yttr 1981/82 fiu1y y (Yttrande 1981/82:fiu1y)

FiU 1981/82:1 y

Finansutskottets yttrande
1981/82:1 y

över proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder,
m. m., i vad avser bilaga 4 Budgetdepartementet jämte motioner

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 7 oktober i 981 beslutat bereda finansutskottet
tillfälle att yttra sig över i bilaga 4 till proposition 1981/82:30 framlagda
förslag till ekonomisk-politiska åtgärder jämte motioner.

Utskottet vill anföra följande.

De bedömningar av den svenska ekonomins och statsbudgetens utveckling
på något längre sikt som regering och riksdag gjorde i våras visade
eftertryckligt på det svåra läge vi befinner oss i (prop. 1980/81:150, FiU
1980/81:40). Industrisektorn i vår ekonomi måste expandera kraftigt under
de närmaste åren om vi inom överskådlig tid skall nå jämvikt i vår bytesbalans.
Samtidigt måste den offentliga utgiftsexpansionen hejdas.

Ett arbete i denna riktning har inletts. Takten i den kommunala konsumtionsökningen
har kraftigt gått ned och statens egen efterfrågan på reala
resurser väntas minska såväl i år som nästa år. Åtagandena inom socialförsäkringssystemet
har i vissa hänseenden begränsats. En rad åtgärder har
vidtagits eller förbereds som syftar till att förbättra näringslivets produktionsförmåga.
Några redovisas i den nu föreliggande propositionen.

Ofrånkomligen tar det emellertid viss tid innan de gynnsamma effekterna
av en sådan politik kan avläsas i ökad produktion och förbättrad yttre
och inre balans. Den åtstramning av den inhemska efterfrågan som inleddes
med besluten vid det urtima riksmötet hosten 1980 har tillsammans
med återhållsamma löneavtal 1981-1982 skapat förutsättningar för en
exportledd expansion. Utvecklingen under loppet av år 1981 har emellertid
varit en besvikelse. Den svaga internationella konjunkturen och utvecklingen
på de internationella kapital- och valutamarknaderna har inte möjliggjort
den eftersträvade exportledda tillväxten. I det läget blev åtgärder
för att förbättra den svenska industrins konkurrensläge oundvikliga.

Enligt utskottets uppfattning ger nedskrivningen av den svenska kronan
den 14 september svensk industri en möjlighet att stärka sin position såväl
på utlandsmarknaderna som på hemmamarknaden. Den positiva effekten
förstärks av att den tyska marken därefter har skrivits upp. Men en
förutsättning för att förbättringen skall komma till stånd är att företagen
kan hålla kostnadsutvecklingen under kontroll. För de allra flesta företag
som arbetar i utländsk konkurrens är den svenska marknaden den ojämförligt
största. I ett perspektiv där den internationella efterfrågan är matt men
en uppgång allmänt väntas är det viktigt att efterfrågan inom landet är
1 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr ly

FiU X981/82: ly

återhållsam. Det har den varit under år 1981 och förutses komma att bli
också under 1982. Det är emellertid inte tillrådligt att låta den inhemska
efterfrågan bli alltför svag. Föreslagna skattesänkningar skall ses i det
perspektivet. Efter devalveringen skulle enligt regeringens bedömning i
propositionen den privata konsumtionen minska med hela 3% jämfört med
1981 års konsumtionsnivå om inga motverkande åtgärder vidtas. Då är att
märka att konsumtionen redan i år väntas minska med 1,5%.

En viktig förutsättning för att devalveringens positiva effekter skall
kunna tas till vara är att den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen kan
hållas i schack. Det är därför önskvärt att inte prisklausulen i löneavtalen
utlöses. Devalveringen höjer priserna på importerade varor och därmed
prisnivån. Räntesänkningen den 14 oktober sänker prisnivån, men inte
tillräckligt för att hålla den totala prisstegringen december 1980-december
1981 under pristaket i avtalen. I ett sådant läge föreligger motiv för ytterligare
åtgärder, t. ex. en sänkning av mervärdeskatten. För löntagarna är det
givetvis en fördel om avtalens prisklausul inte överskrids redan av det
skälet att avtalskonstruktionen inte ger full kompensation för sådana prisstegringar.
För företagen och för svensk ekonomi är det en given fördel om
kostnaderna kan hållas nere så att de svenska företagens konkurrenskraft
stärks.

Även en annan omständighet måste emellertid beaktas när man avgör
om och i så fall hur mycket mervärdeskatten skall sänkas. En sänkt
mervärdeskatt innebär ett betydande inkomstbortfall för staten. Vaije
procentenhets reducering av momspålägget betyder ca 1 500 milj. kr. i
inkomstbortfall. En sänkning av den indirekta skatten måste därför vara
mycket angelägen för att kunna motiveras i nuvarande statsfinansiella
läge.

Med nuvarande konjunkturutsikter har utskottet vid en vägning av de
skilda synpunkterna för och emot funnit att starka skäl talar för en sänkt
mervärdeskatt. Diskontosänkningen i oktober månad liksom prisutvecklingen
i övrigt sedan regeringen offentliggjorde innehållet i åtgärdsprogrammet
talar dock för att mervärdeskattesänkningen inte behöver bli så
omfattande som planerat. En sänkning från nuvarande mervärdeskattesats
om 23,46% räknat som pålägg på varans pris exklusive skatt till
21 1/2% torde vara tillräcklig för att avtalens indexklausul skall klaras med
viss marginal och för att ge viss stimulans till efterfrågan inom landet.

