yttr 1984/85 sou2y y (Yttrande 1984/85:sou2y)

SoU 1984/85:2 y

Socialutskottets yttrande
1984/85:2 y

om artificiella inseminationer

Till lagutskottet

Lagutskottet har beslutat inhämta yttrande från socialutskottet över
proposition 1984/85:2 om artificiella inseminationer jämte med anledning av
propositionen väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna berör
socialutskottets beredningsområde. Med anledning av propositionen har
följande motioner väckts, nämligen motionerna 1984/85:15 av Anita Bråkenhielm
(m) och Gunnar Biörck i Värmdö (m), 1984/85:16 av Lennart
Pettersson m. fl. (s), 1984/85:17 av Ingemar Eliasson m. fl. (fp), 1984/85:18
av Helge Hagberg m.fl. (s), 1984/85:19 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c),
1984/85:20 av Ulla-Britt Åbark (s) och Hans Göran Franck (s), 1984/85:21 av
Björn Körlof m. fl. (m), 1984/85:22 av Lars Werner m. fl. (vpk), 1984/85:23
av Christer Eirefelt (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp), 1984/85:24 av
Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m), 1984/85:25 av Anna WohlinAndersson
(c) och Ivar Franzén (c) samt 1984/85:26 av Margit Gennser m. fl.
(m).

Utskottet

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning beträffande artificiell
insemination, dvs. införande av sperma i en kvinna på konstlad väg. Till
grund för propositionen ligger inseminationsutredningens betänkande (SOU
1983:42) Barn genom insemination. Lagförslagen består av dels en helt ny lag
om insemination, vilken skall reglera inseminationsverksamheten som
sådan, dels vissa ändringar i föräldrabalken och sekretesslagen (1980:100).

Insemination av kvinnor har förekommit i Sverige i blygsam omfattning
sedan flera decennier men har under senare år ökat i omfattning. I flertalet
fall sker insemination med sperma från en anonym man, s. k. givarinsemination,
men i mindre utsträckning sker också insemination med sperma från
kvinnans make eller samboende man, s. k. makeinsemination. Under senare
tid har det i Sverige årligen fötts ca 230 barn efter givarinsemination och ca 40
barn efter makeinsemination. Någon särskild lagstiftning för inseminationsverksamheten
finns inte f. n., utan verksamheten har betraktats som vilken
medicinsk behandling som helst och således bedrivits från så gott som
uteslutande medicinska utgångspunkter.

När det gäller frågan om lagreglering av inseminationsverksamheten
framhåller departementschefen att han finner det uppenbart att insemination
fyller en funktion för de makar eller andra samboende par som inte kan få
barn på naturlig väg. Enligt hans mening är det inte godtagbart att denna

1 Riksdagen 1984185.12 sami. Nr 2 y

SoU 1984/85:2 y

verksamhet kan bedrivas utan särskild tillsyn från samhällets sida och utan att
lagstiftaren har tagit ställning till de delvis mycket känsliga frågor som
verksamheten ger upphov till. Man bör därför inte dröja med lagstiftning på
området.

I motion 1984/85:26 (m) hemställs bl. a. att förslaget till lag om insemination
avslås i dess helhet. Enligt motionärerna borde grundläggande värderingsskillnader
ha fått en vidare belysning, allra helst som en ny lag om
insemination kan komma att påverka framtida lagar på det medicinska fältet.
Vidare framhålls bl. a. att lagförslaget berör principiellt utomordentligt
väsentliga frågor, nämligen om samhället (staten) skall ha rätt att kontrollera
förhållanden som berör människors allra mest privata sfär.

I motion 1984185:19 (c) föreslås att regler angående givarinsemination
utgår ur lagförslaget. Motionärernas förslag innebär att det för givarinsemination
inte skall gälla andra regler än för makeinsemination. Det främsta
skälet till motionärernas ståndpunkt är att regeringens lagförslag innebär att
spermagivarens anonymitetsskydd begränsas (se vidare nedan).

Utskottet vill inledningsvis erinra om att insemination bara är en av flera
tänkbara metoder att behandla barnlöshet. Den snabba utvecklingen av
olika medicinska tekniker på detta område har på senare tid rest nya etiska
problem och inger viss oro inför framtiden. Socialutskottet har nyligen
utförligt behandlat dessa frågor i betänkande SoU 1984/85:4, vartill hänvisas.
Rent allmänt kan emellertid sägas att lagstiftaren alltför sent uppmärksammat
den utveckling som skett. Det är angeläget att man i framtiden har en
bättre beredskap för att i tid hindra icke önskvärda utvecklingstendenser.

När det gäller insemination kan konstateras att sådan har utförts under
lång tid och på senare år också i avsevärd omfattning. Enligt utskottets
mening är det därför hög tid att en lagstiftning som tillvaratar barnens
intressen kommer till stånd på detta område. Särskilt verksamheten med
givarinsemination rymmer så mycket av etiska och psykosociala aspekter att
det bör ankomma på statsmakterna att ta ställning till om och under vilka
förutsättningar den skall få bedrivas.

Motion 1984/85:26 (m), som i här aktuell del innebär att inseminationsverksamheten
även i fortsättningen skall lämnas oreglerad, avstyrks. När det
gäller motion 1984/85:19 (c) vill utskottet i det här sammanhanget endast
framhålla att det enligt utskottets mening framför allt är verksamheten med
givarinsemination som kräver en närmare reglering. Frågan om spermagivarens
anonymitetsskydd återkommer utskottet till längre fram i yttrandet.

En allmän förutsättning för att insemination skall få utföras är enligt
propositionen att kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under
äktenskapsliknande förhållanden. Departementschefen framhåller att verksamheten
med givarinsemination, i varje fall f. n., bör begränsas till de fall
som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen då det av olika
skäl brister i de naturliga förutsättningarna att nå ett havandeskap.

SoU 1984/85:2 y

I motion 1984/85:22 (vpk) begärs att lagen skall ha sådan lydelse att även
kvinnor som inte är gifta eller samboende med någon man skall ha rätt till
insemination, dvs. givarinsemination. Motionärerna framhåller att man inte
skall göra skillnad mellan olika grupper av kvinnor med hänsyn till den
samlevnadsform de har valt, utan lagstiftningen bör vara neutral i förhållande
till hushålls- och samlevnadsförhållanden.

I likhet med inseminationsutredningen och departementschefen anser
utskottet att det inte kan anses som en allmän mänsklig rättighet att under
alla förhållanden få tillgång till givarinsemination. Samhället bör inte
medverka till en så känslig verksamhet som givarinsemination om inte barnet
kan antas få en positiv utveckling. Det råder knappast några delade meningar
om att det är önskvärt att ett barn har inte bara en mor utan även en far.
Redan den omständigheten att inseminationsbarnets sociale far inte är den
biologiske fadern kan ge upphov till problem. Att helt beröva barnet en
fadersgestalt anser utskottet inte godtagbart. Barnets bästa måste här gå före
likställigheten mellan olika kvinnogrupper. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion 1984/85:22 (vpk) i här aktuell del.

