yttr 1980/81 nu2y y (Yttrande 1980/81:nu2y)

NU 1980/81: 2 y

Näringsutskottets yttrande
1980/81:2 y

över motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om yttrande av näringsutskottet över
motionerna 1979/80: 1120 av Olof Palme m. fl. (s) och 1979/80: 1864 av Lars
Werner m.fl. (vpk) jämte remissyttranden, i de delar som ärendet kan
hänföras till näringsutskottets beredningsområde. Båda motionerna syftar
till att riksdagen skall hos regeringen begära initiativ till ytterligare åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten.

Näringsutskottet tar i det följande upp fyra av de frågor som aktualiseras
genom motionerna, nämligen frågorna om samhällelig insyn i företag som
får lån och bidrag från staten, om näringsförbud som sanktion utanför
konkursområdet, om etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk
brottslighet och om samhällelig kontroll över kreditströmmarna.

Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80: 1120 begärs organisatoriska insatser och förslag till
lagstiftning som innebär en bättre samhällelig insyn i och kontroll av
företag som får lån eller bidrag från staten. Motionärerna anför att näringslivet
under de senaste åren i allt högre grad har tagit i anspråk sådana lån
och bidrag. Det är självfallet angeläget att dessa medel kommer till användning
på bästa sätt och inte missbrukas, framhåller de. För att kunna
kontrollera detta borde staten kunna uppställa som villkor för lån eller
bidrag att den får all erforderlig insyn i det understödda företagets verksamhet,
om statens insatser är av den storleksordningen att en sådan
kontroll är motiverad. I vissa fall borde staten utse styrelseledamot i och/
eller revisor för företaget.

Gällande bestämmelser

1 förordningen (1978: 507) om industrigarantilån föreskrivs att lånegaranti
- som lämnas för att främja utvecklingen av främst små och medelstora
företag - skall förenas med de villkor som behövs med hänsyn till ändamålet
med garantin och i övrigt. Den som utövar verksamhet för vilken
industrigarantilån har beviljats skall så länge garanti gäller iaktta följande.
Redovisning för verksamheten skall utan anmaning lämnas till den regiona1
Riksdagen 1980/81. 17 sami. Yttr. nr 2

NU 1980/81:2 y

la utvecklingsfonden för vaije redovisningsår eller den kortare tid som
fonden eller statens industriverk bestämmer. Den regionala utvecklingsfonden
skall underrättas i god tid innan väsentlig ändring sker i äganderätten
till rörelsen och innan beslut fattas om överlåtelse av någon betydande
del av tillgångarna eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten
eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse. Industriverket, länsstyrelsen,
den regionala utvecklingsfonden eller den någon av dem utser skall
beredas tillfälle att granska verksamheten och skall därvid få de uppgifter
om verksamheten som begärs. Den regionala utvecklingsfonden har att vid
företag som har industrigarantilån följa verksamheten så länge garantin
gäller.

En regel motsvarande den sistnämnda finns i de bestämmelser som
regeringen (i regleringsbrev den 29 maj 1979) har utfärdat beträffande
garantier för lån till skogsindustrin.

Remissyttranden

Frågan om missbruk av olika former av statliga eller kommunala subventioner
till företagen är av stort intresse, säger brottsförebyggande rådet
(BRÅ). BRÅ rapporterar om ett pågående forskningsprojekt på detta område.
Resultatet väntas ge underlag för en förenkling av bidragssystemet,
så att kontrollen underlättas och missbruk kan förebyggas. Möjligheter till
insyn och kontroll kan det allmänna få genom avtal i det särskilda fallet
eller genom ändring i bidrags- och låneförfattningar, framhåller BRÅ. som
emellertid finner det angeläget med en mera allmän översyn på området.
Som exempel nämns att i Västtyskland finns en särskild subventionslag
och en bestämmelse i strafflagen om straff för subventionsbedrägeri.

Landsorganisationen i Sverige (LO) tillstyrker motionärernas förslag på
denna liksom övriga punkter. Förslagen betecknas av LO som angelägna,
konstruktiva och väl övervägda.

Statens industriverk anser att det angivna syftet kan nås utan lagändring.
Det finns, menar verket, möjligheter att kontrollera stora åtaganden i
enskilda organisationer genom att staten i vissa fall kräver redovisning av
användningen av lån eller bidrag. En sådan redovisningsfunktion borde
kunna fullgöras av bolagets revisor.

Sveriges industriförbund återger de regler för samhälleligt inflytande
som har fastställts i fråga om regionalpoiitiskt stöd och konstaterar att
motsvarande regler finns för andra stödformer. Slutsatsen blir att staten
redan med nuvarande lagstiftning har goda möjligheter till insyn och
granskning av det stöd som ges till företagen. I ett exceptionellt fall,
nämligen när det gäller Uddeholms AB. har staten tillsatt styrelseledamot i
ett företag som har fått stöd enligt särskilt riksdagsbeslut. Med hänvisning
till sina tidigare principiella invändningar mot systemet med offentliga
styrelseledamöter i företag avstyrker förbundet nu bestämt motionärernas

NU 1980/81:2 y

förslag om möjlighet för staten att utse offentlig styrelseledamot i vissa
företag som mottagit lån eller bidrag från staten.

