yttr 1983/84 au1y y (Yttrande 1983/84:au1y)

AU 1983/84:1 y

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1983/84:1 y

över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner. De motioner
arbetsmarknadsutskottet berör i det följande är 189, 191, 204—213,
215—217 samt 220-224. Utskottet tar inte upp motionerna 190, 164, 214,
218 och 219. Arbetsmarknadsutskottet begränsar sitt yttrande i det följande
till de delar av proposition och motioner som har anknytning till
utskottets ansvarsområden. Det gäller förslagens betydelse för utvecklingen
på arbetsmarknaden i stort, effekterna på medbestämmandet i arbetslivet
och inverkan på den regionala utvecklingen. Arbetsmarknadsutskottet
får med anledning härav anföra följande.

Löntagarfonderna och sysselsättningen

Meningarna går starkt isär mellan propositionen och motionerna från de
skilda partierna när det gäller löntagarfondernas effekter på sysselsättningen.

I propositionen anförs att löntagarfonderna är ett betydelsefullt moment
i restaureringen av den ekonomiska politiken. Ett viktigt inslag i denna
politik är att åstadkomma en hög och jämn sysselsättning. Syftet med
fonderna är bl. a. att stimulera sysselsättningsutvecklingen. En varaktig
industriell tillväxt förutsätter enligt propositionen ett stabilt utbud av riskvilligt
investeringskapital. Huvuddelen av kapitalet bör ha en långsiktig
inriktning, ha ett nationellt ursprung samt riktas mot de produktiva och
utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv.

Moderata samlingspartiet anför i motion 204 att med den omläggning av
politiken som de borgerliga partierna genomförde i slutet av 1970-talet och
som ledde till ökade företagsvinster och ökat sparande i aktier är marknaden
väl försöijd med riskkapital. Löntagarfonderna innebär inte någon
ökning av riskkapitalsparandet eftersom fonderna huvudsakligen skall finansieras
genom beskattning av företagens riskkapital. Att dränera företagens
vinstmedel ökar inte kapitaltillgången. Fonderna får enligt moderata
samlingspartiet en negativ effekt på sysselsättningen. Genom det politisktfackliga
inflytandet i löntagarfondernas styrelser kommer fonderna med all
säkerhet att söka motarbeta strukturomvandlingen i en kortsiktig strävan
att rädda befintliga jobb. Med en sådan politik försämras dynamiken i
näringslivet ytterligare och industristrukturen blir enligt motionärerna
1 Riksdagen 1983/84. 18 sami. Nr I y

AU 1983/84:1 y

ännu mer föråldrad. Vidare framhålls att det är de mest lönsamma företagen
som svarar för sysselsättningsökningen och att det är just dessa framtidsföretag
som skall betala huvuddelen av fondernas uppbyggnad. Enligt
motionen råder ingen tvekan om att fondförslaget leder till ökad arbetslöshet.

Centerpartiet anför i motion 213 att ett av de mest karakteristiska dragen
i hela den nu drygt 10-åriga löntagarfondsdebatten har varit att argumenten
för fonder har skiftat allteftersom vad som för tillfället varit mest aktuellt i
den ekonomisk-politiska debatten. Detta tyder antingen på att det inte
finns några bärande argument för fonderna, eller att det avgörande argumentet
är sådant att man av politiska skäl anser det nödvändigt att omge
det med diverse rökridåer.

Huvudfrågan är enligt motionen vem som skall ha makten i företagen.
Löntagarfonderna kommer, sägs det, leda till koncentration av makt till
fackföreningsrörelsen som kommer att leda till påtaglig förändring av vårt
ekonomiska system i centralistisk, kollektivistisk och socialistisk riktning.
LO har redan den helt dominerande fackliga makten i Sverige. Under de
perioder landet har en socialdemokratisk regering förenas redan i dag den
fackliga och politiska makten. Till detta skulle nu också komma en direkt
makt över näringslivet.

Motionärerna menar vidare att fonderna inte får de positiva effekter på
sysselsättningen som anförs i debatten. Även de företag som går bra och
därför kunnat nyanställa kommer att få försämrade möjligheter genom att
de tvingas inbetala stora summor till fonderna. I värsta fall kan fonderna
bli ett system för att slussa pengar från framgångsrika företag med expansionsmöjligheter
till kroniska förlustföretag där sysselsättningen i längden
aldrig kan bevaras.