Frågan om förbud mot givarinsemination tas upp i två motioner. Det gäller
motionerna 1984185:21 (m) (förstahandsyrkandet) och 1984/85:25 (c), som
båda innehåller krav på att givarinsemination skall förbjudas. Den först
nämnda motionen innehåller dessutom ett krav på att förbudet skall vara
straffsanktionerat. Motionärerna yrkar avslag på propositionen och begär att
ett nytt förslag skall föreläggas riksdagen i enlighet härmed. I motion
1984/85:21 (m) framhålls att det saknas forskning om situationen för de barn
som avlats genom givarinsemination och för de familjer som de växer upp i
och att man därför bör vara försiktig med lagstiftning på området. Motionärerna
ställer sig mycket tveksamma till om det alls är möjligt för vare sig
föräldrar eller givare att till fullo föreställa sig vilka svårbemästrade problem
som i sinom tid kan aktualiseras på grund av att ett barn har kommit till efter
givarinsemination. Risken är påtaglig att barnet kan fara illa av att få veta att
det har kommit till genom givarinsemination och att den biologiske fadern är
en främling. Möjligheten för barnet att få reda på vem som är den biologiske
fadern utgör enligt motionärerna inte någon garanti mot att barnet skall
undgå bestående skadeverkningar av psykisk och psykosocial karaktär.
Sammanfattningsvis menar motionärerna att givarinsemination kan ge
upphov till så allvarliga etiska, psykologiska och sociala problem för berörda
personer att verksamheten bör förbjudas. Också i motion 1984/85:25 (c)
påtalas att givarinsemination kan skapa till synes olösliga problem för såväl
barnet som den biologiske fadern, varför verksamheten inte bör tillåtas.

Av propositionen framgår att några remissinstanser har förordat ett förbud
mot givarinsemination, eftersom verksamheten innefattar svåra etiska
avvägningar. Departementschefen menar emellertid att verksamheten har
nått en sådan omfattning att det inte skulle te sig rimligt att nu förbjuda den,

1* Riksdagen 1984185.12 sami. Nr 2 y

SoU 1984/85:2 y

även om man - som några remissinstanser framhållit - skulle hysa tveksamhet
från etiska synpunkter inför denna befruktningsmetod. Departementschefen
framhåller vidare att det är angeläget att verksamheten bedrivs i
kontrollerade former och att det blivande barnets bästa tillgodoses så långt
det är möjligt.

Utskottet instämmer i vad departementschefen har anfört i denna fråga
men vill därutöver tillägga följande. Minst 10 % av alla parförhållanden är
ofrivilligt barnlösa. Givarinsemination är den inseminationsform som kvantitativt
sett har den största betydelsen för att lösa deras problem. Ett förbud
mot den verksamheten skulle sannolikt leda till en ökad risk för att sådan
insemination sker i okontrollerade former, vilket vore olyckligt.

En viktig förutsättning för att givarinsemination skall få bedrivas är också
att barnets intressen kan tillgodoses på ett godtagbart sätt. Utskottet vill
härvid erinra om inseminationsutredningens bedömning att utgångsläget för
ett inseminationsbarn i allmänhet får anses vara ganska gott. Barnet är ju i
högsta grad önskat och planerat och det barnlösa paret lever i regel i ett
stabilt förhållande. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet motion 1984/
85:21 (m) i här aktuell del och motion 1984/85:25 (c).

Den fråga som har tilldragit sig störst uppmärksamhet inte bara under
utredningsarbetet och remissbehandlingen utan också i den allmänna
debatten gäller barnets rätt att få veta sitt ursprung, en fråga som alltså
sammanfaller med frågan om spermagivarens anonymitetsskydd. I propositionen
föreslås att ett barn som kommit till genom givarinsemination skall ha
rätt att, när det har uppnått tillräcklig mognad, få veta vem som är dess
biologiske far (4 § lagförslaget). Barnet (och endast barnet självt) har då rätt
att få del av de uppgifter om spermagivaren, bl.a. namnet, som har
antecknats i den särskilda journal som skall föras vid det sjukhus där
inseminationen har ägt rum. Frågan om i vad mån barnet över huvud taget
skall upplysas om att det har kommit till genom givarinsemination regleras
inte i lagförslaget utan överlämnas till föräldrarna. Departementschefen
anser emellertid att föräldrarna bör upplysa barnet om detta vid lämplig
tidpunkt (prop. s. 15 och 27).

När det gäller frågan om barnets rätt att få veta vem givaren är bryter sig
åsikterna avsevärt, inte minst bland remissinstanserna. Inte heller inseminationsutredningen
är helt enig på den punkten. Departementschefen säger sig
ha förståelse för att denna fråga kan vara föremål för olika uppfattningar.
Men om man liksom han utgår från att barnet som regel skall få reda på att
det har kommit till genom insemination, talar enligt hans mening övervägande
skäl för att barnet inte rimligen bör utestängas från tillgängliga uppgifter
om vem som är den biologiske fadern. Till skillnad från en del remissinstanser
tror inte departementschefen att man på allvar behöver befara att den
föreslagna ordningen skall skada relationerna i barnets familj och inte heller
att den kommer att skapa oöverkomliga problem för inseminationsverksam -

SoU 1984/85:2 y

heten på grund av brist på lämpliga givare.

I motionerna 1984185:16 (s), 1984/85:18 (s), 1984185:20 (s) och 1984185:23
(fp) yrkas.avslag på propositionen såvitt avser förslaget om barnets lagstadgade
rätt att få del av uppgifter om givaren (4 § i lagförslaget). Sammantaget
pekas det i dessa motioner på bl. a. följande faktorer. Opinionen är mycket
splittrad i denna fråga. Det saknas pålitligt belägg för vad som är bäst för
barnet i det här sammanhanget. Den föreslagna bestämmelsen kan leda till
att det blir svår brist på lämpliga spermagivare. En undersökning vid
fertilitetslaboratoriet i Malmö visar att nästan alla föräldrar vill att givaren
skall vara anonymitetsskyddad. Om bestämmelsen antas kan många kvinnor
låta sig insemineras illegalt, kanske utomlands.

Som nämnts tidigare i yttrandet anser motionärerna i motion 1984/85:19
(c) att det mest avgörande skälet till att lagförslaget i propositionen inte kan
godtas är att förslaget innebär att spermagivarens identitet skall kunna röjas.
Motionärerna tror inte att verksamheten med givarinsemination kommer att
fungera på det sätt som lagförslaget förutsätter, bl. a. eftersom föräldrarna i
regel inte kommer att upplysa barnet om hur det har kommit till. Även om
verksamheten i enstaka fall kan komma att fungera på det sätt lagförslaget
utgår från, ifrågasätter motionärerna om detta är till gagn för vare sig
föräldrar, barn eller spermagivare. Enligt motionärerna kan avslöjandet av
spermagivaren i värsta fall leda till att annars harmoniskt fungerande familjer
slits sönder - såväl barnets som spermagivarens.

