yttr 1984/85 juu1y y (Yttrande 1984/85:juu1y)

JuU 1984/85:1 y

Justitieutskottets yttrande
1984/85:1 y

om felparkeringsavgift (prop. 1984/85:6 delvis jämte motioner)

Till trafikutskottet
Inledning

Trafikutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1984/85:6 med förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar, m. m. samt de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1984/85:36 av Rune Torwald m. fl. (c),
1984/85:37 av Karin Ahrland (fp) och Olle Grahn (fp), 1984/85:38 av Allan
Ekström (m) och 1984/85:39 av Rolf Clarkson m.fl. (m).

I propositionen föreslås bl. a. sådan ändring av 10 och 11 §§ lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift att fr. o. m. den 1 januari 1985 tingsrätt
och ej såsom f. n. hovrätt skall vara sista instans vid prövning av beslut om
felparkeringsavgift. I motionerna yrkas att riksdagen avslår propositionen i
denna del. Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till att avse ärendet i
motsvarande del. Under ärendets beredning har till utskottet inkommit en
skrift från presidenten i Svea hovrätt (bilagal) samt en skrift från Stockholms
tingsrätt, vartill fogats en framställning den 29 oktober 1984 från tingsrätten
till domstolsverket (bilaga 2).

Gällande ordning

År 1976 avkriminaliserades de flesta former av parkeringsförseelser och
det infördes ett nytt sanktionssystem på området. Det innebar att den
tidigare parkeringsboten ersattes med en avgift som fordonsägaren är
betalningsansvarig för. Den nya ordningen regleras i lagen om felparkeringsavgift.
Den innebär bl. a. följande.

Polisman eller trafikövervakare får meddela parkeringsanmärkning (får
fästas på fordonet). Anmärkningen skall innehålla uppmaning till fordonets
ägare att inom viss tid betala avgiften. Denna, som bestäms av regeringen,
utgör f. n. lägst 75 kr. och högst 300 eller - för vissa fall i Stockholm - 500 kr.
Om ägaren eller föraren anser att anmärkningen inte borde ha meddelats, får
han hos polismyndigheten ansöka om rättelse. Mot beslut i ärende om
rättelse kan talan inte föras. Fordonsägaren kan vidare hos polismyndigheten
skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Han skall då ange
grunden för bestridandet. Efter sådant bestridande sker utredning och
meddelas beslut av polismyndigheten. Om då betalningsansvaret inte

1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 1 y

JuU 1984/85:1 y

undanröjs får beslutet överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt. Allmän
åklagare för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.

Tidigare riksdagsbehandling

Lagen om felparkeringsavgift beslutades av riksdagen under våren 1976.
Förslag till den nya lagstiftningen lades fram i proposition 1975/76:106.

Förslaget grundades på en promemoria (Ds K 1973:6) Vissa frågor om
kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. I promemorian togs upp
bl. a. frågor om behandlingen av invändningar mot ålagd felparkeringsavgift
m. m. Om en begäran om rättelse inte bifalls eller om sådan inte framställs
måste det enligt promemorian finnas möjlighet till rättslig prövning.
Prövningen föreslogs ankomma på polismyndighet, och den borde ske med
tillämpning av vanliga bevisvärderingsregler och utmynna i ett beslut som
kan överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt. Någon fullföljd från
hovrätt borde inte tillåtas (prop. s. 21). Promemorian remissbehandlades.
Huvuddelen av remissinstanserna hade inte någon invändning mot förslaget i
den del som här är aktuell. Någon erinran mot tanken på fullföljd till hovrätt
redovisades inte (prop. s. 26).

I propositionen föreslogs att talan ej skulle få föras mot tingsrätts beslut,
dvs. överklagande till hovrätt skulle ej kunna ske (10 § sista stycket, prop.
s. 3). I denna del gjorde föredragande statsrådet ett övervägande mellan
statligt organ och kommunalt organ som prövningsinstans och fann att någon
naturlig och lämplig kommunal instans för det dåvarande inte syntes finnas.
Mot bakgrund härav och i avvaktan på hur andra liknande frågor om
övergång till avgiftssystem kommer att lösas borde man enligt statsrådet t. v.
förlägga prövningen till samma organ som då handlade motsvarande frågor,
dvs. polismyndighet och allmän domstol. I fullföljdsfrågan uttalade statsrådet
följande.