Med en sådan begränsad sänkning av mervärdeskatten minskar riskerna
för att stimulanseffekten blir för kraftig. Den uppgång i den internationella
efterfrågan som i det föregående ansetts sannolik torde knappast ge sig till
känna under det närmaste halvåret. När uppgången på exportmarknaderna
kommer, bör den efterfrågeökningen tillgodoses genom att i takt härmed
omfattande besparingar sätts in som drar ned resursanspråken inom landet.
Vilka besparingar det därvid kan bli fråga om återkommer utskottet till
i det följande.

FiU 1981/82: ly

Sänkningen bör genomföras snarast möjligt och innan prismätningen
äger rum i december månad, eftersom det är den uppmätta prisnivån i
december månad som avgör om någon mer betydande kompensation skall
utgå enligt avtalen.

Förslaget i propositionen om obligatorisk avsättning till särskilda vinstfonder
godtas i motion 57 (vpk) under förutsättning att avsättningarna
kombineras med samhälleligt och fackligt inflytande över hur medlen
används (yrkande i motion 58). I motion 8 (m) avvisas förslaget med
hänvisning till att näringslivets lönsamhet under lång tid legat på en alltför
låg nivå. Också i motion 46 (s) avvisas förslaget men i stället föreslås att en
särskild vinstskatt om 20% tas ut på vinstökningar under år 1982 som
överstiger 1981 års nivå med 5 milj. kr. (yrkande i motion 47).

Såvitt nu kan bedömas bör företagen kunna förbättra sin lönsamhet
under år 1982. Enligt preliminära kalkyler väntas driftsöverskottet i tillverkningsindustrin
exkl. varv som andel av förädlingsvärdet komma att
överstiga den nivå som uppnåddes åren 1979-1981 med 1/3. Den nivå som
i så fall skulle uppnås är likväl inte högre än vad som uppnåddes medelgoda
år under tidigare konjunkturfaser och den är väsentligt lägre än under
det s.k. övervinståret 1974. Inom vissa branscher kommer vinstläget att
fortsätta att vara mycket pressat. Allmänt gäller att vinstnivån inom industrin
och den avkastning som erhålles på nysatsat kapital behöver öka för
att näringslivet skall kunna dra till sig erforderligt riskkapital och för att
investeringsuppgången skall komma till stånd. Möjligheterna att höja utdelningen
på aktier bör därför inte i onödan begränsas. Mot den angivna
bakgrunden skulle i synnerhet en extra vinstskatt kunna uppfattas som att
vinstnivån i svensk industri nu nått en alltför hög nivå medan i själva
verket vinstnivån inom tillverkningsindustrin alltjämt måste betraktas som
otillräcklig, särskilt mot bakgrund av att företagen har bakom sig en lång
period av helt otillräcklig lönsamhet.

Med det anförda avstyrker utskottet från sina utgångspunkter såväl
förslaget i propositionen om särskild avsättning till vinstfonder som det
socialdemokratiska förslaget till särskild skatt på vinstökningar.

Av det nu sagda framgår att utskottet inte heller kan tillstyrka förslaget i
motion 58 om omsättningsskatt på aktier. Förslaget skulle motverka aktiemarknadens
förmåga att dra till sig riskvilligt kapital.

Vad gäller förslaget i propositionen om förlängning av tiden för nu
gällande investeringsavdrag för byggnader i näringslivet har finansutskottet
inga erinringar häremot. Näringslivets fasta investeringar behöver
främjas och byggmarknaden behöver den stimulans som kan uppkomma
härigenom.

Vad gäller förslaget till omläggning av nuvarande system för investeringsavdrag
för inventarier vill utskottet anföra följande.

FiU 1981/82: ly

Betydande enighet synes råda om att avdrag för anskaffning av inventarier
bör ges även för tiden efter att nuvarande period för rätt till avdrag löpt
ut vid årsskiftet. I propositionen föreslås en omläggning av systemet så att
avdrag i fortsättningen skall kunna göras direkt i samband med mervärdeskatteuppbörden.
Det nya systemet skulle få utnyttjas redan under fjärde
kvartalet innevarande år för de företag som så önskar.

I den socialdemokratiska motionen 47 (motivering i motion 46) föreslås
dock en förlängning under 1982 av nu gällande regler.

Det nya system som redovisas i propositionen innebär att företagen
likviditetsmässigt kan tillgodogöra sig avdraget redan i samband med investeringen
och inte som nu vid beskattningen långt senare. Vid övergången
till det nya systemet förbättras således företagssektorns likviditet jämfört
med om nuvarande regler får fortsätta att gälla. Utskottet ser det som en
väsentlig fördel. För många företag är en sådan likviditetsförbättring angelägen
och kan ha betydelse för företagets investeringsbenägenhet. Det
gäller bl. a. företag som av ett eller annat skäl inte kan förväntas redovisa
vinst för det år då rätt till avdrag föreligger. Psykologiskt kan de positiva
verkningarna av det nya systemet bli betydande. Genom att avdraget knyts
till mervärdeskatteredovisningen avgränsas investeringsstödet i högre grad
än med nuvarande system till den konkurrensutsatta delen av näringslivet.
Utskottet noterar i sammanhanget att subventionsnivån sänkts något för
att motverka den räntevinst som uppkommer för företagen i det nya
systemet. Med det anförda tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter
det nya systemet för investeringsavdrag för inventarier.

Vad utskottet här anfört innebär ett avstyrkande också av förslaget att
införa en skatt på företagens likviditet som förts fram i motion 58 (vpk).

