yttr 1986/87 au3y y (Yttrande 1986/87:au3y)

Arbetsmarknadsutskottets

yttrande

1986/87: 3y

om ledning av den statliga förvaltningen
(prop. 1986/87:99)

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har hemställt om arbetsmarknadsutskottets yttrande
över proposition 1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen
jämte motioner i vad avser propositionens bilaga 1, avsnitten 7, 8.4, 8.6
och 9.6 samt bilaga 2, avsnitten 5—9. Till dessa avsnitt anknyter yrkanden i
motionerna 1986/87:K112 av Lars Werner m. fl. (vpk) och 1986/87: Kl 15
av Anders Björck m. fl. (m).

I den följande framställningen ansluter utskottet med ett undantag till
dispositionen i propositionen. Undantaget gäller frågan om entledigande
av affärsverkschefer som behandlas samtidigt med den föreslagna förflyttningsskyldigheten
för andra verkschefer. Avslutningsvis görs ett par påpekanden
som anknyter till propositionens framställning om styrelsernas
sammansättning (avsnitt 8.3).

Bilaga 1 (civildepartementet)

Chefsförsörjning: Allmänna riktlinjer (avsnitten 7.1-7.3,
hemställan del av mom. 2)

Med chefsförsörjning förstås enligt propositionen åtgärder beträffande rekrytering,
rörlighet och omplacering samt utbildning och utveckling. De
riktlinjer som anges bör vara giltiga för hela statsförvaltningen. De konkreta
åtgärder som aktualiseras begränsas dock till att gälla i första hand
verkscheferna för de centrala statliga myndigheterna, överdirektörer, högre
militära chefer, avdelningschefer, byråchefer och motsvarande. Men
också landshövdingar och högre chefer i regeringskansliet berörs av vissa
åtgärder.

Verksledningskommittén har varit inne på ett antal av de frågor det här
gäller. Dess förslag (SOU 1985:40 och 41) utgör alltså en del av underlaget
för propositionens överväganden.

Vissa av de åtgärder som förordas i propositionen kräver riksdagens
medverkan, andra bedöms kunna genomföras av regeringen utan sådan
medverkan. Åtgärderna syftar till att göra det möjligt för regeringen att
mer effektivt än i dag utnyttja sin utnämningsmakt för att underlätta den
ökade styrning av statsverksamheten som propositionen är inriktad på.

Civilministern anger sålunda som sin bedömning (prop. s. 64) att rekry- 1

1986/87: 3y

1 Riksdagen 1986187. 18 sami. Nr 3y

terings-, rörlighets- och utvecklingsåtgärder sorn avser högre chefer mer
systematiskt och målmedvetet bör utnyttjas med inriktningen att förnya,
förändra och effektivisera den statliga verksamheten. Bättre flexibilitet
och kortare perioder bör tillämpas vid bestämmandet av förordnandetider
för verkscheferna. Planeringen och beslutsunderlaget inför utnämningar
till sådana högre chefstjänster som tillsätts av regeringen efter anmälan bör
förbättras och rollfördelningen i beredningen preciseras.

Vänsterpartiet kommunisterna säger i sin motion 1986/87:Kl 12 att de
vill varna för att man i förvaltning och affärsverk kopierar modeller som
för närvarande dominerar i privatkommersiella företag. Det finns en romantisering
och övertro på den ”starka” chefen av näringslivsmodell
såsom den effektiva lösningen. Det riktas emellertid en växande kritik mot
denna typ av chefsroll. Kritiken gäller såväl chefernas brist på förankring i
verksamhetspraktik och linjeorganisation som att de representerar en ytlig
uppfattning i effektivitetsfrågor och att de har för kortsiktiga perspektiv.
Det senare är föranlett av benägenheten att i chefskarriär flytta från topptjänst
till topptjänst med korta mellanrum i stället för att ägna sig åt
långsiktigt, fördjupat utvecklingsarbete.

Vidare betonar motionärerna vikten av att chefer i offentliga verksamheter
följer en demokratisk ledningsfilosofi. De anför härvid bl. a. att
chefen bör ha inriktningen att mobilisera verkets anställda till initiativ och
delgivande av erfarenheter. Chefen bör kunna stimulera till medvetande
om verksamhetens mål och ”public-service”-uppgift.

I inledningen till propositionens avsnitt om chefsförsöijning pekar civilministern
på de ökade krav på kompetens hos cheferna som förnyelsearbetet
i den statliga verksamheten för med sig. Till dessa krav hör förmågan
att ompröva och omprioritera och finna möjligheter till rationalisering,
effektivisering och produktivitetsökning. Minskad detaljstyrning och ett
ändrat budgetsystem leder till att myndigheterna får ökad frihet att själva
välja arbetsformer och disponera sina resurser med de särskilda krav detta
ställer på cheferna. Men civilministern understryker också som en viktig
förutsättning att cheferna i sitt ledningsarbete kan formulera mål för verksamheten
och finna former för att de nås. Cheferna skall kunna levandegöra
det servicetänkande som uttrycks i den nya förvaltningslagen.

