yttr 1985/86 nu6y y (Yttrande 1985/86:nu6y)

Näringsutskottets yttrande
1985/86:6 y

om inriktningen av konsumentpolitiken m. m.
(prop. 1985/86:121)

1985/86:6 y

Till lagutskottet

Lagutskottet har hemställt om yttrande av näringsutskottet över proposition
1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken m. m. jämte
motioner som har väckts med anledning av propositionen, allt i de delar
som ligger inom näringsutskottets beredningsområde.

Näringsutskottet vill anföra följande.

Marknadsekonomi och konkurrenspolitik

Konsumentpolitiken bedrivs inom ett marknadsekonomiskt system, vars
innebörd kortfattat beskrivs i propositionen (s. 7). Där anförs också att
marknadsekonomin i praktiken har många brister, som på olika sätt försämrar
konsumenternas situation. En politik i konsumenternas intresse
bör, heter det, ta fasta på marknadsekonomins goda sidor och främja dessa.
Det betecknas som centralt ”att konsumentintresset kanaliseras så att produktion
och konsumtion anpassas till det” och att konkurrensen är god. Det
talas vidare om att marknadsekonomins brister måste korrigeras på ett sådant
sätt att en rättvisare fördelning av både materiella och icke materiella
tillgångar och en god hushållning med natur- och produktionsresurser uppnås.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt konkurrenspolitiken. I ett särskilt
avsnitt behandlas sambandet mellan pris-, konkurrens- och konsumentpolitik.
Konkurrenspolitiken skall medverka till att effektiviteten inom näringslivet
främjas och priserna pressas. Som en positiv effekt nämns att
konkurrensen kan driva fram en bredd i utbudet. Konsumentpolitiska åtgärder
kan, anförs det, ofta leda till förbättrad pris- och prestationskonkurrens,
men de kan också i vissa fall begränsa konkurrensen så att det uppstår
negativa konsekvenser för konsumenterna. Sammanfattningsvis slås det i
propositionen fast att fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja
konkurrensen är av central betydelse för konsumenterna. Härvid erinras
om de uppgifter som fullgörs av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och
statens pris- och kartellnämnd (SPK).

En del synpunkter i motionerna 1985/86:402 (m) och 1985/86:405 (fp)
rör det avsnitt i propositionen som nu har refererats.

I den förra motionen anförs vissa betänkligheter mot resonemanget om
marknadsekonomins brister. Motionärerna vill särskilt betona fördelarna
med ett marknadsekonomiskt system. I ett sådant är det, säger de, konsu -

1 Riksdagen 1985/86. 17 sami. Nr 6 y

menterna som ytterst avgör utbudet av varor. Marknadsekonomin i Sverige
är visserligen inte helt fri från brister, men dessa kan motverkas bl. a. genom
lämplig lagstiftning. Kvar står emellertid, hävdar motionärerna, att marknadsekonomin
har visat sig överlägsen alla andra ekonomiska system när
det gäller att anpassa produktionen av varor och tjänster till konsumenternas
önskemål och att hålla kostnaderna nere. I fråga om konkurrenspolitiken
uttalas i denna motion att den i större utsträckning än i dag bör ses som
ett viktigt konsumentpolitiskt medel.

Även i motion 1985/86:405 (fp) diskuteras marknadsekonomins innebörd
och effekter. Motionärerna motsätter sig att man försöker främja konsumenternas
intressen genom ”en fördjupning av den svenska förhandlingsekonomin”
som vidgar fältet för ett politiskt och ekonomiskt maktspel
mellan olika intressegrupper. De varnar för att samhällsingripanden av
detta slag kan ge upphov till en kumulativ process som urholkar marknadsekonomins
förmåga att fungera. Den bästa konsumentpolitiken är i stället,
menar motionärerna, att genom lagstiftning mot konkurrensbegränsning
skapa goda förutsättningar för konkurrens. Samhället bör, sägs det avslutningsvis
i detta avsnitt av motionen, begränsa sig till att ange spelreglerna
på den fria marknaden i syfte att främja marknadsekonomins existens och
funktionssätt.

Beträffande båda motionerna gäller att de refererade synpunkterna skulle
komma till uttryck i de riktlinjer för konsumentpolitiken som motionärerna
påyrkar att riksdagen skall uttala sig för.

Näringsutskottet anser att propositionen ger en korrekt och realistisk bild
av konsumentpolitikens allmänna förutsättningar. Det föreligger inte något
förslag om att det marknadsekonomiska systemet skall uppges eller väsentligen
förändras. Marknadsekonomins brister får man dock inte bortse från.
Enighet tycks råda om att dessa brister i första hand bör bekämpas genom
lagstiftning och att konkurrenslagstiftningen därvid spelar en nyckelroll.
Näringsutskottet vill från sina utgångspunkter understryka det som i propositionen
sägs om effektiv konkurrens som ett led i konsumentpolitiken.
Fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja konkurrensen bör alltså
utgöra ett viktigt inslag i denna politik. Något särskilt uttalande av riksdagen
om att detta bör vara fallet ”i större utsträckning än i dag” — såsom
sägs i motion 1985/86:402 (m) — eller att monopoltendenser etc. skall motverkas
”genom en lagstiftning mot konkurrensbegränsning” — såsom sägs i
motion 1985/86:405 (fp) — finner näringsutskottet inte motiverat. En sådan
lagstiftning finns ju sedan länge. Någon närmare vägledning skulle
regeringen och de konsumentpolitiska organen inte få genom uttalanden av
detta slag. Gentemot den förstnämnda motionen vill utskottet framhålla att
moderata samlingspartiet vid tillkomsten av den nuvarande konkurrenslagen
(1982:729) motsatte sig en viktig del av denna, nämligen bestämmelserna
om fusionskontroll (NU 1981/82:55 res. 1). Motionärernas plädering för
att konkurrenspolitiken skall utnyttjas ”i större utsträckning än i dag” ter
sig mot denna bakgrund inte helt övertygande.