Det finns enligt utskottets mening anledning uppmärksamma ett par
ytterligare effekter som uppkommer vid övergången till det nya systemet
för investeringsavdrag. Baksidan av den förbättrade likviditetssituationen
för företagen är att staten förlorar inkomster tidigare än i nu gällande
system. Vid övergången mellan det gamla och nya systemet kommer därtill
de båda systemen att gälla parallellt och inkomstbortfallet i statens budget
blir under en period dubbelt. Vidare bör uppmärksammas att kostnaderna
för avdraget i det nya systemet kommer att helt belasta staten medan
kostnaden för nu gällande system belastat även kommunernas intäkter,
något som f. ö. föga uppmärksammades när nu gällande regler fastställdes
hösten 1980 (jämför FiU 1980/81:5 y). Denna lättnad för kommunerna
torde komma att noteras i de kontinuerliga överläggningar som äger rum
mellan staten och de båda kommunförbunden.

Vad gäller slopandet av den särskilda skattereduktionen har utskottet
redan i våras ställt sig bakom att denna minskas, nämligen den del som
motsvarar höjningen av det kommunala grundavdraget från 6000 kr. till
7000 kr. Med anledning härav beslutade riksdagen att förskottsutbetal -

FiU 1981/82: ly

ningen av kommunalskattemedlen år 1982 skulle beräknas efter ett korrigerat
skatteunderlag. Det skulle beräknas som om grundavdraget var 7 000
kr. i stället för 6000 kr. I propositionen föreslås nu att det kommunala
grundavdraget skall vara 7500 kr. Det innebär att det kommunala skatteunderlaget
som kommunalskatterna beräknas efter kommer att skilja sig
från det underlag som kommuninvånarna taxeras för. Utskottet förklarade
sig i det sammanhanget också positivt till tanken att förändringar i den
kommunala beskattningen så snart som möjligt skulle få slå igenom på
utbetalningar av kommunalskattemedel. Det kan konstateras att om förändringar
görs i det underlag som ligger till grund för förskottsutbetalningar
och dessa inte överensstämmer med faktiska förändringar som görs i
skatteunderlaget kommer de avvikelser som uppstår att regleras vid slutregleringen
två år senare. Detta kan försvåra överblicken av de ekonomiska
relationerna mellan staten och kommunerna och möjligheten att planera
den kommunala verksamheten.

De av regeringen föreslagna besparingarna, i propositionen redovisade
för helår, uppgår enligt utskottets beräkningar till ca 2,3 miljarder kronor
räknat i effekt på statsbudgeten budgetåret 1982/83.

Ytterligare utgifter föreslås i regeringens åtgärdsprogram endast på ett
par punkter. Ökade bidrag till skogsvård föreslås. Förslag till finansiering
kommer att läggas fram senare. I fråga om medlen till ytterligare arbetsmarknadspolitiska
insatser gäller dessa innevarande budgetår och tynger
dessutom inte långsiktigt statsbudgeten.

Som redovisats i det föregående föreslår moderata samlingspartiet i nu
aktuella motioner konkreta besparingar utöver regeringens förslag, som
motionärerna bedömer skulle vid fullt genomslag minska statsutgifterna
eller socialförsäkringskostnaderna med en knapp miljard. I den socialdemokratiska
motionen avvisas en rad av de i propositionen föreslagna
besparingarna. Härtill kommer ökade utgifter för bl. a. höjda barnbidrag
samt - vad gäller budgetåret 1981/82 — ytterligare medel för arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Enligt utskottets mening är det ytterligt önskvärt att riksdagen redan nu i
höst beslutar om avsevärda besparingar i statsbudgeten så att dessa får
verkan så snart som möjligt under 1982. Att mervärdeskattesänkningen
föreslås få mindre omfattning än i regeringens förslag minskar enligt utskottets
mening på intet sätt behovet av besparingar. Besparingarna är
långsiktigt och strukturellt motiverade och i enlighet med av riksdagen
uttalade mål för budgetpolitiken.

Med det anförda tillstyrker utskottet omfattningen av de sparåtgärder
som föreslås i propositionen och som fått stöd i motionen från moderata
samlingspartiet. Utskottet kan däremot inte tillstyrka omfattande nya utgifter,
exempelvis höjda barnbidrag och studiebidrag så som föreslås i den
socialdemokratiska motionen. Det bör noteras att förslaget härom ingår i

FiU 1981/82: ly

ett alternativ där man helt avvisar tanken på sänkt mervärdeskatt. Sänkt
mervärdeskatt har självklart gynnsamma verkningar på barnfamiljernas
ekonomi. Det bör också erinras om att behovet av arbetsmarknadspolitiska
insatser minskar om efterfrågan inom landet stimuleras genom att
mervärdeskatten sänks, jämfört med om ingen sänkning sker.

Vad slutligen gäller de av moderata samlingspartiet framförda ytterligare
besparingarna med verkan redan från nyåret finnér utskottet det svårt att
på detta stadium bedöma i vilken utsträckning de framförda förslagen kan
beredas i sådan takt att de kan träda i kraft redan vid årsskiftet. Den
fortsatta beredningen i utskotten får klargöra detta.

Förutsatt att riksdagen vid den fortsatta behandlingen ställer sig bakom
de riktlinjer för den ekonomiska politiken som utskottet uttalat sig för och
att samtliga de i propositionen framförda förslagen till besparingar godkänns,
kommer de budgetmässiga verkningarna att bli en förstärkning av
budgeten med drygt 3 miljarder kronor jämfört med vad som skulle följa av
propositionen. Saldoförsämringen skulle stanna vid ca 700 milj. kr. (tabell
1).

