yttr 1982/83 fiu3y y (Yttrande 1982/83:fiu3y)

FiU 1982/83:3 y

Finansutskottets yttrande
1982/83:3 y

över proposition 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder
m. m.

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 9 november 1982 beslutat bereda finansutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1982/83:50 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder m. m. jämte motioner.

Utskottet vill anföra följande.

Prognoserna för den internationella ekonomiska utvecklingen 1983 revideras
nu återigen nedåt. Recessionen i världsekonomin fortsätter. Prisstegringarna
är visserligen på väg ned i många länder, men produktionen minskar
eller stagnerar med följd att arbetslösheten fortsätter att öka. Det
traditionella konjunkturmönstret med en nedgång, utplåning, återhämtning
och en konjunkturtopp inom loppet av ca 5 år tycks inte gälla längre.

En viktig förklaring till de tidigare felslagna prognoserna är att man
felbedömt industriländernas exportmöjligheter. Världshandeln minskade
under första halvåret 1982 på grund av en markerad nedgång i OPEC:s och
de icke oljeproducerande u-ländernas import. Även importen till Förenta
staterna minskade kraftigt. En bidragande orsak till den svaga världshandeln
är den åtstramningspolitik som bedrivs i flera industriländer. Risken för en
fortsatt svag utveckling av handeln är stor, bl. a. på grund av de akuta
betalningsproblem som nu gör sig gällande i flera u-länder och statshandelsländer.
En ökad återhållsamhet med krediter i det internationella finansiella
systemet i kombination med ökad protektionism kan få mycket allvarliga
konsekvenser och omöjliggöra en konjunkturuppgång.

Propositionens bedömning av den internationella utvecklingen sammanfattas
i nedanstående tablå.

Prognos för utvecklingen i OECD-området

Procentuell volymförändring

	1982	1983
BNP - OECD totalt	-1/4	1
Världshandeln	0	1 1/2
Världshandelspriser i nationell valuta, bearbetade varor	8 1/2	5 1/2
Konsumentpriser	7,5	6 1/2
Arbetslöshet, milj. personer	32,2	33,3

1 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 3 y

FiU 1982/83:3 y

I propositionen uttrycks förhoppningen att aktiviteten, till följd av ökad
privat konsumtion och ett omslag i lagercykeln, skall komma i gång 1983 i
Förenta staterna och Japan. En ökad konsumtionsefterfrågan i kombination
med att de amerikanska företagens konkurrensläge försämrats genom den
uppdrivna dollarkursen väntas medföra en snabb importökning till Förenta
staterna. Detta gynnar exportindustrin i Västeuropa.

Den internationella utvecklingen kan bli sämre än vad propositionens
prognoser förutser. I många länder är politiken fortfarande inriktad på
åtstramning i syfte att bekämpa inflationen. För utvecklingen i Förenta
staterna är avvägningen mellan finans- och penningpolitik avgörande.
Fullföljer Reaganadministrationen sin politik med fortsatta skattesänkningar
och kraftigt ökande militärutgifter väntas underskottet i den federala
budgeten öka till inemot 200 miljarder dollar nästa år. Det blir då även
fortsättningsvis penningpolitiken som ensidigt får bära upp stabiliseringspolitiken.
Inflationsförväntningarna torde då återigen skruvas upp med följd att
de lättnader som nu vidtagits i penningpolitiken inte kommer att bibehållas.
Därmed drivs räntorna åter upp, vilket kan omintetgöra uppgången.

För Västeuropa är konjunkturutsikterna mörka. I Förbundsrepubliken
Tyskland fortsätter produktionen att minska. Flera internationella bedömare,
bl. a. EG-kommissionen, tror dock fortfarande på en icke obetydlig
uppgång under andra halvåret 1983. För Frankrike förutser kommissionen
nolltillväxt under första halvåret 1983 och en svag uppgång under det andra
halvåret.

Även om det skulle bli en viss uppgång i OECD-området under 1983, blir
den emellertid inte långvarig om den enbart bärs upp av ett omslag i
lagerinvesteringarna och en ökning av den privata konsumtionen i Förenta
staterna och Japan. Skall återhämtningen bli mer bestående även under 1984
måste också investeringsaktiviteten komma igång. Mot detta talar det låga
kapacitetsutnyttjandet i många länder.

Enligt utskottets uppfattning står det alldeles klart att det krävs ett mer
samlat agerande i OECD-länderna, syftande till en försiktig stimulans av
konsumtion och investeringar i de stora ekonomierna för att bygga under en
eventuell uppgång. Det bör nu finnas möjligheter till en sådan inriktning,
eftersom inflationen nu är nere på en förhållandevis låg nivå i dessa länder.
De små länderna med stora underskott i utrikesaffärerna och i de offentliga
budgeterna måste i ett sådant sammanhang mer målmedvetet än hittills
angripa obalanserna utifrån ett medelfristigt perspektiv. Det går inte att
ensidigt lita till åtstramningsåtgärder.

Det är mot denna bakgrund som vi skall lägga upp vår strategi för att
komma tillrätta med våra egna strukturella obalanser.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har under den senaste tioårsperioden
kännetecknats av alltmer fördjupade obalanser. Privat och offentlig
konsumtion har ökat snabbare än den totala produktionen. Det finansiella

FiU 1982/83:3 y

sparandet i den offentliga sektorn, som visade ett stort överskott så sent som
1976, har till följd av försämringen av statsfinanserna förbytts i ett mycket
stort underskott. Vi har nu ett strukturellt sparandeunderskott i ekonomin
som yttrar sig i minskade investeringar och ett stort bytesbalansunderskott.
Arbetslösheten har visserligen kunnat begränsas genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Under det senaste året har emellertid också den öppna
arbetslösheten ökat snabbt. Antalet förtidspensionerade har också ökat
kraftigt. Detta kan inte förklaras av en ökad sjuklighet i befolkningen utan
är, när man ser på den geografiska fördelningen av förtidspensioneringarna,
också ett uttryck för ett allmänt försämrat arbetsmarknadsläge.

Dessa obalanser är till stor del orsakade av industrisektorns tillbakagång.
Som framgår nedan har produktionen i industrin utvecklats klart ogynnsammare
än i övriga sektorer.

Produktion. Årlig procentuell volymförändring

	1970-1974	1974-1982
Industri	3,6	-1,1
Övrig varuproduktion	1,4	0,7
Privata tjänster	3,5	1,7
Offentliga tjänster	3,6	3,2
Totalt	3,2	1,1

Sysselsättningen i industrin har minskat kraftigt och industriinvesteringarna
har sjunkit markant sedan mitten av 1970-talet. Industrin har under det
senaste decenniet tappat inemot en fjärdedel av sina exportmarknader.
Prisstegringarna har också legat på en betydligt högre nivå än tidigare.

Parallellt med, och delvis till följd av, denna utveckling uppvisar det
svenska samhället negativa drag i det ekonomiska livet. Skattefusk, svarta
affärer och annan ekonomisk brottslighet har tilltagit. Intresset för finansiella
transaktioner, ”snabba klipp”, etc. har tilltagit på bekostnad av
produktiva satsningar i industriell utveckling.

Det kan hävdas att de uppräknade svårigheterna är en följd av en svag
internationell utveckling. Detta är förvisso sant, men det är också ett faktum
att vår industriella utveckling varit ogynnsammare än i andra jämförbara
industriländer i OECD-området. Jämfört med nivån 1970 har vi förlorat
25 % av våra marknader utomlands medan industriländerna i genomsnitt
ökat sin andel av världshandeln med ca 10 %.

Enligt utskottets uppfattning kan inte denna nedåtgående trend i
industrisektorn få fortsätta. Vi kommer i så fall inom några år att få
underskott och andra obalanser som blir nästan omöjliga att hantera. Vi
skulle i ett sådant läge kunna tvingas till drastiska nedskärningar av såväl den
privata konsumtionen som av de offentliga utgifterna. Välfärdssamhället

FiU 1982/83:3 y

hotas då i sina grundvalar. Vi kommer då att kunna stå inför en
sysselsättningskris som vi inte upplevt i modern tid.

Traditionellt brukar man ange målen för den ekonomiska politiken som
full sysselsättning, god tillväxt, balans i utrikesaffärerna, en rättvis fördelning
av produktionsresultatet och låg inflation. Om man studerar utvecklingen
under 1981 och 1982 kan man konstatera att obalanstendenserna förstärkts
och att vi i praktiskt taget alla avseenden var på väg bort ifrån dessa mål.
Utlandets förtroende för vår politik försvagades också under 1981 och i
början av 1982. Trots devalveringen i september 1981 hade vi som framgår av
tablåerna nedan ett kraftigt valutautflöde under praktiskt taget varje månad
från slutet av 1981 och in under 1982. Under perioden november 1981 - juli
1982 var utflödet större än vad bytesbalansunderskottet motiverade. Mot ett
bytesbalansunderskott på drygt 9 miljarder kronor stod ett valutautflöde på
närmare 19 miljarder kronor. Detta utflöde fick mötas med ökad statlig
upplåning utomlands.

Bytesbalansen

Miljarder kronor

1981	1982			12 nån.
Sep Okt Nov Dec	Jan Feb Mar	Apr	Ma 1	Jun Jul Aug t.o.m. aug
-1,4 -2,4 -1,5 -1,3	-1,8 -0,6 -0,1	0,9	-1,3	-1,1 -0,2 -5,1 -15,9

Valutaflödet

Miljarder kronor

1981		1982					12 män.
Sep Okt	Nov Dec	Jan Feb Mar	Apr	Mai	Jun	Jul	Aug t.o.m. aug
2,0 -0,7	-2,6 -2,2	-2,1 -2,4 -0,7	-2,4	-1,4	-2,9	-1,5	.0,1 -16,8

Under början av hösten 1982 försvagades förtroendet för kronan
ytterligare. I augusti registrerades det största underskottet i utrikeshandeln
någonsin för en enskild månad. Ett par av våra nordiska grannländer
devalverade sina valutor. I samband härmed ökade spekulationerna mot
kronan. Det uppstod mot denna bakgrund förväntningar om att den
tillträdande socialdemokratiska regeringen snabbt skulle vidta kraftfulla
åtgärder för att försöka bryta den nedåtgående trenden i ekonomin. Under
första veckan av oktober blev det en veritabel storm mot kronan.

FiU 1982/83:3 y

Valutautflödet uppgick då till 2,6 miljarder kronor. Vi var i en akut kris och
torsdagen den 7 oktober stängde riksbanken handeln med valutabankerna. I
samråd med den tillträdande regeringen beslöt fullmäktige i riksbanken
dagen efter att skriva ned kronan med 16 %.

Mot bakgrund av vad som anförs i propositionen och partimotionerna kan
det finnas skäl att diskutera vilken strategi man bör välja när ett land med
våra strukturella obalanser kommer i ett akut krisläge som beskrivits
ovan.

I den moderata partimotionen (99) hävdas att devalveringen borde kunnat
undvikas. Detta hade enligt motionärerna förutsatt oförändrade eller något
sänkta arbetsgivaravgifter, fortsatta besparingar i de offentliga utgifterna och
uteblivna skattehöjningar. I centerpartiets motion (112) anförs att valutautflödet
var ett resultat av förväntningarna i samband med valet och att det
dessförinnan inte fanns någon valutaoro. När man nu tvingades devalvera
hade det räckt med 5 å 6 %, hävdar motionärerna.