Svenska företagares riksförbund varnar för ”en övertro på att företag
skulle skötas bättre i och med att de förses med statligt utsedd styrelserepresentation”.

Näringsutskottet

Ett av de krav som ställs i motion 1979/80: 1120 gäller organisatoriska
åtgärder och förslag till lagstiftning som innebär en bättre samhällelig insyn
i och kontroll av företag som får lån och bidrag från staten. Motionärerna
vill bl. a. att staten i vissa fall skall utse styrelseledamot och/eller revisor i
företaget.

Arbetsmarknadsutskottet behandlar i sitt yttrande AU 1980/81:1 y den
tillsyn som bedrivs i samband med ett antal stödformer inom regional- och
arbetsmarknadspolitiken. Bestämmelser liknande dem som arbetsmarknadsutskottet
redovisar finns också, vilket exemplifieras i näringsutskottets
redogörelse i det föregående, för stöd sorn har övervägande industripolitisk
motivering. Näringsutskottets kommentarer till den nu berörda
punkten i motionen avser stöd av detta slag.

Näringsutskottet anser givetvis liksom motionärerna att det är angeläget
med en effektiv kontroll av hur företag använder ekonomiskt stöd som de
får av staten. Missbruk av sådant stöd innebär inte bara ekonomiska
förluster för samhället utan också allvarliga besvikelser för andra intressenter,
inte minst det berörda företagets anställda. Det gäller för de kontrollerande
organen — bl. a. statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna
- inte bara att förebygga missbruk utan också att med
positiva insatser bidra till att syftet med stödet uppnås. Deras ansvar
härvidlag kommer till uttryck i bestämmelserna för olika stödformer. 1
detta sammanhang kan noteras att industristödsutredningen (I 1979: 18)
inom kort kommer att redovisa en bedömning av den industripolitiska
stödverksamhetens effekter, med tonvikt på de icke-permanenta stödåtgärder
som har riktats till enskilda företag eller branscher.

När det gäller behovet av särskilda åtgärder av den typ som motionärerna
nämner hänvisar utskottet till vad industriverket anför i sitt remissyttrande.
Det angivna syftet kan nås utan lagändring, konstaterar industriverket
och pekar på de möjligheter som staten har att förknippa sitt ekonomiska
stöd till företagen med olika villkor. Utskottet utgår från att regeringen
och de olika organ som administrerar stödet fäster stort avseende vid att
åstadkomma en verksam och alltmer förbättrad kontroll, generellt och i det
enskilda fallet, och att riksdagen vid behov får förslag till åtgärder för att
förstärka kontrollen. Någon framställning till regeringen med anledning av
den nu aktuella punkten i motion 1979/80: 1120 finner utskottet inte erforderlig.

NU 1980/81:2 y

Näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet

Bestämmelser om näringsförbud i samband med konkurs

Genom en ändring i konkurslagen (1921:225) har näringsförbud - för
högst fem år, med viss möjlighet till förlängning - den 1 juli 1980 införts
som sanktion för näringsidkare som missbrukar konkursinstitutet. Fråga
om näringsförbud prövas i det enskilda fallet av allmän domstol på talan av
allmän åklagare. Näringsförbud kan meddelas då konkursgäldenären har
förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt
åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud kan
också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om
han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad
som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av
särskilda skäl.

Den som meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet
som medför bokföringsplikt. Näringsförbudet hindrar honom också
från att vara styrelseledamot i eller eljest ställföreträdare för bl. a.
aktiebolag och från att utan formellt ställföreträdarskap faktiskt handha
ledningen eller förvaltningen av ett företag. Maximistraffet för brott mot
ett meddelat näringsförbud är fängelse i två år.

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80:1120 föreslås en utredning om näringsförbud som
sanktion mot ekonomisk brottslighet även i andra fall än vid konkursmissbruk.
Motionärerna hänvisar till att konsumentverket i sin år 1977 publicerade
rapport Konsumentskydd vid bilreparationer har föreslagit ett kontrollsystem
för bilverkstäder vilket bl. a. omfattar möjlighet till näringsförbud
för verkstadsägare m.fl. vid uppenbara missförhållanden i deras näringsutövning.

Remissyttranden

En majoritet av remissinstanserna ställer sig avvisande eller i vart fall
avvaktande när det gäller utredning av frågan om vidgad användning av
näringsförbud som sanktion vid brottslighet och annat missbruk i näringsutövningen.