Tabell 1. Budgeteffekt enligt utskottets förslag till riktlinjer

Förändring av	bå 1981/82	bå 1982/83
Inkomster	-2000	-2000
Utgifter	300	-1300
Saldo	-2300	- 700
Förändring i förhållande
till prop.	+ 600	+ 3 300

1 detta sammanhang finns det anledning att något beröra sambandet
mellan de nu aktuella åtgärderna och det sparmål för budgetåret 1982/83
som riksdagen fastställde vid behandlingen av kompletteringspropositionen
i våras. Sparmålet borde enligt propositionen uppgå till minst 12
miljarder kronor. Föredraganden anförde att sparmålet t. v. dock borde
vara preliminärt. Den slutliga prövningen av målet borde ske inom ramen
för den gängse budgetprocessen och med de bedömningar som då skulle
föreligga. Därvid skulle också en avstämning göras gentemot åtgärder som
kunde bli aktuella på budgetens inkomstsida. Riksdagen ställde sig bakom
det så formulerade sparmålet.

Som framgått av redogörelserna i det föregående påverkas kalkylerna
för statsbudgetens utveckling under ett budgetår av en rad från tid till
annan skiftande omständigheter, bl. a. ändringar i konjunkturläget som ger
utslag i förändrade kalkyler för statsinkomsterna. Också utgifterna kan
komma att påverkas av tillfälliga faktorer som exempelvis utgifter för
sysselsättningspolitiken. Kvar står att besparingsarbetet kraftfullt och målmedvetet
måste inriktas mot att begränsa statsutgifterna genom faktiska

FiU 1981/82: ly

besparingar i från år til! år löpande utgifter. De totala besparingarna skall
vara 12 miljarder kronor i enlighet med vad som tidigare uttalats.

Stockholm den 2 november 1981
På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m),
Rolf Rämgård (c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), PerAxel
Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c). Anita Gradin (s), Lennart
Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s). Olle Wästberg i
Stockholm (fp) och Paul Grabo (c).

Avvikande mening

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

Utvecklingen under 1981 har inneburit en ytterligare fördjupning av de
grundläggande balansbrister som utmärker den svenska ekonomin. Underskottet
i utbytet med utlandet, ett alltmer svårkontrollerat statligt budgetunderskott,
hög inflation, fallande investeringar och en på sista tiden
snabbt stigande arbetslöshet är den ekonomiska krisens mera påtagliga
yttringar. Under loppet av 1981 har därtill ovanpå de strukturellt betingade
obalanserna lagrats följderna av en internationell lågkonjunktur.

De ekonomisk-politiska förslag (prop. 1981/82:30) som sent omsider
förelagts riksdagen innebär att

1) den svenska kronan devalverades med 10 procent per den 14 september,

2) de prishöjande effekterna av devalveringen avses bli motverkade av
en sänkning av mervärdeskatten från 23,46 procent till 20 procent per den 1
november. De angivna syftena med denna skattesänkning är dels att undvika
en utlösning av de gällande löneavtalens prisklausul för innevarande år,
dels att motverka en alltför stark nedgång i inhemsk efterfrågan som
annars sägs bli följden av devalveringen,

3) den ytterligare försvagning av budgeten som momssänkningen medför
skall balanseras av sparåtgärder och skattehöjningar. För budgetåret 1981/
82 uppgår dessa emellertid endast till 1,5 miljarder kr., medan de ökade
utgifterna och minskade inkomsterna beräknas till 4,4 miljarder kr., varför
nettoeffekten av paketet är en försvagning av budgeten med knappt 3

FiU 1981/82: ly

miljarder kr. För budgetåret 1982/83 beräknas budgetförsvagningen uppgå
till 4 miljarder kr.

Utskottet bedömer den genomförda devalveringen som helt oundviklig
med hänsyn till att den borgerliga politiken medfört att vi under de senaste
två åren haft en väsentligt högre inflationstakt än våra viktigaste konkurrentländer.
Devalveringen är ett fullbordat faktum och kan inte göras
ogjord. Den grundläggande fråga som den ekonomiska politiken ställs inför
i och med devalveringen är huruvida denna görs till startpunkten för en ny
och lägre inflationstrend i Sverige eller om devalveringen endast blir ytterligare
en anhalt på den väg som innebär fortsatt snabb urholkning av
penningvärdet.

Vidare kan konstateras att de ekonomisk-politiska åtgärder, som åtföljer
devalveringen, medför att den realinkomstminskning som devalveringen
syftar till, vältras över dels på de grupper som drabbas av de statliga
utgiftsnedskärningarna, i första hand pensionärerna, dels på den statliga
budgeten som ytterligare försvagas. Detta i sin tur innebär endast att
realinkomstminskningen tillfälligt uppskjuts. Detta sker antingen genom
att den ökade inflation som budgetförsämringen förorsakar urgröper realinkomsterna
eller genom senare skattehöjningar för att täcka budgetförsämringen.

De två huvudsakliga motiv som anförts för den föreslagna sänkningen av
mervärdeskatten är dels att en utlösning av prisklausulen i det gällande
tvååriga löneavtalet skall undvikas, dels att den inhemska efterfrågan
skulle behöva hållas uppe.

Utskottet noterar att det i prop. 1981/82: 30 inte görs någon beräkning av
hur stor konkurrenskraftsförsämringen skulle bli om mervärdeskatten inte
sänks. I motion 46 har denna konkurrenskraftsförsämring beräknats till
mindre än en halv procent, vilket är mindre än hälften av den konkurrenskraftsförbättring,
som till följd av den västtyska D-markens appreciering,
skett efter det att det ekonomiska åtgärdspaketet presenterades.

1 propositionen anges en förmodad expansion av den inhemska efterfrågan
till följd av en utlösning av prisklausulen som skäl för att genom en
momssänkning förhindra en dylik. I detta avseende bygger propositionen
på ett felaktigt antagande, eftersom prisklausulens konstruktion är sådan
att löntagarna endast kompenseras till 2/3 för den inträffade inflationen. En
inflationstakt som är högre än den i prisklausulen stipulerade leder med
andra ord till att de reala disponibla inkomsterna minskas, inte ökas.