Enligt utskottets bedömning hade det uppenbarligen inte räckt med
ytterligare besparingsåtgärder, skattesänkningar e. d. för att stoppa ett
valutautflöde av den storleksordning som vi hade i slutet av september och
början av oktober. Effekten av besparingar inträder ju först långt senare och
hade knappast stärkt omvärldens förtroende för att vi skulle kunna försvara
kronan. Däremot är det tänkbart att vi kortsiktigt kunnat dämpa spekulationsvågen
genom en mindre devalvering i kombination med kraftiga
kreditpolitiska åtgärder, t. ex. en chockhöjning av den s. k. straffräntan.
Riksbanken vidtog f. ö. kreditpolitiska åtstramningsåtgärder under sommaren
1982 i syfte just att hävda kronan mot den oro som funnits hela tiden
sedan årsskiftet. Dylika åtgärder skulle emellertid bara hjälpt den svenska
kronan för stunden. Erfarenheter, både här hemma och utomlands, av
devalveringar som inte följts upp av ett målmedvetet program visar detta.
Hade vi genomfört en kraftig räntehöjning, hade detta slagit mot industrins
investeringar och därmed ytterligare förstärkt sysselsättningsnedgången och
omintetgjort en långsiktig industripolitik.

Ovan har beskrivits de strukturella obalanser som utvecklats under 1970-och början av 1980-talet. När vi därtill fick en akut valutakris i början av
hösten var det enligt utskottets uppfattning riktigt att försöka bryta den
nedåtgående trenden i den svenska ekonomin genom att göra en kraftig
devalvering. Härigenom skapades en sådan konkurrenskraftsförbättring att
det nu finns möjligheter att genomföra en rekonstruktionspolitik. Genom att
samtidigt i regeringsförklaringen den 8 oktober proklamera en ny politik som
går till roten med obalanserna har regeringen lagt en grund för att vinna
omvärldens förtroende för politiken. I propositionen redovisas de första
stegen på denna väg mot balans i ekonomin.

Den stora devalveringen innebär att industrisektorns konkurrensläge i ett
slag kraftigt förbättrats. Det bör nu finnas goda möjligheter för företagen att
bedriva en sådan prispolitik att de återvinner marknadsandelar både här

FiU 1982/83:3 y

hemma och på utlandsmarknaderna. I vissa fall kan det även vara nödvändigt
att stärka företagens finansiella position. Utskottet är övertygat om att
svensk företagsamhet som i många sammanhang gått i bräschen för
framtidstro och teknologisk förnyelse kommer att utnyttja denna möjlighet.
Genom kostnadsanpassningen via devalveringen har vi vidare fått en
möjlighet att reda ut strukturproblemen i industrisektorn.

Även om den nu inledda ekonomiska politiken innebär goda möjligheter
att åter komma i balans så innehåller den också uppenbara risker. Det gäller
nu att under en längre tid följa upp den inledda politiken. Utskottet vill här
peka på några problem som därvidlag måste bemästras.

Den första och helt grundläggande uppgiften är att varaktigt bevara den
konkurrenskraftsförbättring för svenskt näringsliv som devalveringen medfört.
Detta kräver att vi kan hålla den interna pris- och kostnadsutvecklingen
i schack. Under 1983 kommer vi med stor säkerhet att få en prisstegring som
ligger klart över genomsnittet i OECD-området. Detta är en oundviklig
effekt av devalveringen. Denna uppdrivning av prisstegringstakten får
emellertid bara bli en engångsinflation. Under senare delen av 1983 och in på
1984 måste vi snabbt komma ner i en väsentligt lägre inflationstakt. Detta
innebär att inga grupper i löneavtalen får kompensera sig för de prisstegringar
som är en följd av devalveringen. Det innebär att stora löntagargrupper
även nästa år kommer att få reallönesänkningar. Enligt utskottets
mening måste vi sätta målet för antiinflationspolitiken efter 1983 mycket
högt. Verkstadsindustrins konkurrensläge bör bli vägledande. För viktiga
delar av denna bransch är det de västtyska företagen som är vår främsta
konkurrent. Prisstegringstakten i Förbundsrepubliken väntas nästa år stanna
vid 3-4 %. Även för åren därefter torde prisstegringarna bli låga i
Förbundsrepubliken. Vår ambition på sikt bör vara att komma ner till en
pris- och kostnadsstegring av ungefär samma storleksordning. Detta
kommer enligt utskottets uppfattning att ställa stora krav på arbetsmarknadens
parter under åren framöver. Den offentliga sektorn som numera är en
arbetsgivare med 1,3 miljoner anställda har därvidlag ett stort ansvar.

För att klara en hård antiinflationspolitik måste vi vidare få kontroll på det
växande statliga budgetunderskottet. Det är i detta sammanhang underskottets
likviditetsskapande effekt som är speciellt allvarlig. Härvidlag kommer
det att krävas såväl ökningar av statsinkomsterna som nedskärningar av
utgifterna. De reala ökningar av utgifterna som kan tolereras är sådana
utgifter som ger upphov till produktiv sysselsättning. Exempel på dylika är
företags- och samhällsekonomiskt lönsamma investeringsprojekt. I propositionen
föreslås ett investeringsprogram om tre miljarder kronor. Genom
detta program påskyndas en höjning av kapacitetsutnyttjandet i näringslivet.
Skulle den internationella återhämtningen dröja ännu längre än vad som
antagits i propositionen bör man enligt utskottets uppfattning överväga att
igångsätta fler statliga investeringsprojekt.

Däremot kan vi inte öka på budgetunderskottet mer för att öka

FiU 1982/83:3 y

transfererings- eller de statliga konsumtionsutgifterna. Det är mot den
bakgrunden man skall se utskottets hemställan om en totalfinansiering av
återställandet av de sociala trygghetsreformerna (FiU 1982/83:10).

Vad gäller investeringsprogrammet noterar utskottet att folkpartiet och
centerpartiet accepterar flera av de projekt som föreslås. Moderata
samlingspartiet ställer sig däremot helt avvisande till detsamma.

Den nya ekonomiska politik som nu inletts måste bedömas i ett
medelfristigt perspektiv. Det kommer att ta avsevärd tid innan vi kan skörda
frukterna av den politik som nu steg för steg skall genomföras. Under en
dylik process gäller det att ha tålamod. Det kommer att dröja lång tid innan vi
kan registrera några mer påtagliga effekter på industrisysselsättningen och
industrins investeringar. Den nedåtgående trenden i industrisektorn är
fortfarande stark. Erfarenhetsmässigt är det en eftersläpning på ca tre kvartal
från det att industriproduktionen börjat öka till dess att industrisysselsättningen
ökar. Produktivitetsreserven torde vidare vara betydande i många
företag, dvs. man kan öka produktionen ganska mycket innan man behöver
expandera sysselsättningen. Detsamma gäller också för företagens kapitalutrustning.
Enligt tillgängliga bedömningar ligger kapacitetsutnyttjandet
f. n. på en rekordlåg nivå. I den fas vi nu går in i är det vidare viktigt att vi
utvecklar de arbetsmarknadspolitiska instrumenten. På många orter i landet
som är uppbyggda kring företag inom våra traditionella basnäringar dras nu
kapaciteten ner inom ramen för långsiktiga strukturprogram. Det är då
viktigt att den arbetskraft som friställs bereds ordentliga ekonomiska
möjligheter för att kunna ta ett arbete i de expanderande företag som kunnat
dra nytta av devalveringen.

Vad gäller utvecklingen under 1983 sammanfattas propositionens bedömning
i några nyckeltal nedan.

Försörjningsbalans. Årlig procentuell volymförändring

	1980	1981	1982	1983
Privat konsumtion	0,3	-0,6	-0,5	-2,0
Offentlig konsumtion	2,4	2,1	1,2	0,9
Bruttoinvestering	3,4	-4,6	-3,5	-1,7
Lagerförändring1	1,3	-0,5	-0,1	1,0
Export	-1,6	1,5	3,4	6,0
Import	1,1	-4,2	1,2	1,4
Bruttonationalprodukt	1,9	0,7	0,1	1,5
Bytesbalans (miljarder kr.)	-18,5	-14,6	-21,6	-26,3
Inflation2	13,7	12,1	8,5	10-11
Arbetslöshet3	2,0	2,5	3,5	3,5-4

1 Lagerförändring i procent av föregående års BNP.

2 Konsumentprisförändring.

3 Antal arbetslösa i procent av arbetskraften.

FiU 1982/83:3 y

Den ekonomiska utvecklingen väntas bli svag nästa år. De komponenter
som bär upp den måttliga tillväxten är exporten och lageromslaget. Att
bytesbalansen förutses försämras såväl i år som 1983 beror delvis på
devalveringen, som i det korta perspektivet försämrar bytesförhållandet
(terms of trade) med omvärlden. Om devalveringen får avsedd effekt och vi
förmår återvinna marknadsandelar bör vi kunna registrera positiva effekter
på bytesbalansen redan under 1984.

Sysselsättningsläget blir fortsatt besvärligt även under 1983. Som utskottet
anfört ovan tar det tid innan vi kan registrera några påtagliga effekter på
sysselsättningen av politikomläggningen. I detta korta perspektiv måste
dessa svårigheter mötas med ökade arbetsmarknadspolitiska insatser. Dylika
föreslås också i propositionen.

Den inhemska efterfrågeutvecklingen blir svag nästa år. Den privata
konsumtionen väntas minska med 2 % i volym och de fasta investeringarna
fortsätta att falla. I partimotionerna anförs att det är regeringens politik,
bl. a. devalveringen och den föreslagna momshöjningen, som orsakar den
svaga efterfrågeutvecklingen. Det är visserligen riktigt att reallönerna väntas
falla med ca 5 % nästa år. Men till följd av ökande transfereringar blir
nedgången i de disponibla inkomsterna mindre, ca 2,5 %. En omläggning av
politiken innebär vidare att resurser frigörs till förmån för ökad inhemsk
produktion. Bl. a. bör möjligheterna för företagen att återta marknadsandelar
på hemmaplan vara goda. Som utskottet framhållit ovan är denna
omläggning av politiken nödvändig. Ty alternativet till den nu inledda
politiken hade varit att fortsätta den väg som den tidigare regeringen
utstakat. Detta hade inneburit fortsatta nedskärningar utan att man
samtidigt hade haft något positivt element i politiken som bryter den
nedåtgående trenden i de konkurrensutsatta sektorerna.

Innan utskottet övergår till att mer samlat diskutera partimotionernas
ekonomiska strategi redovisar utskottet sin syn på de olika alternativ för
skattepolitiken som presenteras. Som utskottet anfört ovan utgör ett stort och
växande budgetunderskott det främsta hotet mot en balanserad återhämtning
i ekonomin och en dämpning av inflationstakten. Avvägningen av
skattepolitiken innebär därmed en mycket svårbemästrad balansgång. En
väsentlig förstärkning av statsinkomsterna kan endast ske genom att totala
efterfrågan och aktiviteten i ekonomin ökar. Skärpning i beskattningen eller
införande av nya skatter och avgifter måste därför ske på ett sådant sätt så att
de inte verkar dämpande på den ekonomiska aktiviteten. Å andra sidan
skulle generella lättnader i beskattningen som skulle kunna verka aktivitetsstimulerande
på ekonomin innebära att budgetunderskottet ökade. Därmed
skulle de finansiella svårigheterna öka och inflationstendenserna förstärkas.
Endast genom en lämplig kombination av skattepolitiska åtgärder i olika
riktningar är det möjligt att bemästra problemen.

