yttr 1981/82 fiu4y y (Yttrande 1981/82:fiu4y)

FiU 1981/82:4 y

Finansutskottets yttrande
1981/82:4 y

över motioner om åtgärder för att stimulera sparandet

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 2 februari 1982 beslutat bereda finansutskottet
tillfälle att yttra sig över motionerna 1981/82:166, 503, 507, 1568 yrkande 7,
1675, 1676, 1685, 1691, 1692, 2024 och 2026 om åtgärder för att stimulera
sparandet.

Motionerna

I motion 166 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande översyn av
nuvarande regler för stimulans åt småspararna.

I motion 503 av Stig Josefson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär översyn av de sparstimulerande reglerna syftande till
förenklade och mer generella regler i enlighet med vad som anförts i
motionen.

I motion 507 av Oskar Lindkvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till skattemässiga stimulansåtgärder för sparande till
bostad.

I motion 1568 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs (yrkande 7) - med
hänvisning till motiveringen i motion 1981/82:1567 - att riksdagen beslutar
att godkänna vad som i motion 1567 anförs om upphävande av skattefondoch
aktiefondsparandet och hos regeringen begära åtgärder i enlighet
därmed.

I motion 1675 av Olle Grahn (fp) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående vidgade
möjligheter för skattefondsparande i det egna företaget.

I motion 1676 av Filip Johansson (c) hemställs att riksdagen beslutar
begära att regeringen skyndsamt utreder hur ett skattefondsparande skall
administreras för de kooperativa företagen i syfte att få ett ställningstagande,
då denna fråga behandlas i samband med den aviserade propositionen med
anledning av kooperationsutredningens betänkande.

I motion 1685 av Kjell Mattsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om ett
skattestimulerat bostadssparande.

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 4 y

FiU 1981/82:4 y

I motion 1691 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar avveckla det s. k. skattesparandet i enlighet med
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar avskaffa skattereduktionen för aktieutdelning i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1692 av Jan Prytz (m) hemställs att riksdagen beslutar att vinster
på premieobligationer upp till ett belopp av 1 000 kr. skall vara skattefria.

I motion 2024 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1981/82:2018 -

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyttning av behållningen mellan olika aktiesparfonder utan att
skattereduktionen återförs samt om åtgärder för att stimulera till fortsatt
sparande efter den femåriga spärrtidens utgång,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör aktiefondsparande
även i icke börsnoterade företag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att placera aktier från andra företag i företagsanknutna
aktiesparfonder.

I motion 2026 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1981/82:2018 - att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag om att ett särskilt bostadssparande - bosparkonto - skall
inrättas inom ramen för skattesparande.

Utskottet

Samhällsekonomiska utgångspunkter

Sparandet utgör grunden för samhällets kapitalbildning och därmed för
den ekonomiska tillväxten. Genom att spara avstår vi för tillfället från att
utnyttja det tillgängliga utrymmet för konsumtion i avsikt att skapa ett
växande sådant utrymme i framtiden. Sparandet utgör således en av
förutsättningarna för en ökande levnadsstandard.

Det totala finansiella sparandet i Sverige sjönk kraftigt under senare
hälften av 1970-talet. Detta kommer till uttryck i det växande underskottet i
bytesbalansen. Bakom försämringen i totalsparandet sedan mitten av
1970-talet döljer sig en kraftig ökning av det statliga finansiella sparandeunderskottet,
medan däremot sparandet i den privata sektom har ökat. Det
låga sparandet kommer att skapa svårigheter under mycket lång tid framöver
bl. a. på kredit- och kapitalmarknaden. Sparbristen har inneburit att den
inhemska efterfrågan hållits på en hög nivå. Efterfrågan har därigenom
utvecklats mer expansivt än i omvärlden. I kombination med budgetunderskottets
kraftigt likviditetsskapande effekt utgör detta sannolikt en viktig

FiU 1981/82:4 y

förklaring till att de svenska företagen höjde sina relativpriser under 1979 och

1980. Det är således nödvändigt att finansiera budgetunderskottet på ett sätt
som begränsar likviditetstillväxten i ekonomin till vad som är förenligt med
en önskad prisstegringstakt.

I den nyligen publicerade avstämningen av 1980 års långtidsutredning görs
utifrån olika målsättningar bedömningar av den finansiella utvecklingen
fram t. o. m. 1985 (SOU 1982:14). I ett av de alternativ som utredningen
räknat på, alternativ I, anges vilken utveckling som krävs för att nå vissa
balansmål och de krav detta ställer på den ekonomiska politiken. I alternativ
I antas således full sysselsättning råda i den svenska ekonomin 1985. Vidare
antas att vi skall nå balans i utrikesbetalningarna 1990. Man kan om man så
vill definiera alternativ I i avstämningen som en ekonomisk utveckling där
den svenska ekonomin når fullt kapacitetsutnyttjande utan att bytesbalansunderskottet,
dvs. det totala finansiella sparandeunderskottet, försämras
från 1981.

Enligt kalkylerna förutsätts att allmänheten 1985 svarar för en mer än
dubbelt så stor andel av budgetunderskottets finansiering som man gjorde

1981. Andelen förutsätts öka från 7-8 % 1981 till ca 20 % 1985. Detta ställer
självfallet stora krav på en relativt hög realränta och/eller särskilda
skattefavoriserade upplåningsinstrument. Nya former för upplåning från
företagen kan också behöva utvecklas. När det gäller upplåningen från
hushållen bör denna i huvudsak ske i långfristiga former. Om den sker i
kortfristiga former finns det risk att allmänheten kan komma att uppfatta sina
fordringar på staten som i det närmaste likvärdiga med pengar, vilket skulle
innebära en betydande likvidisering av ekonomin.

För de icke finansiella företagen (industriföretag etc.) antas i alternativ I
en snabb investeringsökning ske. Det ställs stora krav på nyemissioner för att
företagen skall kunna uppnå en soliditet som är förenlig med den relativt
stora investeringsökning som antagits. En måttlig ökning av soliditetsnivån
från drygt 27 % 1981 till drygt 29 % 1985 ställer krav på nyemissioner i
storleksordningen 4 miljarder kronor per år. Eftersom hushållen äger
ungefär hälften av det totala aktiekapitalet skulle det kräva att hushållen
svarade för ungefär hälften av nyemissionskapitalet. Det kan i sammanhanget
nämnas att aktiefondsparandet tillförde den svenska aktiemarknaden
1,2 miljarder kronor 1981 och att utländska köpare förvärvade svenska aktier
för 1,3 miljarder kronor 1981.

