yttr 1985/86 nu3y y (Yttrande 1985/86:nu3y)

Näringsutskottets yttrande
1985/86:3 y

om förslag till plan- och bygglag och lag om
hushållning med naturresurser m. m.
(prop. 1985/86:1, prop. 1985/86:3)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag och proposition
1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. jämte
motioner.

En motion från allmänna motionstiden år 1985 rörande kommunal
varuförsörjningsplanering har tidigare hänvisats till näringsutskottet. Utskottet
behandlar i detta sammanhang även denna motion och överlämnar
den, under förutsättning av bostadsutskottets medgivande, till bostadsutskottet
med detta yttrande.

Företrädare för Folkkampanjen mot kärnkraft har inför näringsutskottet
framfört synpunkter på beslutsordningen vid tillåtlighetsprövningen av stora
industrianläggningar m. m.

I frågan om möjlighet för kommunerna att styra utvecklingen av detaljhandeln
har synpunkter lämnats inför näringsutskottet av företrädare för
konsumentverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Detaljinvest AB, ICA AB, Kooperativa förbundet och Petroleumhandelns
riksförbund. Sistnämnda organisation har därjämte ingett en skrivelse i
frågan.

Köpmannaförbundet har i en till lagutskottet ställd skrivelse, som
överlämnats till näringsutskottet, tagit upp frågan om tillämpningen av
byggnadslagstiftningen på sådan försvaret tillhörig mark som används för
försäljning av överskottsmateriel m. m.

Lantbrukarnas riksförbund, Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen,
Sveriges jordägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund har i en skrivelse, ställd också till jordbruksutskottet och
bostadsutskottet, lämnat vissa synpunkter på propositionerna med hänsyn
till skogsnäringens intressen.

I likhet med vad som görs i de aktuella propositionerna använder näringsutskottet
i det följande förkortningarna PBL (förslag till plan- och bygglag) och
NRL (förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m.).

1985/86:3 y

1 Riksdagen 1985186.17sami. Nr3 y

Motionerna

NU 1985/86:3 y

Motioner med anledning av proposition 1985/86:1

Av de motioner som har väckts med anledning av proposition 1985/86:1 är
det följande som näringsutskottet kommenterar:

1985/86:73 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt avser hemställan (1) att
riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar att även
behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall
tillgodoses.

1985/86:80 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (3) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslaget till PBL bör

omarbetas [så] (j) att detaljplaner inte får användas till att styra

utvecklingen av handeln på det sätt som anges i proposition 1985/86:1.

Motioner med anledning av proposition 1985/86:3

Av de motioner som har väckts med anledning av proposition 1985/86:3 är
det följande som näringsutskottet kommenterar:

1985/86:83 av Elving Andersson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att andra stycket i 4 kap. 3 § i lag om hushållning med naturresurser
m. m. utgår.

1985/86:84 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att förtydliga och ändra lagen om hushållning med naturresurser på
så sätt att

1. det kommunala vetot skall omfatta alla led i kärnkraftsbränsleverksamheten,

2. regeringen inte skall kunna ge tillstånd enligt 4 kap. mot kommunens
veto.

1985/86:85 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt avser hemställan (7) att
riksdagen beslutar att 4 kap. 3 § andra stycket angående inskränkning i det
kommunala vetot utgår.

1985/86:88 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt avser hemställan - med
motivering i motion 1985/86:66 - (3) att riksdagen beslutar ändra 136 a §
byggnadslagen (1947:385) i enlighet med vad som i motionen anförts.

1985/86:89 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (5) att
riksdagen beslutar att i 3 kap. 1 § [andra stycket] sista meningen utgår.

1985/86:93 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt avser hemställan

3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 3 kap. 1 §
andra stycket skall utgå,

6. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 4 kap. 3 §
andra stycket skall utgå.

Motioner från allmänna motionstiden år 1985

Den motion från allmänna motionstiden som har hänvisats till näringsutskottet
och som med detta yttrande överlämnas till bostadsutskottet är följande:

1984/85:1097 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s), vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande kommunala varuförsörjningsplaner inom
ramen för en total serviceplanering.

De till bostadsutskottet hänvisade motioner från allmänna motionstiden som
kommenteras här är följande:

1984/85:548 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att 136 a § byggnadslagen ändras så att prövningen av förbrukningen
av träfiberråvara utgår.

1984/85:785 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att 136 a § andra stycket punkterna 5 och 6 byggnadslagen i enlighet
med motionens förslag ändras så att de omfattar samtliga led i uranhanteringen.

1984/85:2677 av Ingrid Hemmingsson (m), vari hemställs att riksdagen
beslutar att upphäva 136 a § byggnadslagen.

1984/85:2801 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (12) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
ny plan- och bygglag.

1984/85:2878 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt avser hemställan (13) att
riksdagen som sin mening uttalar att den kommunala vetorätten skall gälla
anläggningar i hela kärnbränslecykeln med dess olika led i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Åtgärdsprogram i fråga om använt kärnbränsle m. m.

Enligt 12 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet skall innehavare av
kärnkraftsreaktor upprätta eller låta upprätta ett åtgärdsprogram ifråga om
använt kärnbränsle m. m. Programmet skall omfatta åtgärder för hantering
och slutförvaring av uppkommet kärnavfall, för avveckling av anläggningar
som inte längre skall drivas och för erforderligt forsknings- och utvecklingsarbete.
Med början år 1986 skall programmet vart tredje år insändas till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen har föreskrivit att programmet skall insändas till statens
kärnbränslenämnd för att granskas och utvärderas, varefter det skall
överlämnas till regeringen med nämndens yttrande. Genom beslut den 12
december 1985 har regeringen angett vissa riktlinjer för kärnbränslenämndens
granskning i form av en till beslutet fogad promemoria. I denna lämnas
bl. a. följande uppgifter om de allmänna förutsättningarna för programmet.

NU 1985/86:3 y

1* Riksdagen 1985/86.17sami. Nr 3 y

Den politik för omhändertagande av utbränt kärnbränsle och radioaktivt
avfall från det svenska kärnkraftprogrammet, som statsmakterna har beslutat
och som kommer till uttryck bl. a. i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet (kärntekniklagen), innebär att slutlig förvaring skall ske i
Sverige med utnyttjande av bästa tillgängliga teknik med hänsyn till
säkerhet, miljö och vårt lands åtaganden vad gäller förhindrande av
spridning av kärnvapen. Tiden fram till dess att konkreta beslut skall tas om
hur och var slutförvaring skall verkställas skall utnyttjas för att fortsätta att
utveckla metoder och teknik samt för att finna en eller flera lämpliga platser
för slutförvar.

I denna strategi spelar mellanförvaringen av använt kärnbränsle - som har
inletts under år 1985 - en viktig roll. Den ger handlingsfrihet i valet av metod
för slutligt omhändertagande av bränslet och möjligheter att vidareutveckla
hanterings- och slutförvarsmetoderna under ytterligare några årtionden. I
lagstiftningen har föreskrivits att dessa möjligheter skall tas till vara.

Slutlig ställning i fråga om val av hanteringsmetod för använt kärnbränsle
kommer att tas först sedan erfarenheter vunnits och slutsatser kunnat dras
från den kunskap och förbättrade teknik som svenskt och internationellt
utvecklingsarbete ger. Under den tid som forsknings- och utvecklingsarbetet
pågår skall inte någon bindning ske till en viss förvaringsmetod. Alternativ
till den s. k. KBS-3-metoden skall därför studeras även fortsättningsvis.

I promemorian hänvisas till att programmet enligt 12 § kärntekniklagen skall
dels innehålla en översikt över samtliga åtgärder som kan bli behövliga, dels
närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna under en tidrymd av minst
sex år, dvs. fram till 1990-talets första år. Sistnämnda åtgärder kan väntas till
stor del gälla fortsatt uppbyggnad av grundläggande kunnande i fråga om
bl. a. geologi, hydrologi, geokemi, materialegenskaper och radioaktiva
ämnens spridning i biosfären liksom metodutveckling för berggrunds- och
grundvattenundersökningar. Härefter anförs:

Under den nämnda sexårsperioden torde den nu pågående etappen av
berggrundsundersökningar - som alltså är av grundläggande teknisk-vetenskaplig
natur och inte syftar till platsval - slutföras och förberedelser göras för
följande faser av fältundersökningar. Den nu pågående fasen, som hör
80-talet till, får inte innebära bindningar i fråga om metoder eller lokalisering
för framtida slutförvar. Av yttrandet bör framgå vilka ytterligare berggrundsundersökningar,
som avses genomföras under 1980-talet och vilka platser
som berörs.

I nästa etapp, dvs. i huvudsak under 1990-talet, får man räkna med att
fortsatta platsundersökningar även kommer att bli underlag för det successiva
urvalet av lämpliga platser för framtida slutförvar. I yttrandet över
forsknings- och utvecklingsprogrammet i denna del bör ingå förslag till ett
samlat program för fortsatta provborrningar och vidgade platsundersökningar,
som bygger på de resultat som erhållits under nuvarande provborrningar.
I granskningsyttrandet bör belysas en ändamålsenlig ordning för hur
statsmakterna på grundval av vunna erfarenheter, resultat från berggrundsundersökningarna
och andra delar av forsknings- och utvecklingsprogrammet,
m. m. skall fatta beslut i platsvalsfrågor. Vidare bör förslag läggas fram
om hur information på berörda orter skall ordnas och vem som bör svara för
den.