Mot bakgrund av detta — felaktiga — resonemang framstår momssänkningen
med dess ökning av de reala disponibla inkomsterna och stimulans
av inhemsk efterfrågan som svårförståeliga. I propositionen anges också
att man med momssänkningen skall undvika en utlösning av klausulen
under 1982. Utskottet noterar emellertid att Kl:s prognos - som innebär
att prisklausulen överskrids — motsäger denna bedömning.

FiU 1981/82: ly

Det andra argumentet för momssänkningen är att man vill undvika en
alltför kraftig nedpressning av efterfrågan och produktionen. De - mer
realistiska — prognoser för den privata konsumtionen, som konjunkturinstitutet
gjort, tyder emellertid på att nedgången i privat konsumtion även
utan en momssänkning inte skulle behöva bli så stark som regeringen
antagit. Det har också anförts att mervärdeskattesänkningen skulle vara
nödvändig för att undvika en alltför stark nedgång i produktionen. Som
påvisas i motion 46 skulle emellertid momssänkningen till stor del leda till
en ökning av importen och endast i begränsad omfattning till en ökning av
den inhemska produktionen.

Momssänkningen kan därför ses som ett uttryck för en strävan från
regeringens sida att genomföra en devalvering, utan att konsumenterna
under ett valår skulle behöva drabbas av den inkomstminskning som
oundvikligen åtföljer en devalvering.

Den föreslagna budgetförsvagningen sätts vidare in i en sådan fas av
konjunkturen att stimulanseffekterna kan förväntas sammanfalla med en
internationellt betingad konjunkturåterhämtning under loppet av 1982.

Denna inriktning av politiken - manipulationen av löneavtalens prisklausul,
försvagningen av statsfinanserna, påspädningen av inflationstrycket
och åtgärder som förvärrar i stället för att dämpa konjunktursvängningarna
- skapar utomordentligt dåliga förutsättningar inför 1983 års avtalsrörelse.
I själva verket kan mittenregeringens s. k. offensiv sägas innebära att
man avsäger sig ansvaret för den övergripande stabiliseringspolitiken och
lägger hela bördan av denna på arbetsmarknadens parter. Mot bakgrund av
det anförda avstyrker utskottet förslaget om sänkning av mervärdeskatten.

Den ovan beskrivna konjunkturutvecklingen innebär en fortsatt svag
produktionsutveckling under detta år med en produktionsuppgång under
loppet av 1982. Arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga och någon
förbättring kan inte väntas förrän mot slutet av nästa år. Samtidigt är den
svenska inflationstakten högre än våra viktigaste konkurrenters. Devalveringen
ger en förbättring av konkurrensläget, men denna förbättring kan
ganska snabbt undergrävas om inte inflationen motverkas.

Mot denna bakgrund delar utskottet den bedömning som görs i motion
46 (s) att den ekonomiska politiken bör utformas så

— att den arbetslöshet, som förorsakats av den borgerliga ekonomiska
politiken, motverkas nu genom en aktiv arbetsmarknadspolitik,

— att den ekonomiska politiken inte — som i regeringens förslag —
utformas så att den leder till en allmän stimulans som tidsmässigt sammanfaller
med att konjunkturen i övrigt går in i en expansionsfas. Politikens
uppgift måste vara att stabilisera ekonomin, inte destabilisera den,

— att genom en mera ansvarsfull finanspolitik en lättnad på penningpolitikens
område möjliggörs. En lägre räntenivå än dagens skulle ge ett
verkningsfullt stöd åt industrins benägenhet att investera, minska det
statliga budgetunderskottet och verka dämpande på inflationen,

FiU 1981/82: ly

— att den ekonomiska politiken ges en sådan fördelningsmässig profil att
de uppoffringar, som är nödvändiga för att föra landets ekonomi ur krisen,
får bäras solidariskt av alla och inte lastas på vissa grupper som har de
sämsta förutsättningarna att bära dem.

Utskottet vill i det följande kommentera den ekonomiska politik, som
förordas i motion 8 (m). Denna bygger huvudsakligen på två element: dels
en sådan sänkning av inkomstskatterna fr. o.m. den 1 januari 1982 att
marginalskatterna sänks, dels utgiftsnedskärningar utöver dem, som föreslagits
i prop. 1981/82: 30. Den av regeringen föreslagna sänkningen av
mervärdeskatten avvisas.

Den marginalskattesänkning som förordas i motionen skulle innebära en
reduktion av statsskatten med 8-10 procent i de högre inkomstskikten och
beräknas under 1982 medföra ett inkomstbortfall för staten på ca 2 miljarder
kr.

Utskottet konstaterar att förslaget om marginalskattesänkning redan
fr.o.m. 1982 strider mot den skattereform som nyligen överenskommits
mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna och som således har
stöd av en bred majoritet i riksdagen. Genomförandet av denna reform
skall påbörjas 1983 och vara avslutad 1985. Flera skäl bidrog till detta val
av genomförandeperiod. En ändring av marginalskatterna fr.o.m. 1982
skulle bl. a. innebära att en av de viktigaste förutsättningarna för det
tvåårsavtal som i början av 1981 träffades mellan arbetsmarknadsparterna
skulle ryckas undan.

Den skattetabell för 1982 som föreslås i motion 8 utgör ett första steg i
riktning mot en marginalskatteskala 1984 som är avsevärt mera gynnsam
för höginkomsttagarna än den som nu har föreslagits av den för centern,
folkpartiet och socialdemokraterna gemensamma expertkommittén. I den
skatteskala som förordas av moderata samlingspartiet skulle den s.k.
brytpunkten, upp till vilken marginalskatten är högst 50 procent, läggas
väsentligt högre och marginalskatterna i de översta skikten vara lägre än i
expertkommitténs förslag.