Ett högt hushållssparande är enligt utskottets uppfattning nödvändigt för
att investeringsbehoven framöver skall kunna tillgodoses liksom för att
begränsa budgetunderskottets likvidiserande effekt för den svenska ekonomin.
För att detta sparande skall komma till stånd erfordras åtgärder som
stimulerar sparandet inom hushållssektorn. Lika viktigt är att detta sparande
kommer till stånd i former som gör det möjligt att långsiktigt slussa över
kapitalmedlen till de behövande sektorerna. Sparandet bör också i möjli -

1* Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 4 y

FiU 1981/82:4 y

gaste mån ha den formen att andelen riskvilligt kapital i näringslivet kan öka
och bidra till en nödvändig förstärkning av näringslivets soliditet.

Åtgärder för att stimulera hushållssparandet

När det nuvarande skattesparandet infördes uppställdes tre mål för
detta. För det första skulle spararen få en avkastning efter skatt som var
positiv med hänsyn tagen till inflationen. För det andra skulle det stimulera
till ett ökat totalt hushållssparande. För det tredje skulle sparmedlen vara
långsiktigt bundna och i görligaste mån kanaliseras på ett sådant sätt att
kapitalbildningen inom näringslivet stimulerades.

Med anledning av att systemet nu funnits i drygt tre år kan det finnas skäl
att närmare studera hur systemet fungerat i förhållande till de uppställda
målen.

I proposition 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande beräknades den
nominella årliga avkastningen på skattesparandet, med en 20 procentig
skattereduktion, bli ca 3 1/2 procentenheter över högsta bankränta. Räknat
på samma sätt på 1981 års förhållanden skulle det innebära en nominell
avkastning i storleksordningen 16-17 %. Konsumentprisuppgången under
loppet av 1981 beräknas till 9,7 %. I och med att ränteavkastningen på
skattesparkontona är skattefri skulle således reala nettoavkastningen uppgå
till drygt 6%. Räknat på förhållandena under 1980 blev avkastningen
betydligt lägre men fortfarande positiv.

Motsvarande beräkningar för skattefondkontona ger väsentligt högre
realvärdeökning eftersom skattereduktionen är högre och kursuppgången på
andelarna under 1980 och 1981 vida har överstigit bankräntan.

Kravet att systemet skall ge en positiv real avkastning efter skatt synes
således ha blivit väl tillgodosett.

Vad gäller kravet att systemet skall stimulera till ökat hushållssparande
kan konstateras att antalet skattesparkonton i bank i februari 1982 var drygt
708 000. Ökningen var 102 000 under 1981 mot 94 000 under 1980. Antalet
fondkonton ökade med drygt 231 000 under 1981 och uppgick i februari 1982
till närmare 400 000. Därtill kommer ca 51 000 konton i företagsanknutna
fonder. Totalt uppgick således antalet konton i februari 1982 till drygt 1,1
miljoner. Det bör nämnas att en person kan delta i flera sparformer
samtidigt. Den månatliga avsättningen för varje person är emellertid
maximerad till 600 kr. varav på skattesparkonto högst 400 kr.

Exklusive räntor och värdeökning ökade behållningen på sparkontona
med 3,5 miljarder kronor under 1981, varav närmare 1,3 miljarder kronor i
aktiefonderna. I februari 1982 sattes totalt närmare 330 milj. kr. in på de
olika skattesparkontona. Om sparandet skulle fortsätta i den takten hela
1982 skulle totala behållningen 1982 öka med närmare 4 miljarder kronor,
varav 1,9 miljarder kronor i aktiesparfonder. De totala avsättningarna till
kontona har ökat månad för månad. För sparkontona tycks emellertid

FiU 1981/82:4 y

ökningstakten ha stagnerat sedan kulmen nåddes i mars 1981. Dämpningen
synes ha skett till förmån för det aktiefondanknutna sparandet.

Det kan således konstateras att skattesparsystemet fått ett kraftigt gensvar
hos hushållen. Mellan vart fjärde och vart femte hushåll deltar i någon form
av skattesparande.

En viktig fråga är i vilken utsträckning detta sparande är ett nysparande
eller består av överflyttning från sparande i andra former. Det är av naturliga
skäl svårt att göra sådana mätningar.

När propositionen 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande behandlades
av utskottet våren 1978 föreslog utskottet att en särskild expertgrupp skulle
tillsättas för att följa och analysera det föreslagna lönsparsystemet. Med
tanke på systemets komplexitet och på den osäkerhet som rådde i vissa
avseenden beträffande systemets effekter ansågs det vara av yttersta vikt att
en noggrann uppföljning skedde av hur sparformerna verkade och hur
sparandet utvecklades. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag.

I de direktiv som departementschefen gav den föreslagna expertgruppen
angavs att det i gruppens uppgifter borde ingå inte enbart att studera det
införda sparsystemets utveckling utan också att analysera effekterna på
övriga sparformer och på hushållssparande! som helhet. Effekterna på
sparkvotens utveckling borde bl. a. belysas. I anslutning härtill borde de till
sparsystemet knutna finansieringseffekterna utredas, bl. a. konsekvenserna
för näringslivets försörjning med riskvilligt kapital. I uppgifterna ingick
också att föreslå de ändringar i sparsystemet som uppföljningen gav
anledning till liksom att föreslå de åtgärder som kan behövas för att få
sparmedlen för de olika sparåren att stå kvar i systemet även efter den
femåriga periodens utgång.

Lönspardelegationen tillsattes i september 1978. Delegationen publicerade
i januari 1982 en undersökning som utförts av statistiska centralbyrån på
delegationens uppdrag. I uppdraget ingick att undersöka skattespararnas
resp. icke-skattespararnas socio-ekonomiska profil, dvs. ålder, civilstånd,
inkomst etc. samt att jämföra skillnader i förmögenhetsförändring mellan
skattesparare och icke-skattesparare.

Kartläggningen bygger på data från de av SCB årligen genomförda
inkomstfördelningsundersökningarna och gäller tidsperioden 1978 och 1979.
Undersökningen omfattar således inte den kraftiga expansion av skattefondsparandet
som inträffade i början av 1981.

