yttr 1985/86 kru2y y (Yttrande 1985/86:kru2y)

Kulturutskottets yttrande

1985/86:2 y

om ny plan- och bygglag samt lag om hushållning med
naturresurser m. m. (prop. 1985/86:1 delvis och 1985/
86:3 delvis)

KrU

1985/86:2 y

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har beslutat inhämta yttrande från kulturutskottet över
proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag samt proposition
1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. jämte
de med anledning av propositionerna väckta motionerna samt de under
allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna 1984/85:548, 664, 783, 785,
1478, 2135, 2146, 2152 yrkande 5, 2217, 2319, 2674, 2676, 2677, 2684, 2707
yrkande 20, 2801 yrkandena 10 och 12 samt 2878 yrkande 13.

Utskottet har inhämtat information från Svenska kommunförbundet.
Vidare har utskottet uppvaktats i ärendet av företrädare för Sveriges
Jordägareförbund.

Utskottet

Inledning

Det förslag till plan- och bygglag (PBL) som läggs fram i proposition 1 utgår
från principen att mark skall prövas från allmän synpunkt lämplig för
ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar. Om man vill främja en på lång sikt lämplig
utveckling är det viktigt att behovet av en långsiktig hushållning med
naturresurserna beaktas vid beslut som rör markanvändning. Den i proposition
3 föreslagna lagen om hushållningen med naturresurser m. m. (NRL)
utgör därför ett viktigt komplement till PBL. Förslaget till PBL bygger på att
även NRL antas.

PBL bygger på nu gällande byggnadslagstiftning. Den skall ersätta
byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612) och lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande. Reformen
kännetecknas av strävan att decentralisera beslutsfattandet och att ge
medborgarna ökat inflytande och ansvar. Det plansystem som introduceras i
PBL innebär i huvuddrag följande.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan som i stort anger hur mark- och
vattenområden skall användas och hur riksintressen enligt den nya naturresurslagen
skall tillgodoses. Översiktsplanen har inga direkta rättsverkningar.

Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts med detaljplan. Andra plantyper
är regionplan och fastighetsplan. Utanför område med detaljplan kan

1 Riksdagen 1985/86. 13 sami. Nr2y

kommunen anta områdesbestämmelser för att t. ex. säkerställa syftet med
översiktsplanen eller tillgodose ett riksintresse.

Planbesluten decentraliseras till kommunerna. Länsstyrelsernas fastställelseprövning
slopas. Kommunerna får möjlighet att både inskränka och
utvidga bygglovplikten.

De nuvarande nybyggnadsförbuden avvecklas. Enligt PBL skall en
ansökan om bygglov i princip bifallas om vissa i lagen angivna förutsättningar
föreligger. I fråga om bygglov skall kommunerna kunna minska bygglovplikten
i vissa fall. Å andra sidan vidgas bygglovplikten till att omfatta t. ex.
anläggningar för idrotts- och fritidsändamål.

Rivningslov skall normalt krävas inom områden med detaljplan. Rivningslov
skall kunna vägras bl. a. för att kulturhistorisk eller miljömässigt
värdefull bebyggelse skall bevaras. Kommunen får inom detaljplaneområde
föreskriva marklovplikt för trädfällning eller skogsplantering.

I områdesbestämmelser kan krävas marklov för samma åtgärder om det
behövs för att skydda bebyggelseområden eller vissa försvars- och energianläggningar
m. m.

Fastighetsägare har rätt till ersättning av kommunen för skada i vissa
angivna fall. Ersättning kan utgå dels oberoende av skadans storlek, dels vid
viss kvalifikationsgräns. Markägare har rätt till ersättning om pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Fastighetsägare har rätt till ersättning
om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av
fastigheten.

Förslaget till ny PBL avvisas av moderata samlingspartiet i motion
1985/86:66, bl. a. med hänvisning till att lagrådet har funnit att förslaget
strider mot grundlagen. Partiet anser att den nuvarande byggnadslagstiftningen
bör revideras genom delreformer inom angelägna områden. Även
folkpartiet föreslår i motion 1985/86:80 att propositionen skall avvisas och att
regeringen bör lägga fram ett nytt förslag. Centerpartiet yrkar i motion
1985/86:69 i första hand att riksdagen skall avslå lagförslaget. I andra hand
föreslås en rad ändringar i förslaget till PBL.