Civilministern tar slutligen upp de berättigade krav de anställda i det
dagliga arbetet kan ställa på cheferna och betonar att det är ett viktigt
kompetenskrav att cheferna har förmåga att vitalisera formerna för och
vidareutveckla medbestämmandet, så att det blir praktiskt mer hanterbart
och fungerar som ett effektivt instrument för att förbättra verksamheten
och de anställdas arbetsförhållanden.

Den nu lämnade redogörelsen visar enligt arbetsmarknadsutskottets mening
att civilministern på ett nyanserat sätt har belyst de mångskiftande
krav som följer av den statliga chefsrollen. Vad han anfört ger inte underlag
för farhågor av det slag som motionärerna ger uttryck åt. I vad särskilt
gäller förhållandet mellan cheferna och de anställda synes motionärernas
uppfattning på det hela taget sammanfalla med vad civilministern anfört på
den punkten. På grund härav anser arbetsmarknadsutskottet att det inte är
motiverat med en meningsyttring från riksdagens sida såsom begärs i

AU 1986/87: 3y

motion Kl 12. Denna bör sålunda i den nu behandlade delen (yrkande 6)
kunna lämnas utan någon riksdagens åtgärd. Med hänsyn härtill och då
utskottet inte heller i övrigt har funnit anledning till erinran mot vad
civilministern anfört och förordat i de här aktuella avsnitten bör de i
propositionen föreslagna allmänna riktlinjerna för förnyelsen av den statliga
förvaltningen såvitt avser avsnittet om chefsförsörjning av riksdagen
kunna godkännas.

Chefsförsörjning: Förflyttningsskyldighet för verkschefer i
allmänhet, entledigande av affärsverkschefer (avsnitten
7.4.1-7.4.2 resp. 9.6.3, hemställan del av mom. 1)

Till de åtgärder som kräver riksdagens medverkan hör införande av förflyttningsskyldighet
för verkschefer i allmänhet (dvs. verkschefer som inte
är chefer för affärsverk).

Verkschefer förordnas som regel för bestämd tid, vanligen sex år. Under
förordnandetiden kan verkschefen inte sägas upp och inte heller förflyttas
till annan statlig tjänst.

Det föreslås nu i propositionen att det för verkschefer i här avsedd
mening skall införas en förflyttningsskyldighet som liknar den som i dag
gäller för tjänstemän med fullmakt. Sådana tjänstemän kan liksom verkscheferna
inte sägas upp från sin tjänst, men de är underkastade förflyttningsskyldighet.
Den nya förflyttningsskyldigheten för verkschefer är avsedd
att tillgripas när det är påkallat av organisatoriska skäl (exempelvis
sammanslagning av två eller flera verk) eller om chefen visar sig vara
mindre lämplig eller en förflyttning av andra skäl är nödvändig av hänsyn
till myndighetens bästa. Besluten skall fattas av regeringen och i princip ha
omedelbar verkan - det vanliga är annars att beslut om förflyttning går i
verkställighet först sedan de har vunnit laga kraft.

Förflyttningsskyldigheten för verkschefer är avsedd att träda i kraft den
1 juli i år och skall gälla även de personer som vid den tidpunkten innehar
förordnanden som verkschefer. Den skall däremot - som redan nämnts -inte omfatta cheferna för affärsverken och inte heller cheferna för domstolarna
eller exempelvis myndigheter som lyder under riksdagen.

Förslaget om förflyttningsskyldighet påkallar ändringar i lagen
(1976:600) om offentlig anställning. En ny, 10 §, föreslås bli införd i lagens
7 kap. med följdändringar i 15-17 kap. Därutöver föreslås en ändring i 15
kap. 2 § varigenom regeringen bemyndigas att besluta om förflyttning av
innehavare av militära tjänster.

Moderata samlingspartiet konstaterar i kommittémotion 1986/87:Kl 15
att den föreslagna ordningen för chefsförsöijningen torde leda till tätare
byten av verkschefer. Motionärerna vill i detta sammanhang understryka
vikten av att utnämningar av verkschefer inte politiseras, vilket det enligt
deras mening funnits klara tendenser till under senare tid. Motionärerna
erinrar om att man även vid utnämningar av högre tjänster har att tillgodose
kravet i 11 kap. 9 § regeringsformen på att avseende endast får fästas
vid saklig grund, såsom förtjänst och skicklighet.

När det gäller lagändringen om förflyttningsskyldighet för verkschefer

AU 1986/87: 3y

så anser motionärerna att den är för allmänt utformad. Den lämnar utrymme
för godtyckliga beslut och öppnar därmed vägen för informella påtryckningar
mot myndighetschefer. Mera objektivt utformade villkor bör eftersträvas.
Vidare bör en tillförlitlig metod utvecklas för att objektivt fastställa
att ett förhållande föreligger som gör chefens förflyttning nödvändig med
hänsyn till myndighetens bästa.

Motionärerna anser sammanfattningsvis att den aktuella lagtexten måste
garantera att beslut om förflyttningar grundar sig på objektivt godtagbara
skäl. De yrkar med hänvisning härtill att riksdagen skall avslå propositionen
i denna del och hos regeringen begära ett nytt förslag i enlighet med de
riktlinjer som anges i motionen.

