yttr 1981/82 fiu6y y (Yttrande 1981/82:fiu6y)

FiU 1981/82:6 y

Finansutskottets yttrande
1981/82:6 y

över proposition 1981/82:197 om reformerad inkomstbeskattning
jämte motioner

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 27 april 1982 beslutat bereda finansutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1981/82:197 om reformerad inkomstbeskattning
jämte motioner.

Finansutskottet uppehåller sig främst vid några av den föreslagna
reformens samhällsekonomiska effekter. Utskottet tar också upp kostnaderna
för och finansieringen av reformen. Avslutningsvis berör utskottet
effekterna på småhusmarknaden och småhusbyggandet med anledning av
vad som anförs på denna punkt i den moderata partimotionen 1981/82:2529.

Utskottet har inte funnit anledning att närmare beröra de yrkanden
beträffande enstaka komponenter i reformen som väckts av enskilda
motionärer med anledning av propositionen.

En reformering av inkomstbeskattningen utgör ett centralt inslag i en
ekonomisk politik för att återvinna balansen i den svenska ekonomin. Målen
för skattepolitiken bör vara att skattesystemet skall främja ökade arbetsinsatser,
sparande och inkomstutjämning samt motverka inflation, spekulation
och skattefusk. Den föreslagna reformeringen av inkomstbeskattningen
innebär en kraftig sänkning av marginalskatterna. Huvuddelen av de
heltidsarbetande inkomsttagarna får en marginalskatt som inte överstiger
50 %. Samtidigt motverkas vissa snedvridande effekter av den nuvarande
avdragsrätten genom att det skattemässiga värdet av underskottsavdragen
maximeras till 50 % av avdragsbeloppet. Vidare föreslås att inflationsskyddet
i skatteskalan ändras så att den årliga uppräkningen av den s. k.
basenheten bestäms redan nu för åren 1983, 1984 och 1985.

Reformen föreslås bli totalfinansierad och genomförd i tre ungefär lika
stora etapper. Första etappen föreslås bli finansierad med en löneavgift på
2%.

Enligt utskottets mening är det en styrka om en skattereform av den
omfattning som nu är aktuell kan genomföras med stöd av en bred
parlamentarisk majoritet. Saknas detta stöd är det stor risk att reformen
förlorar i trovärdighet och inte får den avsedda ekonomiska stimulanseffekten.
Hushåll och företag vågar då inte utgå från att de nya reglerna verkligen
blir bestående. Det är enligt utskottet vidare värdefullt att skattepolitiken
läggs fast för flera år framöver. Detta är en förutsättning för att hushållen
skall kunna planera sin ekonomi och agera på ett rationellt sätt. Vidare vill

1 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 6 y

FiU 1981/82:6 y

utskottet erinra om att reformens uppläggning förutsätter att såväl finansieringen
som effekterna av marginalskattesänkningen beaktas i avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden. Även i detta avseende torde förutsättningarna
bli gynnsammare genom att en bred förankring kunnat uppnås.

Moderata samlingspartiet ansluter sig i motion 2529 till nödvändigheten av
en marginalskattesänkning men riktar stark kritik mot propositionen i
praktiskt taget alla andra avseenden. Av intresse vid finansutskottets
bedömning i detta sammanhang är därvid främst följande punkter:

- Den på förhand bestämda indexuppräkningen av skiktgränserna i
skatteskalan sägs leda till att reformen urholkas och att skattetrycket
höjs.

- Den särskilda avdragsbegränsningen sägs föra med sig en rad mycket
negativa verkningar.

- Reformens finansiering sägs vara olämplig och leda till en kraftig
överfinansiering.

- Ett stort antal inkomsttagare, däribland många villaägare, sägs förlora
på reformen.

Indexuppräkning av skatteskalan

Inflationsbekämpningen måste vara ett av de viktigaste målen för den
ekonomiska politiken under de kommande åren. Alla krafter borde
samverka mot detta mål. Utskottet finner det därför beklagligt och oroande
att moderata samlingspartiet i sin kritik mot skattereformen så ohämmat
spekulerar i en fortsatt hög inflationstakt. Utskottet vill framhålla att
inflationens negativa verkningar och orättvisor gör sig gällande på många sätt
och att det på intet sätt bara är en eventuell urholkning av skattereformen
som hotar vid en sådan utveckling.