NU 1985/86:3 y

I kärnbränslenämndens uppgifter ingår - förutom att övervaka genomförandet
av åtgärdsprogrammet enligt kärntekniklagen - bl. a. a*t svara för viss

kompletterande forsknings- och utredningsverksamhet. Nämnden har också
att föreslå regeringen storleken på den avgift som reaktorinnehavarna skall
erlägga till staten för finansiering av verksamheten på området.

Kärnkraftsföretagens arbete med frågor om använt kärnbränsle bedrivs i
huvudsak inom ramen för det av företagen samägda bolaget Svensk
Kärnbränslehantering AB (SKB), tidigare benämnt Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB (SKBF). SKB svarar bl. a. för uppförande och drift av
lagringsanläggningar, för transporter samt för forsknings- och utvecklingsarbete.
Ett centralt lager för använt bränsle (CLAB) vid Oskarshamnsverket
har tagits i bruk år 1985. För närvarande uppförs ett slutförvar för
reaktoravfall (SFR) i Forsmark. Denna anläggning, som är avsedd enbart för
låg- och medelaktivt avfall, beräknas kunna tas i bruk år 1988. Vidare har
SKB gjort omfattande undersökningar av en metod för slutförvaring i berg av
använt kärnbränsle utan föregående upparbetning, den s. k. KBS-3-metoden.
Som ett led häri har bolaget utfört provborrningar på olika platser i
landet.

På uppdrag av kärnkraftsföretagen svarar SKB för genomförandet av det
åtgärdsprogram som föreskrivs i kärntekniklagen. Enligt en av bolaget
avgiven preliminär tidplan skulle val av plats för ett slutförvar för använt
bränsle kunna ske omkring sekelskiftet. Anläggningen antas kunna börja
byggas omkring år 2010 och tas i drift ca tio år senare.

Det kan nämnas att tillåtligheten av avfallsanläggningarna CLAB och SFR
har prövats - förutom enligt kärnenergilagstiftningen - även enligt 136 a §
byggnadslagen i vad avser hushållningen med mark och vatten. Tillstånd har
lämnats av regeringen efter tillstyrkan av resp. kommun.

Utredning om butiksetablering och butiksstruktur inom
dagligvaruhandeln

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i en nyligen publicerad rapport,
Butiksetablering och butiksstruktur inom dagligvarudetaljhandeln - en
problembeskrivning och analys, lämnat en översiktlig redovisning av vissa
frågor kring butiksetablering och butiksstruktur inom dagligvaruhandeln.
Särskilt beskrivs och analyseras de effekter på priser och konkurrens som en
nyetablering för med sig.

Av rapporten framgår bl. a. att antalet dagligvarubutiker och varuhus har
minskat från ca 30 000 år 1950 till ca 8 900 år 1983. Den största minskningen -med ca 17 000 enheter - skedde under perioden 1950-1970, medan nedläggningstakten
dämpades under åren 1970-1983. Då minskade butiksantalet
med ca 4 000 enheter. Flera faktorer har medverkat till den kraftiga
nedgången och till omstruktureringen mot bl. a. nya butiksformer såsom
stormarknader, servicebutiker och s. k. lågprisbutiker. SPK framhåller bl. a.
befolkningsomflyttningarna och olika stordriftsfördelar. Vidare har ökningen
av hushållens ekonomiska resurser, förbättrade förvaringsmöjligheter,
ökad förvärvsfrekvens hos kvinnorna och ökad tillgång till bil medfört att
konsumenternas inköpsvanor har förändrats.

SPK redovisar i rapporten de medel som stat och kommun förfogar över
för att påverka utvecklingen av distributionsstrukturen inom dagligvarude -

NU 1985/86:3 y

taljhandeln. Hit hör främst de olika stöd som finns för dagligvarubutiker i
glesbygd och den möjlighet att påverka nyetableringar som kommunerna har
genom tillämpning av byggnadslagstiftningen.

I sammanfattningen av SPK:s rapport påpekas att kommunerna i frågor
om nyetablering ställs inför svåra avvägningsproblem. Som underlag för
besluten skulle behövas bl. a. kunskap om effekterna av olika typer av
nyetableringar inom dagligvaruhandeln på priser och konkurrens för befintliga
butiker. Rapporten utmynnar i slutsatsen att det inte med någon större
säkerhet går att i kvantitativa termer uttrycka effekterna av olika påverkansfaktorer
vid en nyetablering och inte heller att generalisera vad gäller
kombinationen av påverkansfaktorer och dessa faktorers inbördes styrka.
Därav följer att det inte heller går att bygga upp någon modell för att mäta de
effekter som olika typer av nyetableringar inom dagligvarudetaljhandeln har
på priser och konkurrens. Vidare anförs:

Samtidigt har kommunerna av statsmakterna tilldelats ett ansvar för den
lokala serviceförsörjningen. Genom planmonopolet beslutar kommunerna i
frågor av omedelbar betydelse för denna försörjning. I avsaknad av generella
modeller för bedömning av hur struktur-, pris- och konkurrensförhållandena
påverkas i olika etableringssituationer, får varje enskilt etableringsfall
analyseras utifrån sina egna förutsättningar. Även om en sådan diskussion får
föras i mera kvalitativa än kvantitativa termer, är det viktigt att ett adekvat
beslutsunderlag tas fram som möjliggör för kommunerna att beakta olika
påverkansfaktorers effekter på butiksstrukturen. Exempel på sådana påverkansfaktorer
är konsumtionsunderlagets storlek och fördelning på olika
hushållstyper samt befintliga försäljningsställens storlek och lokalisering i
berörda områden. För att kommunala planbeslut skall få avsedd effekt krävs
således en överblick över serviceförhållandena och en genomgripande analys
i anslutning till de enskilda ärendena. Somliga kommuner finner det
ändamålsenligt med mera övergripande varuförsörjningsplaner. Andra kan
välja andra vägar. Gemensamt för alla torde dock vara att de vill försäkra sig
om att servicestrukturen utvecklas ändamålsenligt från olika hushållsgruppers
utgångspunkt. Därvid måste man också beakta behovet av att butiksstrukturen
skall kunna anpassas tillräckligt flexibelt till de fortlöpande
förändringarna i samhället, vilket i det längre tidsperspektivet är nödvändigt
för att konsumenternas krav och önskemål på ett differentierat utbud av
dagligvaruservice skall uppfyllas.

Etableringshinder inom dagligvaruhandeln

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har under de två senaste åren behandlat
ett tjugotal ärenden rörande etableringshinder inom dagligvaruhandeln.
Anledningen har i regel varit att en näringsidkare har begärt NO:s prövning
av ett kommunalt beslut i en etableringsfråga med hänvisning till att beslutet
skulle strida mot konkurrenslagen (1982:729). I flertalet fall har NO uttalat
sig till förmån för att kommunen skall tillåta ifrågavarande etablering.

I ett beslut den 28 oktober 1983 med anledning av ett ärende i Örebro
utvecklar NO sin principiella syn på dessa frågor. NO påpekar att detaljhandelns
nyetableringar är starkt beroende av den kommunala markanvändningsplaneringen.
Genom ändamålsbestämmelser för olika områden kan
kommunen tillåta eller hindra tillkomsten av butiker osv. 1 nya bostadsområ -

NU 1985/86:3 y

den försöker man härigenom skapa garantier för att servicearrangemang
m. m. skall fungera under bebyggelsens livstid. Emellertid kan hushållen på
relativt kort tid ändra sina inköpsvanor. Detaljhandeln har alltså en annan
tidshorisont än bostadsbebyggelsen. Härav följer enligt NO att det ursprungliga
målet att infrastrukturen skall anpassas till invånarnas preferenser kräver
att planeringen är flexibel från början och att myndigheterna tillåter sådana
förändringar som motiveras av att sektoriella anspråk förändras. Detta gäller
särskilt sådana anspråk som arbetar under kommersiella förhållanden, där
kraven på förändringar ofta är stora. Vidare anförs:

När det gäller fördelarna av en lågprisetablering måste man beakta att det
inte bara tillkommer en butik med extra låga priser. Effekterna sprider sig
även till annan handel. Denna svarar kanske med prissänkningar men ibland
också med andra konkurrensmedel såsom bättre service.

Av stor betydelse är att effektiviteten stärks. Inom industrin brukar man
förvänta sig en produktivitetsökning på ett par procent årligen. Denna
produktivitetsökning kan i allt väsentligt tillskrivas konkurrensens betydelse.
I detaljhandeln har tillkomsten av nya butiksformer en stor betydelse för
konkurrensen och därmed för produktivitetsökningen. Vill man ha en god
produktivitetsökning i handeln på en ort och mot produktivitetsökningen
svarande fördelar för konsumenterna får man således inte hindra tillkomsten
av nya konkurrenskraftiga butiksformer på orten.

Väger man samman för- och nackdelar blir slutsatsen att konsumenterna
inte har råd att avstå från förnyelsen och att denna följaktligen måste
accepteras. Frågan reduceras därmed till i vilken takt som det med hänsyn till
övergångssvårigheter är försvarbart att låta förnyelsen ske.

Kommunen bör i dessa och liknande situationer efterleva den i 1 §
konkurrenslagen (1982:729) knäsatta principen att främja en från allmän
synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Detta innebär att konkurrensen
bör ges ett så fritt spelrum som möjligt. De möjligheter som
kommuner har att hindra etablering av nya butiker bör inte användas annat
än då det kan påvisas klara nackdelar som inte uppvägs av fördelar för
konsumenterna. När det gäller nya butiksformer med klar lågprisprofil måste
man presumera att fördelarna på lång sikt är så stora att de uppväger
nackdelarna.