Enligt förslaget till NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i
övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning främjas. Syftet med NRL är att få till stånd en
samordnad syn på mark- och vattenhushållningen i samhället. Lagen är
därför övergripande i förhållande till ett antal andra lagar. Dess bestämmelser
skall iakttas när beslut fattas enlig PBL och vissa andra lagar såsom
miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291) och naturvårdslagen
(1964:822).

De av riksdagen fastlagda riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen skall
upphöra att gälla när NRL år 1987 har trätt i kraft. I stället lämnas i lagen
vissa grundläggande hushållningsbestämmelser. bl. a. för vissa geografiska
områden av riksintresse.

I motion 1985/86:88 föreslår moderata samlingspartiet att förslaget till
naturresurslag skall avslås.

Som skäl för att regeringens förslag om en ny plan- och bygglag bör avvisas
anförs i motionerna 66, 69 och 80 att förslaget strider mot grundlagen. De
konstitutionella aspekterna på lagförslaget behandlas av konstitutionsut -

KrU 1985/86:2 y

skottet. Kulturutskottet tar i det följande upp endast frågor med en nära
anknytning till utskottets beredningsområde, nämligen beträffande förslaget
om plan- och bygglag, stadsförnyelse- och bevarandefrågor samt beträffande
förslaget till NRL frågor om i vilken utsträckning hänsyn bör tas till
kulturvärdena, turismen och friluftslivet i den fysiska miljön.

Bestämmelser i PBL rörande stadsförnyelse- och
bevarandefrågor

I propositionen redovisas i ett särskilt avsnitt (s. 432-448) PBL:s tillämpning
på stadsförnyelse- och bevarandefrågor. Departementschefen uttalar inledningsvis
att lagförslaget har utformats så att det skall kunna tillgodose dels
önskemålen att främja och styra önskvärda förändringar av byggnader och
bebyggelseområden, dels behovet av att bevara kulturhistoriskt och miljömässigt
värdefull bebyggelse.

När det gäller stadsförnyelse bör enligt propositionen ny planläggning,
ombyggnad och kompletteringar utgå från befintliga kvaliteter och resurser
så att husens och områdets goda egenskaper utnyttjas. Översiktsplanen
kommer att få stor betydelse i stadsförnyelsesammanhang. Den kan och bör,
sägs det, också utnyttjas som ett samordningsinstrument i den kommunala
verksamhetsplaneringen. Detaljplanen motsvarar i allt väsentligt dagens
stadsplan och byggnadsplan. Den förutsätter en tydligare reglering och
redovisning av allmänna platsers funktion och utformning. Detaljplaneinstitutet
innebär vidgade styrmöjligheter i syfte att skapa och befästa trygga,
funktionella och trivsamma miljöer. En nyhet i byggnadsregleringen är den
möjlighet som nu införs att utfärda skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla
hus.

Bestämmelserna rörande bevarandefrågor tar sikte på att de grundläggande
kraven på bevarande av kulturmiljön i planerings- och byggnadsverksamheten
skall stärkas och att kommunerna skall ges ett ökat ansvar och bättre
instrument för att hävda dessa krav. I propositionen framhålls att uppfattningen
om vad som är värt att bevara under senare år har vidgats från att avse
enstaka värdefulla kulturminnen till att gälla samlade kulturmiljöer.

1 3 kap. PBL ställs upp vissa generella regler för krav på varsamhet och
hänsyn beträffande kulturvärdena i den fysiska miljön. För uppförande av
nya byggnader gäller att de skall placeras och utformas på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och
kulturvärdena på platsen. Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar för
ändring och underhåll av byggnader. Tillbyggnader, ombyggnader och andra
ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag
beaktas. Vidare bör dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. De allmänna reglerna om
varsamhet och hänsyn kompletteras med förbud att förvanska byggnader
som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av sådan
karaktär.