Ett inslag i skatteuppgörelsen mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna
är att den automatiska indexanknytningen av skiktgränserna i
skatteskalan under reformperioden 1983-1985 skall ersättas med en på
förhand fastställd uppräkning, motsvarande i genomsnitt 5,5 % om året.
Beträffande motiveringen för detta vill utskottet citera ur den departementspromemoria
(Ds B 1981:16) Reformerad inkomstbeskattning som ligger till
grund för propositionen:

”Under reformperioden, dvs. åren 1983-85, kommer särskilda förhållanden
att gälla. Marginalskattesänkningen ger då avsevärda bidrag till
hushållens disponibla inkomster och detta måste med nödvändighet påverka
löneutvecklingen. Bruttoinkomsterna måste under perioden öka långsammare
än de skulle göra reformen förutan. Särskilt gäller detta för de högre
inkomsterna. Detta innebär i sin tur att indexuppräkningen av skatteskalan
också bör hållas på en låg nivå. Sker nämligen inte detta, utan indexuppräkningen
görs i en takt som avsevärt överstiger inkomsternas ökning,
kommer inkomsterna att successivt förskjutas nedåt i skatteskalan. Detta

FiU 1981/82:6 y

innebär i sin tur dels att det genomsnittliga skatteuttaget sjunker och statens
inkomster blir mindre, dels att inkomstfördelningen efter skatt påverkas
utöver vad som ligger i själva marginalskattereformen.”

Utskottet, som anser den återgivna argumentationen bärande, vill hävda
att det saknas grund för de långtgående påståendena i den moderata
partimotionen om höjt skattetryck och urholkning av skattereformen. I ett
läge där alla är ense om att utrymmet för kostnadsstegringar i den svenska
produktionen är mycket litet och om vikten av ansvarsfulla löneavtal vore det
tvärtom olämpligt att utforma skattepolitiken med utgångspunkt i ett
antagande om hög inflation och stora nominella inkomstökningar.

A vdragsreformen

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp en ofta förbisedd effekt av
avdragsreformen. Likviditeten i företagssektorn är god. Avgörande för hur
dessa pengar används är den förväntade avkastningen på alternativa
placeringar. Genom kombinationen hög marginalskatt och nuvarande
avdragsregler har hushållen blivit alltmer okänsliga för höga räntor. I
konkurrens om det tillgängliga kreditutrymmet har hushållen därför ofta
dragit det längsta strået. Detta har lett till att medlen har lånats ut till
konsumtion på kredit i stället för att användas till industriinvesteringar.

Reformen innebär att underskottsavdragens skattemässiga värde begränsas
till 50 %. Detta innebär i många fall en kraftigt ökad kostnad för
konsumtionskrediter. Räntekänsligheten ökar. Den största effekten uppstår
i de högsta inkomstlägena. Genom denna kostnadsökning minskar hushållens
vilja och förmåga att ta på sig skulder. I konkurrens om kreditutrymmet
möjliggörs en relativ förskjutning till förmån för industriinvesteringar. I
framtiden bör företagen vidare bli mer benägna att använda sina finansiella
resurser till investeringar som ger produktion och sysselsättning jämfört med
alternativa placeringar.

Ett avståndstagande från avdragsreformen, som sker i motion 2529,
innebär således i praktiken att man värderar konsumtion på kredit för olika
ändamål högre än sysselsättningsskapande investeringar. En sådan politik
kan utskottet självfallet inte ansluta sig till.

I motion 2529 förs också fram att reformen skulle ha särskilt ogynnsamma
effekter på nyföretagande och risktagande. Utskottet vill något dröja vid
detta påstående.

Grunden för den framförda kritiken är att reformen bryter nuvarande
symmetri i skattesystemet. Enligt motionen sjunker den förväntade avkastningen
av en investering genom att eventuella vinster alltjämt blir beskattade
i full utsträckning medan eventuella förluster bara kompenseras upp till
50 %. Detta påstås hämma drivkrafterna bakom företagande och risktagande.

FiU 1981/82:6 y

Det är enligt utskottets mening viktigt att erinra om några grundläggande
drag i skattereformens utformning för att sätta in motionens kritik i sitt rätta
perspektiv.

För det första ändrar reformen över huvud taget inte reglerna för
näringsverksamhet i aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens form.
Några försämrade villkor för nyföretagande eller risktagande är det alltså
inte fråga om inom denna sektor.