Med hänsyn till sanktionens ringa storlek och arten av de frågor som kan
komma upp till bedömning synes det vara tillfyllest med en prövning i två
instanser utöver den som sker vid begäran om rättelse.

Under riksdagsbehandlingen riktades invändningar mot den föreslagna
fullföljdsbegränsningen. I en motion påpekades att tingsrätter inte kan
fungera som prejudikatinstanser. Samtidigt framhölls att de aktuella ärendena
i tingsrätt kunde komma att handläggas av tingsnotarie, något som i och
för sig kunde godtas men endast under förutsättning att det finns rätt att
fullfölja talan till hovrätt. Vederbörande utskott (TU 1975/76:14) föreslog
enhälligt att 10 och 11 §§ skulle ges sådan lydelse att fullföljdsmöjlighet till
hovrätt infördes. I denna del uttalade trafikutskottet följande.

Med hänsyn till behovet av prejudikat på området finnér utskottet det
erforderligt att i varje fall under en övergångstid talan mot ifrågavarande
ärenden kan föras i hovrätt. Skulle det visa sig att det blir en stor tillströmning

JuU 1984/85:1 y

av ärenden av ifrågavarande slag till hovrätterna bör denna överklagningsmöjlighet
efter övergångstiden kunna avskaffas. Utskottet vill också erinra
om att enligt propositionen behandlingen av ärendena i fråga t. v. förlagts till
polismyndighet och allmän domstol i avvaktan på hur andra liknande frågor
om övergång till avgiftssystem kommer att få sin lösning. I samband därmed
torde - mot bakgrund av erfarenheter av lagens tillämpning- även frågan om
prejudikatsinstans komma att upptas till förnyad prövning.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan, och de aktuella
lagrummen gavs den lydelse de nu har (rskr 1975/76:240). Lagen trädde i
kraft den 1 april 1977 (SFS 1976:1125).

Nu aktuella förslag

I den nu förevarande propositionen föreslås sådana ändringar i 10 och
11 §§ lagen om felparkeringsavgift att tingsrätterna i fortsättningen blir sista
instans i det slags ärenden det här gäller. Föredragande statsrådet uttalar i
den aktuella frågan att erfarenheterna av lagstiftningens tillämpning i allt
väsentligt är goda. Han säger vidare att under den tid lagen varit i kraft en
domstolspraxis har hunnit utvecklas. Han anser därför att tiden nu är mogen
att överväga frågan om antalet besvärsinstanser.

I saken anförs i propositionen (s. 11) vidare följande.

Det finns inte någon särskild statistik över antalet ärenden enligt lagen om
felparkeringsavgift hos hovrätterna. Någon exakt kunskap om hur handläggningen
av dessa ärenden påverkar hovrätternas arbetsbörda har vi därför
inte. Ingenting tyder i och för sig på att tillströmningen av parkeringsärenden
normalt är anmärkningsvärt stor. Varje lättnad i hovrätternas arbetsbörda är
emellertid önskvärd. Detsamma gäller åklagarna. Eftersom behovet av
prejudikat numera torde vara tillgodosett, finns det enligt min mening inte
längre skäl att ha tre prövningsinstanser i ärenden enligt lagen om felparkeringsavgift.
Jag föreslår därför att tingsrätterna i fortsättningen skall vara
sista instans.

Den föreslagna ordningen kritiseras i de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1984/85:36 av Rune Torwald m.fl. (c), 1984/85:37 av
Karin Ahrland (fp) och Olle Grahn (fp), 1984/85:38 av Allan Ekström (m)
och 1984/85:30 av Rolf Clarkson m. fl. (m). Motionsvägen kritiseras också
lagstiftningsärendets beredning bl. a. i fråga om bristande remissbehandling
och lagrådsgranskning.