Kartläggningen visar att skattesparhushållen vid årsskiftet 1978/79 hade en
högre inkomst än andra hushåll och att de innehade större förmögenhetstillgångar
än icke skattesparare. Undersökningen tyder på att skattesparandet
var vanligast bland sådana hushåll som traditionellt har en hög
sparbenägenhet. Det framgår vidare av undersökningen att skattesparhushållen
under 1979 hade ett betydande finansiellt sparande, dvs. de ökade sin
finansiella förmögenhet. Övriga hushålls finansiella förmögenhet minskade

FiU 1981/82:4 y

under samma period. En orsak bland flera till denna skillnad i förmögenhetsförändring
kan enligt lönspardelegationen förmodas vara att skattesparsystemet
har framkallat ett nysparande hos hushållen. Men även andra
faktorer anges som förklaring. Bl. a. kan man anta att hushåll med mer
utpräglat sparbeteende i första hand attraherades av skattesparsystemet när
detta infördes.

Av en s. k. omnibusundersökning i SCB-regi våren 1981 framgår att om
skattesparandet skulle upphöra skulle hälften av hushållen spara lika mycket
ändå. En tredjedel av hushållen skulle spara en del och låta resten gå till
löpande utgifter. En rimlig bedömning av dessa svar skulle ge vid handen att
ungefär en tredjedel av sparandet i systemet är stimulerat av skattesparandet.
Dessa undersökningar kan enligt utskottet tolkas så att skattesparandet
har bidragit till att hålla uppe hushållens totala sparande.

En central fråga då skattesparsystemet skulle införas var hur stora de
statsfinansiella kostnaderna skulle bli för systemet. I utskottets betänkande
FiU 1977/78:37 redovisades olika kalkyler för hur stor andel nysparande av
det totala sparandet i systemet som behövdes för att man skall få ett
nettotillskott av sparande för samhället som helhet. Enligt beräkningar i
propositionen 1977/78:165 skulle det räcka med 20 % nysparande, medan
riksrevisionsverket (RRV) i sitt remissyttrande hade angett att det krävdes
ett nysparande av mer än 37 % för att systemet skulle ge positivt resultat.
Utskottet tog inte närmare ställning till vilka beräkningsmetoder som var
riktiga eller vilka antaganden som var rimliga utan konstaterade endast att
det rådde en viss osäkerhet beträffande de statsfinansiella kostnaderna för
systemet.

Sedan skattereduktionen höjdes för sparande i aktiesparfond har sparandet
i denna form ökat kraftigt. Hushållen har således valt att i ökad
utsträckning placera sitt sparande i ett risksparande, vilket utskottet ser som
den största framgången med skattesparsystemet. Aktiemarknaden har
genom aktiefondsparandet tillförts ett kraftigt ökat riskvilligt kapital från
hushållen. Tillskottet under 1982 väntas, som utskottet redovisat i det
föregående, uppgå till minst 1,9 miljarder kronor. Hushållen skulle
därigenom tillföra aktiemarknaden det nytillskott av kapital som motsvarar
deras andel av totala aktiestocken. Genom årliga tillskott i denna storleksordning
skapas den nödvändiga finansiella förutsättningen för den investeringstillväxt
som utskottet ser som nödvändig för att på sikt stärka den
svenska industrins konkurrenskraft.

Utskottet konstaterar således att även den tredje av de målsättningar som
ställdes upp för skattesparandet, nämligen att det skulle bidra till att förse
näringslivet med riskvilligt kapital, har uppfyllts.

FiU 1981/82:4 y

Fråga om avveckling av skattesparandet

I motionerna 1691 av Olof Palme m. fl. (s) och 1568 yrkande 7 av Lars
Werner m. fl. (vpk) yrkas att skattesparandet och skattefondsparandet skall
avvecklas. Som motiv härför anges i motion 1691 att skattesparandet inte
stimulerar till nysparande, att det urholkar statsinkomsterna, att det finns
osunda inslag i aktiefondsparandet och att skattesparandet är orättvist.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Det kan inte hävdas
att hela det sparande som sker i skattesparsystemet skulle vara ett
nysparande. Det kan aldrig undvikas att omfördelningar sker mellan olika
sparformer. Enligt utskottets mening finns det å andra sidan inte fog för
påståendena att sparandet i skattesparsystemet enbart skulle vara konsekvensen
av en omdisponering av sparmedel. De undersökningar utskottet
redovisat i det föregående visar att ett nysparande skett bland skattespararna.
Det är emellertid svårt att mäta hur stor denna andel är.

När det gäller att beräkna kostnaderna för systemet kan som framgått av
det föregående olika metoder och antaganden användas. Enligt utskottets
mening bör under alla förhållanden de räntor som genereras och som är
bundna på kontona betraktas som ett sparande. Med ett sådant betraktelsesätt
torde de kostnader som anges i motion 1691 vara betydligt
överskattade. Utskottet förutsätter att lönspardelegationen som har att
pröva frågan om kostnaderna för systemet beaktar de erfarenheter och de
undersökningsresultat som framkommit, när man prövar frågan om stimulansåtgärdernas
framtida storlek och former efter den första femårsperiodens
utgång.

I motion 1691 hävdas att det finns vissa osunda inslag i aktiefondsparandet.
Bl. a. åsyftas att vissa anställda fått lån, som under de första åren är ränteoch
amorteringsfria, från det egna företaget för att köpa andelar i
företagsanknutna aktiefonder. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
det i proposition 1981/82:95 om låneförbudet i aktiebolagslagen föreslås vissa
begränsningar vad gäller storleken på det belopp som den anställde får låna.
Vidare är frågan hur dessa förmåner skall betraktas skatterättsligt under
övervägande inom regeringskansliet.

Beträffande påståendena att skattesparandet är orättvist vill utskottet
anknyta till vad utskottet redovisat inledningsvis i detta yttrande. Behovet att
öka hushållssparande! är stort. Hushållens förväntade andel av kapitaltillskottet
till aktiemarknaden har med utgångspunkt i långtidsutredningens
kalkyler beräknats vara av storleksordningen 2-3 miljarder kronor. Likaså är
det nödvändigt med hushållens medverkan för att finansiera budgetunderskottet.
Det är emellertid inte rimligt att förvänta sig att alla hushåll skall
kunna ta på sig en lika stor andel av det erforderliga sparandet. Kravet måste
enligt utskottet ställas högre på de ekonomiskt sett bättre ställda hushållen.
Det är därigenom ofrånkomligt att de åtgärder som behöver vidtas i syfte att
stimulera hushållssparande! också kommer dessa hushåll till del. Med vad

FiU 1981/82:4 y

utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall till motionerna 1568 yrkande 7
och 1691.

