i
betänkande SkU 1985/86:1 (s. 20). Utskottet avstyrkte yrkandet med samma
motivering.

SoU 1986/87:2y

Beskattning och prispolitik

Soli 1986/87:2y

Motioner

I två motioner, Sk809 (fp) och Sk814 (fp) yrkande 3, behandlas sambandet
mellan konsumentprisindex och priset på alkohol. Motionärerna vill ha ett
tillkännagivande om att alkoholvaror inte bör ingå vid framräkning av detta
index.

I motion Sk350 (c) yrkande 5 yrkas att skatten på alkohol skall höjas så att
priset stiger med 12 %.

Ett stort antal motioner tar vidare upp utformningen av skatten på
alkoholdrycker. Det gäller motionerna Sk807 (m), Sk813 (s), Sk814 (fp),
Sk818 (m), Sk820 (s), Sk827 (fp) och Sk828 (m). Motionerna syftar
genomgående till att styra konsumtionen mot drycker med lägre alkoholhalt.

Bakgrund

Skatt på alkoholdrycker utgår enligt lagen (1977:306) om dryckesskatt.
Skatten på spritdrycker och vin utgår med en grundavgift och en procentavgift.
Grundavgiften för spritdrycker är per liter 1:10 kr. för varje hel
volymprocent alkohol, dvs. den är relaterad till alkoholstyrkan. Grundavgiften
för starkvin och lättvin är ett fast belopp per liter, 17:50 kr. resp. 7 kr.
Procentavgiften för spritdrycker utgör 56 % och procentavgiften för vin
36 % av detaljhandelspriset exkl. mervärdeskatt. Skatten på öl och läskedrycker
utgår med ett fast belopp per liter som för närvarande är 40 öre för
lättöl, 2:20 kr. för öl klass II, 7:20 kr. för starköl, 40 öre för kolsyrad
läskedryck och 20 öre för annan läskedryck. Den senaste skattehöjningen
trädde i kraft den 3 december 1984.

Prisförändringar på alkohol sker - förutom när skatten höjs - när
Systembolaget finner anledning att justera priserna på grund av ändrade
kostnader. Under tiden den 2 december 1984-den 30 juli 1986 har priserna
höjts med i genomsnitt 3,5 %. Konsumentprisindex har under samma tid
stigit med 7,6 %. Den största prisökningen har varit på vin. Lättvin totalt
ökade med 7,6 % varvid dock vissa dyrare viner (bordeaux, bourgogne,
rhenvin, champagne m. m.) steg betydligt mer. Den stora gruppen s. k.
övriga lättviner-83,2 % av försäljningsvolymen-steg med 6,5 %. Starkvin
ökade med 5,1 %. Sprit ökade endast med 1,2 %. (Uppgifter lämnade av
Systembolaget vid utskottets hearing.)

Konsumentprisindex beräknas av statistiska centralbyrån (SCB) enligt
principer som har fastställts av riksdagen och regeringen. Indexet är avsett att
mäta prisutvecklingen för hela den privata inhemska konsumtionen. Målsättningen
är att alla delar av den privata konsumtionen skall vara representerade
i konsumentprisindex. För närvarande ligger vissa mindre områden,
framför allt på tjänsteområdet, utanför beräkningarna. Det gäller t. ex.
sådant som bank- och försäkringstjänster, juridiska och kamerala tjänster
och resebyråtjänster. Arbete pågår för att även dessa delar skall inkluderas.

Praktiskt tillgår indexberäkningarna så att priser mäts för ett urval av ca
340 s. k. representantvaror och tjänster. Hur mycket alkoholdrycker påver -

kar index varierar något från år till år. Det s. k. vägningstalet för 1986 för
försäljning av alkoholhaltiga drycker utgör 35 promille.

Konsumentprisindex används bl. a. vid framräknande av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Tidigare riksdagsbehandling

I de riktlinjer för alkoholpolitiken som antogs av riksdagen 1977 ingår att
priset på alkohol skall utnyttjas som ett instrument för att nedbringa
konsumtionen och att försäljningen skall ske i kontrollerade former.