Departementschefen understryker att det med hänsyn till dessa regler i 3
kap. PBL är viktigt att kommunerna på förhand kan ge besked om vilka

KrU 1985/86:2 y

1 * Riksdagen 1985186. 15 sami Nr2 y

värden som man vill slå vakt om och hur de generella bestämmelserna
kommer att tillämpas inom olika bebyggelseområden. En väsentlig del av
planeringen för bevarande kommer att utgöras av information till fastighetsägare
och brukare med närmare beskrivningar av områdets kvaliteter och
med råd om hur dessa kvaliteter kan tas till vara vid byggnadsåtgärder av
olika slag. Med hänsyn till de befogenheter och det ansvar som läggs på
kommunerna har i PBL införts en föreskrift om att byggnadsnämnden skall
ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. Samtidigt slopas
kravet i 4 § byggnadsstadgan på att byggnadsnämnd i kommuner med en
planläggnings- och byggnadsverksamhet av större omfattning skall ha
tillgång till stadsarkitekt.

I tre motioner föreslås olika tillägg till och modifieringar av förslagen i
propositionen.

Vissa synpunkter på byggnadsnämndernas behov av kulturhistorisk sakkunskap
förs fram i motion 1985/86:71 (s). Motionären noterar med
tillfredsställelse att departementschefen poängterar länsmuseernas roll som
bl. a. serviceorgan åt den statliga och den kommunala kulturminnesvården.
Hon anser att det är viktigt att den kulturhistoriska sakkunskapen regelmässigt
kan medverka i byggnadsnämndernas tillståndsprövning i de fall då
kulturhistoriska aspekter är av betydelse för prövningen. Med hänsyn till den
väsentligt utvidgade betydelse som den kommunala kulturminnesvården
kommer att få bör det särskilt betonas att byggnadsnämnderna skall ha
tillgång till kulturhistorisk sakkunskap i sitt löpande arbete. Motionären
önskar att riksdagen skall göra en framställning till regeringen i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet konstaterar att bestämmelserna i PBL-förslaget stämmer väl
överens med de riktlinjer som gäller för den statliga kulturpolitiken. Enligt
det s. k. bevarandemålet skall kulturpolitiken verka för att äldre tiders kultur
tas till vara och görs levande. Kulturminnesvården skall inriktas på att bevara
även samlade miljöer vid sidan av den traditionella monumentvården. Enligt
PBL räknas till kulturvärden inte bara byggnader utan även gator, torg,
trädgårdar och inhägnader. Genom PBL kommer kommunerna att få ökade
befogenheter och väsentligt större ansvar för bebyggelseplanering och
därmed även för att tillgodose kulturminnesvårdsaspekterna. Det finns
därför anledning att räkna med att kommunernas behov av tillgång till
kulturhistorisk sakkunskap i det löpande arbetet kommer att öka. Motionären
har sålunda aktualiserat en angelägen fråga. I propositionen framhålls
också att länsmuseerna har en betydelsefull roll som basinstitutioner för
kulturhistorisk dokumentation och information och som serviceorgan för
den statliga och kommunala kulturminnesvården. Speciellt för kommuner
som inte har tillgång till egen kulturhistorisk sakkunskap kommer länsmuseerna
att få betydelse som viktiga expertorgan. Detta kommer otvivelaktigt
att föra med sig ökade anspråk på insatser från länsmuseernas sida.

I detta sammanhang vill kulturutskottet aktualisera frågan om kulturnämndens
roll i den kommunala planeringsprocessen. Enligt PBL skal!
byggnadsnämnden särskilt verka för en god byggnadskultur samt en god
stads- och landskapsmiljö. Dessa mål samt de kulturhistoriska aspekterna på
markanvändning och byggande som kommer till uttryck i PBL motiverar

KrU 1985/86:2 y

enligt utskottets mening att kulturnämnden på ett mer aktivt sätt än hittills KrU 1985/86:2 y
engageras i kommunernas planerings- och byggnadsverksamhet.

Med hänsyn till vad som anförts utgår utskottet från att de synpunkter som
motionären fört fram kommer att beaktas utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida. Någon åtgärd med anledning av motionen är därför inte
påkallad.

Förslaget i motion 1985/86:74 (c) syftar till att förhindra rivningar av äldre
hus. Motionären anser att rivningslov endast skall få lämnas om den sökande
kan visa tungt vägande skäl.

Enligt 8 kap. 16 § skall ansökningar om rivningslov bifallas, om inte
byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör
bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga eller konstnärliga värde.

Utskottet vill erinra om att enligt propositionen (s. 289) bör rivningsregleringen
omfatta inte bara sådana byggnader som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt utan även
byggnader som inte har detta kvalificerade värde från bevarandesynpunkt.