Fråga om utvidgning av skattesparandet

I motionerna 2024 och 2026 av Gösta Bohman m. fl. (m) föreslås vissa
utvidgningar av skattesparandet. Motionärerna föreslår att behållningen på
aktiefonder skall kunna flyttas från en aktiefond till en annan utan att
skattereduktionen återförs. Vidare anser motionärerna att ett bostadssparande
bör inrättas inom ramen för skattesparandet.

Utskottet delar den principiella inställning till skattesparandet som
kommer till uttryck i den socialdemokratiska partimotionen 1691. Skattesparandet
bör enligt utskottets mening avvecklas snarast möjligt. Utskottet
avstyrker därför alla förslag till utvidgningar av systemet.

I motion 2024 av Gösta Bohman m. fl. (m) yrkas vidare att aktiefondsparandet
görs möjligt även i icke börsnoterade företag. Detta yrkande kan
enligt utskottet anses vara tillgodosett genom de förslag som regeringen har
lagt fram i proposition 116 om ändring i aktiefondslagen. I propositionen
föreslås att högst 10 % av aktiefonders och aktiesparfonders medel skall få
placeras i aktier och andra slags värdepapper som ges ut av icke börsnoterade
företag. Dispenser skall kunna ges upp till 25 % för ett eller ett par onoterade
papper och en högre andel om flera papper inbegripes.

I motion 1675 av Olle Grahn (fp) anförs att det av många skulle uppfattas
som rättvist om även anställda i mindre och medelstora företag som inte är
börsnoterade kunde få möjlighet att spara i det egna företagets aktier med
samma skatteförmåner som i skattefondsparandet. Enligt utskottets mening
kan yrkandet i motionen anses vara tillgodosett genom förslagen i
proposition 116 om ändring i aktiefondslagen. De anställda vid små och
medelstora företag skall kunna bilda aktiesparfonder med viss placeringsinriktning
på det egna företagets aktier. Motionen bör enligt utskottet därför
avstyrkas.

Vad gäller yrkandet 3 i motion 2024 av Gösta Bohman m. fl. om rätt att
placera aktier även för andra företag i företagsanknutna aktiesparfonder
berörs denna fråga i proposition 116. Finansutskottet har yttrat sig över
denna proposition till näringsutskottet (FiU 1981/82:5y).

I motion 1676 av Filip Johansson (c) begärs att anställda i olika
företagsformer skall ges likvärdig rätt att med skattestimulans kunna
medverka till kapitaluppbyggnaden i det företag man är anställd i. Genom
s. k. B-insatser - som kooperationsutredningen föreslår - kan andra än
medlemmar (t. ex. de anställda) bidra med kapital till de kooperativa
företagen. Motionären hemställer att regeringen skyndsamt utreder hur ett
skattefondsparande skall administreras för de kooperativa företagen.

FiU 1981/82:4 y

Den fråga motionären tar upp torde komma upp i samband med
behandlingen av kooperationsutredningens förslag. Det bör nämnas att vissa
möjligheter till aktiesparande i kooperativa företag också öppnas genom den
utvidgning av aktiefondsparandet till icke börsnoterade företag som föreslagits
i proposition 1981/82:116. Utskottet föreslår därför att motion 1676 i
nuvarande läge avstyrks.

Fråga om vidgade skatteavdrag vid annat sparande

I en rad motioner föreslås utvidgade eller nya skatteavdrag vid sparande.

I motion 166 av Rune Torwald (c) föreslås att sparavdraget vid taxeringen
höjs så att de motsvarar avkastningen på ett basbelopp. Förslaget innebär att
nuvarande avdrag skulle fördubblas.

I motion 507 av Oskar Lindkvist m. fl. (s) begärs ett skattepremierat
bosparande som direkt syftar till att underlätta nyinvesteringar i bostadssektorn.

I motionerna 503 av Stig Josefson m. fl. (c) och 1685 av Kjell Mattsson
m. fl. (c) föreslås att avsättningen till vissa slag av sparkonton skall vara helt
eller delvis avdragsgill vid beskattning. Enligt motion 1685 skall uttag få ske
utan att beloppet återförs till beskattning, om sparandet används för köp av
bostad.

Som utskottet anfört i det föregående skall lönspardelegationen inte
enbart studera skattesparsystemets utveckling utan också analysera effekterna
för övriga sparformer och för hushållssparande som helhet. Delegationen
skall föreslå de förändringar som uppföljningen ger anledning till.
Utskottet anser det inte lämpligt att nu, innan lönspardelegationens
utvärdering och ställningstagande föreligger, föreslå ändringar i nuvarande
system eller att nya sparstimulerande åtgärder införs. Det gäller också frågan
om särskild premiering av bostadssparande. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna 166, 503, 507 och 1685. Beträffande motion
503 vill utskottet därutöver anföra att de frågor som berörs i motionen
kommer att behandlas av utredningen om progressiv utgiftsbeskattning (B
1981:04).

I motion 1692 av Jan Prytz (m) föreslås att vinster på premieobligationer
upp till ett belopp av 1 000 kr. skall vara skattefria.

Utredningsarbete pågår i riksbanken rörande möjligheterna att placera en
större del statsobligationer hos hushållen genom att bilda särskilda obligationsfonder.
Den i motionen väckta frågan om ytterligare skattestimulans för
sparande i premieobligationer hör enligt utskottets mening nära samman
med frågan om i vilka former och på vilka villkor andelar i dessa
obligationsfonder skall kunna placeras.

Utskottet förutsätter att riksgäldskontoret följer utvecklingen på premieobligationsmarknaden
och att kontoret tar initiativ till de åtgärder som visar

FiU 1981/82:4 y

sig påkallade med anledning därav. Utskottet är därför inte berett tillstyrka
motion 1692.