I propositionen föreslås en rad åtgärder på skattepolitikens område. Dessa

FiU 1982/83:3 y

berör företagsbeskattningen, inkomstbeskattningen och konsumtionsbeskattningen.
I avsikt att stimulera investeringsverksamheten i företagen
föreslås att reglerna för investeringsavdrag och frisläppet av de allmänna
investeringsreserverna förlängs t. o. m. utgången av 1983. I syfte att
stimulera investeringsverksamheten 1984 och därefter föreslås att 20 % av
företagens inkomster skall sättas in på räntelöst investeringskonto i
riksbanken. Medlen får tas i anspråk för investeringar.

Löntagarna väntas få vidkännas reallönesänkningar även 1983. 1 syfte att
fördela de uppoffringar som måste göras för att sanera landets ekonomi på ett
rättvist sätt föreslås vissa åtgärder i utjämnande syfte. Förmögenhetsskatten,
arvs- och gåvoskatten höjs. Skattereduktionen vid aktieutdelningar och det
s. k. skattesparandet slopas resp. sänks.

Sammantaget innebär förslagen i proposition 50 att skatterna ökar med ca
300 milj. kr. räknat för helår. Avsikten är att de bostadspolitiska insatserna
skall finansieras med den föreslagna hyreshusavgiften.

I motion 120 (fp) och motion 112 (c) yrkar man avslag på regeringens
förslag på skattesidan utom när det gäller förlängning av investeringsavdragen.
När det gäller inkomstbeskattningen föreslår man en höjning av
basenheten med 200 kr. till 7 500 kr.

I motion 99 (m) avvisas alla förslag av regeringen till förändringar av
skatter och avgifter utom vad gäller investeringsavdragen. Motionärerna
anför att propositionens förslag innebär att man inleder en process som
uppenbart syftar till att förvrida eller förstöra mer eller mindre fungerande
marknader. Detta gäller t. ex. näringslivets kapitalförsörjning där förslagen
enligt motionärerna markerar inledningen till en gradvis strypning av den
enskilda aktiemarknaden.

Enligt utskottets mening synes dessa farhågor vara ogrundade. Det kan
konstateras att de agerande på aktiemarknaden själva inte bedömer
effekterna av regeringens politik på sätt som görs i motion 99. Trots att en
mycket stor oro har kännetecknat utvecklingen på flera utländska aktiebörser
under hösten har kurserna på Stockholmsbörsen stigit kraftigt under
hösten.

Det är som utskottet anfört ovan angeläget att vidta åtgärder för att
påskynda investeringsverksamheten i näringslivet. Det är därför rimligt att
de investeringsstimulanser som gällt 1982 förlängs att gälla även för 1983.
Inga motionärer har motsatt sig detta. Enligt utskottets mening är det vidare i
detta läge nödvändigt att också förbereda kapacitetsutbyggnaden åren 1984
och 1985 för att underbygga devalveringens effekter. Devalveringen
förväntas då ha lett till att svenskt näringsliv har ökat sina marknadsandelar.
För att undvika flaskhalsproblem och kapacitetsbrist bör således investeringsverksamheten
stimuleras. Enligt utskottets mening synes förslagen om
avsättningar till investeringskonton vara väl avpassade till en sådan
politik.

1* Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 3 y

FiU 1982/83:3 y

I motion 125 (vpk) accepteras flera av regeringens förslag på skatteområdet.
Viss skärpning utöver regeringens förslag föreslås emellertid vad gäller
inkomstbeskattningen i högre inkomstskikt, förmögenhets-, arvs- och
gåvobeskattningen. Vidare föreslås att avdraget för skattefondsparandet
avskaffas helt liksom avdraget för representation. En ny skatt på utlandsinvesteringar
föreslås också. Förslagen utgör enligt motionärerna ett alternativ
till regeringens förslag till momshöjning som finansiering av återställandet av
de sociala trygghetsreformerna. Den sammantagna effekten av förslagen
uppgår emellertid endast till 3,5 miljarder kronor mot den i proposition 55
beräknade effekten om 4,5 miljarder kronor för momshöjningen. Motionärerna
föreslår en skärpt kapitalbeskattning i form av höjd förmögenhets-,
arvs- och gåvoskatt. Enligt utskottets bedömning har dessa skatter andra och
mindre effekter på efterfrågan än de som direkt riktas mot inkomster eller
konsumtion. Dessutom uppkommer de kassamässiga effekterna av motionärernas
förslag först senare, under 1984 och 1985. Utskottet kan mot
bakgrund härav inte tillstyrka de skattehöjningar som föreslås i motion
125.

Utskottet har behandlat frågan om finansieringen av återställande av de
sociala trygghetsreformerna (FiU 1982/83:10). Utskottet får i dessa delar
också hänvisa till sitt ställningstagande i detta betänkande.

Som utskottet anfört är en nödvändig förutsättning för att devalveringen
skall ge de förväntade positiva effekterna att inkomsttagarna inte kompenserar
sig lönevägen för devalveringens effekter. Genom de i propositionen
framlagda förslagen på inkomstbeskattningens område torde det finnas
förutsättningar att träffa nya avtal på en låg nivå samtidigt som behållningen
efter skatt blir större än vad den skulle bli utan regeringens nu framlagda
förslag. Propositionens förslag har dessutom en fördelningspolitiskt jämnare
profil än en höjning av basenheten skulle få.

Sammanfattningsvis finner utskottet att propositionens förslag är väl
avvägda mot de krav som utskottet angett för skattepolitiken. Förslagen i
motionerna 99, 112, 120 och 125 leder till lägre skatteinkomster än som
föreslås i propositionen och ger en annan fördelningspolitisk profil. Några
åtgärder utöver propositionens för att stimulera näringslivets investeringar
redovisas inte. Utskottet kan inte från sin utgångspunkt tillstyrka den
inriktning av skattepolitiken som redovisas i motionerna 99, 112, 120 och
125.

Utskottet övergår nu till att mer samlat diskutera partimotionernas
alternativa strategi för den ekonomiska politiken. Vad gäller moderata
samlingspartiet (motion 99) anför motionärerna att de strukturella obalanserna
i ekonomin främst sammanhänger med den alltför stora och snabbt
växande offentliga sektorn och de alltför höga skatterna. I enlighet därmed
innebär deras ekonomiska strategi att man förordar en mer hård åtstramningspolitik
såväl i den statliga som i den kommunala sektorn. Motionärerna

FiU 1982/83:3 y

tycks acceptera en kraftig ökning av arbetslösheten nästa år. Man säger nej
både till ökade AMS-insatser och till investeringsprogrammet. Bara på en
punkt när det gäller arbetsmarknadspolitiken, ungdomsarbetslösheten,
lägger motionärerna fram några konkreta förslag till åtgärder. Vad gäller
ungdomsarbetslösheten noterar utskottet att motionärerna ensidigt vill
förklara denna med specifikt inhemska förhållanden såsom höga ingångslöner,
MBL-avtal etc. I andra sammanhang hänvisar motionärerna till vårt
stora internationella beroende. Det är dock ett faktum att en ökande
ungdomsarbetslöshet kan noteras i praktiskt taget alla industrialiserade
länder, även i länder som t. ex. inte har så avancerad arbetsmarknadslagstiftning
som Sverige.

I mittenpartiernas motioner, motionerna 112 (c) och 120 (fp), hävdas med
olika nyanseringar att vi var på rätt väg innan devalveringen. Hade
mittenregeringen fått fortsätta sin politik hade vi så småningom nått balans.
Utskottet har redan ovan beskrivit det bristande förtroende för den förda
politiken som omvärlden och näringslivet hade. Det är den väg som ledde till
ökande arbetslöshet och fallande investeringar.

Gemensamt för moderaterna, folkpartiet och centerpartiet är att man som
ett alternativ till den nu inledda politiken framhåller att vi måste vitalisera
marknadskrafterna och minska budgetunderskottet. Samtidigt konstaterar
emellertid centerpartiet, i motion 112, att ”sedan 1976 har politiken inriktats
för decentralisering, flexibilitet och anpassning efter de ekonomiska
förutsättningar som faktiskt gäller”.

Utskottet kan för sin del konstatera att de partier som i skiftande
konstellationer haft regeringsansvaret under de senaste sex åren i själva
verket kommit att föra en politik som avlägsnat oss från flera av dessa mål. Så
t. ex. ökade skogslänens andel av landets befolkningstillväxt under 1970-talet varje år fram till 1976. Sedan dess har den gått ned. Under perioden
1970-1976 ökade antalet industrisysselsatta i skogslänen. Åren 1977-1981
förbyttes denna ökning i en ännu större minskning. De regionala obalanserna
har således skärpts. Centraliseringen på arbetsmarknaden har ökat.

När det gäller de sammantagna budgeteffekterna av ställningstagandena i
partimotionerna gör utskottet följande bedömningar. I motion 99 acccepteras
vad gäller propositionens förslag på inkomstsidan endast förlängningen
av investeringsavdragen, som innebär att inkomstsidan försvagas med ca 1
miljard kronor. De återstående förslagen i propositionen beräknas ge ett
nettotillskott på drygt 1 miljard kronor som motionärerna således avstyrker.
Förslagen för sysselsättningsskapande åtgärder och hela investeringsprogrammet
avvisas av motionärerna. Därmed blir utgifterna i deras alternativ
ca 5 miljarder kronor lägre. Detta är emellertid en besparing av utgifter som
till stor del är av engångskaraktär, eftersom dessa utgifter inte skulle
innebära en varaktig höjning av utgiftsnivån. Sammantaget skulle således
motionärernas ställningstagande till propositionens förslag innebära en viss

FiU 1982/83:3 y

förbättring av budgetsaldot jämfört med regeringens. Detta skulle dock ske
till priset av att den öppna arbetslösheten ökar kraftigt. Utskottet vill också
kommentera den bedömning av budgetunderskottet som görs enligt motionärernas
alternativ. Motionärerna beräknar underskottet till 80 miljarder
kronor enligt sitt eget alternativ. Om denna siffra skall jämföras med de 90
miljarder, som propositionen anger som beräknat underskott för innevarande
år, måste effekterna på statsskuldräntorna av statsskuldväxlarnas
införande och devalveringen också beaktas i motionärernas beräkningar.
Den sammanlagda effekten av dessa förändringar beräknas till drygt 6
miljarder kronor. Vidare finns det en del utgifter för industristödet som
redan inträffat. Det innebär att inte ens om man omedelbart lägger ned
verksamheten skulle man kunna undvika dessa utgifter. Mot denna
bakgrund finns det inte fog för påståendet att motionärernas ställningstaganden
ger ett budgetunderskott på ca 80 miljarder kronor för 1982/83.