Socialutskottet anförde i yttrande SoU 1982/83:7y följande beträffande
prisinstrumentet som medel att sänka konsumtionen (s. 4):

Utskottet vill därvid också framhålla betydelsen av att aktivt utnyttja
prisinstrumentet för att tvinga tillbaka konsumtionen. Att priset på alkoholdrycker
följer den allmänna prisutvecklingen är ett minimum. Det kan
övervägas om inte prisnivån bör ligga högre. Detta måste å andra sidan vägas
mot de effekter som en alltför hög prisnivå kan få för hemframställning av
alkohol m. m. Alkoholpolitiska överväganden bör sålunda vara styrande för
prissättningen.

Skatteutskottet behandlade i betänkande SkU 1984/85:1 en motion motsvarande
Sk815 (fp) yrkande 3 om sambandet mellan alkoholpriserna och
konsumentprisindex. Utskottet anförde därvid följande (s. 20):

I yrkande 4 i nyssnämnda motion tas upp en annan av riksdagen tidigare
behandlad fråga, nämligen sambandet mellan konsumentprisindex (KPI)
och alkoholbeskattningen. Utskottet har vid sin tidigare behandling av
motsvarande yrkanden framhållit att det saknas anledning att befara att
alkoholpriserna mera bestående skall ligga under KPI. Det är enligt
utskottets mening angeläget att understryka vikten av att alkoholbeskattningen
ändras i sådan takt att alkoholpriserna inte ligger efter KPIutvecklingen.
Utskottet finner inte skäl att tillstyrka yrkande 4 i motion 2100 i
den mån yrkandet inte är tillgodosett genom vad utskottet här uttalat.

I betänkandet SkU 1984/85:12, i samband med att skatten på alkohol höjdes,
hänvisade skatteutskottet till sitt tidigare yttrande samt anförde att uttalandet
om vikten av att beskattningen ändras i sådan takt att priserna inte ligger
éfter utvecklingen av konsumentprisindex skall ses som ett minimikrav och
inte innebär något hinder mot högre höjningar. Med hänsyn till de tendenser
til! ökning av den oregistrerade konsumtionen genom hembränning, hemtillverkning
av vin och smuggling m. m. som konstaterats under senare år fanns
det enligt utskottets mening anledning att undvika mer drastiska prishöjningar
på alkoholvarorna. Utskottet framhöll att i prispolitiken måste fördelarna
av de konsumtionsdämpande effekterna vägas mot riskerna för en ökning av
den oregistrerade konsumtionen.

Så sent som i maj 1986 behandlade skatteutskottet tre motioner om
alkoholbeskattningen (SkU 1985/86:50 s. 59 f.). I motionerna yrkades bl. a.
att skatten skulle höjas och att riksdagen skulle uttala att möjligheterna att
eliminera effekterna av sambandet mellan alkoholpriserna och konsumentprisindex
borde prövas. Utskottet framhöll att de målsättningar som

SoU 1986/87:2y

riksdagen lagt fast för alkoholpolitiken givetvis skall fullföljas. Det borde
dock enligt utskottets uppfattning liksom hittills närmast ankomma på
regeringen att ta ställning till frågan om en lämplig tidpunkt för kommande
skattehöjningar och att i detalj utforma de förslag som kan anses aktuella.
Motionerna avstyrktes.

Finansutskottet behandlade i betänkande FiU 1983/84:4 ett yrkande om
tillkännagivande av vad som anfördes i motionen om vikten av att index som
påverkar löner, pensioner m. m. rensas från påverkan av skatter och priser på
alkohol och tobak. Finansutskottet anförde att det vid sidan av konsumentprisindex
finns ett s. k. nettoprisindex. I detta har inverkan från indirekta
skatter (bl. a. alkohol- och tobaksskatter) m. m. rensats bort. Det är också
möjligt att konstruera ett index där prisförändringarna på konsumtionen
exkl. alkohol och tobak ingår. Utskottet uttalade vidare att det av det
anförda framgick att det dels redan finns index som inte påverkas av
förändringar i alkoholbeskattningen, dels går att konstruera andra index som
inte innefattar alkoholpriser. Således kan de alkoholpolitiska önskemålen i
motionen tillgodoses på olika sätt. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet
motionen.

Utskottet

Det utbredda bruket av alkohol är sedan lång tid vårt lands största sociala och
medicinska problem. 6 000—7 000 människor beräknas varje år dö i vissa
alkoholrelaterade diagnoser. Omkring 300 000 personer beräknas använda
alkohol i sådan utsträckning att det allvarligt påverkar deras arbete,
familjeliv och hälsa. Alkoholen har också indirekta skadeverkningar för
missbrukarnas familjer och omgivning.