Även om NO i regel uttalar sig för fri etablering kan avvägningen av fördelar
och nackdelar i det enskilda fallet leda till ett annat ställningstagande.
Sålunda har NO i ett fall i Piteå, där konsumenterna redan hade tillgång till
ett lågprisalternativ, gjort den bedömningen att etableringen av ytterligare
en lågprisbutik skulle kunna vara till nackdel för kommunen och konsumenterna.

Näringsutskottet

Inledning

Näringsutskottet behandlar i det följande de aktuella lagförslagen och
motionerna i de delar som rör utskottets beredningsområde. Vad som därvid
tilldrar sig särskilt intresse är skyddet för vissa exploateringsintressen,
regeringsprövningen av stora industrianläggningar, inkl. frågan om in -

NU 1985/86:3 y

1** Riksdagen 1985186. 17sami. Nr3 y

skränkning i det s. k. kommunala vetot, och regleringen av detaljhandeln
genom kommunala planbeslut. Utskottet tar inte ställning till frågan om
lagförslagen som helhet. I partimotionerna 1985/86:66 (m), 1985/86:69 (c)
och 1985/86:80 (fp) har yrkats avslag på PBL bl. a. på den grunden att
förslaget skulle vara oförenligt med regeringsformens bestämmelser om
normgivningsmakten. I partimotionen 1985/86:88 (m) yrkas avslag även på
NRL. Näringsutskottet, som utgår från att dessa principfrågor behandlas i
annat sammanhang, tar därför upp endast frågor om sakinnehållet i den
aktuella lagstiftningen.

Lagom hushållning med naturresurser m. m.

Hushållningsbestämmelser

I 2 kap. NRL anges vissa s. k. grundläggande hushållningsbestämmelser om
användningen av mark- och vattenområden. Områden som är särskilt
lämpade för ett antal närmare angivna ändamål skall enligt dessa bestämmelser
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
användning av områdena för ifrågavarande ändamål. Områden som är av
s. k. riksintresse för vissa ändamål ges enligt förslaget ett särskilt starkt skydd
genom bestämmelser i PBL om rätt för länsstyrelsen att upphäva ett
kommunalt planbeslut som innebär att ett riksintresse enligt NRL inte
tillgodoses.

Beträffande skogsbruk, som ingår bland de ändamål som anges i 2 kap.
NRL, saknas dock enligt förslaget sådant särskilt skydd. Skälet härtill är
enligt propositionen (s. 55) att skogsbruk bedrivs på mer än hälften av
landarealen och att en möjlighet för länsstyrelsen att ingripa mot kommunens
planbeslut med åberopande av riksintresse för skogsbruket skulle strida
mot strävandena till ökad självständighet för kommunerna gentemot staten i
markanvändningsfrågor.

Näringsutskottet vill från sina utgångspunkter understryka betydelsen av
skogsbruket som underlag såväl för skogsindustrins verksamhet som för en
växande del av landets energiförsörjning. Utskottet utgår emellertid från att
frågan om skogsmarkens ställning i NRL - som har berörts i flera motioner -kommer att behandlas i yttrande av jordbruksutskottet, till vars beredningsområde
frågan i första hand hör.

Beträffande 2 kap. NRL noterar näringsutskottet i övrigt att mark- och
vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material omfattas av
de grundläggande hushållningsbestämmelserna och även kan vara av riksintresse,
vilket innebär att bl. a. mineralutvinning ges ett kvalificerat skydd.
Samma gäller områden som är särskilt lämpade för vissa typer av anläggningar,
t. ex. för industriell produktion och för produktion eller distribution av
energi. Regeringens förslag i dessa delar har inte väckt någon gensaga i
motionerna.

I 3 kap. NRL finns särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i
landet. Dessa bestämmelser avses ersätta de s. k. geografiska riktlinjerna i
den fysiska riksplaneringen. Innebörden av bestämmelserna är att ett antal
närmare angivna områden - främst vissa kustområden och skärgårdar, de

NU 1985/86:3 y

s. k. obrutna fjällområdena och vissa älvar eller älvsträckor - förklaras i sin NU 1985/86:3 y

helhet vara av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som
finns i områdena. Särskilda begränsningar föreslås gälla för exploateringsföretag
och andra ingrepp i miljön i dessa områden. I 3 kap. 1 § andra stycket
sista meningen stadgas dock att bestämmelserna, om det finns särskilda skäl,
inte utgör hinder för anläggningar för utvinning av fyndigheter av värdefulla
ämnen eller material som är av riksintresse. I propositionen (s. 93) anförs att
syftet med denna undantagsbestämmelse är att mineraltillgångar m. m. skall
kunna utvinnas i särskilt angelägna fall - t. ex. när fyndigheten har stor
samhällsekonomisk betydelse - även om utvinning skulle strida mot syftet
med de geografiska bestämmelserna. Vad särskilt gäller mineralutvinning i
de obrutna fjällområdena hänvisas (s. 103 f.) till gällande riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen för dessa områden, som ger uttryck för stor restriktivitet
till mineralbrytning inom områdena. Riktlinjerna innebär dock inget
absolut hinder för sådan brytning då exploateringsintresset väger tungt, inte
ens om verksamheten medför betydande skador på naturmiljön. Det
förutsätts att brytningstillstånd i sådana fall i regel skall åtföljas av beslut om
ändring av det obrutna fjällområdets gränser. Samma bör enligt propositionen
gälla även i fortsättningen. Vidare föreslås att tillåtligheten av nya
utvinningsanläggningar inom de obrutna fjällområdena alltid skall prövas av
regeringen och att en uttrycklig föreskrift härom skall tas in i NRL 4 kap.

I två motioner framförs kritik mot den föreslagna undantagsbestämmelsen
för utvinning av mineral m. m. Denna innebär att skyddet för de områden
som omfattas av de särskilda geografiska hushållningsbestämmelserna
urholkas, sägs det i folkpartiets motion 1985/86:89. Bestämmelsen borde
därför utgå. Samma yrkande framförs i vänsterpartiet kommunisternas
motion 1985/86:93 med avseende särskilt på de obrutna fjällområdena. Om
mineralbrytning inom dessa områden i ett visst fall bedöms angelägen av
särskilda skäl bör frågan underställas riksdagens prövning, anser motionärerna.
Med hänsyn till att riksdagen i princip inte får fullgöra en förvaltningsuppgift
torde sistnämnda motionsyrkande böra tolkas så att riksdagens
ställningstagande skall ske genom särskild lagstiftning.

Näringsutskottet finner det från sina utgångspunkter rimligt att mineralutvinning
och gruvdrift i särskilda fall skall kunna tillåtas i områden som
åtnjuter skydd enligt 3 kap. NRL. Såsom framgår av propositionen är tanken
att sådan verksamhet i de obrutna fjällområdena skall kunna komma i fråga
endast om mycket starka samhällsintressen talar härför, varmed avses t. ex.
för landet starka näringspolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl eller
försörjningsberedskapsskäl. Det kan i framtiden uppstå fall då exploatering
av mineralfyndigheter inom de berörda områdena ter sig utomordentligt
angelägen såväl för de närmast berörda bygderna som från allmän samhällssynpunkt.
Avvägningen mellan exploateringsintresset och bevarandeintresset
- som båda har karaktären av riksintresse - får då ske i varje särskilt fall i
samband med den föreslagna prövningen enligt 4 kap. NRL. Krav på en
särskild prövning av riksdagen, såsom föreslås i motion 1985/86:93 (vpk),
skulle enligt näringsutskottets mening i praktiken kunna innebära att all
prospektering inom de berörda områdena upphörde, vilket givetvis skulle
drastiskt minska möjligheterna till framtida fynd.

Med hänsyn till det nu sagda ansluter sig näringsutskottet till regeringens
förslag. Motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93 (vpk) avstyrks i berörda
delar.

Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m.

, Enligt regeringens förslag skall 4 kap. NRL innehålla bestämmelser om att
vissa industrianläggningar m. m. inte får utföras utan tillstånd av regeringen.
Bestämmelserna ersätter 136 a § byggnadslagen om regeringsprövning av
sådana anläggningar i vad avser hushållningen med landets samlade markoch
vattentillgångar.

I överensstämmelse med vad som nu gäller skall enligt 4 kap. 3 § NRL
tillstyrkan av fullmäktige i den berörda kommunen utgöra en förutsättning
för tillstånd av regeringen. En viss försvagning av detta s. k. kommunala veto
föreslås emellertid genom en undantagsbestämmelse i paragrafens andra
stycke. Sålunda skall regeringen ”om det från nationell synpunkt är
synnerligen angeläget att en viss anläggning kommer till stånd inom landet
och om ingen annan i tekniskt, ekonomiskt eller annat hänseende lämpligare
plats för anläggningen har stått att finna än den som ansökningen avser”
kunna lämna tillstånd även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt det.
Som exempel anges i propositionen (s. 137) anläggningar av betydelse för
rikets försvar och säkerhet, anläggningar för kärnavfall eller annat avfall
samt mycket betydelsefulla mineralfyndigheter. Det förutsätts att stora
ansträngningar skall göras för att vid ett kommunalt veto finna alternativa
lokaliseringar som kan tillstyrkas.