Frågan om anonymitetsskyddet är den mest kontroversiella och svårbedömda
beträffande hela inseminationsverksamheten. Svårigheten består
huvudsakligen i att det finns tre parter vars intressen skall beaktas, nämligen
inseminationsbarnets, föräldrarnas och spermagivarens samt att dessa parters
intressen åtminstone delvis står emot varandra. Denna intressekonflikt
måste enligt utskottets bestämda mening lösas med utgångspunkt från att
barnets behov och intressen skall sättas främst. Föräldrarna och spermagivaren
är ju vuxna människor som själva kan bestämma om de vill ikläda sig det
ansvar som följer av deras handlande enligt de regler som gäller. Barnet
(eller kanske snarare det blivande barnet) har däremot av naturliga skäl
ingen som helst möjlighet att påverka sin framtida ställning. Det måste därför
ankomma på lagstiftaren att ta ansvar för den saken.

Från flera håll har den åsikten framförts att föräldrarna i regel inte talar om
för sitt barn att det har kommit till genom givarinsemination och att en
bestämmelse som ger barnet rätt att få reda på vem som är den biologiske
fadern därför blir utan nämnvärd betydelse. Utskottet anser det emellertid
troligt att det efter hand blir allt mera vanligt att föräldrarna berättar för
barnet hur det kommit till. För detta talar bl. a. det förhållandet att
inseminationsverksamheten först på senare tid har blivit mer allmänt känd -inte minst genom detta lagstiftningsärende - vilket kan förväntas leda till en
mer naturlig inställning till dessa frågor och öka föräldrarnas beredskap att
vara öppna och ärliga mot sina barn. Man måste också räkna med att vissa

SoU 1984/85:2 y

barn mer av en tillfällighet kan få vetskap eller i varje fall misstanke om att
den rättslige och sociale fadern inte är densamme som den biologiske. Det
kan t.ex. komma fram om föräldrarna separerar eller vid gräl dem emellan.
Det finns alltså anledning att tro att åtskilliga barn kommer att få veta eller
misstänka -1, ex. vid jämförelser av utseenden - att de har kommit till genom
givarinsemination. Hur stor del av dessa barn som sedan har intresse av att
vilja ta reda på vem som är den biologiske fadern är svårt att säga, men man
torde kunna utgå från att det alltid kommer att finnas vissa barn som har detta
önskemål.

Ett barn som vid mogen ålder uttalar en bestämd vilja att få klarhet i sitt
biologiska ursprung måste antas ha ett seriöst intresse av att få veta detta. Ett
sådant önskemål bör respekteras. Enligt utskottets mening måste därför
lagstiftaren se till att inte barnet redan på förhand berövas möjligheten att få
veta vem som är dess biologiske far. Endast barnet självt torde - vid
tillräcklig mognad - kunna avgöra vad som ligger i dess intresse i det här
sammanhanget. Det bör också påpekas att svensk lagstiftning i andra
sammanhang hävdar principen att barn bör ha rätt att känna till sina
biologiska föräldrar. Utskottet anser att den principen bör gälla alla barn
oavsett hur de har avlats och därmed också barn som har kommit till efter
givarinsemination.

Mot bakgrund av vad sorn anförts ovan ställer sig socialutskottet bakom
regeringens förslag i denna del och avstyrker samtliga här behandlade
motioner.

De närmare förutsättningarna för verksamhet med givarinsemination anges
i 3 § lagförslaget. Där föreskrivs till att börja med att givarinsemination får
utföras endast på allmänna sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Vidare föreskrivs att insemination
får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer
att växa upp under goda förhållanden. Den ansvarige läkaren skall pröva
denna fråga mot bakgrund av det aktuella parets medicinska, psykologiska
och sociala förhållanden.

Departementschefen framhåller att verksamheten med givarinsemination
inte bara rymmer medicinska frågor utan också problem av etisk och
psykosocial natur. Det är därför viktigt att verksamheten anförtros åt läkare
med erfarenhet av barnlöshetsutredningar och att garantier skapas för att
den bedrivs under etiskt godtagbara former. Det bör också finnas tillgång till
psykologisk expertis som kan biträda läkaren i den psykosociala utredningen.
Departementschefen anser därför att givarinsemination endast skall få
utföras på allmänna sjukhus. De krav som sålunda ställs på verksamheten
torde enligt departementschefen leda till att verksamheten kommer att
begränsas till de större och resursstarkare inrättningarna.

I motion 1984/85:15 (m) yrkas en delvis ändrad lydelse av 3 § i lagförslaget.
Motionsförslaget innebär att - efter tillstånd av socialstyrelsen - givarinse -

SoU 1984/85:2 y

mination skall få utföras av gynekologer även vid privata sjukhus och i öppen
vård, såväl offentlig sorn privat. Motionärerna framhåller att kompetensen
och lämpligheten att syssla med svår fertilitetsproblematik ofta inte har att
göra med avancerade tekniska resurser och givetvis aldrig med vem som är
arbetsgivare. Vidare yrkas i denna motion att riksdagen uttalar sig för att det
inte alltid skall vara nödvändigt att hela patientundersökningen inför en
givarinsemination och uppföljningen efter en sådan sker vid den klinik där
själva inseminationen utförs. Motionärerna framhåller att det skulle ställa till
köproblem och onödiga geografiska bekymmer, framför allt i glesbygd, om
hela processen måste skötas vid större sjukhus.

I motion 1984185:17 (fp) yrkas att det i regeringsförslaget intagna kravet på
att givarinsemination skall få utföras endast ”vid allmänna sjukhus” skall
utgå, liksom kravet på att läkaren skall företa sin lämplighetsprövning ”med
hänsyn till makarnas eller de samboendes medicinska, psykologiska och
sociala förhållanden”. Vidare yrkas att regeringsförslaget kompletteras med
en bestämmelse som innebär att en förutsättning för att givarinsemination
skall få utföras är att ansvarig läkare kan visa att de journaler som upprättas i
samband med behandlingen förvaras på ett sätt som garanterar integriteten
för spermagivare, föräldrar och barn. Socialstyrelsen skall svara för denna
prövning. Motionärerna framhåller att frågan om förvaringen av journalerna
är så viktig att endast de läkare eller kliniker, som har en journalförvaring
som garanterar sekretessen för de inblandade, bör ges tillstånd att utföra
givarinsemination. Om dessa villkor för journalförvaring uppfylls anser
motionärerna att även privatpraktiserande gynekologer bör få möjlighet att
utföra givarinsemination. Motionärerna säger sig vidare kunna acceptera att
den för inseminationen ansvarige läkaren genom samtal eller på annat sätt
skapar sig en bild av parets förmåga att fungera som goda föräldrar till ett
inseminationsbarn, men inte att dessa samtal skall drivas så långt att det blir
fråga om en ”psykosocial utredning”. I normalfallet anser motionärerna att
de blivande föräldrarna själva måste ta huvudansvaret för bedömningen av
sin förmåga att klara föräldraskapet.