Alkoholbruket medför även stora kostnader för samhället i form av
produktionsbortfall, utgifter för sjukvård och sociala insatser, skador till
följd av olyckor och kriminalitet m. m. Olika försök har gjorts att uppskatta
dessa kostnader. En beräkning, som avsåg år 1981, har angett en totalkostnad
om 50 miljarder kronor. Andra senare beräkningar tyder på ännu högre
kostnader (se vidare s. 7 f.). Alkoholens del i de samlade hälso- och
sjukvårdskostnaderna är i vart fall betydande. Enligt en beräkning skulle
alkoholen vara orsak till 5—10 % av de totala kostnaderna för hälso- och
sjukvården, vilka år 1983 uppgick till 63,4 miljarder.

Många olika åtgärder har prövats för att minska såväl bruket som
missbruket av alkohol. Hit hör begränsningar i alkoholens tillgänglighet,
prishöjande skatter samt opinionsbildande insatser.

Den s. k. motboken avskaffades genom riksdagsbeslut 1954. Fram till dess
gällde att spritinköp endast fick ske mot motbok, vilken kunde erhållas
tidigast vid 21 års ålder. I praktiken tillämpades en 25-årsgräns. Kvinnor
hade i allmänhet inte motbok. Rätten till motbok var inte ovillkorlig utan
beroende på individuell prövning, varvid bl. a. beaktades inte endast
sökandens nykterhetsförhållanden utan även sociala och ekonomiska förhållanden
(se vidare s. 9 f.). Vid motbokens avskaffande gällde en tillfällig
inköpsgräns på tre liter spritdrycker per kalendermånad (tidigare fyra liter).

SoU 1986/87:2y

För vin gällde ingen generell begränsning. Starköl var förbjudet.

År 1977 antog riksdagen ett samlat alkoholpolitiskt program vilket byggde
på förslag från den år 1965 tillsatta alkoholpolitiska utredningen (APU).
Tonvikten låg på socialpolitiska insatser i vid mening och ökade resurser till
förebyggande åtgärder och opinionsbildning. Målsättningen angavs vara att
begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen och att komma till
rätta med alkoholmissbruket. Något preciserat mål för sänkningen av
konsumtionen fastställdes dock inte. Riksdagen har härefter under en följd
av år avslagit motionsyrkanden om ett sådant preciserat delmål (se senast
SkU 1985/86:1 s. 16). I propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården (prop. 1984/85:181) erinrade emellertid statsrådet Sigurdsen om
det av Världshälsoorganisationen angivna målet om en minskning av
alkoholkonsumtionen med 25 % fram till år 2000. Statsrådet uttalade (prop.
s. 69) att hon ansåg detta vara en angelägen målsättning. Något formellt
förslag i denna del framlades dock inte i propositionen.

Alkoholkonsumtionen steg kontinuerligt efter avskaffandet av motboken
och det samtidiga upphävandet av starkölsförbudet för att kulminera år 1976,
då försäljningen uppgick till 7,70 liter per person och år mot 4,92 liter år 1954.
Därefter minskade försäljningen för att år 1984 uppgå till 6,01 liter,
motsvarande 1966 års nivå. Under år 1985 skedde ånyo en liten ökning (till
6,06 liter). Denna utveckling har fortsatt under första halvåret 1986.

Våra kunskaper om alkoholens skadeverkningar har stegvis vidgats. Den
alltjämt höga konsumtionen, som dessutom ökat något, inger mot denna
bakgrund stark oro. Särskilt allvarligt från skadesynpunkt är att det
fortfarande finns så många skolungdomar som missbrukar alkohol. De
uppgifter som framkommit i 1985 års skolungdomsundersökning tyder på att
omkring 5 000 elever i årskurs 9 dricker systemvaror minst en gång i veckan.
Dessa uppgifter är uppseendeväckande mot bakgrund av den 20-årsgräns
som gäller för inköp av systemvaror.