Motionärernas huvudargument är att hänsynen till rättssäkerheten kräver
att möjligheten till fullföljd till hovrätt behålls. Detta motiveras bl. a. av att
felparkeringsmål i tingsrätt regelmässigt avgörs av tingsnotarie. Överprövningsmöjligheten
motiveras också av intresset av prejudikatbildning. Några
motionärer noterar den starkt ökade tillströmningen av besvärsärenden på
senare tid och hänför denna till ”Parkeringsjuridiska föreningens missbruk
av besvärsrätten”. Härvidlag föreslås att man överväger att pä ett effektivare
sätt än f. n. beivra uppenbart rättegångsmissbruk. Och i en motion hävdas att

1* Riksdagen 1984185. 7sami. Nr 1 y

JuU 1984/85:1 y

det är en felaktig prioritering att på föreslaget sätt ändra processordningen
när domstolarna blir överbelastade i stället för att först undersöka om lagar
och regler kan förenklas. Samtidigt pekas på att förslaget i propositionen
öppnar vägen för att också i andra sammanhang vid ofta förekommande
typer av mål avskära möjligheten att överklaga beslut och domar.

Statistik

Antalet inkomna, avgjorda och balanserade ärenden av aktuellt slag vid
Stockholms tingsrätt har uppgått till följande.

	1980	1981	1982	1983	1984-09-30
Inkomna	457	423	477	1 355	2 754
Avgjorda	347	366	428	573	1 067
Balanserade	173	230	279	1 061	2 748

Synpunkter från domstolsväsendet

Som angetts inledningsvis har till justitieutskottet inkommit synpunkter i
ärendet från presidenten i Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. Från båda
domstolarna yppas tveksamhet till tanken att nu införa en fullföljdsbegränsning
i de ärenden det gäller. I stället anvisas andra vägar att råda bot på de
nuvarande svårigheterna.

Presidenten i Svea hovrätt framhåller att det är fråga om ärenden av
jämförelsevis underordnad betydelse. Till förmån för ett fullföljdsförbud
talar enligt presidenten det förhållandet att parkeringsanmärkningen redan
har prövats i två instanser (polismyndigheten och tingsrätten) liksom de
omständigheterna att målen är av enkel beskaffenhet och har för den
enskilde tämligen begränsade rättsverkningar. Om fullföljdsförbud införs
bör enligt presidenten inte tingsnotarier vara behöriga att pröva ärendena.
Presidenten påpekar att ett fullföljdsförbud inte löser problemet för tingsrätterna.
Samtidigt framhålls att frågan om fullföljdsförbud från principiella
utgångspunkter är av sådan betydelse att den borde ha remissbehandlats
innan förslag förelädes riksdagen. För att komma till rätta med den rådande
situationen hänvisar presidenten till de möjligheter rättegångsbalken ger att
ingripa mot försumlig processföring.

Även Stockholms tingsrätt ställer sig tveksam till om det är lämpligt att nu
genomföra den föreslagna ändringen i lagen om felparkeringsavgift. På sikt
kan det emellertid enligt tingsrätten vara på sin plats med ett fullföljdsförbud.
Förutsättningarna för och konsekvenserna av det nu föreslagna
fullföljdsförbudet synes tingsrätten dock inte vara tillräckligt genomlysta.
Enligt tingsrättens mening kan en lämplig åtgärd vara att närmare utreda
dessa konsekvenser och i samband därmed utreda främst de möjligheter som
finns att underlätta och förbättra handläggningen hos polismyndigheten och

JuU 1984/85:1 y

tingsrätten för både myndigheterna och dem som anför besvär i parkeringsärenden.

Utskottet

Justitieutskottet noterar den stora uppmärksamhet som frågan om den
domstolsmässiga prövningen av parkeringsanmärkningar tilldragit sig både i
den allmänna debatten och i det förevarande lagstiftningsärendet, och
utskottet vill redan här slå fast att det är två helt skilda spörsmål som har
aktualiserats i ärendet.