Det har länge varit en kontroversiell fråga huruvida — och i så fall i
vilken mån — de konsumentpolitiska organens aktionssfär skall omfatta
även offentliga regleringar och offentlig service. Denna fråga, som också

NU 1985/86:6 y

tas upp i propositionen och i flera av motionerna, faller i huvudsak utanför
näringsutskottets ämnesområde. Ett avsnitt i den aktuella delen av propositionen
har näringsutskottet emellertid anledning att beröra, eftersom det
gäller SPK:s verksamhet.

Föredragande statsrådet konstaterar (s. 10) att det inom vissa produktionsområden
finns offentliga regleringar som innebär ingrepp i marknadsprisbildningen.
SPK har redan tidigare i sin ordinarie verksamhet ofta belyst
konsekvenserna för pris- och konkurrensförhållanden av skilda offentliga
regleringar. Föredraganden betecknar det som angeläget att ytterligare
insatser görs för att ”belysa och förstärka konsumentintresset” inom de
reglerade områdena. Det är önskvärt att SPK:s tidigare arbete på detta sätt
fullföljs, anför han. Detta bör, uttalar han vidare, komma till uttryck i
SPK:s instruktion genom att där anges att SPK i anslutning till sin utredningsverksamhet
särskilt skall belysa hur offentliga regleringar påverkar
pris- och konkurrensförhållanden och därmed konsumenterna.

Näringsutskottet välkomnar ett sådant tillägg till SPK:s instruktion, vilket
det ligger inom regeringens kompetensområde att besluta om. På detta
sätt tillgodoses till en del de önskemål som, enligt vad som framgår av
propositionen, åtskilliga remissinstanser har framfört om att de offentliga
regleringarna skulle uppmärksammas inom konsumentpolitikens ram.

Några ytterligare anslagsmedel är det inte fråga om att SPK skall erhålla i
detta sammanhang. Näringsutskottet — som inom kort kommer att yttra sig
över regeringens förslag i budgetpropositionen rörande anslag till SPK
(NU 1985/86:26) — förutsätter att SPK gör sådana prioriteringar vid sin
verksamhetsplanering att tillräckliga resurser kan avsättas för de utredningsinsatser
som nu har berörts.

Varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling

1 den utrednings- och undersökningsverksamhet som skall förbättra kunskaperna
om hushållens situation bör, sägs det i propositionen (s. 44), studier
av varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling och hushållens
insatser inom varudistributionen ges hög prioritet. 1 detta sammanhang
anförs bl. a. följande. Butiksstrukturens utveckling inger delvis oro. Detta
kan gälla etableringen av s. k. lågprismarknader, ofta med begränsat sortiment,
stormarknader och blandade försäljningsställen, t. ex. bensinstationer
med livsmedelsförsäljning. Butiker av dessa slag kan ha fördelar för
många konsumenter, men negativa verkningar uppkommer genom att de
tar sitt kundunderlag från andra butiker. Dessa får sämre lönsamhet och
måste i en del fall läggas ned, vilket är till nackdel särskilt för äldre konsumenter,
för handikappade och för hushåll utan bil.

1 kommunernas ansvar för att trygga konsumenternas varuförsörjning
måste, sägs det vidare, anses ligga att alla konsumentgruppers behov av
service skall tas till vara. Omstruktureringarna inom handeln kan för övrigt
medföra ökade kostnader för social hemhjälp etc. Kommunerna får genom
den nya plan- och bygglagen ökade möjligheter att påverka butiksutveck -

NU 1985/86:6 y

lingen. Åtskilliga kunskapsproblem måste lösas om etableringsfrågorna
skall få erforderlig belysning. Bland instrument på detta område nämns
kommunala varuförsörjningsplaner, som på olika sätt innehåller värderingar
om butiksstrukturen. Det erinras också om att regeringen år 1984 har
inrättat ett råd för frågor om handel och distribution (I I984:D) med anknytning
till industridepartementet. Det är enligt föredragande statsrådet
naturligt att rådet fortsättningsvis följer strukturutvecklingen inom handel
och distribution, initierar projekt och föreslår åtgärder av betydelse för
utvecklingen inom hela distributionssystemet samt att konsumentverket
har ett nära samarbete med rådet. Sammanfattningsvis rekommenderas i
propositionen en höjning av samhällsorganens ambitionsnivå när det gäller
att ta fram underlag för och formulera ståndpunkter i butiksplaneringsfrågor.

