yttr 1983/84 nu5y y (Yttrande 1983/84:nu5y)

NU 1983/84:5 y

Näringsutskottets yttrande
1983/84: 5 y

om löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande
över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner med anledning
därav, i de delar som rör näringsutskottets beredningsområde.

Regeringens förslag i propositionen innebär sammanfattningsvis att ett
belopp av storleksordningen 2—2,5 miljarder kronor per år skall under
perioden 1984-1990 tillföras allmänna pensionsfonden - utöver de medel
som enligt nuvarande regler skall ingå i denna - för att i lika delar förvaltas
av fem särskilda styrelser, benämnda löntagarfondstyrelser, med uppgift
att göra riskbärande placeringar i svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar. De nytillkommande fondmedlen skall erhållas dels genom en
nyinförd vinstdelningsskatt, dels genom en höjning av tilläggspensionsavgiften.
Den lagstiftning som utgör en förutsättning för medelstillförseln
faller inom skatteutskottets och socialförsäkringsutskottets beredningsområden,
medan utformningen av förvaltningsreglerna - i huvudsak samlade
i en formellt sett ny lag med reglemente för allmänna pensionsfonden — är
ett ämne för näringsutskottet. I sitt yttrande kan näringsutskottet dock inte
begränsa sig till frågor som gäller medelsanvändningen. Det föreslagna
systemet utgör en helhet. Näringsutskottet finnér det ofrånkomligt att, om
än relativt summariskt, beröra även inkomstsidan, främst då den avsedda
vinstdelningsskatten. Utskottet utgår således från den allmänna motivering
varmed föredragande statsrådets framställning inleds.

Av de 25 motioner som har väckts med anledning av propositionen
utmynnar 21 i enbart ett yrkande om avslag på propositionen. Till dem hör
centerpartiets partimotion 1983/84:213 och 16 motioner i vilka olika företrädare
för detta parti kritiserar regeringens förslag från regionala utgångspunkter.
1 partimotionerna 1983/84: 204 från moderata samlingspartiet och
1983/84:224 från folkpartiet finns utöver avslagsyrkande vissa kompletterande
yrkanden, i båda om vissa andra åtgärder avsedda att förbättra
tillgången på riskkapital, i den förra också om kritiska uttalanden av
riksdagen om beräknade effekter av det system som föreslås i propositionen.
Vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223 utmynnar i
en rad krav på mera långtgående förändringar, baserade på ”fonder som
ett medel att bryta kapitalets maktkoncentration och utveckla demokratin”.
Näringsutskottet har inte tagit upp de tre motioner - 1983/84:164
(m), 1983/84: 190 (m) och 1983/84:219 (c, m. fp) — som helt ägnas åt vissa
konstitutionella och rättsliga aspekter på ärendet. 1 övrigt omfattas alla
motionerna, utan att mer än undantagsvis åberopas individuellt, av det
1 Riksdagen 1983184. 17 sami. Nr 5 y

NU 1983/84:5 y

yttrande som näringsutskottet här lämnar. Näringsutskottet förutsätter att
den nämnda gruppen av regionalt inriktade motioner mera grundligt granskas
av arbetsmarknadsutskottet.

Näringsutskottet har deltagit i sammankomster vid vilka representanter
för ett antal intresseorganisationer på finansutskottets inbjudan har framfört
synpunkter på regeringens förslag. För egen del har näringsutskottet
kallat företrädare för dels Svenska bankföreningen, dels Föreningen Auktoriserade
revisorer till utfrågningar i samband med ärendets behandling.
Från Sveriges aktiesparares riksförbund har näringsutskottet mottagit en
skrivelse, ställd också till finansutskottet.

Propositionen

Det summariska referatet inledningsvis i detta yttrande vill näringsutskottet
komplettera med följande översikt över förslag och motiveringar i
propositionen.

En utgångspunkt för regeringen har varit att den svenska ekonomin
befinner sig i kris. En otillfredsställande produktionsutveckling tar sig
uttryck i underskott såväl i bytesbalansen som i statsbudgeten. Investeringarna
inom näringslivet motsvarar inte vad som krävs för att obalansen
skall hävas. Kapacitetsutnyttjandet i näringslivet är lågt, och detta förhållande
medverkar till att investeringsverksamheten sviktar. Arbetslösheten
har ökat, och inflationen är besvärande.

Förutom att kostnads- och lönsamhetsutvecklingen blir tillfredsställande
måste, hävdas det, ytterligare två förutsättningar uppfyllas om en varaktig
industriell tillväxt skall kunna säkerställas. Nödvändiga bördor och uppoffringar
liksom positiva resultat måste fördelas rättvist mellan olika medborgargrupper.
Ett stabilt utbud av riskvilligt investeringskapital måste
åstadkommas, och detta kapital måste till sin huvuddel ha ett nationellt
ursprung och placeras långsiktigt i de produktiva och utvecklingsbara
delarna av det svenska näringslivet.