Att göra något allmängiltigt uttalande om vad som är kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse är, sägs det, givetvis inte möjligt. Lokala överväganden
bör här tillmätas den största betydelse. I propositionen (s. 290) redovisas
dock vissa synpunkter på vad som avses med miljömässigt värdefull
bebyggelse. I detta sammanhang anförs bl. a. följande:

Med miljömässigt värdefull bebyggelse avses inte bara byggnader som i sig är
värda att bevara. Miljön behöver inte vara resultatet av ett medvetet
konstnärligt skapande för att vara skyddsvärd. Även i andra slags miljöer kan
det bli aktuellt att tillämpa denna prövningsgrund. Det rivningshotade huset
kan t. ex. ingå i en enhetlig grupp med tidstypiskt byggnadsskick eller ligga i
en husrad eller vid ett torg av miljömässigt värde, där bortfallet av ett hus
skulle medföra stor skada på stadsbilden. En skyddsvärd miljö kan också
utgöras t. ex. av en stadsdel med väl sammanhållen och tilltalande bebyggelse
eller med andra påtagliga trevnadsvärden i den yttre miljön.

Utskottet vill också påpeka att en viktig princip i PBL är att de boende skall
ha ett betydande inflytande. Enligt lagförslaget skall rivningslov inte få
lämnas så länge en ansökan - av kommunen eller en organisation av
hyresgäster - om upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen inte
har slutligt avgjorts. Vidare skall rivningslov inte få meddelas om ett
upprustningsåläggande har utfärdats och åläggandet inte har förfallit.

Mot denna bakgrund anser utskottet inte att - så som föreslås i motionen -8 kap. 16 § bör omarbetas.

I fråga om ombyggnader föreskrivs i 3 kap. 10 § att tillbyggnader,
ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att
byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Motionären menar att normerna för ombyggnad och finansieringsbestämmelserna
måste utformas så att det alltid ställer sig mer fördelaktigt för en
husägare att varsamt renovera ett värdefullt äldre hus än att på ett
genomgripande sätt förändra eller riva det. För att tillgodose dessa synpunkter
bör bestämmelserna i 3 kap. 10 § ändras. 5

Departementschefen framhåller då det gäller förnyelse av bebyggelsen att
denna bör genomföras på ett sådant sätt att den svarar mot behoven hos dem
som bor och arbetar inom ett område. Kommunerna får rätt att genom
bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser modifiera standardkraven
vid ombyggnad. En förutsättning härför är dock att bebyggelsen får
långsiktigt godtagbara egenskaper.

Med hänvisning till vad som anförts konstaterar utskottet att de kulturminnesvårdande
och miljömässiga synpunkterna i rimlig grad får anses tillgodosedda
i lagförslaget. Utifrån de aspekter som utskottet har att bevaka anser
utskottet därför inte att motionen bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt 14 kap. 8 § PBL skall ägare och innehavare av särskild rätt till
fastigheter ha rätt till ersättning av kommunen i vissa fall, bl. a. om ekonomisk
skada uppkommer till följd av att bygglov vägras till att ersätta en riven eller
på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad. Vidare
kan fastighetsägare få ersättning av kommunen om rivningslov vägras med
hänsyn till att byggnaden behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras
på grund av byggnadens eller bebyggelsens speciella värden (8 kap. 16 §).

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig i motion 1985/86:73 dessa
ersättningsregler. Motionärerna anser att det inte skall finnas någon
principiell rätt för fastighetsägare att alltid erhålla särskild ersättning då han
åläggs att riva eller skydda särskilt värdefulla byggnader. De anför att även
en fastighetsägare skall kunna tåla ett visst mått av förändringar som kan
medföra viss förlust i ekonomisk mening.

Bestämmelserna i PBL som anknyter till nu gällande innebär att kommunen
blir ersättningsskyldig gentemot fastighetsägaren om skadan till följd av
att rivning vägrats eller att långtgående skyddsbestämmelser utfärdats är
betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Utifrån de synpunkter kulturutskottet har att bevaka kan de här behandlade
bestämmelserna i lagförslaget anses godtagbara. De aktuella ersättningsprinciperna
kommer att ingå som en del i de överväganden som bostadsutskottet
från ett övergripande perspektiv kommer att göra. Utskottet avstyrker alltså
bifall till yrkande 17 i motion 73.