Motion 1985/86:410 (s) tilldrar sig uppmärksamhet i detta sammanhang.
Där efterlyses ytterligare åtgärder varigenom tillgång till dagligvarubutik
inom rimligt avstånd från bostaden tryggas för alla kategorier av konsumenter.
Motionärerna anser att konsumentsynpunkterna inte förmår hävda
sig i den etableringsvåg som kännetecknar dagligvaruhandeln. Det har,
säger de vidare, visat sig att kommunerna inte förmår hantera varuförsörjningsfrågorna
på sådant sätt att man får ett butiksnät som fungerar för alla
konsumentkategorier. Den kommunala konsumentverksamheten borde
mer konsekvent kopplas in i serviceplaneringen. Kommunerna skulle behöva
ett mer omfattande underlag för beslut i etableringsfrågorna. Motionärerna
vill att riksdagen skall uttala att alla kommuner bör upprätta varuförsörjningsplaner
med konsumentintresset som utgångspunkt.

Näringsutskottet vill betona att strukturutvecklingen inom handeln är ett
viktigt ämne och att fördjupade kunskaper på detta område är eftersträvansvärda.

Med tillfredsställelse noterar näringsutskottet att ett forum för behandling
av hithörande problem i samarbete mellan staten och näringslivet har
kommit till stånd genom inrättandet av rådet för frågor om handel och
distribution. Utskottet vill understryka betydelsen av att rådet får spela en
aktiv roll i arbetet på att skaffa in kunskap om serviceförsörjningen och att
utforma åtgärder från statens sida i syfte att förbättra denna.

Vad gäller åtgärder på det lokala planet för att påverka varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling vill näringsutskottet hänvisa till vad utskottet
i sitt yttrande NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet har anfört om
regeringens förslag (prop. 1985/86:1) till ny plan- och bygglag (PBL). Kommunerna
får enligt PBL något vidgade möjligheter att styra etableringar
inom handeln. I frågan om regleringen av handel genom planbestämmelser
enligt PBL ansluter sig näringsutskottet till vad som i propositionen sägs om
att den kommunala planeringen måste ge möjlighet till förändring och förnyelse.
Vad gäller handeln med livsmedel betecknar utskottet det emellertid
som rimligt att kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar
som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på
butiksstrukturen. Åtgärderna bör då, såsom har anförts i propositionen om
PBL, grundas på en utredning om serviceförhållandena i berörda områden,
t. ex. i en kommunal varuförsörjningsplan.

NU 1985/86:6 y

Med anledning av en motion (s), enligt vilken det borde vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner som anger riktlinjer
för handelns struktur, har utskottet i samma yttrande utförligt diskuterat
vad som bör gälla beträffande sådana planer. Om rådande förhållanden
nämns först att varuförsörjningsplan i någon form finns i 235 av landets
284 kommuner, att kommunerna själva avgör planernas omfattning och
inriktning och att planerna därför innehållsmässigt är mycket olika, i de
flesta fall begränsade till att avse dagligvaruservice. PBL innehåller ingen
föreskrift om att varuförsörjningsplan skall upprättas av kommunerna. I
propositionen om PBL hänvisas dock i ett par sammanhang till sådana
planer. Det anförs sålunda att kommunerna har ett ansvar för att markens
användning planeras så att konsumentens valfrihet så långt möjligt skall
kunna upprätthållas. Detta gäller t. ex. valet mellan låga priser, närhet till
butiken och hög servicegrad. Riktlinjer i dessa hänseenden har i många
kommuner angetts i form av varuförsörjningsplaner. Den utredning av serviceförhållandena
vilken — såsom nyss nämnts — krävs för att en kommun
genom bestämmelse i detaljplan skall få begränsa eller förbjuda livsmedelshandel
skall vara en sådan som normalt ingår i underlaget för kommunala
varuförsörjningsplaner.

Näringsutskottet har i det berörda yttrandet konstaterat att de motivuttalanden
som propositionen om PBL innehöll låg väl i linje med vad som
sades i den då aktuella motionen. Med hänsyn till det ansvar och de möjligheter
som genom PBL skulle ges kommunerna när det gällde att planera för
en ändamålsenlig kommunal service fanns det enligt näringsutskottets mening
inget behov av närmare föreskrifter om hur kommunerna skall arbeta
för att fylla denna uppgift. Upprättande av varuförsörjningsplaner kunde
vara ett lämpligt arbetssätt och skulle enligt lagförslaget i vissa fall användas.
Något generellt krav på kommunerna att de skall låta upprätta varuförsörjningsplaner
inom ramen för en total serviceplanering borde inte ställas.

De sålunda refererade synpunkterna är tillämpliga också på den nu föreliggande
motionen 1985/86:410 (s). Denna bör alltså enligt näringsutskottets
mening inte föranleda någon åtgärd.