Fem motiv för det föreslagna fondsystemet anförs (prop. del A s. 49).
Dessa överensstämmer väsentligen med dem som uttryckta i punktform
nämns i presentationen (s. 43) av en rapport, Arbetarrörelsen och löntagarfonderna,
vilken lades fram vid socialdemokraternas partikongress år
1981. Kortfattat angivna är de fem motiven dessa. (1) Löntagarfonderna
kan, främst genom vinstdelningen, bidra till att motverka en av höga
vinster föranledd kraftig löneglidning, som i sin tur leder till ökad inflation
och försämrad tillväxt. (2) Fonderna kan medverka till att minska de
fördelningspolitiska motsättningarna. (3) Rådande motsättningar mellan
kapital och arbete kan minskas till följd av att löntagarna genom fonderna
får ett direkt ansvar för riskkapitalets allokering och användning samt ett
ökat inflytande i företagen och del i framtida vinster. (4) Fondernas inträde
pa aktiemarknaden kan motverka att en höjd efterfrågan på riskkapital

NU 1983/84:5 y

pressar upp kapitalavkastningskravet med påföljd att företagens expansionsförmåga
hämmas. (5) Anknytningen till allmänna pensionsfonden innebär
en finansiell förstärkning av ATP-systemet till gagn för löntagarnas
ekonomiska intressen.

Den föreslagna vinstdelningsskatten skall tas ut från aktiebolag, ekonomiska
föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter.
För varje företag skall i samband med den årliga inkomsttaxeringen fastställas
ett underlag för denna beskattning. Genom ett avdrag på antingen
500000 kr. eller 6% av företagets lönesumma undantas mindre vinster från
vinstutdelningen. Reglerna för beräkningen av underlaget innebär bl. a. att
hänsyn tas till inflationen. Vinstdelningsskatten - avdragsgill vid nästa års
inkomsttaxering - skall utgöra 20% av underlaget.

Sett över en längre tid beräknas vinstdelningsskatten komma att inbringa
1,5—2 miljarder kronor per år. Ett ytterligare tillskott av medel skall
erhållas genom att tilläggspensionsavgiften höjs med 0,2 procentenheter.
Var och en av styrelserna skall få disponera 400 milj. kr. under kalenderåret
1984 och skall därefter t. o. m. år 1990 som årligt tillskott erhålla ett
belopp motsvarande 20000 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Detta medför - basbeloppet är i år 19 400 kr. - att löntagarfondstyrelserna
tillsammans får en placeringskapacitet på 2-2,5 miljarder
kronor per år. Överskjutande skatte- och avgiftsmedel skall förvaltas av
första, andra och tredje fondstyrelserna.

I propositionens rubrik liksom i motiveringen för sitt förslag talar regeringen
om löntagarfonder. Detta begrepp förekommer dock inte i lagförslagen.
Genom benämningen löntagarfondstyrelse markeras, som lagrådet
har konstaterat (s. 147), att personer som företräder löntagarintressen
utgör en dominerande del av styrelsen. Ordet i fråga är att uppfatta som en
sammansättning av ”löntagare” och ”fondstyrelse”. Det som i praktiken
kallas löntagarfond är formellt sett en delfond inom allmänna pensionsfonden.

Den föreslagna nya lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
ersätter det nuvarande reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. De hittillsvarande bestämmelserna har delvis
omarbetats, och därtill har lagts bestämmelser om löntagarfondstyrelserna
och deras verksamhet. Dessa nytillkomna bestämmelser har därvid samordnats
med dem som gäller den för tio år sedan inrättade fjärde fondstyrelsen,
vars uppgift är att förvalta den del av allmänna pensionsfondens
medel som hittills har satts av för riskbärande placeringar, huvudsakligen i
aktier. Det belopp som fjärde fondstyrelsen successivt har fått att disponera
utgör 1 850 milj. kr. De förvärvade värdepapperstillgångarna hade vid
årsskiftet 1982/83 ett nuvärde av ca 3650 milj. kr.

För fjärde fondstyrelsen infördes år 1982 en bestämmelse att fyra femtedelar
av de förvaltade medlens avkastning skulle överföras till de övriga
fondstyrelsernas förvaltning. Regeringen föreslår nu att det i stället skall

NU 1983/84:5 y

uppställas ett krav på 3% real förräntning. Varje år skall, sedan det
förvaltade kapitalet har uppräknats med hänsyn till inflationen, 3% av
detta överföras till första, andra och tredje fondstyrelserna med fördelning
dem emellan i förhållande till deras tillskott till fjärde fondstyrelsen. Samma
avkastningskrav ställs på löntagarfondstyrelserna. I deras fall skall den
överförda avkastningen dock fördelas lika på de tre fondstyrelserna.

Fjärde fondstyrelsen får placera sina medel i aktier i svenska aktiebolag,
med undantag av banker och försäkringsbolag, och dessutom i bolagens
konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.
En ytterligare placeringsmöjlighet föreslås nu tillkomma, nämligen
förvärv av utländska aktier, dock högst intill 1 % av de förvaltade
medlens värde. Denna möjlighet blir specifik för fjärde fondstyrelsen.
Löntagarfondstyrelsernas placeringar skall ske i aktier i svenska aktiebolag
— utan undantag av någon kategori — eller i konvertibla skuldebrev etc.
utfärdade av sådana bolag. Dessutom skall för löntagarfondstyrelserna
öppnas möjligheten att placera medel som riskkapital i ekonomiska föreningar.

I detta sammanhang kan noteras att finansministern (s. 53) aviserar ett
förslag till riksdagen våren 1984 om en ordning varigenom en del av
fondmedlen i särskild ordning skulle kanaliseras till småföretagssektorn.
Avsikten är att ett belopp i storleksordningen 100 milj. kr. skulle avsättas
till en särskild fond, knuten till Sveriges Investeringsbank AB. På olika sätt
— t. ex. via investmentbolag eller i form av villkorslån och royaltylån -skulle dessa medel därefter komma småföretag till godo. Medelsramen
skulle senare kunna vidgas.