Stockholm den 13 april 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m), Rolf
Rämgård (c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel
Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c), Roland Sundgren (s), Christer
Nilsson (s), Mona S:t Cyr (m), andre vice talmannen Thorsten Larsson (c),
Hans Lindblad (fp) och Karin Flodström (s).

Avvikande meningar

1. Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Roland
Sundgren, Christer Nilsson och Karin Flodström (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ”Samhällsekonomiska
utgångspunkter” och på s. 8 slutar med ”och 1691” bort ha
följande lydelse:

Sparandet i det svenska samhället måste öka kraftigt under 1980-talet om
vi skall kunna komma till rätta med de stora obalanserna i ekonomin.

Större delen av sparandeunderskottet finns inom den offentliga sektorn.
Men även hushållens sparande är för lågt. Inom ramen för den totala
sparandebristen finns ett speciellt slags underskott, nämligen bristen på
riskvilligt kapital för industrins utbyggnad.

Slutsatsen är given. Ansträngningarna under 1980-talet måste i betydande
utsträckning inriktas på att förbättra statsfinanserna, öka det totala
sparandet och tillgodose industrins behov av riskvilligt kapital.

Skattesparandet

Den första borgerliga trepartiregeringen införde 1978 ett nytt, skattepremierat
sparande, det s. k. skattesparandet. Sparandet kan ske dels på bank
(skattesparkonton), dels i särskilda aktiesparfonder (skattefondkonton).

Skattelättnaden i systemet medges i form av avdrag från den slutliga
skatten, sparskattereduktion, med viss procent av de belopp som under
inkomståret satts in på skattesparkonto eller skattefondkonto. Skattefondkontot
är ett uppsamlingskonto för medel som successivt omvandlas till
andelar i speciella aktiesparfonder.

FiU 1981/82:4 y

Enligt de ursprungliga reglerna medgavs skattereduktion med 20 procent
av ett sparat belopp av högst 4 800 kr. per år. Reglerna för sparande på
skattefondkonto har sedermera ändrats. Fr. o. m. 1981 medges avdrag med
30 procent av högst 7 200 kr. Vidare öppnades för drygt ett år sedan
möjlighet för anställda i ett företag eller inom en koncern att spara i en
aktiesparfond som uteslutande placerar sparandet i värdepapper i det egna
företaget eller koncernen. En förmån utöver skattereduktionen är att
avkastningen av sparandet är helt skattefri. En förutsättning för skattelättnaderna
är att sparandet binds i fem år utöver sparåret.

Socialdemokraterna motsatte sig införandet av skattesparandet och har
yrkat avslag på de utvidgningar som har genomförts. I en partimotion
(1980/81:2062) med anledning av regeringens besparingsproposition våren
1981 yrkades att skattesparandet skulle avskaffas. I en partimotion
1981/82:1691 yrkar socialdemokraterna ånyo att skattesparandet skall
avskaffas.

Skattesparandet och sparandets utveckling

Syftet med skattesparandet var enligt det ursprungliga regeringsförslaget
att öka det totala sparandet i ekonomin. Socialdemokraterna ifrågasatte då
om systemet verkligen skulle komma att få denna effekt.

Det är nu möjligt att konstatera att dessa farhågor besannats. Sparkvoten1
i hela ekonomin har under de första fyra åren halverats i förhållande till den
nivå på ca 15 procent som gällde från början av 1960-talet till 1976. Under
1981 och 1982 reduceras sparkvoten ytterligare till en nivå av drygt 5
procent.

Ser man till hushållens sparande som andel av de disponibla inkomsterna
så minskar detta markant under 1981 och 1982, dvs. under de år då
skattesparandet och i synnerhet skattefondsparandet ökat i omfattning.

Dessa omständigheter pekar på att andelen nysparande inom ramen för
skattesparandet utöver det sparande som ändå skulle ha kommit till stånd är
mycket begränsat. Den absoluta merparten av insättningarna på skattesparresp.
skattefondkonton torde utgöras av överföringar från andra konton.
Detta bekräftas också av den s. k. omnibusundersökning i SCB regi våren
1981 som genomförts på initiativ av sparbankerna och som visar att om
skattesparandet skulle upphöra hälften av hushållen skulle spara lika mycket
ändå. En tredjedel av hushållen skulle spara en del och låta resten gå till
löpande utgifter. En för systemet mycket positiv bedömning av dessa svar är
att endast omkring en tredjedel av sparandet i systemet skulle vara stimulerat
av skattelättnaderna. Denna omständighet är av stor betydelse för att
bedöma de effektiva kostnaderna för dessa sparstimulanser.

! Nettosparkvoten.

FiU 1981/82:4 y

Lönspardelegationen har sedan långtid tillbaka i uppdrag att bl. a. göra en
utvärdering av skattesparandets effekter på nysparandet. I februari 1982
publicerade delegationen en undersökning som utförts av statistiska centralbyrån
på delegationens uppdrag. I uppdraget ingick att undersöka skattespararnas
resp. icke-skattespararnas socio-ekonomiska profil dvs. ålder,
civilstånd, inkomst etc. samt att jämföra skillnader i förmögenhetsförändring
mellan skattesparare och icke-skattesparare.

Kartläggningen bygger på data från de av SCB årligen genomförda
inkomstfördelningsundersökningarna och gäller tidsperioden 1978 och 1979.
Undersökningen avser således ett tämligen föråldrat material och omfattar
inte den kraftiga expansion av skattefondsparandet som inträffade i början
av 1981.

Kartläggningen bekräftar emellertid de invändningar beträffande skattesparandets
förmåga att stimulera till verkligt nysparande med en rimlig
fördelningsmässig profil som framförts från socialdemokratiskt håll. Den
visar nämligen att skattesparhushållen vid årsskiftet 1978/79 hade en högre
inkomst än andra hushåll och att de innehade större förmögenhetstillgångar
än icke skattesparare. Undersökningen tyder på att skattesparandet var
vanligast bland sådana hushåll som traditionellt har en hög sparbenägenhet.
Det framgår vidare av undersökningen att skattesparhushållen under 1979
hade ett betydande finansiellt sparande, dvs. de ökade sin finansiella
förmögenhet. Övriga hushålls finansiella förmögenhet minskade under
samma period.