Stöd till kommersiell service i glesbygd

Av anslaget till regionala utvecklingsinsatser m. m. — under industridepartementets
huvudtitel — avsätts årligen betydande belopp till glesbygdsstöd.
Bl. a. ges stöd till kommersiell service i glesbygd, varvid syftet är att trygga
försörjningen med dagligvaror och drivmedel. Under budgetåret 1984/85
uppgick det sistnämnda stödet till närmare 19 milj. kr., som fördelades på
investeringsstöd, driftstöd och stöd för hemsändning av varor. Frågor rörande
glesbygdsstödet tillhör arbetsmarknadsutskottets område. Näringsutskottet
har emellertid vid skilda tillfällen, senast hösten 1985 (NU 1985/
86:3), behandlat vissa frågor beträffande det kommersiella stödet och vill i
detta yttrande beröra några motionsyrkanden som avser detta stöd.

Motionärernas utgångspunkt är att konsumentpolitiska kommittén föreslagit
att vissa medel skulle föras över från glesbygdsanslaget till konsu -

NU 1985/86:6 y

mentverket, att användas för studier av varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling samt andra varudistributionsfrågor, ett förslag som regeringen
dock har avvisat (prop. s. 44, 46). I motion 1985/86:404 (c) begärs
ett uttalande av riksdagen om betydelsen av ett bevarat glesbygdsstöd. Också
på lång sikt måste man, menar motionärerna, slå vakt om ett stöd som
riktas direkt till särskilt drabbade områden i landet och bidrar till att bevara
möjligheten till närservice för alla människor i landet. I motion 1985/
86:405 (fp) understryks likaledes att statligt stöd till glesbygdsbutiker har
stor betydelse för glesbygdens folk och behövs även i fortsättningen. Detta
uttalande torde omfattas av motionärernas yrkande att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad de i övrigt — dvs. utöver vad som
är underlag för mera preciserade yrkanden — har anfört i motionen om
inriktningen av konsumentpolitiken.

Näringsutskottet erinrar om att industriminister Thage Peterson i proposition
1984/85:115 om regional utveckling och utjämning (s. 99 f.) uttalade
att stödet till kommersiell service haft mycket positiva effekter för varuförsörjningen
i glesbygden och att det saknades grund för förändring av denna
stödform. Vid riksdagsbehandlingen kom ingen annan mening till uttryck
(AU 1984/85:13).

Mot här angiven bakgrund finns det enligt näringsutskottets mening inte
skäl för att riksdagen i detta sammanhang skulle göra något särskilt uttalande
rörande stödet till kommersiell service i glesbygd. Utskottet avstyrker
följaktligen motionerna 1985/86:404 (c) och 1985/86:405 (fp) i här berörda
delar.

Brukaraspekter på produktutformningen

Ett förslag i propositionen (s. 46) är att insatser för att få brukaraspekter
beaktade vid produktutvecklingen skall förstärkas. Konsumentverket föreslås
få medel för att kunna initiera sådana insatser på viktiga områden och
för att till viss del kunna framställa eget underlag. Produkternas utformning
styrs, framhålls det, av olika intressen, vilka kan avvika från konsumenternas.
Dessas möjligheter att göra sina krav gällande genom beslut om köp
eller avstående från köp och genom reklamationer förmår inte registrera
alla konsumentbehov, särskilt inte behoven hos grupper med speciella problem.

Många andra parter än företagen själva kan bidra med underlag för
produktutvecklingen, sägs det vidare. Bl. a. nämns styrelsen för teknisk
utveckling (STU) och de branschforskningsinstitut som staten och näringslivet
driver tillsammans. Även via universitet och högskolor samt vissa
myndigheter med uppgifter som rör brukarkrav satsas statliga medel på att
befordra en produktutveckling i konsumenternas intresse. 1 konsumentverkets
vidgade verksamhet för att främja en brukarorienterad produktutformning
skall, som nyss antytts, ingå att framställa underlag för en vidgad
diskussion om brukaraspekter. Provnings- och mätmetoder liksom verkets
egen provningsverksamhet skall utvecklas. Verket bedöms komma att spela
en viktig roll som initiativtagare och pådrivare gentemot företag, närings -

NU 1985/86:6 y

livsorganisationer och andra intressenter. I propositionen berörs också frågan
om representation för konsumentverket i branschforskningsinstitutens
styrelser och om samråd mellan STU och konsumentverket inför STU:s
förhandlingar om avtal med sådana institut. Föredragande statsrådet säger
sig förutsätta att STU på lämpligt sätt samverkar med konsumentverket när
det gäller att få konsumentaspekterna uppmärksammade i branschforskningsinstitutens
arbete.

Mot detta program riktas kritik i motion 1985/86:402 (m). Motionärerna
påpekar att företagen lägger ned betydande summor på forskning, produktutveckling
och andra aktiviteter med sikte på att konsumenternas behov
och önskemål skall tillgodoses. Det saknas, menar de, skäl för antagandet
att konsumentverket skulle ha kompetens och resurser för motsvarande
undersökningar och utvecklingsarbete. Motionärerna ställer sig också frågande
till vad syftet med en sådan verksamhet skulle vara. Är det, undrar
de, regeringens tanke att marknadsekonomin skall ersättas av ett slags korporativ
förhandlingsekonomi för forsknings- och produktutveckling? 1 så
fall skulle konsekvenserna för konsumenter och företag kunna bli ödesdigra.
Annorstädes i motionen ifrågasätts om det är eftersträvansvärt att konsumentverkets
egen provningsverksamhet expanderar. Provningen av hushållskapitalvaror
borde snarare överföras till statens provningsanstalt, och
även i övrigt borde provningsuppdrag läggas ut på andra institutioner. Det
yrkande i motionen som närmast hänför sig till de refererade synpunkterna
är att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentverkets verksamhet.