För det andra innebär reformen inte heller för fysiska personer någon
ändring i fråga om avdragsrätten för kostnader inom varje förvärvskälla. För
en jordbrukare eller rörelseidkare som gör en nyinvestering i sin verksamhet
gäller alltså symmetrin på samma sätt som hittills. Snarast kan den sägas öka,
eftersom marginalskattekurvan blir mindre brant än i dag.

Skattereformens begränsning av det skattemässiga värdet av avdragen kan
alltså påverka villkoren för nysatsningar endast i de fall där det rör sig om en
fysisk person som har sin inkomst från ett annat håll än den investeringen
avser. Det krävs vidare att denna inkomst är så hög att begränsning inträder,
dvs. att den når upp över brytpunkten. Inte ens då är det emellertid alltid så
att bristen på symmetri ökar i förhållande till dagens system, där ju skatten på
en viss inkomstökning i allmänhet blir större än skatteminskningen vid en
lika stor inkomstminskning.

Utskottet vill med det anförda inte förneka att det finns vissa situationer
där avdragsreformen kan framstå som en nackdel i det nu aktuella avseendet.
Saken har emellertid i motion 2529 givits orimliga proportioner. Utskottet
har också noterat att de inslag i reformen som eventuellt kan få negativa
konsekvenser för seriös näringsverksamhet kommer att bli föremål för vidare
utredning.

Finansiering

Det har för centern, folkpartiet och socialdemokraterna hela tiden stått
klart att skattereformen i sin helhet måste finansieras på så sätt att
budgetsaldot inte försämras till följd härav. I principöverenskommelsen från
april 1981 angavs att detta skulle ske genom en höjning av arbetsgivaravgiften
eller genom införande av en vidare produktionsfaktorskatt.

I propositionen föreslås att kostnaden för det första året (1983) täcks
genom att införa en allmän löneavgift om två procentenheter. En sådan
avgift måste påverka utrymmet för löneökningar. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om det uttalande som gjordes i anslutning till att utredningsförslaget
presenterades.

”Genomförandet av skattereformen måste med nödvändighet påverka
löneutvecklingen under de år då sänkningen av marginalskatten sker. Kravet
på återhållsamhet riktar sig med särskild styrka mot höginkomsttagarna.
Tillgängligt utrymme för löneförbättringar bör i huvudsak tillfalla de
inkomsttagare som i begränsad utsträckning får fördelar av de sänkta

FiU 1981/82:6 y

marginalskatterna. I överenskommelsen förutsätts att arbetsmarknadens
parter visar sig beredda att verka för en sådan inriktning av lönepolitiken.
Om löneutvecklingen i praktiken avviker från denna inriktning kan stegen i
marginalskattesänkningen under treårsperioden bli föremål för omprövning.
”

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i uttalandet. En
höjning av arbetsgivaravgiften med 2 procentenheter motsvarar ungefär
1,5 % av de totala lönekostnaderna. Kostnaderna för reformens första steg
(1983) enligt propositionen resp. i motion 2529 beräknas till följande
belopp.

Tabell. Kostnader för skatteomläggning för år 1983 räknat i 1982 års pris- och
lönenivå.

	Prop 197	Motion 2529
Sänkta skattesatser m. m.	- 3 860	- 3 930
Avdragsbegränsningar	+ 450	0
Slopat kapitalförsäkringsavdrag	+ 350	+ 350
Slopat avdrag för frivilliga periodiska
understöd	+ 250	+ 250
Schablonavdrag (5% av inkomsten, högst
1 000 kr.)	- 1 200	- 500
Höjd skattesats (från 2 till 3 % mellan 1
och 4 basenheter)	+ 1090	+ 1090
Summa	- 2 920	- 2 740

Löneavgiften om 2% beräknas motsvara 5 700 milj. kr. brutto i ökade
inkomster. Det tillgängliga löneutrymmet minskar emellertid genom avgiftshöjningen.
Detta minskar underlaget för inkomstskatter och arbetsgivaravgifter.
Nettoeffekten på totala inkomsterna av löneavgiften kan beräknas till
2 800 milj. kr. Därmed blir reformen totalfinansierad.