Den nya förflyttningsskyldigheten för verkschefer bör enligt propositionen
konstrueras på ett sätt som är likartat med vad som redan nu gäller för
fullmaktstjänster. Innehavare av sådana tjänster kan i dag förflyttas till
annan tjänst med samma anställningsform om den nya tjänsten är rent
statlig. Det förutsätts dessutom att arbetsuppgifterna i båda tjänsterna är
likartade eller i varje fall att arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är
lämpad att utföra arbetsuppgifterna i den nya tjänsten.

Härutöver föreslås begränsningar i verkschefers förflyttningsskyldighet
i följande hänseenden. I propositionen framhålls sålunda att ett beslut om
förflyttning liksom vatje annan förvaltningsåtgärd först och främst måste
grunda sig på objektivt godtagbara skäl. Detta följer av regeringsformens
bestämmelser i 1 kap. 9 § om lika behandling, saklighet och opartiskhet
från bl. a. förvaltningsmyndigheternas, inkl. regeringens, sida. Dessutom
skall förflyttning bara få ske till tjänst som tillsätts på samma sätt, dvs. med
förordnande på bestämd tid, och bara till statlig tjänst. Förordnandetiden i
den nya tjänsten bör begränsas till den tid som återstår av förordnandet för
verkschefen när förflyttningen blir aktuell. Däremot, framhålls slutligen i
propositionen, bör inte några begränsningar föreskrivas i fråga om arbetsuppgifterna
i den nya tjänsten eller verkschefens personliga lämplighet för
denna. Det måste få ankomma på regeringen att efter noggrann prövning i
det enskilda fallet erbjuda en tjänst som på objektiva grunder kan anses
vara godtagbar, t. ex. i vad gäller arbetsuppgifter, lönevillkor och stationeringsort.

Som noteras av både civilministern och motionärerna har man att för
framtiden räkna med en större rörlighet på de statliga chefstjänsterna. Det
bör understrykas att denna rörlighet förutsätts ske på frivillig väg och
grundas på individuella överenskommelser med de berörda verkscheferna.
Man kan emellertid inte bortse från att det kan uppkomma situationer där
det finns skäl med hänsyn till myndighetens bästa att mot verkschefens
vilja förflytta honom eller henne under en löpande förordnandeperiod. I en
konfliktsituation av det slaget kommer en tvångsförflyttning av den berörde
verkschefen självfallet att uppfattas som en djupt ingripande åtgärd.
Liksom civilministern vill utskottet därför understryka att åtgärden måste
grunda sig på objektivt godtagbara skäl. Det måste förutsättas att denna
grundsats iakttas i de känsliga avgöranden det här gäller, i all synnerhet
som man får räkna med att ärendena och deras handläggning kommer att
tilldra sig offentlig uppmärksamhet. Därmed kan det inte gärna, som mo -

AU 1986/87:3y

tionärerna befarar, komma att finnas utrymme för godtyckliga beslut, som
öppnar vägen för informella påtryckningar mot myndighetscheferna.

Med den ovan angivna grundsatsen som allmän utgångspunkt och med
de begränsningar i övrigt som skall kringgärda det nya förflyttningsinstitutet
bör verkschefernas anställningstrygghet vara i rimlig män tillgodosedd.
Det kan i sammanhanget noteras att lagrådet har lämnat det aktuella
lagförslaget utan erinran. Riksdagen bör alltså kunna ställa sig bakom vad
som föreslagits i propositionen i denna del.

I anslutning till det ovan anförda tar utskottet upp det förslag till ändring
i lagen om offentlig anställning som behandlas i propositionens avsnitt 9.6,
dvs. frågan om särskilt entledigande av affärsverkschefer. Här föreslås att
visstidsförordnade chefer för affärsverk skall med omedelbar verkan kunna
skiljas från sin tjänst. En ny paragraf härom föreslås i propositionen bli
införd i den nämnda lagen (7 kap. 9 §). Däremot anses det inte vara aktuellt
att införa en förflyttningsskyldighet för affärsverkscheferna. Detta förutsätter
att anställningsvillkoren i övrigt för affärsverkscheferna utformas på
ett annat sätt än för andra verkschefer.

Det tvångsentledigande det här gäller skall bara få användas om det är
nödvändigt med hänsyn till verkets bästa. Det skall alltså även i detta fall
föreligga en sakligt grundad anledning för åtgärden.

Den nya paragrafen i lagens 7 kap. - som för med sig följdändringar i 15,
16 och 17 kap. - är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år. I motsats till
bestämmelsen om förflyttningsskyldighet för andra verkschefer som träder
i kraft vid samma tidpunkt skall den inte omfatta chefer för affärsverk
under nu löpande förordnandeperiod.

Även entledigandeinstitutet för affärsverkschefer har lämnats utan erinran
av lagrådet. Det har inte föranlett några invändningar i motionerna och
kan godtas av utskottet.