Folkpartiet tar i motion 224 upp bl. a. löntagarfondernas effekter på
tillgången av riskvilligt kapital. Det ligger också i sakens natur att kapitalbildningen
inte skulle förbättras med löntagarfonderna. Dessa skall ju
framför allt finansieras med vinstmedel från företagen, pengar som annars
skulle kunna användas till framtidssatsningar eller sparas tills tiderna blir
sämre. Nettoeffekten blir att näringslivet undandras riskvilligt kapital, dvs.
motsatsen till det önskade och åsyftade.

Att ta ut vinstmedel ur företagen och ge dem till fackliga eller politiska
fonder är motiverat bara om man tror att politiker och fackliga förtroendemän
kan styra dem till mer lönsamma projekt än vad företagen klarar av.
Erfarenheterna är enligt motionärerna i allt väsentligt de motsatta. Därtill
kommer enligt motionen att tillgången till riskvilligt kapital är tillgodosett.
Man pekar därvid på den ökning av emissionsvolymen som skett sedan
slutet av 1970-talet.

Vpk anför i sin partimotion 223 att makten över investeringarna intar en
nyckelroll. De påverkar såväl sysselsättning som teknikutveckling och
arbetsmiljö. Makten över investeringarna kan erövras på många sätt, ge -

AU 1983/84:1 y

nom demokratiska rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna genom
framflyttande av de fackliga rättigheterna, genom nationalisering av storfinansens
nyckelpositioner i affärsbanker, försäkringsbolag och stiftelser.
Men ett system med fonder skulle enligt motionen också kunna bidra till
förändrade maktförhållanden, om de vore insatta i en strategi som syftar
till en socialistisk samhällsomvandling. I fondtanken finns element som
kan erbjuda utvecklingsmöjligheter för strukturer baserade på en demokratisk
självförvaltnings principer, men regeringens förslag är inte insatt i en
sådan helhetsstrategi. De fem nya fonderna förslås få en uppbyggnad och
en funktion som i huvudsak överensstämmer med fjärde AP-fonden. I
vilka företag fonderna kommer att äga andelar avgörs enligt motionen inte
av några samhälleliga mål. Det kommer i stället att bestämmas av aktiemarknaden,
av vilka företag som nyemitterar eller vilka aktier som omsätts
på denna marknad och vilka aktier som kan antas ge god avkastning. Detta
kommer enligt motionärerna vare sig att förändra den regionala utvecklingen
eller sysselsättningsutvecklingen. Denna kommer som nu att bestämmas
av den oförutsebara summan av olika kapitalisters vinstkalkyler och
investeringsverksamhet samt av den offentliga sektorns utveckling.

Som framhålls i propositionen är det enligt utskottets mening uppenbart
att ett ekonomiskt system som inte inbegriper de grundläggande marknadsekonomiska
funktionerna inte är förenligt med en politisk demokrati av vår
typ. Det är också uppenbart att en väl fungerande marknadsekonomi är
väsentlig, sett från sysselsättningssynpunkt. Det är emellertid nödvändigt
att genom ett oförtrutet reformarbete mildra de negativa effekter som
skulle uppstå i en ekonomi som domineras av otyglade marknadskrafter,
bl. a. så att de strukturförändringar som är ofrånkomliga inslag i marknadsekonomin
kan ske i socialt acceptabla former. De arbetsmarknads- och
regionalpolitiska åtgärderna är avsedda att lösa problem i detta sammanhang.
Löntagarfonderna kan enligt utskottets mening ses som en förstärkning
av dessa åtgärder i en tid då ökade ansträngningar måste göras för att
lösa de stora sysselsättningsproblemen.

Av särskild betydelse för sysselsättningsutvecklingen är tillgången till
riskkapital vilket löntagarfonderna kommer att kunna svara för. Det hävdas
i de borgerliga partiernas motioner att tillgången till sådant kapital är
säkrat utan löntagarfonder. Men den väsentliga nyheten med löntagarfonderna
är att de kommer att ge ett stabilt utbud av sådant kapital som kan
användas på ett långsiktigt sätt och, oberoende av de kortsiktiga växlingarna
på börsen, riktas mot de produktiva och utvecklingsbara delarna av
svenskt näringsliv. Detta är en viktig förutsättning för att en tillfredsställande
sysselsättningsutveckling skall kunna uppnås under 1980-talet.