Strävan att gynna höginkomsttagarna tar sig även uttryck i att man i
motionen avvisar en begränsning av underskottsavdragens värde. Utskottet
konstaterar att en marginalskattesänkning utan en begränsning av underskottsavdragens
värde, skulle medföra sådana skattesänkningar för
höginkomsttagarna, att det fördelningspolitiskt skulle bli omöjligt att genomföra
reformen. Bl. a. skulle man inte begränsa möjligheterna till nolltaxering.
Sammanfattningsvis finner utskottet att den inriktning av skattepolitiken,
som förordas i motionen, dels är fördelningspolitiskt oacceptabel,
dels har blivit politiskt inaktuell i och med att en bred majoritet av
riksdagen ställt sig bakom en skattereform med annan inriktning.

Det andra huvudförslaget i motionen avser nedskärningarna av de statliga
utgifterna. Motionärerna accepterar de av regeringen föreslagna

FiU 1981/82: ly

besparingsåtgärderna men kräver därutöver att nedskärningarna utökas
genom att utgifter skärs ned fr. o. m. den 1 januari 1982 med ca 1 miljard
mer än vad som ingår i regeringens förslag. Utskottet tar i det följande
ställning till regeringens nedskärningsförslag. Beträffande de av moderata
samlingspartiet framförda ytterligare nedskärningarna för budgetåret 81/82
är det att märka att dessa har sin tyngdpunkt på social-, arbetsmarknadsoch
regionalpolitiken. Inom socialdepartementets huvudtitel föreslås
exempelvis en avsevärd urholkning av arbetsskadeförsäkringen, tandvårdsförsäkringen
samt av reglerna för vård av sjukt barn. På arbetsmarknadsområdet
skulle AMS’ möjligheter att genom kommunala beredskapsarbeten
och industribeställningar bereda de växande skarorna av arbetslösa
sysselsättning reduceras ytterligare.

Under budgetåret 1982/83 avser man reducera statsutgifterna med
knappt 14 miljarder kr. Utskottet får tillfälle att ta ställning till dessa
förslag till nedskärningar i samband med behandlingen av budgetpropositionen
1982. Här räcker det med att konstatera att de största nedskärningarna
avses ske inom social- och bostadspolitikens områden (5,4 resp. 2,6
miljarder). Den senare nedskärningen är av speciellt intresse med hänsyn
till den omfattande kritik mot att skattereformen även inkluderar en begränsning
av underskottsavdragens värde, som framförts från moderata
samlingspartiets sida såväl i motion 8 som i den allmänna debatten. Begränsningen
av underskottsavdragens värde sägs leda till kraftigt ökade
boendekostnader även i villor av genomsnittlig storlek.

Reformen av underskottsavdragen beräknas totalt medföra ökade statsinkomster
med ca 1,4 miljarder kr. Av denna summa kan ca 600 miljoner
beräknas falla på villaavdragen. Reformen genomförs successivt under
loppet av tre år, varför den årliga skatteskärpningen blir 200 milj. kr. vart
och ett av åren 1983, 1984, 1985. Mot denna bakgrund framstår motionens
krav på nedskärningar av bostadssubventionerna på ett enda år med 2,5
milj. kr. som minst sagt förvånande. Ty om den minskade subventionsnivå,
som underskottsavdragsreformen innebär för vissa kategorier villaägare,
skulle medföra de förödande konsekvenser som anges i motionen,
så måste en subventionsminskning som är mer än 12 gånger så stor leda till
konsekvenser av en helt annan storleksordning. Förklaringen till att man i
motionen kan anföra så inbördes motstridiga krav ligger förmodligen i att
motionärerna primärt värnar om inkomsttagare med höga inkomster, dyra
villor och stora underskottsavdrag, medan de räntesubventioner, som man
vill dra ned, i första hand avser boendet i småhus med statliga lån, liksom i
bostads- och hyresrättslägenheter.

Dessa nedskärningar, som huvudsakligen skulle drabba de svagaste
grupperna i samhället är fördelningspolitiskt oacceptabla i sig. I betraktande
av att de föreslås ske för att finansiera marginalskattesänkningar för de
mest välbeställda grupperna i samhället, framstår dessa nedskärningar som
direkt stötande.

FiU 1981/82: ly

Den moderata fördelningspolitiska profilen på de olika förslagen framstår
dessutom med full tydlighet i de realekonomiska beräkningar under
1982 som utskottet genomfört och som presenterats ovan: Samtidigt som
höginkomsttagarna ges en skattesänkning på 8-10 procent, dvs. en ökning
av de disponibla realinkomsterna med 2-3 procent, sänks den genomsnittliga
reala disponibla inkomsten med ca 1 1/2 procent. Tvärtemot att motverka
arbetslösheten skulle den sammanlagda effekten av de i motionen
förordade åtgärderna bli en ökning av antalet arbetslösa med i storleksordningen
10000 personer.

Med hänvisning till dessa fördelningspolitiska och sysselsättningsmässiga
konsekvenser av motion 8 avstyrker utskottet de i motionen förordade
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Syftet med den föreslagna förlängningen av de obligatoriska avsättningarna
till vinstkonto anges vara att dels stimulera till investeringar och dels
motverka inflationsdrivande löneökningar. Utskottet noterar att fondavsättningar
av det aktuella slaget tillämpats under en stor del av efterkrigstiden.
Därvid har syftet varit att utjämna investeringsaktiviteten över konjunkturcykeln.
Under senare år har emellertid detta instrument kommit att
användas för att på mer eller mindre permanent basis subventionera fram
investeringar.