Vad gäller hanteringen av de särskilda journaler som skall upprättas vid
givarinsemination - där uppgifter om givaren skall antecknas - delar
utskottet motionärernas uppfattning om vikten av att dessa journaler förs
och förvaras på ett sådant sätt att integriteten för de inblandade kan
garanteras. Den i propositionen föreslagna ordningen innebär att dessa
journaler kommer att vara sekretesskyddade i förhållande till alla utom
inseminationsbarnet självt (när det uppnått tillräcklig mognad). Ansvaret för
att journalerna förvaras så att uppgifterna inte kan åtkommas av obehöriga
åvilar sjukhuset. Det ankommer på socialstyrelsen att meddela allmänna råd
om de närmare rutiner som erfordras för att uppnå fullständig säkerhet i
journalhanteringen.

Beträffande den av motionärerna ifrågasatta begränsningen till allmänna
sjukhus gör utskottet följande överväganden. Som anförs av departements -

SoU 1984/85:2 y

chefen omfattar verksamheten med givarinsemination såväl medicinska som
etiska, psykologiska och sociala frågor. Verksamheten bör därför få utövas
endast vid sådana inrättningar som, förutom erfarna gynekologer, också har
tillgång till psykologer, kuratorer eller motsvarande personal som vid behov
kan biträda läkaren. Sjukhusen måste vidare kunna erbjuda god rådgivning
och service i övrigt, inte minst för det fall att ett inseminationsbarn begär
uppgift om sitt biologiska ursprung. Utskottet ansluter sig därför till
departementschefens uppfattning att givarinsemination bör få utföras endast
vid allmänna sjukhus och förutsätter därvid att verksamheten i praktiken
kommer att begränsas till vissa större och resursstarkare sjukhus. Först om
verksamheten koncentreras blir det möjligt att få en sådan överblick över
verksamheten som är en förutsättning för den forskning och uppföljning som
utskottet anser önskvärd (se vidare nedan). För samma ståndpunkt talar
även de särskilda kraven på att journalerna förs och förvaras på betryggande
sätt, upp till 70 år efter resp. behandling. En koncentration gör det dessutom
lättare för de inseminationsbarn som vill söka uppgifter om sitt biologiska
ursprung.

Av det som sagts i det föregående framgår indirekt också att utskottet inte
delar uppfattningen i motion 1984/85:17 (fp) att kravet på psykosocial
utredning bör slopas. Även för de mest insiktsfulla personer kan det vara
svårt att överblicka alla konsekvenser som en givarinsemination kan föra
med sig. Det är vidare angeläget att det barnlösa paret får hjälp att bearbeta
problemen med barnlöshet. Det kan leda till att de kan se mera realistiskt på
sin situation och sina möjligheter att klara av de svårigheter som en
insemination eventuellt kan föra med sig. Det är också viktigt att klargöra
barnets behov i sammanhanget. Vad som här krävs i fråga om utredning,
rådgivning eller annat stöd får bedömas från fall till fall. Som departementschefen
har framhållit torde det i många fall räcka med att utredaren samtalar
med makarna eller de samboende vid ett eller ett par tillfällen. Det får
ankomma på socialstyrelsen att överväga vilka allmänna råd som kan
behövas för utredningsverksamheten.

Vad gäller de i motion 1984/85:15 (m) framförda synpunkterna på
samarbete mellan den klinik där själva inseminationen utförs och andra
läkarmottagningar vill utskottet framhålla att det slutliga ansvaret för såväl
rådgivning som utredning och prövning av det lämpliga i att insemination
äger rum under alla omständigheter måste åvila den ansvarige läkaren vid det
allmänna sjukhuset. Detta utesluter inte att vissa uppgifter kan anförtros den
remitterande läkaren. Socialstyrelsen bör överväga de praktiska samarbetsfrågorna
inom ramen för arbetet med allmänna råd för inseminationsverksamheten.

Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
1984/85:15 (m) och motion 1984/85:17 (fp) yrkandena 1-3.

I motion 1984185:22 (vpk) yrkas att 3 § i lagförslaget ändras så att den
psykosociala prövningen, i enlighet med inseminationsutredningens förslag,

SoU 1984/85:2 y

skall göras av socialnämnden och inte av läkaren. Vidare föreslås i motionen
att det i lagtexten skall skrivas in dels att sperma från en och samme givare får
användas för högst fyra fall av insemination där inseminationen leder till att
ett barn föds, dels att givaren bör underrättas när ett barn fötts till följd av
insemination med sperma från honom. Motionärerna anser att spermagivaren
bör få veta hur många barn han har gett upphov till för att han skall kunna
bedöma om han vill fortsätta som donator och hur många barn som han
framdeles kan tänkas få kontakt med.

Inseminationsutredningens förslag att lägga den psykosociala prövningen
på socialnämnden har utsatts för ganska stark kritik under remissbehandlingen.
En klar majoritet av remissinstanserna har förordat att den uppgiften
skall skötas vid det sjukhus där inseminationen skall äga rum. Departementschefen,
som har stannat för det sist nämnda alternativet, framhåller bl. a. att
inte minst det nära samband som råder mellan de medicinska och de
psykosociala faktorerna talar för att bedömningen bör göras på samma ställe.
Som redan har framgått av det föregående ansluter sig utskottet till
departementschefens ståndpunkt i denna fråga. Härutöver kan tilläggas att
även det tidigare berörda intresset av betryggande sekretess i verksamheten
talar för att de känsliga uppgifter det är fråga om inte sprids till flera
myndigheter.

När det gäller frågan om i vad mån antalet barn per givare bör begränsas
får utskottet hänvisa till att det i specialmotiveringen till 3 § i lagförslaget
framhålls att en gräns på 4-6 barn per givare kan vara en lämplig
utgångspunkt och att det kan vara lämpligt att socialstyrelsen meddelar
allmänna råd i frågan. Utskottet delar departementschefens uppfattning att
det inte är erforderligt att reglera denna fråga direkt i lagtexten. Någon rätt
för spermagivaren att få upplysning om födda barn anser utskottet inte böra
komma i fråga. Utskottet avstyrker således motion 1984/85:22 (vpk) i här
aktuella delar.