Enligt utskottets mening är det därför angeläget att ånyo lyfta fram
alkoholfrågorna i blickpunkten på samma sätt som skedde år 1977 och
därigenom skapa en ökad medvetenhet om alkoholens skadeverkningar och
förståelse för behovet av alkoholpolitiska åtgärder. Den inledda nya
ökningen av alkoholkonsumtionen måste åter vändas till en minskning med
sikte på det av Världshälsoorganisationen angivna målet, som är en
25-procentig minskning av totalkonsumtionen fram till år 2000.

När det gäller valet av åtgärder konstaterar utskottet att 1977 års
alkoholpolitiska beslut, vilket innehöll ett samlat alkoholpolitiskt program
med tonvikt på socialpolitiska insatser i vid mening, följdes av en nedåtgående
trend i alkoholkonsumtionen. Flera orsaker kan ha medverkat härtill,
bl. a. den ekonomiska utvecklingen. Nedgången tyder emellertid också på att
den då beslutade politiken var riktig och på att en kraftig satsning på
socialpolitiska insatser och opinionsbildning är ett verksamt medel för att få
ned alkoholkonsumtionen. Intentionerna i det tidigare riksdagsbeslutet bör
därför fullföljas. Alla medel som kan bidra till en varaktig sänkning av
alkoholkonsumtionen måste utnyttjas. Ett sådant medel är prisinstrumentet,
vilket utskottet återkommer till i det följande. Vidare kan nämnas åtgärder
riktade mot langning och hembränning.

SoU 1986/87:2y

Många efterlyser emellertid också direkta restriktionsåtgärder, såsom
ransonering.

En tänkbar effekt av en allmän inköpsbegränsning vore att färre ”normala”
alkoholkonsumenter skulle komma att fastna i missbruk, även om de
redan etablerade alkoholmissbrukarna inte lät sig påverkas. Redan den
omständigheten att antalet nytillkommande missbrukare minskade vore
dock så väsentlig att utskottet har förståelse för att många ser en inköpsbegränsning
som motiverad. Samtidigt talar många andra skäl mot införande av
en sådan. Erfarenheterna från motbokstiden visar att det inte är lätt att
utforma regler som fyller de alkoholpolitiska syftena utan att bli krångliga
eller ge utrymme för godtyckliga bedömningar. Inte heller är det möjligt att
nu upprätthålla regler som innebär att vissa grupper av konsumenter får lägre
tilldelning än andra. En ofta anförd invändning är vidare att en viss tillåten
konsumtionsmängd kan uppfattas som att det är ofarligt att konsumera
alkohol upp till denna gräns och därmed i vissa fall uppmuntra till i stället för
att avskräcka från alkoholkonsumtion. En särskild svårighet i det sammanhanget
är också hur lågt en inköpsgräns skulle sättas. Om begränsningen
skulle drabba även en mera måttfull alkoholkonsumtion skulle den ha svårt
att få stöd hos allmänheten. Å andra sidan kan en alltför högt satt gräns göra
åtgärden mer eller mindre verkningslös och skapa utrymme för handel med
icke utnyttjade ransoner m. m.

Som tidigare påpekats av skatteutskottet (se s. 11) är det risk att
svårigheterna med en alkoholransonering kan komma att dominera så att det
skapas negativa attityder mot alkoholpolitiska strävanden överlag. Detta
måste undvikas. Utskottet anser det utomordentligt viktigt att inte ge
underlag för en sådan negativ opinionsbildning. Alkoholpolitiken måste ses
som en gemensam strävan, grundad på väl belagd medicinsk och social
erfarenhet, inte som krångel och onödig kontroll.

Det anförda gör att utskottet inte kan se en allmän inköpsbegränsning
annat än som en sista utväg att komma till rätta med en oacceptabelt hög
alkoholkonsumtion. I nuläget är det i första hand andra åtgärder som bör
komma till användning, främst för att sprida kunskaperna om alkoholens
medicinska skadeverkningar och för att hindra att ungdomar grundlägger ett
bruk av alkohol. Utskottet avstyrker sålunda de motionsförslag som syftar till
att nu införa någon form av inköpsbegränsning eller försök med sådan
verksamhet (motionerna Sk812 (c), Sk823 (c), Sk830 (fp) och Sk832 (m) i
motsvarande delar).