Å ena sidan gäller det den mera principiella frågan om hur fullföljdsordningen
bör vara inom sanktionssystemet för felparkeringsavgifter. Å andra
sidan har samtidigt aktualiserats frågan om åtgärder till följd av den senare
tidens osedvanligt starka ökning - framför allt i Stockholm - av det slags
ärenden det här gäller.

Som framhållits under ärendets beredning är situationen - särskilt för
Stockholms tingsrätts vidkommande - onekligen oroande. Härvidlag får
enligt utskottets mening konstateras att ett förverkligande av den i propositionen
framförda tanken på ett förbud att fullfölja talan till hovrätt inte skulle
lösa de aktuella problemen utan snarast bidra till att förvärra dem. Detta
gäller särskilt om - såsom i sådant fall rimligen måste ske - samtidigt därmed
föreskrevs att parkeringsärenden i tingsrätt ej får prövas av tingsnotarie. Mot
denna bakgrund hyser utskottet tvekan inför förslaget i propositionen.
Härtill kommer att det på saken kan anläggas mera principiella synpunkter
av allmän räckvidd. I denna del vill utskottet anföra följande.

Frågan hur sådana sanktionssystem som det här gäller bör anordnas när en
förutvarande kriminalisering upphör har tidigare berörts i olika kriminalpolitiska
sammanhang. I rapporten Nytt straffsystem, Idéer och förslag, avgiven
av brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik (BRÅ
Rapport 1977:7) behandlades bl. a. hithörande spörsmål (se om depenalisering
och administrativa avgifter, s. 344 ff). Arbetsgruppen redovisade några
allmänna principer som borde gälla för det fortsatta arbetet och underströk
att det är betydelsefullt att ett samlat grepp tas på depenaliseringsfrågan.
Enligt arbetsgruppen finns det anledning att gå försiktigt fram innan man fått
närmare erfarenheter av genomförda reformer. I sammanhanget kan
hänvisas till proposition 1981/82:142 s. 21 f och till av riksåklagaren i år i två
promemorior till chefen för justitiedepartementet framlagda förslag till
avkriminaliseringar och andra ändringar på trafiklagstiftningens och straffrättens
område. Utskottet vill också peka på att föredragande statsrådet
liksom trafikutskottet i 1976 års lagstiftningsärende rörande felparkeringsavgifter
förutskickade framtida lösningar av överprövningsproblemen i samband
med ytterligare övergång till avgiftssystem. Någon mera allmän
övergång till avgiftssystem för sådana mera bagatellartade regelöverträdelser
som det här gäller har ännu inte kommit till stånd, och något mera samlat

JuU 1984/85:1 y

grepp på saken har ännu inte tagits från statsmakternas sida.

Aven om utskottet hyser sympati för en ordning där hovrätterna inte
belastas med massärenden av den typ det här gäller, innebär emellertid det
nu sagda att utskottets tvekan inför tanken att nu genomföra någon
principiell ändring i den processuella delen av sanktionssystemet för
parkeringsavgifter ytterligare förstärks. En sådan ändring synes f. ö. inte
böra ske innan saken fått en bättre belysning än som kunnat ske i detta
ärende. Utskottet förordar därför att ärendet på nytt övervägs i regeringskansliet.
En fråga som därvid bör aktualiseras är huruvida inte tillräckliga
processekonomiska vinster står att göra med en ordning enligt vilken
tingsrätts avgörande inte får prövas av hovrätt om inte hovrätten meddelat
prövningstillstånd (jämför lagen [1974:8] om rättegången i tvistemål om
mindre värden). Intresset av prejudikatbildning talar onekligen för en sådan
ordning. Naturligtvis bör i detta sammanhang också övervägas sådana frågor
om lagstiftningens överensstämmelse med internationella konventioner som
nu rests motionsvägen.