Av aktierna i ett börsbolag får fjärde fondstyrelsen förvärva högst så
många att den uppnår 10 % av röstetalet för bolagets aktier. En liknande
begränsningsregel förestås för löntagarfondstyrelserna. Andelen av röstetalet
i ett bolag får för en sådan styrelse inte uppgå till 8 %. Motiveringen
är att allmänna pensionsfondens samlade andel av röstetalet i ett bolag
skall understiga 50 %, eftersom fondstyrelserna i annat fall skulle få ”ett
aktieinnehav som är så stort att de kan tvingas ta på sig ett företagaransvar”.

För att kunna hålla en tillfredsställande betalningsberedskap och för att
kunna förvalta fondmedlen ändamålsenligt får fjärde fondstyrelsen göra
placeringar - i princip av kortfristig natur - hos riksbanken, annan bank
eller postgirot. Denna regel föreslås nu bli ändrad så att fondstyrelsen får
sätta in pengar även hos sparbanker och föreningsbanker. Dessutom skall
vissa slags kortfristiga papper — statsskuldväxlar, skattkammarväxlar,
bankcertifikat och förslagscertifikat — kunna utnyttjas som placeringsobjekt.
Samma regler föreslås gälla för löntagarfondstyrelserna.

Vad som ger underlag för benämningen löntagarfondstyrelse är i första
hand styrelsens sammansättning. Styrelsen bör, sägs det i propositionen,
ses som ett organ för att bevaka löntagarnas intressen av en sund ekono -

NU 1983/84:5 y

misk utveckling, full sysselsättning och ett ökat inflytande genom medägande
i företagen. En majoritet av ledamöterna skall därför ha förankring
på löntagarsidan. I lagförslaget har denna princip omsatts i bestämmelsen
att av nio styrelseledamöter minst fem och av fyra suppleanter minst två
skall ”företräda löntagarintressen”. Styrelseledamöterna utses av regeringen.
Något författningsreglerat förslagsförfarande, såsom för de övriga
fondstyrelsernas del, har inte ansetts erforderligt. Det uttalas i propositionen
att det är värdefullt om det i styrelserna också ingår personer med
erfarenhet från näringsliv och kapitalmarknad men att någon regel härom
inte bor uppställas. Krav på svenskt medborgarskap skall inte gälla för
löntagarfondstyrelsernas ledamöter.

En annan regel säger att vid utseendet av ledamöter och suppleanter
skall tillses att löntagarfondstyrelserna får en regional anknytning. Denna
skall komma till uttryck i rekryteringen. Däremot innebär den inte, framhålls
det, att styrelsens placeringar skall vara begränsade till eller särskilt
inriktade på aktier i företag inom en viss region. En indelning med en
region i norra Sverige, två i Mellansverige samt en i västra och en i södra
Sverige skisseras. Någon formell eller strikt geografisk avgränsning av de
fem regionerna är inte nödvändig, anser regeringen.

En ytterligare omständighet som ger underlag för beteckningen löntagarfondstyrelse
är att det införs regler enligt vilka löntagarfondstyrelserna blir
skyldiga att på begäran av lokala fackliga organisationer i viss utsträckning
överlåta åt dem att utöva rösträtt för aktier som fondstyrelsen innehar. Det
gäller då organisation eller organisationer vid ifrågavarande bolag eller
dotterbolag till detta. Rösträttsöverlåtelsen skall omfatta hälften av innehavda
aktiers röstetal. Särskilda regler finns för det fallet att mer än en
organisation gör anspråk på att få överta rösträtt för vissa aktier. Överlåtelsen
görs för ett år i sänder. Det nu angivna systemet är en vidareutveckling
av det som gäller för fjärde fondstyrelsens del. Enligt en specialbestämmelse
- 9kap. 2 § - i aktiebolagslagen (1975:1385) får fjärde fondstyrelsen,
när den innehar aktier i visst aktiebolag, besluta om bemyndigande
för ett eller flera ombud, som föreslagits av facklig organisation med
medlemmar anställda hos bolaget, att utöva rösträtt för aktierna vid bolagsstämma.
Denna bestämmelse i aktiebolagslagen föreslås f. ö. nu bli
anpassad till situationen med flera aktieförvaltande styrelser i allmänna
pensionsfonden.

Motioner

Innan näringsutskottet i det följande redovisar sitt ställningstagande i
ärendet lämnar utskottet här en kortfattad redogörelse för argumentationen
i de motioner som behandlas.

Partimotionerna 1983/84:204 (m), 1983/84:213 (c) och 1983/84:224 (fp)
upptas till sina huvuddelar av en kritisk genomgång av regeringens - i det