Den omständigheten att alkoholkonsumtionen som nämnts nyligen åter
börjat öka gör emellertid att det i dagsläget inte är tillräckligt att enbart
fortsätta med hittillsvarande upplysnings- och opinionsbildningsverksamhet.
Hemmen och föräldrarna har ett grundläggande ansvar att medvetandegöra
barn och ungdomar om alkoholens skadeverkningar. Därutöver krävs nu en
snabb och effektiv informationskampanj för att dra allmänhetens uppmärksamhet
till alkoholfrågorna och för att ånyo vända utvecklingen. Statsmakterna
bör vara beredda att ta sitt ansvar för att initiera och stimulera en sådan
särskild insats. Utskottet noterar i det sammanhanget att man inom det
alkohol- och narkotikapolitiska rådet diskuterat en ny central insats liknande

SoU 1986/87:2y

de rikskampanjer som tidigare genomförts. Mot bakgrund av de aktuella
konsumtionssiffrorna anser utskottet det angeläget att en sådan snarast
kommer till stånd. Folkrörelserna måste engageras och ta en viktig del i
denna kampanj, som måste bygga på en bred samverkan mellan myndigheter
och frivilliga organisationer. Skolan spelar en annan viktig roll och måste ta
ett särskilt ansvar för den upplysning som riktar sig till skolungdom.
Informationsinsatsen bör bl. a. sprida kunskap om de rent medicinska
skadeverkningarna av alkohol och därigenom skapa ökad förståelse för den
svenska alkoholpolitiken. Massmedia, främst TV, har stor genomslagskraft
och bör självfallet användas för informationsspridningen. Ett viktigt syfte
bör vidare vara att skapa en alkoholfri miljö för barn och ungdomar genom
särskild information till föräldrar och till alla som arbetar med barn- och
ungdomsfrågor. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om riksdagens ofta
uttalade stöd för alternativ nöjesverksamhet i alkoholfri miljö (se bl. a. SoU
1984/85:14 s. 6).

Förutom de opinionsbildande insatserna finns det enligt utskottets mening
skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt prisutvecklingen på alkoholdrycker
som en faktor av stor betydelse för konsumtionen. Utskottet noterar i det
sammanhanget att priserna på alkohol bara delvis följt med i den allmänna
prisutvecklingen. Priserna på billigare lättviner och på starköl - varugrupper
som svarar för en stor andel av alkoholkonsumtionen - har sålunda stigit
något mindre än konsumentprisindex. När det gäller starksprit, där konsumtionen
domineras av brännvin och gin, har prisökningen varit väsentligt lägre
än konsumentprisindex. Alkoholpolitiska skäl talar enligt utskottet mening
starkt emot att alkoholpriserna tillåts släpa efter på detta sätt och därigenom
uppfattas som relativt sett lägre än tidigare. En prishöjning är sålunda
motiverad.

Utskottet anser samtidigt att det finns skäl att beakta att plötsliga kraftiga
prishöjningar på alkohol kan leda till ökad hembränning. Enligt utskottets
mening bör man bl. a. därför sträva efter att komma ifrån nuvarande system
med en uppmärksammad diskussion kring prishöjningarna, vilka för närvarande
företas i större steg med förhållandevis långa tidsintervall. Önskvärt
vore att alkoholpriserna kunde höjas på ett mera kontinuerligt sätt så att de
följde den allmänna prisnivån utan dramatiska förändringar. Den alkoholpolitiska
debatten kunde då koncentreras på andra insatser i stället för att på ett
överdrivet sätt kretsa kring prisfrågorna. Utskottet anser det angeläget att
regeringen i lämpligt sammanhang överväger möjligheterna till ändrade
regler på detta område. Utskottet vill också framhålla önskvärdheten av att
de alkoholpolitiska synpunkterna får ett mera direkt inflytande på beskattningen
av alkoholdrycker, vilken utskottet menar bör ses och användas som
ett alkoholpolitiskt instrument mera än som en statsfinansiell inkomstkälla.

I detta sammanhang vill utskottet också beröra det problem som ligger i att
alkoholpriserna ingår i konsumentprisindex, varigenom en alkoholpolitiskt
betingad höjning av alkoholpriserna kommer att påverka avtalsförhandlingar
och inflation. Det vore självfallet önskvärt med ett system som gjorde det
möjligt att renodla de alkoholpolitiska synpunkterna på beskattningen utan
att behöva beakta nationalekonomiska sidoeffekter. Som tidigare konstate -

SoU 1986/87:2y

rats av finansutskottet (se ovan s. 27 f.) är det fullt möjligt att konstruera
index som inte innefattar alkoholpriser. Enligt utskottets mening bör detta
övervägas.