Frågan om inskränkning i det kommunala vetot har uppmärksammats i ett
antal motioner. I moderata samlingspartiets motion 1985/86:88 tillstyrks
regeringens förslag i sak. Mot bakgrund av att motionärerna yrkar avslag på
NRL i dess helhet föreslås emellertid att bestämmelserna om prövning av
industrianläggningar skall stå kvar i byggnadslagen. En viss ändring i
prövningsordningen begärs dock. Folkpartiet avvisar i motion 1985/86:89
utan något särskilt yrkande förslaget till inskränkning i det kommunala vetot.
Beslut om en lokalisering som inte har tillstyrks av den berörda kommunen
bör få fattas endast av riksdagen och detta endast i extrema undantagsfall,
anser motionärerna. Även centerpartiet avvisar, i motion 1985/86:85,
regeringens förslag i denna del. Bl. a. anförs att partiet inte kan acceptera att
kommunernas rätt att själva bestämma om miljöfarlig verksamhet i den egna
kommunen inskränks. Yrkanden av samma innebörd framförs i motionerna
1985/86:83 (c) och 1985/86:84 (c). En liknande inställning redovisas i
vänsterpartiet kommunisternas motion 1985/86:93. De närmast berörda
människorna måste få behålla rättigheten att säga nej till miljöförstöring
genom det kommunala vetot. Finns det anläggningar av sådan art att ingen
människa vill ha dem i sin närhet bör nationen avstå från dem helt och hållet,
säger motionärerna.

Näringsutskottet tar upp frågan om inskränkning i den kommunala
vetorätten med hänsyn enbart till de intressen som faller inom utskottets
område. Följaktligen avstår näringsutskottet från att beröra andra aspekter
på regeringens förslag, t. ex. dess förenlighet med strävandena mot ökat

NU 1985/86:3 y

självbestämmande för kommunerna. Utskottet går heller inte in på de frågor
om prövningsordning m. m. som tas upp i motion 1985/86:88 (m).

Näringsutskottets bedömning av frågan utgår alltså från en diskussion av
tänkbara fall då ett oinskränkt kommunalt veto skulle kunna komma i
konflikt med mycket starka nationella intressen inom näringspolitikens eller
energipolitikens områden. Erfarenheterna av det kommunala vetot sedan
det infördes år 1973 synes inte tyda på att det har uppstått några sådana
konflikter. Hittills har ett nittiotal stora projekt som rört verksamheter av
väsentlig betydelse för hushållningen med mark och vatten prövats av
regeringen. Den kommunala vetorätten har utnyttjats i fyra fall. Av dessa
har två avsett värmekraftstationer. Övriga fall har gällt en oljelagringsanläggning
och viss provbrytning m. m. av uranhaltigt skiffer i Ranstad. I de tre
förstnämnda fallen torde ifrågavarande utbyggnadsbehov ha kunnat tillgodoses
på annat sätt. Frågan om provbrytning i Ranstad blev inaktuell sedan
det klarlagts att det saknades förutsättningar för kommersiell uranutvinning
där.

Näringsutskottet tolkar propositionen så att den föreslagna undantagsbestämmelsen
är avsedd att utnyttjas ytterst restriktivt. Enbart det förhållandet
att ett veto får stora negativa ekonomiska konsekvenser för det berörda
företaget och för samhället skulle inte utgöra grund för regeringen att
använda sig av bestämmelsen. Det skall finnas tvingande nationella skäl till
att verksamheten bedrivs inom landet och det skall också ha klarlagts att
lämpligare alternativ saknas till den valda lokaliseringen av anläggningen.
Enligt näringsutskottets bedömning skulle undantagsbestämmelsen knappast
vara tillämplig på sådana ärenden i vilka den kommunala vetorätten
hittills har utnyttjats. I sammanhanget kan hänvisas till uttalandet i propositionen
(s. 137) om att uranutvinning inte kan betraktas som en nationell
angelägenhet av sådan karaktär att det skulle kunna bli aktuellt att inskränka
det kommunala vetot.

I propositionen anges lager för kärnavfall och annat avfall som exempel på
anläggningar som måste kunna lokaliseras inom landet. I flera av de
motioner som behandlar frågan hävdas att den föreslagna undantagsbestämmelsen
tar sikte främst på anläggningar för förvaring av kärnavfall, särskilt
använt kärnbränsle. I syfte att belysa denna fråga har utskottet i det
föregående lämnat en kortfattad redogörelse för gällande riktlinjer för sådan
förvaring i Sverige.

Av redogörelsen framgår att all lagring och slutförvaring av olika slags
kärnavfall från den inhemska kärnenergiverksamheten förutsätts ske inom
landet. Omfattande förberedelser i form av forskning och utvecklingsarbete
rörande olika förvaringsmetoder m. m. pågår under statligt överinseende.
Val av plats för en anläggning för slutförvaring av använt kärnbränsle kan
behöva träffas omkring sekelskiftet.

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att regeringens
förslag om viss inskränkning i den kommunala vetorätten bör godtas. När det
gäller förvaring av kärnavfall måste uppenbarligen principen om nationellt
ansvar för avfallet kunna hävdas. Detta gäller i synnerhet förvaringen av
högaktivt avfall från kärnkraftsreaktorer. Såvitt näringsutskottet kan bedöma
finns det i dag inget annat område där lika tvingande skäl för lokalisering

NU 1985/86:3 y

inom landet av anläggningar för utvinning, tillverkning eller avfallsförvaring
kan förutses. Det kan emellertid inte uteslutas att det i framtiden uppstår
flera fall då en oinskränkt kommunal vetorätt skulle kunna få orimliga
konsekvenser. Det synes alltså befogat att möjligheten för regeringen att
lämna tillstånd utan tillstyrkan från kommunen skall gälla alla slag av
anläggningar som kan bli föremål för prövning enligt 4 kap. NRL. En sådan
möjlighet bör emellertid användas ytterst restriktivt.

Av det sagda följer att näringsutskottet avstyrker motionerna 1985/86:83
(c), 1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:93 (vpk) i berörda delar.
Utskottet kan inte instämma i vad som anförs om den kommunala vetorätten
i motion 1985/86:89 (fp).

I anslutning till frågan om den kommunala vetorätten behandlar näringsutskottet
två motionsyrkanden av innebörd att regeringsprövningen av
industrianläggningar m. m. skall omfatta alla led i hanteringen av kärnbränsle.
Motionärernas syfte är att ifrågavarande verksamhet inte skall kunna
komma till stånd utan tillstyrkan av berörd kommun.

Två av motionerna är från allmänna motionstiden år 1985, dvs. innan
propositionen om NRL hade lagts fram. I partimotionen 1984/85:2878 (c) om
riktlinjer för energipolitiken anförs att den kommunala vetorätten vid
lokalisering av anläggningar avsedda för verksamheter inom kärnbränslecykeln
måste omfatta alla led i denna. Frågan utvecklas närmare i motion
1984/85:785 (c), i vilken påpekas att uranbrytning och anläggningar för
lagring och slutförvaring av utbränt kärnbränsle skall prövas enligt 136 a §
byggnadslagen endast om regeringen beslutar detta.

Regeringens nu föreliggande förslag innebär att prövningsplikten för
anläggningar inom kärnbränslecykeln genom 4 kap. 1 § NRL vidgas
betydligt i förhållande till vad som nu gäller enligt byggnadslagen. Den skall
gälla dels anläggningar som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen), dels anläggningar för brytning
av uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning
av kärnbränsle. Prövningen enligt kärntekniklagen omfattar bl. a.
anläggningar för hantering, bearbetning, lagring och slutlig förvaring m. m.
av kärnämne och kärnavfall. Genom den föreslagna utformningen av 4 kap.
1 § NRL blir alltså anläggningar inom alla led av kärnbränslecykeln från
uranbrytning till avfallsförvaring underkastade prövningsplikt enligt denna
lag. Regeringens förslag synes därmed tillgodose motionärernas önskemål
beträffande prövningens omfattning.

I motion 1985/86:84 (c), som har väckts med anledning av den nu aktuella
propositionen, framförs mer långtgående krav. Motionärerna vill att prövningsplikt
enligt NRL skall gälla också prospektering efter uran och
provborrning för kärnavfallsförvaring. Som redan framgått yrkas i samma
motion även på att det kommunala vetot skall gälla oinskränkt vid
prövningen, varigenom alltså prospektering och provborrning skulle bli
avhängig av att kommunfullmäktige tillstyrker verksamheten. Som motiv för
en utvidgad prövningsplikt anförs bl. a. att en provborrning för ett avfallslager
är meningslös om en majoritet i fullmäktige ställer sig avvisande till
lokalisering av en sådan anläggning inom kommunen.

Näringsutskottet vill först påpeka att syftet med de av regeringen

NU 1985/86:3 y

föreslagna bestämmelserna i 4 kap. NRL, liksom med nuvarande bestämmelser
i 136 a § byggnadslagen, är att möjliggöra en övergripande prövning av
lokaliseringen av sådana stora anläggningar som har betydelse för hushållningen
med mark och vatten. De verksamheter som enligt motionen skulle
omfattas av prövningsplikten har en annan karaktär. De innebär i sig
obetydliga ingrepp i miljön. Här må erinras om att motionsyrkandena från
centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna om förbud mot uranprospektering
och uranbrytning har förekommit vid ett flertal tillfällen, senast år
1985 (NU 1984/85:30 s. 62). Yrkandena har avslagits av riksdagen sedan
näringsutskottet - med reservation från de två partiernas sida - avstyrkt dem.
Beträffande provborrning för kärnavfallslager har av den föregående
redogörelsen framgått att de borrningar som hittills har utförts och de som
planeras för de närmaste åren ingår i ett forsknings- och utvecklingsprogram
som föreskrivs i kärntekniklagen. Det är fråga om allmänna berggrundsundersökningar
som inte syftar till platsval. Även från denna synpunkt synes
det omotiverat att låta verksamheten prövas enligt NRL såsom motionärerna
föreslår. Näringsutskottet avstyrker alltså motion 1985/86:84 (c) i berörd del.