NU 1983/84:5 y

föregående refererade - motiv för det förslag som har lagts fram. (1)
Uppfattningen att förslagets genomförande skulle bidra till att dämpa löneutvecklingen
och bli till stöd för en solidarisk lönepolitik betecknas som
orealistisk. Det finns, betonas det, inga vetenskapliga belägg för att extra
vinstskatter skulle hålla tillbaka vare sig löneglidning - snarare skulle
motsatsen bli fallet - eller centrala lönekrav. (2) Motionärerna frånkänner
vidare löntagarfondssystemet dess uppgivna fördelningspolitiska effekt.
Andelen aktier i hushållens samlade förmögenhet är ringa, framhåller de.
Om löntagarfondstyrelser böijar köpa aktier av enskilda aktieägare leder
detta till en ökad koncentration av aktieägandet i stället för den spridning
som vore önskvärd. (3) När det gäller löntagarinflytandet hävdas att de
fackliga organisationerna får en dubbelroll i sin bevakning av å ena sidan
lokala önskemål om sysselsättning och anställningstrygghet, å andra sidan
det avkastningskrav som måste styra löntagarfondstyrelsernas placeringar.
Motionärerna ser också en fara i att en avsevärd makt kommer att
koncentreras hos fackliga och politiska ledare utan erforderlig förankring i
breda medlemsgrupper. Genom löntagarfondstyrelserna kan, hävdar de
vidare, en rad stora företag på kort tid komma under facklig dominans;
särskilt gäller detta om styrelserna agerar gemensamt. (4) Någon brist på
riskkapital som behöver täckas existerar inte, menar motionärerna. De
tillbakavisar påståendet att det skulle finnas lönsamma industriprojekt som
omöjliggörs av att investeringsmedel saknas. Införandet av en vinstdelningsskatt
skulle emellertid medföra att ekonomiska resurser dras bort
från de lönsamma företagen och skulle därigenom få en negativ effekt på
investeringsbenägenheten. (5) Löntagarfondstyrelsernas tillskott till pensionsutbetalningarna
skulle bli ringa - mindre än 1 % av de totala utbetalningarna
per år. Därtill kommer, framhålls det, att pensionernas storlek
inte är beroende av avkastningen från allmänna pensionsfonden. Genom
en negativ verkan på det svenska näringslivet i stort kan löntagarfondssystemet
emellertid på längre sikt undergräva pensionsbetalningsförmågan,
anför motionärerna.

I en av partimotionerna, 1983/84; 204 (m), ägnas också uppmärksamhet
åt ett av dess upphovsmän noterat sjätte motiv för löntagarfonder, nämligen
att fondernas existens skulle motverka spekulation. Härvid avvisas
tanken att löntagarfonderna skulle påverka den s. k. transaktionsekonomin.
Även de måste, säger motionärerna, köpa och sälja aktier med största
möjliga vinst för att kunna uppnå den realavkastning som krävs.

Förslaget om kollektiva löntagarfonder står inte i överensstämmelse
med de grundläggande förutsättningarna för en effektiv marknadsekonomi,
uttalas det sammanfattningsvis i denna motion. Tvärtom skulle det resultera
i en utveckling som leder bort från marknadsekonomin. Ägandet och
kapitalförvaltningen i svenskt näringsliv skulle radikalt kollektiviseras och
omstruktureras. Viljan och förmågan till investeringar, risktagande och
nyetableringar skulle minska hos både små och stora företag. Denna pas -

NU 1983/84:5 y

sus torde åsyftas när motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad de har anfört om löntagarfondernas
effekter på näringslivets utveckling.

I övrigt pläderas i samma motion för olika åtgärder som kan främja ett
spritt, personligt, frivilligt ägande av bl. a. aktier. Flera motionsyrkanden
som närmast rör beskattningen anknyter till detta resonemang.

Även i centerpartiets partimotion 1983/84: 213 kompletteras kritiken mot
löntagarfondsförslaget - dock utan något särskilt yrkande - med förslag
om andra åtgärder. Bl. a. nämns förbättrade förutsättningar för kooperativt
ägande, införande av företagsanknuten individuell vinstdelning och
inrättande av privata investeringskontor.

Folkpartiet avslutar sin partimotion 1983/84:224 med ett förslag till
maktspridning. Åtgärder för att främja ett spritt aktieägande, uppmuntran
av vinstandelssystem, skydd för småspararna på börsen, stimulans för
sparandet och slopande av den graderade rösträtten när det gäller nya
aktier hör till komponenterna i det program som läggs fram i motionen.
Förutom den sista punkten gäller de yrkanden som framställs olika ändringar
i skattelagstiftningen.

I motion 1983/84:218 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) avstyrks
regeringens förslag på grundval av ett resonemang om väntade negativa
verkningar på småföretagen om löntagarfondsförslaget genomförs. Genom
löntagarfondstyrelserna kommer, säger motionärerna, delar av makten i de
större företagen att koncentreras till företrädare för de fackliga organisationerna.
Detta hotar att allvarligt rubba de mindre företagens möjligheter
att konkurrera, anförs det, och hotar att avsevärt försvåra nyetableringen
av småföretag. Dessa farhågor är grundade på motionärernas uppfattning
att man inom stora delar av den fackliga rörelsen hyser en negativ inställning
till fri företagsamhet. Krav på etableringskontroll och blockad mot
enmansföretag som vägrar att teckna kollektivavtal nämns som belägg för
detta.

De inledningsvis nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
- 1983/84: 189, 191, 205-212, 215-217 och 220-222 - utmynnar
alla i yrkande om avslag på propositionen. Motiveringen är av växlande
omfattning. I många fall redovisas ett särskilt för ändamålet framtaget
siffermaterial. Argumentationen är samstämmig. Genom vinstandelsskatten
och höjningen av tilläggspensionsavgiften fråntas de berörda regionerna
medel som skulle kunna användas för produktiva investeringar. Näringslivets
struktur i dessa län gör det osannolikt att motsvarande medel
skulle komma tillbaka gennom satsningar från löntagarfondstyrelsernas
sida. Kommunernas skatteunderlag minskar också. Resultatet blir en ökad
centralisering av företag och resurser till nackdel för de regioner som
motionärerna representerar.