Särskilt utförligt behandlas frågan av konsumentombudsmannen (KO),
som refererar ett antal tidigare förslag om näringsförbud som sanktionsform.
Konsumentverket har tagit upp saken i rapporterna Konsumentskydd
vid bilreparationer (se NU 1980/81:2 s. 7) och Auktorisation och
konsumentskydd (se NU 1980/81:2 s. 5). Konsumenttjänstutredningen har
i betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag föreslagit en generell

NU 1980/81:2 >

utredning om näringsförbud som sanktion mot ”uppenbart oseriösa näringsidkare”.
KO rekommenderar nu en sådan utredning. Som exempel på
förfaranden som skulle kunna föranleda näringsförbud nämns bl. a. åsidosättande
av förbud som utfärdats enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen,
vägran att följa rekommendationer av allmänna reklamationsnämnden,
saluföring av farliga eller oanvändbara produkter, bristfälligt
utförande av arbeten samt åsidosättande av regler i den arbetsrättsliga
lagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen, allt när det skett vid upprepade
tillfällen. Konsumentverket/KO har, heter det i yttrandet, många exempel
på hur mindre grupper av oseriösa näringsidkare medvetet i stor
utsträckning sätter sig över civilrättsliga och näringsrättsliga regler.

Även näringsfrihetsombudsmannen (NO) tillstyrker en utredning om
näringsförbud. Samhällets åtgärder bör, säger NO, riktas direkt mot de
företag och företagare som inte iakttar ett samhällssolidariskt beteende
utan missbrukar den fria etableringsrätten.

Som redovisats tidigare tillstyrker LO motionärernas förslag. LO ifrågasätter
om inte näringsförbud bör övervägas när en näringsidkare blir fälld
för grova skattebrott.

Andra remissinstanser som är positiva till en utredning om näringsförbud
är Kooperativa förbundet (KF), brottsförebyggande rådet (BRÅ) och
kronofogdemyndigheten i Malmö. Den sistnämnda myndigheten påtalar
emellertid att den praktiska tillämpningen bjuder åtskilliga stora svårigheter
i kontrollhänseende.

Statens industriverk har ingenting emot utredning men ställer sig tveksamt
till att framtida förslag skulle utformas enligt de riktlinjer som har
föreslagits i motion 1979/80: 1120. 1 första hand, anser industriverket, bör
det utrönas om frågan kan tas upp inom ramen för det uppdrag som BRÅ
har fått av regeringen.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt yppar en sådan tveksamhet
att svaret närmast blir avstyrkande. Motiveringen är att det vid näringsförbud
finns risk för en helt dold verksamhet som blir svår att uppdaga.

Flera remissinstanser anser att man tills vidare bör avvakta erfarenheterna
av näringsförbud som sanktion vid konkursmissbruk.

Den utförligaste argumentationen för denna ståndpunkt förs av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Genom att införa näringsförbud som en ny
sanktionsform vidgar man området för tilläggsstraff, framhåller hovrätten
och betecknar det som tveksamt om det går att legitimera en sådan sanktion.
Ett näringsförbud kan få icke önskvärda sidoeffekter, bl. a. från
rehabiliteringssynpunkt. Hovrätten förmodar att frivårdskommittén (Ju
1979:05) kommer att intressera sig för frågan om användande av näringsförbud
som sanktionsform.

Genom att anknyta näringsförbudet till personer och företag som direkt
eller indirekt har försatts i konkurs har man fått en för kontroll och
uppföljning nödvändig avgränsning, säger kronofogdemyndigheten i

NU 1980/81:2 y

Stockholm och hävdar att det är mindre välbetänkt att redan nu utsträcka
denna sanktionsform utanför konkursområdet. Samtidigt för kronofogdemyndigheten
emellertid fram tanken på längre gående åtgärder. Om man
nu anser tiden vara mogen för näringsförbud och etableringskontroll måste
det, sägs det i yttrandet, övervägas om det inte skulle vara en radikalare
lösning att låta rätten att driva näring bli beroende av att skyldigheten att
betala skatter och avgifter till det allmänna fullgörs. Tendenser till en
sådan utveckling finns redan, framhålls det. Länsstyrelsen i Stockholm har
i utskänkningsärenden börjat tillmäta restaurangidkarnas sätt att betala
skatter och avgifter allt större betydelse.

Stockholms kommun anlitar inte entreprenörer och leverantörer som är
registrerade som skattegäldenärer hos kronofogdemyndigheten, såvida det
inte gäller rena bagatellbelopp. Denna kontroll borde, menar kronofogdemyndigheten.
kunna utvecklas genom föreskrifter för stat, kommun och
landsting att inte anlita personer och företag som är restförda hos kronofogdemyndigheterna
eller att i vart fall uppställa reglering av skulderna till
det allmänna som villkor för uppdrag.