En viktig fråga för den framtida alkoholpolitiken är om vi på alla punkter har
tillräckliga kunskaper för att kunna hantera alkoholproblemen. Utskottet
vill i denna del framhålla att det visserligen finns ett omfattande kunskapsmaterial
som visar alkoholens skadliga verkningar på den mänskliga organismen.
Det finns också forskningsresultat som visar sambandet mellan
alkoholbruk och våld, kriminalitet och sociala svårigheter av olika slag. Inte
desto mindre behövs en förstärkt alkoholforskning och en systematisk
utvärdering och uppföljning av alkoholpolitiken för att ge bättre underlag för
samhällets åtgärder. Bl. a. behövs en kartläggning av alkoholmissbrukets
sociala och ekonomiska skadeverkningar för missbrukarnas familjer och
omgivning. Särskilt viktigt är att få till stånd en undersökning av förhållandena
för barn i missbrukarfamiljer. Det är också viktigt att förstärka samarbetet
mellan å ena sidan de organ som leder samhällets alkoholpolitik och å andra
sidan den medicinska och sociala alkoholforskningen så att nya erfarenheter
och forskningsrön verkligen tas till vara i kampen mot bruket och missbruket
av alkohol.

Utskottet vill vidare beröra frågan om ansvaret för samhällets uppföljning
och ledning av alkoholpolitiken.

Socialstyrelsen har som central myndighet ansvaret för insatser på
drogområdet. På alkoholområdet spelar emellertid också folkrörelserna en
särskilt viktig roll. Samarbetet med dem sker dels inom ramen för CAN, dels
genom det alkohol- och narkotikapolitiska råd som är knutet till regeringen.

Vid tillkomsten av det alkohol- och narkotikapolitiska rådet angavs att
rådet skulle överta den s. k. a-nämndens roll som initiativtagare och talesman
för folkrörelserna (prop. 1984/85:19 bil. 2 s. 13-14). De upplysningar om
rådets verksamhet som lämnats bl. a. vid den hearing utskottet anordnat i
ärendet tyder emellertid på att rådets verksamhet hittills dominerats av
informations- och meningsutbyte i drogfrågor, medan dess roll som initiativtagare
på området varit mera oklar och inte manifesterat sig i form av några
formliga förslag från rådets sida. Med anledning härav vill utskottet
framhålla att det är synnerligen angeläget att det finns ett organ på
drogområdet som på ett effektivt sätt följer händelseutvecklingen och snabbt
kan föreslå regeringen lämpliga åtgärder. Detta är särskilt tydligt när nu
alkoholkonsumtionen ånyo visar tendenser att stiga. Förslag till konkreta
åtgärder för att vända denna utveckling måste snarast tas fram. Det krävs
också ett vidgat samarbete med bl. a. den medicinska och sociala alkoholforskningen.
Regeringen bör enligt utskottets mening överväga om det
alkohol- och narkotikapolitiska rådet kan få den ledande och pådrivande roll
som utskottet här har efterlyst. I annat fall bör andra organisationsformer
övervägas för att effektivisera och samordna samhällets alkoholpolitik. Vad
utskottet nu anfört om den centrala ledningen av samhällets alkoholpolitik
bör ges regeringen till känna. Det anförda tillgodoser såvitt nu är i fråga de
motionsförslag som väckts om inrättande av en särskild alkoholkommission
(motionerna Sk812 (c), Sk821 (vpk), Sk823 (c) och Sk830 (fp) i motsvarande
delar).

SoU 1986/87:2y

Några ytterligare frågor som tas upp i de remitterade motionerna skall
beröras helt kort.

I flera motioner begärs åtgärder för att begränsa användningen av
snabbvinsatser, en fråga som utskottet ser allvarligt på. I denna del kan
konstateras att härmed sammanhängande frågor inkl. marknadsföringen av
snabbvinsatser (se s. 16 f.) numera har behandlats av alkoholhandelsutredningen.
Utredningens förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet anser mot denna bakgrund att nu aktuella motioner inte bör
föranleda något riksdagens uttalande.

Alkoholhandelsutredningen har även behandlat frågor om åtgärder mot
hembränning och om reglerna för försäljning av alkoholhaltiga preparat.
Inte heller de motioner som rör dessa frågor bör därför föranleda något
riksdagens uttalande.