I motionerna 112 (c) och 120 (fp) avstyrks i huvudsak förslagen i
propositionen vad gäller inkomsterna. Förlängningen av investeringsavdraget
accepteras emellertid. En höjning av basenheten med 200 kr. föreslås.
Utgifterna för sysselsättningsskapande åtgärder och huvuddelen av investeringsprogrammet
tillstyrks av motionärerna. Därmed accepterar man
utgiftsökningar med ca 5 miljarder kronor. En överslagsmässig bedömning
av ställningstagandena i motionerna visar att man förordar en politik, som
leder till ett budgetunderskott som är en halv till en miljard kronor större än
vad regeringen beräknar. Detta överensstämmer inte med den av motionärerna
uttalade målsättningen att budgetunderskottet måste begränsas
samtidigt som det undergräver trovärdigheten av kritiken av regeringens
beräknade underskott.

Vänsterpartiet kommunisterna anför i sin motion 125 att den nuvarande
krisen är en följd av hela den historiska utvecklingsprocess som den moderna
kapitalismen själv givit upphov till. Utskottet vill här påpeka att de
ekonomiska besvärligheterna i den industrialiserade världen har större
utbredning än vad motionärerna anger. Så t. ex. kan man peka på de
ekonomiska svårigheter som f. n. råder i många kommunistiska industriländer,
t. ex. Polens finansiella krisläge. Vad gäller propositionens ekonomiskpolitiska
strategi och synen på den stora devalveringen andas motionärerna
misstro. Man ser devalveringen som en kontraktiv åtgärd. Någon egentlig
alternativ väg anvisas däremot inte. Utskottet noterar dock att motionärerna
slår fast att ”statsskuldens storlek nu börjar att bli sådan att det statliga
budgetunderskottet icke kan ökas mer genom ökade utgifter för konsumtion”.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det inte finns något trovärdigt
alternativ till den ekonomiska politik som förordas i proposition 50. Den
föregående mittenregeringens politik ledde till sjunkande produktion och
sysselsättning. Moderaternas ensidiga inriktning på åtstramningsåtgärder

FiU 1982/83:3 y

skulle definitivt innebära att målet om full sysselsättning övergavs. Denna
väg har prövats i flera länder under de senaste åren. Resultatet känner vi, en
arbetslöshet som inte haft sin motsvarighet sedan 1930-talet.

Utskottet noterar att ingen av motionärerna anvisar en ensidig konsumtionsstimulans
som en väg ur krisen. En dylik satsning skulle förvärra
balansbristerna vad avser bytesbalans och inflation på kort sikt och på litet
längre sikt leda till försämrad konkurrenskraft och därmed rasera sysselsättningen.

Efter denna genomgång av det ekonomiska läget, propositionen och
partimotionerna är utskottets slutsats: För att bryta den nedåtgående
trenden i industrisektorn och hejda spekulationer var det riktigt att göra en
kraftig nedskrivning av kronan i oktober. Andra alternativ hade kanske
tillfälligtvis också kunnat hejda valutautflödet men försämrat situationen på
sikt. Det är viktigt att slå fast att övriga alternativ hade inneburit en
ytterligare försämring av sysselsättningsläget. Genom den offensiva devalveringen
har vi en möjlighet att uppnå målet full sysselsättning. Vi måste nu
se till att konkurrensförbättringen bevaras. Vi måste med kraft bekämpa
inflationen och budgetunderskottet. Privat och offentlig konsumtion måste
hållas tillbaka till förmån för sparande och investeringar. En sådan inriktning
av den ekonomiska politiken anvisas i proposition 50. Något sammanhängande
realistiskt alternativ presenteras inte i partimotionerna.

Stockholm den 7 december 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Paul Jansson (s), Nils
Åsling (c), Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s), Roland Sundgren (s),
Tage Adolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Christer Nilsson (s), Torsten
Karlsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermansson
(vpk) och Gunnar Nilsson i Eslöv (s).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson, Lennart Blom, Tage Adolfsson och Filip Fridolfsson (alla
m) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den internationella ekonomiska utvecklingen präglas inte av något normalt
konjunkturförlopp. En del av nedgången förklaras av strukturella faktorer.
Den långsiktiga tillväxttrenden tycks ha brutits i många ekonomier, samtidigt
som flertalet västländer inte längre är villiga att acceptera en inflationsgenererande
stimulanspolitik.

Det växande antalet länder med betalningssvårigheter utgör ett hot mot

FiU 1982/83:3 y

världsekonomin. Flera statshandelsländer och utvecklingsländer befinner sig
i en utsatt position.

Tillväxten för 1982 blir svagare än vad som tidigare förutsetts. För 1983 är
utvecklingen mycket osäker. I bästa fall kan en långsam uppgång i de
europeiska länderna inledas under senare delen av 1983. Till följd av den låga
tillväxten och de alltmer tilltagande protektionistiska tendenserna kan
endast en mycket svag ökning i världshandeln förväntas.

Devalveringen hade - som påpekas i motion 99 - kunnat undvikas. Det
hade förutsatt oförändrade eller något sänkta arbetsgivaravgifter, fortsatta
besparingar i de offentliga utgifterna och uteblivna skattehöjningar.

En devalvering är aldrig offensiv. Inte ens till den del den kan utgöra ett
försök att skapa en undervärderad krona är den att betrakta som offensiv på
grund av effekterna på inflationen, statens och företagens skulder, budgetunderskott
etc. Den bekräftar endast att landet kommit i otakt med den
internationella utvecklingen. Sveriges problem är huvudsakligen strukturella.
Det är dessa problem som måste angripas. Om så inte sker kvarstår
svårigheterna - hur många och hur stora devalveringar Sverige än
genomför.

Den kraftiga devalveringen leder på kort sikt till en förbättrad konkurrenskraft
i stora delar av näringslivet. Kostnaden för detta är dock en två till
tre gånger så hög inflationstakt som i våra viktigaste konkurrentländer.

I Västtyskland beräknas inflationen nästa år bli 3-4 % och i England
5-6 %. Det innebär att mer än halva devalveringsvinsten är förbrukad redan
inom ett år. Om ingen omläggning av den ekonomiska politiken sker är
risken uppenbar att resterna av den förbättrade konkurrenskraften äts upp
under 1984 av den inflation som uppstår genom det växande budgetunderskottet
och de ökade skatterna.

Devalveringen innebär i praktiken att statsmakterna befriar arbetsmarknadens
parter från deras ansvar för produktion och sysselsättningsutveckling.
Därigenom förstärks återigen den rådande föreställningen att den fulla
sysselsättningen endast är regeringens ansvar. Allmänheten och arbetsmarknadens
parter lockas att se växelkursförändringar som bekväma konfliktlösare.

För att en devalvering skall lyckas krävs att den betraktas som en
engångsåtgärd. Med tanke på att detta nu är den femte växelkursjusteringen
sedan hösten 1976 kan denna förutsättning inte anses vara för handen.

Utskottet anser att den åtstramning som föreslås i regeringens krispian
ensidigt drabbar den privata sektorn. De yrkesaktivas reallöner efter skatt
beräknas minska med 5 %. En så stor reallönesänkning hade kunnat
undvikas om regeringen istället valt att spara i de offentliga utgifterna.

Regeringens politik innebär att balansbristerna förvärras under 1983.
Underskotten växer i statsbudgeten och bytesbalansen. Inflationen ökar och
arbetslösheten stiger.

Regeringen angriper inte i propositionen de grundläggande balansbrister -

FiU 1982/83:3 y

na i svensk ekonomi. Dessa brister sammanhänger enligt utskottets mening
främst med den alltför stora och snabbt växande offentliga sektorn och de
alltför höga skatterna. Förslagen i propositionen innebär tvärtom en
omläggning av den ekonomiska politiken i riktning mot ökade offentliga
utgifter och höjda skatter. Regeringens förslag motverkar därigenom nästan
undantagslöst en nödvändig expansion i näringslivet. De omöjliggör därmed
också att devalveringen lyckas.

Utskottet delar bedömningen i motion 99 att det är nödvändigt att hålla
tillbaka de offentliga utgifts- och skatteökningarna. De föreslagna nya
skatterna och avgiftshöjningarna avstyrks därför. Samtliga förslag till
utgiftsökningar, med undantag för flerbarnsstödet, avstyrks likaså. Höjningen
av flerbarnstilläggen bör finansieras genom minskade livsmedelssubventioner.

Utskottet anser, att de offentliga utgifterna måste frysas på nuvarande nivå
för att bevara vår politiska handlingsfrihet och för att bördan på framtida
generationer inte skall bli alltför stor.

Regeringens förslag medför ett budgetunderskott för innevarande budgetår
på minst 90 miljarder kronor. Enligt utskottets mening är detta helt
oacceptabelt. Budgetåret 1981/82 var underskottet 68 miljarder kronor.
Ökningen med minst 22 miljarder kronor är den största någonsin under ett
enskilt budgetår.

Om inte budgetunderskottet nedbringas kan vi inte komma tillrätta med
obalansen gentemot omvärlden. Budgetunderskottet innebär också en stor
börda på framtida generationers levnadsstandard genom den gigantiska
räntebörda som skickas vidare till nästa generation.

Att budgetunderskottet ökar så dramatiskt med regeringens politik är
enligt utskottet mycket allvarligt genom de finansiella spänningar som
uppstår när underskottet skall finansieras. En ökad del av underskottet
kommer att finansieras genom upplåning i företagen - samma företag som
genom sin expansion skall föra Sverige ur krisen. Företagens vilja att
investera kommer att hämmas när de istället kan - och av regeringen
förväntas - köpa högavkastande statspapper. Om inte budgetunderskottet
kan bringas under kontroll är risken därför överhängande att hela
regeringens strategi faller.

Utskottets ställningstagande till de utgifts- och skattehöjningar som
föreslås i proposition 50 följer motion 99 och medför därmed ett budgetunderskott
på cirka 80 miljarder kronor för 1982/83. Hade riksdagen godtagit
de besparingar som föreslogs i en moderat partimotion i våras, hade
budgetunderskottet stannat vid cirka 75 miljarder kronor.

När delvalveringen nu är ett faktum är besparingar i de offentliga
utgifterna ännu viktigare än tidigare. Annars kommer devalveringsvinsterna
att försvinna inom loppet av ett par år. Med en kraftig åtstramning av den
offentliga sektorn ser utskottet en chans att vi kan åstadkomma en varaktig
konkurrenskraftsförbättring.

FiU 1982/83:3 y

Regeringen räknar med att inflationen skall bli 10-11 % 1983. Prognosen
förutsätter dock 0 % i avtalsmässiga lönehöjningar. Även om en förlängning
av innevarande avtal vore önskvärd är det enligt utskottet mindre troligt att
en sådan kommer till stånd.

Om man därtill lägger den inflationsrisk som ligger i budgetunderskottets
likviditetseffekter på kreditmarknaden förefaller det omöjligt att inflationen
stannar vid 10-11 %.

Stigande priser skapar ökad osäkerhet och försvårar företagens investeringsbeslut.
Effektiviteten i ekonomin försämras genom att prisrelationerna
mellan varor och tjänster förrycks. En ökad inflation leder också till
snedvridna effekter på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. 1970-talets
erfarenheter visar dessutom att en snabb inflation minskar våra möjligheter
att hålla sysselsättningen uppe. Enligt utskottets mening måste vi få ned
inflationstakten för att få bukt med arbetslösheten. Detta kräver bl. a.
minskat budgetunderskott.

Även om den öppna arbetslösheten enligt oktobermätningen minskat
påtagligt sedan september finns det anledning att vara oroad över den
kommande utvecklingen. Regeringen förutspår att arbetslösheten kommer
att uppgå till 3,5-4,0 % under nästa år. Enligt utskottets mening är detta till
stor del en effekt av den mycket kraftiga åtstramningen av den privata
konsumtionen. Redan nu signaleras från allt fler håll varsel om permitteringar
inom den privata tjänstesektorn.