NU 1983/84:5 y

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223 sägs inledningsvis
att arbetarrörelsen borde verka för ett fondsystem som kan vara
ett redskap för en samhällelig förändring, vägledd av jämlikhetens och
demokratins idéer. Den hittillsvarande diskussionen om löntagarfonder
har, konstateras det, lett till en viss idéförskjutning inom socialdemokratin.
Den kapitalistiska maktkoncentrationen ifrågasätts nu på ett annat sätt
än tidigare. Samtidigt finnér motionärerna emellertid att socialdemokraterna
har ändrat sitt ursprungliga fondförslag på sådant sätt att det inte längre
skall framstå som lika utmanande för borgerligheten. Tanken att löntagarfonder
skall tjäna till att hålla tillbaka löneutvecklingen och därmed motverka
inflationen avvisas bestämt av motionärerna, som menar att regeringen
ger uttryck för en felaktig och borgerlig syn på inflationen. Regeringen
kritiseras också för att ha övergivit uppfattningen att fondernas roll
skall vara att bryta den kapitalistiska maktkoncentrationen. Fonder som
väsentligen blir delägare med minoritetsposter och som bedriver en planeringspolitik
helt på den kapitalistiska aktiemarknadens villkor kan inte
förändra utvecklingen i de arbetandes intresse, uttalar motionärerna. Fonderna
borde i stället sättas in i en strategi som syftar till en socialistisk
samhällsomvandling. I motionen krävs att fondmedlen skall satsas utifrån
samhällsekonomiska kalkyler och överväganden. Fonderna bör ha ett
uttryckligt uppdrag att var och en i sin region främja regionens näringsliv.
Deras medel måste kunna användas för att stödja löntagarkollektiva företag
och nya samhälleliga industrier. Deras inflytande måste utnyttjas för
att motverka transnationalisering och industriutflyttning. Löntagarfondstyrelserna
bör, menar motionärerna, t v. väljas av riksdagen; såsom
enligt regeringens förslag skall emellertid majoriteten ha förankring hos
löntagarna. Företagens bidrag till fonderna skall inte avräknas i avtalsrörelserna.

Avslutningsvis skisseras i motionen ett annorlunda utformat fondsystem
med udden riktad mot storfinansens makt. Det förutsätter en vittgående
nationalisering och en ändrad skatte- och fördelningspolitik. Systemet
skall bestå av samhällsfonder - en central fond och 24 länsfonder -kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder. Samhällsfonderna
skall inriktas på genomförande av ett långsiktigt program för nyindustralisering
i nationell skala. De skall sättas in främst på att utveckla den
offentligägda och kooperativa industrin. Fonderna skall främja en i olika
angivna avseenden positiv teknik. De skall medverka till upphävande av
skillnader mellan olika regioner och till rehabilitering av krisdrabbade
industrier. Medel ur samhällsfonderna skall kunna användas för uppbyggande
av lokala investeringsfonder som kan möjliggöra viktiga insatser på
de lokala arbetsplatserna.

NU 1983/84:5 y

Näringsutskottet

Regeringens förslag i propositionen om löntagarfonder måste, såsom har
antytts inledningsvis i detta yttrande, förstås och bedömas som en helhet.
Näringsutskottets uppgift i sammanhanget är i första hand att granska den
föreslagna organisationen, inkl. reglerna för placering av fondmedel. Därvid
aktualiseras väsentliga näringspolitiska frågor rörande dels företagens
försörjning med riskkapital, dels maktförhållanden inom näringslivet. Vid
sin behandling av ärendet kan näringsutskottet emellertid inte underlåta att
också beakta från vilka källor och i vilken ordning medel skall tillföras
fondsystemet och vilka ekonomiska och sociala verkningar uttaget av
dessa medel kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning
av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Dessa motiv har, såsom också framgår av referatet, på ett effektivt
sätt vederlagts i partimotionerna 1983/84:204 (m). 1983/84:213 (c) och
1983/84: 224 (fp).

Det är två element i regeringens förslag som kritiken med rätta särskilt
har riktat in sig på. Det ena är den vinstdelningsskatt som skall tillhandahålla
en stor del av underlaget för löntagarfondstyrelsernas placeringar,
och det andra är den fackliga dominans i näringslivet som blir ett resultat
av att dessa styrelser införs.

Det grundläggande argumentet mot vinstdelningsskatten är att den från
de vinstgivande företagen drar undan medel som borde få användas och
normalt skulle få användas för investeringar i dessa företag. Som understryks
i de tidigare nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
kommer även hela regioner att på detta sätt berövas produktiva
resurser som knappast återkommer till samma regioner i form av placeringar
från löntagarfondstyrelsernas sida. Resultatet blir. som motionärerna
framhåller, en centralisering av företag och resurser med starkt negativa
följder i regionalpolitisk! hänseende.

Utan att gå närmare in på de problem som sammanhänger med beräkningen
av den nya skatten vill näringsutskottet påtala att det inte föreligger
någon analys av vilka verkningar skatten kan få på företag i olika branscher
och med olika slags kapitalstruktur. Uppenbart är att regeln om en
realvinstbeskattning av vinst över ett fribelopp av 500000 kr. eller 6% av
företagets lönesumma icke verkar neutralt utan får en rad oönskade konsekvenser.
Byggnads-, fastighets- och skogsföretag torde, vilket Föreningen
Auktoriserade revisorer har demonstrerat för utskottet, utsättas för icke
avsedda besvärande effekter av den nya skatten. En i och för sig lovvärd
konkurrensneutralitetsprincip har medfört att även ekonomiska föreningar.
sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter, företag som inte
främst har ett vinstsyfte, har upptagits i den kategori som drabbas av
vinstdelningsskatten. Med dessa påpekanden har näringsutskottet velat

NU 1983/84:5 y

klargöra att förslaget om vinstdelningsskatt lämnar rum för allvarliga anmärkningar
frän näringspolitisk utgångspunkt.