Med åberopande av det ovan anförda hemställer arbetsmarknadsutskottet
sammanfattningsvis att konstitutionsutskottet föreslår riksdagen att
med avslag på motion 1986/87: Kl 15, yrkande 7, anta det till propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Chefsförsörjning: Tillfälliga tjänster för verkschefer (avsnitt
7.4.3, hemställan mom. 5)

I likhet med verksledningskommittén föreslår civilministern att regeringen
skall bemyndigas att inrätta tillfälliga tjänster för verkschefer och högre
militära chefer. Åtgärden är att se som ett led i strävandena att öka
rörligheten bland chefer och frända chefsutveckling och karriärplanering.
Det är inte meningen att den nya möjligheten i det väsentliga skall bli ett
sätt att skapa reträttplatser för mindre väl fungerande verkschefer.

Arbetsmarknadsutskottet finner inte anledning att motsätta sig vad som
föreslagits utan tillstyrker att regeringen lämnas det begärda bemyndigandet
att inrätta särskilda (jänster för verkschefer m. fl.

AU 1986/87:3y

Chefsförsöijning: Åtgärder som regeringen får besluta om
(avsnittet 7.5)

Även för avdelningschefer och motsvarande befattningshavare skall tidsbegränsade
förordnanden kunna ifrågakomma — dock utan att förenas med
rätt till förordnandepension. Vad som avses är att en tjänsteman skall
kunna tilldelas chefsskap för en viss funktion inom ramen för hans eller
hennes anställning.

Sedan år 1965 gäller att det är regeringen som tillsätter byråchefer. I
syfte att öka de enskilda myndigheternas handlingsutrymme och ansvar
kommer utnämningsrätten att successivt delegeras till myndigheterna efter
prövning myndighet för myndighet.

I ett delavsnitt om myndigheternas chefsförsöijning understryker civilministern
behovet av ett målmedvetet rekryteringsarbete mot bakgrund
bl. a. att vakanser i chefsbefattningar som få andra tillfällen erbjuder möjligheter
att ändra eller förnya en verksamhet.

Vidare framhåller civilministern att andelen kvinnor i beslutsfattande
funktioner i statsförvaltningen måste ökas, och han pekar på en rad åtgärder
som bör kunna vidtas i det hänseendet.

Slutligen i detta avsnitt ges synpunkter på utbildning och utveckling av
högre chefer.

Arbetsmarknadsutskottet har för sin del ingen erinran mot vad som
anförts i den nu redovisade delen av propositionen.

Personalföreträdare i myndigheternas styrelser (avsnitt 8.4,
hemställan del av mom. 2)

Sedan år 1974 har de fackliga organisationerna rätt att utse personalföreträdare
i statliga styrelser. Frågan prövades då av riksdagen (prop. 1974:1,
bilaga 2 p. 7, InU 4, rskr. 95). Personalföreträdarna har inte bara närvarooch
yttranderätt, utan de har också med vissa undantag rätt att delta i
besluten. Det är styrelsen själv som avgör om personalföreträdarna har
rätt att vara med vid avgörandena av de enskilda ärendena.

I propositionen förordas att personalföreträdarna i de nya lekmannastyrelsema
skall ha närvaro- och yttranderätt men ingen beslutsrätt. Bakgrunden
till denna begränsning anges vara att lekmannastyrelserna i fortsättningen
kommer att fatta beslut i frågor som kan hänföras till det politiska
beslutsområdet. Civilministern gör bedömningen att personalföreträdarna
därmed inte i praktiken kan utöva beslutsrätt i styrelserna utan att
den politiska demokratin träds för när. Hans överväganden utvecklas
närmare i propositionen på s. 94- 96.

I de föreliggande motionerna berörs frågan om personalföreträdamas
ställning endast i motion Kl 12 (vpk), där en representation för de anställda
som innefattar närvaro- och yttranderätt på i motionen anförda skäl godtas.
Även arbetsmarknadsutskottet kan biträda de ändrade formerna för
personalrepresentation i styrelserna. Dessa innebär för övrigt att man på
den statliga sidan ansluter till den ordning som införts på den kommunala

AU 1986/87: 3y

sidan med närvaro- och yttranderätt för företrädare för anställda vid de
kommunala nämndernas sammanträden.

Direktioner och hantering av besvärs- och disciplinärenden
(avsnitt 8.6)

Direktioner är organ som består av verkschefen med närmast underlydande
chefer. Deras verksamhet är inte reglerade i myndigheternas instruktioner.
Verksledningskommittén föreslog att direktionerna skulle tilldelas
befogenheter i bl. a. disciplinärenden. Civilministern diskuterade de
rättsliga möjligheterna att genomföra en sådan ordning och anmäler att han
avser att senare återkomma till regeringen i ärendet efter kontakter med de
berörda personalorganisationerna. Med hänvisning härtill finner arbetsmarknadsutskottet
det inte påkallat att göra något särskilt uttalande med
anledning av propositionen i denna del.

Ledningsfunktionerna inom affärsverk och bolag (avsnitt 9.6,
hemställan del av mom. 2)

Frågan om en särskild form för entledigande av affärsverkschefer har
redan behandlats i den föregående framställningen.

I avsnittet föreslås därutöver bl. a. att personalföreträdarna i affärsverkens
styrelser skaili ha samma ställning som övriga styrelseledamöter i
fråga om befogenheter och ansvar. De bör liksom övriga ledamöter tillsättas
av regeringen. Detta är en ordning som skiljer sig från vad nyss
redovisats i fråga om personalföreträdare i andra statliga styrelser. Den
liknar — i fråga om befogenheter och ansvar - vad som gäller om styrelserepresentation
för privatanställda. Förslaget föranleder med hänsyn till
den verksamhet affärsverken har att bedriva inte någon invändning från
arbetsmarknadsutskottets sida.