I motion 2529 föreslås en skatteomläggning som för 1983 beräknas kosta
2 740 milj. kr. Kostnaderna för att sänka marginalskatterna utöver regeringens
förslag uppgår till 70 milj. kr. och faller på skattskyldiga med inkomster
över 110 000 kr. Moderaterna förordar dessutom att nuvarande system för
indexreglering av skatteskalorna bibehålls, vilket enligt deras uppfattning
innebär en budgetförsvagning för 1983 med ca 1 500 milj. kr jämfört med
propositionen. Det i propositionen föreslagna finansieringssättet avvisas. I
stället föreslås finansiering ske dels genom att hänsyn tas till den automatiska
inkomstförstärkning som följer av att den särskilda skattereduktionen har
slopats, dels genom vissa utgiftsnedskärningar.

Utskottet ställer sig av flera skäl kritiskt mot det synsätt i finansieringsfrågan
som kommer till uttryck i motionen. Den automatiska inkomstförstärkning
1983 som följer av att den särskilda skattereduktionen har slopats
är kraftigt överskattad i motionen. Av större betydelse är emellertid att

FiU 1981/82:6 y

beslutet om att slopa den särskilda skattereduktionen fattades av riksdagen
redan hösten 1981 och att inkomsteffekterna härav har beaktats såväl i
budget- och kompletteringspropositionerna som i de olika partimotioner
som har väckts med anledning av dessa. Det är därför enligt utskottets
mening felaktigt att nu åberopa denna åtgärd som en finansieringskälla i
samband med skattereformen.

Återstående kostnad uppges i motionen till 1 300 milj. kr. Denna skall
enligt motionärerna täckas genom utgiftsnedskärningar. Några konkreta
förslag till sådana lämnas emellertid inte i motionen. Det uppges endast att
hälften av kostnaden förutses bli täckt genom icke närmare specificerade
nedskärningar av utgifter för sysselsättningsändamål och för industristödet.
Redan det förhållandet att utgiftsnedskärningarna är av engångskaraktär gör
att de inte rimligen kan åberopas som finansieringsmetod för en varaktig
skattereform. Den sistnämnda besparingen måste enligt utskottets mening
ifrågasättas också av det skälet att den förutsätts ske i förhållande till ett
regeringsförslag som inte föreligger utan väntas bli framlagt först hösten
1982.

Sammantaget innebär förslagen i motionen att man förordar en inkomstförsvagning
med (2 740 + 1 500 =) 4 240 milj. kr. för år 1983 genom att
konkreta finansieringsförslag inte anges. Enligt utskottets mening är det
oförsvarligt att i rådande statsfinansiella läge förorda en sådan försvagning av
statsbudgeten.

Effekter på fastighetsmarknaden och småhusbyggandet

I motion 2529 hävdas att skattereformens särskilda avdragsbegränsning
har inneburit ett kraftigt prisfall på villamarknaden, som gjort att många
människor förlorat det kapital de satsat. Vidare påstås att produktionen av
småhus av samma anledning sjunkit, vilket skapat sysselsättningssvårigheter
inom byggnadsindustrin.

Det är i och för sig riktigt att villapriserna realt sett har fallit, att
småhusproduktionen har gått ned och att detta inneburit sysselsättningssvårigheter
inom branschen. Det kan också, i samband med avyttring under
senare tid, ha förekommit förluster av kontantinsatser. Men utskottet vänder
sig bestämt mot det kategoriska påståendet i motionen att detta beror på den
avdragsbegränsning som ingår i den föreslagna skattereformen.

Fastighetspriserna steg kraftigt under framför allt senare delen av
1970-talet. Hösten 1979 skedde en uppbromsning som mot slutet av året
övergick i stagnation. Först nu i vår har på sina håll en svag tendens till
prisökningar kunnat förmärkas. Fastighetsmarknaden har således kännetecknats
av ett betydande realt prisfall sedan 1979.

Den avdragsbegränsning som ingår i skattereformen blev känd först våren
1981. Den kan således knappast ha orsakat stagnationen på fastighetsmarknaden
sedan 1979. Orsaken härtill och till det prisfall som skett sedan dess får

FiU 1981/82:6 y

enligt utskottet i allt väsentligt tillskrivas helt andra faktorer. Sådana faktorer
bedömer utskottet vara den kraftigt höjda räntenivån hösten 1979 samt de
successivt allt högre driftkostnaderna och då främst uppvärmningskostnaderna.
Även begränsningar av ränte- och bostadsbidragen, de sjunkande
reallönerna, ökade pendlingskostnader samt 1981 års fastighetstaxering
torde ha bidragit till prisfallet.