Det är också sannolikt att den del av vår ekonomi som är utsatt för utländsk
konkurrens inte i någon högre grad kan tillgodogöra sig effekterna av det
genom devalveringen förbättrade kostnadsläget. Denna förbättring motverkas
av en lång rad skattehöjningar, vinstavsättningar och andra tvingande
likviditetsindragningar för företagen. Politiken hindrar därför lönsamma
företag från att expandera vilket också sätter sin prägel på sysselsättningsutvecklingen.

I detta läge föreslår regeringen att arbetsmarknadspolitiken i realiteten
skall fungera som ”städgumma” efter en ekonomisk politik som slår ut
arbetstillfällen i företagen.

Enligt utskottets uppfattning måste den statsfinansiella situationen få
konsekvenser för arbetsmarknadspolitiken. Antalet anställda via AMS kan
inte fortsätta att växa när detta resulterar i växande budgetunderskott och
miljardlån utomlands.

Att, som regeringen gör, isolera arbetsmarknadspolitiken från den
ekonomiska politiken och göra ”arbetstillfällen” inom AMS-verksamheten
till ett självändamål är föråldrat. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan
lindra arbetslösheten vid en tillfällig konjunktursvacka och underlätta
strukturomvandlingen men de kan aldrig bota Sveriges djupgående strukturella
problem och bli en huvudingrediens i sysselsättningspolitiken. Utskottet
avvisar därför regeringens förslag i detta avseende.

Den höga ungdomsarbetslösheten är särskilt allvarlig. Utskottet ser därför

FiU 1982/83:3 y

positivt på det i motion 99 angivna programmet för att minska ungdomsarbetslösheten.
Programmet kostar mellan 100 och 200 milj. kr. Det finansieras
genom att regeringen utnyttjar kvarstående medel inom ramen för finansfullmakten
(175 milj. kr.) samt med de resurser kommunerna redan erhållit
för att bekosta verksamheten med de så kallade ungdomsslussarna (100 milj.
kr.).

Skattepolitiken är av avgörande betydelse för att återställa balansen i den
svenska samhällsekonomin. Den socialdemokratiska högskattepolitiken är
enligt utskottets mening en av huvudorsakerna till obalansen i den svenska
ekonomin. Fram till 1976 hade Sverige ett snabbt stigande skattetryck.
Skattesystemets brister blev alltmer uppenbara. Den borgerliga skattepolitiken
efter 1976 innebar att skattetrycket hölls i stort sett oförändrat.

Den politik som regeringen nu slår in på kommer återigen att medföra
ökade skatter för företag och privatpersoner.

Regeringens oro över att näringslivets investeringar fallit är berättigad. Det
är positivt att regeringen inser att förklaringen till detta ligger i näringslivets
dåliga lönsamhet. Men trots detta föreslår regeringen en nästan planmässig
försämring av villkoren för företagsamheten i Sverige.

De kraftiga skattehöjningar som föreslås i propositionen för 1983 kommer

- om de genomförs - att få starkt negativa effekter på svenskt näringsliv. Det
finns ingen skatt som inte direkt eller indirekt påverkar företagens
kostnadsläge negativt. Av detta följer att alla tänkbara skattehöjningar
dämpar tillväxten i det privata näringslivet. Devalveringens gynnsamma
effekter på företagens konkurrenskraft och vinstsituation bromsas enligt
utskottet effektivt om skattehöjningarna genomförs. Regeringens skattehöjningar
skulle därmed slå hårt mot den industriella expansion som man säger
sig vilja ha. Utskottet motsätter sig därför bestämt alla förslag till
skattehöjningar.

Av de investeringsstimulanser som föreslås i propositionens underavsnitt
om skattepolitiken tillstyrker utskottet - i överensstämmelse med motion 99

- förlängningen av investeringsavdraget och frisläppandet av de allmänna
investeringsreserverna. Utskottet har heller inga invändningar mot det
fortsatta frisläppandet av de allmänna investeringsfonderna.

Regeringens investeringsprogram är enligt utskottets mening i stort sett ett
traditionellt temporärt stöd till sysselsättningen inom byggsektorn. I likhet
med många andra anläggningsarbeten innebär programmet typiskt lågeffektiva
beredskapsarbeten. Ett bra sätt att öka byggnadsinvesteringarna i småoch
fritidshus vore istället att återta beslutet om begränsning av underskottsavdragen.

Utskottet anser att det nuvarande budgetläget och de starkt negativa
effekterna på samhällsekonomin av ett ökat budgetunderskott medför att det
inte finns något statsfinansiellt utrymme för att genomföra något av de
föreslagna investeringsprojekten. Regeringen bör istället i budgetpropositionen
återkomma med bättre underbyggda projekt, som kan bidra till en

FiU 1982/83:3 y

positiv utveckling av samhällsekonomin.

Förslagen i motionerna 112 och 120 skiljer sig i vissa delar fördelaktigt från
propositionen men innebär enligt utskottets mening varken ett tillräckligt
bestämt avståndstagande från regeringens förslag eller någon helt klar
omläggning av den ekonomiska politiken i marknadsliberal riktning. Motion
125 går i sina socialistiska strävanden längre än propositionen.

2. Nils Åsling (c), Rolf Rämgård (c) och Rolf Wirtén (fp) anser att utskottets
yttrande bort lyda:

Den internationella situationen

För ett litet men högt industrialiserat land som Sverige, med extremt stor
utrikeshandel, har den internationella ekonomiska situationen avgörande
betydelse för den ekonomiska politikens utformning. Den svenska välfärden
bygger i avgörande grad på att vi deltar i ett fritt utbyte av varor och tjänster
över gränserna. Vi måste därför med all kraft motverka de protektionistiska
tendenserna som finns i vår omvärld.

Under tiden från det andra världskrigets slut fram till i början av 1970-talet
utvecklades världsekonomin på ett för oss mycket gynnsamt sätt. Vi drog
nytta av den fortgående liberaliseringen och den snabba tillväxten av
världshandeln.

Dessa gynnsamma betingelser upphörde i början av 1970-talet. Den
ekonomiska aktiviteten i industriländerna har sedan dess varit svag. Som ett
resultat härav har världshandeln utvecklats långsammare. De internationella
betingelserna för den svenska ekonomin har därför på ett dramatiskt sätt
förändrats sedan början av 1970-talet. Den mest markanta förändringen är
de kraftigt höjda oljepriserna. Oljepriset som 1973 uppgick till 2,46 dollar per
fat låg 1981 på ca 34 dollar. Oljekostnaden för Sverige har ökat från drygt 3
miljarder kronor motsvarande 9 % av exporten år 1972 till 34 miljarder
kronor, motsvarande nära 24 % av exporten 1981.

Ungefär samtidigt med den första oljechocken inträffade också andra
förändringar i världsekonomin, bl. a. i form av en i vissa branscher starkt
ökad konkurrens från de nyligen industrialiserade länderna i sydostasien. De
förändrade pris- och konkurrensförhållandena på världsmarknaden medförde
att en stor del av den svenska industrins kapitalstock blev föråldrad.

Den i stort sett konstanta konjunkturnedgång som västvärlden befunnit sig
i efter den första oljekrisen 1973, förvärrad med den andra oljekrisen 1979,
har lett till ekonomiska problem i så gott som alla industriländer.
Arbetslösheten ligger i genomsnitt på ca 8 %, i många länder t. o. m. över
10 %. Alla regeringar möts av samma ekonomiska verklighet.

I början av 1982 fanns vissa tecken som tydde på att en mer positiv
ekonomisk utveckling successivt skulle inträffa under loppet av 1982 och
ytterligare förstärkas under 1983. Efter vissa ansatser till en konjunkturför -

FiU 1982/83:3 y

bättring i Västeuropa under den första delen av 1982 korn emellertid dessa
tendenser att brytas under sommaren 1982.

Utvecklingen hittills under andra halvåret 1982 har inneburit kraftiga
försämringar. Mycket pekar nu på att tillväxten i industriländerna för helåret
1982 blir negativ. Under 1982 kan man räkna med en försiktig uppgång i
USA, kanske i storleksordningen 2 å 3 procent på helårsbasis. Frågan är
emellertid huruvida den amerikanska uppgången verkligen kommer att ge
någon draghjälp för Europa eller om recessionstendenserna där, förstärkta
av den finansiella krisen i öst- och u-länder som håller tillbaka dessas
importefterfrågan, istället kommer att ”svälta ut” en amerikansk uppgång.
Framför allt Västtyskland, som är Europas mest betydelsefulla industriland,
kommer sannolikt att utsättas för fortsatta tendenser till konjunkturavmattning.
Om man studerar de viktigaste komponenterna i BNP i de västeuropeiska
länderna finner man knappast några starka impulser till ökad tillväxt
någonstans, vare sig inom konsumtionen, investeringarna eller exporten.
Man får nog räkna med en tillväxttakt på maximalt ca 1 procent i Västeuropa
för 1983. Vad som händer 1984 är mot denna bakgrund en öppen fråga.

Möjligheterna att genom devalveringar förbättra bytesbalansen har
minskat. En hög grad av internationell arbetsfördelning inom tillverkningsindustrin
medför att insatsvarukostnadernas stegring vid sänkt valutakurs
”äter upp” en betydande del av den nominella konkurrensförbättringen.
Protektionismen växer i vår omvärld. Det är därför angeläget för ett land som
Sverige att inte försöka övervälta sina ekonomiska problem på andra
länder.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Situationen när den första trepartiregeringen tillträdde 1976 karaktäriserades
av två grundproblem. Dels hade vi en kostnadskris beroende på att
avtalsrörelsen 1975/76, där den offentliga sektorn varit löneledande, gett
alldeles för höga lönepåslag. Detta kombinerat med höjda arbetsgivaravgifter
hade på två år gett en fyrtioprocentig ökning av arbetskraftskostnaderna.

Det andra huvudproblemet var en strukturkris för flera av den svenska
industrins basnäringar malm, stål, skog och värst av allt varven. På en rad
områden var det nödvändigt med åtgärder för omstrukturering.

Huvudmålsättningen i regeringspolitiken har varit att upprätthålla en hög
sysselsättning. När jämförbara länder, oavsett politisk färg på regeringarna,
hade dubbelt eller tredubbelt så hög arbetslöshet lyckades Sverige hålla nere
arbetslösheten kring 3 %, dvs. detsamma som den socialdemokratiska
regeringen hade omkring 1972.

Denna politik kunde förenas med en antiinflationspolitik. Efter det att
inflationen 1980 varit över 13 % sjönk den 1981 under 10 %. 1982 låg
prognosen före regeringsskiftet på 7-8 %. För 1983 bedömde OECD att

FiU 1982/83:3 y

inflationen skulle kunna sjunka till 5-6 % om mittenregeringens politik
fullföljdes. Internationellt hade vi från att ha legat bland de sämst placerade
länderna 1980 avancerat till en placering ungefär i mitten av ”inflationsligan”.

Ett tredje inslag i politiken var att förbättra ekonomins produktionsförmåga.
Den viktigaste åtgärden var den skattereform som centerpartiet,
folkpartiet och socialdemokraterna enats om. Sänkta marginalskatter och
avdragsbegränsning skulle göra det mer lönande att arbeta och mindre
lönande att spekulera.