Vissa ersättningsfrågor aktualiseras även i motion 1985/86:92 (c). Motionären
åberopar att länsstyrelsen i Gotlands län i yttrande över förslag till
NRL anfört att kompensation skall kunna utgå till i första hand de areella
näringarna om de åsamkas skador eller inskränkningar på grund av
markanvändningsregler som ger företräde för turism och friluftsliv. Vidare
anför motionären att det på Gotland finns problem som beror på tillämpningen
av fornminneslagen i markanvändningsfrågor. Hon föreslår en utredning
av förutsättningarna för ekonomisk ersättning för inskränkningar som
åsamkas markägare vid de i motionen nämnda fallen.

Bestämmelser om skydd av fasta fornlämningar finns i lagen (1942:350) om
fornminnen. Skyddet för fornlämningarna grundas direkt på fornminneslagen.
Det krävs inte beslut eller registrering av en myndighet för att en fast
fornlämning skall vara skyddad. Enligt 1 § andra stycket får ej någon utan
tillstånd utgräva, rubba eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på
annat sätt förändra eller skada eller ta bort fast fornlämning. Till de fasta
fornlämningar som räknas upp i 2 § hör bl. a. gravar och gravfält, domarring -

KrU 1985/86:2 y

ar, resta stenar etc. men även lämningar av fordom övergivna bostäder,
boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av
dylika bostäder eller platser. Lagskyddet omfattar även tidigare inte kända
fornlämningar med eller utan synligt märke ovan jord samt bevarade
kulturlager under befintliga byggnader.

Även området kring en fornlämning åtnjuter skydd (3 § första stycket).
Detta område är så stort som krävs för att fornlämningen skall kunna bevaras
på ett meningsfullt sätt. Områdets storlek avgörs med hänsyn till fornlämningens
art och betydelse. Länsstyrelsen kan genom gränsbestämning
fastställa hur stort det lagskyddade området kring en fornlämning skall vara
(3 § andra stycket). Grundprincipen bakom fornminneslagen är att fornlämningar
skall bevaras på platsen.

Ersättning till markägare kan utgå i vissa fall. Enligt 7 § kan skälig
ersättning utgå om tillstånd att ta bort fornlämning vägras beträffande
fornlämning som varit helt okänd och utan synligt märke ovan jord och som
vållar betydande hinder och olägenhet. I 9 § regleras hur kostnaderna för
arkeologiska undersökningar skall tas ut.

I betänkandet (SOU 1985:13) har arkeologiutredningen lagt fram förslag
rörande fornminneslagens bestämmelser om kostnadsansvaret för arkeologiska
undersökningar. Betänkandet bereds inom regeringskansliet.

Principerna för ersättning för skada kommer, som kulturutskottet ovan
påpekat, att ingå i bostadsutskottets överväganden. Med hänsyn härtill och
till vad som i det föregående anförts om fornminneslagen finner kulturutskottet
inte att en utredning enligt motion 92 är påkallad. Utskottet avstyrker
alltså yrkande 2 i motion 92.

Förslag i NRL rörande områden av riksintresse

Syftet med förslaget till NRL är som framgått ovan (s. 2) att främja en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med
marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna grundas på
erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen och den praktiska tillämpningen
av riksdagens riktlinjer för hushållningen med mark- och vattenområden
av riksintresse. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut enligt olika
författningar i frågor som rör användningen av mark- och vattenresurser.

I fråga om NRL:s inriktning anför departementschefen att lagen bör
utgöra ett skydd av långsiktiga och för landet väsentliga värden som inte kan
väntas bli tillräckligt beaktade utan stöd av lagen. Denna inriktning innebär
enligt propositionen inte att en sådan lag ensidigt bör främja bevarandeintressen
och långsiktiga försörjningsbehov. Lagens grundläggande syfte bör
vara att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för
samhället vid en allsidig, samlad bedömning både i ett långsiktigt och i ett
kortsiktigt perspektiv.

Utskottet kommer i det följande att begränsa framställningen till frågor
om bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen. Dessa bestämmelser kritiseras i två motioner.