I sin argumentation för skattefondsparandet har regeringen under senare
tid hävdat att det för att bedöma nyttan av systemet inte är avgörande
huruvida en nettospareffekt uppnås. Det väsentliga anges numera vara att
systemet bidrar till att ge ett tillskott av riskkapital. Denna omsvängning i
argumentationen är i och för sig anmärkningsvärd. Utskottet bestrider inte
på något sätt behovet av ytterligare riskvilligt kapital. Men enligt utskottets
mening finns det lämpligare och för samhället billigare metoder att
åstadkomma detta än genom skattesparandet.

Därtill kommer att inte ens denna senaste argumentation för systemet har
stöd i verkligheten. Detta framgår av den närmare analys av in- och utflödet
av kapital till börsbolagen, som gjorts av en för LO och SAP gemensam
arbetsgrupp. Denna sammanfattar sina resultat på följande sätt:

Låt oss till slut sammanställa alla siffrorna från 1981 och deras fördelning
på olika typer av företag.

Också utdelningarna kan fördelas mellan produktionsföretag och transaktionsföretag.

FiU 1981/82:4 y 13

Det totala in- och utflödet av pengar till och från resp. sektor framgår av
tabellen.

Tabell. Nettoutflödet från börsföretagssektorn i Sverige 1981, Mkr

	Produktions- företag	Transaktions- företag	Summa
Nyemission	+	957	+ 508	+ 1 465
Introduktioner	+	8	+ 705	+ 713
Utbetalningar i sämb.	med
uppköp	—	824	- 45	- 869
		141	1 168	1309
Utdelningar	-	1 988	- 526	- 2 514
	-	1847	+ 642	- 1 205

Att utdelningarna från börsföretagen kan överstiga ägartillskotten är
måhända inte så förvånande. Det är emellertid intressant att så även är fallet
ett år som 1981 med de rekordstora nyemissioner som då gjordes. Än mera
intressant är emellertid fördelningen mellan de producerande företagen och
andra. Medan produktionsföretagen 1981 netto betalade ut nära 1,9
miljarder kr. tillfördes transaktionsföretagen genom aktiemarknaden över
600 Mkr. netto.

Ser man utdelningssummorna som ett mått på respektive sektors relativa
storlek utgör produktionsföretagen ca fyra femtedelar av börsföretagen. Mot
denna bakgrund blir det än mera oroande att de producerande företagen
endast tillförts 141 Mkr. eller 11 procent av de 1 309 Mkr., som netto
tillskjutits i nytt ägarkapital på den svenska börsen 1981. Ty det är genom
produktion och inte genom transaktioner av olika slag som den svenska
ekonomin kan komma på fotter.

Trots att börsen under 1981 tillfördes inte mindre än 1,3 miljarder kr. via
aktiesparfonderna har nettotillförseln av riskvilligt kapital till produktionsföretagen
således varit utomordentligt begränsad. Därtill kommer att
analyser av hushållens riskvilliga sparande i form av aktieköp pekar på att
dessa under 1980 och 1981 minskat i stället för att öka.

Kostnaderna för skattesparandet

Det otillfredsställande resultatet i fråga om hushållens nysparande och
ökningen av tillförseln av riskkapital måste givetvis ställas i relation till de
statsfinansiella kostnaderna.

Vid utgången av februari 1982 var till skattesparandet anslutna drygt
708 600 skattesparkonton, drygt 397 450 skattefondkonton och ca 50 850
konton i företagsanknutna aktiesparfonder. Antalet konton uppgick alltså
totalt till 1 156 900.

Behållningen på kontona var vid samma tid sammanlagt drygt 8,8
miljarder kr., fördelade med 6,9 miljarder kr. på skattesparkonton, 1,7
miljarder kr. på skattefondkonton och 212 milj. kr. på företagsanknutna

FiU 1981/82:4 y

konton. Insättningarna under 1981 på dessa konton uppgick till 2,2 miljarder
kr., 1100 milj. kr. resp. 175 milj. kr.

Insättningarna under år 1981, om sammanlagt drygt 3 miljarder kr.,
innebär för budgetåret 1982/83 ett inkomstbortfall för staten (i form av
sparskattereduktioner) med ca 800 milj. kr. Inkl. skattefriheten för
avkastningen kan insättningarna vid nuvarande diskonto under en dryg
femårsperiod beräknas kosta staten drygt 2 miljarder kr. Denna beräkning
utgår från en marginalskatt på 60 procent och att skattebefrielsen för räntor
kan utnyttjas till 80 procent. Varje insatt hundralapp kostar alltså med dessa
förutsättningar staten 65 kr. i minskade inkomster.

Om insättningarna i skattesparandet även i fortsättningen ligger på 1981
års nivå kommer sålunda skattebortfallet för staten årligen att uppgå till drygt
2 miljarder kr. Men, som utskottet återkommer till senare, om man i
fullfunktionsstadiet vill stimulera till fortsatt nettotillförsel av sparmedel till
systemet, kommer kostnaderna för staten att öka ytterligare.

Osunda inslag i aktiefondsparandet

Den senaste ändringen av reglerna om aktiefondsparande, införandet av
företagsanknutna fonder, har fått effekter som med fog kan ifrågasättas.
Åtskilliga företag har startat egna aktiesparfonder och erbjuder sina
anställda lån på villkor att pengarna sätts in i fonden. Lånen motsvarar ofta
den maximala insättning som får göras i systemet, dvs. 600 kr./mån., och är
inte sällan räntefria samt under de första åren dessutom amorteringsfria.
Dessa transaktioner premieras av staten med en skattereduktion på 2 160 kr.
och skattefrihet för avkastningen.

Det kan ifrågasättas om den som amorteringsfritt lånar pengar som sätts in
i systemet egentligen har kvalificerat sig för skattereduktion. Skattelättnaden
är ju avsedd att vara en premie för ett sparande. Med hänsyn bl. a. till
reglerna om beskattningsårets slutenhet och lagstiftningens uttalade syfte
ligger det i sakens natur att sparandet skall ha skett under det inkomstår som
skattereduktionen hänför sig till. Men den som lånat pengar och under
inkomståret inte erlagt någon amortering har ju det året inte gjort någon
sparprestation. Ändå medges han skattereduktion. Detta är enligt utskottets
mening stötande.