Som ett led i hanteringen av svensk ekonomi har också andra viktiga
strukturella problem angripits. Ett exempel är lindringen av dubbelbeskattningen
på aktier. Effektivare arbetsförmedling och mer yrkesinriktad
utbildning för arbetslösa i syfte att avhjälpa bristen på yrkeskunnig
arbetskraft i konjunkturuppgång är ett annat exempel. Vidare har en ny
anställningsskyddslag genomförts som öppnat generella möjligheter till
provanställning och visstidsanställning vid arbetstoppar. Prisregleringen har
också i princip avvecklats.

För det fjärde satsade mittenregeringen på att stimulera forskning,
utveckling och nyföretagande. Där lades extra tonvikt vid att förbättra de
små och medelstora företagens förutsättningar.

En femte del av den ekonomiska politiken var återhållsamhet med den
offentliga sektorns tillväxt i såväl stat som kommuner.

Den kommunala volymökningen pressades tillbaka och för 1982 var
målsättningen högst 1 %. Även om kommunerna ännu inte uppnått detta var
de på god väg. 1981 var volymökningen ca 3 % och 1982 bedöms den bli
1,4%. Det skall jämföras med 5-6% årligen under 1970-talet. Som ett
naturligt resultat har också de kommunala skattehöjningarna nu kommit ner
till en mycket låg nivå.

På den statliga sidan inriktades politiken på att budgetunderskottet skulle
dämpas. För budgetåret 1981/82 blev resultatet ./. 68 miljarder kronor mot
beräknat ./. 76 miljarder kronor. För 1982/83 kunde regeringen vid den
reviderade finansplanen i april 1982 sänka det beräknade underskottet från
83 miljarder kronor till 76 miljarder kronor.

Den socialdemokratiska regeringens politik

Riksbankens statistik över valutautflödet under 1982 visar att den
socialdemokratiska devalveringen enbart var ett resultat av förväntningarna
på en socialdemokratisk politik. Valutautflödet under 1982 motsvarade fram
till mitten av september så gott som exakt underskottet i bytesbalansen.
Under hela augusti månad fanns över huvud taget ingen valutaoro i Sverige.
Inte heller fanns något onormalt valutautflöde under de två första veckorna i
september. Det var först några dagar före valet, när opinionsinstituten
förutspådde en socialdemokratisk seger, som valutan började strömma ut. Så

FiU 1982/83:3 y

snart valresultatet var ett faktum ökade utflödet lavinartat. Under första
veckan i oktober var det uppe i 2,7 miljarder kronor mot 0,4 miljarder kronor
per vecka, som varit genomsnittet under 1982 för mittenregeringen. I det
läget tvingades socialdemokraterna devalvera. En fem-sexprocentig devalvering
hade varit tillräcklig även i denna situation. Istället klippte man till
med 16 %.

För att en devalvering skall lyckas krävs minst tre förutsättningar. Den
första och viktigaste är att det finns en efterfrågan på den internationella
marknaden som kan suga upp en ökad svensk produktion. Som angivits ovan
tyder de senaste internationella tecknen på raka motsatsen. Att i det läget gå
ut och priskonkurrera kan visa sig hart när omöjligt.

För det andra krävs att huvudkonkurrenterna inte sätter in motåtgärder.
Mittenregeringens devalvering hösten 1981 hade sådan internationell
förståelse att några motåtgärder inte skedde. Den socialdemokratiska
devalveringen däremot har mötts av stor internationell misstänksamhet och
kritik. Vissa konkreta motåtgärder har också redan satts in.

Den tredje förutsättningen för en meningsfylld devalvering är att inga
grupper kräver kompensation för den realinkomstförsämring som är en
oundviklig följd av en devalvering. Regeringens redan beslutade eller
aviserade åtgärder-devalvering, momshöjning och dess följdeffekter t. ex. i
form av kommunalskattehöjningar - kommer att leda till en kraftig reallönesänkning
under 1983.

Risken är påtaglig att även om det blir ett lågt löneavtal 1983, blir trycket
från en kraftig reallönesänkning så hårt att organisationerna trots allt kräver
kompensation 1984. Sker detta är de långsiktiga möjligheterna som en
devalvering ger bortspelade.

Devalveringens omedelbara effekt är en försämring av bytesförhållandet.
Konjunkturinstitutet räknar med att handelsbalansen försämras under 1982
och 1983 med ca 10 miljarder kronor på grund av höjda importpriser och
sänkta exportpriser.

För att uppväga detta krävs en mycket stor volymökning av exporten. Den
internationella utvecklingen f. n. synes knappast ge några sådana möjligheter,
eftersom det är mycket svårt att öka försäljningsvolymerna i det korta
perspektivet när världshandeln nästan inte expanderar alls.

En annan direkt följd av devalveringen var att räntekostnaderna för
statens utlandsskuld steg med ca 1,5 miljard kronor. Även för det svenska
näringslivet ökade räntekostnaderna kraftigt för deras utlandslån.

Kostnaderna för kommunsektorn av regeringens åtgärder inom valutaoch
beskattningsområdet torde uppgå till ca 5 miljarder kronor. Om
kostnadsökningen fullt ut tillåts slå igenom i form av höjd utdebitering måste
utdebiteringen höjas med ca en krona och fyrtio öre (1:40).

Om kommunernas och landstingens nuvarande goda finansiella situation
gör att kostnadsökningarna inte behöver slå igenom i direkta skattehöjningar
redan 1983, lär sådana höjningar emellertid knappast gå att undvika för 1984.

FiU 1982/83:3 y

Till detta kommer också att den socialdemokratiska regeringen nu avser
tillåta kommunerna en dubbelt så hög volymökningstakt, 2 % istället för
mittenregeringens riktvärde på 1 %. Enligt utskottets uppfattning måste
åtgärder vidtas som även framöver begränsar den kommunala expansionen
till 1 %.

Devalveringen ger med nödvändighet en kraftigt höjd inflation.

Regeringen bedömer att den svenska inflationen under 1983 kan bli cirka
11 %. Detta är sannolikt en klar underskattning. Bl. a. bygger det på en
förutsättning om noll-avtal på arbetsmarknaden. Buden som nu lagts från
arbetsmarknadens parter tyder inte på att ett sådant avtal är möjligt att
uppnå. En realistisk bedömning pekar snarare på en inflation på
12-15 %.

Såsom den samlade socialdemokratiska ekonomiska politiken läggs upp är
risken påtaglig att vi får en permanent högre pris- och kostnadsstegringstakt,
som riskerar att leda fram till en ny devalvering, ännu högre inflation, etc. i
en ond cirkel.

En faktor av viss betydelse är hur företagens och hushållens förväntningar
påverkas. Där tyder erfarenheterna på att tal om en s. k. engångsinflation
inte har stor trovärdighet. Förväntningarna påverkas i större utsträckning av
dels den aktuella prisstegringstakten, dels av vilka åtgärder som sätts in. De
faktiska åtgärder som regeringen föreslår är emellertid inte av den art att de
leder till en förväntad lägre framtida inflationstakt.

Den föreslagna höjningen av mervärdeskatten får en omedelbar effekt i
form av höjda priser. Denna prishöjning på ca 1 % i konsumentledet
kommer ovanpå den redan kraftigt höjda inflationstakt som devalveringen
innebär. Den föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften på 0,5 % verkar
på samma sätt höjande på företagens kostnader och inflationstakten.

Inflationen drabbar särskilt hårt barnfamiljerna. Därför har den socialdemokratiska
regeringen föreslagit höjda barnbidrag, höjda studiebidrag och
höjda livsmedelssubventioner. Kostnaden blir totalt en miljard. Trots detta
ger höjningarna bara en mycket ringa kompensation för barnfamiljerna för
den fördyring som regeringen själv åstadkommer.

En ytterligare effekt av socialdemokraternas inflationspolitik är att
grundförutsättningen för den stora skattereformen revs bort. När de tre
partierna enades om reformen var de också överens om att föra en
antiinflationspolitik. Därför ansåg centern och folkpartiet det rimligt att låsa
indexskyddet i skatteskalan till i genomsnitt 5,5 % per år. Denna förutsättning
har nu bortfallit.

Syftet med devalveringen var att öka industriinvesteringarna och förbättra
industrisysselsättningen. Som framgått ovan är det ytterst osäkert om detta
kan uppnås.

Som komplettering till devalveringen läggs ett investeringsprogram för
kommunikationer, bostäder, energianläggningar m. m. på totalt 3 miljarder
kronor.

FiU 1982/83:3 y

För regeringens politik spelar offentliga investeringar och offentligt
initierade investeringar en betydande roll. Investeringar är emellertid inte
under alla förhållanden av godo. Det är bara lönsamma investeringar, dvs.
sådana som på sikt ger intäkter som täcker investeringskostnaderna, som
bidrar till saneringen av svensk ekonomi. Investeringar är som regel ett
resultat av kapacitetsbrist och goda framtidsutsikter. De måste bygga på
insikter om marknader och marknadsutveckling. Det begränsar statsmakternas
möjligheter att kommendera eller locka fram investeringar i ett läge
när kapacitetsutnyttjandet i många företag är förhållandevis lågt och
framtidsutsikterna ovissa. Risken för felinvesteringar är då mycket stor. Det
kan på sikt visa sig kostsamt för samhällsekonomin.

Det finns skäl att överväga en vidgning av det konventionella investeringsbegreppet,
dvs. investeringar i byggnader och maskiner, till att också omfatta
bl. a. forskning och utveckling samt marknadsföring. Då visar det sig att
tillbakagången i de friska delarna av svensk industri är mindre dramatisk än
man från socialdemokratiskt håll vill göra gällande. Nedgången sedan mitten
av 1970-talet beror huvudsakligen på minskade investeringar i tunga
basindustrier. Investeringsnivån i dessa drevs i mitten av 70-talet tillfälligt
upp till en alltför hög nivå. Åtskilliga av dessa investeringar har inte heller
varit till gagn för svensk ekonomi, tvärtom.

De energipolitiska beslut som tagits 1976-82 har inneburit att den tidigare
centralistiska och koncentrationsinriktade socialdemokratiska energipolitiken
successivt förändrats. Ytterligare insatser måste dock göras för att vi
skall uppnå de fastlagda målen. En effektiv energianvändning förutsätter
bl. a. hushållning med energikvalitet. Målsättningen att på ett miljövänligt
sätt styra över energisystemet mot användning av förnybara energikällor är
för sitt förverkligande beroende av en medveten hushållning i energianvändningen.

Under de senaste åren har också oljeanvändningen minskat betydligt och
är idag lägre än vad som i energipropositionen 1980/81:90 anges som
målsättning för 1985. Introduktionen av inhemska energikällor är vidare en
viktig motor för svensk ekonomi. Här finns stora sysselsättningsmöjligheter,
vilka dessutom får en positiv regionalpolitisk effekt eftersom de nytillkommande
arbetstillfällena främst lokaliseras till regioner med en sviktande
arbetsmarknad.

Devalveringen i sig innebär en kraftig reallönesänkning. Höjningen av
momsen och arbetsgivaravgiften betyder en ytterligare nedpressning av
hushållens reallöner och därmed den efterfrågan som härrör från deras
arbetsinkomster. Det samhällsekonomiskt riktiga vore istället att öka den del
av efterfrågan som kommer från arbetsinkomsterna.