Vad som i detta ärende enligt utskottets mening framstår som särskilt
angeläget för de nya överväganden utskottet förespråkar är att snabbt
åstadkomma en bättring i förhållandena på tingsrättsnivå. Härvidlag vill
utskottet särskilt föra fram tanken att för prövningen i första instans, dvs. hos
polismyndigheten, införa ett system med preklusion som påföljd för brister i
processföringen (jfr 50 kap. 25§ tredje stycket och 42 kap. 8a§ rättegångsbalken).
Även andra åtgärder för att förbättra processföringen och
underlätta förhållandena bör naturligtvis övervägas.

Utskottet vill understryka att de åtgärder som påkallas för att förbättra
läget på tingsrättsnivå förefaller vara så brådskande att ett genomförande av
dem inte synes böra anstå, därest de mera principiella överväganden
utskottet nyss förespråkat skulle kräva något längre rådrum.

Sammanfattningsvis leder det sagda utskottet till följande.

Justitieutskottet föreslår trafikutskottet att hemställa att riksdagen med
anledning av proposition 1984/85:6 samt motionerna 1984/85:36,1984/85:37,
1984/85:38 och 1984/85:39 med avslag på 10 och 11 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
nya överväganden.

Stockholm den 20 november 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt
(s), Inger Wickzén (m) och Göran Ericsson (m).

JuU 1984/85:1 y

Bilaga 1

Presidenten i Svea hovrätt anför

Under tiden den 1 januari- den 31 oktober 1984 inkom till hovrätten ca 560
mål om parkeringsavgift. För drygt en månad sedan bad jag att en kopia av
samtliga beslut som meddelades i hovrätten i sådana mål skulle tillställas
administrativa avdelningen. I anledning härav har hit inkommit 116 sådana
beslut. I samtliga fall har talan förts av bilägaren genom Parkeringsj uri diska
föreningen sedan först polisstyrelsen och sedan tingsrätten lämnat talan mot
parkeringsanmärkning utan bifall. I 104 beslut (90 % av samtliga) har
hovrätten inte gjort någon ändring i tingsrättens beslut. I sju fall (6 %) har
målen återförvisats till tingsrätten eller polisstyrelsen för ytterligare utredning.
I fem fall (4 %) har klaganden fått bifall till sin talan och parkeringsanmärkningen
blev följaktligen då undanröjd.

Ett typfall av mål om parkeringsavgift innehåller följande moment: I
besvären till polisstyrelsen anges att bilen stått uppställd för ”lastning/
lossning”. Polisstyrelsen förelägger klaganden att inom viss tid genom
fakturor, intyg eller liknande styrka att uppställning föranletts av på- eller
avlastning. Så sker inte. Polisstyrelsen ogillar besvären. Klaganden överklagar
till tingsrätten men anger inte heller där några omständigheter, t. ex. om
det var lastning eller lossning som pågick vid tillfället, vad som lastades eller
lossades och anledningen härtill. Några skriftliga bevis ges inte heller in.
Tingsrätten uttalar att klaganden inte ens gjort sannolikt att uppställning
föranletts av på- eller avlastning och ogillar besvären. Hovrätten finnér inte
skäl att göra någon ändring i tingsrättens beslut.

Det är givetvis olyckligt att domstolarnas resurser i så hög grad tas i
anspråk för ärenden av jämförelsevis underordnad betydelse. Frågan är
emellertid om fullföljdsförbud är den rätta metoden att komma till rätta med
problemet. Till förmån för fullföljdsförbud talar att parkeringsanmärkningen
redan har prövats i två instanser, nämligen polisstyrelsen och tingsrätten.
Dessa ärenden skiljer sig således från andra mål och ärenden, vilka ju
handläggs av tingsrätten som första instans. Parkeringsmålen är också av
enkel beskaffenhet och har för den enskilde tämligen begränsade rättsverkningar.
Det kan därför möjligen godtas att fullföljdsförbud införs. I så fall bör
dock inte tingsnotarier längre vara behöriga att pröva dessa ärenden. Men
frågan om fullföljdsförbud är principiellt av sådan betydelse att den enligt
min mening borde ha remissbehandlats innan förslag lades till riksdagen.
Även om ett sådant förbud införs, kvarstår ju f. ö. problemet för tingsrätterna.