Till skillnad från 136 a § byggnadslagen innehåller 4 kap. NRL inga
bestämmelser om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. med
avseende på hushållningen med energi och med träfiberråvara. Av propositionen
(s. 123) framgår att frågan om behovet av en prövning med hänsyn till
dessa hushållningsaspekter övervägs i särskild ordning inom regeringskansliet.
Förslag till lagstiftning väntas komma att underställas riksdagen hösten
1986.

Frågor om prövning av anläggningar i vad avser hushållningen med
träfiberråvara tas upp i motionerna 1984/85:548 (c) och 1984/85:2677 (m)
från allmänna motionstiden år 1985. I båda motionerna yrkas på att
byggnadslagens nuvarande bestämmelser om sådan prövning skall upphävas.
Med hänsyn till vad som nyss har anförts avstår näringsutskottet från att
kommentera motionerna i sak. De synes lämpligen kunna behandlas i
samband med det aviserade förslaget till särskild lagstiftning.

Plan- och bygglag

Reglering av mark och byggnader för handelsändamål

12 kap. PBL anges allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggelse. Där sägs bl. a. (2 kap. 4 §) att det inom eller i
nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall finnas möjligheter
att anordna kommersiell service. En precisering av kravet på planläggning
för kommersiell service görs sedan i 5 kap., som innehåller bestämmelser om
detaljplan. I sådan plan skall (5 kap. 3 §) anges användningen av kvartersman
m. m. Därutöver får i detaljplan meddelas bestämmelser om bl. a.
byggnaders användning (5 kap. 7 §). Planen får inte göras mer detaljerad än
som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

I specialmotiveringen anförs (s. 576 f.) att det i vissa fall kan finnas behov
av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning, t. ex. för

NU 1985/86:3 y

handelsändamål, än som sker i dag. Föredraganden, bostadsminister Hans
Gustafsson, förutsätter att dessa frågor kommer att närmare behandlas i
allmänna råd till kommunerna. Han utvecklar dock i sammanhanget sin egen
syn på preciseringen av handelsändamålet. Därvid understryker han att
konkurrensen - inom ramen för kommunens planering - bör ges ett så fritt
spelrum som möjligt för att priserna skall hållas nere och företagens
effektivitet ökas till konsumenternas fördel. Detaljplanen måste, uttalar
han, utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t. ex. etablering
av nya butiksformer. Från dessa utgångspunkter bör handelsändamålet inte
preciseras i detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan
vara att en för konsumenterna lämplig butiksstruktur skall möjliggöras.
Andra skäl för en precisering kan vara hänsyn till omgivningen samt
kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. I
detaljplan bör då kunna meddelas bestämmelser i syfte att särskilja vissa
ändamål, anförs det.

En skarp gräns skall sålunda kunna dras mellan handelsområden och
industriområden. En huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel
eller detaljhandel skall också kunna bestämmas liksom att detaljhandel
får eller inte får avse skrymmande varuslag. Inom kategorin detaljhandel,
anförs det vidare, kan livsmedelshandeln med hänsyn till kravet på en
lämplig samhällsutveckling i vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas,
vilket i enlighet med praxis bör kunna ske genom en bestämmelse i
detaljplan som anger maximal yta som sammantaget får användas för handel
med livsmedel. Som exempel på fall då en begränsning kan bli aktuell nämns
stormarknader och bensinstationer. Det förutsätts att sådana begränsningar
meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om serviceförhållandena
i berörda områden och utredningen visar att begränsningarna är
nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur. Sådana utredningar
sägs normalt ingå i kommunala varuförsörjningsplaner.

Enligt 8 kap. 1 § PBL krävs det bygglov bl. a. för att man skall få ta i
anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat
ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket
bygglov har lämnats. I specialmotiveringen härtill (s. 678) sägs att det skall
krävas bygglov för en övergång mellan olika former av handel, förutsatt att
dessa är preciserade genom detaljplanebestämmelser om handelsändamål. I
sådant fall anses det nämligen vara fråga om ett väsentligt ändrat användningssätt
för byggnaden eller lokalen. Av ett motivuttalande till 5 kap. 7 §
(s. 576) framgår å andra sidan att någon ytterligare precisering i förhållande
till detaljplanen inte får läggas till grund för prövningen av bygglov.
Kommunen kan alltså inte vägra lov till en åtgärd som är förenlig med
detaljplanen.

Mot de sålunda föreslagna möjligheterna för kommunerna att genom
bestämmelser i detaljplan påverka utvecklingen av handeln vänder sig
folkpartiet i motion 1985/86:80. Bestämmelserna kan i realiteten skapa
inskränkningar i etableringsrätten, hävdar motionärerna. I den marknadsekonomi
de eftersträvar ingår etableringsfrihet, konkurrens och näringsfrihet.
När det gäller omfattning och lokalisering av handel är det konsumenterna
som skall avgöra vad som är en lämplig samhällsutveckling. Detaljplaner

NU 1985/86:3 y

skall inte få användas till att styra utvecklingen av handeln på det sätt som
anges i propositionen, menar motionärerna.

I en motion från allmänna motionstiden år 1985, 1984/85:2801, framför
folkpartiet ett yrkande av liknande innebörd. Förslaget är där formulerat
med hänsyn till att regeringens förslag vid den då aktuella tidpunkten
fortfarande behandlades av lagrådet.

I motion 1985/86:66 (m) finns uttalanden som ligger i linje med det som
sägs i motion 1985/86:80 (fp), utan att därmed något särskilt yrkande
framförs.

Näringsutskottet vill först erinra om bakgrunden till den aktuella frågan,
nämligen den genomgripande omvandlingen av detaljdistributionen i Sverige
under de senaste årtiondena. Det har skett en snabb utveckling mot färre
men större butiker, samtidigt som - särskilt under senare år - nya former av
distribution har uppstått, t. ex. trafikbutiker och lågprisbutiker av olika slag.
Denna utveckling - som för dagligvaruhandelns del har beskrivits i SPK:s
förenämnda rapport - är ett resultat av ändrade samhällsförhållanden i ett
marknadsekonomiskt system med i huvudsak fri etablering och fri konkurrens.
Kommunerna har dock givits vissa möjligheter att genom byggnadslagstiftningen
styra utvecklingen av främst dagligvaruhandeln. Syftet har
varit att behovet av en allsidig service skall kunna tillgodoses. Samtidigt har
statsmakterna genom bl. a. konkurrenslagstiftningen sökt att främja en
effektiv konkurrens inom handeln. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har
ålagts att från konkurrenssynpunkt granska olika slags etableringshinder -även sådana som är en följd av samhällsåtgärder - vilket har lett till ett antal
uttalanden om kommunala beslut i frågor om etableringar inom dagligvaruhandel.
Det kan alltså här uppstå konflikter mellan olika allmänna intressen.

Näringsutskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om
kommunernas inflytande över etableringar inom varudistributionen. Senast
skedde detta i yttrandet NU 1983/84:7 y till bostadsutskottet, varmed
näringsutskottet överlämnade fyra motioner om kontroll av detaljhandelsetablering.
I tre av motionerna - alla från socialdemokratiskt håll - föreslogs
att kommunerna skulle ges vidgade befogenheter på området, bl. a. genom
ändringar i byggnadslagstiftningen. Näringsutskottet avstyrkte motionerna
med hänvisning till att förslaget till ny plan- och bygglag - som då förelåg som
lagrådsremiss - tillgodosåg flera av önskemålen i motionerna och till att
frågorna skulle komma att ytterligare övervägas vid riksdagens behandling
av lagförslaget. Bostadsutskottet (BoU 1983/84:13) avstyrkte med samma
motivering motionerna, vilka avslogs av riksdagen. Företrädarna för moderata
samlingspartiet och folkpartiet gav vid behandlingen i resp. utskott
uttryck för uppfattningen att det inte behövs någon kontroll av detaljhandelsetablering.

Näringsutskottet konstaterar nu att PBL bygger på nuvarande byggnadslagstiftning
i vad avser kontroll av detaljhandelsetablering. Dock innebär
PBL något vidgade möjligheter för kommunerna att styra etableringar inom
handeln. Som framgått skall markens användning för olika handelsändamål i
detaljplan kunna preciseras närmare, varigenom kommunen ges ökade
möjligheter att vägra bygglov för åtgärder som innebär övergång mellan
olika slag av handel.

NU 1985/86:3 y

Näringsutskottet har att ta ställning till den aktuella frågan främst i vad NU 1985/86:3 y
avser effekterna av ifrågavarande bestämmelser i PBL på utvecklingen av
detaljhandeln. Företrädare för denna har för utskottet redovisat olika
meningar i frågan. Från bl. a. kooperationens sida har framförts stöd för
PBL, som anses kunna bidra till en ordnad utveckling på området.

Företrädare för de stora privata blocken inom dagligvaruhandeln har
däremot hävdat att en låsning av markanvändningen till olika kategorier av
detaljhandel kan komma att hindra innovationer inom branschen. Från
petroleumhandelns sida har anförts att det nyss återgivna motivuttalandet
(prop. s. 578) om begränsning av handeln med livsmedel i bl. a. bensinstationer
kan komma att medföra en diskriminering av denna bransch som
försvårar dess pågående strukturomvandling. Det har också gjorts gällande
att uttalandet innebär en avvikelse från hittillsvarande praxis.