Denna kraftiga nedpressning av den inhemska efterfrågan kommer att
leda till en omedelbar stor ökning av arbetslösheten. I det läget är det
oundvikligt att regeringen tvingas gå in med kraftiga ytterligare sysselsättningsåtgärder
för att hålla nere den öppna arbetslösheten. De extra

FiU 1982/83:3 y

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna belöper sig till 3,7 miljarder kronor.

Med en fortsättning av mittenregeringens politik hade någon devalvering
inte framtvingats. Mittenregeringen hade därför inte dragit på sig en hel rad
stora utgifter som socialdemokraternas inflationspolitik nu gjort oundvikliga Budgetunderskottet

måste begränsas

Den tillväxttakt som skulle krävas för att man utan nedskärningar i de
offentliga utgifterna skall få se ett minskande budgetunderskott överstiger
den som uppnåddes under 1960-talet. Det är osannolikt att dessa kommer att
återkomma under 1980-talet. Regeringens strategi är därför dömd att
misslyckas.

Till det kommer att det ökade budgetunderskottet i sig kommer att hämma
den tillväxt som eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar inflation,
hög ränta och minskat utrymme för industrins investeringar. Mot den
bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik att
förhindra att budgetunderskottet ökar i reala termer.

Den socialdemokratiska regeringen beräknar nu att budgetunderskottet
för innevarande budgetår 1982/83 kommer att bli 90 miljarder kronor. Detta
skall ses mot bakgrund av att underskottet för förra budgetåret blev 68
miljarder kronor och att riksdagen i juni beräknade årets underskott till 76
miljarder kronor. Budgetunderskottet tillåts alltså öka med 22 miljarder
kronor jämfört med förra året.

Utgiftsökningarna kan i huvudsak uppdelas i fyra delar:

- sådana som är en direkt följd av devalveringen och inflationspolitiken

- sådana som är en indirekt följd av samma politik, nämligen utgifter för att

begränsa ökningen av arbetslösheten till följd av den hårda åtstramning

som nu sker

- stora nya kapitaltillskott till de statliga företagen

- ofinansierad del av de fyra s. k. vallöftena.

När de internationella räntorna nu tenderar att sjunka skulle det sannolikt
kunna bli utrymme även för en svensk räntesänkning om mittenregeringens
politik fullföljts. En sådan räntesänkning skulle haft långsiktiga positiva
effekter på sysselsättningen och kunnat ge nya arbetstillfällen på den
ordinarie arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna har påstått att de avser finansiera vallöftena fullt ut.
Momshöjningen påstås ge 4,5 miljarder kronor. När momsen sänktes lika
mycket för ett år sedan beräknade finansutskottet kostnaden till 3 miljarder
kronor. Även om man inräknar penningvärdeförändringen och en viss
osäkerhetsmarginal kan det allvarligt ifrågasättas om inte den socialdemokratiska
regeringens förhoppningar att momshöjningen skall ge 4,5 miljarder
kronor är grovt överdrivna.

FiU 1982/83:3 y

Utskottet vill också peka på att när inkomstskattereformen skulle
finansieras så ansågs 2 procentenheter löneavgift krävas för att täcka ett
inkomstbortfall om ca 3 000 milj. kr., medan den socialdemokratiska
regeringen nu gör gällande att 0,5 procentenhet av arbetsmarknadsavgiften
ger täckning för utgifter om 1 500 milj. kr.

I verkligheten saknas det sannolikt inte 300 milj. kr., som regeringen
medger, utan 1-2 miljarder kronor innan vallöftena är helfinansierade.

I det här sammanhanget gör utskottsmajoriteten ett mycket anmärkningsvärt
påstående i sitt yttrande FiU 1982/83:2y över proposition 1982/83:55.
Där påstås på sid 3: ”1 de nu föreliggande kalkylerna i propositionen har inte
antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning.” Detta
skall jämföras med vad som står i själva propositionen på sid 24: ”Den nu
förordade höjningen innebär med beaktande av beräknade ändringar av
konsumtionsvolymen och konsumtionsvärdet en årlig intäktsökning om ca
4 500 milj. kr.”

Utskottsmajoritetens motiv i ovannämnda yttrande (”hushållens köpkraft
hålls uppe av de förbättringar som föreslås i de olika bidragssystemen”) till
att konsumtionsvolymen inte skulle påverkas står sakligt på svag grund.
Pensionärernas marginella konsumtionsbenägenhet är betydligt lägre än
genomsnittskonsumentens. En överföring av köpkraft från genomsnittskonsumenterna
till pensionärerna är därför inte neutral när det gäller påverkan
på den allmänna efterfrågan.

Dessutom måste beaktas att den kraftiga devalveringen på 16 % i sig
sänker den svenska efterfrågan kraftigt. I regeringens proposition har
minskningen av den privata konsumtionen beräknats till 2 %. Detta minskar
skattebasen för moms med ca 6 miljarder kronor, vilket innebär drygt 1
miljard kronor mindre i momsintäkter jämfört med den konsumtionsnivå,
som var aktuell för beräkningarna av effekterna av momssänkningen hösten
1981.

Sammanfattningsvis skulle alltså, om mittenregeringen fått fullfölja sin
politik, storleksordningen på budgetunderskottet för 1982/83 fortfarande
kunnat vara i stort sett det riksdagen uttalade i våras.

I och med devalveringen, som nu är ett faktum, uppkommer vissa
utgiftsökningar som eljest blivit obehövliga.

I partimotionerna 112 och 120 avvisas å ena sidan vissa skattehöjningar och
förordas en förändring av inkomstskatten, som innebär något lägre
skatteinkomster än socialdemokraternas alternativ. Å andra sidan avvisar
man avdragsrätt för fackföreningsavgifter och vissa delar av det i propositionen
föreslagna investeringsprogrammet. Man avser vidare att nu bara
anvisa medel till de investeringar som beräknas ske under innevarande
budgetår och förorda lägre kapitaltillskott till de statliga företagen. Beaktar
man dessutom, som utskottet visat ovan, att kostnaderna för regeringens
vallöften vida överstiger den föreslagna finansieringen, leder detta alternativ
sammantaget till ett lägre budgetunderskott än regeringens förslag.

FiU 1982/83:3 y

Den ekonomiska politiken under de kommande åren måste enligt
utskottets mening utformas med utgångspunkt från att skattetrycket inte kan
skärpas. För att förhindra att budgetunderskottet i det läget fortsätter att öka
är det nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna.
Långsiktigt måste de anpassas till den allmänna ekonomiska tillväxten.

För kapitalmarknadens utveckling är en begränsning av budgetunderskottets
tillväxt av största betydelse. Budgetunderskottet tenderar bl. a. att driva
upp räntenivån. Både härigenom och genom s. k. utträngningseffekter
riskerar det att hålla tillbaka investeringarna. Budgetunderskottet måste
därför nedbringas. I takt med att det sker bör också kreditmarknadsregleringen
avvecklas. Även i övrigt måste politiken inriktas på ytterligare
vitalisering av marknaderna.

Den ökning av de offentliga utgifterna som de socialdemokratiska
förslagen innebär bryter den påbörjade utvecklingen mot kontroll av
utgiftsexpansionen. Besparingsåtgärderna under 1980-82 innebar början till
en anpassning av utgiftsökningen till tillväxten i hela ekonomin. För att
åstadkomma denna anpassning var det nödvändigt att begränsa automatiken
i olika utgiftskomponenters expansion. I detta syfte beslutade riksdagen om
ett antal besparingsåtgärder. Det gäller bl. a. förslagen om ändringar i
beräkningen av basbeloppet, ändringar i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
samt statsbidragsreglerna till den kommunala barnomsorgen.

Den socialdemokratiska regeringen föreslår nu att dessa beslut rivs upp
och att de tidigare gällande reglerna återinförs. Därtill föreslås att ett antal
nya bidragsformer införs på bostadsmarknaden och som nämnts att
kommunernas expansionstakt kan öka från tidigare målsatta 1 % till 2 % per
år. Konsekvenserna av dessa förslag skulle bli att den offentliga utgiftsexpansionen
ökar på ett mycket oroande sätt, inte bara omedelbart utan via
automatiken även i framtiden.

Regeringens uppfattning är att en sådan utgiftsexpansion inte skulle ha
några skadliga verkningar på den svenska samhällsekonomin om de höjda
utgifterna finansieras genom höjda skatter. Utskottet delar inte denna
uppfattning. De negativa verkningarna på den svenska ekonomin av en
ytterligare höjning av skattetrycket är betydande.

Räntebetalningarna på statsskulden är den post som växer snabbast bland
de offentliga utgifterna och med total automatik. Räntorna är redan nu den
näst största utgiftsposten och kommer inom kort att vara den största.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar räntebetalningarna
och med ett snabbt växande underskott ökar ränteutgifterna än
snabbare. Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll
över den offentliga utgiftsexpansionen. Varje år som man undviker att ta itu
med denna automatiska ökning i utgifterna innebär därmed ytterligare ett
steg mot avgrundens brant.

FiU 1982/83:3 y

3. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den kris som nu slår mot och i Sverige är inte blott av konjunkturell natur.
Vi är inne i en period av långvarig stagnation med växande arbetslöshet, stor
inflation, växande statsfinansiella problem, där spekulation och skumraskaffärer
alltmer breder ut sig.

Denna period är en följd av den utvecklingsprocess den moderna
kapitalismen själv givit upphov till. Kapitalismens tillväxtbetingelser är inte
längre så gynnsamma som de var årtiondena närmast efter det andra
världskriget. Den stora varuefterfrågan och den kraftiga teknologiska
utvecklingen i en period av marknadsexpansion som kännetecknade dessa
årtionden har kraftigt försvagats. Imperialismens ekonomiska utplundring i
den tredje världen har skapat nationella motrörelser. De stora transnationella
koncernerna söker nya vägar att vidmakthålla och stärka sina
ställningar i detta läge. Följden blir skärpta motsättningar och en accelererande
koncentration av makt och kapital. Med stöd av den nya tekniken, som
inom viktiga områden minskar behovet av utbildad arbetskraft, har de
transnationella företagen mer kunnat spela ut produktion i vissa enklaver i
tredje världen mot sysselsättningen och arbetarklassen i de industrialiserade
kapitalistiska länderna. Kampen mellan olika kapital tilltar internationellt
och staterna har börjat föra en politik för att skapa så starka villkor som
möjligt för de ”egna” multinationella bolagen eller de ”utlandskonkurrerande
företagen” som dessa ibland kallas. Resultatet av detta är skärpta
angrepp på de arbetande från kapital och statsmakt, bl. a. uttryckta i olika
former av s. k. svångremspolitik. Men detta skapar åter krympande
marknader.

I detta läge växer improduktiva sektorer såsom marknadsföring, kreditmanipulationer
och spekulation. Resultatet blir samtidig stagnation, arbetslöshet
och inflation.

De stora företagen satsar på en vidareutveckling av den moderna
teknologin för att öka sin produktivitet. Detta är deras sätt att söka bevara
och stärka sin maktställning. Men när detta inträder i en period som
karaktäriseras av en alltmer påtaglig stagnation blir resultatet av en ökad
produktivitet en minskad sysselsättning.