1 motion 204 hävdas att löntagarfonderna kommer att motverka strukturförändringar
och i motion 213 att de kommer att slussa kapital från goda till
dåliga företag. Självfallet skall löntagarfonderna som andra kapitalplacerare
kunna medverka i rekonstruktion av företag men utskottet vill peka på

AU 1983/84: ly

att enligt 34 § i den nya lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
skall placeringen av medlen syfta till att förbättra kapitalförsörjningen för
svensk produktion och sysselsättning. Fondmedlen skall placeras så att
kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses. Det
finns också anledning framhålla att kravet på förräntning av fondkapitalet
är högt, vilket också kommer att motverka kapitalplacering i projekt som
inte är framtid sinriktade.

Utskottet vill avslutningsvis på denna punkt framhålla att löntagarnas
starka inflytande i fondstyrelserna bör ses som en garanti för att placeringarna
främst kommer att ske i framtid sinriktade projekt som kan ge långsiktiga
bidrag till lösandet av sysselsättningsproblemen. Svensk fackföreningsrörelse
har under de gångna åren visat stor öppenhet för införande
av ny teknik i företagen och för nödvändigheten av strukturförändringar.
Utskottet är övertygat om att denna inställning också kommer att prägla
löntagarrepresentanterna i löntagarfondernas styrelser.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motsvarande delar av
motionerna 204, 213, 223 och 224. Utskottet tillstyrker propositionen i
aktuell del.

Löntagarfonder och löntagarinflytande

Ett av de grundläggande motiven bakom tillskapandet av löntagarfonderna
är enligt propositionen att förstärka löntagarinflytandet i näringslivet
genom medägande. En naturlig utgångspunkt vid valet av förvaltningssystem
för fondmedlen är därför att de organ som anförtros förvaltningen av
medlen får en nära anknytning till löntagarna. Slutsatsen i propositionen
blir att fem av styrelsens nio ledamöter skall företräda löntagarintressen.
Regeringen skall enligt förslaget utse ledamöter och suppleanter i fondstyrelserna.
Mandatperioden föreslås bli ett år. Därutöver föreslås i 38 § i
lagen om reglemente för allmänna pensionsfonden att 50 % av den rösträtt
som aktier och andra ägarandelar ger en viss fondstyrelse på begäran skall
överföras på de lokala fackliga organisationerna i resp. företag. En sådan
fördelning av rösträtten syftar enligt propositionen till att ytterligare decentralisera
ägarinflytandet och stärka de anställdas inflytande.

1 moderata samlingspartiets motion 204 anförs att löntagarfondsförslaget
inte handlar om att den enskilde löntagaren skall få ett bättre inflytande i
företagen. Syftet är att ge fackliga ombudsmän och politiker mer makt över
näringslivet. Motionärerna säger vidare att fackföreningarna skall företräda
de enskilda löntagarnas intressen i fackliga frågor samt att fondförslaget
innebär att fackföreningarna nu även blir arbetsgivare. Därmed får de en
omöjlig dubbelroll som enligt motionen endast har sin motsvarighet i de
östeuropeiska staterna. Det framhålls också att de företag som i dag ägs av
fackföreningarna inte utmärks av att den enskilde löntagaren har något
särskilt inflytande.

AU 1983/84:1 y

Även i folkpartiets motion 224 menas att målet att med löntagarfonder
bryta den privata maktkoncentrationen inte nås. Man kan inte som görs i
propositionen sätta likhetstecken mellan löntagarinflytande och ökad makt
åt fackliga ombudsmän och politiker. De kollektiva löntagarfonderna kommer
att ge dessa grupper avsevärt större makt.

Det ökade inflytandet för de anställda och den fördjupade demokratin i
näringslivet som i propositionen sägs vara förbundet med fondernas aktieinnehav
är enligt vpk:s mening, framförd i motion 223, illusoriskt. Detta
beror inte bara på de hårda begränsningsregler som uppsatts för fondernas
ägande utan hänger främst ihop med deras ”liv” på aktiemarknaden, på av
dess funktion förestavade villkor. Eftersom fonderna skall fungera som en
del av aktiemarknaden med intresse för att denna utvecklas efter kapitalistiska
effektivitetskriterier kan detta enligt motionen leda till att fondernas
styrelser — och representanterna för löntagarsidan i dessa — helt binds upp
av systemet. Samma kan förhållandet bli på det lokala planet - där det
lokala facket alltid kommer att ha en rösträtt som är i klar minoritet. Dess
representanter riskerar att bindas upp i ett ”ägaransvar” som står i motsatsställning
till de arbetandes klassintressen.