Mot bakgrund av bl. a. petroleumhandelns synpunkter vill näringsutskottet
något närmare belysa frågan om möjligheterna för kommunerna att
genom planinstrument reglera handeln med livsmedel. Denna fråga har
diskuterats under en följd av år. Man har därvid pekat på de risker som följer
av att bensinstationer och externt lokaliserade butiksenheter, t. ex. stormarknader,
börjar saluföra livsmedel i betydande omfattning och därigenom
underlaget för livsmedelsbutiker i närbelägna bostadsområden försvagas.

Farhågor för att servicen för stora konsumentgrupper skulle försämras vid en
sådan utveckling låg bakom ett förslag från distributionsutredningen - i
betänkandet (SOU 1975:69) Samhället och distributionen - om kommunal
tillståndsprövning av detaljhandel med livsmedel. Förslaget avvisades i
proposition 1977/78:8, varvid föredraganden, handelsminister Staffan Burenstam
Linder, hänvisade till att de styrmedel som kommunerna förfogar
över inom ramen för det kommunala planmonopolet i allt väsentligt gjorde
det möjligt att undvika nämnda negativa verkningar.

De styrmedel som åsyftades är - enligt den nuvarande byggnadslagstiftningen
- i första hand de av kommunerna upprättade stads- och byggnadsplanerna
och till dessa knutna bestämmelser, som i regel grundas på statens
planverks detaljplaneanvisningar (senaste utgåva år 1976). I anvisningarna
anges planbeteckningar för olika områden med åtföljande planbestämmelser.
Exempel härpå är Bensinstation (Gt), som får användas endast för
bensinförsäljning och därmed samhörigt bilserviceändamål, Handel (H),
som får användas endast för handelsändamål, och Handel med viss begränsning
(Hj), som får användas för samma ändamål, dock att lokaler för
livsmedelshandel ej får anordnas. Det förekommer även att kommun i
stadsplan för ett område betecknat för handelsändamål anger en högsta
tillåten lokalyta för livsmedelshandel. Flera stadsplaner med sådana bestämmelser
avseende bl. a. stormarknader har fastställts av regeringen. En
detaljplanebestämmelse om markanvändningen är styrande för beslut om
byggnadslov. Sådant lov krävs för såväl nybyggnad - vilket innefattar även
inredande av byggnad - som ianspråktagande av byggnad för väsentligen
annat ändamål än det som byggnaden tidigare har använts för.

Av det tidigare återgivna motivuttalandet till 5 kap. 7 § PBL framgår att
kommande råd till kommunerna avses skola ange möjligheten av planbestämmelser
om att försäljning av livsmedel inom områden för handelsända -

mål skall kunna såväl begränsas - exempelvis genom att en viss högsta tillåten
yta för sådan försäljning anges - som helt förbjudas. Detta ligger i linje med
hittillsvarande praxis. Motivuttalandet synes därjämte innebära att motsvarande
bestämmelser om begränsning av livsmedelshandel skall kunna anges
även för områden som i detaljplan avsätts för andra ändamål än handel, t. ex.
bensinförsäljning.

Såvitt bekant har planbestämmelser om försäljning av livsmedel i bensinstationer
hittills inte förekommit. Utvecklingen inom branschen har lett till
att många bensinstationer har utvidgat sitt tidigare sortiment av kioskvaror
till att omfatta olika slags paketerade livsmedel. Det råder viss oklarhet om
kommunernas möjligheter att genom krav på byggnadslov för ändrad
användning hindra eller begränsa försäljningen av livsmedel i bensinstationer
i fall då den anses vara olämplig från plansynpunkt. Det synes nämligen
ännu inte ha kommit till stånd en enhetlig rättspraxis beträffande omfattningen
av den livsmedelsförsäljning som skall kunna ske i ett område med
beteckningen Bensinstation utan att det blir fråga om sådant ianspråktagande
för väsentligen annat ändamål för vilket byggnadslov krävs.

Näringsutskottet vill för sin del anföra följande beträffande regleringen av
handel genom planbestämmelser enligt PBL. I propositionen betonas starkt
att den kommunala planeringen måste ge möjlighet till förändring och
förnyelse. Detta anges som en förutsättning för en rationell utveckling av
handeln. Näringsutskottet har samma uppfattning.

Den föreslagna utformningen av bestämmelserna om detaljplan och
bygglov i PBL är också enligt näringsutskottets mening fullt förenlig med
kravet på förnyelse. Det kan knappast hävdas att PBL - som nära ansluter till
nuvarande lagstiftning och praxis - medför risk för stagnation och ineffektivitet.
För företagen innebär bestämmelserna bl. a. ökad förutsebarhet,
eftersom bygglov i princip inte kan vägras för ett ändamål som har
specificerats i detaljplan.

Vad särskilt gäller handeln med livsmedel anser näringsutskottet rimligt att
kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar som antas
kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen.
Såsom anförs i propositionen bör åtgärderna grundas på en utredning om
serviceförhållandena i berörda områden, t. ex. i en kommunal varuförsörjningsplan.
Utskottet återkommer till frågan om sådana planer. Givetvis bör
också i varje enskilt ärende göras en noggrann prövning av den aktuella
lokaliseringens effekter.

Av den föregående redogörelsen har framgått att kommunerna redan i dag
har vissa möjligheter att med stöd av särskilda bestämmelser i detaljplan
reglera försäljning av livsmedel i områden som är avsedda för handelsändamål.
När det gäller områden avsedda för andra ändamål, t. ex. bensinförsäljning,
har det emellertid i avsaknad av planbestämmelser varit oklart i vilken
utsträckning livsmedelsförsäljning skall kunna ske utan bygglov från kommunen.

Näringsutskottet anser det för sin del naturligt att kommun när detaljplan
upprättas eller ändras skall kunna meddela bestämmelser som reglerar
försäljning av livsmedel även i bensinstationer m. m. Som bostadsministern
har anfört kan det här bli fråga om att begränsa försäljningen till en viss

NU 1985/86:3 y

maximal yta. Näringsutskottet utgår från att försäljning av sådana varor som NU 1985/86:3 y
ingår i det gängse kiosksortimentet - och som delvis utgörs av livsmedel enligt
livsmedelslagens (1971:511) definition - alltid skall tillåtas som komplement
till bensinförsäljningen.

Näringsutskottet kan alltså ansluta sig till motivuttalandet i propositionen
angående möjlighet för kommunerna att begränsa livsmedelsförsäljning i
vissa fall. Med de förtydliganden som nu har gjorts synes uttalandet väl ägnat
att skapa klarhet i den framtida rättstillämpningen, vilket är av betydelse inte
minst för berörda branschföretag. Näringsutskottet vill i sammanhanget
understryka vad som i propositionen sägs om förutsättningarna för att en
kommun skall få begränsa rätten att sälja livsmedel. Sådana begränsningar
skall i normalfallet inte förekomma. Utskottet räknar också med att NO
liksom hittills kommer att bevaka utvecklingen på området och därvid verka
för att inslag som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

Avslutningsvis i detta avsnitt tar näringsutskottet upp frågan om etableringar
av stormarknader. Sådana etableringar inom en kommun kan påverka
butiksstruktur och varuförsörjning även i angränsande kommuner. Näringsutskottet
vill understryka vikten av att det i sådana fall görs en regional
avvägning och att samtliga berörda kommuners intressen därvid beaktas.

Bestämmelserna i 12 kap. 1-3 §§ PBL om länsstyrelsens överprövning av
kommunala planbeslut i vissa fall synes skapa möjligheter för en sådan
regional samordning av bl. a. stormarknadsetableringar.

Med det sagda ansluter sig näringsutskottet till regeringens förslag.

Motionerna 1984/85:2801 (fp) och 1985/86:80 (fp) avstyrks.

Kommunala varuförsörjningsplaner

I motion 1984/85:1097 (s) föreslås att kommunerna skall ges ett vidgat
planeringsansvar när det gäller detaljhandeln. Det borde vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner som anger riktlinjer för
strukturen på handeln. Planerna borde upprättas med viss regelbundenhet
och inarbetas i en total serviceplanering. Som motiv för förslaget anger
motionärerna behovet av stabilitet för redan etablerad handel och bättre
trygghet för de anställda. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att
utvecklingen av handeln inte sker okontrollerat, anförs det. Priserna kan
påverkas negativt, och servicen i bostadsområden och i glesbygd kan
försämras.

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om kommunala
varuförsörjningsplaner. Härvid har frivilliglinjen ställts mot förslag om
obligatoriska planer. Att upprättandet av varuförsörjningsplan skulle vara
en frivillig uppgift för kommunerna förordades av distributionsutredningen
år 1975, samtidigt som utredningen föreslog kommunal tillståndsprövning
för detaljhandel med livsmedel. Som framgått avvisades detta förslag i
proposition 1977/78:8, medan tanken på kommunala varuförsörjningsplaner
fick visst gehör. Föredraganden, handelsminister Staffan Burenstam Linder,
ville emellertid inte generellt förorda upprättandet av sådana planer. Han
fann det heller inte möjligt att ange någon viss lämplig ambitionsnivå eller
någon viss form för planeringen. För statligt stöd till kommersiell service i

glesbygd skulle dock liksom tidigare krävas att den berörda kommunen hade
genomfört den varuförsörjningsplanering som behövdes för att stödet skulle
komma till bästa användning. I motioner av företrädare för socialdemokraterna
och vänsterpartiet kommunisterna föreslogs att det skulle bli en
obligatorisk kommunal uppgift att upprätta varuförsörjningsplan. Näringsutskottet
(NU 1977/78:14) tillstyrkte regeringens förslag och avstyrkte
sålunda motionerna. Dessa fick emellertid stöd i en socialdemokratisk
reservation, som utmynnade i att riksdagen skulle anta det förslag till en lag
om kommunal planering av varuförsörjningen som var fogat till reservationen.
Riksdagen följde utskottet.