Andra remissinstanser som förordar att erfarenheterna av konkurslagens
bestämmelser om näringsförbud avvaktas är kommerskollegium, riksåklagaren,
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagarmyndiglieten
i Malmöhus län — som finnér det vara av stort intresse att erfara
hur dessa bestämmelser verkar i bulvanhänseende - och Sveriges köpmannaförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) erinrar om att föreningen har
godtagit förslaget om näringsförbud för att stävja konkursmissbruk men då
som sin principiella ståndpunkt framhållit att det endast är i undantagsfall
och med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan
tillåtas bli inskränkt. Sådana skäl finns inte nu, menar föreningen; i vart fall
bör erfarenheterna av lagstiftningen om näringsförbud vid konkursmissbruk
avvaktas.

Sveriges industriförbund ställer sig avvisande till en vidgad användning
av näringsförbud. Principen om näringsfrihet är en av grundvalarna i ett
marknadsekonomiskt system och av fundamental betydelse för näringslivets
effektivitet och utvecklingsförmåga, säger förbundet. Näringsförbud
bryter igenom grundläggande principer och innebär samtidigt en synnerligen
långtgående och drastisk åtgärd för den drabbade. Innan man tar några
initiativ till utvidgning av förbudssystemet bör systemet med näringsförbud
vid konkursmissbruk utvärderas, menar förbundet.

Sveriges advokatsamfund uttalar sig likaledes för näringsfrihet och finner
att motionärerna inte har framfört godtagbara skäl för generella näringsförbud.

Näringsförbud är en alltför ingripande åtgärd och kan få svåröverskådliga
konsekvenser för såväl anställda som borgenärer, uttalar Motorbranschens
riksförbund. Det kan också vara svårt att hindra att näringsförbud
kringgås genom bulvantransaktioner.

NU 1980/81:2 y

Även några myndigheter yttrar sig i avstyrkande riktning. Åklagarmyndigheten
i Malmö åklagardistrikt varnar för risken ”att förlama det fria
näringslivet med ett rigoröst statskontrollsystem” och menar att näringsförbud
måste antas leda till ett starkt utvecklat system med bulvanförhållanden
— en utveckling som skulle göra kampen mot den ekonomiska
brottsligheten ytterligare komplicerad. Länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs
län finner att det för brottsbekämpandet inte är nödvändigt med en
lagstiftning om näringsförbud. Enligt kronofogdemyndigheten i Göteborg
är de fall av illojala förfaranden som inte har samband med konkurs så
sällsynta att det inte för dessa fall behövs särskilda regler om näringsförbud.

Näringsutskottet

I konkurslagen (1921:225) finns sedan länge en föreskrift (199 a §) att
gäldenären inte under konkursen får driva rörelse som medför bokföringsskyldighet.
Ett mera varaktigt näringsförbud har, som framgår av det
föregående, i år införts som sanktion för näringsidkare som missbrukar
konkursinstitutet. För att domstolen skall ta upp frågan om sådant förbud
krävs talan av allmän åklagare. Rekvisiten för näringsförbud är emellertid
angivna så, att näringsförbud kan komma att meddelas även en gäldenär
som inte lagfors för brott.

Näringsförbud borde enligt motion 1979/80:1120 kunna användas som
sanktion mot ekonomisk brottslighet även i fall då denna inte har samband
med konkurs. Motionärerna föreslår att denna möjlighet skall utredas.

Remissyttrandena över detta förslag visar att meningarna är delade om
det lämpliga i att nu utreda vidgad tillämpning av näringsförbud. En del
remissinstanser, av vilka särskilt kan nämnas näringsfrihetsombudsmannen
och konsumentombudsmannen, är positiva. En majoritet av remissinstanserna
ställer sig emellertid mer eller mindre avvisande till förslaget om
en sådan utredning. En vanlig slutsats i yttrandena är att man bör avvakta
erfarenheterna av näringsförbud som sanktion mot konkursmissbruk, innan
en vidgad användning av denna sanktionsform övervägs.

Näringsutskottet delar uppfattningen att det nu är för tidigt att ta upp
frågan om näringsförbud som en mera allmänt förekommande reaktion
från samhällets sida gentemot ekonomisk brottslighet. De nya bestämmelserna
i konkurslagen täcker en utbredd och viktig form av missbruk, som
det är angeläget att motverka. När ett antal ingripanden med näringsförbud
enligt konkurslagen har gjorts och förbuden har varit i kraft en tid kommer
det att finnas underlag för en bedömning av den nya sanktionsformens föroch
nackdelar. Risken för bulvantransaktioner och andra åtgärder för att
kringgå kontrollsystemet måste särskilt uppmärksammas. Näringsutskottet
avstyrker alltså förslaget om en omedelbar utredning beträffande näringsförbud
som mera generell sanktionsform och menar att statsmakterna

NU 1980/81:2 y

tills vidare bör inrikta sig på andra metoder att komma till rätta med den
ekonomiska brottsligheten.

Etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet

Motionerna 1979/80: 1120 och 1979/80: 1864

Frågan om etableringskontroll som förebyggande medel mot ekonomisk
brottslighet tas upp i båda motionerna. I motion 1979/80: 1120 begärs en
undersökning av förutsättningarna för att införa sådan kontroll i näringsgrenar
och branscher där skattebrottslighet och annan ekonomisk brottslighet
har särskilt stor utbredning. Om andra åtgärder bedöms otillräckliga
bör man. menar motionärerna, ställa upp krav på tillstånd för att näringsverksamhet
skall få bedrivas. Inom en rad branscher bör etableringskontroll
införas, hävdas i motion 1979/80: 1864, och näringsverksamhet utan
tillstånd bör sanktioneras med straffregler.

Remissyttranden

När det gäller förslaget om utredning rörande etableringskontroll finns
bland remissinstanserna positiva, tveksamma och negativa röster.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker en utredning — i första
hand genom BRA:s försorg - av hur stort behovet av etableringskontroll
är och vad som kan vinnas genom en sådan. På grundval bl. a. av de
erfarenheter som har vunnits under utredningen om utländsk företagsetablering
bör, menar hovrätten, undersökas vilka förutsättningar som gäller
för etableringskontroll inom vissa branscher som ligger i riskzonen för
ekonomisk kriminalitet. Intresset av fri näringsverksamhet och intresset
av etableringskontroll måste vägas mot varandra, och därvid väger kravet
på insatser mot den ekonomiska brottsligheten tungt i kontrollens vågskål.

Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt tillstyrker också utredning om etableringskontroll.
Den förra myndigheten påpekar dock risken för bulvantransaktioner vid en
sådan kontroll. Den senare anser att etableringskontroll är bättre än näringsförbud
som vapen mot ekonomisk brottslighet.

LO erinrar om att organisationen har gett sitt stöd åt tanken på ett
centralt företagsregister, som skulle kunna samköras med andra register.
Man bör enligt LO pröva frågan om etableringskontroll i sådana branscher
där den fria etableringsrätten har missbrukats.

Industriverkets ståndpunkt är densamma som i fråga om näringsförbud
(se s. 5).

Kronofogdemyndigheten i Malmö rekommenderar i första hand att ställföreträdaransvaret
för juridiska personers ekonomiska förehavanden
byggs ut. Även etableringskontroll bör kunna tillgripas, när det finns fog

NU 1980/81:2 y

för det, säger myndigheten. Härvid måste emellertid beaktas att många
seriösa företagare oförskyllt drabbas av svårigheter och kontroller som de
inte har anledning att finna sig i. Majoriteten av företagarna är skötsamma,
heter det vidare. Kontroll- och insynsapparaten i samhället får inte utvecklas
in absurdum.

KO vill inte, från konsumentpolitisk synpunkt, förorda regler om etableringskontroll
i andra fall än dä särskilt betydande ekonomiska risker för
konsumenterna eller fara för liv och hälsa är för handen.

BRÅ menar att frågan om etableringskontroll bör prövas från fall till fall.
Viss restriktivitet bör iakttas, säger BRÅ. Inte endast brottsförebyggande
synpunkter utan också konsumentintressena och de näringsfrihetsrättsliga
synpunkterna måste beaktas.

Kommerskollegium ställer sig tveksamt till en särskild utredning om
etableringskontroll. Det rimliga är, anser kollegiet, att först noggrant kartlägga
de missförhållanden man vill ingripa mot och därefter välja de medel
som framstår som effektiva och lämpliga. Etableringskontroll bör inte på
förhand pekas ut som en särskilt lämplig form av ingrepp.

Centralorganisationen SACO/SR förordar i första hand strängare åtgärder
mot företag söm underlåter att betala mervärdeskatt och sociala avgifter.
Organisationen är tveksam i fråga om etableringskontroll men anser
att det utredningsmaterial i detta ämne som redan har tagits fram borde
ställas samman och remissbehandlas.

Motorbranschens riksförbund (MRF) förordar för bilverkstädernas del i
första hand ett system med bran sch register [jfr NU 1980/81:2 s. 7 f.]. Om
ett registreringssystem av avsett slag inte skulle visa sig verksamt när det
gäller att komma till rätta med problemen i branschen bör frågan om
etableringskontroll utredas närmare, anser MRF.

Även Köpmannaförbundet rekommenderar branschregister och är tveksamt
beträffande etableringskontroll. Sådan bör tillämpas för branschavsnitt
av speciell karaktär, t. ex. banker och försäkringsbolag, säger förbundet.

KF anmäler likaså att det är tveksamt till övervägandena om en etableringskontroll.

De ställningstaganden av åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt,
länsåklagarmyndigheten i Gävle och Advokatsamfundet som har redovisats
i avsnittet om näringsförbud gäller också beträffande etableringskontroll.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm nämner att det finns ett slags
etableringskontroll — med hänsyn till skatte- och avgiftsbetalning - när
det gäller taxirörelse och lastbilstrafik. 1 stort ställer sig myndigheten
avvisande till etableringskontroll, som ”knappast är en framkomlig väg”.