Utskottet konstaterar att 1970-talet på det arbetsrättsliga området har
präglats av huvudtanken att arbetslivet skall förnyas genom att de anställda
ges rätt till medbestämmande över förhållandena på arbetsplatserna. De
tillförsäkrades denna rätt genom tillkomsten av dels lagen (1976:351) om
styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar,
dels lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL).
Den nya roll de anställda fick genom dessa lagar kom till uttryck i nya och
vidgade uppgifter för de fackliga organisationerna. Dessa har kommit att
spela rollen som löntagarnas instrument för samverkan i medbestämmandefrågorna.
Förslaget om löntagarfonder fullföljer 1970-talets politik när
det gäller att öka löntagarnas inflytande i företagen. Genom de nyss
nämnda lagarna fick de anställda genom sina organisationer i flertalet
företag insyn i företagsledningarnas verksamhet och i övrigt förhandlingsoch
informationsrätt när det gäller organisationsförändringar m. m. i företaget.
Genom förslaget om löntagarfonder ges de anställda möjlighet att
som ägare jämväl utöva sitt inflytande på bolagsstämman för resp. företag
och delta i beslut som rör t. ex. storleken på utdelningen till aktieägarna
och valet av bolagsstyrelse.

Enligt utskottets mening görs i motionerna 204 och 224 oriktig åtskillnad
mellan löntagarinflytande och inflytande utövat av fackliga organisationer.

Den tidigare nämnda medbestämmandelagen liksom de aktuella bestämmelserna
när det gäller löntagarfonderna syftar till att stärka den enskildes
inflytande. För att detta skall kunna utövas med någon styrka krävs att
löntagarna har ett instrument för sin samverkan. Utskottet har svårt att se
att det skulle finnas ett bättre alternativ än i demokratisk ordning vald
klubbstyrelse i ett företag. I motionerna anvisas inte heller något alternativ.
Utskottet vill därutöver tillägga att arbetares och tjänstemäns fackliga

AU 1983/84: ly

organisationer har tillvunnit sig allmän respekt och erkännande för sin
styrka, sin stabilitet och sin vilja och förmåga till brett ansvarstagande i
hävdandet av löntagarnas intresse. Det är naturligt att de nu får det
utökade ansvar som regeringen föreslår.

I motionerna 204 och 223 tas från skilda utgångspunkter upp den intressekonflikt
som sägs ligga i att de fackliga organisationerna både skall
företräda de anställda och representera ägaren.

Utskottet förnekar inte för sin del att här kan finnas en intressekonflikt.
Men detta måste enligt uskottets mening accepteras. Det är nämligen
rimligt att ett ökat inflytande kombineras med ett ökat ansvar för den
verksamhet man får inflytande över. Utskottet finnér för sin del att det från
den utgångspunkten är naturligt att det senaste decenniets utveckling av
löntagarnas medbestämmande i företagen nu kombineras med det ansvar
som ägande genom löntagarfonder leder till.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
motionerna 204, 213, 223 och 224 i här aktuella delar.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

I motion 223 föreslår vpk att löntagarfonderna skall användas för att
främja bl. a. den regionala balansen, dvs. inriktas på näringslivet i en viss
region.

I propositionen föreslås att löntagarfondernas styrelser skall ha en regional
anknytning för att bl. a. sprida inflytandet och att detta skall komma till
uttryck i rekryteringen av styrelseledamöterna. Det sägs i propositionen
att detta dock inte innebär att fondstyrelserna skall tilldelas ett regionalpolitisk!
ansvar eller att kapitalplaceringarna skall begränsas till vissa regioner.
Däremot skall vaije löntagarfondstyrelse genom sin personsammansättning
ges en klar förankring i en geografiskt sammanhållen region.
Ledamöter och suppleanter bör enligt förslaget genom bosättning eller på
annat sätt ha anknytning till den geografiska regionen.

Någon formell geografisk avgränsning av de fem regionerna görs inte. I
propositionen anförs emellertid att en region bör omfatta norra Sverige.
Mellansverige bör indelas i två regioner. Västra och södra Sverige bör
utgöra var sin region.