Frågan om uppföljning och utvärdering av inseminationsverksamheten tas
också upp i motion 1984185:22 (vpk). Motionärerna hemställer att riksdagen
uttalar dels att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas för att följa
verksamheten med insemination i dess olika aspekter, dels att frågan om
insemination på nytt bör bli föremål för riksdagens prövning inom fem år och
att ett betänkande från nämnda kommitté då bör föreligga.

Socialutskottet har redan i det föregående uttalat sig för att det är önskvärt
med forskning och uppföljning av inseminationsverksamheten. Detta arbete
bör givetvis också mynna ut i en utvärdering av verksamheten, särskilt med
avseende på inseminationsbarnens situation men också föräldrarnas och
spermagivarnas. Det behövs också mer forskning i frågan om orsakerna till
ofrivillig barnlöshet. Utskottet har i sitt betänkande SoU 1984/85:4 om vissa
medicinsk-etiska frågor enhälligt uttalat att det behövs ett permanent
medicinsk-etiskt organ, gärna med tvärvetenskaplig inriktning, där bl. a.

SoU 1984/85:2 y

parlamentariker, sjukvårdsansvariga, forskare och teologer kan samråda i
medicinsk-etiska frågor och där grundläggande, gemensamma värderingar
kan formuleras. Riksdagen föreslås ge regeringen till känna vad utskottet
anfört i denna del. Den nödvändiga uppföljningen och utvärderingen av
inseminationsverksamheten torde lämpligen kunna anförtros detta organ.
Att riksdagen på förhand binder sig för en omprövning inom viss tid av
inseminationsverksamheten kan däremot inte anses lämpligt. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1983/84:22 (vpk) i här
aktuell del.

Lagförslaget i propositionen innehåller inte några regler angående användning
av fryst sperma för insemination. I specialmotiveringen till 6 § i
lagförslaget uttalas emellertid att vid makeinsemination i princip endast färsk
sperma bör användas, medan det vid givarinsemination kan finnas skäl att
använda fryst sperma för att underlätta och förenkla verksamheten. Med
hänsyn till att behandlingsperioden för en kvinna normalt är 6-9 månader och
sperma från samme givare bör användas under hela perioden, förordas att
sperman inte förvaras fryst under längre tid än ett år. Det sägs dock i
specialmotiveringen att läkaren bör kunna bestämma en längre förvaringstid
om det är motiverat i ett enskilt fall.

Enligt utskottets uppfattning bör fryst sperma användas bara om ett sådant
förfarande påtagligt underlättar och förenklar verksamheten. Vid makeinsemination
föreligger i regel inte skäl för att använda fryst sperma, eftersom
maken eller den samboende mannen normalt kan förväntas följa med
kvinnan till behandlingen. Vid givarinsemination kan det däremot ofta vara
motiverat att använda fryst sperma, eftersom spermagivningen och behandlingen
av kvinnan då kan göras tidsmässigt oberoende av varandra. Ju längre
tid som får förflyta mellan spermagivningen och inseminationen, desto större
är risken att förutsättningarna hinner ändras. Givaren kan t. ex. ha avlidit.
Han kan också ha ändrat inställning till sin verksamhet, även om den
ansvarige läkaren av något skäl inte fått meddelande om detta. I förlängningen
skymtar etiska problem som kan uppkomma vid befruktning med sedan
länge nedfryst sperma. Utskottet anser därför att sperma inte bör få förvaras
fryst under längre tid än högst ett år.

Införsel av fryst sperma från utlandet får enligt lagförslaget i propositionen
(6 §) göras av dels allmänna sjukhus, dels efter tillstånd av socialstyrelsen
även av annan. I propositionen framhålls bl. a. att det kan finnas barnlösa par
som tillhör en etnisk minoritetsgrupp bland invandrare och för vilka lämplig
givare inte finns att tillgå här i landet.

I motionerna 1984185:21 (m) (andrahandsyrkandet) och 1984185:22 (vpk)
yrkas att riksdagen skall förbjuda införsel av fryst sperma från utlandet.
Motionärerna framhåller bl. a. att de barn som föds efter insemination med
fryst sperma från utlandet inte kommer att ha någon möjlighet att få reda på
sitt biologiska ursprung. I motion 1984/85:21 (m) påtalas också att förfaran -

SoU 1984/85:2 y

det med import av fryst sperma utesluter en medicinsk kontroll av givaren.

Utskottet anser för sin del att det med tanke på etniska minoritetsgrupper
finns ett visst intresse av att kunna införa fryst sperma från utlandet. 1 andra
fall ter det sig emellertid mycket tveksamt med införsel av fryst sperma.
Under alla förhållanden bör en omfattande handel med fryst sperma
förhindras. Detta talar för att det även beträffande allmänna sjukhus bör
krävas att socialstyrelsen efter prövning finner skäl att tillåta införsel.
Tillstånd bör meddelas främst för de fall det är svårt att här i landet finna en
lämplig donator med hänsyn till önskemålet om att barnet inte bör avvika för
mycket utseendemässigt från den som avses bli barnets sociale far.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att 6 § i lagförslaget ges
följande lydelse:

”Fryst sperma får inte utan socialstyrelsens tillstånd föras in hit i landet.”
Motionerna 1984/85:21 (m) och 1984/85:22 (vpk) i här aktuella delar får
härigenom anses i huvudsak tillgodosedda.

Sammanfattningsvis tillstyrker socialutskottet förslaget till lag om insemination
med den ändring av 6 § som nyss nämnts och avstyrker samtliga
motioner i här behandlade delar.

Vad som i övrigt anförs i propositionen och motionerna föranleder inte
något uttalande från socialutskottets sida.

Stockholm den 13 november 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine
Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m),
Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m), Rosa Östh (c), Aina Westin (s) och
Karin Israelsson (c).

Avvikande meningar

1. av Blenda Littmarck (m) och Ann-Cathrine Haglund (m) som anser att
utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I propositionen framhålls att s. k. makeinsemination - insemination med
sperma från kvinnans make eller annan man som bor tillsammans med
kvinnan under äktenskapsliknande förhållanden - inte ger upphov till några
särskilda etiska eller psykosociala problem. Utskottet delar denna uppfattning.

Vid s. k. givarinsemination - insemination med sperma från en anonym

SoU 1984/85:2 y

givare - uppstår dock medicinska, etiska och psykosociala problem.

Utskottet finner propositionens lösning av dessa frågor olycklig och kan
inte godta förslaget såvitt avser givarinsemination. Enligt utskottets mening
talar ett flertal skäl mot att givarinsemination skall av lagstiftaren accepteras
som en metod att alstra barn.

Utskottet anser att det inte kan betraktas som någon allmän mänsklig
rättighet att få tillgång till givarinsemination. Avsaknaden av forskning om
situtionen såväl för barn som tillkommit genom givarinsemination som de
familjer de växer upp i gör att stor försiktighet måste iakttas vid lagstiftning
gällande ifrågavarande område.