Motionsförslag finns också dels om att sänka inköpsåldern från nuvarande
20 till 18 år, dels om att höja åldern för servering som för närvarande är 18 år.
Utskottet har tidigare uttalat att en sänkt inköpsålder skulle motverka de
alkoholpolitiska strävandena att begränsa ungdomars tillgång till alkohol.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet vill dessutom understryka
vikten av att upprätthålla den nuvarande 20-årsgränsen, bl. a. genom
beslutsamma åtgärder mot langning till ungdomar i lägre åldrar. Det finns
även vissa skäl som talar för en höjd åldersgräns vid servering. Utskottet är
dock inte berett att för närvarande tillstyrka ett sådant förslag.

Vad som i övrigt anförs i de remitterade motionerna föranleder inget
uttalande från socialutskottets sida.

Stockholm den 21 oktober 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s),
Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries
(s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson
(m) och Maud Björnemalm (s).

Avvikande meningar

1. Försök med inköpsbegränsning

av Per Arne Aglert (fp) som anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 29
som börjar med "En tänkbar effekt” och slutar med "i motsvarande delar).”
bort ha följande lydelse:

En försöksverksamhet med alkoholransonering genomförd och utvärderad
med vetenskaplig metodik förespråkas av bl. a. 200 professorer i medicin
och 6 000 läkare i ett upprop. Läkaresällskapet har uttalat att man inte ställer
sig avvisande till en sådan försöksverksamhet.

SoU 1986/87:2y

Ca 10 % av konsumenterna dricker upp omkring hälften av all alkohol som
säljs. Det är framför allt i denna lilla grupp som man på goda grunder kan
förvänta sig att en inköpsbegränsning ger en minskad genomsnittskonsumtion.
En minskning kan också förväntas bland ungdomar, som i dag med
lätthet får tillgång till alkoholdrycker via föräldrar och/eller langare, som nu
utan restriktioner kan handla på Systembolaget. Langare tillgodoräknar sig
ofta viss ersättning för sina tjänster till ungdomar under 20 år. Även grupper
dolda missbrukare, inte minst bland kvinnor, skulle förmodligen tvingas
minska sin alkoholkonsumtion vid en inköpsbegränsning.

Alkoholpolitiken måste ses som en sammanhållen strävan, grundad på
erfarenhet och en väl dokumenterad medicinsk och social forskning.
Alkoholkonsumtionen är i dag oacceptabelt hög. Det finns också tecken på
en ökning, särskilt bland unga brukare. Man har hittills endast kunnat anvisa
få och alltför vaga metoder för att uppnå en tjugofemprocentig minskning av
konsumtionen fram till år 2 000. Utskottet anser det därför välmotiverat med
ett treårigt, vetenskapligt försök med inköpsbegränsning (Sk830 m. fl.).
Framför allt syftar en inköpsbegränsning till att komma de ca 100 000 barn till
hjälp som beräknas finnas i familjer där en av eller båda föräldrarna
överkonsumerar alkohol.

2. Prishöjning på alkoholdrycker

av Inga Lantz (vpk) som anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30
som börjar med ”Förutom de opinionsbildande” och slutar med ”är sålunda
motiverad” bort ha följande lydelse:

Det har ofta påståtts att prisutvecklingen på alkoholdrycker har en stor
betydelse för konsumtionen. Utskottet delar inte denna åsikt. Priset på
alkohol har i dag inte en avgörande betydelse för konsumtionen. Det kan
t. o. m. vara så att en höjning av prisnivån på alkoholvaror kan få negativa
alkoholpolitiska konsekvenser.

Redan 1982 beräknades hemtillverkningen av vin uppgå till 25 miljoner
liter. Det motsvarade av den totala vinförsäljningen 25 % eller så var med
andra ord var fjärde vinflaska hemtillverkad. Hemtillverkningen av vin har
ökat kontinuerligt.

Hembränningen av starksprit har också ökat under senare år. Man har
uppskattat omfattningen av hembränningen av starksprit till att uppgå till
10 % av den totala konsumtionen. Alkoholhandelsutredningen har gjort
intervjuundersökningar som visar att det höga priset på alkoholdrycker är
orsak till den ökande hembränningen.