Det bör också uppmärksammas att det kan finnas andra medel att komma
till rätta med den rådande situationen. Domstolarna är av tradition
återhållsamma med att avvisa av part anlitat ombud eller att ingripa vid
missbruk av rätten att föra talan vid domstol. Mot bakgrunden av det sätt på

JuU 1984/85:1 y

vilket Parkeringsjuridiska föreningens jurister för sin talan, att företrädare
för föreningen har uttalat som målsättning att avsikten är att dränka
domstolarna i överklaganden och att dessa i ganska få fall lett till att
parkeringsanmärkningen har undanröjts kan det hävdas att det i första hand
borde undersökas om det finns förutsättningar att anlita de möjligheter som
rättegångsbalken ger mot försumlig processföring. Såvitt jag vet har denna
fråga ännu inte aktualiserats.

JuU 1984/85:1 y

Bilaga 2

Stockholms tingsrätts framställning till domstolsverket1

Stockholms tingsrätt har redan tidigare uppmärksammat domstolsverket
på den mycket stora ökningen av antalet parkeringsärenden. Förhållandena
är nu sådana att tingsrätten finner anledning föreligga att tillskriva verket i
akt och mening att aktualisera förslag till förenklingar/rationaliseringar.

Antalet parkeringsärenden vid tingsrätten har under de senaste åren ökat -man vågar nästan säga - lavinartat. Antalet inkomna, avgjorda och
balanserade ärenden framgår av följande tabell.

	1980	1981	1982	1983	1984-09-30
Ink	457	423	477	1 355	2 754
Avg	347	366	428	573	1 067
Balans	173	230	279	1 061	2 748

Tilläggas skall också att bara under tiden 1-27 oktober har 630 mål
inkommit till tingsrätten.

Bakom den stora tillströmningen av mål ligger Parkeringsjuridiska föreningen,
en förening som - enligt uttalanden i massmedia - tagit till sin uppgift
att försöka sabotera parkeringssystemet i främst Stockholm men även
annorstädes. Föreningen värvar medlemmar på flera sätt. Dekaler och brev
till personer som erhållit parkeringsanmärkning är några exempel.

Utmärkande för Parkeringsjuridiska föreningen och dess verksamhet är
masshantering med hjälp av i skrivautomat i förväg inlagd text. De rättsliga
grunderna för överklagandena till tingsrätten är oftast obefintliga eller
åtminstone oklara och några omständigheter i det enstaka fallet, som hänför
sig till den angivna grunden, utvecklas sällan eller aldrig. Inlagorna - oftast
flera sidor långa - innehåller i stället text av en art som ej borde höra hemma i
ett rättsligt förfarande. (Se vidare till denna skrivelse bifogat material bilaga
1-4.) Detta leder säkerligen i sin tur till att en del överklaganden, som
egentligen har fog för sig, ogillas. Tingsrätten har ju ingen reell möjlighet att
urskilja dessa ärenden.

Enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift kan en utfärdad parkeringsanmärkning
prövas genom följande förfarande.

- Ansökan om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen
meddelades (8 §).

- Bestridande av betalningsansvar anmäls hos polismyndigheten. Därvid
skall klaganden ange grunden för bestridandet och polisen göra en
utredning (9 §).

1 Bilagor här uteslutna.

JuU 1984/85:1 y

- Om polismyndigheten inte undanröjer betalningsansvaret kan besvär föras
hos tingsrätt (10 §).

- Talan mot tingsrättens beslut föres genom besvär i hovrätt (10 §).
Hovrättens beslut kan ej överklagas.