I propositionen framhålls att makarna eller de samboende skall få råd och
upplysningar om ”de särskilda problem som möter vid en givarinsemination”
och att de måste ges tid att tänka igenom situationen. Detta är i och för sig en
lovvärd ambition. Utskottet måste emellertid uttrycka stor tveksamhet till
om det alls är möjligt för människor att till fullo föreställa sig vilka
svårbemästrade problem som i sinom tid kan aktualiseras. Det är uppenbart
att väldiga - sannolikt ofta olösliga - konflikter kan uppstå inom en familj på
grund av att givarinsemination ägt rum

Aven beträffande spermagivaren måste enligt propositionen omfattande
utredning företas. Medicinska undersökningar gällande givarens kroppsliga
och själsliga tillstånd måste ske och hans lämplighet från psykosocial
synpunkt beaktas. Det understryks att givaren skall bli informerad om att
barnet i framtiden kan komma att kontakta honom. Även i detta sammanhang
är utskottet mycket tveksamt vad gäller en människas möjlighet att rätt
sätta sig in i de konsekvenser som handlandet kan medföra flera tiotal år
senare.

Departementschefen framhåller att han anser att det från principiell
synpunkt är viktigt att ett barn som kommit till genom givarinsemination får
reda på detta genom sina föräldrar. Barnet skall även ha möjlighet att få veta
vem som har varit givare. I propositionen betonas vidare att barnet kan
behöva hjälp med att bearbeta känslomässiga problem som gör sig gällande i
sammanhanget. Departementschefen förklarar att han inte tror att detta
skall inverka menligt på barnets familjerelation. Denna uppfattning kan
utskottet inte dela. Utskottet menar tvärtom att såväl barnet och dess familj
som givaren och hans familj kan komma att utsättas för stora påfrestningar.
Risken är enligt utskottets mening påtaglig att barnet kan fara illa av att få
kännedom om att det tillkommit genom givarinsemination och att den
biologiske fadern är en främling. Att barnet sedan kan få reda på vem den
biologiske fadern är ger inte några garantier för att barnet skall slippa
bestående skadeverkningar av psykisk och psykosocial karaktär.

De synpunkter utskottet ovan framfört belyser vilka allvarliga problem -etiska, psykologiska och sociala - som givarinsemination kan ge upphov till
för berörda personer. Utskottet finner därför övertygande skäl föreligga för
att förbjuda denna verksamhet.

SoU 1984/85:2 y

Mot denna inställning kan anföras att om givarinsemination likväl sker
kommer barnet att vara faderlöst, såvida modern inte är gift. Till detta kan
sägas att en sådan situation kan uppstå redan i dag, exempelvis om en
faderskapstalan vid domstol lämnas utan bifall. Även om rätten till givarinsemination
lagfästs skulle samma läge kunna inträffa. Detta blev följden om
människor ordnade givarinsemination på annat sätt än lagtexten föreskriver.
Det är fullt tänkbart med en sådan utveckling exempelvis beträffande
personer som inte erhållit tillstånd till givarinsemination eller av någon orsak
- kanske önskemål om viss givare - inte vill att inseminationen skall komma
till myndigheternas kännedom.

Det önskemål om barn som ligger bakom att somliga är beredda att nyttja
givarinsemination skulle kunna tillgodoses på annat sätt. I dag krävs ett
tidsödande, komplicerat och för adoptivföräldrarna dyrbart förfarande vid
adoption. Om möjligheterna till adoption underlättas skulle det säkert
medföra att givarinsemination blev mindre efterfrågad.

Utskottet är medvetet om att den av regeringen nu föreslagna lagstiftningen,
om den genomförs, kanske leder till att givarinsemination praktiskt taget
upphör. Även om detta skulle vara en avsedd effekt innebär propositionen
att statsmakterna skall sanktionera en enligt utskottets mening tveksam
verksamhet. En sådan sanktion strider mot den för utskottet självklara
strävan att låta lagstiftningen styras av etiska normer som vilar på västerländsk,
kristen grund.

Utskottet föreslår således att givarinsemination i lag förbjuds. Förbudet
skall vara förenat med en straffbestämmelse som torde kunna ha samma
innehåll som 7 § i lagförslaget i den nu föreliggande propositionen och rikta
sig mot dem som vanemässigt, eller för att bereda sig vinning, utför
insemination i strid mot lagen. Förbudet skall inte omfatta s.k. makeinsemination.

Föreliggande proposition bör alltså avslås och regeringen lägga fram ett
nytt förslag i enlighet med de i motion 1984/85:21 (m) anförda riktlinjerna.

Skulle riksdagens majoritet ändå godkänna propositionen bör enligt
utskottets mening undantag göras i fråga om införsel i landet av fryst sperma.
Det bör under alla omständigheter vara förbjudet.

Utskottet tillstyrker således motion 1984/85:21 (m). Övriga motionsyrkanden
påkallar inte något uttalande från utskottets sida.

2. av Ingvar Eriksson (m) som anser att det avsnitt i utskottets yttrande som
börjar på s. 2 med ”När det” och slutar på s. 11 med ”Socialutskottets sida”
bort ha följande lydelse:

Grundläggande värderingsskillnader borde i utredningen och propositionen
om artificiell insemination fått en vidare belysning, allra helst som en ny
lag om insemination kan komma att påverka framtida lagar på det
medicinska fältet. Den av regeringen valda utredningsmodellen med en

SoU 1984/85:2 y

särskild utredare endast biträdd av sakkunniga ger begränsad belysning av
frågeställningar, som gäller grundläggande moraliska, etiska och religiösa
värderingar.

Meningarna om givarinseminationernas berättigande är delade. Uppfattningen
att givarinseminationer helt skall förbjudas motiveras med att en
tredje part dras in i ett förhållande, som skall vara exklusivt för man och
hustru (eller för motsvarande förhållande fastän äktenskap ej föreligger). Ett
sådant ”trepartsförhållande” anses i grunden moraliskt felaktigt, vilka
motiven än varit.

En annan motivering för förbud eller mycket restriktiv hållning till
insemination är att man ser inseminationen som ett hot mot relationerna i
äktenskapet. Barnet blir biologiskt moderns och givarens, vilket kan -hävdas det - skapa svårartade samlevnadsproblem. Detta anses sedan kunna
störa barnets utveckling.

Mot detta kan anföras att ett barn som kommit till genom givarinsemination
är ett mycket efterlängtat barn. Ofta har man och hustru under lång tid
gjort allt för att få ett barn. En graviditet även om den kommit till genom
insemination kommer därför att upplevas som en lycklig tilldragelse. Det
faktum att paret delar erfarenhet av havandeskap på samma sätt som alla
andra par stärker deras förhållande som föräldrar.