Likväl ligger industriinvesteringarna på en mycket låg nivå och minskar
f. n. ytterligare. På de olika investeringsfondskontona1 i riksbanken har
företagen f. n. 6,4 miljarder innestående. Det finns mot denna bakgrund
anledning att betvivla att ytterligare en form av gynnsam skattemässig
behandling av investeringar, som exempelvis den föreslagna avsättningen
till vinstkonto skulle medföra, får några märkbara positiva effekter på
investeringsvolymen. Det är uppenbart att andra faktorer, främst efterfrågan,
kapacitetsutnyttjandet och räntenivån spelar en vida större roll för
investeringsverksamheten under de allmän-ekonomiska förhållanden som
råder f. n. Däremot skulle de föreslagna vinstavsättningarna medföra ett
inkomstbortfall för staten i storleksordningen 1 miljard kr.

Även det andra motivet för de obligatoriska vinstavsättningarna - deras
förmenta dämpande effekt på löne- och prisbildningen - kan ifrågasättas.
1970-talets erfarenhet i Sverige, liksom utomlands där motsvarande system
tillämpats, visar att vinstavsättningar av det aktuella slaget inte märkbart
påverkar företagens förmåga att betala löneglidning resp. överpriser
på insatsvaror. Anledningen härtill är att dylika avsättningar inte nämnvärt
förändrar företagens soliditet eller räntabilitet. Därmed påverkas inte heller
deras beteende i pris- och lönehänseende.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den föreslagna förlängningen av

1 Konton för investering i rörelse och skogsbruk, arbetsmiljö, särskilda investeringskonton,
konto för allmän investeringsfond, samt tillfälligt vinstkonto.

FiU 1981/82: ly

lagen om tillfällig insättning på vinstkonto i riksbanken inte bör genomföras.
Det är osannolikt att avsättningarna leder till högre investeringsvolym
inom näringslivet eller att de bidrar till en starkare pris- och löneutveckling.
Däremot skulle de medföra en ansenlig belastning på budgeten vilket
via budgetunderskottens verkningar på ekonomin snarast bidrar till att
försämra förutsättningarna för investeringarna.

Med det anförda avstyrker utskottet propositionens förslag om obligatorisk
avsättning till vinstkonto under 1982.

Det socialdemokratiska förslaget till tillfällig vinstskatt har som mål att
devalveringen skall leda till en långsiktig konkurrenskraftsförbättring.

För att uppnå detta krävs en ekonomisk politik som håller tillbaka
kostnadsstegringar. Dessa kan drivas fram dels av kompensationskrav till
följd av importprisökningar dels av den vinstuppgång som devalveringen
medför. Sker denna lönsamhetsförbättring alltför snabbt och innan kapacitetsutnyttjandet
nått en sådan nivå att företagen börjar öka sina investeringar,
skapas stor risk för s.k. vinstinflation som kan urholka devalveringens
resultat genom okontrollerad löneglidning och överefterfrågan på
insatsvaror. Har denna process väl påbörjats visar bl. a. den internationella
erfarenheten från 1970-talet att man mycket snabbt åter kan hamna i en
ny devalveringssituation.

Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till motionärernas åsikt att
regeringen redan under 1982 bör vidta åtgärder för att motverka uppkomsten
av s. k. vinstinflation. Detta bör ske genom en viss tillfällig beskattning
av de vinstökningar som kommer att registreras under 1982. I princip
borde dessa vinstindragningar på lämpligt sätt återföras till näringslivet.
Ett tänkbart sätt vore att föra de indragna medlen till 4:e AP-fonden för att
förstärka dess möjlighet att bidra till näringslivets utbyggnad. Emellertid
skulle en sådan lösning stöta på principiella betänkligheter, då det skulle
innebära en ny finansieringsform för AP-fonderna genom att skattemedel
skulle överföras till fonden. Den föreslagna beskattningen avser vinsterna
under 1982 och blir aktuell för uppbörd först under 1983. Det bör därför
vara möjligt att till dess utforma ett lämpligt system för att till näringslivet
återföra de medel som den tillfälliga vinstskatten kommer att inbringa.
Denna bör endast utgå på sådana vinstökningar under 1982, som överstiger
1981 års nivå med mer än 5 milj. kr. Vinstökningen utöver denna nivå bör
beskattas med 20 procent.

Utskottet finnér att det i motion 46 framförda förslaget till tillfällig
vinstskatt är ett lämpligt medel att motverka den vinstinflation som kan
komma att genereras av den snabba lönsamhetsförbättringen under 1982.
Utskottet ställer sig därför bakom det i motionen framförda yrkandet att
regeringen snarast utarbetar ett förslag om närmare föreskrifter för en
tillfällig vinstskatt i enlighet med de riktlinjer som anges i motion 46.

FiU 1981/82: ly

Frågan om effekterna av den föreslagna omläggningen av investeringsavdragen
- budgetmässigt och med avseende på hur företagen påverkas —
ges i propositionen en anmärkningsvärt torftig behandling. Avsikten har
uppenbarligen varit att det föreslagna systemet i ett fortvarighetstillstånd
skall kostnadsmässigt ligga på ungefär samma nivå som det nuvarande.
Det gäller beträffande kostnaderna för den offentliga sektorn som helhet.
Om man ser på kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna,
kan man konstatera att staten, som med dagens system svarar för ca 2/3 av
kostnaderna, med det föreslagna systemet skulle få svara för hela kostnaden.