I 3 kap. 2 § NRL lämnas särskilda hushållningsbestämmelser för vissa
områden av riksintresse. Samtliga områden som anges i lagen har särskilt

KrU 1985/86:2 y

stora värden när det gäller naturvård, kulturminnesvård, turism och friluftsliv.
Staten får ett starkt inflytande över mark- och vattenanvändningen i
områdena, anförs det i propositionen. Bland de områden som särskilt nämns
är skärgårdarna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark,
Höga kusten i Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande
kustområde. Öland och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor som
undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa
områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Bestämmelserna innebär att inom de angivna områdena turismens och
friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas
då det gäller att ta ställning till om exploateringsföretag eller andra ingrepp i
miljön kan tillåtas. I stor utsträckning sammanfaller områdena med de 25
områden i landet som i enlighet med statsmakternas beslut år 1975 har pekats
ut som s. k. primära rekreationsområden.

Centerpartiet föreslår i motion 1985/86:85 att 3 kap. 2 § NRL skall utgå.
Som skäl härför anförs bl. a. följande:

13 kap. 2 § sker en uppräkning av vad som i huvudsak betecknats som de s. k.
primära rekreationsområdena. Här skall vid bedömningen av exploateringsföretag
särskilt beaktas turismens och friluftslivets intressen.

Dessa s. k. primära rekreationsområden torde vid detta laget ha spelat ut
sin roll. Det har på kommun- och länsplan skett en planering för turism och
friluftsliv inom de aktuella områdena så ur den synpunkten är ett särskilt
omnämnande i naturresurslagen inte behövligt. Bevarandeåtgärder inom
behövliga delar av de aktuella områdena torde ske med stöd av andra
paragrafer i naturresurslagen.

De uppräknade områdena är heller inte sådana till sin karaktär eller så
klart avgränsade att just dessa är självklara för speciella åtgärder enligt
naturresurslagen.

Med anledning av motionärernas förslag vill utskottet erinra om att syftet
med beslutet om primära rekreationsområden har varit bl. a. att få till stånd
erforderlig planeringssamverkan inom områdena samt att ange hur staten
avser att prioritera stöd till utbyggnad av anläggningar för turism och
friluftsliv. Enligt riktlinjerna för de primära rekreationsområdena skall
planeringen av områdena utgå från syftet att de på ett ändamålsenligt sätt
skall kunna användas för friluftsliv och turism. Det innebär bl. a. att särskilda
hänsyn kan behöva tas till friluftslivet men även till naturvården och
kulturminnesvården. Fritidsbebyggelse bör medges bara om naturvårdens,
kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen samtidigt kan tillgodoses och
om bebyggelsen möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation.

Syftet med de här aktuella bestämmelserna i NRL är att skydda de
områden som bedöms vara av riksintresse mot exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarandevärden.
Detta ligger i linje med den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen som
anges i 2 kap. 6 §, nämligen att mark- och vattenområden som har betydelse
från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden
eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.

KrU 1985/86:2 y

Avsikten med att ange vissa områden av riksintresse är alltså inte att - som
förhållandet är med de primära rekreationsområdena - turismens och
friluftslivets intressen i första hand skall beaktas. Det är den långsiktiga
hushållningen med naturresurserna som står i förgrunden.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 5 i motion
85.

Öland och Gotland omfattas enligt 3 kap. NRL av särskilda bestämmelser
som grundas på de speciella hänsyn som bör tas till öarnas unika värden när
det gäller naturen, landskapet och bebyggelsen.

I fråga om Gotland föreskrivs i 3 kap. 4 § vissa inskränkningar i rätt till
utbyggnad av fritidsbebyggelsen. Utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret samt på Fårö skall fritidsbebyggelse få komma till stånd endast
som komplettering till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl kan
dock fritidsbebyggelse komma till stånd i annan form än som kompletteringar
till befintlig bebyggelse. Departementschefen framhåller (s. 182) att med
särskilda skäl avses bl. a. att bebyggelsen ingår som ett led i att förbättra
områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv.

I motion 92 (c) kritiseras bestämmelserna i propositionen bl. a. utifrån
synpunkten att dessa skulle komma att försvåra möjligheterna att utveckla
turismen. Motionären framhåller att turistnäringen har stor betydelse för
länet. Hon anser därför att 3 kap. 4 § bör omarbetas så att Fårö, Östergarn
och Storsudret inte kommer att omfattas av restriktioner för nytillkommande
fritidsbebyggelse.