Anpassningen av produkter och service till konsumenternas krav anges i
propositionen vara en viktig konsumentpolitisk fråga. För näringsutskottet
är det naturligt att betona att en sådan anpassning även från industripolitisk
utgångspunkt är en viktig angelägenhet. Om varu- och serviceproduktionen
inte inriktas på att så väl som möjligt tillgodose konsumenternas behov och
önskemål minskar dess effektivitet och ökar risken för bortfall i efterfrågan,
vilket allt är ett hot mot fortsatt lönsam verksamhet. Det är följaktligen ett
allmänt intresse att olika vägar att ta till vara och konstruktivt utnyttja
konsumentsynpunkterna blir prövade. Genom konsumenternas agerande
på marknaden får företagen fortlöpande viktiga signaler om hur de bör
utveckla sina produkter, men detta innebär inte att andra informationskällor
bör negligeras. Av propositionen framgår hur det redan förekommande
samarbetet mellan konsumentverket och olika produktionsinriktade organ
med enkla medel kan byggas ut och förbättras. Det är härvid ingalunda
fråga om att, som motionärerna framställer saken, ersätta marknadsekonomin
med en annan ordning. Vad det gäller är att inom ramen för ett väletablerat
system för samverkan mellan olika intressenter komplettera marknadsekonomins
funktion i producenternas och konsumenternas gemensamma
intresse. Näringsutskottet ställer sig bakom vad regeringen i det nu
aktuella avsnittet av propositionen har anfört bl. a. om konsumentverkets
verksamhet och tar avstånd från den kritik som framförs i motsvarande del
av motion 1985/86:402 (m).

NU 1985/86:6 y

Sammanslagning av statens pris- och
kartellnämnd och konsumentverket

Från moderata samlingspartiets sida framförs i motion 1985/86:402 på nytt
tanken att konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd (SPK) skall
— i besparingssyfte — slås samman till ett organ. Tidigare förslag i samma
riktning under åren 1983 — 1985 har avslagits av riksdagen efter att ha behandlats
av näringsutskottet (NU 1982/83:45, NU 1983/84:16, NU 1983/
84:6 y, NU 1984/85:5 y) och de två senaste gångerna därjämte av lagutskottet
(LU 1983/84:28, LU 1984/85:39), varvid moderata samlingspartiets representanter
i samtliga fall har anmält avvikande mening. Motionärerna
hävdar att den organisationsförändring som de föreslår skulle möjliggöra
en ytterligare samordning av den konsumentinformation som de båda verken
producerar. Ytterligare rationaliseringsvinster borde därvid kunna
göras.

Konsumentpolitiska kommittén, vars förslag ligger till grund för proposition
1985/86:121, har enligt sina direktiv haft att pröva konsumentpolitikens
inriktning, ej dess institutionella ram. Det sades i direktiven att den
statliga konsumentpolitiska organisationen på det konsumentpolitiska området,
med bl. a. ett konsumentverk som central förvaltningsmyndighet, i
stort sett borde ligga fast. Följaktligen har kommittén inte tagit upp frågan
om en sammanslagning av SPK och konsumentverket, trots att denna under
kommitténs verksamhetstid upprepade gånger har aktualiserats i riksdagen.
Moderata samlingspartiets representant i kommittén har inte avgett
någon reservation eller något särskilt yttrande.

Näringsutskottet erinrar om SPK:s nuvarande uppgifter och organisation.
SPK är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning
och skall i den egenskapen följa utvecklingen av och främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet med
undantag av bank- och försäkringsväsendet. SPK skall utföra sådana utredningar
som behövs för att klarlägga prisbildning och konkurrensförhållanden
inom näringslivet samt för tillämpning av konkurrenslagen (1982:729)
och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Vidare
skall SPK föra kartell- och marknadsregister. Sådana prisregleringar som
kan beslutas när allmänna prisregleringslagen (1956:236) är i tillämpning
administreras av SPK. I fråga om kompetensfördelningen mellan SPK och
konsumentverket gäller sedan år 1975 (prop. 1975:1 bil. 12, NU 1975:26) att
det ankommer på SPK att bedriva information om priser och prisutveckling
i det kortsiktiga, nyhetsförmedlande perspektivet, under det att konsumentverket
ansvarar för information som har långsiktig och utbildningsmässig
inriktning. SPK:s personalresurser motsvarar innevarande budgetår
169 helårstjänster. 1 årets budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 9
s. 50) aviseras en översyn av SPK:s organisation.