Liksom i fråga om näringsförbud intar riksåklagaren (RÅ) en avvaktande
hållning. Även när det gäller förutsättningarna för att genom etableringskontroll
motverka ekonomisk brottslighet skulle, menar RÅ, värde -

NU 1980/81:2 y

fulla erfarenheter kunna vinnas genom tillämpning av reglerna om konkurskarantän.

NO tar avstånd från förslaget om utredning rörande etableringskontroll.
NO hänvisar till intentionerna bakom lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Flera ytterligare
skäl åberopas. Endast ett begränsat antal företagare inom resp. branscher
gör sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. En förhandsprövning av en
persons förutsättningar garanterar inte laglydnad i framtiden. Den administrativa
kontrollen kan befaras bli kostsam och tungrodd. Skulle man
också ta hänsyn till behovet av etableringen, skulle man vara tillbaka i den
situation — med lägre effektivitet till följd av prissamverkan etc. - som
rådde före konkurrensbegränsningslagens tillkomst. Ofta är det just de
nyetablerade företagen som introducerar marknadsföringsmetoder avvikande
från de traditionella och sålunda medverkar till konkurrensförhållanden
som är gynnsamma för konsumenterna.

En etableringskontroll i hela branscher eller näringsgrenar skulle vara
ett stort steg tillbaka i utvecklingen, säger SAF. En sådan kontroll kan
enligt SAF inte accepteras i en demokrati, där näringsfriheten ingår som en
av de viktigaste beståndsdelarna. Den skulle medföra allvarliga negativa
verkningar såväl för enskilda som för samhället. Den skulle med säkerhet
leda till att även seriöst bedriven verksamhet på sikt skulle minska i
omfattning.

Helt avvisande är också Industriförbundet, som hänvisar till risken för
att man får en stelnad struktur och att även seriösa företag stängs ute från
marknaden. Samma uppfattning och liknande argument framförs av Svenskaföretagares
riksförbund.

Näringsutskottet

Näringsutskottet ägnar frågan om etableringskontroll en utförlig behandling
i betänkande NU 1980/81:2. vilket avges samtidigt med detta yttrande.
Med anledning av ett antal motioner om branschregister och etableringskontrol!
inom vissa branscher (bilverkstäderna, byggbranschen, hotelloch
restaurangbranschen, städbolagen) redovisar näringsutskottet flera
olika utredningar som har berört den angivna frågan samt remissbehandling
och ställningstaganden av regeringen i vissa fall. Tidigare riksdagsbehandling
av frågan refereras också.

De remissyttranden som justitieutskottet har inhämtat ger - som framgår
av sammanställningen i det föregående - uttryck för olika uppfattningar
beträffande etableringskontroll. Några remissinstanser är positiva till att
behovet av och förutsättningarna i övrigt för en sådan kontroll utreds.
Andra menar att frågan bör prövas från fall till fall. En tredje grupp
företräder en markerad tveksamhet eller en helt avvisande hållning. Ett

NU 1980/81:2 y

par näringslivsorganisationer rekommenderar ett system med branschregister
såsom ett bättre alternativ än etableringskontroll.

Riksdagen har så sent sorn våren 1980 på näringsutskottets förslag
avslagit ett motionsyrkande om allmän etableringskontroll (NU 1979/
80: 53). Det är väsentligt för den ekonomiska utvecklingen att näringslivet
fortlöpande får ett tillskott av nya företag, framhöll utskottet då. Enligt den
näringsfrihetsprincip som tillämpas i Sverige har relativt få inskränkningar
gjorts i rätten att etablera företag. Sådana inskränkningar har varit betingade
av bl. a. ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn.
De hittillsvarande riktlinjerna bör enligt utskottets mening följas även
framgent. Särskilda omständigheter kan undantagsvis motivera etableringskontroll
i en viss bransch. Frågan härom får prövas vid en noggrann
granskning av just den branschens förhållanden - såsom nyligen skett i ett
par fall som berörs i utskottets nyssnämnda betänkande NU 1980/81:2.
Någon allmän utredning om etableringskontroll vill utskottet inte förorda.
Det finns — som poängteras i flera remissyttranden - andra, mera direkt
verkande åtgärder som man i första hand bör överväga att sätta in mot de
företagare som missbrukar näringsfriheten.

Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

Motion 1979/80:1120

I motion 1979/80:1120 föreslås att statsmakterna skall införa bättre
samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka samhällets inflytande
i bankerna. När ekonomisk kriminalitet riktas mot enskilda personer
sker detta ofta, anför motionärerna, inom ramen för en svart lånemarknad,
där olika transaktioner avlöser varandra i en karusell som det efter hand
blir omöjligt för offren att överblicka. I en del fall torde bankerna, till följd
av att offren även har normala krediter, kunna få en inblick i affärer av
detta slag och kunna genom polisanmälningar eller på annat sätt bidra att
stoppa lånekarusellen på ett tidigt stadium, säger motionärerna vidare. Det
finns också, hävdar de, anledning att anta att banker ibland har medverkat
till spekulationsaffärer med fastigheter.