När det gäller att bedöma hur de här aktuella områdena på Gotland bör
utnyttjas är det enligt utskottets mening viktigt att ta hänsyn till NRL:s
grundläggande syfte, nämligen att främja en i ett långsiktigt perspektiv god
hushållning med naturresurserna. Fårö, Östergarn och Storsudret har
speciellt stora bevarandevärden. De är också särskilt attraktiva för turism.
Natur och växtlighet i dessa områden är känsliga för slitage. Det är därför
nödvändigt att noga planera lokalisering och utformning av boendeanläggningar
för turism och friluftsliv, bl. a. på grund av att markområdena omkring
sådana anläggningar kommer att utnyttjas intensivt.

Med anledning av motionärens synpunkter på betydelsen för Gotlands del
av att turismen kan utvecklas vill utskottet peka på att enligt propositionen
(s. 178) den mark på Fårö, Östergarn och Storsudret som bedöms lämplig för
fritidsboende i första hand bör användas för anläggningar som är önskvärda
för turismens och friluftslivets utveckling. Bestämmelserna i NRL innebär
alltså inte ett hinder för en viss utbyggnad av anläggningar för turism och
friluftsliv, endast att områdena bör utnyttjas med stor varsamhet och efter
noggrann planläggning.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrker utskottet yrkande 3 i motion 92.

Stockholm den 15 januari 1986
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg

KrU 1985/86:2 y

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s). Catarina Rönnung
(s), Jan-Erik Wikström (fp), Karl Boo (c). Lars Ahlmark (m), Anders
Nilsson (s), Sylvia Pettersson (s), Gunnel Liljegren (m), Torgny Larsson (s),
Kerstin Göthberg (c). Alexander Chrisopoulos (vpk). Mats O Karlsson (s),
Maud Björnemalm (s) och Margareta Fogelberg (fp).

Avvikande meningar

1. Behandling av förslag till ny plan- och bygglag samt lag om
hushållning med naturresurser

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Gunnel Liljegren (alla m) anför:

I motion 66 avvisar moderata samlingspartiet förslaget i proposition 1 till ny
plan- och bygglag (PBL). I sin motivering anför motionärerna att förslaget i
väsentliga avseenden strider mot grundlagen. De hänvisar till lagrådets
bedömning att förslaget i vad avser kommunernas befogenheter att i
planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde
vara förenligt med grundlagen. Enligt lagrådet är det även tveksamt om delar
av förslagets bestämmelser om ersättning är förenliga med Europakonventionen
om mänskliga rättigheter.

Med i huvudsak samma motivering avvisas förslaget till PBL av folkpartiet
i motion 80 och centerpartiet i motion 69.

Med hänvisning till vad som anförts om lagförslagets grundlagsenlighet
finner utskottet liksom motionärerna att proposition 1 bör avstyrkas.

Utskottet delar även motionärernas uppfattning att behövliga förbättringar
inom detta lagstiftningsområde bör åstadkommas genom att nuvarande
lagstiftning successivt revideras. Därvid bör behovet av ett väl fungerande
skydd för kulturbyggnader och kulturmiljöer beaktas. Självfallet måste
samtidigt gälla att ersättningsregler vid eventuellt intrång är förenliga med
grundlagen och Europakonventionen.

I motion 66 anförs att den i proposition 3 föreslagna lagen om hushållning
med naturresurser (NRL) är obehövlig. Motionärerna menar att det
lagskydd som är nödvändigt för en förnuftig hushållning med Sveriges
naturresurser och för ett bevarande av värdefulla naturområden kan
inrymmas i byggnadslagstiftningen och angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen
och miljöskyddslagen. Utskottet delar motionärernas uppfattning och
tillstyrker alltså yrkandet om avslag på proposition 3.

Med denna inställning anser sig utskottet inte ha anledning att behandla
förslag i motionerna som syftar till ändringar i förslaget till PBL.