Innebörden av motionärernas förslag är, konstaterar näringsutskottet nu
som förut, att två stora, sinsemellan i huvudsak skiljaktiga grupper av uppgifter
skulle sammanföras till en myndighet. SPK:s viktiga roll när det gäller
att utreda och sprida kännedom om konkurrensförhållanden inom näringslivet
tycks motionärerna inte fästa tillräckligt avseende vid. Trots tidi -

NU 1985/86:6 y

gare invändningar har motionärerna inte försökt att närmare förklara hur
den föreslagna sammanslagningen skulle kunna ge upphov till betydande
besparingar. Något dubbelarbete som skulle kunna elimineras har de inte
pekat på. Allmänna stordriftsfördelar är vad de kan hänvisa till. I det sammanhanget
bör noteras att konsumentverkets organisation — med en personal
som för närvarande motsvarar 197 helårstjänster — förblir större än
SPK :s även efter en sådan nedskärning som den i motion 1985/86:402 (m)
föreslagna anslagsminskningen skulle föranleda. Näringsutskottet vill också
betona att det finns risk för effektivitetsförluster när mindre enheter slås
samman till en större med en mångfald olika uppgifter och en mera komplicerad
organisation.

Sammanfattningsvis avstyrker näringsutskottet alltså yrkandet i motion
1985/86:402 (m) om en sammanslagning av SPK och konsumentverket.

Decentraliserad produktion

Motion 1985/86:404 (c) avslutas med en del synpunkter på hur näringslivsstrukturen
påverkar konsumenternas möjligheter. Det finns, framhåller
motionärerna, en tendens att små och medelstora företag slås ut och att
storföretag bildas genom företagssammanslagningar. Utvecklingen mot
allt större företagsbildningar har fortsatt i multinationella företag, som nu
behärskar stora delar av marknaden. Resultatet har, sägs det i motionen,
blivit en mer eller mindre fjärrstyrd produktion och minskad närservice.
Motionärerna menar att det ligger i konsumenternas intresse att den angivna
utvecklingen begränsas. Genom att förbättra villkoren för små och medelstora
företag skulle man kunna åstadkomma en decentraliserad produktion.
Till följd härav skulle fler orter och kommuner kunna erbjuda sina
invånare god service. Mindre företag skulle ge konsumenterna möjligheter
till ökad insyn och påverkan på produktionen. Också från distributionsoch
transportekonomisk synpunkt skulle en decentralisering av tillverkningen
vara fördelaktig för konsumenterna. Till detta resonemang knyter
motionärerna yrkandet att riksdagen skall som sin mening ge regeringen till
känna vad de har anfört om stimulans för lokal produktion och decentralisering
av produktionsresurserna.

Näringsutskottet erinrar först om vissa riksdagsbeslut m. m. som avser
åtgärder till förmån för små och medelstora företag. Ett flertal förslag till
sådana åtgärder framlades våren 1984 i proposition 1983/84:135 om industriell
tillväxt och förnyelse. De bifölls av riksdagen, delvis i konkurrens
med motförslag från de borgerliga partiernas sida (NU 1983/84:42). Därefter
har riksdagen tagit ställning i småföretagsfrågor på grundval av förslag i
de båda senaste årens budgetpropositioner och i åtskilliga motioner (senast
NU 1985/86:14, 15). Statens industriverk har nyligen av regeringen fått i
uppdrag att utreda frågan om uppköp av familjeägda små och medelstora
industriföretag (se NU 1985/86:15 s. 7 f.). I konkurrenslagen (1982:729)
finns bestämmelser om kontroll av företagsförvärv (fusionskontroll).

Liksom motionärerna konstaterar näringsutskottet att det finns en påtaglig
tendens till att mindre företag går upp i stora företagsenheter och till att

NU 1985/86:6 y

multinationella företag får en framträdande position på olika delmarknader.
Samtidigt pågår fortlöpande en nybildning av små företag, vilkas utveckling
och fortbestånd på olika sätt främjas av statsmakterna. En tendens
som motionärerna inte uttryckligen berör är att stora företag koncentrerar
sin produktion till ett mindre antal tillverkningsställen. Detta är inte minst
fallet inom jordbrukets föreningsrörelse. Näringsutskottet finner det osannolikt
att motionärerna vill rekommendera åtgärder från statens sida mot
strukturrationaliseringen inom denna del av näringslivet.

Att näringslivet till stor del utgörs av små och medelstora företag är angeläget
i många hänseenden. Det bidrar till mångfald och förnyelse inom
industri, handel och tjänsteproduktion, och det är av central betydelse från
regionalpolitisk synpunkt. Säkerligen kan en sådan decentraliserad produktion
som motionärerna pläderar för också i många fall medföra särskilda
fördelar för konsumenterna. Möjligheterna till insyn i och påverkan på
produktionen kan emellertid ibland vara större när tillverkaren är ett storföretag,
som måste hantera ett stort antal kundkontakter och som bevakas
av massmedierna, än när det är fråga om ett litet, utanför lokaliseringsorten
kanske relativt okänt företag. Produktion eller distribution i stor skala kan
också medföra lägre kostnader och andra fördelar för konsumenterna.
Sammanfattningsvis finner näringsutskottet att de beskrivna tendenserna
bör bedömas på ett väsentligt mera nyanserat sätt än vad som är fallet i
motionen.

Under alla omständigheter gäller, menar näringsutskottet, att ett sådant
allmänt uttalande av riksdagen som det motionärerna förordar inte kan få
någon påtaglig styrande effekt på den konsumentpolitiska verksamhet som
propositionen avser. Frågan om i vilken mån och hur lokal produktion och
decentralisering av produktionsresurserna skall främjas bör lämpligen prövas
i andra sammanhang, t. ex. närings- och regionalpolitiska. Näringsutskottet
avstyrker sålunda det berörda motionsyrkandet.