Boendekostnaden för egna hem ökar genom reformen eftersom kapitalkostnaden
efter skatt stiger. Men kostnadsökningarna beror bara till en
mindre del på avdragsbegränsningen. För alla med inkomster under
brytpunkten är kostnadsökningen helt hänförlig till marginalskattesänkningen.
Även för många personer med inkomster över brytpunkten beror
fördyringen i huvudsak på de sänkta marginalskatterna. För en person med
120 000 kr. i inkomst och 30 000 kr. i underskottsavdrag föranleds t. ex.
endast ca 400 kr. av avdragsbegränsningen av en total ökning av boendekostnaden
om drygt 6 200 kr. Återstående drygt 5 800 kr. beror på
marginalskattesänkningen. Förslaget i moderata samlingspartiets partimotion
leder i detta fall till en lika stor total boendekostnadsökning. Skillnaden
är att kostnadsökningen i det senare fallet uteslutande beror på sänkt
marginalskatt.

Utskottet vill i sammanhanget nämna att de beräkningar som utförts av
PK-bankens ekonomiska sekretariat, och som åberopas i motion 2529, också
visar att det är marginalskattesänkningen som för flertalet småhusägare ger
den stora effekten.

För tydlighets skull vill utskottet påpeka att när det här talas om höjda
kapitalkostnader till följd av en marginalskattesänkning så avses inte därmed
att de boende behöver betala mer, utan endast att de går miste om
motsvarande inkomstskattelättnad.

I den mån fastighetspriserna påverkas genom reformen är detta enligt
utskottet således i huvudsak en följd av marginalskattesänkningen. Utskottet
noterar att moderata samlingspartiet vill gå längre i detta avseende än vad
som föreslås i propositionen.

Även nedgången i småhusbyggandet får enligt utskottet i allt väsentligt
tillskrivas andra faktorer än skattereformen. Till de tidigare angivna
faktorerna bakom kostnadsökningarna måste emellertid här läggas ytterligare
en omständighet av stor betydelse, nämligen de starkt stegrade
byggnadskostnaderna. Produktionskostnaderna för småhus har sedan 1976
mer än fördubblats. När det gäller större villor kan reformen innebära ett
minskat byggande. En sådan utveckling ser emellertid utskottet inte som
något negativt. Tvärtom bör småhusbyggandet, av bl. a. samhällsekonomiska
och energipolitiska skäl, mer än tidigare inriktas mot mindre enheter. Det
är troligt att skattereformen bidrar till en sådan förskjutning i bostadsbyggandets
sammansättning.

I motion 1981/82:2532 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas avslag på hela
skattereformen utom vad gäller begränsning av underskottsavdragen.

FiU 1981/82:6 y

Motionärerna föreslår i stället en skattereform innebärande sänkt kommunalskatt,
skärpt progressivitet i skatteskalan och slopande av mervärdeskatt
på viktiga livsmedel. Förslagen skall finansieras genom införande av
produktionsskatt, skärpt beskattning av kapitalvinster, bolagsvinster, förmögenheter
och realisationsvinster, minskningar av vissa avdrag och
omsättningsskatt på börshandeln.

Som utskottet anfört utgör marginalskattesänkningen ett centralt inslag i
en politik för att återställa den ekonomiska balansen. Utskottet ställer sig
därför bestämt avvisande till en skattepolitik som skulle innebära en
skärpning av progressiviteten. Med denna grundläggande skillnad i inställning
till hur skattepolitiken bör utformas finner inte utskottet anledning att
närmare bemöta motionärernas invändningar till förslagen i propositionen
och inte heller att ta upp de i motionen framförda enskilda skatteförslagen till
närmare granskning. Motionärerna visar enligt utskottet total oförståelse för
de ekonomiska problem som vårt land står inför. Utskottet vill därför för sin
del avstyrka ett bifall till motion 2532.

Variation i skatteuttag

I propositionen föreslås att möjligheterna slopas att proportionellt variera
skatteuttaget. Något motionsyrkande med anledning av förslaget har inte
väckts. I lagtexten där denna möjlighet regleras används begreppet
grundbelopp. Denna benämning kommer genom den föreslagna reformen
att användas på annat sätt. I propositionen föreslås att begreppet med
hittillsvarande innebörd slopas. Möjligheten att tillfälligt variera skatteuttaget
bortfaller därmed.