I propositionen föreslås att givarens anonymitet skall hävas, om barnet,
när det nått tillräcklig mognad, så begär. Att barnet skall ha rätt att få
grundläggande uppgifter om givarens etniska ursprung och genetiska hälsa
kan eventuellt ges lagstöd, men att häva givarens anonymitet anser utskottet
vara felaktigt. Anonymiteten ger dels legalt skydd för spermagivaren, dels
minimeras effekterna av att en tredje part kommer in i familjen. Utan
anonymitet kommer det dessutom att bli betydligt svårare att finna lämpliga
spermagivare på grund av att deras anonymitet kan röjas och de kanske
subjektivt kan uppleva sig tvungna att ikläda sig faderskapets förpliktelser.
Utskottet vill därför understryka att det ur flera aspekter måste anses
felaktigt att genom lagstiftning urholka det anonymitetsskydd som en
spermagivare f. n. har enligt medicinsk praxis.

Lagförslaget tilldelar också läkaren en myndighetsroll, som är oförenlig
med läkarens roll som patientens förtrogna och förtroendeman. Alltför
många små steg har redan tagits i svensk lagstiftning på den väg som
förvandlar läkaren till representant för myndigheter med myndighetsutövning
som viktig uppgift. Detta är en mycket betänklig utveckling.

Det diskuterade lagförslaget berör principiellt utomordentligt väsentliga
frågor, nämligen om samhället (staten) skall ha rätt att kontrollera förhållanden
som berör människors allra mest privata sfär. Det har hävdats att frågan
om insemination inte kan betraktas som den enskildes angelägenhet därför
att åtgärden berör en tredje part, barnet, vars intresse staten anser sig i dessa
fall behöva skydda. Till detta kan sägas att inget barn någonsin kan välja sina
föräldrar. Att vid insemination stadga om viss kontroll av de blivande

SoU 1984/85:2 y

föräldrarnas lämplighet kan däremot leda till att toleransen för människors
rätt att fritt grunda familj på sikt uppluckras. I förlängningen kan alltså den
allra yttersta konsekvensen komma att bli att barnalstrande steg för steg ställs
under statlig kontroll. Till detta kommer att lagförslaget ytterligare uppluckrar
läkarens från staten sälvständiga ställning till förmån för rollen som
företrädare för staten. Detta kommer inte minst till synes i förslaget om
förbud för privatpraktiserande att företa insemination.

Den vetenskapliga utvecklingen på fertilitetsområdet kommer att erbjuda
nya metoder för att häva infertilitet. En del av dessa kommer givetvis att
kunna användas så att de skapar allvarliga etiska problem. Enskilda
människor brukar dock mycket klart reagera mot oetiska beteenden.
Konventioner som fördömer missbruk brukar dessutom vara betydligt
effektivare när det gäller att hindra en sådan utveckling än lagar som stiftas
utan ursprung i konventioner. Till detta kommer att missbruk av medicinsk
kunskap snarare har satts i system av företrädare för statsmakter än av
enskilda.

Det är uppenbart att nya tekniker för att häva infertilitet skapar
förhållanden, som kräver förändringar i den familje- och arvsrättsliga
lagstiftningen. Att i detalj fastslå vilka förändringar som bör genomföras i
denna typ av lagstiftning är inte möjligt. Därför bör riksdagen uppdra åt
regeringen att se över denna typ av lagstiftning och inför riksdagen framlägga
erforderliga förslag.

Med hänsyn till vad som anförts anser utskottet att övervägande skäl talar
emot en särskild lagreglering av inseminationsverksamheten. Med tillstyrkande
av motion 1984/85:26 (m) i här aktuell del avstyrker således utskottet
förslaget till lag om insemination i dess helhet. De motionsyrkanden som rör
det närmare innehållet i lagförslaget påkallar därför inget uttalande från
utskottets sida.

3. av Rosa Östh (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”När det”
och slutar med ”i yttrandet” bort utgå,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Frågan
om” och slutar på s. 9 med ”aktuella delar” bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

När det gäller frågan om särskild lagstiftning avseende givarinsemination
anser utskottet helt allmänt att för införandet av alla nya lagregler bör gälla,
att det skall finnas ett påvisbart och angeläget behov. Detta är av särskild vikt
för regler som innebär intrång i och begränsning av den personliga
integriteten. De samlade effekterna av föreslagna regler måste således
övervägas noga.

Inseminationsverksamhet har förekommit länge såväl utomlands som i

SoU 1984/85:2 y

vårt land, även om antalet kända fall hos oss fortfarande är ganska litet.
Enligt vad utredningen uppger bedrivs verksamheten vid ett tiotal kvinnokliniker
och av ett litet antal privatpraktiserande gynekologer. Verksamheten
har hittills handlagts enligt de regler som allmänt gäller enligt läkarinstruktionen
och de författningar i övrigt som reglerar hälso- och sjukvård, t. ex.
bestämmelserna om sekretess i sekretesslagen. Av intresse i sammanhanget
är att något krav på särskild lagstiftning inte rests från direkt berörda parter.

Det viktigaste och avgörande i propositionsförslaget är att spermagivarens
identitet skall kunna röjas. I motiven återkommer man ofta till det i och för
sig tungt vägande argumentet att det är barnets rätt och barnets situation som
skall sättas i centrum. Man utgår vidare ifrån att det under alla omständigheter
är bra för barnet att kunna få veta vem som är den biologiske fadern.
Detta tillgodoses genom den föreslagna lagen, menar man.

Så är det inte. Genom en bestämmelse i lagen och en följdändring av
sekretesslagen stadgas visserligen att ett barn som avlats genom insemination
skall, när det uppnått en tillräcklig mognad, få rätt att få del av de uppgifter
om spermagivaren som finns i den journal, som sjukhuset åläggs att föra och
bevara. Men det är väl att märka, att varken sjukhuset eller någon annan
myndighet åläggs att informera barnet om att det tillkommit genom
insemination.

De allmänna uttalanden som görs i utredningen och propositionen om
önskvärdheten av att föräldrarna informerar barnen är av allt att döma
verkningslösa. Av de undersökningar som redovisas i utredningen och i
några remissvar framgår klart att föräldrarna inte har för avsikt att tala om för
barnen att de tillkommit genom insemination. De vill att barnen i alla
avseenden skall betraktas som deras egna. Detta framstår som en grundläggande
förutsättning för inseminationen. Därmed blir också bestämmelserna
om att barnet skall ha tillgång till uppgifterna om spermagivaren av ringa
värde. Förutsättningen för ett utnyttjande av denna möjlighet är ju att barnet
vet om att den biologiske fadern är en annan än den rättslige och sociale. Det
är föga troligt att föräldrarnas attityd kommer att förändras till en större
öppenhet av det skälet att en ny lag gör det möjligt för barnet att eftersöka
den biologiske fadern. Detta kan tvärtom medverka till att föräldrarna blir
ännu mera bestämda i sin uppfattning att inte tala om för barnet att det
tillkommit genom insemination. Ett röjande av detta skulle ju kunna leda till
ur föräldrarnas synpunkt helt onödiga och oönskade komplikationer. Av
psykologiska och sociala skäl och av omsorg om barnet kommer således
föräldrarna säkerligen liksom hittills att eftersträva en långtgående sekretess.
Detta måste man således acceptera som en utgångspunkt för bedömningen
av den föreslagna lagens effekt.