Stockholm den 24 april 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Rune Jonsson (s),
Sten Svensson (m), Birgitta Johansson (s), Åke Wictorsson (s), Per Westerberg
(m), Bo Finnkvist (s), Ivar Franzén (c), Gudrun Norberg (fp), Lars
Ahlström (m), Mats Lindberg (s), Elving Andersson (c). Göran Magnusson
(s) och Paul Lestander (vpk).

NU 1985/86:6 y

Avvikande meningar

NU 1985/86:6 y

1. Marknadsekonomi och konkurrenspolitik

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Ivar Franzén
(c), Gudrun Norberg (fp), Lars Ahlström (m) och Elving Andersson (c)
anser att den del av yttrandet — under rubriken Marknadsekonomi och
konkurrenspolitik — som börjar med ”Näringsutskottet anser” och slutar
med ”helt övertygande” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet uppskattar att regeringen i propositionen ansluter sig till
marknadsekonomins principer. Detta sker emellertid med oroväckande
stark betoning av brister i det marknadsekonomiska systemet vilka skulle
legitimera olika slags ingrepp från statens sida. I praktiken har det också
visat sig att regeringen är beredd till allehanda ingrepp som är oförenliga
med ett mer konsekvent marknadsekonomiskt synsätt. Ett aktuellt exempel
på detta är de nya element av etableringskontroll som regeringen nyligen
har föreslagit (prop. 1985/86:126). Utskottet återkommer i det följande till
ett par förslag i den nu föreliggande propositionen vilka likaledes representerar
avvikelser från den marknadsekonomiska linjen. De riktlinjer för
konsumentpolitiken som riksdagen fastställer bör enligt näringsutskottets
mening annorledes än propositionen innefatta en klar anvisning om att en
aktivt konkurrensbefrämjande verksamhet, med konkurrenslagen som
främsta instrument, skall vara basen för denna politik.

2. Viss utredningsverksamhet vid statens pris- och
kartellnämnd

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Marknadsekonomi och konkurrenspolitik — som börjar med
”Några ytterligare" och slutar med ”har berörts” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet kommer inom kort att yttra sig över regeringens förslag i
budgetpropositionen rörande anslag till SPK (NU 1985/86:26). Utskottet
vill nu betona att den arbetsuppgift som här har berörts inte får tas till intäkt
för krav på att SPK skall erhålla ytterligare anslagsmedel. Fastmer bör den
tilltänkta aktiviteten kunna rymmas inom ramen för ett lägre anslag än det
som har anvisats till SPK för innevarande budgetår.

3. Rådet för frågor om handel och distribution

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling — som börjar
med ”Näringsutskottet vill” och slutar med ”förbättra denna” bort ha följande
lydelse:

De kontakter mellan staten och näringslivet som är önskvärda när det gäller
varu- och serviceförsörjningen får inte i onödan formaliseras på ett kost -

nadskrävande sätt. Från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida
har i år som tidigare riktats kritik mot regeringens användning av olika råd
och delegationer för dess kontakter med näringslivet (NU 1985/86:14
res. 1). Riksdagen har uppmanats att uttala sig för en successiv avveckling
av sådana organ och att reducera det anslag varmed deras verksamhet finansieras.
Detta gäller inte minst det ganska nyinrättade rådet för frågor om
handel och distribution. Sedan riksdagen i dagarna har sagt nej till de båda
partiernas generella krav beträffande de nämnda råden vill näringsutskottet
inom ramen för detta ärende föreslå en framställning till regeringen om
att det nu aktuella rådet skall avskaffas.

4. Varuförsörjningsplaner m. m.

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Varu- och serviceförsörjningens strukturutveckling — som börjar
med ”Vad gäller” och slutar med ”inte ställas” bort ha följande lydelse:

Vad gäller åtgärder på det lokala planet för att påverka varu- och serviceförsörjningens
strukturutveckling vill näringsutskottet hänvisa till vad som
från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida har anförts i näringsutskottets
yttrande NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet över bl. a. proposition
1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag. Vad som i propositionen
uttalades om möjligheter att genom planbestämmelser m. m. hindra
olika etableringar, särskilt inom handeln med livsmedel, öppnade på ett
olyckligt sätt vägen för en ökad reglering. Tillkomsten av nya konkurrenskraftiga
butiksformer har, underströks det i polemik mot propositionen,
stor betydelse för att öka produktiviteten inom handeln. Försöken att bromsa
detaljhandelns utveckling genom regleringar gynnade varken branschens
eller konsumenternas intressen. Detaljplaner borde alltså inte kunna
användas för att styra utvecklingen inom handeln. I konsekvens med det
sagda avvisades också förslaget i den då aktuella motionen (s) att det skulle
vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner
inom ramen för en total serviceplanering.