Utskottet anser för sin del att styrelsernas regionala anknytning är
mycket betydelsefull. Det är enligt utskottets mening riktigt att fonderna i
sin placeringspolitik inte skall ha några uttalade regionalpolitiska mål. Men
det betyder inte att deras verksamhet saknar regionalpolitisk betydelse.
Styrelsernas regionala anknytning innebär att resp. styrelse kommer att ha
särskild kunskap om utvecklingsförutsättningarna i den egna regionen. Det
finns därigenom bättre förutsättningar än vad annars skulle varit fallet att i
resp. region, t. ex. norra Sverige, finna sådana framtidsinriktade projekt
som är en förutsättning för kapitalplacering. Utskottet vill i sammanhanget

AU 1983/84: ly

peka på den uppvärdering av ett projekts lönsamhet som användningen av
regionalpolitisk stöd kan innebära.

I propositionen anges att kapitalplacering i mindre och medelstora företag
lämpligen sker via investmentbolag som t. ex. Tillväxtinvest. Utskottet
vill påpeka att det finns flera regionala investmentbolag och framhålla att
det är naturligt om fondstyrelserna prövar möjligheterna att via dessa
placera riskkapital i nyss nämnda typ av företag. Löntagarfondernas regionalpolitiska
betydelse skulle ökas på detta sätt.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motionerna 189, 191,
205—212, 215—217 och 220-222. Dessa motioner har avgivits av riksdagsledamöter
tillhörande centerpartiet från skilda delar av landet. Motionerna
har samma principiella uppläggning. Det framhålls sammanfattningsvis
dels att införandet av löntagarfonder är ett hot mot sysselsättningen i resp.
län, dels att effekterna för kommuner och landsting blir försämrad ekonomi
till följd av ökade ATP-avgifter och minskat skatteunderlag. En beräkning
av de minskade skatteintäkterna för kommunerna i resp. län redovisas.

Som utskottet anfört tidigare i detta yttrande menar utskottet att löntagarfondernas
allmänna effekt på sysselsättningen är positiv. Det finns
ingen anledning tro att effekterna skulle bli uttalat negativa i några län. När
det gäller de små och medelstora företagen som kan dominera i vissa län
har utskottet ovan pekat på de möjligheter som finns att slussa riskkapital
till denna typ av företag. Regeringen har dessutom meddelat att den avser
återkomma med ytterligare förslag i denna fråga under våren 1984; bl. a.
nämns möjligheten att upprätta en särskild fond för ändamålet, anknuten
till Investeringsbanken.

När det gäller löntagarfondernas effekter på den kommunala ekonomin
innebär den höjda ATP-avgiften en måttlig reduktion av skatteintäkterna,
och vinstdelningen kan leda till en marginell minskning av skatteunderlaget.
Utskottet vill påpeka att denna beräkning kan inte göras avskild från
den positiva effekt på sysselsättningen som fonderna kommer att få enligt
utskottets mening. Effekterna av ökad sysselsättning blir ett ökat skatteunderlag.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motsvarande delar av
propositionen och avslag i aktuella delar av motionerna 189, 191, 205-212,
215-217 och 220-223.

En sammanfattande slutsats av vad som här anförts är att utskottet, från
de utgångspunkter utskottet med hänsyn till sitt ansvarsområde har att
beakta, tillstyrker att löntagarfonder inrättas enligt regeringens förslag.

Stockholm den 1 december 1983

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

AU 1983/84:1 y

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Lars Ulander (s),
Anders Högmark (m), Marianne Stålberg (s), Karin Flodström (s), Arne
Fransson (c), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Sonja Rembo (m),
Elver Jonsson (fp). Ingrid Hemmingsson (m). Börje Hörnlund (c). Sven
Lundberg (s) och Alexander Chrisopoulos (vpk).

Avvikande meningar

1. Alf Wennerfors (m), Anders Högmark (m), Arne Fransson (c), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Ingrid Hemmingsson (m) och Börje Hörnlund
(c) anser att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Löntagarfonder och sysselsättningen

Meningarna går (s. 2) = utskottet sektorns utveckling (s.

5).

Utskottet vill med utgångspunkt i partimotionerna från moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet belysa de kollektiva fondernas
effekter på sysselsättningen. Först behandlas fondförslagets inverkan på
det allmänna näringslivsklimatet och därefter betydelsen för sysselsättningen
av tillgången på riskvilligt kapital.

Enligt utskottets uppfattning kommer införandet av kollektiva fonder att
leda till omfattande systemförändringar i vårt land. Gradvis sker en övergång
till ett socialistiskt system. Marknadsekonomin med dess mångfald,
dynamik och valfrihet för den enskilde kommer successivt att överges. Vi
motsätter oss på det bestämdaste att denna omläggning av de grundläggande
ekonomiska förhållandena sker. Så gör också större delen av svenska
folket. Det framgår av alla opinionsundersökningar som genomförts i fondfrågan.
Regeringens politik att i strid med folkets vilja och med kommunisternas
stöd driva igenom sitt förslag har lett till en konfrontation som
kommer att få utomordentligt allvarliga effekter för utvecklingen inom
näringslivet och därmed också på sysselsättningen.