Budgetutredningen föreslog att skattesystemet i högre grad än tidigare
skulle användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Bl. a. föreslog man att
uttagsprocenten för den preliminära inkomstskatten skulle kunna varieras
med exempelvis 10 % under löpande år. Detta avstyrktes av riksdagen med
motiveringen att möjligheten fanns att i stället variera det årligen fastställda
procenttalet för grundbeloppet. Denna möjlighet har emellertid inte
utnyttjats. En proportionell ändring av skatten kan dessutom åstadkommas
på annat sätt. Utskottet har därför inte något att invända mot den föreslagna
ändringen.

Stockholm den 13 maj 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

FiU 1981/82:6 y

Närvarande: Eric Enlund (fp), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn
(m), Per-Axel Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c), Anita Gradin (s),
Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Mona S:t Cyr
(m). Torsten Karlsson (s), Britta Hammarbacken (c) och Tore Fritzson

(c)-

Avvikande mening

Bo Siegbahn, Lennart Blom och Mona S:t Cyr (alla m) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”En reformering” och på s. 7
slutar med ”bostadsbyggandets sammansätttning” bort ha följande lydelse: En

reformering av inkomstbeskattningen utgör ett centralt inslag i en
ekonomisk politik för att återvinna balansen i den svenska ekonomin. Målen
för skattepolitiken bör vara att skattesystemet skall främja ökade arbetsinsatser,
sparande och inkomstutjämning samt motverka inflation, spekulation
och skattefusk.

Ur dessa synpunkter är den sänkning av marginalskatterna som föreslagits
i propositionen av central betydelse. Utskottet ansluter sig därför till
grundtanken bakom detta förslag. Detta så mycket lättare som moderata
samlingspartiet under många år haft en sådan reform på sitt program. Man
kan dock med beklagande notera att propositionen på två punkter frångår
den överenskommelse som förra våren förelåg i själva utformningen av
marginalskatterna mellan de tre dåvarande regeringspartierna. Man har
sålunda i det nu föreliggande förslaget dels sänkt brytpunkten för marginalskattesänkningen,
dels höjt taket för marginalskatterna till 75/80 %. Därtill
kommer att reformen försenas med åtminstone ett år.

En bedömning av den föreslagna skattereformen kan dock inte inskränkas
till frågan om marginalskatternas sänkning utan man måste även analysera de
ekonomiska konsekvenserna för medborgarna av finansieringen, urholkningen
av indexregleringen samt avdragsbegränsningen. En sådan analys
saknas nästan helt i propositionen.

Finansieringen

Som framgår av tabell 4 i motionen 2529 skulle de direkta kostnaderna för
marginalskattesänkningen uppgå till 3 410 milj. kr. under det att motsvarande
siffra enligt moderaternas motion blir 3 930 milj. kr. Om man därefter tar
hänsyn till föreslagna ändringar i skattelagarna skulle det återstå att
finansiera 2 920 milj. kr. resp. 2 740 milj. kr.

Med hänsyn till landets och speciellt statens ekonomiska situation är det
nödvändigt att denna inkomstsänkning totalfinansieras. Detta kan ske på i
princip tre olika sätt.

FiU 1981/82:6 y

1) Självfinansiering genom ökning av skatteunderlaget.

2) Minskning av statens utgifter.

3) Höjning av andra skatter eller avgifter.

På sikt kommer en marginalskattereform enligt utskottets uppfattning att
betala sig själv. Reformens syfte är ju att öka utbudet av arbete och därmed
också öka skatteunderlaget, dvs. de inkomster på vilka skatteuttaget
beräknas.

Det är dock inte realistiskt att räkna med att effekterna av stimulansen
inträder omedelbart. Marginalskattesänkningar måste därför övergångsvis
kompenseras med beparingar på statsbudgetens utgiftssida eller höjningar av
andra skatter eller avgifter. Detta är särskilt nödvändigt i en situation med ett
mycket stort budgetunderskott. I första hand bör strävan vara att den
övergångsvisa kompensationen skall ske genom besparingar. Det är en
princip som också regeringen bekände sig till, när den hösten 1981 skulle
kompensera inkomstbortfall till följd av den sänkta momsen.

Utskottet konstaterar att moderata samlingspartiet tidigare i år i motion
2018 framlagt förslag om besparingar som sammantagna överskrider
regeringens förslag med ca 6 miljarder kronor.