Efter att under lång tid ha åsett hur de företagsanknutna fonderna ökat i
antal och omfattning i huvudsak tack vare de räntefria eller subventionerade
lånen, har regeringen i prop. 1981/82:95 föreslagit förändringar i reglerna
beträffande låneförbudet i aktiebolagslagen. Förslaget innebär att ett
begränsat undantag införs från förbudet i aktiebolagslagen mot penninglån i
syfte att låntagaren skall förvärva aktier i det långivande bolaget. Undantaget
gäller lån från ett bolag till de anställda. Lånebeloppet begränsas till högst
två basbelopp per anställd. Man föreslår vidare att innehav eller förvärv av

FiU 1981/82:4 y

andel i en aktiefond eller i en icke företagsanknuten aktiesparfond skall
undantas från låneförbudsreglerna.

Utskottet vill i detta sammanhang ansluta sig till motion 2156 av Lennart
Andersson m. fl. (s), liksom till den avvikande mening till utskottets yttrande
1981/82:3y som anförts av Paul Jansson (s) m. fl. Såsom där konstateras
gäller de invändningar som i partimotionen 1691 anförts mot skattefondsparandet
med samma styrka lån för direktförvärv av aktier samt andelar i
aktiefonder och vanliga aktiesparfonder. Ett genomförande av de i
propositionen föreslagna lagändringarna innebär därtill dels risker för
långivarens fordringsägare, dels att möjligheter öppnas för ett bolag att
stödja eller driva upp den egna aktiekursen med hjälp av egna medel.

Det ökade antalet skattefondkonton visar ingalunda att hushållen utan
konstlade subventioner skulle vara intresserade av att satsa de stora belopp
som strömmat till börsen under det senaste året. För det första motsvaras inte
kursuppgången av någon jämförbar förbättring av företagens resultat och
speglar därför inte en real ekonomisk utveckling. För det andra talar numera
seriösa bedömare av börsen om systemet som ett kedjebrevssystem, där de
som går in först (och i synnerhet de som i utgångsläget hade stora aktieposter)
gör stora vinster. De som kommer in senare riskerar däremot att förlora stora
belopp om aktiekurserna i framtiden skulle uppvisa en mindre gynnsam
utveckling.

Skattesparandets fördelningspolitiska effekter

Skattesparandet kan ifrågasättas även från fördelningspolitiska utgångspunkter.
Förmånerna i skattesparandet överstiger vida förmånerna av annat
sparande. Det är därför intressant att studera dels vilka som är med i
skattesparandet, dels vilka som gynnas mest av systemet. Många människor
sparar inte alls. Den främsta orsaken är självfallet att de inte har råd. Men det
finns också de som frivilligt väljer att konsumera hela sin inkomst.
Banksparandet är trots det utbrett. Genomsnittsspararen har ca 3 000 kr på
sitt konto. Sparbanksföreningens undersökning av skattespararna visade att
hälften av dessa hade banktillgodohavanden som översteg 20 000 kr. Detta
bekräftar vad socialdemokraterna hävdat. Skattesparandet används endast i
liten utsträckning av de breda löntagargrupperna. Det är ett system för dem
som redan har pengar. Och det är ganska naturligt. Det är inte många vanliga
löntagare som numera kan binda sitt sparande i fem år och ännu mindre så
stora belopp som 400-600 kr ./mån.

Avkastningen på de pengar som sätts in i skattesparandet är skattefri. Det
innebär störst förmån för dem som har hög marginalskatt och dem som redan
utnyttjat sparavdraget eller har tillräckligt stort underskott i förvärvskällan
kapital. Detta är oftast en och samma grupp, höginkomsttagarna. En
genomsnittlig inkomsttagare som - hypotetiskt - satte in 7 200 kr. på ett
skattefondkonto under år 1981 har under perioden 1981-1986, bortsett från

FiU 1981/82:4 y

skattereduktionen, ingen fördel av systemet jämfört med om han sparat på
en vanlig bankräkning och varit berättigad till sparavdrag med 1 600 kr.,
förutsatt att familjen inte haft annat sparande. En höginkomsttagare som
redan utnyttjat sparavdraget eller har tillräckligt stort underskott i förvärvskällan
kapital gör däremot en vinst på drygt 5 200 kr. jämfört med om han
sparat i bank. En person med genomsnittsinkomst skulle i motsvarande
situation få en skattelättnad på ca 3 700 kr. I dessa exempel har förutsatts att
totalavkastningen av aktierna i aktiesparfonderna är densamma som räntan
på banksparande. I själva verket har avkastningen på aktierna blivit mycket
större på grund av den allmänna kursuppgången.

Följande exempel belyser hur orimligt systemet kan fungera i praktiken.

Varje månad fr. o. m. januari 1982 sätts 600 kr. in i en aktiesparfond,
sammanlagt 7 200 kr./år. Pengarna har lånats eller flyttats över från ett
bankkonto. Skattereduktion medges direkt med 2 160 kr. Efter utgången av
femte året efter sparåret kan man dessutom lyfta en skattefri avkastning på ca

6 400 kr. Avkastningen har beräknats enligt den räntesats som f. n. tillämpas
för skattesparande i bank. (Men som framhållits ovan har värdet av
andelarna i aktiesparfonderna i själva verket stigit mera.) Personen i fråga
har alltså tjänat ca (2 160+6 400=) 8 600 kr. trots att inget nysparande
skett.

Som jämförelse kan nämnas att den som under år 1982 sparar motsvarande
belopp på en vanlig bankräkning och redan har utnyttjat sparavdraget under
samma tid skulle få ut sammanlagt ca 1 600 kr. i ränta vid en marginalskatt på
75%.

Den som fr. o. m. 1982 årligen sätter in (7 200 - 2 160=) 5 040 kr. i en
aktiesparfond kan alltså år 1988 skattefritt lyfta 6 400 kr., förutom insatsen

7 200 kr. Året därpå kan han lyfta ett lika stort belopp osv. År 1988 kan de
7 200 kr. som ”nysparades” år 1982 sättas in i systemet igen, år 1989 de 7 200
kr. som ”nysparades” år 1983 etc. I den mån det tidigare förekommit verkligt
nysparande i systemet kan man vara förvissad om att detta upphör när samma
pengar kan sättas in i systemet igen med bibehållna skattelättnader. De
subventioner som då behövs för att förhindra att systemet efter hand töms på
sparmedel, som används för konsumtionsändamål, torde behöva bli gigantiska.
Statens kostnader för systemet skulle behöva ökas ytterligare.
Skattesparandet har då blivit en ren konsumtionsstimulans för de höginkomsttagare
som omfattas av systemet. Kostnaderna betalas av den stora
majoritet skattebetalare, främst låginkomsttagare och barnfamiljer, som inte
är med i skattesparandet. Den tidpunkt då problemet aktualiseras rycker allt
närmare. År 1985 kommer det att vara möjligt att lyfta de medel som
sparades 1979 - det första året systemet var i full funktion.