Utskottet anser vidare att förslaget om löntagarfonder motverkar näringslivets
förnyelse samt hämmar småföretagens utveckling liksom nyföretagandet.
Sverige kommer dessutom att förlora som industrination
genom att de företag som har de bästa utvecklingsförutsättningarna i större
utsträckning kommer att välja att lägga mera av sin verksamhet utomlands.

Tryggad sysselsättning baseras på företagens möjligheter och vilja att
skapa och utveckla produkter och marknader. Löntagarfonderna kommer
att minska företagens vilja och förmåga att öka produktion och sysselsättning.
Redan hotet om löntagarfonder har skadat näringslivets utveckling.
Företagen behöver själva förfoga över sitt utvecklingskapital.

Vad utskottet här anfört innebär sammanfattningsvis att löntagarfonderna
utgör det allvarligaste hotet hittills mot sysselsättningen och näringslivets
utveckling. Utskottet avstyrker att fonder införs och därmed de

AU 1983/84:1 y

förslag i frågan som läggs av regeringen i propositionen. I stället bör
politiken inriktas på att slå vakt om marknadsekonomin och på att förbättra
dess funktionssätt. Exempel på åtgärder som utskottet förordar är en
utbyggnad av nuvarande aktiesparande och införande av individuella företagsanknutna
vinstdelningssystem. Av det anförda följer att utskottet tillstyrker
motionerna 204, 213 och 224 i här aktuell del. Vpk:s partimotion
223 som föreslår en ännu mera långtgående socialisering än regeringen
avstyrks i motsvarande del.

Löntagarfonder och löntagarinflytande

”Ett av” (s. 7) = utskottet ”arbetandes klassintressen”

(s. 8).

Som anförs i partimotionerna från moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet handlar löntagarfond sförslaget inte om att ge de enskilda
löntagarna ett bättre inflytande utan om att ge fackliga företrädare ökad
makt över näringslivet. På sikt innebär fondförslaget att dessa fackföreningsdominerade
fonder tar över inflytandet i företagen. Samtidigt som
detta sker skall fackföreningarna liksom hittills företräda de enskilda löntagarnas
intressen vid löneförhandlingar och i andra fackliga frågor. De
fackliga organisationerna skall därmed fullgöra en dubbelroll. Denna bäddar
för intressekonflikter som mycket väl kan leda till minskat löntagarinflytande.
Hittillsvarande erfarenheter visar att de anställda inte har något
större inflytande i fackligt ägda företag.

Löntagarnas inflytande skall enligt utskottets mening knytas till de enskildaföretagen
och arbetsplatserna och ske i de former som regleras i den
arbetsrättsliga lagstiftningen.

Slutsatsen är alltså att inte heller regeringens argument om löntagarfonderna
som ett instrument att stärka löntagarnas inflytande över företagen
håller.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

”1 motion” (s. 10) utskottet ”sin region” (s. 10).

Utskottet har påvisat i det föregående med stöd av resonemang i partimotionerna
från moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att
löntagarfonderna får en ogynnsam effekt på sysselsättningen. Löntagarfonderna
kommer att få negativa regionala effekter. En del regioner kommer
att få avstå kapital därför att de har många småföretag som saknar
förutsättningar att bli placeringsobjekt eller saknar större företag som ger
tillräckligt hög avkastning. Exempel på den utförsel av kapital som kommer
att ske i vissa regioner lämnas i motionerna 189, 191, 205—212, 215—
217 och 220—222, som väckts av enskilda riksdagsledamöter tillhörande
centerpartiet. I dessa motioner påvisas också de negativa effekterna på
den kommunala ekonomin av dels höjda ATP-avgifter, dels försämrat
skatteunderlag till följd av vinstskatter från företagen till de kollektiva

AU 1983/84:1 y

fonderna. Det är ofrånkomligt att den höjda arbetsgivaravgiften innebär en
kostnadsökning för kommunerna och att fonderna sammantaget leder till
ett minskat skatteunderlag.