5. Stöd till kommersiell service i glesbygd

Christer Eirefelt (fp), Ivar Franzén (c), Gudrun Norberg (fp), Elving Andersson
(c) och Paul Lestander (vpk) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Stöd till kommersiell service i glesbygd — som börjar med ”Mot
här” och slutar med "berörda delar” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den ringa förståelse för betydelsen av stödet till kommersiell
service i glesbygd som konsumentpolitiska kommitténs förslag vittnar
om finns det fullt fog för ett uttalande av riksdagen om att detta stöd måste
bevaras också på längre sikt. Näringsutskottet föreslår att riksdagen med
anledning av de berörda yrkandena i motionerna 1985/86:404 (c) och
1985/86:405 (fp) riktar en sådan meningsyttring till regeringen.

NU 1985/86:6 y

6. Stöd till kommersiell service i glesbygd

NU 1985/86:6 y

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av yttrandet — under rubriken Stöd till kommersiell service i glesbygd —
som börjar med ”Mot här” och slutar med ”berörda delar” bort ha följande
lydelse:

Det finns enligt näringsutskottets mening inte skäl för riksdagen att göra
något uttalande om stödet till kommersiell service i glesbygd på grundval av
motionerna 1985/86:404 (c) och 1985/86:405 (fp). Däremot bör i detta sammanhang
erinras om de synpunkter på glesbygdsstödet som framförs i arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU 1985/86:13. Enhälligt uttalar arbetsmarknadsutskottet
att de insatser som görs inom ramen för glesbygdsstödet
kontinuerligt bör följas upp. Detta gäller, vill näringsutskottet tillägga,
inte minst den del av glesbygdsstödet som avser kommersiell service.

7. Brukaraspekter på produktutformningen

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Brukaraspekter på produktutformningen — som börjar med ”Anpassningen
av” och slutar med ”motion 1985/86:402 (m)” bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet finner motionärernas kritik välbefogad. Vad regeringen
föreslår är i själva verket ett markant avsteg från marknadsekonomins principer.
Konsumenternas behov och önskemål skall enligt propositionen
komma till uttryck genom ställningstaganden av en myndighet, vilken måste
skapa underlag för dessa genom en omfattande av staten finansierad
verksamhet. Statsinflytande och byråkratisering i stället för marknadsorientering
är regeringens recept för samspelet mellan företagen och konsumenterna.
Den satsning på ökade resurser för konsumentverket i detta syfte
som regeringen föreslår är desto mer anmärkningsvärd som den skulle åtföljas
av en partiell nedrustning av allmänna reklamationsnämnden, ett
värdefullt konsumentpolitiskt organ som näringslivet på goda grunder slår
vakt om. Näringsutskottet tar alltså avstånd från vad regeringen i det nu
aktuella avsnittet av propositionen har anfört bl. a. om konsumentverkets
verksamhet och ansluter sig till vad som anförs i motsvarande del av motion
1985/86:402 (m).

8. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och
konsumentverket

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av yttrandet — under rubriken Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket — som börjar med ”Innebörden av” och slutar
med "och konsumentverket” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet finner förslaget i motion 1985/86:402 (m) om en sammanslagning
av SPK och konsumentverket välmotiverat. De invändningar som
har framförts mot tidigare motionsyrkanden med samma syfte saknar

tyngd. En konsumentpolitik inriktad på att fungera som ett medel att stärka
marknadsekonomin och stimulera en fri konkurrens skulle på ett naturligt
sätt bäras upp av ett sammanhållet organ för pris-, konkurrens- och konsumentfrågor.
Vid den aviserade översynen av SPK:s organisation bör uppmärksamheten
i första hand inriktas på en förändring enligt motionärernas
förslag.

9. Decentraliserad produktion

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg
(fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av yttrandet — under
rubriken Decentraliserad produktion — som börjar med ”Liksom motionärerna"
och slutar med "berörda motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Det är, vill näringsutskottet framhålla, ett väsentligt konsumentintresse att
det skapas goda förutsättningar för redan etablerade mindre företag och att
nyföretagande stimuleras. För effektiv konkurrens krävs många fristående
företag med olika storlek och ägarformer. Moderata samlingspartiet och
folkpartiet har i olika sammanhang redovisat förslag som innebär generellt
förbättrade villkor för näringslivet, inte minst för de mindre och medelstora
företagen. Enligt utskottets uppfattning utgör en näringspolitik baserad på
sådana åtgärder den bästa grunden för att motverka en för konsumenterna
skadlig koncentration i näringslivet och för att främja konkurrens och
mångfald.

10. Decentraliserad produktion

Ivar Franzén (c) och Elving Andersson (c) anser att den del av yttrandet —
under rubriken Decentraliserad produktion — som börjar med "Liksom
motionärerna” och slutar med "berörda motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet instämmer till fullo med motionärerna. Den påtagliga
koncentration till färre och större enheter som kännetecknar industrin och
även handeln är ett hot mot väsentliga konsumentintressen. Möjligheterna
till insyn i och påverkan på företagens verksamhet minskas. Förlängda
transportvägar medför ökade kostnader för konsumenterna. Kommuner
och orter som drabbas av företagssammanslagningar och företagsnedläggelser
får svårt att ge sina invånare god service. Många skäl talar alltså för
att stimulans till lokal produktion och till decentralisering av produktionsresurserna
bör anges som en av de styrande principerna för konsumentpolitiken.
Riksdagen bör med anledning av motion 1985/86:404 (c) göra ett
uttalande till regeringen av denna innebörd.

NU 1985/86:6 y