Det var senvintern/våren 1983 som antalet inkommande parkeringsärenden
började öka markant. Varianter av standardiserade inlagor avlöste
varandra. Mestadels lämnade tingsrätten besvären utan bifall. Undantagsvis
hölls muntlig förhandling. Så småningom började Parkeringsjuridiska föreningen
mer eller mindre slentrianmässigt - som det syntes tingsrätten -begära att muntlig förhandling skulle äga rum varvid klaganden skulle höras
om de närmare omständigheterna. Tingsrätten övervägde och meddelade
1983-10-24 ett beslut av bl. a. följande innehåll. ”Nu aktuella ärenden har
först handlagts hos polismyndigheten och därefter vid tingsrätten. NN har, så
när som på två mindre upplysningar, inte vid något tillfälle under handläggningen
uppgivit något om vad som förevarit vid de aktuella tidpunkter han
erhållit parkeringsanmärkningar. I anledning av två parkeringsanmärkningar
har han hos polismyndigheten anfört att han lastat/lossat dentalprodukter.
Han är egen företagare och driver rörelse med dylika. I övrigt har han
emellertid ej givit någon som som helst information om lastningen/lossningens
art. -NN har i slutskrift till tingsrätten hemställt att ärendet skall utsättas
till förhandling och att han själv skall höras till styrkande av att lastning/
lossning förekommit. Enär NN hitintills inte gjort något som helst försök att
förebringa några uppgifter eller någon bevisning till stöd för sina påståenden
- vilket torde kunna gå även i skrift - finner tingsrätten inte skäl föreligga att
företa ärendet till muntlig förhandling. - I övrigt gör tingsrätten följande
bedömning. Enligt vägtrafikkungörelsen anses all uppställning som parkering
i den mån det ej är fråga om på- eller avstigning eller på- eller avlastning.
Det ligger i sakens natur, att den som till sin förmån åberopar en
undantagsregel har att åtminstone förebringa så mycket utredning till stöd
för sitt påstående att detta framstår som sannolikt. - Som redan framgått har
NN varken vid tingsrätten eller eljest förebringat sådan utredning. På grund
av det anförda finner tingsrätten att besvären skall lämnas utan bifall.”
Hovrätten fastställde beslutet och fram till i somras handlade tingsrätten
ärendena i enlighet med utvecklad praxis. Tillströmningen av ärenden bara
ökade och så också balanserna. Den 1 oktober 1983 tillfördes avdelningen
(19B) en notarie, vars uppgift bl. a. skulle vara att avgöra parkeringsärenden.
Antalet inkomna ärenden har emellertid varit av sådan mängd att
balanserna ökat kontinuerligt. Mest besvärande har situationen varit på
kanslisidan. Hanteringen av ärendena inrymmer många tidskrävande moment
och i stort sett alla ärenden skall dessutom efter överklagande
vidarebefordras till hovrätten. (Ang. handläggningsordning - se bilaga 5.)

Den 25 juli 1984 prövade hovrättens 15:e avdelning ett sedvanligt beslut av
tingsrätten (bilaga 6). Hovrätten ansåg att tingsrätten gjort fel som avgjort

JuU 1984/85:1 y

ifrågavarande ärende utan förhandling, undanröjde beslutet samt visade
ärendet åter till tingsrätten för erforderlig behandling. Hovrättens beslut
vållade viss förvåning, särskilt som hovrätten vid en intern praxisdiskussion
så sent som den 15 maj 1984 hade uttalat att man i stort accepterade
tingsrättens praxis.

Hovrättens beslut den 25 juli 1984 föranledde förnyade diskussioner inom
tingsrätten. Tingsrätten har för en stor del ärenden utformat beslut av ny
lydelse (bilaga 7). Om muntlig förhandling skulle behöva hållas i samtliga
parkeringsärenden skulle arbetssituationen bli svår. Ett normalt ärende som
avgörs på handlingarna erfordrar ungefär 30 minuters juristarbetskraft och
60 minuters kansliarbetskraft. Muntlig förhandling kan beräknas medföra ett
plus om ungefär 75 minuter totalt.