I övrigt tar utskottet endast upp ytterligare en fråga som behandlas i det
aktuella avsnittet av propositionen. Det gäller formerna för utnämning av
chefer närmast under affärsverkscheferna. Enligt propositionen är avsikten
att styrelserna för affärsverken i ökad omfattning skall få utnämna
sådana chefer. Detta överensstämmer med vad verksledningskommittén
har föreslagit.

Vänsterpartiet kommunisterna invänder i motion 1986/87:Kl 12 - liksom
riksdagens ombudsmän (JO) i ett remissyttrande över kommittébetänkandet
— att regeringen måste ta ansvar även för utnämningen av de
topptjänstemän det här gäller. Motionärerna framhåller att självständighet
och ansvar hos denna kategori högre tjänstemän gynnas bäst av att deras
utnämning inte är resultatet av en verkschefs personliga handplockning.

Det föreliggande förslaget bör ses mot bakgrund av propositionens övergripande
syfte att ge affärsverken en mer självständig ställning inom de
ramar som anges av statsmakterna och samtidigt ge koncernstyrelserna
vidgade befogenheter och ökat ansvar. En delegering av utnämningsrätten
av chefer på den nivå det nu är fråga om har redan införts i vissa verk inom

AU 1986/87: 3y

kommunikationsdepartementets område. Delegeringen innebär att det är
verkschefen som skall ta initiativet, men det är verksstyrelsen som har
tillsättningsansvaret. Med erinran härutöver om att delegeringen inte är
avsedd att genomföras genom ett generellt beslut utan efter prövning från
fall till fall anser utskottet att förevarande förslag i propositionen bör
kunna genomföras, vilket innebär att yrkande 9 i motion Kl 12 avstyrks.

Bilaga 2 (finansdepartementet)

Lönesättningen för chefer (avsnitt 6)

I detta avsnitt bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande
statsrådet anfört om lönesättningen för chefer. Villkoren för lönesättningen
för chefer bestäms liksom för annan personal av parterna på det statligt
reglerade området. De överväganden som redovisas är således att se som
den arbetsgivarpolitiska inriktningen i frågor om lön och andra förmåner.
Den sammanfattande bedömning som görs av föredragande statsrådet är
att lönesättningen för chefer bör bestämmas av verksamhetsintresset. Lönerna
bör anpassas till såväl marknadsförhållandena och statsmakternas
krav som till den enskildes kompetens och prestationsförmåga. I fråga om
formerna för chefslönesättningen anförs att samordningen vid beslut om
chefslöner bör behållas. Myndigheternas inflytande på fördelningen av
löneutrymmet mellan olika chefer bör dock öka. Det understryks att flexibilitet
och snabbhet bör karakterisera handläggningen av de enskilda lönesättningsärendena.

Vad som i dessa delar anförts i propositionen har inte motsagts i de
föreliggande motionerna, och utskottet har för sin del inte funnit anledning
till invändningar.

Vissa pensionsfrågor för chefer m. m. (avsnitten 7 och 8
hemställan mom. 1 och 2)

I avsnitt 7 föreslås regeringen få vidgade möjligheter att under särskilda
omständigheter besluta om rätt till förordnandepension även om det nuvarande
kravet på tolv års förordnandetid inte är uppfyllt. Däremot föreslås
en skärpning av reglerna för samordning av förordnandepensioner som
utgår före 65 års ålder med annan inkomst. Med gällande regler reduceras
förordnandepensionen endast av inkomst av annan statlig tjänst. I fortsättningen
bör samordning ske även med inkomst av anställning och annat
förvärvsarbete utanför det statligt reglerade området. I samband härmed
föreslås även vissa lättnader i reglerna för statsrådspension, så att samordningen
av pension med annan inkomst blir densamma för statsråd och
verkschefer.

I samma avsnitt behandlas vidare frågor om pensioner för andra förordnandetjänster
än verkschefer och om avgångsvederlag eller förtidspension
för avdelningschefer, departementsråd m. fl. vid förtida avgång ur tjänst.

Vad som föreslås i propositionen i de nu redovisade delarna kan arbetsmarknadsutskottet
biträda. Detsamma gäller vad som anförs om ändrade

AU 1986/87:3y

pensionsregler för personal inom icke-statlig verksamhet. Utskottet hemställer
följaktligen att konstitutionsutskottet föreslår riksdagen att godkänna
de i propositionen förordade riktlinjerna för dels förordnandepension
(avsnitt 7), dels pensionering av personal inom icke-statlig verksamhet
(avsnitt 8).

Styrelsernas sammansättning m. m. (bilaga 1, avsnitt 8.3)

Avslutningsvis vill arbetsmarknadsutskottet i korthet beröra ett par av de
frågor som behandlas i det ovan angivna avsnittet av propositionen även
om det inte uttryckligen är nämnt i KU:s begäran om yttrande.