De utgiftsnedskämingar som tidigare förordats av moderata samlingspartiet
har emellertid i första hand syftat till att förbättra den statsfinansiella
situationen. Ytterligare utgiftsnedskämingar är nödvändiga för att kunna
finansiera marginalskattesänkningen 1983.

Förslag till ytterligare besparingar budgetåret 1982/83, som kan minska
statsutgifterna första halvåret 1983, har lagts fram i den moderata partimotionen
med anledning av kompletteringspropositionen, vartill skall komma
förslag under höstriksdagen om minskning av bl. a. det fortsatta industristödet.
Härigenom uppstår full kostnadstäckning för marginalskattesänk—
ningen för första halvåret 1983.

Vad gäller den hälft av 1983 som faller på budgetåret 1983/84 saknas i dag
möjlighet att ta ställning till vilka ytterligare utgiftsnedskämingar som är
möjliga och lämpliga för att uppnå en ansvarsfull finansiering. Det får
avgöras i samband med utarbetandet av 1983 års budgetproposition.

Det kan anföras att delar av den av moderaterna för år 1983 förordade
finansieringen med utgiftsnedskämingar utgör besparingar av engångskaraktär.
Dessa neddragningar av engångsanslag ingår dock i en medveten strävan
att bringa ner utgifterna av denna typ av verksamhet under en längre
tidsperiod. Det framgår av såväl avstämningen av långtidsutredningen som
den av regeringen presenterade långtidsbudgeten att en neddragning av
industrisubventionerna utgör en alldeles avgörande komponent i en strategi
för att nedbringa de offentliga utgifternas ökningstakt.

Regeringen anvisar helt andra vägar för finansiering av reformen. Man
föreslår att en löneavgift på 2 % skall införas, vilket under förutsättning av en
fullständig löneavräkning skulle motsvara omkring 5 700 milj. kr. brutto i
ökade statsinkomster. Det tillgängliga löneutrymmet skulle emellertid då

FiU 1981/82:6 y

minskas liksom underlaget för inkomstskatter och arbetsgivaravgifter.
Nettoeffekten skulle kunna beräknas till omkring 2 800 milj. kr.

Redan genom detta förslag skulle sålunda regeringens skatteomläggning
för det första året i stort sett vara finansierad, under den nämnda
förutsättningen att löneskattehöjningen tas från det för lönehöjningar
tillgängliga utrymmet. Erfarenheterna under de gångna åren ger emellertid
klart vid handen att en sådan avräkning i praktiken i gynnsammaste fall
endast uppgår till en mindre del, ca 20-30 %. Effekten av en sådan löneavgift
skulle därför innebära en stegring av kostnadsnivån och en därav följande
fördyring av den svenska produktionen. Detta strider mot våra strävanden
att uppnå en gynnsam kostnadsutveckling, vilket i sin tur är en förutsättning
för att återvinna inre och yttre balans. Under dessa förutsättningar skulle
samtidigt det totala skatteuttaget öka med ett belopp uppgående till ca 2
miljarder kronor. Det hade varit naturligt om propositionen närmare
analyserat denna frågeställning.

Finansieringen med en allmän löneavgift driver också upp den kommunala
utdebiteringen. Om löneavgiften avräknas sjunker kommunernas skatteunderlag.
Sker ingen avräkning - vilket är troligare - då stiger kommunernas
kostnader. I båda fallen försämras kommunernas ekonomi.

In dexregleringen

Regeringen har vidare frångått det beslut som trepartiregeringen och
riksdagen 1978 träffade om inflationsskydd i skattesystemet i så måtto att
man under de kommande tre åren kommer att utgå från en beräknad årlig
prisstegring på 5,5 % oavsett inflationstakten. För tiden efter reformens
genomförande finns inga utfästelser alls.

En sådan prisutveckling är självfallet önskvärd men den historiska
erfarenheten ger tyvärr inget stöd för sådana optimistiska förhoppningar.
Under de senaste åtta åren har den genomsnittliga årliga prisstegringen legat
på omkring 10 %.

Vad dagens situation beträffar har prisstegringarna från augusti 1981 till
och med april 1982 uppgått till 6,5 % och i den reviderade finansplanen har
regeringen själv räknat med en prisökning för 1982 på åtminstone 8 %. Det
innebär att priserna under den tidsperiod som skall utgöra grunden för nästa
års basbelopp, dvs. augusti 81-augusti 82, kommer att stiga med ca 8 %.