Utskottet har redan tidigare i yttrandet avstyrkt regeringens förslag om
inrättande av löntagarfonder och har genom vad som här anförts om
löntagarinflytande och regional utveckling givit ytterligare argument för
denna avstyrkan.

2. Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

Löntagarfonder och sysselsättning

”Meningarna går” (s. 2) = utskottet ”sektorns utveck ling”

(s. 5).

Kapitalismens kris har starkt påverkat förhållandet mellan samhällsklasserna
i Sverige. En förskjutning till de breda folklagrens nackdel har skett.
Sedan en följd av år har Sverige ett växande skikt av arbetslösa och
undersysselsatta. Reallönerna har fortlöpande sjunkit, samtidigt som förmögenhetsbildningen
i ett fåtals händer starkt ökat. Spekulation och internationalisering
av kapitalet har minskat benägenheten att utveckla svensk
ekonomi och produktion. Nedskärningar inom den offentliga sektorn har
drabbat de breda folklagrens levnadsnivå. För det stora flertalet lönarbetande
i landet gäller, att de socialt pressats tillbaka — både som individer
och som klass.

Socialdemokratins ledning tenderar att se fonderna utifrån systembevarande
idéer, som döljer klasskonfliktens verkliga natur. Med en sådan
utgångspunkt kan fonderna bli ett medel att ytterligare underordna de
breda löntagarskikten systemets hårdnande krav, storföretagens ledarfilosofier
och styrmetoder samt en borgerligt inspirerad krispolitik. Det är lika
avslöjande som typiskt, att propositionens text över huvud taget inte ens
berör frågan, huruvida de arbetande har kvalitativt andra intressen i fråga
om den industriella utvecklingen än kapitalistklassen. Regeringen accepterar
den utveckling som styrs av kapitalistiska profitintressen och ser inte
fondsystemet som en möjlighet till en förändrad inriktning. Klassmotsättningarna
är när det gäller produktionens utveckling stora och oförsonliga.
Kapitalägarna - i synnerhet den storfinans som kontrollerar exportindustrin
- arbetar medvetet för produktionslivets transnationaiisering för att
öka sitt oberoende av nationella lagar och sin styrka gentemot fackliga
krav. De lönarbetande har ett motsatt intresse av att försvara det nationella
produktionssystemet, den inhemska marknaden och möjligheterna att
föra en självständig nationell politik. Kapitalägarna har intresse av det
enskilda kapitalets förräntning, av kortsiktiga, snabba vinster. De lönarbetande
har intresse av en ekonomisk utveckling som ser till nationella,
samhällsekonomiska behov som tar sikte på långsiktig uppbyggnad där det

AU 1983/84:1 y

enskilda företagets profit inte står i centrum. Kapitalägarna har intresse av
en teknologisk utveckling, som slår ut det mänskliga arbetet, skärper
kontrollen över arbetskraften och arbetsprocessen och förstärker kapitalismens
över- och underordning. De lönarbetande har tvärtom intresse av
en teknisk utveckling som ger arbetet ett meningsfullt innehåll, som tillvaratar
de arbetandes skapande förmåga, som befrämjar jämlikhet och demokratiska
beslutsprocesser. Kapitalägarna ser produktionsprocessen privatekonomiskt,
de lönarbetandes intresse är att den ses i hela samhällsutvecklingens
ljus.

Om fonderna väsentligen blir delägare med minoritetsposter, om de
bedriver en placeringspolitik helt på den kapitalistiska aktiemarknadens
villkor, kan de inte förändra utvecklingen i de arbetandes intresse. De
förvandlas då till ett stöd åt en utveckling som bestäms av de stora privata
kapitalägarna och deras koncernledningar.

De förhoppningar som en gång skapats bland de arbetande, att löntagarfonder
skall minska maktkoncentrationen och ge de arbetande ökad makt i
samhället, att de skall bli ett effektivt medel i kampen mot arbetslösheten,
att de skall bli ett viktigt medel för ekonomisk demokrati och ge möjligheter
till ökad samhällelig styrning av den ekonomiska utvecklingen kommer
icke att uppfyllas av detta förslag.

De föreslagna fonderna kommer inte att spela någon påvisbar roll för
den ekonomiska aktiviteten. Företagens problem är nu inte brist på kapital
eller likvida tillgångar. Snarare är problemet en överlikviditet. Ytterligare
en stor kund på aktiemarknaden innebär ingen lösning på detta problem.