I det aktuella avsnittet behandlas bl. a. frågan om intresserepresentation
i verksstyrelserna. Civilministern anför i vad gäller arbetsmarknadsområdet
att han vill slå vakt om den ordning med sådan representation som i dag
gäller för främst arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen
och AMU-styrelsen. Utskottet vill här påpeka att frågan om nuvarande
trepartssamverkan i AMS styrelse har behandlats av utskottet senast i det
av riksdagen nyligen godkända betänkandet AU 1986/87:11 (s. 43—44). Till
den delen av AU:s betänkande fogades reservationer (nr 29 och 30) av
moderata samlingspartiet resp. centerpartiet.

I samma avsnitt av propositionen (s. 94) liksom i vpk-motion 1986/
87:Kl 12 berörs angelägenheten av att andelen kvinnor ökar i de statliga
styrelserna. Denna fråga liksom den i propositionens avsnitt 7 behandlade
frågan om att öka antalet kvinnor på ledande poster i statsförvaltningen har
vid ett flertal tillfällen varit aktuell vid handläggningen av jämställdhetsfrågorna
i arbetsmarknadsutskottet. Här kan hänvisas till vad utskottet senast
anfört i betänkande AU 1986/87:5 (s. 10-11).

När civilministern poängterar behovet av bättre balans mellan kvinnor
och män i de statliga styrelserna för att styrelserna skall ges bättre möjligheter
att fullgöra de uppgifter regeringen lägger på dem så är det ett synsätt
som ligger väl i linje med de intentioner som utskottet i nyssnämnda och
tidigare sammanhang har givit uttryck åt.

Vad sedan beträffar yrkandet i motion Kl 12 om tillkännagivande till
regeringen om bl. a. direkta föreskrifter för nomineringsförfarandet bör
upplysas att motionsyrkanden med likartad inriktning väckts under den
allmänna motionstiden i år och hänvisats till arbetsmarknadsutskottet. Det
är utskottets avsikt att behandla dessa yrkanden och vad civilministern
anfört om jämställdhet i statsförvaltningen i bilagan Gemensamma frågor
till årets budgetproposition i ett till hösten 1987 planerat betänkande om
jämställdhetsfrågor. Då det synes lämpligt att de aktuella motionsyrkandena
om åtgärder för en ökad kvinnorepresentation i statliga organ bereds i
ett sammanhang, föreslås att yrkande 8 i motion Kl 12 överlämnas till
arbetsmarknadsutskottet för behandling.

Stockholm den 7 april 1987

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

AU 1986/87: 3y

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),
Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Sten Östlund (s), Charlotte Branting
(fp), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Sven Lundberg
(s), Anders G Högmark (m), Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m),
Ture Ångqvist (s) och Karl-Erik Persson (vpk).

Avvikande meningar

1. Chefsförsörjning: Allmänna riktlinjer

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s.
2 börjar med ”Den nu” och på s. 3 slutar med ”kunna godkännas” bort ha
följande lydelse:

Civilministern har i propositionen sökt belysa de mångskiftande krav
som följer av den statliga chefsrollen. Vad han anfört ger emellertid, såsom
påtalas i motion 1986/87:Kl 12, anledning att varna för att man i den
statliga förvaltningen och i affärsverken kopierar de modeller som för
närvarande dominerar i privata företag, med den övertro som där råder på
den ”starke” chefens förmåga att leda utvecklingen i önskad riktning.

Det fö eslås från regeringens sida en rad åtgärder ägnade att öka rörligheten
bland chefer - kortare förordnandeperioder, förflyttning till annan
tjänst, även tvångsvis om så erfordras, pensionering i förtid etc. Man kan
med motionärerna ifrågasätta om inte sådana åtgärder kommer att främja
en rekrytering av ledningspersonal som är mer inriktad på kortsiktiga
förbättringar av effektiviteten än på en långsiktig, fördjupad utveckling av
den statliga verksamheten.

Dessutom bör betonas vikten av att chefer i offentlig verksamhet följer
en demokratisk ledningsfilosofi. Detta har flera viktiga aspekter. Chefen
bör aktivt samarbeta med lekmannastyrelsen och tillgodogöra sig dess
politiska erfarenhet i verksamheten. Chefen bör också ha inriktningen att
mobilisera verkets anställda till initiativ och delgivande av erfarenheter.
Chefen bör därjämte kunna stimulera till medvetande om verksamhetens
mål och ”public-service”-uppgift.

Arbetsmarknadsutskottet hemställer att konstitutionsutskottet föreslår
riksdagen att — med tillstyrkan av motion 1986/87:Kl 12 yrkande 6 och
med anledning av de i propositionen föreslagna allmänna riktlinjerna för
förnyelsen av den statliga förvaltningen såvitt avser avsnittet om chefsförsörjning
— som sin mening ge regeringen till känna vad ovan anförts om
chefsfunktion och ledningsfilosofi.