Så långt har uppmärksamheten riktats mot inkomstsidan i löntagarfondssystemet.
Genom en principiellt tvivelaktig specialdestination hamnar
vinsldelningsskattemedlen inom den sektor av allmänna pensionsfonden
som de föreslagna löntagarfondstyrelserna skall förvalta. Näringsutskottet
vill framhålla det anmärkningsvärda i att skattemedel i betydande utsträckning
lämnas att disponeras av organ som visserligen formellt har tillsatts av
staten men som till följd av flertalet ledamöters intresseanknytning kommer
att verka enligt principer som staten inte råder över.

Genom de möjligheter som löntagarfondstyrelserna får att tillsammans
förvärva relativt sett mycket betydande andelar av olika företag banas väg
för en kraftig förändring av ägar- och maktförhållandena inom näringslivet.
Klart är att de fackliga organisationerna på detta sätt får en dubbelroll som
skapar problem i framtiden. Det professionella inslaget i företagens ledning
torde komma att försvagas, vilket inte kan undgå att påverka rörelseresultat
och utvecklingsmöjligheter. 1 propositionen hävdas på ett orealistiskt
sätt att den begränsningen att allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse
och löntagarfondstyrelserna tillsammans inte får förvärva fullt 50%
av röstvärdet i ett aktiebolag medför att dessa organ inte kommer att ta på
sig ett företagaransvar. I själva verket kommer givetvis löntagarfondstyrelsernas
representanter trots den angivna begränsningen att i många fall
erhålla en dominerande ställning i ett företag. Detta innebär ett systemskifte
inom näringspolitiken som måste få återverkningar bl. a. på nyetableringen
av företag, på de befintliga företagens utvecklingsplanering och på
rekryteringen till ledande poster vid företagen.

Vissa konsekvenser för de små företagen av regeringens förslag har
belysts i motion 1983/84:218 (se avsnittet Motioner). Näringsutskottet
delar de farhågor beträffande småföretagens situation i ett löntagarfondssamhälle
som kommer till uttryck där.

Samtidigt med att dörren öppnas för en långtgående kollektivisering av
näringslivet genomförs en nedrustning av det system som under de senaste
åren har lett till en kraftig spridning av aktieägandet. Härav följer ytterligare
negativa effekter.

Regeringen deklarerar i propositionen sin anslutning till marknadsekonomins
princip. Det är visserligen sant att marknadssystemet i utgångsläget
alltjämt bildar ram för det svenska näringslivet. I realiteten innebär
emellertid ett genomförande av förslaget om löntagarfonder ett steg bort
från en verklig marknadsekonomi, det ekonomiska system som har utgjort
grundvalen för välståndsutvecklingen i vårt land.

På här angivna grunder avstyrker näringsutskottet regeringens förslag i
proposition 1983/84:50. Sitt avvisande av förslaget bör riksdagen beledsaga
med ett sådant uttalande om löntagarfondernas effekter på näringslivets
utveckling som har föreslagits i motion 1983/84:204 (m).

NU 1983/84:5 y

1 de berörda partimotionerna finns en rad förslag till åtgärder för att
främja bl. a. en spridning av det personliga aktieägandet och en företagsanknuten
individuell vinstdelning. Förslagen hör hemma inom andra utskotts
beredningsområden. Näringsutskottet inskränker sig till att allmänt framhålla
vikten av sådana reformer som det här är fråga om.

I enlighet med sitt särskilda uppdrag har näringsutskottet närmare granskat
regeringens förslag till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden.
Det ställningstagande av riksdagen som utskottet föreslår innebär att
detta lagförslag saknar aktualitet. I de hittills behandlade partimotionerna
berörs det inte närmare. Näringsutskottet vill emellertid nämna att en
granskning av lagförslaget ger underlag för ytterligare en rad kritiska
synpunkter på löntagarfondsförslaget. Oklarheten beträffande den närmare
innebörden av löntagarfondstyrelsernas regionala anknytning är ett
exempel på detta.

För fjärde fondstyrelsens del innehåller lagförslaget vissa nya detaljbestämmelser
som inte har något direkt samband med löntagarfondstyrelsernas
tillkomst. De omfattas liksom lagförslaget i övrigt av det avslagsyrkande
som framställs i de flesta motionerna och som näringsutskottet här
har anslutit sig till. I sak föranleder de emellertid knappast några erinringar.
Regeringen bör framlägga förslag om att de nu avsedda bestämmelserna
skall införas i reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning.

Av de värderingar som näringsutskottet här har redovisat följer att
utskottet avstyrker samtliga yrkanden i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1983/84:223.

Stockholm den 2 december 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c). Erik Hovhammar
(m). Sten Svensson (m), Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s). KarlErik
Häll (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp). Jörn Svensson
(vpk). Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m). Sivert Andersson (s)
och Bo Finnkvist (s).

Avvikande meningar

1. Nils Erik Wååg, Wivi-Anne Radesjö, Kari-Erik Häll, Birgitta Johansson,
Sivert Andersson och Bo Finnkvist (alla s) anser att yttrandet under
rubriken Näringsutskottet bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag (= utskottet) - -— kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning

NU 1983/84:5 y

av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Två av dessa hänför sig till de nyss nämnda frågorna om försörjning
med riskkapital och om maktförhållanden. Men även de övriga har intresse
från näringsutskottets utgångspunkt. Utskottet vill göra följande kommentarer.