Motioner om lagstadgad skyldighet för kommuner att upprätta varuförsörjningsplaner
återkom år 1979. De avslogs av riksdagen på förslag av
näringsutskottet med samma motivering som tidigare och med tillägget att
erfarenheterna av det år 1977 beslutade systemet var goda. Även nu förelåg
en socialdemokratisk reservation.

Enligt uppgift från konsumentverket finns varuförsörjningsplan i någon
form i 235 av landets 284 kommuner. Kommunerna avgör själva inriktning av
och omfattning på planerna. Dessa är därför innehållsmässigt mycket olika.
De flesta är begränsade till dagligvaruservice. Få täcker tätorter, och de som
rör landsbygden avser många gånger bara delar av denna.

PBL innehåller ingen föreskrift om att varuförsörjningsplan skall upprättas
av kommunerna. I ett par sammanhang görs emellertid i propositionen en
hänvisning till sådana planer. Bostadsminister Hans Gustafsson anför
(s. 576) bl. a. att kommunerna har ett ansvar för att markens användning
planeras så att konsumentens valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas.
Det gäller t. ex. valet mellan låga priser, närhet till butiken och hög
servicegrad. Han hänvisar till att åtskilliga kommuner anger riktlinjer i dessa
frågor i form av varuförsörjningsplaner. Om en kommun genom bestämmelse
i detaljplan vill begränsa eller förbjuda livsmedelshandel skall det - som
redovisats i föregående avsnitt - finnas en utredning om serviceförhållandena
av det slag som normalt ingår i underlaget för kommunala varuförsörjningsplaner.

PBL innebär att kommunerna får ökade möjligheter att besluta om
markanvändningen och därigenom i stort påverka butiksutvecklingen. De
motivuttalanden om ett ansvar för kommunerna när det gäller konsumenternas
behov av kommersiell service som finns i propositionen ligger enligt
näringsutskottets mening väl i linje med vad som sägs i motion 1984/85:1097
(s). Behovet av mark för bl. a. kommersiell service skall sålunda beaktas i
den fysiska planläggningen. Handelsändamålet i detaljplan skall kunna
preciseras i syfte t. ex. att en för konsumenterna lämplig butiksstruktur skall
kunna åstadkommas. Näringsutskottet har i det föregående uttalat sitt stöd
för regeringens förslag i denna del.

Med hänsyn till det ansvar och de möjligheter som genom PBL ges
kommunerna när det gäller att planera för en ändamålsenlig kommersiell
service finns enligt näringsutskottets mening inget behov av närmare
föreskrifter om hur kommunerna skall arbeta för att fylla sin uppgift.
Upprättandet av varuförsörjningsplaner kan vara ett lämpligt arbetssätt -och det skall enligt lagförslaget i vissa fall också användas. Något generellt

NU 1985/86:3 y

krav på kommunerna, i enlighet med önskemålet i motion 1984/85:1097 (s),
att de skall låta upprätta varuförsörjningsplaner inom ramen för en total
serviceplanering bör sålunda enligt näringsutskottets mening inte ställas.
Utskottet avstyrker alltså motionen.

Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

12 kap. PBL finns det bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas
vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Syftet med bestämmelserna
är, enligt vad som sägs i propositionen (s. 96), att ge vägledning i fråga
om mål och inriktning vid både planläggning och prövning om lov.
Bestämmelserna skall ses som ett uttryck för de samlade krav som
statsmakterna ställer på kommunerna i samband med markanvändningsbeslut.
I 2 kap. 1 § är i detta syfte uppräknade en rad allmänna intressen som
skall beaktas av kommunerna. Dessutom har i 2 kap. 4 § tagits in vissa
grundläggande bestämmelser av allmän karaktär om bebyggelsemiljöns
utformning.

I motion 1985/86:73 (vpk) föreslås ett tillägg till sistnämnda paragraf av
innebörd att även behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar
skall tillgodoses vid planläggningen.

Utvecklandet av nya energikällor och ny teknik för elproduktion såsom
t. ex. vindenergi och solceller ingår i den strategi för avveckling av
kärnkraften som riksdagen har ställt sig bakom (prop. 1984/85:120, NU
1984/85:30, rskr. 1984/85:362). Statligt stöd kan lämnas för att introduktionen
av nya energikällor, t. ex. de nu nämnda, skall främjas. De riktlinjer som
riksdagen har godkänt innebär när det gäller vindkraft vidare att den
fortsatta utvecklingen skall genomföras i flera steg, i vilka ytterligare
generationer av stora vindkraftsaggregat - utöver de nu befintliga vid
Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland - successivt byggs och utvärderas.
Parallellt med den fortsatta tekniska utvecklingen skall förutsättningarna för
lokalisering av vindkraftsanläggningar studeras närmare.

Riksdagen var inte enig i sitt ställningstagande till frågan om fortsatt
utveckling av vindkraften. I reservationer till utskottets betänkande NU
1984/85:30 (s. 178 f.) utvecklade samtliga oppositionspartier sina olika
synpunkter i frågan.

Näringsutskottet uppfattar förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) som en
uppföljning av den inställning till vindkraften som vänsterpartiet kommunisterna
redovisade i sin reservation. Den byggde på att ett stort inslag av
vindkraft i energiförsörjningen är önskvärt. En av samhället planerad och
stödd introduktion ansågs nödvändig för att en utbyggnad av vindkraften
verkligen skulle komma till stånd. Därför borde regeringen låta utarbeta ett
statligt vindkraftsprogram, ansåg reservanterna.

I detta sammanhang bör nämnas att den i proposition 1984/85:120 (s. 157)
aviserade utredningen om lokalisering av vindkraftsanläggningar numera har
blivit tillsatt. En särskild utredare har tillkallats. Denne skall enligt sina
direktiv (Dir. 1985:42) föreslå var i Sverige det är lämpligt att placera stora
vindkraftsaggregat i grupp. Förslaget skall innehålla alternativa möjligheter
till lokalisering. I sitt arbete skall utredaren bl. a. kartlägga de motstående

NU 1985/86:3 y

intressen när det gäller mark- och vattenanvändning och miljö som kan finnas
i de områden som är tänkbara för lokalisering. Redovisningen skall vara så
genomarbetad att den senare kan utnyttjas som underlag för prövning av
gruppstationer i de lägen som föreslås.

Av vad näringsutskottet nyss anfört framgår att riksdagen genom sina
beslut våren 1985 har ställt sig positiv till utvecklandet av nya energikällor,
bl. a. vindkraft och solcellsteknik.

Att det, som förordas av motionärerna, i 2 kap. PBL skulle föreskrivas att
behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall
tillgodoses vid den kommunala planläggningen anser emellertid utskottet
inte nödvändigt för att ett utnyttjande av de nya energikällorna skall bli
möjligt. Näringsutskottet stöder sig härvid på att det finns bestämmelser i
både PBL och NRL som syftar till att energiförsörjningsintressena skall
tillgodoses i samband med planläggningen.

Näringsutskottet vill bl. a. erinra om 2 kap. 8 § NRL. Innebörden av denna
paragraf är att mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffenhet
eller sitt läge är särskilt lämpliga för anläggningar för samhällsbyggandet i vid
mening - däribland anläggningar för energiproduktion - ges ett visst skydd
mot konkurrerande intressen. Som ett exempel på lägesbundna naturresurser
som är starkt styrande för lokaliseringen av vissa anläggningar nämns i
specialmotiveringen (s. 167) sådana som ger särskilt gynnsamma förutsättningar
för vindkraftsproduktion. Det förutses vidare i NRL att det för vissa
områden kan bli aktuellt med det mera kvalificerade skydd som ligger i att
områdena anses vara av riksintresse för de ifrågavarande anläggningarna.
Med hänsyn till kopplingen mellan NRL och PBL finns enligt utskottets
mening förutsättningar för att de särskilda planintressen som motionärerna
avser skall kunna bli tillgodosedda.

Med hänvisning till det nu sagda avstyrker näringsutskottet motion
1985/86:73 (vpk) i här aktuell del.

Stockholm den 12 februari 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson (s)**, Lennart Pettersson
(s)**, Rune Jonsson (s)*, Erik Hovhammar (m)*, Wivi-Anne Radesjö (s),
Birgitta Johansson (s), Hadar Cars (fp), Sten Svensson (m)**, Åke
Wictorsson (s), Ivar Franzén (c), Bo Finnkvist (s)*, Per Westerberg (m),
Gudrun Norberg (fp), Per-Ola Eriksson (c)*, Per-Richard Molén (m)*, Lars
Ahlström (m)**, Göran Magnusson (s) och Paul Lestander (vpk)**.

* Avsnitten Reglering av mark och byggnader för handelsändamål och Kommunala
varuförsörjningsplaner.