2. Chefsförsörjning: Förflyttning och entledigande av
verkschefer

Alf Wennerfors, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Den nya”
och på s. 5 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Inledningsvis vill utskottet i likhet med moderata samlingspartiet understryka
vikten av att utnämningar av verkschefer inte politiseras. Det har
under senare tid märkts klara tendenser till en sådan politisering. Det bör

AU 1986/87:3y

erinras om att även vid utnämningar till högre tjänster skall kraven i 11
kap. 9 § regeringsformen uppfyllas, dvs. avseende skall endast fästas vid
sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

I propositionen läggs fram förslag till ändring i lagen (1976:600) om
offentlig anställning varigenom det skall bli möjligt att förflytta en verkschef
till annan tjänst. Den föreslagna bestämmelsen, 7 kap. 10 §, är emellertid
för allmänt utformad och lämnar, såsom anförs i motion 1986/
87:Kl 15, utrymme för godtyckliga beslut. Därmed öppnas vägen för informella
påtryckningar mot myndighetschefer. Vidare bör en tillförlitlig metod
utvecklas för att objektivt fastställa att det föreligger ett förhållande
som gör chefens förflyttning nödvändig med hänsyn till myndighetens
bästa.

Den aktuella lagtexten måste garantera att ett beslut om förflyttning
grundar sig på objektivt godtagbara skäl. I likhet med moderata samlingspartiet
anser utskottet att riksdagen med avslag på propositionen i denna
del bör begära ett nytt förslag utformat i enlighet med vad ovan anförts.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Med
åberopande” och slutar med ”offentlig anställning” bort ha följande lydelse: Utskottets

ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att det till
propositionen fogade förslaget till ändring i lagen om offentlig anställning
bör avslås i vad det avser förflyttningsskyldighet för verkschefer men kan
godtas i vad det avser det föreslagna särskilda entledigandet av chefer för
affärsverk. Arbetsmarknadsutskottet har omarbetat regeringens lagförslag
med hänsyn härtill och hemställer att konstitutionsutskottet föreslår riksdagen
att med bifall till motion 1986/87:K! 15 yrkande 7 samt med avslag
på propositionen i motsvarande del dels som sin mening ge regeringen till
känna vad ovan anförts om nytt förslag till lagstiftning om förflyttningsskyldighet
för verkschefer, dels anta följande förslag till lag om ändring i
lagen (1976:600) om offentlig anställning.

AU 1986/87: 3y

Förslag till

AU 1986/87:3y

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:600) om offentlig anställning1 dels

att nuvarande 7 kap. 9—11 §§ skall betecknas 7 kap. 10-12 §§,
dels att 15 kap. 1 och 2 §§, 16 kap. 2 § samt 17 kap. 1 och 3 §§ skall ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

9 §

Är chefen för ett statligt affärsverk
förordnad för bestämd tid, får
han skiljas från sin tjänst före utgången
av denna tid, om det är
nödvändigt av hänsyn till verkets
bästa.

15 kap.
1 §

Fråga om anställnings upphörande
som avses i 7 kap. 2—4, 9 eller
10 § prövas av den myndighet som
tillsätter tjänsten, om inte annat
följer av 5 § nedan eller av föreskrift
eller särskilt beslut som regeringen
meddelar.

Fråga om anställnings upphörande
enligt 7 kap. 5 eller 7 § prövas av
regeringen, om inte annat följer av
5 § nedan. Närmare föreskrifter
meddelas av regeringen.

Fråga om förflyttning enligt 7
kap. 8 § prövas av regeringen. Fråga
om förflyttning till tjänst som
tillsättes av samma myndighet som
har anställt arbetstagare prövas
dock av myndigheten.

Fråga om anställnings upphörande
som avses i 7 kap. 2-4, 10 eller
11 § prövas av den myndighet som
tillsätter tjänsten, om inte annat
följer av 5 § nedan eller av föreskrift
eller särskilt beslut som regeringen
meddelar.

Fråga om anställnings upphörande
enligt 7 kap. 5, 7 eller 9 § prövas
av regeringen, om inte annat följer
av 5 § nedan. Närmare föreskrifter
meddelas av regeringen.

2 §

Fråga om förflyttning enligt 7
kap. 8 § till en tjänst som tillsätts
av den myndighet som har anställt
arbetstagaren prövas av den myndigheten.
Fråga om förflyttning till
någon annan tjänst prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

16 kap.
2 §

Vill arbetstagare söka ändring i
beslut enligt 7 kap. 3-5 eller 8 §, 10
kap. 1 §, 11 kap. 1 eller 2 § eller 13

Vill en arbetstagare söka ändring
i beslut enligt 7 kap. 3-5 eller 8-9 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 eller 2 §

1 Lagen omtryckt 1986:430,

Nuvarande lydelse

kap. 2 § andra stycket, skall han
väcka talan inom fyra veckor från
den dag då han fick ta del av beslutet.

Föreslagen lydelse

eller 13 kap. 2 § andra stycket, skall
han väcka talan inom fyra veckor
från den dag då han fick ta del av
beslutet.

17 kap.

1 §

Beslut om anställnings upphörande
enligt 7 kap. 4 eller 5 §, om förflyttning
enligt 7 kap. 8 §, om löneavdrag
som disciplinpåföljd enligt
10 kap. 1 § eller om avskedande enligt
11 kap. får ej verkställas, förrän
beslutet har prövats slutligt efter talan
som avses i 16 kap. 2 § eller
rätten till sådan talan har förlorats.
Detsamma gäller beslut om avgångsskyldighet
enligt 7 kap. 3 §,
om ej annat följer av 2 §.