Remissyttranden

Fullmäktige i riksbanken utgår från att motionärernas förslag gäller
kontroll över de enskilda lånetransaktionerna, inte aggregerade kreditbelopp.
Fullmäktige påpekar att en mycket betydande del av kreditgivningen
inom samhällsekonomin sker utanför kreditinstituten och att denna förmedling
ingalunda är mindre laglig än den som sker via kreditinstituten,
även om den kan utgöra ett problem ur kreditpolitisk synvinkel. I strikt

NU 1980/81:2 y

mening olagliga transaktioner inom banksystemet är mycket sällsynta,
anser fullmäktige. Det kan vara mycket svårt för en bank att fastställa
syftet med alla de lån som förmedlas, säger fullmäktige vidare. Det är fråga
om stora lånevolymer, och ändamålet anges ofta av låntagaren utan att
banken kan kontrollera denna uppgift. I en ekonomi av Sveriges typ sker
kontrollen över kreditgivningen med huvudsakligen generella medel. En
styrning av enskilda lånetransaktioner genom myndigheternas försorg är
enligt fullmäktige knappast förenlig med ett sådant system. Kontrollen av
enskilda lånetransaktioner och granskningen av huruvida dessa sker i
enlighet med för bankerna gällande lagstiftning ankommer på bankinspektionen.
framhåller fullmäktige.

Bankinspektionen meddelar att den vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning
granskar att beviljade krediter går till ändamål som är godtagbara
från samhällelig synpunkt. Inspektionen har i ett stort antal fall reagerat
mot krediter som synts tillgodose spekulativa syften av olika slag. Särskilt
har detta gällt spekulationsaffärer med fastigheter. Om ingripanden som
gjorts och om de principer som inspektionen anser böra gälla har bankledningarna
fått kännedom genom upprepade meddelanden i den serie om
banketiska frågor som inspektionen utfärdar.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förband hävdar
i ett gemensamt yttrande att den nuvarande samhällskontrollen över den
reglerade kreditmarknaden är till fyllest. Bankerna övervakas, framhåller
de båda organisationerna, av bl. a. riksbanken och dess valutastyrelse
samt bankinspektionen. Därtill kommer att regeringen tillsätter ett antal
ledamöter i bankernas centrala och regionala styrelser och att kommunerna
har rätt att utse representanter i affärsbankernas kontorsstyrelser.
Bankorganisationerna säger sig vilja understryka att förekomsten och ökningen
av den oreglerade kreditmarknaden inte möjliggörs av bristande
samhällsinflytande i bankerna. I stället är det den ökande kreditpolitiska
kontrollen som styr kreditströmmarna ut till den oreglerade marknaden.

TCO uttalar att kontroll över kreditströmmarna är en viktig åtgärd för att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Bl. a. måste bankinspektionens
möjlighet till kontroll förstärkas, säger TCO.

LO tillstyrker, som framgår av det föregående, motionärernas förslag
även på denna punkt.

Näringsutskottet

Det sista av de önskemål i motion 1979/80: 1120 som näringsutskottet tar
upp gäller förbättrad samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärkt
samhällsinflytande i bankerna. Liksom fullmäktige i riksbanken
utgår utskottet från att det är en kontroll över de enskilda lånetransaktionerna
som motionärerna därvid avser.

Utskottet vill erinra om att banklagstiftningen ställer höga krav på ban -

NU 1980/81:2 y

kernas kreditprövning liksom på deras verksamhet i övrigt. Likaså bör
noteras att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet har långtgående befogenheter.
Till dessa hör att, om inspektionen så finner erforderligt,
meddela närmare föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder. Inspektionen
häri sitt remissyttrande närmare angivit vilken inriktning och räckvidd
dess tillsyn över bankernas kreditgivning har. Bankofullmäktige har också
understrukit betydelsen av bankinspektionens insatser. Ett ytterligare instrument
för insyn i bankväsendet är den samhälleliga representationen i
affärsbankernas styrelser och direktioner. En annan gren av kreditväsendet
har nyligen ställts under bankinspektionens tillsyn genom lagen
(1980:2) om finansbolag. Den pågående utredningen (E 1980:04) om kontokort
kan nämnas i detta sammanhang.

Varken motionärerna eller de remissinstanser - LO och TCO - som har
ställt sig bakom deras önskemål på denna punkt har pekat på några särskilda
brister i den kontrollapparat som staten nu förfogar över när det gäller
kreditväsendet. Utskottet, som vill understryka bankernas eget och bankinspektionens
ansvar för en sund utveckling av bankverksamheten, finner
inte att riksdagen har skäl att göra någon framställning till regeringen enligt
den här aktuella punkten i motion 1979/80: 1120.