FiU 1981/82:4 y

Alternativa former för sparstimulans

Utskottet noterar i detta sammanhang att man i motion 1691 klart anger att
socialdemokraterna inte är negativt inställda eller likgiltiga gentemot
individuellt sparande.

Den socialdemokratiska partikongressen tog i höstas ställning för att
hushållens sparande bör uppmuntras och uppdrog åt partistyrelsen att
utarbeta konkreta förslag på detta område. Som villkor för stimulanser av
hushållens sparande angavs att de skall vara fördelningspolitiskt rättvist
utformade och främst komma den stora gruppen av småsparare till del, att de
skall vara enkla och överskådliga och avse alla typer av produktivt sparande
samt att de så långt möjligt skall uppmuntra ett verkligt nysparande. Vidare
måste åtgärderna utformas med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella
läget.

Utskottet noterar vidare att motionärerna säger sig f. n. arbeta med att
utforma ett sådant system och avser återkomma till denna fråga i annat
sammanhang.

Motionärerna påminner vidare om det socialdemokratiska förslaget om att
det s. k. sparavdraget skall utvidgas från 800 till 2 000 för ensamstående resp.
1 600 kr. till 4 000 kr. för makar och samtidigt göras om till en allmän
sparskattereduktion om 50 %, dvs. med högst 1 000 resp. 2 000 kr. Utskottet
ansluter sig till såväl de allmänna principerna för ett rättvist sparstimulerande
system så som motionärerna angivit dem, som till motionärernas förslag om
att utvidga sparavdraget och göra om det till en allmän sparskattereduktion.

Utskottet ansluter sig till den allmänna bedömningen som görs i motion
1691 att ansträngningarna under 1980-talet i betydande utsträckning måste
inriktas på att förbättra statsfinanserna, öka det totala sparandet i samhället
och tillgodose industrins behov av riskvilligt kapital. Det nuvarande
skattesparandet motverkar i flera avseenden möjligheterna att uppnå dessa
mål. Systemet är dessutom fördelningspolitiskt orättvist och utnyttjas i vissa
fall på ett sätt som strider mot syftena med gällande lagstiftning.

Mot denna bakgrund bör skattesparandet i enlighet med yrkandet i motion
1691 avvecklas från årsskiftet 1982/83. Därvid bör insättningar som gjorts
före den 1 januari 1983 berättiga till förmåner enligt nu gällande regler. Med
vad utskottet nu anfört tillstyrker utskottet bifall till motion 1691 yrkande

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”1 motion 2024”
och på s. 9 slutar med ”utgiftsbeskattning (B 1981:04)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser därför att motionerna 2024, 2026, 1675 och 1676 bör
avstyrkas.

FiU 1981/82:4 y

Fråga om vidgade skatteavdrag vid annat sparande

I en råd motioner föreslås utvidgade eller nya skatteavdrag vid sparande.

I motion 166 av Rune Torwald (c) föreslås att sparavdraget vid taxeringen
höjs så att det motsvarar avkastningen på ett basbelopp. Förslaget innebär att
nuvarande avdrag skulle fördubblas.

I motion 507 av Oskar Lindkvist m. fl. (s) begärs ett skattepremierat
bosparande som direkt syftar till att underlätta nyinvesteringar i bostadssektorn.

Som utskottet anfört i det föregående pågår arbete inom det socialdemokratiska
partiet på att utforma ett förslag till ett rättvist system för stimulans
av hushållens sparande. I avvaktan på detta anser utskottet att den enda
utvidgning av skatteavdrag vid sparande som bör genomföras är det i motion
1691 återupprepade förslaget att utvidga och göra om det nuvarande s. k.
sparavdraget till en sparskattereduktion.

När det gäller motionerna 503 och 1685 konstaterar utskottet att förslagen i
dessa motioner innebär ett första steg i riktning mot införande av
utgiftsbeskattning. Utskottet vill inte i nuvarande läge principiellt ta avstånd
från denna tanke men konstaterar att frågan f. n. utreds av utgiftsskattekommittén
(B 1981:04). Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna 166, 503, 507 och 1685.

2. Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Karl-Anders Petersson (c), andre
vice talmannen Thorsten Larsson (c) och Hans Lindblad (fp) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet delar” och slutar
med ”av systemet” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i sammanhanget peka på de möjligheter skattefondspararna
har att byta mellan olika fonder för sitt nysparande. Enligt utskottets mening
skulle de uppsatta målsättningarna för skattesparandet inte i högre grad
komma att uppfyllas om även behållningarna från tidigare års sparande tilläts
flytta mellan olika fonder. Det är också sannolikt att de administrativa
problemen skulle öka av ett sådant förslag. Detsamma gäller för förslaget om
att inlemma bosparande i skattesparandet. Det får ankomma på lönspardelegationen
att utvärdera de hittillsvarande erfarenheterna och pröva på
vilket sätt skattesparandet bör förändras. I delegationens uppdrag ingår även
att lämna förslag för att stimulera att sparandet hålls kvar efter den första

FiU 1981/82:4 y

femårsperioden. Utskottet är därför inte nu berett att tillstyrka yrkandena i
motionerna.

3. Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Mona S:t Cyr (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet delar” och slutar
med ”av systemet” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker de förslag som på dessa punkter framförts i
motionerna 2024 och 2026 och vilka närmare motiverats i motion 2018.
Genom att skapa möjligheter för spararna att under spärrtiden flytta
behållningen mellan olika aktiesparfonder utan att skattereduktionen
återförs skulle man uppnå ökad rörlighet och konkurrens om sparmedlen.
Likaså bör man undersöka möjligheterna att ge de regler som gäller för
skattefritt sparande en vidare tillämpning genom att låta sådana medel lyftas
även före femårsperiodens utgång för inköp av bostad utan att premien
återgår till staten.

GOTAB 70896 Stockholm 1982