Beslut om avstängning enligt 13
kap. 1 eller 2 § har omedelbar verkan.
1 tvist om sådan avstängning
äger domstolen dock för tiden intill
dess lagakraftägande dom eller beslut
föreligger förordna, att beslutad
avstängning skall vara hävd.

Beslut om anställnings upphörande
enligt 7 kap. 4 eller 5 §, om förflyttning
enligt 7 kap. 8 §, om löneavdrag
som disciplinpåföljd enligt
10 kap. 1 § eller om avskedande enligt
11 kap. får inte verkställas, förrän
beslutet har prövats slutligt efter
talan som avses i 16 kap. 2 § eller
rätten till sådan talan har förlorats.
Detsamma gäller beslut om avgångsskyldighet
enligt 7 kap. 3 §
om inte annat följer av 2 §.

3 §

Beslut om skiljande från tjänst
enligt 7 kap. 9 § eller om avstängning
enligt 13 kap. 1 eller 2 § gäller
omedelbart.

I tvist om sådana beslut som
avses i första stycket får domstolen
dock för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger
bestämma, att beslutet tills vidare
inte skall gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Den nya föreskriften i 7 kap. 9 § får dock tillämpas endast i fråga om
sådana förordnanden som börjar löpa efter ikraftträdandet.

3. Ledningsfunktionerna inom affärsverk och bolag

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s.
7 börjar med ”Det föreliggande” och på s. 8 slutar med ”Kl 12 avstyrks”
bort ha följande lydelse:

Liksom vänsterpartiet kommunisterna anser arbetsmarknadsutskottet
att man inte bör ge affärsverksstyrelserna rätt att utse chefer eller chefer
rätt att utse chefer närmast under sig. Som JO hävdar i detta ärende är det
regeringen som måste ta ansvar för utnämningen av topptjänstemän. Principen
bör gälla för hela statsförvaltningen. Självständighet och ansvar hos

AU 1986/87: 3y

den kategori högre tjänstemän det här gäller gynnas bäst av att deras
utnämning inte är resultatet av verkschefens personliga handplockning.

Vad ovan med tillstyrkan av motion 1986/87:Kl 12 yrkande 9 anförts om
tillsättning av vissa chefstjänster bör genom ett tillkännagivande från riksdagens
sida delges regeringen.

Särskilda yttranden

1. Personalföreträdare i myndigheternas styrelser

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Charlotte
Branting (fp), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Anders G Högmark (m)
och Erik Holmkvist (m) anför:

Vid behandlingen av frågan om personalföreträdare i myndigheternas
styrelser hänvisas i texten till att regeringens förslag innebär att man på
den statliga sidan ansluter till den ordning som införts på den kommunala
sidan med närvaro- och yttranderätt för de anställda vid de kommunala
nämndernas sammanträden. Vi vill därför erinra om att närvaro- och
yttranderätten på den kommunala sidan avvisats av moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet. Den särlösning som härigenom medgavs
den berörda personalen måste enligt vår mening anses strida mot grunderna
för den kommunala demokratin och mot principen om lika inflytandemöjligheter
för alla röstberättigade medborgare.

Vår gemensamma ståndpunkt i denna fråga har närmare utformats i en
reservation till konstitutionsutskottets betänkande KU 1985/86:3. De invändningar
som där gjorts gäller principiellt sett även den nu föreslagna
närvaro- och yttranderätten för personalföreträdare i statliga styrelser. Vi
har emellertid i dagsläget inte motsatt oss det föreliggande regeringsförslaget
med hänsyn till att detta innebär att de statsanställdas nuvarande
vidsträckta rätt att delta i själva beslutsfattandet i styrelserna kommer att
upphöra. Detta är i sig en vinning från demokratisk synpunkt. Vi hänvisar
vidare till att vi senast i höstas (AU 1986/87:8 reservation 19) gemensamt
krävt ett utredningsarbete om medbestämmandet inom den offentliga sektorn
och gränsdragningen mot den politiska demokratin. Vi har förutsatt
att de statsanställdas förhandlingsrätt och övriga inflytandemöjligheter
kommer att närmare granskas i ett sådant utredningsarbete.

2. Lönesättningen för chefer

Karl-Erik Persson (vpk) anför:

I propositionen sägs att lönerna för chefer bör bestämmas av verksamhetsintresset
och anpassas såväl till marknadsförhållandena som till kraven
på kompetens och prestationsförmåga. Det är tankegångar som fanns
redan i proposition 1984/85:219 om den statliga personalpolitiken. Från
vpk:s sida erinrade vi i det sammanhanget om att lönerna på den statliga
sidan har byggt på två principer: Lika lön för lika arbete och samma lön för
likvärdigt arbete oavsett bostadsort. Ett utflöde av dessa principer är att

AU 1986/87: 3y

lönegapet mellan de mer välavlönade och det breda kollektivet av lågt
avlönade inte får tillåtas öka. Vi vidhåller i detta sammanhang vår inställning
att en bra personal- och lönepolitik för de statsanställda bör inriktas
särskilt på de breda personalgrupperna i låg- och mellanställning.

AU 1986/87: 3y

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987