Många menar att det fortsättningsvis kommer att bli mycket svårt, kanske
helt omöjligt, att få spermagivare till sjukhus och gynekologer, när givarna
vet, att deras identitet kan komma att röjas. Sekretessen har varit en
förutsättning för deras medverkan. Redan bristen på spermagivare kan

SoU 1984/85:2 y

således medföra att sjukhusen tvingas upphöra med verksamheten. Därtill
kommer att de presumtiva föräldrarna i fortsättningen inte vill anlita
sjukhusen därför att deras önskan är, som ovan redovisats, att givaren inte
skall kunna spåras. Risken för illegal verksamhet utanför de etablerade och
lojala klinikernas ram är uppenbar.

Även om det skulle vara så att verksamheten i enstaka fall kan komma att
fungera så som lagförslaget utgår ifrån, kan man starkt ifrågasätta om detta är
till gagn för någon part.

Hur påverkas föräldrasituationen om båda föräldrarna vet, att en för dem
helt okänd person, spermagivaren, kommer in i deras liv, när barnet uppnår
en viss ålder? Vilken effekt kommer detta t. ex. att ha för den rättslige
faderns helhjärtade engagemang för barnet? Risken för negativ påverkan på
föräldrarollen är uppenbar, vilket inte är till båtnad för barnet.

Är det verkligen, som förslaget förutsätter, alltid bra för barnet att någon
gång i tonåren plötsligt få veta, att den som barnet under barndoms- och
ungdomsåren reservationslöst uppfattat som fadern inte är barnets biologiske
far? Säkerligen inte.

Och hur blir situationen för spermagivaren? Tiotals år efter spermadonationen,
när givaren kanske för länge sedan bildat familj och har egna barn,
kan flera för honom helt okända ungdomar, som han inte har några
känslomässiga relationer till, söka upp honom och tala om att han är deras
biologiske far. Hur påverkar detta honom och hans familj?

Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på den risk för informationsläckor
till obehöriga som uppkommer med den journalföring och den
arkivering av journalerna som lagförslaget förutsätter. Även om antalet
personer som formellt skall få tillgång till journalerna är begränsat så blir det
ändå ett betydande antal människor som får insyn. Redan den omständigheten
att journalerna skall arkiveras och förvaras så länge och därmed kunna
hanteras av många olika personer gör att risken för spridning av uppgifterna i
journalerna till andra än som avsetts är mycket stor.

Den genomgång som gjorts av de troliga effekterna av den föreslagna
lagen visar, att de syften som förslagsställarna angett inte kommer att
tillgodoses genom lagen, att den kommer att medverka till en utveckling som
ingen anser önskvärd samt att lagen inte skulle vara till gagn för de människor
som närmast berörs av lagen. Därför anser utskottet att de delar av förslaget
till lag om insemination som inte erfordras för att uppnå målsättningen med
ändringen i föräldrabalken, dvs. att inseminationer inte får utföras utan
samtycke av kvinnans make eller annan man som bor tillsammans med henne
under äktenskapsliknande förhållanden, bör avslås. Vidare bör även förslaget
om ändring av sekretesslagen i den del som avser att öppna möjlighet till
utlämnande av spermagivares identitet avslås. Detta innebär att paragraferna
3, 4 och 5 i förslaget till inseminationslag inte bör antas. Det förslag som
framlagts i motion 1984/85:19 bör således genomföras.

De motionsyrkanden som rör innehållet i 3 och 4 §§ i propositionsförslaget
påkallar därför inget uttalande från riksdagens sida.

SoU 1984/85:2 y

4. av Ingemar Eliasson (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Beträffande den” och slutar på s. 8 med ”biologiska ursprung” bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer i propositionens bedömning att det är viktigt att
verksamheten med givarinsemination anförtros läkare med erfarenhet av
barnlöshetsutredningar och att garantier skapas för att den bedrivs under
etiskt godtagbara former. Därav drar utskottet emellertid inte slutsatsen att
enbart de allmänna sjukhusen bör få bedriva sådan inseminationsverksamhet.
Under förutsättning att journalförvaringen är helt betryggande bör även
privatpraktiserande gynekologer få möjlighet att genomföra givarinsemination.
En privatpraktiserande gynekolog har ofta sådan kontakt med och
kännedom om sina patienter att det är lättare för denna att ta ställning till
lämpligheten av insemination än för den läkare i allmän sjukvård som enligt
propositionens förslag får patienten på behandling efter remiss. Utskottet
tillstyrker således motion 1984/85:17 (fp) yrkande 1 samt motion 1984/85:15
(m) i motsvarande del.

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”yrkandena 1-3” bort utgå.

5. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 9 som börjar med
”Inseminationsutredningens förslag” och slutar med ”aktuella delar” bort ha
följande lydelse:

Utskottet stöder inseminationsutredningens förslag när det gäller utredningsförfarandet
för dem som söker givarinsemination. Den psykosociala
utredningen bör således enligt utskottets mening ligga på socialnämnden och
inte som föreslås i propositionen hos den ansvarige läkaren.

Utskottet anser vidare att spermagivaren bör få veta hur många barn han
genom sin sädesvätska givit upphov till. Detta för att han ska kunna bedöma
huruvida han vill fortsätta att ställa upp som donator eller ej samt hur många
barn han i en framtid kan tänkas få kontakt med. Fyra barn per donator bör
dessutom vara ett maximum. Dessa förhållanden bör regleras direkt i
lagtexten på det sätt som föreslås i motion 1984/85:22 (vpk) (yrkande 1 i
motsvarande del).

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Att
riksdagen” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Arbetet hos detta organ bör ges en sådan inriktning att riksdagen får
möjlighet att inom fem år på nytt ta ställning till frågan om givarinsemination.
Sjukvårdshuvudmännen bör vid sin fördelning av resurser för verksamheten
beakta att frågan kommer att omprövas. Detta bör riksdagen ge

SoU 1984/85:2 y

regeringen till känna i enlighet med vad som föreslås i motion 1984/85:22
(vpk) (yrkande 3).

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

För att möjliggöra för barnet när det blir 18 år eller eljest anses moget att
kunna få reda på sitt biologiska ursprung är ett totalförbud för ”spermaimport”
nödvändigt. Utskottet föreslår därför - med tillstyrkande av motion
1984/85:22 (vpk) yrkande 1 i motsvarande del samt motion 1984/85:21 (m)
yrkande 2 - att 6 § i lagförslaget ges följande lydelse:

”Fryst sperma får inte föras in hit i landet”.