** Utom avsnitten Reglering av mark och byggnader för handelsändamål och
Kommunala varuförsörjningsplaner.

NU 1985/86:3 y

Avvikande meningar

NU 1985/86:3 y

1. Mineralutvinning inom de obrutna fjällområdena m. m.

Hadar Cars (fp), Gudrun Norberg (fp) och Paul Lestander (vpk) anser att
den del av utskottets yttrande - under rubriken Hushållningsbestämmelser -som börjar med ”Näringsutskottet finner” och slutar med ”berörda delar”
bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet finner det från sina utgångspunkter inte motiverat att
mineralutvinning till följd av den föreslagna undantagsbestämmelsen i 3 kap.
1 § NRL skall kunna komma till stånd även i de områden som åtnjuter
särskilt skydd mot exploateringsföretag. Av propositionen framgår att den
föreslagna bestämmelsen syftar främst till att möjliggöra mineralutvinning i
de obrutna fjällområdena. Det ligger i sakens natur att sådan verksamhet i
regel innebär allvarliga ingrepp i naturmiljön. Enligt näringsutskottets
mening har regeringen inte i propositionen redovisat tillräckliga skäl för att
de utomordentligt starka bevarandeintressena i fjällområdena skall kunna
åsidosättas. Det finns inget som tyder på att nya utvinningsprojekt i dessa
områden skulle kunna få någon avgörande betydelse t. ex. för landets
försörjning med vissa mineral. Om man i framtiden skulle komma till en
annan bedömning finns givetvis möjligheten att genom en lagändring skapa
förutsättningar för viss exploateringsverksamhet inom de obrutna fjällområdena.
Näringsutskottet anser inte att det bör förekomma någon generell
undantagsbestämmelse i NRL till förmån för mineralutvinning. Den föreslagna
bestämmelsen bör alltså enligt utskottets mening utgå. Därmed skulle
de berörda yrkandena i motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93 (vpk)
tillgodoses, det sistnämnda i ifrågavarande del.

2. Inskränkning i den kommunala vetorätten

Hadar Cars och Gudrun Norberg (båda fp) anser att den del av utskottets
yttrande - under rubriken Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar
m. m. - som börjar med ”Mot den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)”
bort ha följande lydelse:

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att det saknas skäl att
inskränka den kommunala vetorätten i enlighet med regeringens förslag.

Såsom anförs i motion 1985/86:89 (fp) bör lokalisering av miljöstörande
industri mot den berörda kommunens avstyrkan kunna komma till stånd
endast i sådana fall då det totalt saknas alternativ till den föreslagna
lokaliseringen. Det måste då också vara fråga om projekt av särskilt stort
allmänt intresse. Tillstånd till sådana projekt bör dock inte kunna lämnas av
regeringen med stöd av en undantagsbestämmelse i NRL. Besluten bör i
stället fattas efter särskild prövning av riksdagen i form av lagstiftning.

Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot med hänvisning till folkpartiets nämnda motion. Genom
avslag på regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:83 (c),
1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:93 (vpk) tillgodoses i berörda
delar.

3. Inskränkning i den kommunala vetorätten

NU 1985/86:3 y

Ivar Franzén (c) anser att den del av utskottets yttrande - under rubriken
Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. - som börjar med ”Mot
den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)” bort ha följande lydelse:

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att det saknas skäl att
inskränka den kommunala vetorätten i enlighet med regeringens förslag.
Inte ens de särskilda förhållanden som råder på kärnenergiområdet utgör
enligt utskottets mening ett godtagbart motiv för förslaget.

Införandet av en undantagsbestämmelse i NRL skulle inbjuda till tolkningen
att förvaring av använt kärnbränsle är förknippad med oacceptabla risker.
Så kan också vara fallet. Enligt näringsutskottets uppfattning måste emellertid
alla möjligheter prövas för att åstadkomma en säkerhetsmässigt fullgod
lösning som kan godtas av berörd kommun. Om regeringen ges rätt att
genomdriva en lokalisering mot kommunens vilja skulle följden kunna bli
försämrad säkerhet i förvaringen av kärnavfall.

Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot. Motion 1985/86:83 (c) tillstyrks, liksom motionerna
1985/86:84 (c) och 1985/86:86 (c) i berörda delar. Genom avslag på
regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93
(vpk) tillgodoses såvitt här är i fråga.

4. Inskränkning i den kommunala vetorätten

Paul Lestander (vpk) anser att den del av utskottets yttrande - under
rubriken Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. - som börjar
med ”Mot den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)” bort ha följande
lydelse:

Mot den (=avvikande mening 3) för förslaget.

Såsom anförs i motion 1985/86:93 (vpk) bör frågan om förvaring av avfallet
från den svenska kärnenergiverksamheten specialbehandlas. Frågan får inte
åberopas som motiv för att ta bort en väsentlig kommunal rättighet.
Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot. Den nämnda motionen tillstyrks i denna del. Genom
avslag på regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:83 (c),
1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:89 (fp) tillgodoses i berörda delar.

5. Etableringshinder inom detaljhandeln

Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Per-Richard Molén (m) anser att den del av utskottets
yttrande - under rubriken Reglering av mark och byggnader för handelsändamål
- som börjar med ”Den föreslagna” och slutar med ”1985/86:80 (fp)
avstyrks” bort ha följande lydelse:

Bostadsministerns allmänna bekännelse till etableringsfriheten inom handeln
motsägs emellertid av de följande uttalandena om kommunernas
möjligheter att genom planbestämmelser m.m. hindra olika etableringar,

särskilt inom handeln med livsmedel. Dessa uttalanden öppnar vägen för en NU 1985/86:3 y
ökad reglering, vilket näringsutskottet anser olyckligt. Enligt utskottets
uppfattning har tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer stor
betydelse för att öka produktiviteten inom handeln, vilket också har
framhållits av NO i samband med uttalanden om olika kommunala beslut på
området. Det står klart att försöken att bromsa detaljhandelns utveckling
genom regleringar gynnar varken branschens eller konsumenternas intressen.
Ett belysande exempel härpå utgör kommunernas försök att på grundval
av nuvarande byggnadslagstiftning begränsa försäljningen av livsmedel i
bensinstationer.

Näringsutskottet ansluter sig alltså till kravet i motionerna 1984/85:2801
(fp) och 1985/86:80 (fp) på att detaljplaner inte skall kunna användas för att
styra utvecklingen av handeln. Motionerna tillstyrks i denna del. Utskottet
instämmer även i de uttalanden i frågan som görs i motion 1985/86:66 (m).

6. Kommunala varuförsörjningsplaner

Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Per-Richard Molén (m) anser att den del av utskottets
yttrande - under rubriken Kommunala varuförsörjningsplaner - som börjar
med ”PBL innebär” och slutar med ”alltså motionen” bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet har i det föregående ställt sig avvisande till de bestämmelser
i PBL som ger kommunerna möjlighet att genom utnyttjande av planinstrumentet
styra detaljhandelns utveckling. En sådan möjlighet till konkurrensinskränkande
ingrepp bör inte finnas. Förslaget i motion 1984/85:1037 (s) om
att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att upprätta
varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering ställer sig
näringsutskottet med hänsyn härtill naturligtvis inte heller bakom. Näringsutskottet
avstyrker sålunda motionen.

7. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande - under rubriken Markreservation för sol- och
vindenergianläggningar - som börjar med ”Av vad” och slutar med ”aktuell
del” bort ha följande lydelse:

Enligt näringsutskottets mening bör förslaget i motion 1985/86:73 (vpk)
avvisas. Det är på nuvarande stadium inte realistiskt att räkna med
användning av vindkraft för storskalig energiproduktion. Som har framhållits
i annat sammanhang (NU 1984/85:30) i en reservation av moderata
samlingspartiets företrädare i näringsutskottet är det därför inte motiverat
att nu inleda en mycket dyrbar teknisk utveckling och skapa förväntningar
om en omfattande utbyggnad av vindkraften. Utifrån denna grundläggande
inställning finner näringsutskottet att motionärernas förslag om skyldighet
för kommunerna att tillgodose behovet av markreservationer för bl. a.
vindkraftsanläggningar saknar förankring i verkligheten. Skulle sådana

anläggningar eller andra energianläggningar där ny teknik, t. ex. solcellsteknik,
utnyttjas bli aktuella torde markbehovet kunna tillgodoses inom ramen
för nuvarande lagstiftning.

Näringsutskottet avstyrker med hänsyn till det nu sagda motion 1985/86:73
(vpk) i här aktuell del.

8. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Ivar Franzén (c) anser att den del av utskottets yttrande - under rubriken
Markreservation för sol- och vindenergianläggningar - som börjar med ”Av
vad” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Av vad (= utskottet) och solcellsteknik.

Näringsutskottet finner syftet med förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) i
och för sig vällovligt. Det ligger i linje med den positiva inställning till de nya
energikällorna som riksdagen har gett uttryck för och som, med än större
eftertryck, har redovisats och konkretiserats i en reservation av centerpartiets
företrädare i näringsutskottet till betänkandet NU 1984/85:30 (s. 179).
Att det (= utskottet) aktuell del.

9. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Paul Lestander (vpk) anser att den del av utskottets yttrande - under
rubriken Markreservation för sol- och vindenergianläggningar - som börjar
med ”Av vad” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Av vad (= utskottet) och solcellsteknik.

Näringsutskottet anser emellertid att introduktionen av nya energikällor
måste stödjas ytterligare för att den skall kunna ske i önskvärd omfattning. I
dagens energisituation, där den alltmer utbyggda kärnkraften blockerar
varje alternativ utbyggnad av elkapacitet, är det uppenbart att t. ex.
vindkraften inte kommer att kunna utnyttjas i önskvärd omfattning utan en
av samhället planerad och stödd introduktion. Ett genomförande av förslaget
i motion 1985/86:73 (vpk) om en föreskrift i PBL av innebörd att behovet av
markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall tillgodoses vid
kommunernas planläggning skulle främja en sådan introduktion. Ett ytterligare
skäl för en föreskrift av detta slag är att flertalet kommuner med största
sannolikhet på sikt kommer att behöva ta i anspråk sol- och vindenergi för sin
energiförsörjning. Näringsutskottet tillstyrker alltså motion 1985/86:73 (vpk)
i här aktuell del.

NU 1985/86:3 y