En övergång till ett system där investeringsavdragen görs i samband
med redovisningen av mervärdeskatt innebär att företagen kan komma i
åtnjutande av avdragen ett till två år tidigare än som är fallet med nu
gällande system. Följaktligen kommer under återstoden av innevarande
budgetår och under nästa budgetår statsbudgeten att belastas med dels 2/3
av kostnaderna för det nuvarande systemet, dels hela kostnaden för det
nya systemet.

Denna tillfälliga belastning på statsbudgeten tas över huvud taget inte
upp i propositionen. Dess storlek kan visserligen inte exakt beräknas, men
det är ändå klart att det rör sig om avsevärda belopp. En relativt försiktig
bedömning är att helårskostnaden ligger i storleksordningen 1500 milj. kr.

Regeringens förslag innebär att skattesubventionens storlek sänks från
nuvarande genomsnittliga 11,6 procent av investeringskostnaden till 10
procent. Å andra sidan skulle företagen få möjlighet att ta ut avdraget
tidigare än förut. Slutsatsen blir att investeringskalkylen i det enskilda
projektet inte påtagligt påverkas av omläggningen och att denna därför inte
kan förväntas ge något nämnvärt utslag i investeringsverksamheten. Vad
som däremot inträffar är att företagens likviditet ökar genom omläggningen.

Utskottet delar den i motion 46 gjorda bedömningen att en ytterligare
ökning av företagens likviditet ingalunda är något som i dagsläget bör
eftersträvas. Snarare torde motsatsen vara fallet. Detta, tillsammans med
den temporära belastning på statsbudgeten som omläggningen skulle innebära,
talar enligt utskottets mening mot förslaget. Utskottet avstyrker
därför förslaget till nytt system för investeringsavdrag och tillstyrker yrkandet
att i stället det nu gällande systemet förlängs till att gälla t.o.m.
utgången av 1982.

I propositionen föreslås vidare en i huvudsak oförändrad skatteskala för
1982. Utskottet noterar att denna skatteskala innebär oförändrade marginalskatter
för 1982 vilket står i överensstämmelse med överenskommelsen
mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna om reform av
inkomstskatten. Utskottet, som i det föregående tagit avstånd från det i
motion 8 framförda förslaget om en marginalskattesänkning redan 1982,

FiU 1981/82: ly

har därför i detta stycke inga erinringar mot den föreslagna inkomstskatteskalan.
Förslaget i propositionen om en höjning av det kommunala
grundavdraget är en uppföljning av de riksdagsbeslut som fattades våren
1981. Även om utskottet inte anser att dessa beslut var välgrundade, ser
det ingen anledning att nu gå emot detta förslag eftersom det endast utgör
en lagteknisk reglering av tidigare fattade beslut. Utskottet noterar vidare
att det råder enighet i utskottet om att slopa den särskilda skattereduktionen.

I fråga om den automatiska indexregleringen av skatteskalorna delar
utskottet de principiella invändningar som härvidlag anförs i motion 46.
Den automatiska indexregleringen är inflationsdrivande, eftersom den
bygger in kraftiga historiska prisstegringar i skatteskalorna. Det krävs då
kraftiga löneökningar för att förhindra ökade inkomstklyftor, räknat efter
skatt. Med hänsyn till de låga löneavtalen för 1982 är det därför motiverat
att bryta upp den automatiska indexregleringen. Utskottet finnér att förslaget
i motion 46 om en uppjustering av den s. k. basenheten för år 1982 till
6800 kr. i stället för 6900 kr., som föreslås i propositionen, skulle ge en
uppräkning av skatteskalorna med 6,25 procent vilket nära ansluter sig till
löneökningstakten under 1982. Med denna justering ökas statsinkomsterna
med 1 000 milj. kr. jämfört med regeringens förslag.

Innan utskottet kommenterar de i propositionen föreslagna nedskärningarna,
vill utskottet påminna om att det föregivna syftet bakom de föreslagna
nedskärningarna är att åtminstone till en del finansiera sänkningen av
mervärdeskatten. Utskottet har i det föregående inte funnit regeringens
argument för denna sänkning vara övertygande. Den ev. önskvärdheten av
de föreslagna nedskärningarna får således prövas med hänsyn till deras
effekter i det enskilda fallet och inte med hänsyn till behovet att finansiera
momssänkningen.

De största besparingarna i propositionen sker genom att pensionärernas
förmåner reduceras. Detta sker dels genom en ytterligare urholkning av
pensionernas inflationsskydd, utöver de redan genomförda, och genom en
nedskärning av det kommunala bostadstillägget. Såsom påvisas i motion
46 skulle de nya reglerna för fastställande av basbelopp, om de hade
tillämpats under 1980, lett till att en ensamstående pensionär med enbart
folkpension och pensionstillskott skulle ha mist över 2 500 kr. Detta motsvarar
ett inkomstbortfall på ca 12 procent — och detta för grupper med en,
absolut sett, mycket låg inkomstnivå. Utskottet delar uppfattningen att
förslag med sådana fördelningspolitiska konsekvenser inte kan godtas.

FiU 1981/82: ly

Särskilt yttrande

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anför:

I motion 8 (m) förordas en sänkning av inkomstskatten för 1982 som ett
led i strävan att nedbringa marginalskatterna till högst 50% för den helt
dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna. Detta förslag
har inte avstyrkts av utskottet. Enligt vår mening är en sådan snabbt
verkande marginalskattesänkning ytterligt angelägen. Den skulle stimulera
till ökade arbetsinsatser och allmänt sett få gynnsamma verkningar för vår
ekonomi. Det inkomstbortfall som på kort sikt uppkommer för staten bör i
nuvarande budgetläge kompenseras genom extra besparingar på statsbudgetens
utgiftssida i enlighet med vad som anförs i motion 8.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981