En utvidgning av ATP-systemet kan emellertid vara motiverad av andra
skäl. Utskottet tillstyrker att denna utbyggnad sker men förordar den
ändring av inriktningen i deras verksamhet som föreslås i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 223. Det innebär bl. a. att fondernas pengar
måste satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler och överväganden.
Fonderna skall ha inte bara en regional förankring i sin sammansättning,
utan de skall också ha ett uttryckligt uppdrag att främja regional balans.

Till denna senare fråga återkommer utskottet nedan.

Utskottet tillstyrker alltså från sina utgångspunkter att den av regeringens
föreslagna utbyggnaden av ATP-systemet sker med de ändringar som
föreslås i motion 223. Motsvarande delar av motionerna 204, 213 och 224
avstyrks.

Denna utbyggnad av ATP-systemet måste emellertid kompletteras med
en utbyggnad av samhällsfonder kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder
enligt en modell som närmare utvecklas i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 223.

AU 1983/84:1 y

Löntagarfonder och löntagarinflytande

"Ett av” (s. 7) = utskottet "arbetandes klassintressen”

(s. 8).

När det gäller löntagarfondernas betydelse för löntagarinflytande vill
utskottet likaledes ta sin utgångspunkt i vad som anförs i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 223. Förvisso har utskottet inget emot en
”kollektiv” aktieägare under samhällsinflytande som AP-fonder utgör.
Det är ju inte till nackdel för de arbetande att aktieägaren är en AP-fond
jämfört med att ägaren är en medlem i ett privat finanshus. Men det ökade
inflytandet för de anställda och den fördjupade demokratin i näringslivet
som sägs vara förbundet med AP-fondernas aktieinnehav är till stor del
illusoriskt. Detta hänger inte bara ihop med de hårda begränsningsregler
som uppsatts för fondernas ägande. Det hänger främst ihop med deras
”liv” på aktiemarknaden, på av dess funktion förestavade villkor. Eftersom
fonderna skall fungera som en del av aktiemarknaden med intresse för
att denna utvecklas efter kapitalistiska effektivitetskriterier kan detta leda
till att fondernas styrelser - och representanterna för löntagarsidan i dessa
- helt binds upp av systemet. Samma kan förhållandet bli på det lokala
planet, där facket alltid kommer att ha en rösträtt som är i klar minoritet.
Dess representanter riskerar att bindas upp i ett ”ägaransvar” som står i
motsatsställning till de arbetandes klassintressen.

Allt tal i de borgerliga partiernas motioner 204, 213 och 224 om att
regeringens förslag innebär en för kraftig maktförskjutning till de fackliga
organisationernas och löntagarnas förmån avvisar utskottet. Tvärtom blir
maktförskjutningen för liten. Detta är en anledning till de kompletterande
förslag vpk har lagt.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

”1 motion” (s. 10) = utskottet ”sin region” (s. 10).

Som sägs i vänsterpartiet kommunisternas partimotion skall fondernas
ingå i en politik, som syftar till att upphäva skillnaderna mellan landets
olika regioner, och som bryter den koloniala karaktär ekonomin fått i de
s.k. skogslänen. Fonderna skall också kunna sättas in för att rehabilitera
och utveckla krisdrabbade industrier samt i förekommande fall investera i
nya på orter, där de gamla industrierna faller.

De lokala fackliga organisationerna skall kunna använda medel ur samhällsfonderna
för att bygga upp lokala investeringsfonder. Dessa skall ha
till syfte att i såväl samhällsägda som privata företag garantera viktiga
insatser på den lokala arbetsplatsen. De lokala fackliga investeringsfonderna
skall tjäna som vapen för den fackliga organisationens självständiga
strävanden.

Fonderna skall byggas upp med en central fond — främst avsedd för
större övergripande satsningar på nationell nivå - och 24 länsfonder.

AU 1983/84: ly

Lokala fackliga investeringsfonder förutsätts få disponera medel ur länsfonderna.

Ett system med länsfonder ger, enligt vår mening, bättre anknytning till
regionala opinioner och valda länsorgan. Detta kan främja både engagemang
och insyn.

Därutöver bör som tidigare sagts fonderna inom ATP-systemet få en klar
uppgift att främja utvecklingen i resp. region. Det anförda bör ges regeringen
till känna.

Med den inriktning av fondernas verksamhet som utskottet förordat blir
det ingen risk för regionala problem av det slag som nämns i motionerna
189, 191, 205-212, 215-217 och 220-223. Dessa motioner behöver följaktligen
inte föranleda någon åtgärd.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983