Man kan starkt förmoda att både hembränningen av starksprit och
hemvinstillverkningen ytterligare kommer att öka om priset på alkoholvaror
höjs. Det innebär med all sannolikhet också en ökad konsumtion.

Priset på alkoholdrycker skall, enligt utskottets synsätt, vara högt, men
inte alltför högt, därför att då motverkas de alkoholpolitiska effekterna av
just prisinstrumentet.

Enligt utskottets mening är priset i dag tillräckligt högt på de flesta
alkoholvaror, och utskottet vill inte ytterligare höja priset. Vid en jämförelse
med konsumentprisindexutvecklingen visar det sig också att alkoholpriserna

SoU 1986/87:2y

- med undantag för starkspriten - i stort sett följer KPI. Utskottet anser att
priset för starksprit givetvis bör följa KPI.

För de allra svåraste missbrukarna av alkohol skulle en prishöjning
innebära en ännu svårare situation. De skulle tvingas att dricka mer av oren
sprit.

Eftersom bruk och missbruk av alkohol har ett samband och eftersom
varje missbrukare rekryteras ur ”normalkonsumentgruppen” är det av
största betydelse att minska totalkonsumtionen.

För att kunna åstadkomma en sådan konsumtionsminskning behövs, enligt
utskottets mening, andra åtgärder än en prishöjning.

3. Beräkningen av konsumentprisindex

av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar Eriksson (samtliga m)
som anser att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 30 med ”1 detta
sammanhang” och slutar på s. 31 med ”bör detta övervägas.” bort utgå.

4. En kartläggning av alkoholmissbrukets skadeverkningar

av Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Per Arne
Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c) och Ingvar Eriksson
(m) som anser att det i utskottets yttrande på s. 31 efter den mening som
slutar med ”barn i missbrukarfamiljer.” bort inskjutas följande mening:
Vad utskottet nu anfört om en kartläggning av alkoholmissbrukets
skadeverkningar bör ges regeringen till känna.

5. Rådet för alkohol- och narkotikapolitiska frågor

av Evert Svensson, John Johnsson, Anita Persson, Gunnar Ström, Yvonne
Sandberg-Fries, Ingrid Andersson och Maud Björnemalm (samtliga s) som
anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Vid
tillkomsten av” och slutar med ”regeringen till känna” bort ha följande
lydelse:

I rådet för alkohol- och narkotikapolitiska frågor ingår representanter för
folkrörelser och organisationer som i sin verksamhet arbetar med drogfrågor.
Ordföranden i rådet är socialministern. Rådet är ett forum för ömsesidig
information mellan berörda organisationer och regeringen om pågående och
planerad verksamhet samt för diskussion om behovet av åtgärder. När
socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor avvecklades den 1 juli 1985 övertog
således rådet nämndens roll som initiativtagare och talesman för folkrörelserna
i drogfrågor (prop. 1984/85:19, bil. 2, s. 13-14).

De upplysningar om rådets verksamhet som lämnats bl. a. vid den hearing
utskottet anordnat om alkoholpolitiken visar att rådets verksamhet hittills
har dominerats av informationsutbyte och diskussion i olika drogfrågor.
Rådets roll som initiativtagare på området förefaller dock oklar. Utskottet
har erfarit att regeringen inom kort har för avsikt att vidta förändringar inom
ramen för rådets verksamhet som ett led i strävandena att effektivisera
insatserna mot alkohol- och drogmissbruket. Förändringarna anknyter bl. a.

SoU 1986/87:2y

till rådets diskussion om behovet av en ny central kraftsamling för att
intensifiera opinionsbildningen på alkoholområdet. Av förändringarna följer
att rådets roll som initiativtagare och pådrivande kraft förstärks.

SoU 1986/87:2y

Innehållsförteckning

Allmän bakgrund

Konsumtionsutvecklingen

Alkoholskadorna

Samhällsekonomiska kostnader
Inriktningen av alkoholpolitiken

Åldersgränser

Alkoholhaltiga preparat

Snabbvinsatser

Hembränning

Skattefri införsel och försäljning

Handel och servering

Alkoholfri representation

Alkoholhalten i öl

Beskattning och prispolitik

Utskottet

Avvikande meningar

SoU 1986/87:2y

8
12
13
15
18
20
22

25
27
33

gotab Stockholm 1986 11599