Det står sålunda redan nu klart att den eftersträvade nedgången av
prishöjningarna till 5,5 % inte kommer att kunna uppnås det första året.
Detta är självfallet inget spekulerande i inflation utan endast ett konstaterande
av historiska och aktuella fakta.

För varje procentenhet som inflationen överstiger 5,5 % skärps skattetrycket
med 550 milj. kr. Om inflationen blir mellan 7,6 och 9 %, torde
basenheten för år 1983 bli 7 500 kr. i stället för de 7 300 kr. som
överenskommelsen innebär. Skattehöjningseffekten på grund av inflationen

FiU 1981/82:6 y

blir då ca 1,5 miljarder kronor för enbart 1983. Om inflationen skulle
överstiga 9 % blir skattehöjningen i stället över 2 miljarder kronor.

Det synes sålunda uppenbart att det framlagda förslaget kommer att i
betydande utsträckning innebära en överfinansiering av kostnaderna för
sänkningen av marginalskatterna.

En viktig fråga i detta sammanhang är hur frångåendet av hittills gällande
indexreglering av skattesatserna kommer att påverka löneförhandlingarna. I
den departementspromemoria (Ds B 1981:16) Reformerad inkomstbeskattning
som legat till grund för propositionen utgick man från att lönekraven,
särskilt för högre inkomsttagare, skulle läggas på en mycket låg nivå. Men om
man antar att de anställdas förhandlare vet att prisstegringarna för 1983
kommer att ligga betydligt över 5,5 % och att de samtidigt räknar med att
samma blir förhållandet följande år är det möjligt att de anser sig tvungna att
välja ett av följande två alternativ. Antingen söker de ta till sina lönekrav så
kraftigt att de tror sig kunna säkra kompensation för dessa prishöjningar eller
också söker de i avtalen få in priskompensationsklausuler. Tanken att man
genom att vid indexuppräkningen utgå från en osannolikt låg prisstegring kan
påverka avtalsförhandlingarna i positiv riktning torde sålunda vara felaktig. I
stället kan det försvagade indexskyddet försvåra löneförhandlingarna och få
en spiraleffekt på löner och priser. Då är man i realiteten tillbaka i den
socialdemokratiska politiken från 1970-talet med kompenserande skattesänkning
varje år för lämpligt utvalda kategorier.

Härtill kommer det förhållandet man på olika håll deklarerat att ”oskäliga
lönestegringar” kan medföra att hela skatteöverenskommelsen kan sättas på
spel.

Avdragsbegränsningen

En annan nyhet i reformförslaget, i jämförelse med det av trepartiregeringen
tidigare framlagda principförslaget, är att man inför en begränsning av
rätten till underskottsavdrag. Från moderat sida har man varit klar över att
avdragsreglerna borde ses över, då de i vissa fall kan få icke önskvärda
konsekvenser, även om dessa främst hänger samman med de hittills orimligt
höga marginalskattesatserna. I det syftet har en särskild utredning tillsatts.
När det gäller en principiellt så allvarlig fråga som att bryta symmetrin i
skattesystemet med betydande effekter både för villaägare och en stor grupp
företagare och bönder hade det varit ganska naturligt att, som tidigare alltid
varit bruk i Sverige, avvakta de resultat som utredningen kommer fram
till.

Konsekvensen av det nya förslaget är att villapriserna, särskilt för större
villor, gått ned betydligt, vilket dels sprider sig till mindre villor, dels
försvårar nybyggnation. Detta tvingas man nu kompensera genom särskilda
stödåtgärder för byggnadssektorn.

FiU 1981/82:6 y

Sammanfattningsvis kan ur samhällsekonomisk synvinkel följande anföras.

Den föreslagna marginalskattesänkningen är central för skapandet av en
sundare samhällsekonomi även om förslaget innehåller försämringar på flera
punkter i förhållande till trepartiregeringens överenskommelse.

Finansieringen med löneavgifter och begränsningar av indexregleringen
kommer att sammantagna kraftigt öka skattetrycket på ett sätt som inte
observerats i propositionen. Detta kommer att hämma aktiviteten i
ekonomin. Även avdragsbegränsningar kommer i stor utsträckning att ha
negativa effekter för företagare och enskilda och därmed på investeringsaktiviteten.
Dessa effekter borde närmare undersökts innan förslaget framlades.

Den begränsade indexregleringen och löneavgiften kan förväntas försvåra
avtalsrörelsen.