Den föreslagna vinstdelningsskatten diskuteras i moderata samlingspartiets.
centerpartiets och folkpartiets partimotioner endast som en pålaga
vilken medför bl.a. att "expansiva småföretag dräneras på vinstmedel”
(mot. 1983/84:204). Efter att fullt riktigt ha konstaterat att företagsvinster
utgör en betydelsefull bas för ytterligare investeringar i företagen tycks
motionärerna dra den felaktiga slutsatsen att en reduktion av andelen
vinstmedel man får behålla inom företaget måste leda till minskade investeringar.
Regeringens förslag utgår i stället från uppfattningen att vinstnivån
utan vinstutdelningsskatt kan bli så hög att det finns risk för en kraftig
löneglidning och även för skärpta fördelningspolitiska motsättningar.
Dessutom är det uppenbart att de genom vinstdelningsskatten hopsamlade
vinstmedlen med större säkerhet kommer att användas för produktiva
investeringar än vad fallet skulle ha varit om de hade fått kvarstanna inom
de företag där de genererats.

I de tidigare nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
är en huvudpunkt i argumentationen att de berörda regionerna genom
vinstdelningsskatten berövas produktiva resurser som knappast återkommer
till samma regioner i form av placeringar från löntagarfondstyrelsernas
sida. Även i detta fall finns det anledning att påpeka att det är tvivel
underkastat om ett uteblivande av vinstdelningsskatten skulle resultera i
större investeringar hos de vinstgivande företagen. Motionärerna tycks
också undervärdera möjligheten av att löntagarfondstyrelsernas satsningar
kan få en positiv regionalpolitisk effekt. En sådan centralisering av företag
och resurser sorn motionärerna befarar är ingalunda någon självklar konsekvens
av de placeringar som görs av löntagarfondstyrelser med regional
anknytning. I detta sammanhang vill utskottet erinra om regeringens avsikt
- redovisad i det föregående under rubriken Propositionen - att en
särskild fond på 100 milj. kr. skall inrättas för kapitaltillskott m.m. till
småföretag.

Vid sidan av vinstdelningsskatten är de fackliga organisationernas inflytande
genom löntagarfondssystemet i särskilt hög grad en angreppspunkt
för systemets motståndare. 1 motion 1983/84:218 (m. c, fp) framställs
dessa organisationer rent av som ett hot mot fri företagsamhet, på det
sättet att ett ökat fackligt inflytande i storföretag skulle ”allvarligt rubba de
mindre företagens möjligheter att konkurrera”. Enstaka möjligen diskutabla
åtgärder från fackligt håll kan enligt utskottets mening inte på något
sätt rättfärdiga den negativa bedömning av fackliga värderingar och aktiviteter
som kommer till uttryck i den nu berörda motionen.

1 de tre mot löntagarfonder oppositionella partimotionerna framställs ett

NU 1983/84:5 y

ökat löntagarinflytande i företagen via löntagarfondstyrelserna som en
allvarlig risk för näringslivet. Härvid presenteras två svårförenliga hotbilder.
Enligt den ena skulle en rad av de mest framgångsrika börsföretagen
år 1990 i realiteten domineras av löntagarfondstyrelserna. Enligt den
andra skulle en stor del av fondmedlen komma att satsas på mer eller
mindre nödlidande företag, t. ex. ”förlustföretag med en förstelnad struktur”
(mot. 1983/84:213). Näringsutskottets bedömning är att ingendera av
dessa eventualiteter kommer att inträffa. Den välbefogade frammarsch för
löntagarintressena som reformen innebär kommer, med de formella och
faktiska begränsningar som skall gälla, inte att leda till några drastiska
förändringar. Näringsutskottet instämmer på denna punkt med vad föredragande
statsrådet uttalar i propositionen (s. 54):

Löntagarfonderna kommer när de nått sin maximala storlek att sammanlagt
inneha 5 — 10% [av röstinflytandet] i de svenska börsnoterade företagen.
Förvisso bör detta innebära en ägarposition som ger dem möjlighet att
uppfylla en väsentlig roll som delägare i många av de svenska produktionsföretagen.
Det är också min övertygelse att de på sikt kommer att vinna ett
allmänt förtroende och att de på ett aktivt sätt kommer att ta ansvar för,
och medverka till att utveckla det svenska näringslivet. De ska dock inte,
och de instruktioner och den medelsram som de tilldelas omöjliggör, att de
ens kommer i närheten av att kunna dominera över alla övriga ägare.
Därför måste löntagarfonderna ta sitt ansvar och utöva sin ägarroll i
samverkan med andra ägare och ägargrupper.

Regeringen deklarerar i detta sammanhang sin anslutning till marknadsekonomins
princip. Genom att minska de fördelningspolitiska konflikterna
och motverka maktkoncentrationen i näringslivet kommer löntagarfonderna
att stärka marknadssystemets ställning, anförs det härvid. Löntagarfonderna
förutsätter ett marknadssystem, eftersom de inte kan fungera
utan en öppen och livaktig marknad för riskkapital, sägs det också i
propositionen. Näringsutskottet instämmer i regeringens uttalanden om
löntagarfonderna och marknadsekonomin.