Stockholm den 2 december 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha
af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Thage Peterson (s), Lennart Pettersson
(s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp), Birgitta
Johansson (s) och Lennart Blom (m).

Avvikande meningar

1. Samhällelig insyn i företag som får lån och bidrag från staten

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet på s. 3 som börjar med ”Näringsutskottet anser” och
slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget
med en förstärkt kontroll över användningen av det ekonomiska stöd som
staten ger till företag. Missbruk av sådant stöd innebär inte bara ekonomiska
förluster för samhället utan också allvarliga besvikelser för andra intressenter,
inte minst det berörda företagets anställda. Det räcker inte att i

NU 1980/81:2 y

detta sammanhang hänvisa till det ansvar som de administrerande organen
enligt olika bestämmelser har för kontroll av stödmottagarna. Erfarenheterna
visar att den hittillsvarande kontrollen inte har varit effektiv nog.
Missbruk, även innefattande brottsligt förfarande, har kunnat förekomma.

Utskottet anser liksom brottsförebyggande rådet att en allmän översyn
över kontrollsystemet bör företas. Både metoder och resursbehov bör
därvid studeras. Särskilt bör man ta fasta på motionärernas önskemål att
staten i ökad utsträckning skall skaffa sig insyn genom egna styrelseledamöter
och revisorer. Denna möjlighet kan f. ö. stå öppen redan under
nuvarande förhållanden och bör då också utnyttjas när omständigheterna
talar för det. Utskottet föreslår ett uttalande till regeringen av här angiven
innebörd.

2. Näringsförbud som sanktion utanför konkursområdet

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet som börjar på s. 7 med ”Näringsutskottet delar” och
slutar på s. 8 med ”ekonomiska brottsligheten” bort ha följande lydelse:

Starka skäl talar enligt näringsutskottets mening för att frågan om näringsförbud
som en mera allmän sanktion mot ekonomisk brottslighet bör
tas upp till prövning med det snaraste. De missförhållanden som det gäller
att komma till rätta med är väl belagda, och den nya sanktionsformens föroch
nackdelar har blivit grundligt belysta inför beslutet att införa den i
konkurssammanhang. Problemet med oseriösa näringsidkare som undandrar
sig sina förpliktelser mot samhället och missbrukar kundernas förtroende
är alltför stort för att vidare överväganden om näringsförbud skall få
uppskjutas till en obestämd framtid. Näringsutskottet rekommenderar alltså
en sådan utredning i ämnet som föreslås i motion 1979/80:1120.

3. Etableringskontroll i branscher med stor ekonomisk brottslighet

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson. Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet på s. 11 som börjar med ”Riksdagen har” och slutar
med ”missbrukar näringsfriheten” bort ha följande lydelse:

Den självklara utgångspunkten vid bedömningen av förslaget i motion
1979/80:1120 måste vara att alla seriösa uppslag till åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten bör noga prövas. Ett viktigt inslag i en sådan
prövning blir att väga motstående intressen - såsom näringsfrihet och
brottsbekämpning — mot varandra. Det finns enligt utskottets mening
starka skäl att underlätta fortsatta överväganden på detta område genom
en allmän kartläggning av problem i samband med en etableringskontroll.
Frågor som bör uppmärksammas är bl. a. i vilka branscher kontrollbehovet

NU 1980/81:2 y

gör sig särskilt gällande och vilka näringspolitiska konsekvenser en etableringskontroll
kan få. En förutsättningslös utredning om etableringskontroll
ter sig för utskottet som en naturlig beredskapsåtgärd inom ramen för
ett program riktat mot den ekonomiska brottsligheten och fullt förenlig
med att man håller fast vid principen om en långtgående näringsfrihet.
Utskottet tillstyrker sålunda förslaget i motion 1979/80: 1120 om en undersökning
av förutsättningarna för införande av etableringskontroll i branscher
med särskilt utbredd ekonomisk brottslighet. Ett beslut i enlighet
härmed skulle i väsentlig mån tillgodose det önskemål i motion 1979/
80:1864 som är aktuellt i detta sammanhang.

4. Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet som börjar på s. 12 med "Utskottet vill" och slutar på
s. 13 med ”motion 1979/80: 1120” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att banklagstiftningen ställer höga krav på bankernas
kreditprövning liksom på deras verksamhet i övrigt. Det ankommer
på bankinspektionen att kontrollera att dessa krav uppfylls. Inspektionen
utövar otvivelaktigt en aktiv och i många hänseenden effektiv tillsynsverksamhet.
Denna är emellertid inte tillräcklig för att hindra att banker kan
engageras i transaktioner med anknytning till ekonomisk brottslighet. Det
är därför, som framhålls i motion 1979/80: 1120, angeläget att staten förbättrar
sin kontroll över kreditgivningen och skaffar sig ökat inflytande i
bankerna. Utskottet tillstyrker motionärernas förslag om en framställning
till regeringen av denna innebörd.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980