I regeringens proposition 1984/85:6 beslutad den 17 maj i år föreslås bl. a.
fullföljdsförbud till hovrätt fr. o. m. 1985-01-01 i nu aktuella ärenden. I
propositionen sägs bl. a. att domstolspraxis nu är utvecklad och att tillströmningen
av ärenden till hovrätten inte är anmärkningsvärt stor.

Närmast i anledning av propositionen men också den aldrig sinande
strömmen av ärenden inbjöd tingsrätten representanter för kommunikations-
och justitiedepartementen till ett besök på tingsrätten den 18
september 1984. (Se bifogat program, bilaga 8.) Vid detta tillfälle dryftades
förutom de aktuella förhållandena också olika möjligheter att lagstiftningsvägen
rationalisera verksamheten. Fullföljdsförbud underlättar visserligen
för hovrätten men vilka blir konsekvenserna för tingsrätten? Färre mål att
skicka vidare till hovrätten - ja - men skall notarier få avgöra ärenden i sista
instans och är domstolspraxis verkligen klar? - Propositionen ligger nu på
riksdagens bord.

Några förenklingsförslag har diskuterats inom tingsrätten. - Som har
framgått av det ovan sagda missbrukar Parkeringsjuridiska föreningen
systemet genom att i princip aldrig ”visa korten” - dvs. utveckla grunderna
för talan och redogöra för de närmare omständigheterna i de enskilda fallen.
Sker det så sker det först i tingsrätt eller möjligen i hovrätt, trots att man
enligt lagen skall ange grunderna redan hos polismyndigheten och klaganden
dessutom i princip alltid i skrivelse bereds tillfälle att ”utveckla sin talan”
redan där.

En uttrycklig regel av motsvarande innehåll som 50 kap. 25 § 3 st. RB - att
omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts får åberopas endast om
giltig ursäkt för tidigare underlåtenhet finns - skulle naturligtvis vara av stort
värde och underlätta handläggningen i samtliga instanser.

En lagändring innebärande att besvär skall inges direkt till polismyndigheten
skulle också vara av godo. Tingsrätten skulle då erhålla akt och
besvärsinlaga på en gång i stället för att som nu behöva rekvirera akter från
polisen med ett antal vänte- och sorteringsmoment som följd.

Avslutningsvis i denna del kan det vara på plats att nämna något om
förfarandet vid ”överklagande av parkeringsanmärkningar” utfärdade vid

JuU 1984/85:1 y

uppställning på tomtmark. Ansökan om betalningsföreläggande följer om
man ej betalar avgiften och efter bestridande härav hänskjuts målet till
rättegång. Målet handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål om
mindre värden och i det förfarandet har den parkerande möjlighet att
utveckla sin talan. För behandling av hovrätten erfordras prövningstillstånd
av hovrätten, vilket vanligtvis inte torde ges. I det förfarandet har man alltså i
princip bara ett tillfälle att få sin sak prövad till skillnad från det tidigare
beskrivna förfarandet enligt lagen om felparkeringsavgift som ger tre
tillfällen eller, om man också använder rättelsemöjlighet, fyra tillfällen.

Domarna vid tingsrätten har inte kunnat undgå att uppmärksamma att det
stundtals utfärdas felaktiga parkeringsanmärkningar. Med det omfång som
denna ärendehantering nu har och på det sätt majoriteten av parkeringsanmärkningar
överklagas av Parkeringsjuridiska föreningen är emellertid
risken stor att domarna ej upptäcker, om ett överklagande verkligen är
berättigat. Justeringar i den riktning tingsrätten ovan skisserat skulle säkert
ge positivt resultat såväl för allmänheten som för domstolsväsendet.

Eftersom problemet kan ses som ett effektivitetsproblem (jfr effektivitet
enl. MBA-S) finner tingsrätten att det kan vara lämpligt att på detta sätt
aktualisera frågan hos domstolsverket. Från tingsrättens sida är vi naturligtvis
beredda att ytterligare utveckla våra tankegångar om så skulle vara
önskvärt.

mlnab/gotab Stockholm 1984 79276