Därmed har näringsutskottet också på ett övergripande sätt tagit ställning
till vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223. Den syftar,
som framgår av referatet i det föregående, till en samhällsomvandling
som innebär ett avsked från marknadsekonomin. Näringsutskottet ser
liksom motionärerna [löntagarfonder som ”ett medel att bryta kapitalets
maktkoncentration och utveckla demokratin”. Fonderna bör emellertid
därvid verka inom ramen för ett successivt förbättrat marknadsekonomiskt
system. Yrkandena i motion 1983/84:223 (vpk) avstyrks med vad nu
har sagts.

Den inledande redogörelsen för propositionen innefattar en tämligen
detaljerad presentation av den föreslagna nya lagen med reglemente för
allmänna pensionsfonden, vilken är den författning som i huvudsak skall
reglera löntagarfondstyrelsernas organisation och verksamhet. Förutom

NU 1983/84:5 y

innehållet i de liesta bestämmelserna om allmänna pensionsfondens fjärde
fondstyrelse och om löntagarfondstyrelserna har vissa väsentliga motivuttalanden
ätergivits. Näringsutskottet har ingenting att erinra mot lagförslaget
och tillstyrker det således.

Näringsutskottet noterar till sist att lagförslaget för fjärde fondstyrelsens
del innehåller vissa nya detaljbestämmelser som inte har något direkt
samband med löntagarfondstyrelsernas tillkomst. Hit hör en bestämmelse
som ger fondstyrelsen möjlighet att göra begränsade placeringar i utländska
aktier och en annan som öppnar nya vägar för dess kortfristiga placeringar
av likvida medel. Från motionärernas sida har, vilket synes naturligt,
inga invändningar riktats mot de nu nämnda bestämmelserna. Dessa
omfattas emellertid liksom lagförslaget i övrigt av det avslagsyrkande som
framställs i de flesta motionerna.

2. Jörn Svensson (vpk) anser att yttrandet under rubriken Näringsutskottet
bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag (= utskottet) kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning
av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Som närmare belyses i motion 1983/84:223 (vpk) är det en lång serie
av successiva tonviktsförskjutningar som slutligen har lett fram till denna
utformning av socialdemokraternas argumentation för löntagarfonder. I
första hand betonas nu att det är fråga om att hålla tillbaka löneutvecklingen
och minska de fördelningspolitiska motsättningarna. Löntagarfondsfrågans
maktaspekt har skjutits i bakgrunden. Det sägs ingenting om att
fonderna skall vara till för att bryta den kapitalistiska maktkoncentrationen.
De lönarbetande förutsätts engagera sig för att i allt väsentligt försvara
det nuvarande systemet.

De lönarbetandes verkliga intresse gäller en ekonomisk utveckling som
ser till nationella, samhällsekonomiska behov, inte till det enskilda företagets
profit. För en sådan utveckling kan fonder spela en viktig roll, men de
måste då sättas in i en strategi som syftar till en socialistisk samhällsomvandling.
De fonder som regeringen föreslår innebär en fortsatt utbyggnad
av den verksamhet som nu bedrivs av allmänna pensionsfondens fjärde
fondstyrelse. Det är bra att en inte obetydlig del av aktiekapitalet i samhället
på det sättet dras undan från storfinansens direkta kontroll. Men vad
som borde eftersträvas är en systemförändring. De nya fonderna måste få
en inriktning som direkt främjar de arbetandes intressen.

Ett grundläggande krav är då att fondernas satsningar skall göras utifrån
samhällsekonomiska och icke snävt företagsekonomiska kalkyler. Den
regionala förankring som föreslås i propositionen måste ta sig uttryck
också i att varje fond uttryckligen får i uppdrag att främja näringslivet i sin
region och sålunda bidra till regional balans. Löntagarkooperativa företag
och nya samhälleliga industrier bör särskilt stödjas, medan transnationali -

NU 1983/84:5 y

sering av näringslivet och utflyttning av industriföretag från Sverige aktivt
måste motverkas. Till dess att frågan om hur fondstyrelserna skall väljas
har prövats närmare bör det ankomma på riksdagen, inte på regeringen, att
utse ledamöter i styrelserna. Liksom enligt regeringens förslag bör därvid
gälla att en majoritet av ledamöterna skall företräda löntagarintressen.
Tanken att löntagarfonderna skall fungera som ett instrument för att åstadkomma
återhållsamhet från de lönarbetandes sida i avtalsrörelserna måste
definitivt överges. Under förutsättning att löntagarfondstyrelsernas verksamhet
får den inriktning som här har angetts tillstyrker utskottet regeringens
förslag i huvudsak. Den föreslagna lagen med reglemente för allmänna
pensionsfonden bör emellertid ändras med hänsyn till vad utskottet här har
sagt. 31 § bör få den lydelse som framgår av alternativt förstäf; i det
följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

31 §

Varje löntagarfondstyrelse fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter Riksdagen förordnar ledamöter
och suppleanter. och suppleanter.

Ledamöter och regional anknytning.

Det får ankomma på konstitutionsutskottet att föreslå närmare bestämmelser
om hur valen av löntagarfondstyrelser skall gå till.

Reglerna i 37 § om begränsning av fondernas rätt att förvärva aktier i ett
aktiebolag bör slopas inte bara för löntagarfondstyrelsernas utan också för
fjärde fondstyrelsens del. Paragrafen kommer således att kunna utgå helt.

Utöver dessa ändringar bör regeringen snarast föreslå mera genomgripande
ändringar så att reglementet kommer att fullt ut motsvara de principer
som utskottet har angett.

Riksdagen bör vidare hos regeringen begära förslag till ett system med
samhällsfonder, kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder, allt
enligt de riktlinjer som skisseras i motion 1983/84: 223 (vpk) och har refererats
i det föregående.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983