Denna situation kan bara mötas genom en medveten och långsiktig
ekonomisk politik, vars mål måste vara att underlätta övergången från den
kapitalistiska produktionsanarkin till en folkstyrd socialistisk planhushållning.
Det krävs en politik för maktförskjutning från storfinansen och andra
kapitalistiska kretsar till de arbetande. Det krävs en ny nationell politik som
samtidigt har en prägel av att främja internationell solidaritet och tredje
världens utveckling i stället för att låta inhemska eller utländska transnationella
koncerner tillåts skaffa sig ett allt fastare grepp över vårt lands
ekonomi.

En sådan ny politik måste vara aktivt arbetsskapande genom medvetna

FiU 1982/83:3 y

samhällsinsatser, investerings- och industriprogram för att bekämpa arbetslösheten
och försvara landet som industrination. De anställda och samhället
måste få ett växande inflytande över investeringar. Skärpt kontroll och
restriktivitet måste visas mot kapitalexport och utlandsinvesteringar.

Samtidigt måste föras en politik som - utöver en minskad arbetslöshet -försvarar folkets levnadsstandard och ger en rättvis fördelning av landets
produktion.

Led i en sådan politik är en effektiv politik riktad mot den främst av
monopolen och spekulationen framkallade inflationen. Progressiviteten i
den samlade skatteinbetalningen till stat och kommuner har under en rad år
dämpats kraftigt och måste återställas. Det kräver på inkomstskatteområdet
att linjen i den nu ändå spruckna skatteöverenskommelsen frångås, vad
gäller minskning av marginalskatterna. Det s. k. inflationsskyddet avskaffas.
Mervärdeskattens regressiva effekt kan tas bort genom övergång till
differentierad moms där siktet bör vara inställt på momsfria livsmedel och
lägre moms på vissa oumbärliga varor, men där momsen kan vara högre än
nu på vissa umbärliga varor och lyxvaror. Kampen mot skatteflykt och
ekonomisk brottslighet måste skärpas. Förmåner för ett fåtal, som t. ex.
representationsavdragen, bör avskaffas, skatten på stora förmögenheter bör
höjas. En omsättningsskatt bör införas på aktiehandeln. En hyres- och
bostadspolitik måste föras som i första hand sätter stopp för hyreshöjningarna,
men som möjliggör en sänkt hyresnivå. För en rättvis fördelning av
vinsterna av en ökad produktivitet måste en förkortning av arbetstiden till
sex timmars arbetsdag påbörjas.

I regeringens proposition 1982/83:50 ställs vissa konkreta förslag som inte
står i motsättning till en sådan långsiktig och medveten inriktning av den
ekonomiska politiken. Däremot är regeringens strategiska perspektiv ett helt
annat och därtill alltför begränsat. Regeringens huvudstrategi syns inte
motverka den tilltagande transnationaliseringen av de kapitalistiska företagen
och syns inte heller syfta till en ökad planmässighet för den ekonomiska
utvecklingen.

I regeringens politik ställs höga förväntningar på den genomförda
devalveringen. Detta är liktydigt med att exportföretagen skall stimuleras att
utgöra drivmotorn i en önskad ekonomisk expansion. Härigenom motverkas
inte Sveriges starka utrikeshandelsberoende och transnationaliseringen får
understöd, enär de stora exportföretagen genomgående är av transnationell
karaktär.

Det är enligt utskottets mening ytterst osäkert om devalveringen verkligen
kommer att få de gynnsamma effekter som regeringen hoppas på.
Efterfrågeläget i omvärlden är för närvarande inte gynnsamt. Flera företag
har också deklarerat att de icke ämnar sänka sina priser som följd av
devalveringen. Många exportföretag har en stor importandel i sin produktion.
Många företag har dessutom omfattande utländska lån. Dessutom
bedriver flera betydande exportföretag en verksamhet som också är

FiU 1982/83:3 y

hemmamarknadsinriktad, och devalveringen verkar klart kontraktivt mot
hemmamarknaden. Mycket talar för att sysselsättningseffekterna av devalveringen
blir mycket begränsade. Däremot kommer devalveringen att
medföra en betydande inkomstomfördelning till vissa av de exportinriktade
storföretagen.

Samtidigt kommer devalveringen att innebära en ytterligare sänkning av
reallönerna för de lönearbetande och sänkta realinkomster för andra grupper
som lever under små omständigheter.

Detta ställer stora krav på fördelningspolitiken. Förslagen om upphävande
av besluten om försämringar i sjukförsäkringssystemet, i arbetslöshetsförsäkringen,
i den kommunala barnomsorgen och ett återställande av
beräkningsgrunderna för basbeloppet är därför riktiga insatser. Men
regeringens förslag att finansiera dessa förslag med en allmän höjning av
mervärdeskatten är icke fördelningspolitiskt acceptabelt och är en åtgärd
som måste betecknas som olycklig också från en allmän ekonomisk politisk
utgångspunkt. I motion 1982/83:125 anges däremot finansieringsförslag som
har en riktig fördelningspolitisk profil. Dessa förslag har också ett innehåll
som är ägnat att motverka spekulation och kapitalflykt från landet.

Regeringen förordar i propositionen vissa åtgärder för att stimulera
produktiva investeringar. Av dessa åtgärder har riksdagen att ta ställning till
förslaget om att aktiebolag och ekonomiska föreningar skall betala in 20 %
av sin vinst under nästa år till räntelösa konton i riksbanken och att dessa
avsättningar görs avdragsgilla om motsvarande belopp avsätts i en särskild
investeringsfond. Regeringen förordar att när dessa medel skall tas i anspråk
så bör det ske i samråd med de lokala fackliga organisationerna. Utskottet är
av den uppfattningen att eftersom dessa avsättningar i realiteten innebär
subventioner åt företagen, i ett läge när vinsterna för flera företag ökar
genom devalveringens effekter, så kan detta förslag inte godtas med mindre
än att de fackliga organisationerna tillförsäkras vetorätt över dessa medels
användning. Detta innebär ett godkännande av vad som härom anförs i
motionen 1982/83:125 (vpk).

I det akuta läge som vi nu befinner oss, med en mycket hög arbetslöshet, är
snabba insatser nödvändiga. Regeringen ställer här vissa förslag i rätt
riktning. Dels föreslås ökade resurser för AMS och dels ställs förslag om vissa
investeringar i samhällsnyttiga projekt. Även om dessa förslag är begränsade
ger de ändå en start på en sysselsättningsskapande aktivitet. Vidare
samhälleliga investeringsprogram som erfordras kan behandlas under
riksdagens arbete med statsbudgeten för kommande budgetår. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag i dessa avseenden, men anser i likhet
med vad som påpekas i motion 1982/83:125 av Lars Werner m. fl. (vpk) att
regeringens förslag på energiavsnittet bör kompletteras så att de inte får som
effekt att försvåra att Sverige blir oberoende av och befriat från kärnkraften.
Sådana förslag sammanfattas i den berörda motionen och utvecklas mera i
motion 1982/83:126.

FiU 1982/83:3 y

Det framgår av det ovanstående att den allmänna strategin för den
ekonomiska politiken som förordas i propositionen icke är riktig. Propositionens
riktlinjer för inriktningen av den ekonomiska politiken kan därför
inte godkännas av utskottet.

I de partimotioner som ställts av de borgerliga partierna, motion 99 (m),
motion 112 (c) och motion 120 (fp), förordas uppfattningar om den
ekonomiska politiken som långt mer än regeringens avviker från vad
utskottet anser att lägets allvar kräver. Dessa motioner, och i synnerhet
motion 99 (m), företräder en linje som skulle medföra ökad arbetslöshet,
ökad makt åt de enskilda kapitalägarna, en än mer orättfärdig fördelning och
fördjupade ekonomiska problem. De allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som dessa motioner förordar och de konkreta förslag de
ställer och som tidigare refererats måste därför avvisas av riksdagen.

Däremot råder full överensstämmelse mellan utskottets uppfattning om
den ekonomiska politikens allmänna inriktning och vad som därom anförts i
motionen 125 (vpk).

I propositionen liksom i partiernas motioner redovisas olika alternativ för
skattepolitiken. Denna måste givetvis ställas in i bilden av en samlad
ekonomisk politik. Därvid måste skattepolitiken dels bidra till en riktig
fördelningspolitik, dels också bidra till finansieringen av nödvändiga
statsutgifter. De i propositionen ställda förslagen fyller enligt utskottets
mening icke rimliga anspråk ur fördelningspolitisk synpunkt. Höjningen av
mervärdeskatten drabbar hårdast befolkningsskikt som redan fått sina
realinkomster kraftigt sänkta. Genomförandet av de fyra vallöftena och
höjningen av barnbidragen ändrar icke tillräckligt denna bild. En höjning av
mervärdeskatten i nuvarande läge har dessutom allmänna ekonomiska
verkningar, som står i motsättning till strävandena att öka den ekonomiska
aktiviteten och nedbringa arbetslösheten. Samtidigt som utskottet noterar de
föreslagna åtgärderna beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m. samt
minskningen av subventionerna till aktiesparande kan det icke stödja vare sig
en höjning av mervärdeskatten eller den utformning av den direkta
statsskatten som föreslås. Denna senare innebär skattelättnader framför allt
för högre inkomsttagare och strider beträffande sina effekter både mot vad i
propositionen sägs om en rättvis fördelning och om nödvändigheten att
begränsa budgetunderskottet.

De borgerliga partiernas motioner 99 (m), 112 (c) och 120 (fp) utgår
samtliga från att av den tidigare majoriteten genomförda försämringar på det
sociala området skall bestå. Förslagen på det skattepolitiska området måste
ses mot denna bakgrund. Yrkandena i dessa motioner kan sammantaget icke
läggas till grund för en rättvis skattepolitik.

I motion 125 (vpk) framlägges ett alternativ både till propositionens förslag
om höjning av mervärdeskatten och till skalor för den direkta statsskatten.
Förslagen är följande: 1. En ytterligare höjning av förmögenhets-, arvs- och
gåvoskatten i förhållande till propositionens förslag. 2. Slopande av aktie -

FiU 1982/83:3 y

och skattefondsparandet. 3. Slopande av avdragsrätten vid representation. 4.
Särskild skatt på utlandsinvesteringar. 5. Ändrade skatteskalor i den statliga
inkomstskatten under 1983 innebärande skattereduktioner till låg- och
mellaninkomsttagare.

Dessa skatteskärpningar drabbar i motsats till en höjning av mervärdeskatten
stora förmögenheter, höga inkomster, utlandsinvesteringar, lyxkonsumtion.
De har alltså en progressiv fördelningspolitisk effekt. De medel
som genom dessa skatteförändringar skulle inflyta till statskassan täcker
kostnaderna för återställandet av de i detta sammanhang aktuella reformerna,
beräknade på ett riktigt sätt. Om det av något skäl skulle befinnas att
beräknade medel ej inflyter eller inflyter senare bör uppmärksammas att vpk
genom sina bostadspolitiska förslag disponerar ett överskott på 450 milj. kr.
Skulle kassamässiga problem uppstå bör noteras det överskott som
förskottsbetalningarna av kommunalskatt ger i statskassan under nästa
budgetår. Det står f. ö. regeringen fritt att senare återkomma med ytterligare
förslag till finansiering. Utskottet tillstyrker motionens förslag.

GOTAB 73204 Stockholm 1982