2. Behandling av förslag till ny plan- och bygglag

Jan-Erik Wikström och Margareta Fogelberg (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 2 börjar "Sorn skäl" och på s. 3 slutar "fysiska
miljön” bort ha följande lydelse:

KrU 1985/86:2 y

Utskottet har i det föregående redovisat att moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet i resp. partimotioner föreslår att proposition 1
bör avslås. Som skäl anges att det är tveksamt om PBL:s plansystem står i
överensstämmelse med grundlagen. I motion 80 påpekas att om det nu
föreliggande förslaget genomförs kommer det att uppstå osäkerhet om
planen är giltig eller ej. Mot denna bakgrund finner utskottet att det nu
föreliggande förslaget till PBL bör avvisas. Regeringen bör återkomma med
förslag till PBL som är förenligt med grundlagen. Utgångspunkten för ett
nytt förslag bör vara att den enskildes ställning skall stärkas gentemot stat och
kommun.

En viktig fråga med hänsyn till kulturutskottets beredningsområde är
utformningen av regler för ersättning vid bebyggelsereglerande ingrepp. Vid
utformningen av ett nytt förslag till PBL bör synpunkterna härvidlag i motion
80 beaktas.

3. Behandling av förslag till ny plan- och bygglag

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 2 börjar "Sorn skäl” och på s. 3 slutar ”fysiska miljön"
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riksdagen inte kan godta det
nu föreliggande förslaget till PBL. Det avgörande skälet för detta ställningstagande
är lagrådets bedömning att förslaget i vissa delar knappast torde vara
förenligt med grundlagen. Enligt utskottets mening bör förslaget därför
omarbetas. Det får inte råda delade meningar om PBL:s grundlagsenlighet.

Vid omarbetning av PBL bör även förslag som förs fram i motion 69
beaktas. En viktig utgångspunkt för lagstiftningen bör vara att samhället
organiseras på ett sådant sätt att det ger den enskilde medborgaren ökade
möjligheter att påverka sin livssituation och att tillvarata sina rättigheter. Ett
övergripande syfte med den framtida planeringen måste vara att ge
förutsättningar för en balanserad utveckling inom landet som helhet, inom
olika regioner och inom de enskilda kommunerna, dvs. främja en decentralistisk
samhällsutveckling. Planeringen på riksnivå bör därför vara översiktlig
och utgöra en resurs- och ramplanering. Det är vidare enligt utskottets
mening nödvändigt att bestämmelserna i PBL utformas så att hänsyn tas till
att byggandet under 1980- och 1990-talen till stor del kommer att bestå av
ombyggnad och förnyelse av befintlig bebyggelse.

4. Fastighetsägares rätt till ersättning

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 6 börjar ”Bestämmelserna i” och slutar ”motion 73" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna inte att någon särskild ersättning i
princip alltid skall utgå till fastighetsägare som åläggs att riva eller skydda
särskilt värdefulla byggnader. Det är rimligt att fastighetsägare skall kunna
bära sina ekonomiska förluster till följd av förändringar i fastighetsinneha -

KrU 1985/86:2 y

vet. Utskottet vill även peka på att ett eventuellt fördyrat underhåll torde KrU 1985/86:2 y
kompenseras av att fastighetens ekonomiska värde ökar. Denna värdestegring
tillfaller helt ägaren. Med hänsyn till vad som anförts finner utskottet att
14 kap. 8 § PBL bör ändras i enlighet med förslaget i motion 73.

5. Förslag i naturresurslagen rörande områden av riksintresse

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 8 börjar ”Med anledning" och på s. 9 slutar "motion 85"
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas kritik av bestämmelserna i NRL
beträffande vissa områden som anges vara av riksintresse. De i NRL
uppräknade områdena överensstämmer i huvudsak med de s. k. primära
rekreationsområdena. Som motionärerna påpekar torde de primära rekreationsområdena
ha spelat ut sin roll när det gäller planering för turism och
friluftsliv. Bevarandeåtgärder inom de aktuella områdena torde - som anförs
i motion 85 - kunna ske med stöd av andra paragrafer i NRL. Enligt
utskottets mening bör alltså 3 kap. 2 § i förslaget till NRL utgå.

6. Utbyggnad av fritidsbebyggelse på Gotland

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 9 börjar "När det" och slutar "motion 92" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening har motionären anfört goda skäl för att 3 kap. 4 §

NRL bör omarbetas. De i den aktuella paragrafen uppräknade områdena på
Gotland bör inte beläggas med särskilda restriktioner beträffande nytillkommande
fritidsbebyggelse. Vid en eventuell utbyggnad bör dock hänsyn tas till
områdenas natur- och kulturvärden.

gotab Stockholm 1986 10015